2006 Comte Armand Volnay & 2008 Philippe Gilbert Les Renardières

Långfredagens middag går i våra saliga farmödrars anda: helstekt majskyckling med gräddsås, rönnbärsgelé och hasselbackspotatis. Pinot noir är givet i sammanhanget - och för kontrastverkans skull dricker vi två viner av olika ålder och ursprung.

2008 Philippe Gilbert Les Renardières Menetou-Salon är ungdomligt blårött. Doften är frisk med starka associationer till skogen: först en bärkorg där vi plockat hallon, blåbär och lingon. Sedan lingonris, granbarr, våt mossa, våta stenar och violer. Faten är diskreta och bidrar med lite muskotnöt och en knivsudd vanilj. Intrycket är rent, ungt och aptitretande.

Smaken går på direkt attack. Pigg och purung, fräsigt syrlig och primärfruktig med ett lite kartigt bett. Ändå finns en god fruktkropp med outvecklade tanniner och muskotkrydda som balanserar lingonsyrorna, vinet är bara i yngsta laget än. Vi hoppas och tror att maten ska göra susen.



2006 Comte Armand Volnay är ljust varmrött med bruna nyanser. Doften är aningen gräddig, rentav sexig med viss utveckling mot tryffelsvamp, multnande höstlöv, boudoir och potpourri. Mineralerna framträder som silverbestick och flintrök, medan örterna drar åt myntahållet. Lyxig vuxenlakrits ger djup åt den rönnbärsaktigt röda frukten.

Smaken är mjukt silkig med begynnande mognad, aromerna lätta och lustfyllt köttiga med diskret krydda i mitten. Den eleganta frukten - relativt återhållsam men inte tunn - drar åt rönnbärshållet med en liten antydan till bittert och örtigt. Inget problem för oss, eftersom transparensen för "allt det andra" är så fin.

Faten märks lite mer än i första glaset, men är långtifrån störande, snarare smidigt understödjande med en antydan till mjölkchoklad och lakrits. Avslutningen är ren och mineralisk, med sensationer av sten och sälta.

Här finns många av de egenskaper man vill hitta i en god volnay - inte minst sensualism och elegans. Musten har jäst med druvstjälkarna, något som brukar bidra till en traditionell struktur. Av ekfaten var inte mer än en femtedel nya. För tillfället är vinet i en väldigt trevlig drickfas och det är ingen tvekan om vilket som gifter sig bäst med maten - kombinationen är perfekt.

Ska man ge sig på nollåttan av Les Renardières redan idag är det klokare att satsa på kallskuret tilltugg som funkar bra med den fräsiga kartigheten och de läskande ungbäriga aromerna. Om ett par år bör vinet vara moget nog att klara mer komplexa varmrätter. Vinner på luft - bra potential - men i nuläget dricker vi hellre nollsjuan.

Vinik, 250 SEK.

Otto Suenson, 270 DKK i butiken/314 SEK i webshopen (gäller 2007/2008).

2007 Philippe Gilbert Les Renardières Rouge

Till kvällens ankbröst har vi fixat återträff med en riktigt god pinot som vi totalt lyckats glömma bort i över ett och ett halvt år trots klockren första date. Bäst att be vinet om ursäkt för slikt oskick och höra om det går för sig att ta vid där vi sågs senast. Man kan tänka sig att det har det hänt en del sen sist. Fördjupad kärlek, måhända?

2007 Philippe Gilbert Les Renardières Menetou-Salon Rouge tar sig ut ungefär som ett ljusare beaunevin - transparent varmrött med blåaktiga reflexer och en antydan till tegel i kanten. Den reduktiva inledningen - rått kött och insjölera - hoppar vi helt över den här gången, för att istället styra rakt på den rena röda frukten som har tydliga karaktär av jordgubbar, lingon och röda vinbär med fin pinositet och en skymt av nässlor och mynta. Varje snurr på glaset frigör en urläcker doftspiral!

Vi kan förstås inte vänta någon längre stund med att smaka, och gläds på en gång åt hur fint doften speglar sig i den friskt syrliga, välstrukturerade, lätt kryddiga smaken som slutar i ett elegant ackord av rödfrukt, örtbett och lakritssälta. Jämfört med tidigare årgångar är nollsjuan mer diskret i sin fathantering, något som Renardières har vunnit på. Det finns inget som skymmer, bara ett smakfullt tillägg av ljus rostning med fint infattade indiska curry-kryddor, kanel och sandelträ. En nästan omärkbar pust av lantgård inger betryggande vibbar av "på riktigt".

Som motspelare plockar vi fram gårdagens 2002 Domaine Pierre Morey Monthélie - ett vin som gjort klart positiva avtryck vid flera provningar och gett mersmak. På hemmaplan har vi funnit alltför dominant ek med de aningen kletiga drickbarhetsproblem som dimper ned likt ett brev på posten. Efter ett dygns luftning lirar det bättre - men bara så länge maten är med och gör motstånd.

Doften är djup och mättad, smått rustik i sitt uttryck: tjära och lakrits, lim och målarpytsar, kryddlåda, härsket smör och terpentin. Smaken är mogen, med frukt som börjat torka in till förmån för fatkrydda och alkohol. Onekligen givande men också rejält bitter i eftersmaken, som av blodgrape, fernet branca och besk ek. Frukten hamnar i underläge och såväl drickbarheten som elegansen tar stryk. Till ankbrösten och rödvinssåsen gör dock Pierre Moreys Monthélie sin bästa show hittills, åtminstone på vårt bord.

Monthélie 02 fanns i BS men nu tycks det vara slut. Inget större problem för oss - efter några flaskor är vi klara med vinet och vad vi tycker. Wine Trade, 299 kr.

Renardières 07 är en pinot noir av det slag som får oss att skrika efter mer. Missa på egen risk. Vinik, 250 kr.

1999 Louis Jadot Beaune Premier Cru

Osannolikt billig bourgogne har varit en snackis under de senaste dagarna. Klockan tio igår släpptes underverket, och inom en kvart hade samtliga landets butiker dammsugits på flaskor. Från Passagen fick vi rapporter om nära på handgemäng i den konstruerade brist-situationen. Att folk aldrig lär sig! Flaskorna pytsas ut i flera omgångar, och blir man utan finns det ändå en massa andra viner att intressera sig för. Och förresten - själva vinet måste väl ändå komma först, priset sen...?

Nå, var det värt uppståndelsen? Någonting måste ju vara fel, någon anledning måste finnas till det uppseendeväckande låga priset.
Det vi pratar om är alltså en röd negociantbourgogne, en blandning av diverse olika premier cru-lägen i Beaunes solfjäder. 1999 var en lyckosam årgång i Bourgogne, så vi har svårt att tänka oss att utförsbacke är problemet (som det visade sig vara i gårdagens 2001 Gevrey-Chambertin Clos Saint-Jacques).

1999 Louis Jadot Beaune Premier Cru har en relativt mörk färg, stilfullt transparent med lite tegel i kanten och en smula fällning i flaskan. Vi stoppar näsan i glaset - och minsann: doften är stor, och omedelbart respektingivande! Pluspoängen trillar ner i korgen tillsammans med massor av grusiga jordtoner. Fatlagring och flaskmognad bidrar med portugis-tjära, lakritsrot, te, stall, dova körsbär med kärnor, farin, rotfrukter och en aning av potatiskällare. Efter några timmar tillkommer trevliga tobakstoner av druvstjälkar, samt några örter. Läckert och lagom rustikt.

I munnen överraskas vi av en ganska rejält tilltagen körsbärsfrukt och bra bett, med lite kärnbitterhet och tetorka. Här sparas varken på syror eller tanniner, och vinet bjuder härligt motstånd samtidigt som flaskmognaden har framkallat en en smått viskös och silkig textur. Smaken ger mer behållning i mitten än i slutet - snarare kraftfull än elegant - men gott så, för det här smakar nämligen riktigt gott! Vinet ger ett hederligt intryck med sin lätt rustika stjälkighet, och kanske viktigast av allt: det är långt ifrån att ge upp än.

Som synes har vi svårt att hitta några brister med "fyndet", och tänker snarare på dess företräden (ja, förutom priset då). Det här kommer göra god nytta på många matbord och är en alldeles utmärkt inkörsport till mognande bourgogne av det lite kralligare slaget. Kan man skicka ut flaskor med CSN-blanketterna tro? Om inte, är det nog bäst att ni ger er ut och handlar nu.


ps. Den fulla innebörden av ordet "inkörsport" kan man läsa om här.

