2004 Mas de Daumas Gassac Rouge

Daumas Gassac måste vara en av de bästa historierna i vinets värld. Så bra är den att den gett inspiration till flera skrönor, inte minst den nyligen filmatiserade "A Good Year" av Peter Mayle. Vi tar tidsmaskinen tillbaka till början av sjuttiotalet: det nyblivna ägarparet till en egendom i Herault inser genom en god vän (som råkar vara professor i geologi) att de sitter på en terroir som har avgörande likheter med ypperliga växtplatser i bourgogne och bordeaux. Vännen förklarar att de nog skulle kunna göra ett grand cru-vin - men att det skulle ta två hundra år att få det erkänt! Utan att nedslås av detta beslutar man att sätta igång med planteringen, och letar upp cabernetsticklingar med stamtavla från klassad bordeaux. Sex år senare, när det är dags att göra själva vinet, konsulterar man den berömde oenologiprofessorn från Bordeauxs universitet, Emile Peynaud. Vid denna tid är han rådgivare åt några av de största: Margaux, Haut-Brion och La Mission-Haut-Brion. På frågan om varför han hjälpt till med ett okänt vin från södern svarade han: "för första gången har jag fått assistera vid födelsen av en grand cru".

Ett Vin de Table från södern var dock inte precis hårdvaluta på den tiden. Den första årgången fick man kränga av till vänner och bekanta. Det tog fyra år innan erkännandet kom via Gault Millau, 1982. Daumas Gassac har med tiden blivit känt för att utvecklas fint med lång lagring, men ska också kunna drickas ungt på frukten. När vi passerade Aniane i somras var klockan ett par minuter över provningsdags, så vi nöjde oss med att snoka lite i omgivningarna. Efter att dagen hade bjudit på temperaturer över 35 grader var vi rätt glada att vara på hemväg från Saint-Guilhem-le-Desèrt och Gorge d'Herault...

2004 Mas de Daumas Gassac Rouge har en klar, vinröd färg med några blå reflexer och en ljusare varmröd kant. Vi får direkt en mycket tilltalande doft som ropar ut att det nästan helt handlar om cabernet: svartvinbärsconfit med inslag av vanilj, paprika, massor av örter, ingefära, anis och lakrits. Upplevelsen i nosen är att traditionell médocstil möter languedocs buskvegetation - la garrigue. Mer av subtil kryddighet dyker upp under kvällen...

Smaken är slank, medelfyllig, torr och saftig, syrlig och balanserad utan några störiga tanniner. Ingen alkohol märks i varken doft eller smak (13%). Ingefäran och paprikan går igen i munnen, som trots sin läskande lätthet bjuder på viss smakintensitet. Det är riktigt gott och ett förvånansvärt lättdrucket vin, redan nu. Ska vi återknyta till grand cru-associationerna landar vi bland de lite enklare klassade nollfyrorna från bordeaux, som vi gillade skarpt förra hösten. Prismässigt ligger vi också på ungefär samma nivå som dem. Jämför vi med relativt närbelägna Faugères, får Aimé Guibert finna sig i att bli rejält omkörd av Didier Barral. Ja, redan den sistnämndes 2005 Cuvée Tradition läxar upp det 120 kr dyrare vinet. Den eleganta, klassiska cabernetkaraktären hos 2004 Daumas Gassac har ändå utan tvekan sina helt egna förtjänster, den tycks väl lämpad för medellång lagring och bör utveckla komplexa, bordeauxlika drag med tiden. Vi får återkomma om den saken!

2004 Mas de Daumas Gassac Rouge Vin de Pays de l'Herault (Aimé Guibert de la Vaissière, Aniane, Languedoc)

ps. Förutom en flaska 2005 Daumas Gassac fick vi också ett bra tips av ägaren till vårt byhus i somras. Det enda vettiga sättet att köpa Daumas Gassac i Frankrike är under primörförsäljningen. Då ligger priset runt €16. På gården kostar det annars €40! Ibland är det inte så dumt att handla hemma i Sverige...

2005 Nino Negri Le Tense Sassella

Vi har aldrig blivit besvikna på ett vin signerat Casimiro Maule.
Efter 37 landade årgångar utnämndes han av Gambero Rosso till "Årets Italienska Vinmakare 2007". Han kan sägas vara personligen ansvarig för att ha lyft alpdalen Valtellina till ett av de mest intressanta områdena i hela Italien, och samverkar i utvecklingsarbetet med två andra favoriter, Enrico Scavino och Giorgio Rivetti. Vi höll årgång 2004 av Valtellina Superiore Le Tense Sassella som systemets allra bästa köp under det gångna året, om man väger kvalitet mot pris. Nu har nollfemman funnits på hyllorna sedan i somras och vi kan inte vänta längre. En smaknotering av vännen Holger har fått oss att inte skynda på med inköpet.

2005 Le Tense Sassella har en totalt transparent, varmt rubinröd nyans med ljus tomat/granatröd kant. Doften är lyckligtvis helt igenkännlig och mycket god med snabbmognad utveckling. Mättade körsbär, läckra nypon och en pinotlik kryddighet som av muskot, kanel och ingefära mot en fond av anis och sötlakrits. Lovande!

Vi smakar och blir inte besvikna. Istället för de stramare, lagringsbara syrorna i nollfyran får vi en lustfylld, mycket aromrik och sötfruktig smak med karaktär av koncentrerad saft på jordgubbar och hallon, förstärkt av en liten balanserad eldighet (13,5%). Aningen syltigt kan tyckas - men samtidigt fint syrligt, aningen örtbittert och jäkligt gott! Visst har denna tappning en rikare, mer insmickrande karaktär och lite mjukare syror, men fördelen är att vinet är snabbare i mål och lämpar sig fint för omedelbar konsumtion. Signore Maule verkar ha gjort det bästa av ett nebbioloår som Giorgio Rivetti beskrev som "lättillgängligt och snabbt till mognad". Jämförelserna med pinot noir dyker upp som vanligt, men i en lite varmare version. Busgott! Puh, vi kan glatt fortsätta att dricka den nya årgången..

2005 Le Tense Sassella Valtellina Superiore DOCG (Nino Negri, Chiuro, Valtellina, Lombardia)

2000 FWW Dürnsteiner Kellerberg Riesling Smaragd

Dagens inspelningar är i hamn. Efter att ha varit med om minst ett dussin gåshudsframkallande musikminuter landar vi på hemmaplan och får som belöning ett par timmar på egen hand. Stunden är som gjord för ädel riesling i glaset. Vi korkar upp 2005 Salomon Undhof Kögl Riesling Reserve som visar sig vara korkskadad - alltså snabbt fram med nästa kandidat! Emellanåt levererar Freie Weingärtner Wachau obegripligt billiga upplevelser av mogen wachauriesling, och det här ska visa sig vara en av dem. Det sydostvända läget Dürnsteiner Kellerberg ligger precis ovanför kooperativets källare och har en jordmån av fältspat och kvarts som förenar karakteristiska drag från de andra topplägena Achleiten och Loibenberg. Källarlistan över alla andra gamla viner man har till salu är för övrigt en ganska imponerande läsning.

2000 Dürnsteiner Kellerberg Riesling Smaragd har en rikt gröngyllene färg. Direkt när korken dragits kommer en källarunknad som får oss tänka på härsken gammal talgboll, en sån man ger till fåglarna. Snart vädras de unkna tonerna ut och lämnar plats för honung, aprikoser, gamla äpplen och örter. Mineraler finns det gott om, som sig bör, med en oljig ton rakt av från kemtekniska hyllan. Tiden har framkallat den typiskt vackra ålderston som på tyska språket kallas edelfirne.

Smaken är heltorr, avrundad, behagligt rik, balanserad och honungsörtig med bokna äpplen och dalande men ändå helt vitala syror. Upplevelsen varar tillfredställande länge i munnen och lämnar en hyfsat lång eftersmak med en viss mineralisk jordbeska. Riktigt gott! Summa summarum får vi en vacker mognadsupplevelse och ett skönt vin att njuta på egen hand. Priset i BS är helt fantastiskt, jämför bara med tre gånger så dyra 1997 Riesling Smaragd Achleiten från augustisläppet som var klart mindre givande. Beställning rekommenderas!

ps. 2006 Les Vins de Vienne Saint-Joseph passar perfekt till boeuf bourgignon. Lufta ordentligt eller öppna ännu hellre en dag i förväg!

2000 Dürnsteiner Kellerberg Riesling Smaragd (Freie Weingärtner Wachau, Dürnstein, Wachau)

2007 Meinklang Grüner Veltliner

Lördagskväll i köket där vi lagar tre rätter på en gång: en boeuf bourgignon, en pastasallad med ruccolapesto och kvällens lammkotletter med små kokottgratänger på potatis och sidfläsk. Morgondagen är så fullspikad med jobb att vi inte kommer hinna med att laga mat. Och vad är väl bättre till matlagningen än att sippa på ett rakt och okomplicerat vitt! När väl lammkotletterna kommer på bordet, doftande av herbes de provence, med halstrade skivor av zucchini och aubergine är 2005 Château Courac Laudun vinet som levererar helt enligt förväntningarna. Komplexitet i doften, rejält grepp i smaken och en tuff pepprighet i avslutningen.

