söndag, maj 29, 2011

Blindbock 28 maj


Äntligen! Dags för ett BYO-rally igen, gäster på ingång, de två första vinerna karafferade. Mässingsgula och grönskimrande, en sniff räcker, ingen behöver fundera två gånger när det gäller druvsorten. 

Första glaset bjuder på en expressiv och väldefinierad tropisk frukt av det ljusa slaget, som ananas och passion - färskvaror snarare än konserver. Bra nyp i doften med salviaörter och kallt järn. Med god vilja går det att utvinna några droppar bergolja men absolut inte av det tyngre slaget. I munnen kan vi njuta av de dansanta, ursnygga syrorna och en pigg liten antydan till sprits. Citrus- och ananasaromerna är intensiva men eleganta, mittsmaken tät men slank. Sötman en bit under trocken-gränsen. Mineralerna får oss att tänka på havsstrand och rostigt vatten. En vidöppen, elegant strukturerad och totalt njutbar riesling med början till mognad. 

Andra glaset är betydligt blygare, nästan knutet. Frukten är inte helt olik ettans, men drar mer åt grapefrukthållet, medan mineraltonerna upplevs som mer rökiga och animaliska. Även smaken är lite knepigare än ettan. Framförallt finns en grapefruktbeska som inte är helt skön i dagsläget, den liknar citrusfruktens vita innerskal. Dessutom är syran mer åt det stålhårda - och samtidigt trubbiga - hållet. Sammantaget har vi ett vin som helst behöver både mer tid och mat på bordet, varför inte en vit fisk i riesling-gräddsås. Vinet vinner på fem-sju timmars luft, det är alltså läge för fortsatt lagring, frågan är bara hur mycket bättre det kommer bli...

Alla föredrar förstås glas nummer ett. Väldigt fint ikväll, liksom vinet visat sig vara varenda gång sedan det släpptes 2007. Ingen skifferolja som i Mosel eller Nahe, det här är Rheingau, säger Franko. Samma producent - Breuer - och samma vin i två olika årgångar? 2005 och 2004? Grattis, nästan rätt. Men var tog rosorna i Roseneck vägen?



Henrik langar fram en flaska som doftar snarlikt en kombination av de båda föregående. Ljus tropisk frukt, blodgrapefrukt, fin örtighet med väldigt tydlig basilika och lite grön sparris. Mer floral, det vill säga ett par år yngre. Smaken är givande och fin, med perfekt mogen rieslingfrukt, samt en väldigt lyckad version av (blod)grapebeska. Relativt hög och stadig syra som saknar den där definitiva spetsen och finessen i ettan. Jättegott hur som helst, på en nivå ungefär mittemellan de båda föregående vinerna. Vi gissar på Rheingau och samma producent men i 2007. Inte Breuer, får vi veta. Namnen haglar över bordet: Wegeler? Leitz? Weil? Rätt. Gräfenberg?


Outtakes från Erstes Gewächs-vinet, något tidigare plockat innan mustvikten nått Spätlese. Ändå lite förvirrande med Kabinett-beteckningen, det kunde ha räckt med vingårdens namn och Riesling trocken.


Ännu ett par viner i utslagsmatch, den här gången i klassen rödlätta oldboys. Första glaset har en komplex och klassiskt utmognad doft som börjar med friska fläktar av salvia och mynta. Balsamiska fattoner kommer till - det är rätt tydliga ekfat i vinet, fortfarande med känslan av nytt trä kvar, lite som eneträ. Körsbärsfrukten liknar mörkröd sammet, med aningar av likör, och så mognadstoner av fuktig höstskog och svamp. Mineralerna kommer igenom fint, rostigt järn är ett doftintryck som växer mer och mer. Smaken bjuder alltså inte oväntat på en bra mineralitet, samt fint smälta tanniner - här finns mycket att suga på. En hel del fat som sagt, med tydliga chokladtoner, någonstans mittemellan modernt och klassiskt. Några russin kan möjligen berätta hur varm växtsäsongen var. Gott moget vin som tar slut utan prut.

