Tycker ni att vi är positiva och välvilligt inställda till det mesta? Hör då här. Vi är rörande överens om våra intryck...
En imponerande tät uppsyn i glaset. Det doftar som ett ambitiöst vin där massor av svettiga fat överskuggar frukten. Därnere finns mogen frukt med tydlig sötma och någon antydan till mint och svarta vinbär - det skulle kunna lova ett storslaget vin - men här finns också en tydlig buskomponent av otyglad, vildsint jäsning. Potentiell huvudvärk! Smaken är rent ut sagt konstig, med en bubblande, löddrande syrlig känsla av tvättmedel. Ett ruffigt, helt ouppfostrat rödtjut av druvan Prieto Picudo, som ger intryck av att inte ha jäst klart. Kommer inte i närheten av den fina 2004 Bembibre - som är anledningen till att vi provar detta vin. Kan med god vilja rubriceras som defekt. Retur...
2005 Cumal (Dominio Dostares, Castilla y Leon)
Svettiga, tobaksstinna fat tar täten med en malplacerad skvätt vaniljsås och tät, odefinierat korintig sydfransk frukt. Rejäl smak med intensitet och gott om stickig salmiak både i mitten och i det kärva avslutet. Tanninerna är tuffa och rätt hälsosamma, men hela munkänslan skriker grovt rödtjut renons på charm. Potential finns teoretiskt, men vinet är inte ens det allra minsta skoj att dricka nu. Kyl för att stänga in faten och framhäva frukten av syrah/mourvèdre. Ett chockartat återseende efter den riktigt fina och drickvänliga 2000 Terroir Mailloles i somras. Undvik till varje pris att dricka det här vinet i år. Vi kommer att avstå även framöver. Men bjuder ni om sju-åtta år är vi inte sämre än att vi smakar...
2004 Terroir Mailloles (Domaine Sarda-Malet, Pergignan Côtes-du-Roussillon)
En svårt dominerande doft av grushög och asbestdamm lägger sig som ett grått lock av stoft över eventuell nebbiolofrukt. Smaken är stickig och tunn i frukten, med salmiak, sura lingon och sura körsbär. Kyl hårt för att stänga in grusmolnet och fokusera på den snipiga frukten. Vad i helskotta håller ni på med, anrika Pio Cesare? Först en prima batch - och sen är det dags att kränga bottenskrapet. Andra året i rad som vi noterar denna sorgliga utveckling. Skäms!!!
2004 Langhe Nebbiolo (Pio Cesare, Alba, Piemonte)
Summa summarum 500 spänn. Så lite njutning för pengarna att vi sitter med hakorna i bordet....
ps. Varsitt glas 2004 Langhe Nebbiolo sällskapade med en hemlagad pizza igår kväll. Redan i och med första sniffen var invändningarna på plats. Etter värre med en dags luftning...
pps. Eländet är inte slut än. En 2000 Roagna Barbaresco Pajé uppvisar aromer av kork och svettig jympadoja. Retur!
ppps. När allt tycks vara helt förbi, räddas vi av varsitt glas 2006 Fonterutoli. Total fräschör av blommor, salviaörtighet och en gnutta frisk vanilj. Klockren körsbärsfrukt. Tufft - och samtidigt njutbart. Runda av med utvald hårdost. Slutsatser: chansningar är chansartade, även säkra kort kan svika, ha alltid ytterligare ett alternativ på lut...
8 kommentarer:
Ouch! Prickade ni alla tre samma kväll? Mina kondoleanser.
Det verkar som om Cesares gamla batchvariationsspöke kommer tillbaka och hemsöker oss. Jag har druckit jättefina nollfyror, verkligen strålande för prisklassen. Den senaste, i torsdags, obloggad, låg närmare era jeremiader; dammig var det dominerande intrycket, med tydlig källardoft över frukten utan att vara korkskadad. Inte lika illa som ert exemplar, men en klar besvikelse.
Nästa gång man dricker en riktigt bra PC Langhe Nebbiolo blir det väl att springa tillbaka till samma hylla och hamstra...
Beträffande Pio'n kan vi bara hålla med. Ett givet husvin förvandlades över en natt (eller rättare sagt via en ny tappning) till något riktigt trist.
Spanjoren har vi funderat på att prova....tack för att vi nu slipper den besvikelsen!
Ouch, fick samma tanke som Anders - öppnade alla ikväll eller är det här en samlad "hall of shame" från senaste tiden?