Meinklang - Weingut Michlits omfattar 55 hektar vinmark, dessutom har man fruktodlingar och blandat jordbruk. De druvor man odlar är grüner veltliner, zweigelt, blaufränkisch, pinot blanc, pinot gris och pinot noir. Man jobbar med modern teknik och är samtidigt biodynamiskt certifierade sedan 2005 - vilket gör det här vinets pris än mer anmärkningsvärt. Kossan på etiketten är Angus-boskap som man har på gården, inte minst för att få den spillning man behöver som kompost till vinmarken. Werner Michlits genomgick sin oenologutbildning 1998-2002 och arbetar tillsammans med sin fru Angela - det är ett driftigt ungt par som ligger bakom detta vin. Vi har en stark känsla av att vi kommer att få se mer av deras viner...

2007 Meinklang Grüner Veltliner har en ljust gul färg och en vit doft där det första som träffar näsan är mandel. Den kommer i flera variationer: mandelblom, sötmandel och mandelmassa. En mineralitet som liknar vått ylle är nästa intryck. Kardemumma gör sig bemärkt i en fin kryddighet där vitpeppar assisterar. Därnäst frukten: lagom reserverad befinner den sig i området mellan gula äpplen, gråpäron och grapefrukt, utan de i billigare moderna österrikare så vanligt förekommande aromjästiga godistonerna - bravo!

Smaken är ren, god och knastertorr och vuxen - ett riktigt matvin. I attacken finns tydligt bett med svag arom av grappa eller calvados, bra limefriska syror, slankhet snarare än fetma och en rejäl kraft och energi i "sväljet" bak i gommen: vitpepprig, kryddig, mineralisk och en smula bitter. Allt mynnar ut i en förvånande längd för ett 79-kronorsvin. Det här är inte dumt alls! Ärligt, rent, matorienterat - med extra plus för kraft och avslutning. Vi skulle gärna dricka det till en wienerschnitzel.

2007 Meinklang Grüner Veltliner (Angela & Werner Michlits, Meinklang Weingut Michlits , Pamhagen, Neusiedlersee, Burgenland)

ps. Tack till L & H för att ni uppmärksammade oss på det här!

pps. Det här har blivit något av husets vita under oktober...

2004 Weingut Hirsch Riesling Heiligenstein

Ikväll har vi gäster och kör patenterat italienskt på bord och i glas. Ungarna äter på högst två minuter för att hinna leva rövare. Vi vuxna vill snarare äta i timmar. 2006 Villa Cafaggio Chianti Classico är just nu vårt absoluta förstahandsval när det gäller hela uppduket av olika antipasti, coppa, prosciutto, salami, insalata tricolore, tryffeltortellini, lantbröd, olivolja och annat gott. Efter en dryg timme i karaffen serverar vi åt det svala hållet och får utdelning i den balanserade doftupplevelsen med fatkaraktär, örter, blommor, mineraler och läcker körsbärsfrukt. Bra nära definitionen av chianti classico.

Men allra först sippar vi och våra gäster på en stackars överbliven österrikare från rean. Det är dock inget skräp systemet säljer ut. Johannes Hirsch är tvärtom en av våra absoluta favoriter från Kamptal. Hans 2005 Zöbing Riesling blev husets stående apéritif under första halvåret av 2007. Ett mycket uppskattat vin, som vi ska återkomma till snart! 2004 Zöbinger Heiligenstein Riesling hade som alldeles ungt några av de mer eleganta och laserfokuserade syror som någonsin lämnat Österrike, med minnesvärda mandariner och grape i smaken. I veckan har vi fått rapporter från ett par håll om att vinet inte längre ger sitt bästa.

2004 Zöbinger Heiligenstein har en gröngul färg som är betydligt rikare än sist vi sågs. Man kan alltså våga sig på en gissning om att det har hänt en del i flaskan på ett och ett halvt år. Doften är utvecklad med vått ylle och ett inslag av gummi. Här finns drag av övermogen melon och burkpersika som stått lite för länge. De klockrena citrustonerna av bland annat frisk blodapelsin lyser däremot med sin frånvaro idag. Totalt sett är det ändå en läcker doft, men vinets fokus har flyttat vidare till smaken. Den är mycket intensiv och smakrik med mandariner som nästan exploderar i munnen. Vinets kropp har definitivt lagt ut om midjan, men syror och mineraler håller frukten stången - i vår smak är balansen helt rätt. Syrorna är fortfarande varken grova eller breda och lär väl aldrig bli det heller. I avslutningen kommer en skrattretande tydlig mineralton som av bikarbonat. Tillsammans med en gnutta kolsyra fräser den som mineralvatten i svalget och gör eftersmaken lång och uppfriskande.

Slutsatsen blir att vinet har mognat förvånansvärt snabbt. Det vi trodde på som ett projekt för längre lagring har plötsligt blivit en kandidat för relativt snar konsumtion. Kan det vara "butiksmognad" - eller skruvkapsylen? Vi gillar fortfarande vinet skarpt - med sina fruktsyror och mineraler är det här rätt upp på vår gata - men det ser ut som att nollfyran har ett problem med lagringsbarheten. Nollsjuorna från Hirsch verkar vara något alldeles extra, i alla fall om man lyssnar på rieslingfreaket Terry Theise...

2004 Zöbinger Heiligenstein Riesling (Weingut Hirsch, Kammern, Kamptal)

2005 Comtes d'Isenbourg Riesling Schoenenbourg

Nästa smakprov från oktobersläppet kommer från den superba, sydvända grand cru-vingården Schoenenbourg norr om Riquewihr. Vinerna härifrån kan teoretiskt sett vara hur bra som helst, och redan på detta tidiga stadium är det därför dags att dra i bromsen och tona ner förväntningarna för att avvärja eventuella besvikelser. Med detta ursprung bör man ju egentligen kunna prestera bättre viner än så här! Nu är Comtes d'Isenbourg inte kända för att producera de mest storslagna alsacevinerna utan är snarare kända som en habil producent som leverar större kvantiteter av hygglig kvalitet till bra pris. Namnet har man lånat från ett historiskt slott i Rouffach som både har hotellverksamhet i större skala och en mycket bra vingård, Le Clos Château Isenbourg, vars vin finns representerat i BS. Domaine importerar.

2005 Comtes d'Isenbourg Riesling Grand Cru Schoenenbourg är ljusgult i färgen. Doften är förvånansvärt utvecklad, yppig och generös för ett såpass ungt vin - med gummiliknande petroleum, citronolja, honung, ett uns oxidation och en nektarlik fruktkombination av persika, citron och grapefrukt - plus en liten blommighet som liknar liljekonvalj. Här finns tydliga drag av det varma året 2005 i kombination med en viss, trevlig komplexitet. Smaken betonar fruktighet med en märkbar restsötma på 14 gram. I munnen får vi gott om citrusdominerad smakrikedom, men jämfört med doften (och andra, mer syra/mineralorienterade konkurrenter) hittar vi inte någon nämnvärd elegans. Syran är mjuk och maskeras nästan av restsötman. Man skulle kunna tro att restsötman vill dölja någon brist. I korthet: syrorna är lite låga och vinet är i sötaste laget. Smaken tycks oss dessutom, trots sin omedelbara generositet och intensitet, lite kort. Avslutningen stagas upp av en framträdande grapebitterhet och jordiga slutsyror.

Till lämpligt vald mat (kanske halstrad pilgrimsmussla, eller schnitzel på kalvinnanlår som ikväll) kan det absolut vara användbart, men det är efter maten som den vänliga, lättdruckna stilen gör sig allra bäst. Den som tycker att alsaceriesling emellanåt blir alltför stram bör uppskatta karaktären av solsken på flaska. På så sätt kan det här bli ett lyckat ackompanjemang till eftermaten-prat över en bit rödkittost.

Sammanfattningsvis ger nog vinet ändå inte riktigt vad vi hade hoppats på. 2006 imponerade Comtes d'Isenbourg stort på oss med sin 2002 Le Clos Château d'Isenbourg. Vi tyckte att det bjöd på en klart högre nivå av elegans och mineralkaraktär i en helt torr inramning, till ungefär samma pris (2004 finns nu för 159 kr i BS). Vi håller utkik och hoppas kunna smaka det vinet framöver.

2005 Riesling Grand Cru Schoenenbourg (Comtes d'Isenbourg, Riquewihr, Alsace)

2006 Les Vins de Vienne Saint-Joseph

"Det Strategiska Släppet" låter som någonting ur Winston Churchills memoarer, men omtalas oftast med gäspningar bland vinprovare. Lite orättvist egentligen, för det har försett oss med flera vapendragare i den svåra mellanprisklassen: Château La Tour de By, Pio Cesare Langhe Nebbiolo, La Bastide Blanche Bandol, Château Bouscassé, Brolio Chianti Classico, Fontanafredda Langhe Nebbiolo - det är bara några av ett flertal viner som hittat vägen in i ett bredare medvetande via den årslånga lanseringen. Viner som är duktiga och säljer, får som belöning stanna kvar i det ordinarie sortimentet. När nålsögat passerats med hjälp av en lyckad årgång och aggressiv prissättning återstår bara frågan: kommer vinet fortsätta att leverera samma höga kvalitet även i följande årgångar, eller ska den på ett sorgligt sätt vattnas ur med tiden? Man kan tycka att det finns gott om tid att upptäcka de här vinerna i lugn och ro. Precis tvärtom, anser vi: dyker det upp en vintyp man vill se mer av är det lika bra att rösta tydligt med en gång genom att köpa det - så kanske det uppstår en positiv våg och vinet blir kvar i sortimentet. Den här gången är vi särskilt glada att se ett par nya och förhoppningsvis användbara matviner gjorda på två av våra favoritdruvor: riesling och syrah.

