Vi dubbelpanerar spätta från fiskhuset i Skanörs hamn efter en lång dag på stranden. För inte så länge sen var det öde och tomt nere vid havet, men nu ligger vi där som packade sillar. Kära högsommar, vi vill alla ha en bit av dig...
2002 Geheimrat "J" Riesling Spätlese Trocken är ljust gyllengult i färgen med antydan till koldioxid i glaset. Doften är, liksom när vi senast i februari provade vinet, generös, yppig och rent av vällustig. Det är en rik och komplex upplevelse av sent skördade, mycket mogna druvor som påminner om övermogna persikor, aprikoser, meloner - och om inlagd eller burkad fruktcocktail. Oljigt mineraliska övertoner av bergolja och ett subtilt inslag av cykelkällare kommer till.
Smaken blir en uppstramande och positiv överraskning efter den yppiga doften. Här finns en hög, supersnygg syra med känsla av citron och lime, som balanserar perfekt med den intensiva, mogna frukten som har en smula karaktär av fruktcocktail. Avslutningen är lång, mycket givande och en aning grapebitter.
Ikväll bjöd det här favoritvinet på lika delar av sina yppiga och strama sidor och visade sig ännu en gång vara det rätta sällskapet till dubbelpanerad spätta. Mums!
2002 Geheimrat "J" Riesling Spätlese Trocken (Weingut Wegeler, Oestrich-Winkel, Rheingau)
8 kommentarer:
Detta är ett bra vin. Har provat flera årgångar men 2002an tycker jag är i en klass för sig själv. Lustigt att denna typ av vin nästan helt obemärkt passerar förbi i nyhetslanseringarna. Detta vin brukar väl i och för sig uppmärksammas av Munskänken men annars tycker jag det är ett ganska okänt och anonymt vin. Köper sällan vitt vin för källaren men tysk Riesling är undantaget som bekräftar regeln.
Bland rieslingälskare betraktas nog vinet som ett av de säkraste korten (Wegeler är ju också en ansenlig producent med lägen både i rheingau och mosel).
Vi har smakat sju årgångar och håller också 2002 högst. Inte för att det är något större fel på de andra heller;-)
Tysk riesling är ju det perfekta vinkällarvinet - i gott sällskap med nebbiolo, som lär vara besläktad på något sätt. Det skadar dock inte att gardera med lite vit bourgogne/chablis i källaren;-)
Funderar om ni har smakat årganger efter Oliver Haag åkte tilbaka til sin pappa Fritz i 2005.
Så många som sju årgångar har inte jag provat men kul att ni med det som bakgrund rankar 2002an högst.
Nebbiolo är som ett stort svart hål för mig. Inte för att jag ogillar druvan utan mer för att det aldrig riktigt blivit av att fördjupa mig i vinerna från Piemonte. Tror säkert de är en bra investering men någonstans måste man ju dra gränsen.
Vit Bourgogne och Chablis däremot avstår jag gärna från att investera i för lagring. Så många nitar och besvikelser jag upplevt med dessa viner tror jag inte något annat ursprung kan matcha. Oxiderade och alltför mogna när det varit dags för konsumtion. Nä, då köper jag hellre tysk Riesling eller viner från Alsace. De håller i alla fall.
Jo Dansken - den senaste vi smakat var just 2005, det var väl i våras den släpptes. Den kändes förvånansvärt snål för en sån superårgång tyckte vi, men den var ändå lovande och förhoppningsvis kommer den loss i framtiden. Två av Wegelers andra viner från 2005, Pur och Winkel Jesuitengarten var mer givande när vi testade dem. Mycket givande, alltså ;-)
Mina Vinare - lustigt att du är så inne på grenache men inte på nebbiolo. Allteftersom vinerna mognar utvecklas nämligen flera drag som påminner om varandra. "Farmors gamla jordgubbsylt" är ett sånt doftexempel vi tycker oss känna igen. Vi tog upp saken med Julien Barrot som bekräftade vår fundering, han hade också nyligen varit i Alba och presenterat sina viner. Likartade lakrits/asfaltstoner tyckte han var den främsta gemensamma nämnaren. Men han himlade om syrorna i nebbiolo - som måste framstå som rätt extrema för en kille från Ch9...