Vin & Natur, P & CH och Emmanuel Giboulot

Dessa båda gentlemän, Emil Broomé och Ulf Ringius, utgör tillsammans Vin & Natur, en ny spännande vinimportör baserad i Malmö. Med bakgrund som sommelierer på ställen som Noma, Trio och Trappaner har de nyligen börjat ta in viner från små biodynamiska producenter i Loire, Champagne och Bourgogne. Så här långt handlar det om sex egendomar, fint presenterade på hemsidan. Försäljning mot restaurang, samt privatimport.

Likaledes malmöbaserade P & CH startade 2009 och drivs av Pontus Elofsson (svensk), Corentin Bauer (fransos) och Henrik Sørensen (dansk). Här finns liknande bakgrund - en sommelier på Noma, en dansk vinimportör - och en firmaprofil som betonar autenticitet och terroir. Man har redan en häpnadsväckande stor portfölj av producenter. Mest Loire, men även Bourgogne, Rhône och Sud-Ouest. Vi hittar hela 34 namn i den prislista som delades ut idag, hemsidan är inte uppdaterad. Som vanligt är det allra roligast när man får träffa och prata med vinodlarna själva, och det är åtta splitter nya bekantskaper som möter oss på Pontus by the Sea.

Allt är hantverksmässigt producerat på familjenivå. Det mesta biodynamiskt, en del lågsvavlade/osvavlade viner. Kort sagt kan man säga att det handlar om ren jäst druvsaft för folk som tröttnat på designat vin. Drickbarheten är ofta lika hög som alkoholen är låg. Eller som en odlare sa: är jorden och vinrankan i balans, så gäller det även vinet. Det är en hög klass på det mesta, även om allt inte är lika bra och ett fåtal viner mest är konstiga.

Det första bordet presenterar vi ikväll.



DOMAINE EMMANUEL GIBOULOT

Emmanuel själv är en genomtrevlig kille med ett smittande leende och en sprudlande lust att berätta på franska. Egendomen odlar 10 hektar i ett antal appellationer runt Beaune. Emmanuel är uppvuxen med en far som odlade biodynamiskt redan i början av 70-talet, vilket gör honom till en föregångare i området. Sonen själv har varit biodynamisk sedan 1997. Han har bestämda ideer om hur vinet ska göras:
Traditionell vinifiering i öppna ekståndare. Absolut ingen kall premaceration - man får inte chocka druvorna, säger han. Ingen temperaturkontroll, förutom lite uppvärmning i slutet. Mjuk extraktion med försiktig pigeage. Varm jäsning, en månads cuvaison. Ingen batonnage för de vita, och enbart använda ekfat. Vinerna är inte lågsvavlade, Giboulot tror inte på det för lagring. Källarmästaren heter Pierre Fenals. Förresten, Jura-legenden Pierre Overnoy är tydligen med på ett hörn i källaren och hjälper till...

2006 Bourgogne Rouge har en jättefin nos: ljus, övertonsrik, definierad och elegant med ljuvlig pinositet och toner av jordgubbar och smultron. Den slanka, fortfarande ungdomliga smaken bjuder på visslande frisk syra och stenig mineralitet med nerv. Fjäderlätt vin, som gjort för syrafreaks. (88) €12 på plats. 147 ex moms.

2009 Bourgogne Hautes-Côtes-de-Nuits "Sous le Mont" kommer från Villers-La-Faye, väst om Corgoloin, och är nyligen buteljerat. Doften får oss nästan att börja skratta med sin busunga, charmiga nollnie-fruktighet av röda körsbär med godistoner. Även smaken är ganska rikt fruktig med mogna, nästan tuggbara tanniner. Det finns en liten bitterhet och syran är inbäddad. En trevlig och lättgillad pinot (87) €14. 176 ex moms, aktuell årgång är 2005/2007.

2005 Beaune "Lulune" kommer från en högre belägen, sydostvänd lieu-dit med byappellation precis vid gränsen till Pommard. Vinet ser perfekt ut - ljust tegelrött med hög transparens. Doften extremt fin och elegant, eterisk och utvecklad, precis lagom volatil för piemontevänner, komplex och intressant. Som ljusa hallon med inslag av kryddor, läder och torkad frukt. I munnen är smaken härligt transparent med perfekt fokus kring hög syra och mjuka, fina tanniner. Nyper av lite tvärt i avslutningen, men efterklangen är rätt lång. Det här är ett ljuvligt vin - passar oss som handsken. (91) €25. 286 ex moms, aktuell årgång är 2007.

2007 Côte de Beaune Blanc "La Grande Châtelaine" är en lieu-dit rakt väster om och ovanför de mellersta premiercru-lägena i Beaune. 2-10 år gamla fat. 60 mg svavel. Nosen är mycket expressiv och god med diskret stall, flintrök, nässlor, örter och mineral över sval frukt av citrus och gult äpple. Lite nötter och gräddighet rundar av det hela. Balansen i munnen är vänlig och behaglig med avmätt syra. Inte stort men elegant och karaktärsfullt, med karaktären från ett bra år. (88) €18. 227 ex moms.

2007 Côte de Beaune Blanc "La Combe d'Eve" är en parcell mitt i läget Pierres Blanches, i den norra delen av Beaunes solfjäder. Här är jordmånen kraftigare vilket direkt märks i smaken. En liten fatoxidation samt aningar av arrak, nougat och vanilj färgar aromerna av gula äpplen och gula plommon. Här finns rejäl kraft och fyllighet i den långa, rätt intensiva smaken. Ett stort, generöst vin för den som önskar lite mer av det mesta. (89) €25. 298 ex moms.

Härlig stil på allihop. Vi faller för det övertonsrika, aningen volatila i rödvinerna! Det är P & CH som för vinerna från Emmanuel Giboulot. Men hallå, har inte de svenska priserna halkat iväg lite för mycket, vi lever väl inte på en annan planet än fransmännen?

Utmärkta intervjuer finns att läsa här och här.

2007 Marquis d'Angerville Bourgogne Rouge

Hemma igen! Vi firar detta faktum (och att solen skiner lika fint över Stockholm som den gjorde över Skåne) med att korka upp en ung "Volnay". Flaskan gör inget större väsen av sig med den blygsamma appellationen Bourgogne Rouge , men druvorna kommer faktiskt från olika lägen i Volnay, även från premiers crus, varav femtedelen från premier cru Champans. Marquis d'Angerville räknas som en av de tre bästa producenterna i byn, och vill man ha hög klass på toppvinerna måste urvalet vara petigt. Stockarna som gett detta vin är barn och tonåringar (4-15 år) som fortfarande ligger i juniorträning för framtida spel i klubblaget.

2007 Domaine Marquis d'Angerville Bourgogne Rouge öppnar med en kul kryddighet som liknar pepparkaksdeg. Ja, korken luktar faktiskt kanelstång rakt av! Snart breddar doften ut med toner av skog, mossa, örter, barr och ylletröja. Bärkorgen håller redan på att fyllas med skogshallon, blåbär och lingon. Rosor och grönare blomtoner svävar i toppen av glaset. Gott!

Trots att vi har en del förväntningar överraskar första klunken positivt. Skogsbärsaromerna är ovanligt rena och rika för ett vin på den här nivån. Med stöd av grusiga mineraltoner och pigga lingonsyror blir fräschören ljuvlig, som hos nymosade bär. Någon mer framträdande sensuell silkighet har väl inte spillt över från de unga premier cru-stockarna, men å andra sidan är vinet inte kartigt eller kantigt heller, balansen är bra och en viss viskositet finns faktiskt. Den friska bärfrukten och de mineraliska sensationerna gör detta vin till en ren och enkel fröjd att dricka. Förmodligen finns mer att hämta med ett par års lagring. (88)

Ikväll till coppa, bröd och olivolja. Philipson tog 130 DKK vid köp av hel låda.

Lucien Le Moine

"Négociant haute couture" har fenomenet kallats. Det svävar en air av lyx över orden, men är begreppen verkligen förenliga? Jo tack, det får man nog säga i detta fall. Lucien Le Moine köper pressad must från odlare med gamla stockar i diverse topplägen och betalar bra för bästa tillgängliga material. Man gör aldrig mer än tre 228-litersfat från något läge, och kommer aldrig producera mer än 100 fat i någon årgång, en begränsning som avgörs av källarens storlek och av arbetsstyrkan - exakt två personer...