Les Vins de Vienne är ett joint venture med de ypperliga odlarna Yves Cuilleron, Pierre Gaillard, François Villard och Jean-Pierre Villa i spetsen. Företaget skapades 1996 för att återuppväcka gamla romerska vinodlingar på östra stranden av norra rhônedalen, i trakten av Vienne. Just de vinerna görs under appellationen Vin de Pays des Collines Rhodanniennes. Man har dessutom en negociantverksamhet i alla viktiga appellationer i norra rhônedalen samt ett par i den södra. Kvällens vin kommer från inköpta druvor, odlade i den norra ändan av den långsträckta appellationen Saint-Joseph. Avkastningen låg på 40 hl/ha. Musten fick tre veckors cuvaison med överpumpning och nedtryckning av skalhatten. Två tredjedelar av vinet mognadslagrades i använda ekfat under ett år, och resten på tank.

2006 Les Vins de Vienne Saint-Joseph har en mörkröd, klar färg med blåton. Doften bygger på tre tydliga beståndsdelar: ung syrahfrukt, tydliga örter ur garriguebuketten och en uttalad, stenig mineralitet. Frukten är mörkröd och lagom parfymerad, med drag av körsbär, hallon och violer. Vidare får vi ungdomliga nyanser av ek, malolaktisk smörkola och bittermandel. Som final kommer några vrid på svartpepparkvarnen, en saftig rostbiff i bakgrunden, samt anis och lakrits. I det tomma glaset minglar animalisk vitpeppar.

Smaken är god och rejält stram med bra frukt som för tillfället är hårt hållen av höga, snygga syror. Örter och lakrits kommer till och en tydligt svartpepprig avslutning. Inget smicker här alltså - utan rent, stramt och tufft, fortfarande lite kärvt i sin ungdomlighet. Uttrycket är på sitt sätt modernt fruktigt (dock miltals ifrån den rätt obalanserade 2006 Faury Saint-Joseph) men framförallt seriöst strukturerat för framtiden - vi tror nämligen starkt på utvecklingspotential i denna nya bekantskap som vi ska lära känna mer ordentligt framöver. Ett stilrent och mycket syrahtypiskt vin av hög kvalitet! PrimeWine importerar.

2006 Saint-Joseph AOC (Les Vins de Vienne, Seyssuel, Rhône)

ps. Det är rea på SB. Inte minst en och annan god riesling finns att köpa med 15-30 procents rabatt.

Punk IPA & Weihenstephaner Hefeweizen

När man har bestigit en topp finns det bara en väg - ner. Dags för öl och årets undantag! Ikväll äter vi krabbor från Melanders. Mannerströms hovmästarsås som tillbehör innebär att valet blir lätt. Vi läskar oss med ett rätt omaka möte mellan postmodern skotsk attityd och urgammal bayersk tradition.

Punk IPA kommer från det unga skotska mikrobryggeriet Brewdog. Det är en indian pale ale. Programförklaringen är kaxig nog: "Det här är inte den minsta gemensamma nämnarens öl. Detta är ett aggressivt öl. Vi bryr oss inte ifall du inte gillar det. Det är rätt tveksamt om du har smak eller sofistikering nog att uppskatta djupet, karaktären eller kvaliteten i denna hantverksmässigt bryggda öl. Du bryr dig nog inte ens om att den här rebelliska lilla ölen inte innehåller några konserveringsmedel eller tillägg och endast använder de bästa naturliga ingedienser. Gå tillbaka till din massmarknadsförda, likgiltiga, billigt gjorda, urvattnade lager och stäng dörren efter dig".

Glaset är medelmörkt bärnstensfärgat. Doften bjuder på ljunghonung, lavendel, blommiga drag och tropisk frukt. Smaken har en obändig beska som bygger upp den täta mittsmaken, kämpar ner den rika frukten och lämnar en lång eftersmak efter sig. Massor av power och ett riktigt gott öl.


Weihenstephaner Hefe Weissbier tillverkas av Bayerns och därmed världens äldsta ölbryggeri. Man har varit igång ända sedan år 1040. Marknadsföringen jobbar på associationer till munkar, katedraler och andra historiska byggnader, natur och alper - men också till modern tysk teknik och uppdaterade produktionskedjor.

Vi får en ljust bärnstensfärgad, typisk dimmig uppenbarelse med enorm skumkrona. Doften är uttalat jästig, brödig och blommig. Smaken är frisk, syrlig och fyllig men i stort sett i avsaknad av beska. Mitten är lite vattnig på ett sätt som är typiskt för den här sorten, och släpper igenom matens smaker på ett fint sätt. Här hemma är vi inte helt överens om storheten i veteöl - men vi är däremot överens om att krabban vinner på ett öl som inte dominerar i mittsmaken. En klassiker som alltid levererar som den ska, till alla som gillar stilen.

2002 Volnay Clos des 60 Ouvrées

Om man vill skämma bort sina sinnen med silkiga sensationer av luxuöst slag så är det inte mycket i vinväg som kan konkurrera med Volnay. Domaine de La Pousse d'Or är en historisk egendom som sedan 1999 stiger mot allt högre höjder under ledning av Patrick Landanger. Han har också en sympatisk förmåga att leverera den hett efterlängtade lyxen till ett klart resonabelt pris, via importören Swedish Wine Cellar.

Clos des 60 Ouvrées är en muromgärdad monolpolvingård om 2,39 hektar i premier cru-läget Caillerets, på gränsen till Meursault. Jordmånen är sluttande och väldränerad med kalk- och mineralrik märgel och grusbemängd lera. Jorden luckras upp genom plöjning, man ger jorden näring med kompost och sprutar inte med insekts- eller växtgifter. Stockarnas ålder varierar mellan 54 och 21 år, men nästan hälften planterades 1956. Druvorna handskördas, sorteras och avstjälkas helt och hållet. Druvmusten och skalen genomgår därefter en cuvaison om totalt 21 dagar varav den första veckan upptas av urlakning av skalen vid kall temperatur (cold-soak). Under den här perioden trycks hatten av druvskal ner två gången om dagen (pigeage). Sedan mognar vinet under 15 månader - och genomgår sin malolaktiska jäsning - på små ekfat, varav 30% var nya. Slutligen buteljeras vinet utan vare sig klarning eller filtrering. Vi möter upp med specialanpassad mat: rosastekt ankbröst, rödvinssås med stjärnanis, äppelskivor som friterats i ankflott samt svampbakelse på smördeg och trattkantareller.


2002 Volnay Premier Cru Clos des 60 Ouvrées har en slinkig, medelljust varmröd uppenbarelse i glaset. Doften är omedelbar, givande - och alldeles underbar! Kryddiga fattoner inleder, men vad som är pinotkryddighet och vad som är sofistikerad fatbehandling är inte lätt att säga: stjärnanis, kanelstång, vaniljstång. En inledande unknad övergår i undervegetation för att snart lämna plats för renare fruktighet: övermogna jordgubbar, hallon, röda äpplen och apelsiner. S flämtar lustfyllt: här har någon strött ut en näve rosenblad över en svampcrostini. Långt i bakgrunden skymtar rökar från eldade höstlöv.

Smaken levererar fullt ut i balans med doften, samma noteringar går igen - det finns inget tunt eller snipigt i det här glaset. Munkänslan är mjuk, aristokratisk och lyxig - en smekning med skräddarsydd silkeshandske. Vinet är slankt, syrligt, sötfruktigt, kryddigt och en aning eldigt. Vi får finessrika, samtidigt stora, aromer som utvecklas mycket fint i gommen, med bra driv och en riktigt lång eftersmak. Förutom den sötmogna frukten hittar vi lite mognadstoner av tomatpuré. Vinet ger, så vitt vi kan se, en stor del av sin potential redan nu. Det är lätt en av de bästa bourgogner vi druckit - och bör ha en säker plats bland årets bästa viner. Fem flaskor kvar att fördela över de kommande tio åren. Tänk ändå att man kan göra sånt här av vindruvor!

2002 Volnay Premier Cru Clos des 60 Ouvrées Monopole (Patrick Landanger, Domaine de La Pousse d'Or, Volnay, Bourgogne)

2005 Château Courac Laudun

När det gäller appellationen Côtes-du-Rhône-Villages tänker man i första hand på ett helt gäng byar nordost om Châteauneuf-du-Pape i departementen Vaucluse och Drôme. Nitton stycken för att vara exakt. Att kunna rabbla upp dem ligger definitivt på Munskänkarnas trebetygsnivå. Även om man tillbringat en del tid i området är det lätt att glömma bort att fyra av dem ligger på vänstra/östra stranden av rhônefloden, i departementet Gard: Saint-Gervais, Chusclan, Saint-Gervais, Signargues och Laudun. Från den sistnämnda kommer kvällens vin, som vi på något märkligt sätt hittills har lyckats missa. Mest synd för oss!

