Visar inlägg med etikett etna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett etna. Visa alla inlägg
tisdag, augusti 12, 2014
söndag, mars 23, 2014
BYO 22 mars
Kvällens maratonsittning inleds med ett bättre bubbel som vi misstänker är plockat från värdparets egna import. Den äppliga doften är riktigt fin, och lurar oss att tänka på en blandning där pinot noir ingår. Här serveras både ungdomlig fräschör och en väl genomförd autolys som trollat fram toner av brioche och nougat. I munnen vankas livlig mousse och avstämd kraft, med drivande syra och brett anlagd struktur. Smakprofilen känns ändå sval, med en liten grön kant. Kan nog vara en nollfyra. God nu, ser ut att kunna utvecklas.
Nästa champagne är verkligen kritig, så pass att den kylande effekten för tankarna till menthol. Men för övrigt är doften faktiskt inte särdeles intressant. Moussen är utan tvekan finkalibrig, men syran onödigt låg i förhållande till den rätt kraftfulla smaken. Alkoholen märks (sockrat basvin?) och slutet upplevs störande jordbeskt. Det hela känns lite tillfixat - inte som druvmaterial av toppklass egentligen, bortsätt från mineraltonen då - och responsen runt bordet är mestadels negativ, med något undantag.
Pierre Moncuit håller hus i Le Mesnil, så det är knappeligen någon pinot noir i det här vinet. Druvorna kommer från Les Chetillons, vingården som kanske är mest känd för den enastående toppcuvéen från Pierre Peters. Det här ger rätt bra utdelning för 549 spänn.
Nolltvåan av Cuvée Louise är knappast en lyckad prestigechampagne, och med en prislapp på cirka 1000 dessutom på tok för dyr för vad den ger. En vilande vinbloggare föll för frestelsen att ta emot ett förfluget varuprov. Och se, det blev ju en post i alla fall.
3. Grönskimmer och ljust guld i glaset. Doften är uttrycksfull med en början till utveckling. Här berättas väl tillräckligt om både ursprung och årgång? Gruppen noterar bergolja och badboll, lime och ananas, färsk basilika och kokt kött, petrokemi och lite vulkanrök. I munnen ett storslaget rieslingbygge med liten sprits, fräsigt hög lime-syra och koncentrerad ananasfrukt som ringer kvar tillsammans med sensationer av flytande sten. Niklas ringar snyggt in vinet som: "yngre årgång, Tyskland, lite Nahe-vulkanrökighet, stor frukt som drar åt Pfalz". En typisk nollnia från Nahe, alltså. Som dricks riktigt fint nu, liksom så många andra tyska nollnior.
4. Putte i blåbärsskogen! En närmast violett uppenbarelse i glaset. Doften har vissa likheter med riktigt bra dolcetto. Kulspetsbläck och viol, skogsbär och mörka körsbär, salmiak och vitpeppar, granskott och gröna pyraziner. I munnen en slank blå frukt med stram struktur, eleganta tanniner, fin kryddton, samt en markant örtbitter avslutning som river ner en hel del klagomål. Det här med grönhet i röda viner är uppenbarligen ett problem. En vattendelare. Eller en "deal-breaker", för att citera Franko på hemspråket. Vi som gillar verkar vara i minoritet, men så gillar vi det också desto mer.
En onödig druvsort, enligt den pensionsfärdige advokaten från Monkton. Inte helt onödigt till charkuterier, säger vi. Men tre till fem år i källaren kommer att göra gott. €27 hos weinshop24.
5. Nästa vin är ungefär lika moget som det förra var ungt. Utseendet är varmt brunrött, nosen ordentligt utvecklad. Här kan man tänka katrinplommon och fikon, choklad och lakrits, timjan och undervegetation, läder och tomatpuré, soja och svamp. Det doftar som en ganska varm årgång, och den här flaskan har dessutom kanske fått en extra släng av oxidation eller värme. Smaken bjuder på sötma i plommonfrukten, låg syra, len munkänsla och nästan nedsmälta tanniner som fortfarande försöker bjäbba emot, trots att att saken egentligen är avgjord. En vänligt mogen drickupplevelse, dock fattas en friskare syra för att smaken ska vara spänstig nog. Så här beter sig ofta nollnollorna från Châteauneuf-du-Pape, men den långt gångna utvecklingen pekar egentligen på ett tio år äldre vin.