Paret Mounir Saouma och Rotem Bakir har sitt ursprung i Libanon och Israel, men har skänkt sitt företag ett namn värdigt en gammal fransk munk. "Mounir" har samma betydelse som "Lucien" (den ljus-omgärdade) och Mounirs tidigare erfarenheter från ett libanesiskt trappistkloster gav namnet "Le Moine" (munken). Parets första årgång var 1999.

Receptet handlar om ett långt och utdraget umgänge med drägg. Ja, med jästresterna, alltså. Samvaron äger rum i splitter nya ekfat från Loire, noggrant utvalda och varsamt rostade för att inte ekaromerna ska ta över. Både de vita och de röda bygger långsamt upp sin rondör genom den näring de hittar där nere i soppan, allt påhejat av en regelbunden men försiktig batonnage.

Vinerna får en gammeldags, reduktiv uppfostran utan omdragningar. Svaveldoserna hålls till ett absolut minimum, istället använder man den kolsyra som bildas under den malolaktiska jäsningen för att hålla vinet friskt. Man till och med sprutar in kolsyra genom en slang ner i faten, som ett komplement till konventionell batonnage. Nollsjuorna fick hela arton månader i fat, ett beslut som togs specifikt för den friska och förhållandevis lätta årgången. Dekantering i god tid rekommenderas!

Det vankas betygsprovning hos Munskänkarna i Stockholm. Egendomen presenteras av Ulf Jansson, på ett sätt som gör att vi fattar filosofin bakom godsakerna.

Första glaset skimrar ljust halmgult. Nosen har en omedelbar, vitblommig charm. Faten märks som diskreta, lättfotade aromer av hasselnötscrème och arrak medan frukten ligger någonstans mellan vita vingummin och vit persika med rätt tydlig mineralkänsla. Som sagt, en förtjusande doft! I munnen är vinet relativt lätt, ändå med bra intensitet, en behagligt avrundad munkänsla och vingummiliknande aromer. Mineraler och syror friskar upp, understödda av ett uns koldioxid. Verkligen ett charmigt och gott vin! Vänta gärna ett par år, men drick inom tio. (89)

2007 Bourgogne Blanc



Andra glaset - halmgult - har en stor, häftig, exotiskt rostad doft av smörad toast, hasselnötscrème, arrak, orientkryddor och sakta eld på ny ek. En lyxig fatkaraktär som snackar direkt med lustcentrum! Smaken imponerar - rik, intensiv och harmonisk, med stor, ren frukt och helt utan beska från eken. Syran är rätt hög, men här finns också en nästan fet, extraktrik munkänsla så balansen drar ändå åt det rundare, fylliga hållet. I avslutningen ringer mängder av långa goda citrusaromer. Mer voluminöst och klart mer tillgängligt i nuläget än glas tre. Ett maffigt vin att lagra i minst fyra år, med en förväntad livslängd på tjugo. (92)

2007 Meursault 1er Cru Charmes



Tredje glaset ser ut som tvåan och har en finstämd, knuten doft där rostat bröd, arrak och ny ek överskuggar druvaromerna idag. För övrigt drar doften mer åt det mineraliska hållet än åt det fruktiga. Smaken berättar dock precis allt vi behöver veta om framtidspotentialen. Detta är ett slankare vin än föregående, men extremt välbalanserat, med en imponerande fokuserad mittsmak, där en avmätt alkoholpower lindar sig runt de salta mineralerna till en rejält lång sensation av flytande terroir. Koncentration, balans, elegans. Ett enastående vin som behöver tid för att förverkliga sig, minst fem år men gärna betydligt mer. (94)

2007 Meursault 1er Cru Perrières



Fjärde glaset är varmt blårött i en lite djupare och mörkare nyans än väntat från Volnay. Inledningsvis är det mycket fat i doften: volatilt lösningsmedel, nytt eketrä och godistoner. Frukten liknar mest rödbeta, kanske inte är det man längtar efter i första hand. Men vad vinet behövde var bara luft: efter två timmar har bären kommit loss på ett väldigt fint sätt och påminner snarare om skogshallon. Smaken bjuder på en ganska så rik och givande frukt, med pinotbeska och aromer av hallon, örter, undervegetation och bark. Fräschören accentueras av en aning grönhet. Ett elegant och mineraliskt vin, lättast av de tre röda. Men allt är relativt! (90)

2007 Volnay 1er Cru Santenots



Femte glaset börjar med ett rykande brödbak, kanelstång och varm, mjuk pepparkaka. Lätt volatila drag finns även här, faten känns fortfarande lite som en ny träslev och vi hittar aningar av gröna stjälkar. Bären gömmer sig fortfarande bakom utanverket, men snart noterar vi ett aningen syltigt drag ovanpå en mörkare frukt som drar åt björnbär och slånbär till. Rökiga mineraltoner rundar av doftintrycken. Smaken attackerar med sträva, sandiga, fortfarande kantiga tanniner med härligt motstånd, kraft och struktur. Syran är rätt hög men frukten möter upp bra och avslutningen bjuder på ordentlig längd. Idag är helheten inte alldeles harmonisk, vinet behöver tid för att hitta fram. Mer av kraft än av elegans. (92)

2007 Clos de Vougeot Grand Cru



Sjätte glaset öppnar med en fenomenalt snygg kryddighet, närmast exotisk men ändå subtilt genomförd, med hemliga drag av rökelse, marijuana och torkad spillning. Frukten lyser körsbärsröd som surrealistiska pastiller, med stråk av crème de cassis och skimrande, feminint parfymerade övertoner. Smaken bjuder på enormt fin frukt i en viktlös, sömlös kostym - alla vinets parametrar förenas till en helhet som är i absolut jämvikt. I avslutningen bjuds på en suverän upplevelse där aromerna bara pulserar och strömmar, länge. Storslaget vin med finess - kvällens bästa. (95)

2007 Clos de la Roche Grand Cru



Slutsats: kvällen bjöd på fantastiskt jämn och hög kvalitet över hela linjen. Fatkaraktären är framträdande - men mycket bättre integrerad än vad som kanske framgår av noteringarna. Det finns gott om mineralitet och djup, vinerna kommer av allt att döma förverkliga sig på ett vackert sätt med tillräcklig lagring.

Priser: 295/845/985/640/1540/1245 inklusive moms. Vinerna ligger i Vingruppens restaurangsortiment. Kvantiteterna är små, bara några lådor per vin. Den 15 januari släpptes ett fåtal flaskor i specialbutikerna och några finns faktiskt kvar.

ps. Mer läsning från provningen hittar du här.

Pinot-rally mot sommartid

Gamla barndomsvännerna A & M kommer på besök. Av någon anledning vankas det ofta fågel och bourgogne när vi umgås - så även ikväll. Ankan har just kommit ut ur ugnen men ser faktiskt oroväckande mager ut för sju personer. Som kompensation gör vi rikligt med gräddsås till hasselbackspotatisen och så blir det våfflor till efterrätt. Men allra först: snittar med smögenräkor och majonnäs.

Magnumbutelj ger ofta en större upplevelse än standardflaskan. Men att det skiljer sig även i själva tillverkningen är kanske inte så vanligt. På förra årets champagnedag fick vi veta att Pierre Peters låter sina magnumbuteljer ligga hela fem år på jästfällningen - jämfört med två år för standardbuteljerna. Ett parallellt smakprov på båda versionerna gav syn för sägen, och en stor flaska inhandlades strax.