Château Courac omfattar ungefär 70 hektar vingårdar. En romersk villa har legat här och man hittar fortfarande arkeologiska rester i vingårdarna. Laudun är dessutom berömt som platsen där Hannibal korsade Rhône för att angripa Rom. Senare, under 1800-talet, var Laudun hemort till den doktor som tog hem några vinrankor från USA och orsakade hela phylloxera-katastrofen. Tänk om han hade vetat vad som skulle bli följden! 1995 togs egendomen över av paret Arnaud, som enligt egen utsago jobbar hårt på att höja kvaliteten på vinerna. Man planterar gräs mellan stockarna för att få rötterna att söka sig ner i marken och höjer lövverket för att få bättre solexponering. Druvmixen i detta vin är 60% syrah, 30% grenache och 10% mourvèdre. Vinet är både vinifierat och mognadslagrat i betong. Jäsningen pågick under tre veckor inledda med tio dagars urlakning av skalen. Alkoholen stannade på 14%. Mognadslagringen på tank varade sedan i sju månader.

2005 Château Courac Laudun är mörkt varmrött med blå nyanser, helt klart i glaset där kanten skvallrar om hyfsad utveckling och drickmognad. Doften är först lite knuten men öppnar strax upp på ett mycket trevligt sätt. Malolaktisk kola, mörk choklad och avvägda likörtoner med en gnutta kirsch. Frukten befinner sig i omgivningarna av mörka skogsbär, körsbär och violer med en nickelliknande lyster. Här finns en fin örtighet och lagerblad. Här finns mineraler som påminner och järn, blod och grillkol. Här finns en kryddighet av vitpeppar som utvecklas tydligt åt stall- och lagårdshållet. Några brända höstlöv utgör ren bonus i ett så här pass ungt vin. Slutligen hittar vi aningar av fikon och dadlar som skvallrar om mogna druvor från det fina året 2005. När vinet får mer luft utkristalliseras ett fokus av körsbärs- och persikokärnor som vi gillar skarpt. Komplexitet var ordet!

Smaken är balanserad, harmonisk och lång med ett seriöst mittparti. Grenachekomponenten exploderar som den ska, syrahfrukten är robust och stadig och mourvèdredruvan precis så lantlig som vi vill att den ska vara. Vitpepparn och stalltonerna går igen i smaken. I munnen bjuds både läskande syra, mogna tanniner och en saftig, fruktig, fyllig kropp. Slutligen en liten sensation av kött stekt med herbes de provence. Man behöver inte vänta ut det här vinet, utan det levererar generöst nästan omedelbart efter karaffering. Som ni har förstått vid det här laget så tycker vi mycket om Château Courac Laudun. Riktigt gott och därtill mycket direkt och rättframt! S kommer hem från en konsert, smakar blint och uppskattar priset till 180 kr. Nu är ju inte södra rhônedalens byar precis kända för överprissättning, så slutsatsen kan bara bli - ett klockrent fynd för 105 spänn. Nollfemmorna från södra rhône fortsätter sitt segertåg! Carovin importerar till Sverige och vinet finns att köpa i många butiker från och med septembersläppet.

2005 Château Courac Laudun AOC Côtes-du-Rhône Villages (Joséphine et Frédéric Arnaud, Château Courac, Tresques, Gard, Rhône)

Möt Nicolas Joly

Vi kunde inte låta bli att spela in Jolys presentation av "Renaissance des Appellations - Return to Terroir" på Grand Hôtel. Strömma direkt i spelaren nedan eller ladda hem i hög mp3-kvalitet här. Föredraget är 78 minuter långt. Luta er tillbaka och njut av ett bokstavligen magiskt innehåll...

Munskänkarna provar riesling

Att prova riesling innan maten måste vara bland det mer aptitretande man kan ägna sig åt. Munskänkarnas Stockholmssektion har samlat ihop en riktigt trevlig bukett och idag är det blint som gäller. Nu är det dags att skärpa till sig.

Vin nummer ett har en mycket ljus, gulvit färg med gröna reflexer. Doften ger rikligt med gröna äpplen inklusive skal. Därtill nässlor, mycket diskreta aningar av honung och persika och en vitblommig jasminton som kommer mer och mer för att vara det som märks mest i botten av glaset. Ren, enkel, fruktig, charmig att sniffa på! I munnen är vinet smakrikt med riktigt bra intensitet, liten sötfrukt och höga, fina syror. Balansen druvsötma/syra är perfekt för ett vin av denna typ. Det fräser i munnen! Mer alkohol än en moselkabinett. Det är en ung rheingau av okomplicerat slag, och en extremt lyckad sådan. Stark kandidat till husets apéritif i höst.

Facit: 2007 Schloss Vollrads Riesling Trocken

Vin nummer två ser ungefär likadant ut, ljust gulvitt med gröna reflexer. Här finns en intressant, framträdande petroleumton som drar åt gummi. Assist av äpple, vita blommor och sten. Mineralisk helhet med tydlig komplexitet. Smaken är bredare med lite mer av tropiska inslag, i stort sett torr med en behagligt avrundad syra, mineralisk eftersmak och bra längd. Gott! Här får vi gissa, men gummitonen indikerar att vinet kommer från Australien.

Facit: 2007 Tim Adams Riesling

Vin nummer tre är ljust gult och har en knuten, lite återhållsam doft med äpple, citrus, mineral och liljekonvalj. Tyvärr känns den lite oren med ett svagt inslag av småsnuskiga fat, potatiskällare och gamla korkar. Smaken är ogin med hårda och trubbiga syror. Helhetskänslan är kort och tvär i munnen. Ett vin man vill ha betalt för att dricka! Kan slinka ner till en choucroute, men välj mycket hellre något annat. Ingen tvekan om vad detta är, Hugels basriesling förnekar sig inte...

Facit: 2007 Hugel Riesling

Vin nummer fyra har en ljus färg med gröna reflexer och en blommig doft med gröna toner av fläderblom och grönt äpple. Viss charm finns, det doftar trädgård. Kan tänkas komma från Rheinhessen. Smaken är ung och stram, helt torr med ungtuffa, äppliga, kartiga syror. Det borde passa till skaldjur, och smaken tycks nu igenkännlig som Österrike och Kamptal. Eftersom vi nyligen provat ett vin som har stora likheter med detta klämmer vi till med Gobelsburger Riesling.

Facit: 2007 Gobelsburger Riesling

Vin nummer fem har en relativt rik, gulgrön färg. Här finns en yppig, fruktig doft med viss opulens och fetma. Citron, aprikos och mineralitet med oljiga toner. Varmare klimat, senare skörd. Franken eller Pfalz? Smaken är mjuk, bred, drickvänlig med livlighet av koldioxid och en fin, liten syra som håller balansen på ett angenämt sätt. Helt torr, med citrus och lite jordbeska i den långa avslutningen. Gott! Här får man nästan lite silvanerkänsla! Och på så sätt drar vi slutsatsen att det är ett Frankenvin.

Facit: 2006 Juliusspital Würzburger Stein Riesling Grosses Gewächs

Vin nummer sex har nästan löjligt mycket mineral i doften med både petroleum och en svag nyans av gummi förutom ung blommighet och vit persika. Smaken är mycket god och seriös. En gnutta eldighet, mineralitet, syra, frukt och bitterhet - allt i härlig balans. Stram, torr och strukturerad matriesling med äpplig frukt och rejäl längd. Bra! Men vad tusan är det? Utvecklingen med petroleum och aning gummi får oss att tänka Australien. Men så plötsligt kommer en dragning i doften åt rosor och litchee. Det har vi hittills bara hittat i ett rieslingvin. Detta måste vara Roseneck, den smått atypiska Bergvarianten från Georg Breuer.

Facit: 2006 Georg Breuer Riesling Berg Roseneck

Vin nummer sju har en mycket ljus silverfärg med gula reflexer. Doften berättar direkt: detta är av högsta klass. Komplexitet och mineralitet i en reserverad och ädel tappning med inslag av honung och aprikoser. Det verkar vara skördat relativt sent och har några år på flaskan. Petroleum och mognadstoner kommer till, det är hur gott som helst. Smaken är en smekning, med låga, mjuka syror, en fint integrerad liten sötma och en gräddig munkänsla. Rena njutningen, omöjligt att spotta - nu skämmer ni allt bort oss! Vi gissar på... en spätlese från moseldalen med minst ett halvdussin år på nacken? Och se, där körde vi i diket. Nu är det slut på nybörjarturen...

Facit: 2005 Zind-Humbrecht Riesling Heimbourg

Vin nummer åtta har en medelljus, vitgul färg och en blommig doft med fina toner av mogen frukt. Honung, fläder, mineraler och kvardröjande nässlor. Helt ljuvligt att sniffa på , som ett minne av en sommarträdgård man besökt för några år sedan och ser genom ett softat filter av tid. Smaken är mycket fin och harmonisk med levande koldioxid och en mjuk men livlig syra. Några gröna och blommiga inslag minglar med lätta honungstoner i munnen och eftersmaken är lång. En antydan till restsötma gör vinet ljuvligt att dricka. Läckert! Vinet kommer från Rheinhessen och har tillbringat några år i flaskan.