En årgång som hissades av producenterna i början, men historien har visat sig favorisera 2001. Man kan inte låta bli att undra: är alla flaskor av nollnollan så här utvecklade? Nej, tydligen inte.
6-7. Två måltidsviner. Båda vackert rödbruna i de viktlösa Zalto Bourgogne-kuporna. Båda möter upp med starkt besläktade barolo-dofter. Båda har drag av mjölkchoklad, Anthon Berg-praliner, fin kryddig ek, elegant fat-volatilitet, samt en god förnimmelse av sälta. Båda har också andra nebbiolomarkörer som hallon, lakrits och läder. Vad som mest skiljer dem åt är uppförandet i munnen. Det första glaset har hittat sin harmoni. Det bjuder på en god syra, stilig frukt, elegant tanninstruktur och fin mineralsälta i slutet. Dricks riktigt bra nu. Det andra glaset är mer kraftfullt. Komponenterna bråkar fortfarande med varandra, både de stora tanninerna och den kännbara alkoholen. Ett par glas i modernare barolostil, med relativt markanta men ändå snyggt hanterade små franska fat. Till tagliatelle med ragu och parmigiano sitter åtminstone nollfyran som en smäck.
Roligt att få reda på att nollfyran är så pass spelbar nu. Den var också ljusare i aromatiken än väntat. Nollsexan likaså, fast den behöver mer tid på rygg, gissningsvis 3-5 år. Vinerna hade fått flera timmar på karaff i förväg - bra att veta om man tänker göra om tricket hemma.
8. Efter maten dansar en vackert ljusröd pinot-varelse in i våra glas. Nosen är fräsch och floral, med krämigt söta jordgubbstoner och ett par röda körsbär. Dessutom daggfriska rosenblad, sval mynta och en liten anstrykning av skog. I munnen så lättfotat och elegant, med en liten vaniljsötma, harmonisk syra på medelvärde och bra tryck i frukten. Det här är supergott som det är, rakt upp och ned - ja, det är väl egentligen bara vaniljsötman som kunde jobbas in lite. En burgundisk snygging från någon medlem av californiska gruppen "In Pursuit of Balance"?
Inte första gången som vi känner Californien-vibbar hos d'Angerville.
9. Ännu ett alldeles ungt vin med primärfruktiga aromer av röd körsbärssaft, violer, söta jordgubbar, rabarber och hallon-proviva. Frukten är framknuffad i rampljuset och godisaktig på ett sätt som antyder kolsyrejäsning, möjligen även aromjäster? De söta bären går igen i den saftiga smaken, som är ganska så tät, frisk och faktiskt också rik på tanniner - inte helt olikt Occhipintis SP68, men rödare i frukten och strävare. Niklas delar ut ledtråden "svalt klimat i ett varmt land", men ingen är ändå i närheten av en vettig gissning här.
Grekland! Ekologiskt odlad xynomavro i stora använda fat. Den framfusiga aromatiken är charmig, men blir i längden kanske en smula banal. Vinet verkar behöva tid att passera primärfasen, kan nog lagras med viss framgång. €20.
10. Mer bekanta tongångar i nästa glas. En ung och välmatad doft med blåröd frukt. Mörka körsbär och mörka skogsbär. Örter, lakrits och bittermandel. Enbär och eneträ. "Lite blaufränkisch-känsla", säger vi gärna numera, och då är det förstås syrah det handlar om. I munnen ett ungt, tätt och djupt vin, fortfarande bläckigt i sin stora, fortfarande knutna frukt. Ouch! Tanninerna är tuffa, unga och beska. Dessutom örter, och en respektingivande salmiaksälta. Här finns massor av potential, men tillgängligheten är fortfarande starkt begränsad. Ett lagringsvin. Norra Rhône. Stilen är klassisk men ren. Inga djuriska, charkiga eller brettiga drag. Då syran inte står ut gissar vi på 2011.
Liten producent i Cornas. Ung kille. 100% syrah. 600-liters använda fat. Läs posten.