Ikväll doftar NV Pierre Peters Grand Cru Blanc de Blancs Cuvée de Réserve (mg) som en jäsande degbunke. Dessutom får vi blommande liljekonvaljer, sötmandlar, lemon zest och gula äpplen. Inte en jättekomplex doft, men jättegod. Smaken är relativt utvecklad med rika aromer som drar åt dansk citronvand och gula äpplen med skaltoner. Vi njuter av en intensiv och rätt fyllig mittsmak, en skön balans med mogen syra men tyvärr blir avslutningen lite kort i rocken. Mycket skumpa för pengarna var det, hur som helst. (89)

Det första röda bjuder på en dov, återhållsam mix av mörka körsbär, lingon och hallon som lustigt nog har vissa likheter med grenache om man kunde tänka sig en riktigt sval lättversion. Något som liknar korinter är också lite oväntat så här långt norrut. Järnmineraler, salmiak, örter, undervegetation och bark kompletterar intrycken. Smaken är stramt torr, tufft elegant, med noll upplevd sötma och en örtig avslutning. Kompromisslöst på ett sätt som inte ställer sig in på egen hand men utlovar perfektion i samspel med maten. När ankan är uppäten är vi också helt överens om att det här vinet gjorde sig bäst till själva måltiden, i och med att själva mittsmaken var så solid. Men trots att vi luftat i timmar, så ger det intryck av att behöva minst tre år till på rygg. (89-90+)

2005 Bruno Clair Marsannay Les Grasses Têtes

Det andra röda närmast hoppar upp ur glaset med en väldigt uttrycksfull doft. Överst svävar frestande ljusa blomparfymer, och något grönt inslag. Därnäst frukten - skinande röd som röda vinbär, fast med ett par blad kvar. När vi fortsätter att sniffa inser vi vilken komplexitet som finns under allt det ljusa, övertonsrika. Och vilka motsatser sen! Luxuös boudoir och gödsel. Våt mossa och vanilj. Stensöta och gummi. Ammoniak och kryddlåda. Efter föregående tuffa vin försvarar tvåan sitt ursprung med sin silkigt lena, vällustiga, nästan viskösa munkänsla. De livliga fruktsyrorna glänser i klaraste ljusrött, men här skymtar också en grönhet. Mittsmaken är också lite åt det tunna hållet, något som obarmhärtigt avslöjar sig till maten. Kan man leva med de två invändningarna är detta ändå ett enastående gott att dricka. Eftersmakens längd är det verkligen inget fel på, det händer en massa skoj en bra stund efter att man har svalt! (90-91)

2006 Domaine de la Pousse d'Or Volnay 1er Cru En Caillerets

Det tredje röda framkallar en skrattretande tydlig bild av en insjö i en barrskog där det skas till att plocka lingon och blåbär. Allting i doften passar in i bilden: sumpmark, mossa, rök, våta stenar, våta lovikkavantar och en påse lakrits i fickan. I munnen är vinet avrundat och aromrikt med en skön balans mellan den svala skogsbärsfrukten och de behagliga syrorna, dessutom med väldigt trevlig muskotliknande pinotkryddighet. Eftersmaken kan inte konkurrera i fråga om längd, men har god mineralkänsla. Den lite mjukare och rundare, drickvänliga stilen har definitivt sina förespråkare runt bordet. Trots sin blåröda ungdom är det här vinet det mest konsumtionsfärdiga av alla tre. Jättegott! (89-90)

2007 Domaine Jacques Prieur Beaune 1er Cru Champs-Pimont

2005 Sylvain Cathiard Vosne-Romanée & Co

Inspirerade av Nora Ephrons feelgoodrulle "Julie & Julia", (mycket smask i den filmen, och här kan man snacka om blogginspiration i tredje hand) handlar vi en trekilos anka på Lulles och benar ur för att ta hand om den på kärleksfullast möjliga vis. De gigantiska brösten är vart och ett nog för en hel familjemiddag. Det är låren och vingarna som ska förvandlas till ankconfit ikväll, och det hackade skrovet rostar vi i ugnen för att sedan koka sås på. Nog för att ankan är en fet fågel, men ska man göra confit behöver man också en burk Larnaudie Grasse de Canard plus lite sparat ankflott från frysen. Som tillbehör förbereder vi puy-linser, mandelpotatismos och haricots verts.



Under timmarna som låren puttrar i flottet hinner vi med att i lugn och ro jämföra den nysläppta årgången av Dr. Loosens lilla trappa med föregående version. Den charmiga nollsjuan vi provade härom veckan, alltså...

2008 Dr. Loosen Erdener Treppchen Riesling Kabinett har oskyldigt blommiga och friskt gröna drag, typiskt päronaromatiska, med grönt äpple och mer mogen nyskuren ananas. Smaken charmar med livlig sprits och rikt fruktiga aromer understödda av en hyfsat hög restsötma. Syran är milt balanserad, med ett åtstramande inslag av grönt äppelkart. Jättegott och charmigt - bara lite för ungt än. Vill man slippa det aromatiska draget så ger man sig till tåls i ett år. Vinet hinner ikapp storebror och får förmodligen en extra poäng som belöning. Släpptes 1 februari. (87+)

2007 Dr. Loosen Erdener Treppchen Riesling Kabinett har en mer återhållsam och balanserad doft som passerat det unggröna stadiet: vit persika, mandarin, lime och mineraler med början till petroleum. Även här är spritsen livlig som ett frizzante mineralvatten, och smaken rik på aromer med bara aningen mer integrerad restsötma. Syran är på samma nivå som föregående, med mer av moget grönt äpple och utan kartigt snörp. En förtjusande medhårskabinett att sörpla i sommar, och flera somrar framöver. Finns i BS. (88)

Uppdatering efter ett dygn i öppna flaskor: 08:an har vunnit i mineraltoner och en antydan till petroleum. Syran är pigg och energisk, vinet framstår i bättre dager än igår. 07:an har blivit mer inbunden i doften och syrorna har tappat en hel del i livlighet. Det yngre vinet stjäl föreställningen ikväll, och sammantaget får man nog säga att årgångarna är jämbördiga.



Dags för kvällens huvudnummer, canard et cathiard. Som sparringpartner och känd parameter kallar vi in den nyligen testade pommarden från Catherine och Claude Maréchale.

2007 Domaine Maréchale Pommard La Chanière har en stor, frestande doft där vi njuter av mosiga jordgubbar och mörka körsbär i en ganska rökig personlighet med flinta, knallpulver och rökta charkuterier. Av de goda fatkryddorna är det muskotnöten som står ut ikväll. Vi noterar ett aningen volatilt drag, det kan ha med ungdom och fat att göra och är inte alls störande. Grönt te och tomatpuré kompletterar gårdens doftprofil. Den brukar tilltala oss!

I munnen får vi en ganska stort anlagd smak, med en lite tunn och ranglig fruktslyngel som skramlar omkring i den väl tilltagna kostymen. Många positiva egenskaper finns ändå här: god kryddighet, salmiaksälta, len munkänsla, bra intensitet och god längd. Stjälkar eller örter ger en lite kärv, bitter avslutning som hjälper till med strukturen, och vi tänker att vinet kommer hävda sig bra till maten. Men tvärtom avslöjar confiten att det ekar lite tomt i mitten. Uppvisningen blir alltså inte lika lyckad som förra gången, medtävlaren berättar med önskvärd tydlighet vad som fattas. Ett riktigt gott vin är det likafullt, om än lite lättare än den enastående nollfyran. Det ska bli intressant att se hur länge frukten räcker... (89)

2005 Domaine Sylvain Cathiard Vosne-Romanée har en vinös, distingerad doft av fullmogen, mörkare pinotfrukt. Skogsbären har ett sötare inslag av crème de cassis och fikon som skvallrar om gynnsam väderlek. Faten ger ett dyrt intryck, med pennväss som för tankarna till bordeaux. Den varma, orientaliska kryddigheten är diskret och otroligt klassigt genomförd. Ett verkligt komplext intryck, inte minst för att vara ett vin med byappellation.

De första smakintrycken är: den viskösa och lena munkänslan, den elegant torra mineraliteten, den mörka fruktens renhet och den fina syrastrukturen. När vi provar vinerna nykarafferade och svala är inte klasskillnaden slående, men redan en stund senare, till maten, kör detta vin ifrån och avslöjar en helt annan stoppning, mittfrukt och struktur. Mötet med confiten blir faktiskt enastående bra och vinet fortsätter att växa under kvällens lopp. Vår enda invändning är egentligen att eftersmaken aldrig når över medellängd. Fortfarande har vi 2005 Vosne-Romanée 1er Cru Aux Malconsorts som hack i dörrposten vad gäller denna producent, men även byvinet bjuder på ett verkligt tillfredsställande möte med både Cathiard och Vosne-Romanée. (91-92)

Det hade nog blivit en jämnare match med Camille Girouds 2007 Gevrey-Chambertin Les Crais som motståndare. Men nu var ju inte tävlingen det viktiga, utan njutningen. Och confiten, den föll från sina ben bara vi tittade på den. När vi i framtiden använder Julia Childs kokbok - med svensk titel "Det goda franska köket" - kommer vi för alltid höra texterna med Meryl Streeps echaufferade tantröst...

Camille Giroud 2007: Maranges Croix Moines vs. Beaune Cent Vignes

Äntligen dags för en miniparallell som vi har suktat efter i ganska exakt två veckor - alltså sedan vi först smakade Camille Girouds 2007 Gevrey-Chambertin Les Crais. Håll i hatten, nu åker vi till bourgogne igen...