Andra glaset har en klart mer galen och vulgo näsa. Portvinstoner, likörpraliner, brända mandlar, romrussin, cola, julmust, bokna röda äpplen och volatila drag likt en måttligt kul amarone. Översminkade åldersrynkor och en fet påse lördagsgodis till tröst. Smaken är betydligt mer farinsöt än ettan, mjukare i tanninerna, slappare i syrorna och plumpare i kroppen. Mjukt och medhårs-gott på sitt sätt, men spänsten är tyvärr borta. Det är märkligt att tänka sig att det som år 2000 var en stegrande "italian stallion" på bara drygt tio år förvandlats till en lallande åldring. Ingen bryr sig om att avsluta flaskan.

Gissningarna börjar i ett lite trevande syrah-spår innan Franko lägger i överväxeln och ringar in först årgången, sedan distriktet och därefter producenterna (möjligen hjälpt av att vi diskuterade de här bägge vinerna över telefon så sent som i förrgår ;-) Detta blev sista kapitlet av ett intressant lagringsprojekt som härmed är avslutat - Francesco Ricasoli himself rådde oss häromdagen att dricka upp. Toscana 1997 är - som många redan påpekat - i allmänhet inte ämnat för längre lagring. Baronen nådde pensionen med stilen i behåll, medan markisen inte höll i långa loppet. Castello di Fonterutoli dricker man nog bäst under första åren, medan den stora juvenila frukten står upp mot eken.




I nästa glas doftar det tjära. Och eneträ. Ångande mörka likörkörsbär, brun farin och rostad ek, med svettiga fattoner och varm bastubänk. Örtstånd, charkdisk och svarta oliver. Järn, stenar, lakrisal och köttsafter. Det är ingen brist på typicitet, ingen tvekan om ursprunget - vi är i norra Rhône, men det finns på samma gång en sydländsk - italiensk eller roussillonsk - värme i frukten. I munnen får vi en stor och för ursprunget ovanligt farinsöt frukt - snudd på syltig - med väl tilltagen kropp, nästan tung fyllighet, tydlig alkoholvärme och en sälta som liknar lakrisal och soja. Syrorna är besvärande låga och måttligt fräscha, tanninerna dänger till rätt hårt i avslutningen, och det finns en osnygg aussie-liknande bränna i eftersmaken. Vinet är varken fullmoget eller ungt, men det är heller ingen tunnel i sikte. Det är drickbarheten som är det stora problemet, det tar verkligen emot att sätta i sig denna syrah på steroider. Nedsättande omdömen som "huvudvärksvin" fladdrar förbi, ingen i sällskapet förbarmar sig över monstret och flaskan blir följaktligen aldrig avslutad, ett betyg som säger det mesta.


Tidigare bloggat här och här, mer entusiastiska tongångar då. En underhållande sågning levererades nyligen av David Strange. Går man ändå igång man på så här pass stöddig syrah, så var nog vinet trots allt bäst i början, oavsett Parkers prognos om 2026 som slut på drickfönstret.



Bästa vinet kommer nu, den saken är klar. Doften är ack så elegant med härlig höjd och blommiga övertoner. Skinande ren frukt i krysset mellan slånbär, körsbär och hallon, i ett ljust skimmer av grus, örter, ros och viol. Det finns en diskret fatliknade kryddighet som av kardemumma och sandelträ, men framförallt klassiska oldschool-drag av tjära, kött, läder och lakrits. En nos av det här slaget här blir man ju själaglad av! I munnen ett friskt, rent och spänstigt vin med nästan grönäppligt zzing i syrorna. Aningen torra tanniner på traditionellt vis, men ingen som helst ekbeska. Ljuvliga aromer som räcker länge.