11. En ljusgul uppfriskare. Doften är lite fetvaxig, med drag av citrus-zest och lemoncurd, vita blommor och vanilj, färsk champinjon samt en nypa rostade orientkryddor som tacksamt nog inte tar över showen. Smaken äger oss från första klunken. Så fint balanserad, med rik frukt och en magnifik kalkstenssyra som ger suverän lyskraft och längd. Så gott detta är... precis som det är. Bourgogne utan tvekan. Meursault 1er Cru? Puligny-Montrachet 1er Cru? Nä, inget av dem. Chassagne-Montrachet, slår Niklas fast.
Superbt vin. Kan förstås lagras, men varför? Den som vill ha mer nötiga toner ger det tre år till.
12. Nästa glas har ett vackert rubinrött utseende. Doften är ungdomlig, smått örtig eller skogig, och utan tvekan väldigt cabbig med drag av cassis, röda merlot-vinbär och mörka plommon. Faten håller sig på mattan - vi får i stort sett bara en hint av tjinuski-sås - alltmedan några lagerblad, ett par skivor rostbiff och en välstädad svinstia bidrar till den sköna komplexiteten. I munnen kollras vi bort av ljuvlig vinbärsfrukt, härlig syra, mogna tanniner, och en lätt krydda i slutet. Frukten har en gnutta sötma som får oss att stryka alternativet Bordeaux. Det här är nog antingen från något högt och svalt bergsläge i Napa, eller en konservativt anlagd topp-Bolgheri typ Sassicaia. En av kvällens allra finaste upplevelser. Väldigt stark mersmak.
Svalt och högt, jo tack. "2000 feet above the floor of the Santa Clara Valley". 83% cabernet sauvignon, 14% merlot, 1,5% cab franc och 0,5% petit verdot. 14% alkohol. Redan tillgänglig trots sin unga ålder, och minst lika fin som chardonnayn från samma adress.
13. Färgen är ljusare varmröd, med en liten mognadsnyans. Det doftar pinot noir med fin druvmognad och början till utveckling. En charmerande ljusröd frukt som påminner om söta jordgubbar och smultron. Florala övertoner... en gnutta tomatpuré... lite undervegetation... lite fatvanilj... och ljus choklad. Silkigt och lätt i munnen, med god men inte hög syra och mogen frukt. Så elegant, så gott nu. Det här måste väl ändå vara Volnay? "En nollnia" konstaterar Niklas, som vanligt pricksäker. Den verkar kanske mer framskriden egentligen, men det finns inget annat år som riktigt stämmer på profilen.
Glada utrop när det visar sig att vi av en ren slump provat kvällens andra Champans. Och att den är ännu godare och bättre än den förra!
14. Färgen är varmt brunröd, utseendet transparent med tegelkant. Zalto-kupan presenterar stolt en hel kavalkad av drypande läckra mognadstoner: bland annat menthol, volatila målarpytsar, gammalt läder, funghi porcini, stensöta, hallonsås, mogna plommon, torkade rönnbär, steniga mineraler och en aning av mjölkchoklad. I munnen uppstår kort sagt harmoni. Det handlar om generös frukt, behagfulla tanniner, balanserad syra, tydliga mineraler, underbar längd. Lustfylld upplevelse. Allt sitter ihop på ett självklart sätt. Åtminstone den här flaskan är mognadsmässigt à point just nu.
Skönt att ha prickat rätt i mognadskurvan. Vinet fick 90 minuter i karaff under eftermiddagen.
15. Ännu en vit uppfriskare. Frukten är småfet och gul, persika/grapefrukt med ungjästigt päron-tjosan. Vi hittar inga fatrostade toner, men väl en anstrykning av vitblommighet och mineral. Munnen är öppen och tillgänglig, med syra på medelvärde och fyllig alkohol, stor fruktkropp och mycket smak. Gissningarna går snart till Californien, men att det är en GruVee lyckas bara Anders klura ut. Snyggt! Och kul att få prova.
Graham Tatomer jobbade tidigare i Wachau, vilket kan förklara val av druvsort. Något slags marin jordmån verkar också vara medansvarig för det här vinet. 300 lådor gjorda.