2007 Camille Giroud Maranges 1er Cru Le Croix Moines har en ljust klarröd färg med fin lyster och transparens. Den inledande doften är fokuserad och spetsig, som av skogens syrligaste bär - lingon och tranbär - med en god kryddighet av sandelträ, kanel och muskot. På ungefär en timme har frukten öppnat upp mot röda vinbär, rätt generösa hallon och lakrits. Här får vi en blomparfymerad personlighet med inslag av jord och svart te som är riiktigt fin att sniffa på!

Smaken är saftigt vinbärssyrlig, skogigt uppfriskande och aningen ungkärv, med inslag av svart te och diskret smörkola. Frukten är förhållandevis stadig med assistans av örter och ett gott motstånd som gör sig utmärkt till vardagsmaten - gulasch, comté och levain. Växer till sig med tid och till mat, och skäms inte på något vis för sig efteråt heller. Vi gillar den här stilen skarpt! Såvitt vi kan minnas är det första gången vi dricker en Maranges - men förhoppningsvis inte den sista. (89)



2007 Camille Giroud Beaune 1er Cru Les Cent Vignes är ännu ljusare, blekt varmrött med en orange till vattenklar kant. Doften är bredare, yppigare och tydligare rostad, med smarriga jordgubbar, bark och smått unkna mineraltoner av insjölera. Här får vi också tydliga drag av vedbrasa, exotisk rökelse och gräddigt rostade kaffetoner. Ett intryck av elegans, tidigt utveckling och lite femöresmystik från orienten!

Smaken är komplex, elegant och givande - mmm, underbart, en smeksamt god, ljus och fin beaune! Intensiva jordgubbsaromer simmar runt i farmors vispgrädde, kolaremmar sällskapar med orientkryddor och rökelse. Smaken speglar doften fint - lent viskös, balanserad och lång. Ett skitbra vin rent ut sagt, och redan nu extremt insmickrande. Allra godast tycker vi att det här smakar på alldeles egen hand. (90-91)



Summa summarum: två karaktärsfulla viner, med tydliga och särpräglade personligheter. Gemensamt är dock en välgjord, rentav lyxig känsla, särskilt 100 Vignes är underbart silkig. Båda levererar över pris och appellation - Maison Camille Girouds 2007 Gevrey-Chambertin Les Crais var uppenbarligen ingen flash in the pan! Huset tycks leverera tryggt och säkert - åtminstone i aktuell årgång - så det är bara att shoppa loss och njuta. Riktigt härliga grejor...


ps. Grattis, Tryffelsvinet! Nu önskar vi bara att bolaget hade köpt in fler. Det går kanske att fixa till?

Pommard 2007: La Chanière vs. Clos de Verger

Ikväll blir det två viner från samma södersluttning, längs med väg D17 västerut från byn Pommard. Det enda som skiljer de båda vingårdarna åt är några hundra meter och en tredje vingård, nämligen premier cru Les Arvelets. Det känns inte minst angeläget att prova La Chanière - en februarinyhet som fortfarande finns i ganska rikliga mängder i fem butiker. Som sparringpartner väljer vi den redan testade och godkända Clos de Verger.



Första glaset har inledningsvis en söt, parfymerad näsa med inslag av ros och mysk. Doften är inte så stor, men tydlig - rentav förbindligt inställsam i sin feminina adressering. Parfymflaskan skramlar omkring i en elegantare handväska av ljust läder, tillsammans med en halväten rulle Rollo. Väskan tycks vara inhandlad i en orientbasar, för alltmer av exotiska rökelser frigör sig efterhand. Men bären är helt klart franska - skinande ljusa och klara, röda vinbär med ett stråk av jordgubbar. En riktigt läcker doft, om man kommer överens med parfymen.

I munnen är detta ett lätt, ljust och slankt vin med höga, lite kartiga syror och små, örtiga tanniner. Aromerna har ingen större komplexitet utan här handlar det nästan helt om intensiva röda vinbär med måttfull assistans av fatkryddighet. Avslutningen är av god medellängd med ett örtigt eller snarare tomatstjälkigt drag. Doften lovar lite mer än smaken klarar att leverera. Det är onekligen ett ganska charmigt vin, men också i lättviktigaste laget, inte minst när vi betänker att det är en premier cru. För det måste det ju vara, karaktären känns välbekant från Pillot. Den här (sista) flaskan känns inte lika tillfredsställande som de förra, och hade vi nyss köpt flaskor skulle vi nog fundera på att byta dem mot något annat. (88)

2007 Domaine Fernand et Laurent Pillot Pommard Premier Cru Clos de Verger


Andra glaset bjuder på en klart komplex doft, med större djup och fler dimensioner. Bären är av lite mörkare slag, mest skogsbär även om en och annan jordgubbe också verkar ha slunkit med. Ute i skogen hittar vi fram till en lerig insjö, med gröna alger eller kanske snarare grönt te som flyter omkring i vattnet, och kantad av pigga enbuskar och fuktiga skogschampinjoner. Plötsligt får vi en löjligt tydlig puff av krutrök - det verkar bli knallpulverkrig nere vid skogstjärnen ikväll, och lakritsgodiset bränner i fickan. Alles in alles är detta en förföriskt intressant och smått svindlande pinotdoft. Som bonus kan den inbitne sniffaren räkna hem ett kemtekniskt, förmodligen hälsovådligt, smått volatilt inslag av nagellacksremover.

Smaken är större anlagd än det förra vinets: pinottypiskt god i aromerna och rätt väl strukturerad, med bra bett och en gnutta druvbeska snarare än ekbitterhet. Trots att frukten fortfarande är lite ungkärv känns texturen klart silkig, med lakritsrondör och salmiaksalt mineralitet. Vinet fyller väl inte ut kostymen helt och hållet idag, men det ska nog ordna upp sig med ett par års lagring. Vi som följt La Chanière sedan tiotalet år känner igen oss i diverse trevliga markörer. Catherine och Claude Maréchal tycks vara tillbaka på huvudspåret igen, efter den i och för sig lagringsdugliga men inte vidare hustypiska nollfemman. Skönt! Priset har jackats upp med en femtilapp, men är ändå anständigt med burgundiska mått mätt. För att infria potentialen rekommenderas alltså något års ryggläge. (90)

2007 Domaine Catherine och Claude Maréchal Pommard La Chanière

Camille Giroud: 1996 Beaune Les Prévoles & 2007 Gevrey-Chambertin Les Crais

Så sent som i förra veckan hade vi inte provat en droppe från Maison Camille Giroud, och inte heller hade vi läst något som fastnat i minnet. Plötsligt har vi både smakat, diggat och handlat. Vad är nu det här för en firma som Tryffelsvinet nosat upp?

Baserad i Beaune med en historia tillbaks till 1865 är det en av de sista, gamla smånegocianterna som inte sugits upp av de stora husen. Vinerna brukade förr i tiden köpas in på fat och mognadslagras i egna källare. Enligt Clive Coates hade man ett rykte om sig att framställa traditionella lagringsviner åt det robusta hållet, med inga eller mycket få nya fat. Om man fick ett vin levererat i nytt ekfat drog man om det till ett gammalt, berättar Allen Meadows. Emellanåt kunde dessa viner utvecklas på ett storslaget sätt, och man låg på en hel del äldre årgångar att sälja som mogna. "The wines from this company always struck me as having been made in a time-warp", skriver Anthony Hanson oöversättligt. 1996 byggdes ett cuverie och man kunde börja vinifiera under eget tak. 2002 köptes firman av ett amerikanskt entusiast-konsortium lett av paret Ann Colgin och Joe Wender, med stöd av den amerikanska vinmäklaren/ importören Becky Wasserman. Ett ambitiöst förbättringsarbete påbörjades, inte minst i vingårdarna. Vinifieringen är absolut traditionell, med vertikalpress och öppna jäskar, och helt utan ny ek. Vinmakaren, tillika régisseuren David Croix sägs uppträda i en t-shirt med ordet "Terroiriste" tryckt på ryggen. Sånt ger pluspoäng i vår bok...


1996 Beaune Les Prévoles har en komplex, mogen doft med medelgod definition av aromerna. Frukten blurrar runt i registret plommon, körsbär, vinbär, nypon. Örter med tydlig grönmynta i täten skänker doften dess nödvändiga fräschör och höjd. I andra ändan har vi dova toner av källare, jordiga champinjonsporer och fuktig undervegetation. Men ett litet stänk salubrin kunde vi gärna ha varit utan. I slutet av glaset får vi en mognadston av fikon som tröst.