Och bourgogne från nittiotalet, ja det är väl numera närmast dödskallemärkta köp efter alla skriverier;-)
Man lär ju dock ha fått ordning på problemen med förtida oxidation, så det går nog bra att lägga senare årgångar på lut för den som så önskar.
Oxidation måste ju heller inte vara helt fel,
kolla exempelvis in den intressanta Château Fuissé VV. Annars är det klart att vi instämmer om riesling. Bland de vita är druvan helt ohotad som herre på täppan i vår källare...
Beträffande vit Bourgogne så kan självklart vinerna ha förbättrats med avseende på lagringsduglighet sedan 90 talet. Jag köpte en del vit Bourgogne och Chablis under 90 talet och vissa drack jag som unga andra som betydligt äldre och de sistnämnda har aldrig varit annat än en besvikelse. Nu har jag aldrig köpt de dyraste eller mest ”berömda” producenterna och det kan givetvis ha påverkat saken. Trotts detta så ska det mycket till innan jag vågar omvärdera min ståndpunkt. Däremot dricker jag dem gärna som unga!
Oxidation har för mig aldrig varit ett hälsotecken men det beror nog mer på min smak än något annat. För dem som uppskattar detta kan jag rekommendera vinerna från Jura/Arbois men jag avstår dem mer än gärna!
Det där med likheten mellan Grenache och Nebbiolo har jag hört förut men aldrig helt förstått. Då hittar jag mer likheter mellan Amarone och Chateauneuf. Vet att Munskänkarna i sin utbildning håller Nebbiolo – Grenache som förväxlingsbara. Tror i så fall att det är en gammal kvarleva från tiden då de flesta producenterna i Chateauneuf långlagrade på stora foudres av Slovenskt ursprung. Vilket gör att jag mer tror på en likhet beroende på ursprunget och vinifieringen än att druvorna i sig är lika varandra i karaktären. Ta en Grenache från Australien eller av modernare snitt från Spanien och jämför med vilken Nebbiolo som helst så lovar jag att olikheterna är fler än likheterna. Vidare så känns inte de jobbiga tanninerna eller vresiga syrorna i Nebbiolo som så lockande gentemot den mer rättframma frukten, sötman och kryddigheten i Grenache. Kan tänkas det kommer med lagring i Nebbiolo fallet men varför chansa ; )
Däremot finns det säkert en del modernister i Piemonte som gör vin i en mer internationell stil som nog kan vara förväxlingsbara med både Grenache och andra druvor men dem känner inte jag till på grund av min begränsade kunskap om just dagens Piemonte. Kanske dags för en ny utmaning?
Varför inte börja med Elio Altares Langhe Arborina?
Inget jobbigt eller vresigt står att finna i det vinet.
Vi har också problem med att ta de orden i vår mun när det gäller Spinettas Starderi eller Scavinos Bric dël Fiasc. Lite nya ekfat få man dock stå ut med ;-)
De flesta producenterna i châteauneuf lagrar ju fortfarande vinet på foudres - må de aldrig sluta med det... och vi hoppas på fortsatt revival för betongtankar och botti/foudres! Sen får de förstås gärna tappa vinet på flaska innan femårsdagen ;-)
Släktskapet rhône-piemonte kan väl, som du antyder, också ha att göra med gemensamma metoder, traditioner, handelsutbyte och folkförflyttning under långa tider...
Jag lovar att försöka bättra på mina Piemonte kunskaper. Det har ju släppts en del bra Barolo på sista tiden (så även imorgon/idag) och kanske finns det kvar att botanisera bland?
Visst lagrar man fortfarande på foudres men som sagt lite kortare tid. En vinvän som jag provade med förr i världen brukade alltid känna igen Piemonte och Brunello eftersom han tyckte sig känna tonen av ”skitiga fat” i både doft och smak. Lite ligger det nog i det påståendet beträffande de bägge distrikten och den gamla stilen i Chateauneuf. Detta har man nog blivit bättre på att hantera och har kanske även en annan syn på i den nya generationen vinmakare, till det bättre för oss konsumenter. På så vis känns druvan karaktär istället för vinifikationen.
Skicka en kommentar