16. Nebbiolo-älskaren får sitt den här kvällen. Här kommer ännu en vackert varmröd historia med tegelkant. Näsan ropar "hallon lakrits läder", och hittar även de violer och volatil-toner och som är en del av druvans signum. I munnen handlar det främst om elegans. Frisk syra, hanterliga tanniner, bra tryck i frukten och en god mineralsälta. Harmoniskt och drickfärdigt, med den lite fläskigare frukten från en varm årgång, påpekar U. Det vilar dock inget klumpigt eller kantigt över tanninerna, tvärtom uppför sig vinet helt förträffligt och uttrycket känns hyfsat klassiskt. Producenten räknas dock som semi-modern, avslöjar H. Mums, säger vi.
17. Haha, vad lätt! Här kommer ju ännu en nebbiolo. Transparent varmröd med tegelkant. Hallon läder lakrits. Vinbär, menthol och lite cola-kryddor. Undervegetation. Förföriska grejer för lilla nosen. Munkänslan kan tyckas förrädiskt len på ytan, men tanninerna är stora och kraftfulla under motorhuven. Greppet sitter snart som ett skruvstäd, och mentholen rensar upp. Det här är riktigt bra. Serralunga? 2006? Anders: "2010". Men då kan det ju inte vara barolo, för tiorna är ju inte släppta än? Nej, precis. Aha... vilken luring. Måste vara Etna.
Från 100-åriga pre-phylloxera-stockar på Etnas nordsluttningar. 495 dkk hos Atomwine.
18. Fin doft av äppeljuice och apelsinskal. Torkade druvor, inte minst. Sött vin med rik frukt, frisk syra och måttlig längd. Kvällens sista sipp, som en stilla smekning över vidöppna smaklökar. Ja, är det från Niklas så är det väl portugisiskt. Malvasia?
Loureiro. Passito. Vinmakare Anselmo Mendes. 700 flaskor gjorda.
Skön kväll med många sköna viner. Det här får vi göra om snart.
tisdag, oktober 22, 2013
Giro d'Italia 2013
Italien runt på tio viner och tio regioner, och så en trio flytande guld
i slutet. Nog saknar man möjligheten att kunna måla fritt med de vildvuxna sortimenten från Carlo och Fabio, men när vi ser på hur det blev är vi ändå rätt nöjda. Skillnaden är att de dansk-italienska farbröderna vanligen kör med lite mindre producenter och rättframma drickviner medan de svenska importörerna ofta springer efter prestige och kända namn.
Alla viner kom från beställningssortiment och bolagets tillfälliga släpp. Så det var ofrånkomligt att vi fick tugga lite mer barrique den här gången, och de heltraditionella botti-vinerna lyste med sin frånvaro. Därför är det glädjande att kunna rapportera att alla provningens röda hade fått en sansad och snygg ekbehandling. De inledande vita var båda uppfödda i ståltank.
1. FRIULI-VENEZIA GIULIA: Ribolla gialla
Ribolla gialla (slovenska rebula) är en mycket gammal druvsort som man mestadels hittar i gränstrakterna mellan Italien och Slovenien. Där är den belagd i skrift redan 1289, och man tror att den tagit sig dit från Grekland via kusten i Balkan. Beståndet av ribolla i Friuli minskade drastiskt efter phylloxeran, eftersom många valde att omplantera med kända franska sorter. Idag är den tryggt etablerad i området, fast i mindre utsträckning än de vita ledardruvorna Friulano, Sauvignon Blanc och Pinot Grigio.
125 kr, BS 73064. Anständigt pris i EU-perspektiv.
Ungdomliga toner av jäst, päron, mandel(blom), lätt kryddighet och mineral. Smaken är lättsam och fräsch med en god mineralsälta och aptitlig liten bitterhet i slutet. Ger mersmak utan att ta till några större åthävor.
2. LIGURIEN: Pigato
Den liguriska kuststräckan, från Dolceacqua i väster till Colli di Luni i sydöst, bjuder på ett flertal unika druvsorter som odlas i hantverks-mässig skala, ofta på branta och arbetsintensiva terrassodlingar nära havet. I Dolceacqua och Albenga heter sorterna Rossese, Vermentino och Pigato. Modern DNA-teknik har nyligen visat att de två senare faktiskt är genetiskt identiska med varandra (samt med piemontesiska Favorita). Namnet Pigato betyder "prickig" och beskriver hur den mogna druvan ser ut.