I munnen är detta ett fullmoget vin med stram, hög syra och en viskös, nästan oljig textur. Kryddigheten är mild och god, likaså rönnbärsaromerna och de sura körsbären. Men det ekar lite tomt i mitten och frukten har förmodligen sett bättre dagar. Det lätt volatila draget går igen även i smaken. Summa summarum blir det mer av kraft än av elegans - och ett vin som är ytterst väl lämpat som måltidssällskap, men som knappast erbjuder någon större njutning på egen hand. Vi dricker det till lammytterfileer med rödvinssky, smörstekt ostronskivling och rösti. Riktigt gott ihop! (87)

2007 Gevrey-Chambertin Les Crais har ett härligt sug i doften. Örter, anis och pinjebarr ger en pinfärsk känsla av natur. Orangea toner av pomeranser och nypon möter en mörkröd pinotfrukt där man kan bocka av både körsbär, jordgubbar och hallon. Jordiga mineral-toner samsas med choklad och finstämd krydda. Precis som på nyhetsprovningen i måndags är det renaste njutning att bara nosa på detta vin.

Smaken bjuder på en medelmörk, högklassig pinotfrukt som fyller ut i gommen på ett riktigt skönt sätt. Här finns gott om djup och extrakt, men utan att man tänker på extraktion. Den livliga, apelsinlika syran stöds av ett litet co2-pirr på tungspetsen, men är behagligt avrundad och mycket fint infattad i helheten. Munkänslan är smått viskös, med en terroiristisk textur som påminner om salvia och grusjord. Balansen är ypperlig även på egen hand och faten håller sig hela tiden i bakgrunden - med diskret smörkola, kakaopulver och finstämd kryddighet - så att ursprunget i Gevrey framstår tydligt. Som sagt: ett överjävligt gott vin i en naturtrogen stil som är extremt tilltalande. Att dricka nu eller precis när du känner för det under den närmaste tioårsperioden. (91-92)

Slutsatsen av kvällens jämförelse blir att något väsentligt har skett sedan det amerikanska övertagandet. Det är onekligen klasskillnad på dessa två byviner. Vi hoppas och tror att nollsjuan är representativ för den nuvarande nivån, och det ska bli mycket intressant att bekanta sig med de fyra viner från Giroud som släpps mitt i månaden.

ps. Som av en händelse är vi fler som dricker Les Crais ikväll.

2004 Domaine Marc Colin Saint-Aubin 1er Cru

Domaine Marc Colin et Fils - det var förresten farfar Émile som startade i byn Saint-Aubin 1878 - odlar 15 hektar varav de flesta är planterade med chardonnay. Marc Colin själv har lämnat över ansvaret för driften till nästa generation: Damien (källare), Joseph (vingård) och Caroline (kontor). Äldste sonen Pierre-Yves, tidigare vinmakare på gården, satte 2001 upp sin egen domän, Colin-Morey. 2006 lämnade han verksamheten i fadershuset och tog med sig fem hektar ärvd vingård. Domaine Marc Colins claim to fame är ett antal lägen i Le Montrachet, Bâtard-Montrachet, Chevaliers-Montrachet, Corton-Charlemagne samt diverse premier cru-lägen i Chassagne och Puligny. Inte precis kattskit, alltså! Totalt producerar egendomen 5 000 lådor vitt och 2 500 rött. Vi som är mer förhäxade av pinot noir nöjer oss ikväll med deras anspråkslösa Saint-Aubin från premier crus Frionnes och En Créot.

2004 Domaine Marc Colin et Fils Saint-Aubin 1er Cru dressar upp sig i lite mörkare nyanser, men har lämnat alla blå plaggen hemma i garderoben. Karaffen öppnar på sedvanligt pinotvis med reduktiva drag som rått kött och insjölera. Men strax får vi hela skogen full av skogshallon, björnbär, blåbär, lingon, rönnbär mossa, bark och friska örter. I källaren har man kranat till ett diskret understöd - fatrostning, sandelträ, bittermandel och kryddor. Med lite tid i luften zoomar vi in på kalkgrusig och blålerig terroir, plus apotekartoner som hostmedicin och lakritsrot. Vi njuter av balansen mellan alla ingredienserna i doften - som dessutom är beundransvärt ren...

I munnen serveras en frisk, bärig smak med behagligt avrundad lingon/rönnbärs-syra och associationer till blåbärsris (när smakade man egentligen på det senast?) Fruktaromerna är rika, rena och saftiga med vildhallon och andra skogsbär, infattade i en munkänsla av grusdamm och örter. Här har vi är ett supersympatiskt vin - riktigt gott, om än inte stort - och här finns faktiskt mycket av den där svårfångade karaktären vi pinotfantaster söker efter, till ett klart rimligt pris. Drickfasen är nu - fortfarande fräscht, ändå med viss utveckling och komplexitet. Inte minst härligt att dricka på egen hand, precis som man vill att det ska vara! (88-89)

I sommar håller vi utkik efter årgång 2007 som finns hos Erik Sörensen och kostar 190 DKK.

La Pousse d'Or 2006: En Caillerets vs. Clos de la Bousse d'Or

Systembolaget ställer till med 40 procents tokrea på Pousse d'Or och vi har kära gäster till middag. Den kombinationen får oss att ta ut en rak kurs mot Regeringspassagen. Till de inledande snittarna med kallrökt lax dricker vi en ren chardonnay från côtes des blancs-byn Vertus - ännu ett reavin förresten - som lämnade fina avtryck i minnet efter champagnedagarna på Grand Hôtel, både årets och förra. 2002 Veuve Fourny & Fils Blanc de Blancs Premier Cru levererar en härligt utåtriktad doft av gyllene citrusfrukt med inslag av både jäst, rostat bröd, valnötsskal, toffee och ostronskal. Smaken är fortfarande ungdomligt frisk, men ändå klart givande och mineralisk som bikarbonat, och ville den bara stanna lite längre i munnen skulle allt vara perfekt. Men det går ju alltid att ta en klunk till! Magnumbuteljen förtjänar att lagras minst ett par år, eftersmaken ska nog sträcka ut på lite sikt. (89-90+)



Kan man tänka sig ett ljust klarrött, genomskinligt sidentyg så är det 2006 Domaine La Pousse d'Or Volnay 1er Cru En Caillerets. En varm nyans, som ljusnar i kanten ut mot vattenklar. Vilket vackert vin, vilken transparens och lyster! Doften är omedelbart med på noterna och flashar en urläcker rostad, animalisk fatton som ger associationer till läder, chark och tryffel - verkligen snyggt jobbat med faten! Skinande röda vinbär och stråk av jordgubbar samsas med ljusare rotfruktstoner som morot, lite tomatpuré, dito kvist och gräs. Det finns också en smått kalkartad mineralkänsla, och några timmar senare noterar S en dutt av inotyolsalva, snart klockren även för oss andra! Alla småbarnsföräldrar vet vad vi talar om, lukten är besläktad med tjära och färsk tobak. Summa summarum: det här vinet bjuder ut sig och är en njutning att sniffa på! Redan så givande! Här finns både charm och elegans...

I munnen är vinet ganska lätt och slankt till sin kropp, med en frisk rödavinbärsfrukt och tydlig framåtrörelse med hjälp av syrornas fina intensitet och skärpedragning. En örtig piruett mot slutet och vinet går ner i spagat liksom Sparven från Minsk - en torr, mineralisk och lång eftersmak som drivs av bettet i de friska syrorna. Precis som i doften pratar vi renhet och finess, det finns inget som stör! Och vi är definitivt inne i drickfönstret. (90-91)



Även 2006 Domaine La Pousse d'Or Volnay 1er Cru Clos de la Bousse d'Or stoltserar med sin sidenglans, en nyans mörkare, men fortfarande ett ljust och transparent vin med fin röd lyster. Den här doften är mer knuten, öppnar upp långsammare är och inte heller lika frispråkig med sin fatbehandling. Istället är det lite tuffare mineraltoner som tar täten, med ett inslag av grafit, och dessutom en tydligare framhållen örtbukett. Frukten förenar drag av vildhallon, röda vinbär, röda körsbär och jordgubbar. Den ger ett intryck av större djup, men utan att glänta helt och hållet på dörren. Tydlig bark, inslag av undervegetation, gödsel och ännu mer av örter gör även detta till ett tilltalande sniffarvin, kanske inte med samma omedelbara charm - men visst finns ändå en hel del likheter till medtävlaren.