Facit: 2006 Bründlmayer Riesling Zöbinger Heiligenstein Lyra

Vin nummer nio har en mycket ljus silverfärg med gröna reflexer. Doften är liten och mycket ren med mineral, sockerdricka, silverputs och aningar av vanilj. Finessrik och gräddig! Den goda smaken har mjuka syror och en smickrande restsötma. Ett elegant vin att dricka för sig självt i skymningen. Ganska ljuvligt! Mosel är det i alla fall utan tvekan. Joh. Jos. Prüm? Nej, så elegant är det inte. Dr Loosen Kabinett? Ja, kanske ungefär så någonting. Och pang, där fick vi äta upp vår sågning från i våras. Vad lär man sig? Serveras inte för kallt...

Facit: 2007 Stürz Mosel Riesling Kabinett

Vin nummer tio har en intensiv färg, som flytande guld. Doften bjuder generöst på honung, botrytis och torkad tropisk frukt. Fantastiskt yppigt, småsvulstigt och vällustigt. Mineraltonerna är klart närvarande och gör att doften håller stilen hela vägen ut. Smaken är gräddig med lagom restsötma och ganska låg, mjukt behaglig syra med stor finess. Vi får en hel solfjäder av senskördade aromer samtidigt som hela munnen flödar av saliv. Lite kolatoner rundar av det hela. Otroligt gott vin! Vi tror på senskördat från Alsace. Josmeyers Riesling Hengst Samain är det som dyker upp i minnet, men var den inte lite torrare och inte fullt ut lika rik? Ja, det blir vår gissning i alla fall...

Facit: 1997 Josmeyer Riesling Grand Cru Brand Vendange Tardive

Tack för den här nyttiga och goda provningen! Det framgick efteråt att vinerna parats ihop under rubrikerna: Två grundstilar av torr riesling, Variationer av torr basriesling, Två olika jordar, Två topproducenter - ungt mot moget, Riesling med sötma - svalvuxet mot varmvuxet. Ja, det här gick ju riktigt bra, trots ett par totala missar. Aptiten är på topp, snart bjuds hemlagade köttbullar och ett glas 2005 Louis Jadot Beaune Boucherottes. Ett dygn i uppkorkad flaska har öppnat upp doften och smaken ordentligt. Så gott!

2005 Domaine Gauby Les Calcinaires Rouge

Att kalkrik jord och bra syror hänger ihop är ett känt faktum - tänk alsace, sancerre, chablis, champagne! Biodynamiker är också kända för att ha ordning på syrabalansen i sina viner. Om vi nu tar en välrenommerad biodynamisk producent som till och med bor i en by med namnet Calce, omgiven av kalkrika skifferjordar, så kan det väl inte bli mycket bättre? Nej, det kan det faktiskt inte! Domaine Gauby representeras ikväll av sitt enklaste vin Les Calcinaires Rouge. Druvmixen är 50% syrah, 25% mourvédre, 15 % grenache och 10% carignan. Vinet fick en elèvage om 10 månader där fyra femtedelar låg på tank och den sista delen på barriques. Vinet har varken justerats med socker eller syra, inte heller filtrerats. Alkoholhalten är 13,2%.

2005 Les Calcinaires Rouge har en relativt ljus, varmt blåröd, klar färg. Doften är först lite knuten, och syrlig. En gnutta lagårdston vädras bort snabbt. Karaktären är grusig, som stenar man slår mot varandra. Frukten liknar körsbär och slånbär. Därtill lakrits, salmiak - Bassetts!

Vi får en mycket frisk smak med supersyror, höga men inte kartiga och suveränt salivframkallande grepp i kinderna. Otroliga syror för ett sydfranskt vin, måste vi säga - minst lika höga som i nyligen smakade 2005 Beaune Boucherottes, även om frukten är lite rikare. Jämfört med Barrals 2005 Faugères är kroppen slankare och syrorna skarpare skurna. Vi slås av att det är ett väldigt rent vin där biodynamiken märks just i syrorna och mineraliteten - mer än i lagårdstoner, funk och allmän lantlighet. Flytande sten skulle man kunna säga! Nollfyran var bonnigare i stilen. Nollfemman stoltserar med sin elegans och är ett superbt matvin.

Vi lagade coq au vin men valde majskyckling framför en rätt frestande småländsk ungtupp. Vitt vin (2007 Riesling Sauvage) istället för rött, trattisar istället för champinjoner. Kvällens mat och vin känns perfekt avpassade för varandra. Nu återstår bara att vinet ska gå att få tag på här i Sverige. Vi tjatar på Franska Kvalitetsviner att de ska ta hand om den svenska agenturen för Gauby - det skulle ju sitta som hand i handske i deras sortiment. Tills dess får man åka över bron efter vin och handla hos Erik Sörensen i Köpenhamn...

2005 Les Calcinaires Rouge AOC Côtes-du-Roussillon-Villages (Domaine Gauby, La Muntada, Calce, Roussillon)

1999 Künstler Stielweg Riesling Spätlese trocken

"Hock" var de viktorianska engelsmännens smeknamn på viner från rheingau i allmänhet. Så viktig var byn Hochheim på artonhundratalet! Nuförtiden odlar Gunter Künstler 26 hektar, varav 22 är planterade med riesling. Vingården Stielweg (brant stig) har en tyngre jordmån av lössjord och lera som ger fylliga viner. Stockarna är över 50 år gamla. Uttaget ligger på 38 hl/ha.

Künstlers 1999 Stielweg Riesling Spätlese Trocken är rikt guldgult i färgen. Vi får en doft mättad av exotisk, senskördad frukt. Torkade aprikoser, honung och övermogen passionsfrukt sällskapar med relativt diskreta men urläckra petroleumtoner. S sammanfattar läget: detta doftar fenomenalt gott.

Smaken är genomhygglig, givande och behaglig med påtagligt låga syror. Den rika passionsfrukten får sällskap av ananas - det är läckert med övermognaden. Bristen på syra innebär tyvärr att smaken ger ett lite platt intryck, och belyser istället en liten bitterhet eller jordton i den långa avslutningen. Sammanfattningsvis lever smaken inte riktigt upp till löftena i doften. Icke desto mindre är det ett mycket trevligt, humörhöjande och väldigt lättdrucket vin. Det är läge att dricka upp - vår sista flaska går åt i höst.

ps. Dag två påminner vinet än mer om auslese med honung och en gnutta botrytis i doften. Syrorna vaknar till liv när vinet närmar sig rumstemperatur, med mycket citrus i slutet av smaken. Längden är det i alla fall inget fel på! Smaskens till leverpastej.

1999 Hochheimer Stielweg Riesling Spätlese Trocken (Gunter Künstler, Weingut Franz Künstler, Hochheim, Rheingau)

2000 Roagna Barbaresco Pajé

Svampskogen bjuder just nu på trattkantareller, om man har tur vill säga och hittar några. De gömmer sig nere i mossan och där finns också massor av mycel som lovar mer av samma slag. Hittar man inte tillräckligt många kan man lyckligtvis köpa dem på Vi-butiken för vrakpriset 79 kr per kilo.Vi steker trattisarna, gör en rösti på zucchini, morötter och potatis och binder upp en tournedos som också landar i stekpannan. En balsamicosky lägger till den nödvändiga syran och sötman.

2000 Roagna Barbaresco Pajé har en vacker, varm och ljust rubinröd färg med tegelkant. Doften börjar med dominanta drag av karlssons klister och bittermandel. Nougat och rostade nötter kommer till. Frukten handlar om slånbär, en uttalad ton av nypon och några gammeldags nickelpastiller. Muskotnöt, örter, läder, aningar av stall och torkade rosor kompletterar bilden, men nyponen är det som kommer stanna i minnet. Åttaårige sonen sniffar nyfiket, funderar någon sekund och bidrar med noteringen att det doftar svamp. I sin helhet är det en mycket intressant, god och komplex doft!

Smaken är torrsträv, syrlig och len med aromer som påminner om nyponsoppa. Riktigt slank är den allt också, uttorkande och aningen tunn och spröd i mitten, men med otvetydig finess. Eftersmaken lämnar torrsträva tanniner. Vinet är ultratraditionellt, perfekt anpassat till mat med sin höga syra, och påminner på sitt sätt om gammeldags bourgogne. Med mer samtida måttstock är det knepigt att utdela höga poäng, men som kulturellt uttryck är det fascinerande, långt från allfarvägarna i den moderna vinbranschen. Vi upplevde 2000 Barolo La Rocca e la Pira som ett vin med mer vital frukt och bättre framtidsutsikter.

2000 Barbaresco Pajé (Luca Roagna, Azienda Agricola I Paglieri, Barbaresco, Piemonte)

Rheingau-riesling 2007: Breuer & Künstler

Det är alltid lika roligt när de första smakproven från en stor årgång börjar dyka upp. Nätet svämmar redan över av upphetsade omdömen efter försommarens stora provningar av 2007 års tyska viner. Förklaringen står inte oväntat att finna i vädergudarnas totala välvilja. Växtsäsongen började med rekordtidig blomning, följdes av en lång och sval sommar och slutade med många varma brittsommardagar omväxlande med svala nätter i september och oktober. Resultatet blev att druvorna hängde en rekordlång tid på sina rankor - bortåt 50% längre än vanligt. John Gilman skriver: "In several ways the 2007 vintage in Germany mirrors the 2005 red Burgundy vintage, as both vintages produced marvelously ripe grapes from long hang times and which also sport higher than average acidities and promise marvelous evolution in the bottle." . För att göra en lite drastisk jämförelse, vad smakar bäst: micromat eller långkok...