157 kr, BS 72283. Inga andra handlare.
Ett rikt gröngult utseende. Doften är mycket mogen: oljig petroleum och gul frukt, bittermandel och vegetala egenskaper i närheten av grön sparris. Den lika utvecklade smaken är småfet, medelfyllig och rätt kort, med en beska som hänger kvar. Vinet är på väg utför, men är inte ointressant. Påminner en del om gamla österrikare, fast lättare. Inte särdeles uppskattat av publiken. Varför säljer den lilla importören bara utgående vin från den här producenten? Det verkar inte seriöst.
3. PIEMONTE: Nebbiolo
Med nebbiolo är vi tillbaks på mer välbekant mark. Men beroende av jordmån och klimat kan druvans typiska uttryck anta ett flertal olika skepnader. Provningens vin tar oss till Roero, som ligger på den västra sidan om floden Tanaro. Området har en sandigare och lättare jordmån än Barolo och Barbaresco som på motsatta sidan av floden. Det här ursprunget ger slankare och relativt sett mindre tanninrika viner som gärna dricks tidigare.
219 kr, BS 79243. Hyfsat pris i EU-perspektiv.
Strålande doft med skolboksmässiga ljusa nebbiolo-toner. Rosenblad, röd vinbärspastill och friska röda bär, krydderier och höstskog. Kroppen är relativt lätt, syran hög, strukturen stram och tanninerna finsandiga. Den svala och bitvis regniga årgången 2010 gav ovanligt rena och klara aromer. Ett tjusigt exempel på den ljusare sidan av nebbiolo. Supergott, och enligt Jancis Robinson lär nästa årgång vara minst lika bra.
4. SICILIA: Nerello mascalese
Etna Rosso är utan tvekan senaste decenniets hetaste nykomling på den italienska vinscenen. Men sluttningarna på vulkanens norra och östliga sida har en lång historia som vinområde, där den senaste storhetstiden inföll för snart 150 år sedan, och en egen druvsort i världsklass: nerello mascalese. Eftersom vinet växer på så hög höjd, och dessutom ofta i norrlägen, kan de rödbäriga aromerna lura iväg provaren till långt nordligare breddgrader. En mörk mineralton från lavajorden hör också till de typiska kännetecknen, liksom friska syror och ett bestämt bett i tanninerna.
292 kr, BS 72113. Hyfsat pris i EU-perspektiv.
Vulkanrökig näsa med petrokemiska drag. Frukten är först knuten men kommer efterhand loss med nypon, röd cassis, röda körsbär och rönnbär. Dessutom kan man notera en del kryddiga, nötiga och sandelträiga toner från de små franska ekfaten. I munnen en tuff rackare, aromatiskt sett fin och syran är det heller inget fel på. Tyvärr blir det i mesta laget av malörtsbitterhet och kärvt uttorkande tanniner för att det ska vara riktigt kul. Övertygar inte på samma sätt som 2010 Santo Spirito, och kräver mat för att runda av kanterna.
5. ALTO ADIGE/SÜDTIROL: Lagrein
Ännu områdesunik druvsort - den månghundraåriga Lagrein. Vi befinner oss då i de grusbemängda backarna på högra stranden av floden Adige. Det är där J. Hofstätter håller hus, i den välbekant klingande vinbyn Tramin. 1990 startade man ett projekt som gick ut på att återintroducera Lagrein, eftersom sorten höll på att försvinna. Lagrein är en extremt färgrik druva, som ger mörka och täta viner med svala friska aromer av blå skogsbär, blå plommon, viol, och mineral.
199 kr, BS 90552. Hyfsat pris i EU-perspektiv.
Som en purpurfärgad fondvägg. Näsan lockas ned i glaset med espresso, choklad och vanilj från de små ekfaten. Inget som direkt skymmer frukten, för här vankas det rikligt med svala blå skogsbär, violer, kulspetsbläck och rafflande steniga mineraler. I munnen en tät men samtidigt sval smakprofil med blå bärighet, bläckiga tanniner, modest alkohol, högoktanig choklad, läskande syra och mineralsälta. Vi ses igen. Och luftar ett par timmar i förväg.