Här finns det mycket som pekar på klassisk barbaresco, men det liknar också Montevertine, fast med ett par extra cylindrar under huven. Sangiovese, konstaterar Franko, och det är alldeles riktigt. I så fall en traditionell brunello, utbrister T alltmedan vällustrysningarna ripplar nacken. Asagott, säger S förtjust. Det svarta teet framstår tydligare nu när vi lirkat fram ursprunget. Fortfarande ungt, men helt öppet och enormt drickvänligt. Måste vara en nollfyra!


Druvorna växte i södra delen av zonen mellan Sant'Angelo och Castelnuovo. Vinet mognade under tre år i botti av slavonsk ek i storlekar mellan 11 och 40 hl. Balansen är perfekt med 13,5% alkohol. Tack Henrik, det här satt som en smäck!


Nästa vin har en väl sammanhållen, men också märkligt anonym doft, som har hittat fram till en del mognadstoner med en snyggt hanterad kryddig fatkomponent. En gräddig känsla omfamnar frukten där vi kan notera hallon och aprikoser. Här finns också metalliska mineraler, grillkol och lakrits. Örtbuketten är tydlig, med en antydan till tobaksstjälkar. I munnen gläds vi åt de framträdande syrorna och den harmoniskt välbyggda munkänslan. Rätt slank kropp med bra oumpff i mitten, och lite högre alkohol förmodligen runt 14,5-15. Rökigt eneträ i avslutningen, lite väl tydlig ek. Åldern känns som 2001 och det har diffust italienska vibbar. Franska, säger S. Trevligt vin hur som helst, men som sagt lite anonymt. Flaskan tar slut, men fyrverkerierna vill inte riktigt tända.

När det visar sig vad vi har i glasen kan vi inte låta bli att plocka fram en sparringpartner. Doften är större och yngre. Fudge, fatrost, kryddor, pinje, lakrits, svartpeppar och generös körsbärsfrukt. Ung, ren och fin, säger A. Smaken är mer framfusig än ettan, rikt fruktig med busiga, snudd på bråkiga tanniner. Mer oborstat, men också givande och kaxigt - nu är vi ute i kranskommunerna, säger Franko. Gigondas? Eftersom fotbollsfinalen närmar sig slutet får vinet inte mer uppmärksamhet, ett glas räckte den här gången. Nästa flaska ska få mogna färdigt, fyra år till blir nog bra.


Det första vinet blandar 60% grenache med 40% syrah, i delvis nya små ekfat för syrahkomponenten. Även om det smakar gott har vi svårt att se var Parker hittat alla sina 95 poäng. Tvåan är tidigare bloggad här. Den fick sin revansch till oxfilé och potatisgratäng på måndagskvällen.


Som en skänk från ovan kommer en uppfriskande tysk efter de fylliga rhônevinerna. Aningar av tropisk frukt och lime finns bland de gröna äpplena, vinet är ungt och aromatiskt. Blommigt som liljekonvaljer. Munkänslan har fortfarande lite bebishull, ändå är den påtagligt stenig med salivdrivande grönäppliga skaltoner. Sötman ligger uppskattningsvis runt 15-20 gram och alkoholen runt 11. Extremt välgjord och uppfriskande riesling från lyckosam årgång. En nollnia från Nahe?

2009 Van Volxem Scharzhofberger Riesling Erste Lage

Den där grönäppligheten är väldigt Saar när man väl fått reda på ursprunget. Belvini, €24,90.

Kvällens sista vin är en uppenbarelse. Det doftar som en korsning av norra rhône-syrah och blaufränkisch från Burgenland, med associationer till järn, barrskog och violer över en utvecklad skogsbärsfrukt som har lustigt mjölksyrliga toner. I munnen ringer de skyhöga, visslande barberalika syrorna så att saliven sprutar, samtidigt som munkänslan för övrigt är len och fint utmognad med väldigt tydliga järnmineraler. Gissningarna går förstås i tur och ordning till de tre nämnda områdena. Fy katten vilken läskande klunkbarhet och härlig personlighet detta vin besitter. Vill ha mer!