Framgångarna tycks gälla generellt i hela tyskland och på alla kvalitetsnivåer, inte minst de enklare. Inte på många år har rheingau presterat så bra över hela linjen, sägs det. Ok, vi har samlat ihop tre viner som är lätta att få tag på i hela landet och kan ge en bild av baskvalitet hos ett par av de ledande producenterna i rhengau. Nu ska vi smaka och gör vad vi kan för att lägga alla förutfattade meningar åt sidan....

2007 Georg Breuer Rheingau Riesling Sauvage är relativt gult i färgen för att vara basvinet och så ungt. Mer färg och viskositet än förra årets tappning. Vi får en ung, jästig och fruktig doft med framträdande pärongodis, gröna toner av gurkvatten, vit blommighet som liljekonvalj, vit persika, honungstoner av mogen frukt och aptitretande mineraler som assisterar mer än dominerar. Smaken är fruktig med höga citronlika syror, som vi först inte alls upplever som kartiga men rejäla och bestämda. Smaken har bra grepp i mitten men ger också, paradoxalt nog, en känsla av gurkvatten och en tydligt kartig avslutning som inte känns helt harmonisk. Kartigheten kan möjligen lugna sig med kort lagring. 11,5%.

Har vinet blivit fruktigare i stilen eller är det vi som blivit ännu mer mineraljunkies? Ja, i vår smak hade det hade gärna fått strutta mer med stenarna. Trots att det inte träffar alldeles mitt i prick är det definitivt gott och användbart, och ett efterlängtat årgångsbyte efter den slappa nollsexan. Vi kan inte låta bli att tycka att det har blivit en eller ett par tior för dyrt med tanke på att det är husets baskvalitet - det kostar typ €8 i Tyskland. Ett stort vin är det i alla fall inte (se Röttorps omdöme i DI nyligen).



2007 Künstler Rheingau Riesling Trocken är nästan vattenklart med gula och gröna reflexer. Vi får en finstämd doft med jäst, nässlor, lite piggelin, aning ylliga mineraler, silverputs och sockerdricka. Smaken är frisk och torr med hög, god syra. Strukturerad, jordig mittsmak och bra längd med lite jordbitter grapefrukt i avslutningen. Detta är kanske inte den mest eleganta rhengau vi smakat, men ändå ett ganska trevligt vin med en hel del terroirkänsla, och ett tydligt steg upp i kvalitet jämfört med GB-rieslingen. Salivframkallare och stramt matvin för rimlig peng. 12,5%.

2007 Künstler Hochheimer Hölle Riesling Kabinett har en lekfull, charmig doft av piggelin, tutti frutti, ananas, fruktcocktailspad, mineraler och myrr från petrokemiska. Smaken smickrar med ämabel druvig restsötma, ananaskaramell, mandarin, piggelin och en fin balanserande syra. Ett piggt och charmigt vin som lämpar sig till apéritif ute på gården, prosciutto med en skiva melon, eller romantisk tête-à-tête nere vid vattnet. Bra, inte minst sett till priset. 8,5%.

Efter de här relativt lättsamma aptitretarna börjar det snart bli dags att utforska högre kvaliteter från 2007. Vi ser fram emot fortsatta eskapader i den tyska vinvärlden. Priserna på Grosses Gewächs lär nog hoppa upp ännu ett hack när de vinerna dyker upp...

2007 Rheingau Riesling Sauvage (Georg Breuer)

2007 Rheingau Riesling Trocken (Franz Künstler)

2007 Hochheimer Hölle Riesling Kabinett (Franz Künstler)

2000 Domaine Saint Gayan Gigondas

Ikväll satsar vi på ett genomlagat, lite gammaldags grytrecept av Anna Bergenström baserat på lamm, lök och trattkantareller med grädde i såsen. Man kan variera receptet med älg. Kryddigheten med vitpeppar, enbär, kryddnejlika och lagerblad bör få ett mognande rhônevin att sjunga. Det är dags att ta sista flaskan av ett vin vi drack senast i mars.

2000 Domaine Saint Gayan Gigondas har en varmröd, ljusare färg med lite tegelton i kanten. Vi är helt överens om att doften är underbart god med ädla mognadstoner, en hel måltid i sig. Frukten påminner om vinbärsgelé, inlagda körsbär, plommonkompott och gammal jordgubbssylt med tydliga inslag av kirsch. Kryddlådan bjuder som väntat på nejlika, muskotnöt och torkade örter. Ett litet inslag av bittermandel och lim kommer till. Över alltihop svävar järnjordiga, mognande mineraltoner där vi associerar mindre till inälvor än förra gången. I slutet av glaset minglar torkad frukt med en fin stallton. Supergott sniffarvin!

Smaken är frisk och kryddig med en fint balanserad eldighet och mjuk munkänsla som av ljus choklad. Trots åldern finns en örtig stramhet som gifter sig perfekt med mat. Vinet lyfter till höga höjder tillsammans med kryddsättningen i grytan. Så gott! Utvecklingen går därefter snabbt i luften och efter tre timmar blir smaken mer mättad av katrinplommon, julmust och lakrits, dock fortfarande med bibehållen saftighet. Då är stunden kommer för en bit pecorino sardo.

Tänk att man kunde köpa ett vin som det här för 150 spänn, lagra i knappt fyra år och få så bra utdelning på insatta pengar! Just nu finns årgång 2003 i BS, och även om den heta årgången kan ha blivit för mycket är det absolut läge att testa. Carovin importerar.

2000 Gigondas (Jean Pierre et Martine Meffre, Domaine Saint Gayan, Gigondas, Rhône)

2005 Domaine Leon Barral Faugères

Jakten på det perfekta vinet är förmodligen lika fåfäng som sökandet efter den perfekta bekantskapen eller det perfekta konstverket. Men någon gång sitter vi ändå där med glaset och tänker att vinet på sitt sätt är perfekt, eller den perfekta gestaltningen av vad vi letar efter med ljus och lykta - autenticitet, attityd, kvalitet, drickbarhet. Så var det nu!

Vinet är varken försett med exklusiv prislapp eller poäng i 95-plusligan. Det är inte ens producentens mest ambitiösa vin, utan baskvaliteten - "Tradition" som den ibland kallas i Frankrike. Lådan har precis landat på hemmaplan, och sällan har väl ett lådinköp känts så självklart. Saken blir inte sämre av att njutningen finns på bara några korkskruvsdrags avstånd. Okej då, några timmar i karaffen skadar verkligen inte, men vi funderar varken över snåriga tunnlar, chansartade lagringsprojekt eller avlägsna drickfönster.

2005 Leon Barral Faugères har en öppen, givande, lustfylld doft som rullar upp en hel karta av associationer: salmiak, knallpulver, hästspillning, bondgård eller kanske snarare äppelmusteri, eneträ, pinjebarr och kåda, hallon, körsbär, tranbär, björnbär, nivea hudkräm, kola och varvet runt tillbaka till lakrits. Dagen efter har en supertydlig kryddighet tagit form: den börjar som kryddnejlika och förvandlas sakta via ingefära till muskotnöt.

Smaken är god på ett självklart sätt, givande och omedelbar - på samma gång tuff och mjuk i munkänslan. Den saftiga frukten skiner, full av attityd och livgivande järntoner, blodapelsin och röda äpplen, driven av strålande syror som inte hade skämts för sig i bättre bourgogne. De matiga tanninerna bär drag av opastöriserad äppelmust. Vi noterar ett inslag av sydfranska örter, och suveränt, kryddigt grepp i gommen ända ut i en lång ihållande eftersmak av järn och röda äpplen. Det är imponerande, det är lustfyllt, det är terroir, det är ren rock'n'roll. En klassisk kvalitet i välgjort vin sägs vara att det ska smaka bättre för varje glas - och mycket riktigt fick vi under helgen en härlig drickbarhet och ett av årets bästa och mest rättframma viner alla kategorier.

Didier Barral har flera gånger påpekat att hans viner känns allra bäst "ici" för att sedan ta sig om strupen på ett ganska roligt sätt. Vi kan verkligen instämma i det! Känslan under och efter själva "sväljet" är suverän - den spottande provaren missar alltså en del av poängen. Som Gary Vaynerchuk konstaterade om nollfyran, finns i stort sett allt man vill ha redan i baskvaliteten. 2005 är ännu bättre, ett fantastiskt uttryck för Barrals branta skiffermarker. Vinet vinner stort på att tillbringa några timmar i karaffen eller i öppen flaska över natten (allra bäst var det nog efter sisådär fem timmar, eller så var vi som mest positiva då). Serveras gärna åt det svala hållet för en maximal upplevelse av frukten.

50% carignan, 40% grenache, 10% cinsault, 13% alkohol. Betongtank, ingen ek. Minimalt med svavel. Finns just nu för beställning i hel låda till priset 1733 kr (144 kr/flaska). Importeras av Franska Kvalitetsviner.

2005 Faugères AOC (Didier Barral, Domaine Leon Barral, Lentheric, Cabrerolles, Faugères, Languedoc)

ps. Frankofilen gjuter olja på vågorna, förvandlar vin till vatten - kort sagt, tar det lite piano. Dotdkay - rolf's vinblog bjuder på flera smakprover av Barrals viner bland mycket annat läsvärt.