Allas era intryck av nyligen köpta flaskor Cesare är högintressanta. Vi drack faktiskt själva en flaska ikväll, inköpt idag på eftermiddagen! Jag är visserligen så förkyld att jag inte vågar mig på några större analyser men vår flaska låter ganska lik Anders - rejält dammig och grusig med lite våt kartong fast ingen korkskada, en del frukt men inte i nivå med tidigare. Jag trodde det kanske mest var mina svullna förkylda dövade sinnen som spelade mig ett spratt, men tusan vet efter att ha läst det här...
Ja Franko, detta var verkligen stolpskottens förlovade kväll! Alla besvikelserna radades upp på ett nästan osannolikt vis. Våt kartong är ju något vi kan referera till från förra årets andra tappning... men kanske finns här också inslag av otäck gammal eternitplatta... hemska tanke om man samtidigt hade köpt ett gäng 2004 Langhe Nebbiolo att lägga undan för framtida bruk... det lär väl inte komma någon version 3.0... vinet byter ju årgång nu i april...
Hej på er
Förbannat trist att hamna i ett stim av icke-kickande viner. Lider med er.
Vissa intressanta observatior dyker trots allt upp:
- kyla vinet för att stänga in faten??? För mig är det precis tvärt om. Kyler man är det just faten som träder fram och frukten som döljs.
- batchvariation. Hur ska man undvika detta lurendrejeri? Inte f-n ska man behöva lägga de olika Lot-numrena på minnet...
- spanska viner = skållebånk!!
Faktiskt något vi kallt räknar med när man sänker en spanjor på två. Vet inte vad det är (fathantering??) men det leder till att spanska viner dricks för sällan i vårt hem.
Kylning har ju, som de flesta säkert experimenterat sig fram till, lite olika effekter på olika viner - vissa blir friska och fruktiga, andra blir stumma och bläckiga. Det fanns en svettig fatton i Terroir Mailloles som vi ville stänga av, till priset av en bläckigare frukt. Faten blev varken fler eller färre, men framstod lite annorlunda...
Den här kvällen var ett lågvattenmärke för Pio Cesares trovärdighet. Varierande tappningar är ett riktigt oskick och borde upp på diskussionsbordet ordentligt !!
Spanska viner är en vit fläck på vår karta sedan länge. Det sena åttiotalets flaskor - hela sortimentet från La Rioja Alta - är väl prespriberade så här dags. I modern tid har vi några gången köpt Emilio Moro, Pesquera och Condado de Haza. 1998 Alion och 1995 Clos de l'Obac är nog de mest minnesvärda vi korkat upp här hemma. S sänkte en Vega Sicilia Valbuena helt på egen hand i mitten av nittiotalet och adderar den till de bästa...
Därför var det kul att stöta på Bembibre, ett nytt distrikt och så vidare. Kanske blir det en flaska spanskt till utegrillen i sommar - sen dröjer det nog ett bra tag till nästa spanienpost på den här bloggen. Man hinner inte med allt - särskilt inte om man ska dras med skållebånk...
Man behöver inte vara alltför konspiratoriskt lagd för att inse "nyttan" av att skicka den bästa batchen först. Det gäller att först och främst övertyga Systembolagets hemliga panel - och sedan vinjournalisternas...
Vi diskuterade också för ett tag sen om att viner som skall ta sej in i standardsortimentet kanske är lite för bra. Det finns så mycket att tjäna att man kan offra några fat från "grand cru" vinet och hälla det i "75 kr blandningen". I alla fall första året.
Sen var det ju det som diskuterades om Guigals Côtes-du-Rhône... Tydligen inte samma vin i olika länder! Som om det inte var svårt nog att handla vin ;-)
Man undrar ju också angående Pios batch-varianter; vilket ansvar har/tar importör/SB?
Allvarligt talat, kollar man inte sådant? Är det ingen som knäcker en flaska eller tre? Med tanke på vad rätt många verkar ha upplevt av 2003?
Det luriga är att vad gäller 2003 av Pio Cesare Langhe så åkte jag på en sådan där asbest/grusdammsvariant på flaska 1 när jag köpt sex stycken. Korkade direkt upp nummer 2 och Disco!
Lämnade ettan i retur och tänkte inte mer på det förrän Frankofilen, uppenbarligen inte utan fog, började fundera i konspirationsteoretiska banor.
Jag stod just i begrepp att, med en ynka 2004:a kvar i garderoben, köpa fler.
Lusten till det sjönk med betongfot ner i Nybroviken.
Skicka en kommentar