Pinot nero-kursen letar sig vidare bland de italienska vinregionerna och landar i Piemonte. Kvällens kombattanter är
Villa Fiorita i Astigiana och
Cascina Baricchi i Langhe. Vinerna har sju respektive tio år på nacken och kommer från två högklassiga italienska årgångar.
2004 Villa Fiorita Nero di Villa Monferrato Pinot Nero har en transparent granatröd färg med hög lyster och briljans. En gnistrande klar uppenbarelse med både ljusblå och tegelröda nyanser.
Doften ger påtagligt ren och klar röd frukt med florala övertoner och några färgpytsar och limtuber på toppen. Bra höjd tack vare de lätt volatila dragen. Pigga aromer av röda vinbär, äpple, granatäpple, lingon, tranbär och rönnbär. En dutt mandelmassa från faten, annars mycket återhållsamt med kryddor förutom lite sandelträ. Öppnar upp mot rikare hallon och blyerts/grusmineraler. Elegant sniff.
Syran är frisk till hög, kroppen slank, rödfrukten fokuserad och intensiv. Munkänslan stenig och tanninerna aningen kärva. Slutet blir en smula kartigt men längden är alldeles utmärkt med en behagfullt avklingande eftersmak. Fortfarande ett ungdomligt vin med friska, svalvuxna vibbar. Balansen är klassiskt matorienterad och faten håller sig på mattan. Snyggt jobbat!
2001 Cascina Baricchi Brigante in Fuga Langhe Pinot Nero är dovare brunrött i färgen. Patinerat, och lite matt i pälsen. Nosen är utvecklad med tredjehandaromer av farin, cola, kafferost, tjära, svamp, soja, fudge och örter - en hel del fatmarkörer som synes. Doften påminner mer om mogen ekbarolo än om pinot noir.
Smaken är avrundad, ganska fyllig och viskös. Den sötfruktiga sammetstexturen är hyfsat tjock med mogna tanniner och en del "murr" från faten (bränt socker, julkryddor, cola, choklad). Syran är tillräcklig på egen hand, men alltför låg när maten kommer på bordet. Längden är varken eller med surkörsbär, mintchoko och kryddvärme i eftersmaken. Vi hittar ingen druvkaraktär även om ursprunget märks, och vinet känns alltför fatpräglat trots bara en femtedel nya fat. Rätt jolmigt dricka på det hela taget.
Slutsatser:
Nero di Villa 2004 är en elegant och årgångstypisk pinot noir som talar italienska med fransk accent. Klarhet och renhet är nyckelorden. Till kvällens grillade kyckling med gräddsås sitter det som bollen i krysset, och balansen vinner på luftning. Det här dricker vi väldigt gärna igen.
Go for it, Carlo!
Brigante 2001 står inte upp till maten men är ändå inte helt åt skogen på egen hand om man uppskattar mognadstoner, även om smaken börjat tröttna. Tidigare har vi provat 2004, 2003 och 2002, och ingen av dem visade någon egentlig druvkaraktär (alltför sen skörd?) Eftersom 2001 har rykte om sig att vara den bästa årgången får vi nog anse oss klara med Brigante nu.
Carlo Merolli, 185 dkk/sek och 165 dkk/sek.
ps. Korruptions-Mikael kan suga på att vi kom undan med att betala 100 dkk per flaska.
pps. Vinrebellerna kräver att vi ska fimpa betygen. Okej, låt gå. Om det uppstår abstinens, kolla CT.