Alsaceriesling: 2002 Cuvée Fréderic Emile vs. 2004 Hugel Jubilée

När vi besökte Vinordic 2008 var 2002 Riesling Cuvée Frédéric Emile ett av dagens stora utropstecken. Insikten slog ner som en blixt - det här var helt enkelt den bästa version av CFE vi smakat hittills! Nu ska vinet släppas i november-december för 332 kr, men det har funnits ett tag via privatimport till samma pris. För att få en värdig medtävlare i samma klassiska, torra matstil ställer vi upp Hugels motsvarighet Jubilée. Båda vinerna kommer förstås från grand cru-vingårdar - Geisberg/Osterberg i Ribeauvillé och Schoenenbourg i Riquewihr. Trots att de här är bland de absolut bästa (både kalkrika och sydvända) sägs det inte rakt ut, eftersom en grand cru i Alsace inte alltid är så "grand" som den borde vara. Sedan länge garanterar istället de båda firmorna hög kvalitet med sina respektive varumärken. För att få en bra referens startar vi med en uppfriskande sipp på standardnivå.

2005 Trimbach Riesling doftar av vit jasmin, vit persika och grönt äpple. Rikligt med kalkstensmineraler sammanfattar det klassiska receptet på torr alsaceriesling. Vad vi dessutom noterar är början till utveckling med stenfrukt som ljusa plommon och en droppe valnötsolja. Smaken är huvudsakligen stram men frukten har ändå drag av ett generöst år, med samma karaktär som i doften plus lite grapebitterhet. Syrorna är kartiga i jämförelse med följande viner. Sammanfattningsvis har vi gillat nollfemman förr och vi gillar den även nu. Lägg gärna undan - vinet byter just årgång till 2006.

2004 Riesling Jubilée är ganska rikt gul med gröna reflexer. Doften orsakar ett omedelbart "Wow!". Vi får en relativt yppig, småsvulstig, nästan tropisk sötfrukt med unknad som av övermogen melon, därtill citronskal och petroleum. Mineraler och jasmin sitter förstås på förväntade ställen. Mandelmassa, stenfrukt - rentav en gnutta botrytis? Smaken överraskar genom att vara helt torr, med en lite vaxartad fetma och relativt stor kropp som balanseras av strålande höga syror. Vi hittar citrustoner som påminner om apelsin, och en viss bitterhet som bidrar med struktur. Rikt, maffigt och långt i munnen. Imponerande!

2002 Riesling Cuvée Frédéric Emile har en ljust gyllengul färg. Doften är klart återhållsam, men det den visar (om än motvilligt) är av mycket hög klass. Eleganta kalkstensmineraler, vita blommor, vit persika, vita päron, diskret honung och en petroleumton som vi inte är helt överens om hur mycket den märks - S är dieseljägare och hittar sina grävlingar även långt ner i gryten! Smaken är mycket välbalanserad och stram med framträdande, härlig mineralitet i en relativt sett slankare kropp. Frukten är mycket ren och fin, med betoning på stenfrukt, utan yppigheten från föregående vin. Je ne sais quoi-faktorn från Vinordic går oss lite förbi, fast riktigt gott är det förstås ändå.

Ikväll är det faktiskt 2004 Jubilée som avgår med segern! Eniga röster runt bordet uppskattar den mer givande karaktären i både doft och smak, och hur vinets mer generösa egenskaper ändå balanseras av perfekta syror. Jubilée är mer konsumtionsfärdigt - trots två extra år framstår 2002 CFE som mycket yngre. Till vår stekta gös med rieslinggräddsås har vi förstås inga problem alls att njuta av vinet, men med sin senigare struktur tycks det vara mer inriktat på framtiden. WA/Schildknecht rekommenderar också minst ett års ryggläge - WS/Sanderson två...

Som avslutning blir det paj på oranieäpplen toppad av 200g Odense mandelmassa och ägg. Det är inte ofta vi dricker söta viner, men ikväll sippar vi ett mycket litet glas av 2003 Côteaux de Layon SGN. Flaskan pryds av symbolen "Vigneron Independant", och vi kan inte låta bli att undra hur oberoende odlare hittar någon ekonomi i att handplocka övermogna druvor med ädelröta, bär för bär, och sedan sälja dem för en hundring per flaska. Vinet är trögflytande och intensivt gult i glaset. Doften är mättad av botrytis, bittermandel, mandelmassa och honung. Läckert! Dessutom finns en framträdande ton av aceton som vi gärna kunde varit utan. Smaken är superintensivt söt, rena elixiret! Karaktär av bittermandel, nötter, karamelliserat socker, kemilåda och mineraler. Intressant att prova, fyra-fem centiliter är alldeles tillräckligt.

ps. Dag två har CFE mer uttalade dofter av honung och söt persika. Ett litet dieselos tittar diskret fram. Inledningen i munnen är förvånansvärt mjuk och len idag (på så sätt jämförbar med William Fèvres Chablis Bougros hos Frankofilen nyligen). Finess och elegans är vad som gäller! Slutsyrorna är dock bestämda - och avslutningen är lång. Doften hos Jubilée har förstärkts i sin oljighet, inklusive citronolja. Smaken är fortfarande ett par storlekar större och längre, med fastare grepp (citronkaramell plus grapebitterhet) och mer robusta syror än medtävlarens. Vi tänker lite på Zind-Humbrechts 2004 Riesling Herrenweg. Bitterheten gör att Jubilée klarar att möta upp lite stadigare mat.

pps. Efter en vecka har 2003 Coteaux de Layon SGN blivit av med störande aceton och överdrivna limtoner. Mycket mer harmoniskt! Dracks till äppelpaj med vaniljglass.

ps. Nu är drickandet i synk igen - kolla in Frankofilen om 2002 CFE. Lägg två skisser ovanpå varandra och få en ännu bättre bild.

2005 Trimbach Riesling (FE Trimbach, Ribeauvillé, Alsace)

2004 Riesling Jubilée (Hugel et Fils, Riquewihr, Alsace)

2002 Riesling Cuvée Frédéric Emile (FE Trimbach, Ribeauvillé, Alsace)

2003 Coteaux du Layon Selection de Grains Nobles (Domaine Martin, Anjou, Loire)

2005 Domaine Albert Belle Crozes-Hermitage Cuvée Louis Belle

2005 Domaine Belle Crozes-Hermitage Cuvée Louis Belle bjuder på ett, för ungt syrahvin, exemplariskt utseende. Färgen är mörkt rubinröd med blå reflexer, tätheten ut i kanten imponerar - men ändå med fullständig transparens och brilliant lyster. Det ser ganska dyrt ut - inte alldeles olikt någon av de bättre bordeauxerna vi provade förra hösten. Första doften i karaffen är vild och mättad av sten, kött, fårfett, grillkol, skogsbär och herbes de provence. Vi tar återigen risken att stämplas som hopplösa romantiker - men här doftar det som om man vridit ur terroiren likt en trasa. Mer syrahfrukt möter upp, likt kärniga körsbär. Lägg därtill krämiga men subtila fattoner av nivea, vaniljstång, smörkola och bittermandel. Doften skiljer sig från nollfyrans genom en mer reserverad och mindre parfymerad karaktär. Det är också i samband med karafferingen som vinet ger mest, därefter mindre och mindre...

Smaken drar åt det salta hållet, i sin totala avsaknad av restsocker eller överflödig alkohol (13%). Ovanligt intensiv för appellationen, fortfarande kärv och tuff, fast på ett angenämt sätt - på så sätt ganska lik Graillots nollfemma. Här finns en respektingivande, väl tvinnad kärna som ber om flera års lagring för att lätta på knutarna. Tanninerna dominerar över syrorna just nu. En ostbit justerar det tuffa intrycket, och släpper fram rondör av lakrits. Vinet ger redan intryck av att vara halvvägs inne i tunneln - till skillnad från nollfyran som erbjöd en mjuk, öppen, elegant och syrlig drickbarhet. Men som vi sagt förr - ack ljuva ungdom, ack ljuva plåga!

Till sist ett par korta rader om 2005 Guigal Crozes-Hermitage som vi testat nyligen. Varmröd, hustypiskt transparent färg med blåtoner. Komplex frukt i doften med hallon, jordgubbe, körsbär. Inslag av grus, grillat, läder, körsbärslikör och det välbekanta körsbärsbrännvinet kirschwasser. Men vänta nu, vilken del av rhônedalen är vi egentligen i? Den här årgången av Guigals Crozes påminner faktiskt mycket om södra...

Smaken är medelfyllig och givande med något parfymerad, saftigt röd sötfrukt, en liten tjärton och hygglig intensitet. Flaskvariation: butelj nummer två har en vattnighet som inte fanns i den första. Om inte detta upprepar sig så kan det här bli en favorit, inte minst för omedelbar konsumtion. SB:s noteringar gäller fortfarande förra årgången. Hallå, vakna!

2005 Crozes-Hermitage Cuvée Louis Belle (Domaine Albert Belle, Larnage, Rhône)

2005 Crozes-Hermitage (E Guigal, Ampuis, Rhône)

1999 Sito Moresco

Om årgång 2000 av Sito Moresco var en relativ besvikelse nyligen är det precis tvärtom med 1999. Det här vinet växer och har utvecklats riktigt fint sedan förra året.