6. SARDEGNA: Carignano
Sardinien är hem åt ett antal egna druvsorter, varav de flesta kom dit genom Spaniens inflytande under 1600- och 1700-talen. Cannonau är densamma som garnacha, bovale sardo är troligen bobal, monica har inte längre någon direkt spansk motsvarighet, och carignano är förstås samma druva som spanska cariñena och sydfranska carignan. Ön har ett varmt klimat med milda vintrar och torra heta somrar, men närheten till havet skänker nödvändig svalka. Jordmånen liknar den i Bolgheri, med brun sandjord, lera och kalksten.
199 kr, TS 91230. Bra pris i EU-perspektiv.
Här kan man hitta lätta barrique-drag som kryddnejlika, rostad ek och lakrits. Nosen är dock huvudsakligen fruktig och blandar syltiga körsbär med cassis-marmelad och plommon. Ursprunget märks kanske främst i form av torkade macchia -örter och medicinaltoner. I munnen är vinet lagom tätt och fortfarande lite ungbläckigt, med hyfsad stuns i syrorna och proffsigt polerade tanniner i en internationellt kostymerad stil. Upplevs lite endimensionellt och banalt i aromatiken, som om aromerna lyfts fram med hjälp av tillsatt jäst. Rätt populärt hur som helst.
7. TOSCANA: Sangiovese
Toscana äntrar girot med sin berömda signaturdruva. Redan år 1716 definierades Chianti-områdets gränser i ett dekret från storhertig Cosimo III, men på den tiden hade sangiovese ännu inte dragit på sig ledartröjan. Istället var det förmodligen canaiolo som var vanligast i vingårdarna fram till 1870-talet. De bästa markerna i Chianti Classico finns generellt sett på högre höjder (300-500 möh), med omgivande skog och vitt skiftande betingelser när det gäller terroir. Den sydligaste och varmaste delen ligger ovanför byn Castelnuovo Berardenga.
Komplex sangiovesedoft med en god början till utveckling. Te, örter, grus, ljus tobak, surkörsbär - precis vad man önskar sig från den här adressen. I munnen ett medelfylligt vin med god fruktsyra, eleganta tanniner och väl avvägda proportioner. Harmonisk och givande chianti-klassiker som dricks alldeles utmärkt redan nu. Vi gillar nästan alltid vad vi får från den här producenten.
8. TRENTINO: Cabernet Sauvignon
Det enda vinet i startfältet som inte är gjort av italienska sorter må vara ursäktat, eftersom det kommit att närmast bli en italiensk institution sedan lanseringen 1982. Den bordeaux-inspirerade druvblandningen domineras av cabernet sauvignon med understöd från cabernet franc, merlot och carmenère. Tenuta San Leonardo ligger i södra Trentino, precis vid gränsen till Veneto i ett område som heter Vallagarina. Närheten till bergen ger stora svängningar i temperaturer mellan dag och natt, mellan sommar och vinter.
399 kr, TS 95379. Bra pris i EU-perspektiv.
Sval och snygg cabernetdoft med bordeauxlika egenskaper, eller kanske snarare som en tänkt light-version av kyliga bergsviner från Californien. Alltså steniga och barrskogiga toner över ren vinbärsfrukt, med återhållsamma tillägg från faten - som ceder, lakrits, kafferost och vanilj. Friskt och medelfylligt i munnen med rena aromer, god syra, eleganta tanniner och en diskret chokladbitterhet som är helt under kontroll. Ännu en norditaliensk klassiker som redan dricks bra och förmodligen kan lagras åtskilliga år.
9. CAMPANIA: Aglianico
Aglianico är den druva som gäller i Taurasi DOCG. Sorten är kännbart tanninrik med enastående egenskaper för lång flasklagring. Det var Mastroberardinos gamla riservor från 1930-talet som gav upphov till det efterhängsna smeknamnet "söderns Barolo". När vi tänker på aglianico så tänker vi framförallt på aromer av mörk frukt, piptobak, örter och grillat kött.
