Odlarmässa på Marie Laveau

Plötsligt kändes situationen märkligt välbekant - trots att vi aldrig bevistat Marie Laveaus grafittimålade källare förut, och aldrig mött Jean Foillard heller. Bakom ryggmärgsreflexen spökade många hundra blå timmar och svarta nätter på tomma klubbgolv, det speciella tillståndet innan eller efter själva evenemanget, bakom dammiga mixerbord, på slitna scengolv, i provisoriska loger av det sunkigare slaget.

Men det var länge sen. Idag hänger förmodligen beaujolaisbonden Jean Foillard på klubbgolvet oftare än vi. För hur anspråkslös och småtrött han än kan verka ikväll, så är han vinvärldens närmaste motsvarighet till en indie-stjärna från 1992. Och nu är det vi som är hans fans - eller kanske rentav stargazers? Vi kan nog klara oss utan autograf, men inte utan att fuska lite på franska och vara först med hans senaste singel.

Jean Foillard berättar att 2011 var varmare än 2008 och 2010, och gav en mörkare frukt och lite högre alkohol som påminner om 2009 även om koncentrationen inte är lika hög. Ja, han låter faktiskt mer entusiastisk när han talar om 2012, vars syradrivna profil ser ut att bli mer i linje med de föregående jämna åren. Då vi inte smakat några äldre årgångar härifrån är vi nyfikna på hur de åldras. Det finns visst inga äldre flaskor kvar i hans källare än 1985 - men de sägs i alla fall vara i god form.

Vi provar 2011 Côte du Py. Förväntningarna är givetvis tokhöga, och det blir inte samma kick som med tian vid motsvarande tidpunkt - trots att den också hade en ypperlig föregångare att överträffa. Nej, intrycket är inte särskilt fokuserat, syrorna glänser inte, bitarna väntar fortfarande på att trilla på plats och vi gissar att den behöver ligga bortåt ett år till (det tycker även Foillard). Vi testar också 2009 Fleurie som med sin mörka täta frukt och sin markanta lakritssälta och -fetma påminner mer om en syrahdominerad côtes-du-rhône än om en beaujolais. Bra men atypiskt.

Jo Pithon med chenin från Anjou

Någon som är betydligt piggare och mer pratsugen än Foillard är Peter Veyder-Malberg. Vi blir stående en god halvtimme och snackar om vingårdsarbete, om småskalighet, om monopol och fria marknader, och om systemets byråkratiska inköpsproblem som drabbat hans vän Fred Loimer. Han kan verkligen förklara vad han gör och berättar på ett fängslande sätt. Vi lyckas nästan engagera Peter att flyga hit i höst och hålla en provning för munskänkarna, tills han plötsligt kommer på att han inte har en enda ledig dag eftersom han bygger ny källare vid sidan om allt det vanliga jobbet. 2011 Riesling Bruck är i alla fall ett helt charmerande och harmoniskt vin som med glädje konsumeras inom de närmaste åren.

En rent sagolik drickbarhet fann vi i Tom Lubbes 2010 Domaine Matassa Cuvée Marguerite från höjderna i Roussillon. Tänk er att man hade pressat mogna citrusfrukter rakt ner i ett kalkstensmättat mineralvatten. Om nu spritsen berodde på fångad kolsyra ungefär som i en tysk riesling, eller på att den malolaktiska jäsningen avslutades först i flaskan får vi låta vara osagt, men effekten blev svalodlad vuxenläsk på hög nivå. Oerhört gott och med svårartad mersmak.

Ett par andra franska indie-stjärnor som hittat till Hornsgatan var Thierry Puzelat och hans kompanjon Pierre-Olivier Bonhomme. De driver tillsammans ett slags négociant-verksamhet som specialiserat sig på att jobba med giftfria vingårdar och utrotningshotade druvsorter i Touraine, mellersta Loire. Vi har gillat flera av deras viner tidigare - finns så pass många etiketter att det är svårt minnas vilka, men Cheverny Rouge är ett av dem - och hade kul med deras smakprover även denna gång. Kanske särskilt med rödlätta 2011 La Tesnière Pineau d'Aunis, ett ungefär lika gott vin som Christian Chaussards Domaine Le Briseau Patapon av denna för området unika druvsort.

Det trivsamt borgerliga och smått busiga öfre medelåldersparet bakom Château d'Arlay i Jura hade också tagit sig ända till Södermalms illustra paradgata. Vi hann inte smaka mer än två av deras viner den här gången men fastnade i alla fall för 2005 Côtes-du-Jura Trousseau, en ljusröd rensare av rang med en syrastruktur som inte kommer ge upp inom de närmaste decennierna.

Oj, klockan går. De sista vinerna vi hinner skriva något om idag är chabliserna från Domaine Pattes-Loup. Samtliga tre premiers crus från 2011 är jättebra, och kanske då särskilt Les Butteaux.

Importör Niklas & odlare Peter

WineTrade & Grande Bouteille arrangerade heldagen/kvällen. Producenterna: Mark Angeli, Château d'Arlay, Château de Beauregard, Sebastien Brunet, Barmès Buecher, Laurent Cazottes, Arnaud Combier, Zoltán Demeter, Dos Terras, Jean Foillard, Királyudvar, Jo Landron, Martelet de Cherisey, Matassa, Angiolino Maule/La Biancara, Moreau-Naudet, Pierre Morey, Jean-Philippe Padié, Paraschos, Pattes-Loup, Pithon-Paillé, Dario Princic, Puzelat-Bonhomme, Cal Raspaillet, Trapadis, Trinchero, Veyder-Malberg.