I munnen har det här vinet en lite större kropp och fler parametrar. Syrorna har bäddats in i fina tanniner, en större örtighet och mer framträdande mineraler. Profilen blir därmed mer avrundad: där det förra, diskantrika vinet sitter framme i masken aktiveras här mellanregistret och bakre delen av gommen på ett annat sätt.
Smaken är intensivt rödavinbärssyrlig, örtig och mineralisk, en liten kolasensation kickar in i avslutningen, för att till slut plana ut i en lång, salmiakliknande mineralkänsla. Men som sagt, skillnaderna är inte så stora som det kan tyckas. Det här tycks dock behöva tid på rygg för att realisera sin mer komplexa personlighet. (90-91+)

Vi öppnade vinerna vid fyratiden, kollade av dem och lät dem sedan stå i öppen flaska tills det var dags att äta framåt sju. Huvudrätten var mat i farmödrarnas stil: bröstfiléer av majskyckling med hasselbackspotatis, gräddig kantarellsås och rönnbärsgelé. Att det smakade bra ihop med vinerna! Så var det dags att få svar på frågan: vilket vin var godast? En jämn fajt, men ändå snabbt avgjord: 3-1 till En Caillerets. Eftersom vi resonerat en del om vinerna medan vi njutit dem, var det lätt att förstå vilka faktorer som avgjorde - en mer vidöppen doft plus den riktning, det fokus och den elegans som klockrena syror skänker. Men L talade sig varm för den större kraft som hon fann i Clos de la Bousse d'Ors blandning av tanniner, örter och mineraler...

2007 Jean-Claude Boisset Savigny-lès-Beaune 1er Cru La Dominode

Vingården med det catchiga epitetet La Dominode är i stort sett en nordligare fortsättning av den premier cru-sluttning där vi också hittar Beaune Marconnets och Beaune Clos du Roi. Det enda som skiljer är några hundra meter och en rejält trafikerad motorväg - "L'Autoroute du Soleil". Norr om A6:an byter kommunen namn till Savigny-lès-Beaune och sluttningen böjer av från sydöst till ett rakt östvänt läge, med en jordmån dominerad av sand och grus, på en höjd av ungefär 255-275 meter. Namnet La Dominode hänger förresten ihop med det gamla herresätet i närbelägna byn Comblanchien.

Här disponerar de moderna imperiebyggarna Boisset en parcell som planterades redan 1901 - uppseendeväckande gammalt för området. Skördeuttaget är lågt, dels på grund av stockarnas ålder, dels för att man noppar knoppar och klipper druvklasar under växtcykeln. Odlingsmetoderna är ekologiskt orienterade, utan konstgödning eller kemiska insatser mot insekter och ogräs. Efter skörden passerar druvorna ett sorteringsbord bemannat av tio personer och därefter börjar jäsningen med avstjälkade, hela druvor och naturliga jäststammar. Skalhatten bryts upp på gammeldags vis, till fots, och macerationen tar två veckor. Vinet mognar slutligen under 16 månader i små ekfat varav en femtedel nya. Resultatet blir ynka 800 buteljer årligen.

2007 Jean-Claude Boisset Savigny-lès-Beaune 1er Cru La Dominode öppnar direkt ur buteljen med ett stick av blyertspenna, och därefter en hel del rökta, brända och rostade toner, lite som träslöjdens lödkolv på läder och eneträ. Smörkola, julmust och kryddiga noter tillkommer. Som det ser ut just nu så kan det nog bli alltför dominanta fat för vårt eget bästa. Men lyckligtvis ger det här glaset ett mer balanserat intryck efter timmes luftning: en dov skogsbärsfrukt ripplad med rikliga mängder röda vinbär, därtill örtiga noter som av malört och tomatplanta. Men snart är vi tillbaka på fatspåret igen, med aningar av stall, ljus tobak och blyerts - en klockren bordeauxkombo, minsann. Och en rätt god en!

I munnen bjuds en mörkare rödfrukt med örter och blyerts i en behagligt viskös och len munkänsla, smaken fyller ut förvånansvärt fint. Intensiteten är bra, tanninstrukturen är bra, inget tunt eller vattnigt står att finna. Här finns gott om skinande röda vinbär i fruktsyrorna och därmed plockas omgående några pluspoäng. Visst är vinet mer robust än elegant, men klart givande. Det vi inledningsvis har invändningar mot är en känsla av träiga tanniner i eftersmaken, men det ordnar sig faktiskt efter ett par timmar. Vi kapitulerar till slut, det här är förstås jättegott - och till en helstekt majskyckling med kantarellsås blir det perfekt sällskap. Fundera över parametrarna i presentationen, lägg till priset 239 kr och ni har ett burgundiskt klipp. (89)

ps. Vinet vinner stort på att luftas en timme eller två i karaff, vilket inte alltid är fallet med röd bourgogne. SB:s varunummer är 96329.

Nyårsduva, champagne och bourgogne

Vår nyårsafton gick i skogsduvans tecken. Det är nästan fyra år sedan vi senast åt de här små fåglarna, hos Hans Beck Thomsen på Henne Kirkeby Kro. Köttet är mört, relativt mörkt och precis lagom vilt i smaken, inte lika extremt som ripans. Man kan vara ganska säker på att hitta ett gäng hagelskott när man skär ut de fina bröstfileerna. Och visst är det märkligt att en såpass liten pippi kan ha så stora tuttar!

Vi ger de skinnfria brösten en snabb stekyta och lägger dem sedan åt sidan. De ska bakas in i smördeg, men först ska de få sällskap av lite annat smått och gott. Först gotlandstryffel, men den vi köpte på Lulles doftar tyvärr mest som palsternacka eller någon annan rotsak, så här får vi fuska till det med Plantins tryffelolja för att få upp aromen. Ovanpå de tunna skivorna av tryffel lägger vi en mer rejält tilltagen skiva anklever som fått vända i stekpannan. De pyttesmå duvlåren steker vi också, de kommer att bli ett superläckra att gnaga på.

I förväg har vi förvällt stora blad av grön mangold, och låtit dem torka ett tag. Nu ska bladen bres med en smet som vi mixat snabbt: fläskfärs, bacon och överblivet kött från duvorna, och sen är det bara att rulla in duvbrösten i de preparerade bladen. Så kommer vi till det sista momentet av förberedelserna, nämligen att kavla ut smördegen och paketera in hela härligheten. En pensling med äggula och så - skjuts in i ugnen! 10 minuter vid 225-250 grader, och sedan 10 minuters vila. Voilà, le dîner est prêt!



Men låt oss backa bandet en liten stund. Till Lulles tryfferade ankleverterrine smakar vi på NV Jacques Selosse Brut Initiale Grand Cru Blanc de Blancs. Den här buteljen är degorgerad femte oktober 2006, så korken ser ut som den ska: rak och fin. Ur flaskhalsen står en klockren doft av hyacint, skrattretande tydlig och väldigt typisk Selosse. Vi häller upp och får en rik mässingsfärg i glaset. Wow, vilken stor doft det här vinet har, vilken enorm rikedom av intryck och njutning det bjuder på! Här kommer mer av hyacint, men också liljekonvalj. Faten fortsätter med sötmandel och bittermandel, ja mandelmassa helt enkelt! Därnäst noterar vi nyanser av torkad frukt, korinter och aprikoser, valnötter och avstämd sherryliknande oxidation. Sen är det dags för huvudnumret äpple att visa upp sig i alla dess vackraste manifestationer: opastöriserad äppelmust, bokna vinteräpplen, äppelpaj med alla dess ingredienser, stekta äpplen med smör och vaniljsocker. För oss står Selosse för de mest fascinerande bland alla champagnedofter!