En souvenirflaska för €9,50, hemtransporterad och sparad av Nettare-Anders, dessutom prydligt bloggad för tre år sedan. Även Billigt Vins slovenien-redaktion hittade en flaska att blogga häromåret
Den spolformade buteljen har inga etiketter, men är präglad med texterna "Boris Lisjak Dutovljie", "Nature designe Oskar Kogoj", "Ostani Jar (Mlad Zdrav)"Rimani giovane (Sano),"Bleib jung (Gesund)". Bilder på flaskorna här. Mer om producenten här, området här och vintypen här.


7 kommentarer:

Terroiristen sa...

Kul läsning!

Här finns en del "lokal" rofosco och hämta, frakten är inte helt grattis bara, tyvärr.
http://www.evino.si/

Denna har jag tyvärr aldrig handlat av, måste putsa lite på min slovenska först:
http://www.kozelj.si/index.php


mvh

Finare Vinare sa...

Tack för tips! Evino är ändå inte dyrare än exempelvis Gute Weine. Vad har du shoppat där? Edi Simsic?

Tyvärr har de ingen refosk, än mindre detta vin. Vi drog iväg ett mejl direkt till Boris Lisjak. Hoppas han svarar!

Terroiristen sa...

Visst fanns det väl en del Refosco?
(Teran=Refosco=Refošk) Men just det här vinet har jag inte sett eller druckit någonstans eller någongång.
Får ni napp i er trålning så hör gärna av er!

mvh

Finare Vinare sa...

Ja, nu hittade vi ju tre druvrena refosco. Litar man på Billigt Vin så borde man ju testa Rojacs Renero (säkert mer ambitiöst och minst tre gånger dyrare).

Priset, personligheten och drickbarheten är tre väldigt starka argument för Lisjaks Kraski Teran.

Vi lovar att berätta när/om vi får svar.

Terroiristen sa...

Jo, det är ju det. Hittar man rätt så vill man ha mer. Regionen, om vi utvidgar den till friulis östra utlöpare, har en väldigt varierad och splittrad vinmakning. Ibland är den påfallande ung och omogen och inte helt kul alla gånger - och en nästan otrolig sammansättning av olika mer eller mindre unika druvor och kombinationer av dessa (av vilka hälften känns omöjliga att stava till). Så hittar man rätt, och billigt dessutom, vill man ju ha mer.

Ingvar Johansson sa...

Hmm, intressant frågeställning, ska man lita på Billigt Vin eller inte. För min del skulle jag nog inte rekommendera en alltför stark tilltro till det som skrivs där... Hursomhelst så låter 42 euro för Renero hutlöst. Däremot ser jag att Evino säljer Rojacs Stari D'Or Belo för 14.40 och det är bra. Vill man ha en high en refosk/teran så säljer Wine Wise(www.winewise.dk) Zidarichs variant.

Henrik sa...

Hmm, låter som om man skulle kunna göra en juste reklamfilm för Boris Lisjak Kraski. En Byob, ett antal lyriska wine-geeks, en av dem kommer sent, några går lite tidigare och det är då Boris kliver in i stugan.
Sens moral: Gå aldrig hem för tidigt!
Kanske inte för något vårt kära monopol, men vad sägs om valfri stor importör? Jag säljer den billigt, får jag en Lala eller fyra som bonus nöjer jag mig med femsiffrigt ...
I övrigt, väldigt trevligt att få pröva Breuer från olika lägen. Fantastiskt att någon kilometers avstånd och en aning höjdskillnad kan påverka slutresultatet så mycket. Å andra sidan, vilken lillebror skulle inte bli en aning blyg och sturig av ett sådant storasyskon?
Till sist, drack en Campredon 2007 dagen efter. Kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig de smaklökar som hellre skulle ta en Jaboulet Roure 2003 - sedan får Parker och hans 95 pinnar säga vad de vill.