Pinot Nero: Casal Pilozzo Regina Vitae 2003 vs. 2002

I går kväll avverkade vi första avsnittet av vår pinot nero-kurs, samtidigt som vi plöjde de sista kapitlen i Robert Harris' bok om Pompeji. I den kontexten syntes det alldeles självklart att välja ett vin vars druvor vuxit på nordsluttningarna av en utslocknad vulkan (Frascati/Monte Porzio Catone) och vars etiketter använder sig av de gamla romarnas latin på både vinets namn och baksidestexten. "Livets drottning" - det låter något det.

Det vore lögn att påstå att våra förväntningar är särskilt höga. Är inte klimatet för varmt för pinot noir i Lazio? Heta 2003 måste ju ha stekt druvorna till russin! Och svala 2002, då regnade det väl mest hela tiden? Vulkanjord i all ära, men vi kan inte påminna oss att pinot noir skulle trivas särskilt bra i den. Producenten verkar dock seriös - en välhållen familjeegendom - och Regina Vitae är allt annat än billiga. Ändå kallar importör Merolli dessa viner för "de misslyckade". Detta eftersom de intog jumboplatsen i en pinot-smakning han anordnade förra sommaren på Restaurang Kanalen i Christianshavn.

2003 Casal Pilozzo Regina Vitae Pinot Nero är ganska rikt brunrött med tegel i kanten. Nosen har en trevlig utveckling, med järniga mineraler, rosenblom och läder. Frukten är varm och god, kanske aningen kokt, med en karaktär som domineras av italienska surkörsbär. Doftens helhetsbild liknar egentligen mest en mognande brunello light av ganska traditionellt slag, från ett varmt år.

Direkt efter dekantering har vi en märkbar koldioxid-yra i glaset - en smula efterjäsning i flaskan - men en extra volta i karaffen tar hand om det problemet. I munnen är det ett ganska fylligt vin, rikt på varma aromer av hallon och körsbär. Faten håller sig mycket diskret i bakgrunden, vilket uppskattas. Avslutningen bjuder på mineraler och menthol, på ett ganska uppfriskande sätt. Den heta årgången gör sig framförallt bemärkt genom  tanninerna som är lite för uttorkande, lite för kantiga och rustika. Alkoholen anges till 14% men det är alls inget som stör. Vinet smakar riktigt gott, även om det lider viss brist på både elegans och druvkaraktär. En rätt typisk nolltrea alltså. Kul att ha provat, men en flaska räcker.

2002 Casal Pilozzo Regina Vitae Pinot Nero har en mycket ljust brunröd färgnyans med en rejäl dragning åt tegel. Den vidöppna nosen bjuder på en massiv mognadsutveckling i klass med bourgogner från åttiotalet. Svamp, undervegetation, mogen ost, båthus, soja/buljong, järn, tegeldamm och ljusa röda bär. Smaken är en helt annan femma än föregående vin. Lättfotad och dansant, en bra bit under medelfyllig (13% enligt etiketten) men också extremt silkig - ja, osedvanligt harmonisk och smeksam i sin lent viskösa munkänsla. Smakens längd är alldeles tillräcklig, men helt utan onödig kraft. Det här är sensuellt och njutbart på samma självklara, avspända sätt som en fullmogen bourgogne. 

Vilken överraskning!  En ros till den "misslyckade", och lite upprättelse av skamfilat rykte. Det här vinet dricker vi gärna igen.

Mer bakgrundsfakta om Regina Vitae Pinot Nero kan man läsa här. Värt att notera är att ekfatslagringen är ovanligt kort, till förmån för flasklagring. Så fann vi heller inga störande fattoner.

Carlo Merolli, 185 DKK och 210 DKK.

ps. Kaiserstuhl (Baden) och Willamette Valley (Oregon) är två andra exempel på pinne i vulkanisk jordmån.