1999 Sito Moresco är klart rubinrött med tegelkant. Under karafferingen märks stall och plommon. Doften är först lite återhållsam men blir snart grafisk, läsbar och tydlig, med fina begynnande mognadstoner. Ursprunget och nebbiolodruvan bidrar med balsamico, grusdamm, hallonkola, kryddlåda och tjärtoner. Ännu mer tydligt kommer drag av mognande cabernet med fina stall, vitpeppar, cederträ och lagerblad. Plommonen sätter vi upp på merlotkontot. Vi tilltalas stort av örtigheten med tydlig karaktär av menthol och oregano, som också går igen i smaken och ger en härlig fräschör.

I munnen noterar vi en sötmogen frukt som balanseras av fin friskhet i syrorna. En livlig mineralitet får vinet att leka på tungan. Vi noterar fokus, koncentration och längd, därtill en mjuk munkänsla. Helheten är urläcker, inte minst den goda cabernetkomponenten, men även hur den samspelar med nebbiolodruvan - och klart mer tillfredsställande än 2000. Jämför vi med förra årets intryck av 1999 tycker vi också att det har hänt en hel del positivt. Vill man växla in den här utvecklingen i poäng är den nog värd en extra pinne eller två (92p).

1999 Sito Moresco Langhe Rosso (Angelo Gaja, Barbaresco, Piemonte)

2005 Louis Jadot Beaune Boucherottes

Vi fortsätter med ännu ett smakprov på årgång 2005 från Louis Jadot. Minst halva njutningen består ikväll av rosastekta ankbröst med en ljusare rödvinssås som fått tillskott av både apelsinskal och stjärnanis. Som tillbehör kommer gratinerad blomkål och broccoli. Drycken och måltiden är på pricken skapta för varandra och det är inte lätt att säga var det ena börjar och det andra tar vid. En sammansmält mat- och vinupplevelse!

2005 Beaune Premier Cru Boucherottes är helt transparent, vackert och ljust varmrött med blå reflexer. Doften är mycket ren i sin frukt, knappast komplex än och handlar nästan helt och hållet om vildhallon! Bara ordet brukar få det att vattnas i munnen på oss - så också ikväll, med diskreta inslag av järn och kött. Pinotkryddigheten är elegant med muskotnöt, kanel, inslag av apelsin och indisk rökelse. Fattonerna är subtila och fint genomförda med aningar av vanilj. Efter ett par dagar i kylen har vinet biffat upp sig med mer kött, mer fatkaraktär och mer malolaktisk smörkola.

Smaken är mycket slank, med en varm, ljus saftighet och en strålande hög syra som påminner om apelsin- och hallonsorbet. En ungdomlig liten kärvhet finns fortfarande och de förfinade tanninerna tävlar i fjädervikt. Den lätta kroppen till trots är aromerna desto rikare, inte minst i avslutningen - vinet kommer med stora löften om komplexitet med tiden. Redan nu är vinet förföriskt gott och ingen ska tveka om att dricka en flaska omedelbart. Tar man sedan en om året blir det spännande att se när hela påfågelstjärten vecklar ut sig. Även förra årgången tilltalade oss riktigt mycket. Vi snackar pur finess här!

2005 Beaune Premier Cru Boucherottes (Domaine des Héritiers Louis Jadot, Beaune, Bourgogne)

ps. Gissa vilken tidning som skriver följande (nu känner vi inte igen oss riktigt): "A full, fleshy style, featuring red and black cherry notes, with a vibrant structure. Ripe and ample, it's elements should fold together nicely in three to four years. Nice lingering finish. Best from 2012 through 2022".

pps. Tack Holger, för att du påminde oss när den nya årgången dök upp i BS.

2005 Louis Jadot Château des Jacques Moulin-à-Vent

Inte så ofta på dessa breddgrader - högst någon gång var tredje år - stöter man på en beaujolais som levererar mycket av det man kan önska sig i ett riktigt vin. Munskänkarnas Ulf Jansson, kanske den svenska provare som vi har mest grundmurat förtroende för, har redan dragit i fyndklockan. På andra sidan Atlanten har Gary Vaynerchuk - Martin Scorseses än mer speedade look-alike och förmodligen den snabbaste ordsprutan i hela vinsvängen - utnämnt detta vin till både biffarnas bästa vän och den tänkta korsningen mellan barossa shiraz och bourgogne pinot noir! Låt oss fortsätta jämförelserna och säga att ljuvligare ungfrukt och syra än i detta vin hittar vi just nu endast hos våra sydfranska favoriter Gauby, de l'Hortus och Barral! Det är väl där någonstans vi vill sortera in upplevelsen - strax under 2005 Les Calcinaires och 2005 Faugères.

2005 Louis Jadot Château des Jacques Moulin-à-Vent är transparent och snyggt blårött i färgen. Doften har flera markörer vi associerar med bra ung pinot: unkna drag av insjöar och pälsdjur, skogsbär i en ypperlig blandning, varma fattoner av sandelträ och muskotnöt. Slutligen en liten rökighet, örter och lakrits ovanpå och i botten av det hela. Vi hittar 0% av artificiella drag, skumbananer, gelégodis och annat otyg från området. Men S placererar i alla fall vinet blint i Beaujolais...

Smaken är helt enkelt strålande. Renfruktig, framfusig och tät frukt av mörkare bär - ändå med de där röda hallontonerna vi gärna går igång på. Syrorna är exemplariska och bitterheten perfekt avvägd med kryddighet, örter och en gnutta malört. Den vinösa smaken fyller upp bra i gommen - här finns faktiskt också tanniner - och slutar med lakrits, om än inte med lika tydlig salmiak som hos våra sydfranska carignanexperter. Vi vill ha mer av detta vin, vi vill ha det nu och vi vill ha det senare! Det är såvitt vi kan komma ihåg en av godaste beaujolaiser vi någonsin druckit (trots en del halvseriöst provande i krokarna) och försvarar lätt sin, för området, hyfsat tilltagna prislapp.

2005 Château des Jacques Moulin-à-Vent (Louis Jadot, Beaune, Bourgogne)

ps. Vinös har också smakat och skrivit pricksäkert.

2005 Domaine La Barroche Fiancée

Efter sommarens besök hos Julien Barrot, föregångna av vårposter om gårdens viner är det inte långsökt att dra slutsatsen att vi står på lönelistan för att skriva positivt om denna nykomling bland de stora namnen i Châteauneuf-du-Pape. Så är det förstås inte - men förutom att stilen tillltalar oss har prisbilden varit bra under den inledande fasen av lanseringen i Sverige. Sällan har vi väl kunnat köpa viner av absolut världsklass till så pass rimliga pengar. Med den storslagna årgången 2007 runt hörnet ligger det nära till hands att befara att priserna riskerar att jackas upp i takt med den internationella efterfrågan. Hamnar Barroche bland de överprisade samlarobjekten kommer ni inte att läsa om dem här. Redan under semestern i Frankrike gick 2005 Pure genom taket med priser på €80 hos återförsäljare. Måndagens släpp av 2005 Fiancée måste betecknas som rena klippet eftersom priset var detsamma som på gården. Vi drack en flaska i junimånadens provençalska kvällsvalka - utomhus i små ballongglas från Duralex - och blev förälskade. Möjligen kan franska tournedoser med nyskurna frites à la Anthony Bourdain varit medskyldiga....

2005 Domaine La Barroche Fiancée har spenderat en timme i karaffen. Det första vi får är mättade toner av fikon, dadlar, virginiatobak och katrinplommon. Jordgubbsyoghurt, Krakows jordgubbssylt och parfymerade drag av kirsch, cassis och hallonlikör utgör nästa våg. Inom kort lösgör sig en jättefin tjärton, snart stor som en ballong. Det fortsätter med grillkol och en bris av menthol och oregano. Kryddlådan bjuder på tydlig ingefära och muskot. Med näsan djupt i glaset får vi också en del lösningsmedel. Det är inte konstigt om man associerar Barroche med Barolo...

Första smaken: vilket grepp i munnen, vilket elixir - en omedelbar lustupplevelse! Balansen mellan alkoholsötma, beska/bitterhet och syra är riktigt lyckad. Tanninerna är ungefär lika mjuka som i en modern barolo med tid i flaskan, och helt infattade i den stora glycerolfeta frukten. Lakrits och salmiak tillfredsställer i eftersmaken. Vi dricker vinet till en karjohansrisotto med långkokt lamm och det är förstås jättegott, även om mer piemontesiska syror inte hade skämts för sig. Efter maten funderar vi om vinet ändå inte var snäppet friskare, stramare och mer ofelbart på plats. Vi saknar en krämig persikoton som vi hittade i somras. Känns det inte lite mer utvecklat och brunare i smaken nu? Bristly har väl använt kyltransport till Sverige? Oavsett vilket så är vinet känsligt för serveringstemperaturen. De femton procenten kräver sin svalka, max 18 grader för att bevara fräschören. Nu väntar framtiden. Parker tycker att vinet är "backward" och behöver fem år till för att visa sig från sin bästa sida. Om detta är reserverat så har vi något alldeles extra att se fram emot!

2005 Fiancée Châteauneuf-du-Pape (Domaine La Barroche)

ps. Frankofilen drack samma vin ikväll.