I munnen får vi en perfekt balanserad och allt omfamnande fruktsyra, en värmande fruktarom och en struktur som antyder både skalkontakt innan pressningen och lång samvaro med jästresterna. Här finns toner av sherry, bokna äpplen och fatoxidation, plus biodynamiska vibbar i största allmänhet. I synnerhet påminner det faktiskt en del om Didier Barrals vita (orangea) vin med sin rika äppelmustighet. Detta är så egensinnigt och samtidigt så otroligt elegant genomfört, med tydlig signatur av en mästares hand. Att det smakar förträffligt till ankleverterrinen behöver väl knappast sägas? (94)


Den relativt mörka 2007 Jacques Prieur Beaune 1er Cru Champs-Pimont är ganska så komplex i doften med ett lite skogigt inslag av bär, mineral, örter och barr. Här finns också en orientalisk kryddighet som tydligast drar åt muskothållet. Köttiga toner går hand i hand med mörkare körsbär, och titta, där kommer äntligen jordgubbarna vi hoppats på. I munnen får vi ett seriöst och matorienterat vin, utan sötfruktighet, men med en viss rondör. Den mjukt avrundade syran frilägger örterna och de utmärkta mineralerna i avslutningen. På minussidan måste vi tyvärr anteckna att vinet både är aningen glest och ganska kort - smaken minglar inte alls så länge som vi önskar. Detta är kanske ingen jättecharmör, men ändå ett riktigt fint beaunevin med vuxen smakprofil. (89)


Den ljust varmröda 2007 Fernand & Laurent Pillot Pommard 1er Cru Clos de Verger visar helt andra egenskaper. Det har doft som är inställsam, pigg, snudd på perky. Dominerad av skinande röda vinbär, med inslag av jordgubbar och tomatplanta. Smörkola, grillkryddor och sandelträ från faten summerar en riktad, parfymerad doft. Vi faller pladask för det oblyga, nästan nyavärldenlika tilltalet. Smaken bekräftar de pigga intrycken - här finns rikliga mängder av röda vinbär, och det brukar ofta funka på oss. Alltså en givande rödfrukt, där en knäckig ton av bränt socker gör vinet lagom inställsamt och väldigt lätt att gilla. Syran är klart högre än i föregående vin, snudd på kartig, men klarar balansgången snyggt och drar ner extra pluspoäng. Några tomatstjälkar ger struktur åt avslutningen och även längden på eftersmaken får med beröm godkänt. Elegansen var väl mer utpräglad i Pillots storasyskon 2007 Pommard 1er Cru Rugiens, men här finns istället tonvis av charm. Denna smått californiska pommard är kanske som allra mest lämpad att dricka på egen hand, och det är också precis vad vi roar oss med tills det nya decenniet gryr. (90)

ps. Receptet på skogsduvan hittar ni i "Europas Mästerkockar" (utgiven av Könemann). Även Thomsen har publicerat en par läsvärda recept på skogsduva i sin coffeetable-kokbok "Omkring Køkkenet i Henne" (Forlaget Poul Kristensen, 1997).

2007 Domaine Maillard Beaune

Domaine Maillard har vi ett gott öga till sedan deras överraskande bra 2004 Beaune Grèves 1er Cru samt ett par vita från Chorey-les-Beaune. Moderna och tillgängliga bourgogneviner som inte kräver lagring för att leverera njutning...

2007 Domaine Maillard Père & Fils Beaune har en öppen och utvecklad doft. Vi nosar upp rökta och charkiga toner som påminner om syrah, därtill bränt eneträ, aningar av stall och ostbutik, lite niveakräm, mörkare skogsbärsfrukt, inslag av röda vinbär och någon enrisruska som bäddar mjukt under alltihop. Rätt så trevligt att sniffa på, även om pinotfrukten är långt ifrån klockren.

Smaken är opretentiöst bärsaftig och kryddigt rostad. Lättsamt god, visst, men inte precis tillfredsställande. Här är det nämligen oroväckande tunt i frukten, för att inte säga vattnigt. Vinet fyller inte ut i munnen på något annat sätt än genom sina generöst utmätta fatkryddor - och dessutom åtföljs kryddmåtten av aningen brännande sensationer i efterklangen. Helheten framkallar en tydlig bild av att försöka bre för lite smör på en för stor brödskiva. Det blir retur på flaska två - man måste kunna begära mer än så här för 265 spänn. (84) är snällt!

ps. Förresten, den där fina 2004 Beaune 1er Cru Les Grèves, är det någon som har koll på aktuell status? Anders? Holger? Tavastgatan?

pps. Kvittot bortslarvat, alltså blir det omtest. Den nya flaskan tycks något bättre än den förra. Röda vinbär, rönnbär, rök, eneträ, läder, knäck och kryddlåda i doften. Den kryddiga kycklinggrytan lyfter vinet i håret och frukten framstår som bättre än den är. För efteråt spretar den vassa lingonsyran och mittpartiet är besvärande glest. Avslutningen är både kryddvarm och småkärvt kort. Med lågt ställda förväntningar är vi på generösare humör och delar ut hela (86).

Gås med krås i Skanör

Skanörs Gästis har funnits längre än vi kan minnas. Matsalen har nuförtiden en ljus och sval träinredning med vitmålad panel på väggarna, men när mörkret faller utanför fönstren och de levande ljusen tänds så förvandlas stramt till mysigt. Bredvid den mahognyfärgade baren ligger vinlistorna som är tillräckligt tjocka för att erbjuda en stunds trevlig läsning i de små läderfåtöljerna. Vi noterar viner från leverantörer med lokal anknytning, som Swedish Brand och Jakobsson & Söderström. Inne i matsalen kan de unga kockarna beskådas genom en glasruta. Men tyvärr inte exakt vad de pysslar med, eftersom fönstrets underkant sitter för högt upp. Nu till allhelgonahelgen domineras restaurangen av den traditionella gåsmenyn, som är vårt mål för kvällen. Jämsides med maten ska vi dricka ett par mognande röda bourgogner.



1999 Jean-Claude Belland Santenay 1er Cru Clos des Gravières har en liten men utvecklad bouquet med inslag av grusväg och höstskog, båthus och knäck. Druvkaraktären är nedtonad, ingen pinosity står egentligen att finna. I munnen är detta ett överraskande kraftfullt och komplext vin, med mörk körsbärsfrukt och mogna inslag av (rom)russin, lakrits och choklad. Munkänslan är len och behaglig, och smaken drivs framåt mer av alkoholen än av syrorna. Ett gott, fullmoget vin, som dock känns en smula rustikt och atypiskt. (87)

Förrätten är skånsk mathistoria: svartsoppa med krås. På bordet landar sopptallrikarna, förberedda med en sked gåsterrine toppad med några sultanarussin. Soppan serveras ur blankpolerad kopparkittel och är en veritabel doftchock efter de subtila nyanser vi just nosat upp i bourgognen. Ur tallriken står en kvast av blodpudding och glöggkryddor, med ångor av alkohol, troligen madeira. "Kråset" smakar gott, men är tyvärr alltför kallt - och själva soppan knappt ens fingervarm. En pepparkakssöt smak av flytande blodpudding med konsistens som trälim är inte alldeles lätt att bli vän med när serveringen är feltajmad. Hur som helst, intressant att ha prövat...



2002 Jean-Claude Belland Corton-Grèves Grand Cru har en mörk, fin pinotkaraktär med typisk kryddighet av sandelträ och milt rostad ek. Frukten drar åt skogsbär och mörka körsbär mot en fond av lakrits. I munnen får vi ett slankt, stramt och fortfarande ungt vin med påtagligt frisk syra. Visst är det välsmakande i aromerna och elegant i syrorna, men i yngsta laget och tyvärr lite väl tunt i frukten. Vinet presterar inte på grand cru-nivå i de avgörande grenarna silkighet och fyllighet, men bör vinna i harmoni och komplexitet med ytterligare några års lagring. (88)

Huvudrätten är paradnumret: helstekt gås från Klasaröds gård. Tallrikarna kommer in med tre rejäla skivor ur bröstfilén där skinnet är knaperstekt utanpå en liten fettkant. Köttet flankeras av en ring ungsbakat rödäpple där kärnhusets plats övertagits av ett katrinplommon. Som tillbehör serveras kokt rödkål, stekt småpotatis (troligen i gåsflottet), brysselkål och gräddsås (varm, den här gången!) Jo tack, detta är rejält gott. För den som orkar serveras precis så mycket påbackning som önskas. Och räcker inte det så finns ju alltid desserten, en kanelstinn skånsk äppelkaka med vaniljsås.

Bourgogne är ett minfält, som känt. Det uppstod spontan konsensus i sällskapet att det första glaset var "godast", men vi i teamet noterade bättre typicitet och elegans i tvåan. Förmodligen hade 2002 Pierre Damoy Gevrey-Chambertin varit ett bättre val? Ja, vem vet... men ingen kom till skada, vinerna var goda och alla var nöjda. Inte minst farfar, vars 75-årsdag var själva anledningen till kalaset.