2007 Mastroberardino Radici Taurasi DOCG
269 kr, TS 90505. €22,90 hos Belvini.
Redan drucket och hyllat, framförallt här. Det blir inte lika okomplicerat den här gången. Till att börja med lider två flaskor av korkproblem. De andra fem har först en mer återhållen frukt än väntat, och så får vi något slags vulkanisk aska på toppen istället. Frukten behöver tid och luft för att titta fram, men till slut har vi nog ändå alla parametrar på plats. Rejäla tanniner, frisk syra och mogen aglianicofrukt. Frågan är om det är samma batch som Belvini försåg oss med i våras. Produktionsvolymerna är rätt stora.
10. BASILICATA: Aglianico
Aglianico mognar sent och skördas i slutet av oktober. Den uppskattar högre och svalare lägen inåt landet - som i Taurasi och kring Monte Vulture - där stora temperaturskillnader befrämjar fräschör, och där vulkanisk jordmån bidrar till en speciell mineralitet. Just den egenskapen, samt de höga syrorna och tanninerna, bidrar till en seriositet som hör hemma i Europatoppen.
283 kr, BS 84355. 145 muk hos Carlo Merolli.
Ung och utpräglat mineralisk doft med jord, tobak och inlagda körsbär. De små faten håller sig tacksamt på mattan. Spänstig, hårtslående men balanserad smak med fruktiga druvtanniner och bara aningen ekig känsla i avslutningen. En välbyggd aglianico som ber om att få jobba med biff. d'Angelo gör en sällan besviken och årgången ger ett superbt intryck, men det svenska priset känns väl tilltagset.
Extra: söta öar och kullar
X1. COLLI EUGANEI: Moscato
Jaktslottet Villa Emo Capodilista ligger i distriktet Colle Euganei utanför Padua. Det är byggt 1568 och har rankats som en av världens 24 vackraste byggnader. Här framställer greven Umberto tillsammans med enologen Beppe Caviola ett av Italiens mest hyllade passito-viner av moscato giallo.
199 kr /37 cl, BS 73034.
Namnet säger allt. En förtjusande floral doft med apelsinblom och apelsinmarmelad, bara lite tvålig. Relativt lätt och elegant i munnen, men fint koncentrerad.
X2. PANTELLERIA: Moscato
På den lilla ön Pantelleria - halvvägs till Afrikas kust från Sicilien - tar de låga vinstockarna skydd mot vinden i hålor i sanden. Det är moscato d'alessandria man odlar, men lokalt kallas den zibibbo. Namnet Ben Rye betyder "Vindens son". De tidigt mogna druvorna får torka i solen och havsvinden under en månad, sedan avstjälkas de för hand och blandas med färsk must av senare mognande druvor.
299 kr/37 cl, BS 86883. €19,90 hos Superiore.
Mäktigt djup doft med aprikosmarmelad, fikon, kanderade apelsinskal, modellim, muskot och allmänt nötiga toner. Superrikt och trögflytande i munnen. Imponerande passito som övertygar till grönmögelost.
X3. LIPARI: Malvasia
Strax norr om Sicilien hittar vi den lipariska ögruppen, som framförallt utmärks av sitt vulkaniska ursprung. Här odlar man den ursprungliga klon av malvasia som tros ha importerats från Monemvazia på Peloponnesos så tidigt som 1500 f.Kr. Den finns också under synonymerna Greco Bianco i Kalabrien, Malvasia di Sardegna på Sardinien och Malvasia Candida på Madeira. Efter en nedgångsperiod återupplivades de lipariska malvasia-odlingarna på 1970-talet av den milanesiske arkitekten Carlo Hauner. 1973 upphöjdes Malvasia delle Lipari till DOC.
Egensinnig och smått unik doft med brända mandlar, jordnöt, mysk, dadlar, honung och aprikos. Fin balans och bäst drickbarhet i trion, möjligen något spretigt ännu men lär sätta sig med några år till.
Alla tre har en sockerhalt på knappt 200 gram per liter, men samtidigt bra syror. Ben Ryé har högst alkohol, runt 14,5%.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
