Punk IPA & Weihenstephaner Hefeweizen

När man har bestigit en topp finns det bara en väg - ner. Dags för öl och årets undantag! Ikväll äter vi krabbor från Melanders. Mannerströms hovmästarsås som tillbehör innebär att valet blir lätt. Vi läskar oss med ett rätt omaka möte mellan postmodern skotsk attityd och urgammal bayersk tradition.

Punk IPA kommer från det unga skotska mikrobryggeriet Brewdog. Det är en indian pale ale. Programförklaringen är kaxig nog: "Det här är inte den minsta gemensamma nämnarens öl. Detta är ett aggressivt öl. Vi bryr oss inte ifall du inte gillar det. Det är rätt tveksamt om du har smak eller sofistikering nog att uppskatta djupet, karaktären eller kvaliteten i denna hantverksmässigt bryggda öl. Du bryr dig nog inte ens om att den här rebelliska lilla ölen inte innehåller några konserveringsmedel eller tillägg och endast använder de bästa naturliga ingedienser. Gå tillbaka till din massmarknadsförda, likgiltiga, billigt gjorda, urvattnade lager och stäng dörren efter dig".

Glaset är medelmörkt bärnstensfärgat. Doften bjuder på ljunghonung, lavendel, blommiga drag och tropisk frukt. Smaken har en obändig beska som bygger upp den täta mittsmaken, kämpar ner den rika frukten och lämnar en lång eftersmak efter sig. Massor av power och ett riktigt gott öl.


Weihenstephaner Hefe Weissbier tillverkas av Bayerns och därmed världens äldsta ölbryggeri. Man har varit igång ända sedan år 1040. Marknadsföringen jobbar på associationer till munkar, katedraler och andra historiska byggnader, natur och alper - men också till modern tysk teknik och uppdaterade produktionskedjor.

Vi får en ljust bärnstensfärgad, typisk dimmig uppenbarelse med enorm skumkrona. Doften är uttalat jästig, brödig och blommig. Smaken är frisk, syrlig och fyllig men i stort sett i avsaknad av beska. Mitten är lite vattnig på ett sätt som är typiskt för den här sorten, och släpper igenom matens smaker på ett fint sätt. Här hemma är vi inte helt överens om storheten i veteöl - men vi är däremot överens om att krabban vinner på ett öl som inte dominerar i mittsmaken. En klassiker som alltid levererar som den ska, till alla som gillar stilen.

2002 Volnay Clos des 60 Ouvrées

Om man vill skämma bort sina sinnen med silkiga sensationer av luxuöst slag så är det inte mycket i vinväg som kan konkurrera med Volnay. Domaine de La Pousse d'Or är en historisk egendom som sedan 1999 stiger mot allt högre höjder under ledning av Patrick Landanger. Han har också en sympatisk förmåga att leverera den hett efterlängtade lyxen till ett klart resonabelt pris, via importören Swedish Wine Cellar.

Clos des 60 Ouvrées är en muromgärdad monolpolvingård om 2,39 hektar i premier cru-läget Caillerets, på gränsen till Meursault. Jordmånen är sluttande och väldränerad med kalk- och mineralrik märgel och grusbemängd lera. Jorden luckras upp genom plöjning, man ger jorden näring med kompost och sprutar inte med insekts- eller växtgifter. Stockarnas ålder varierar mellan 54 och 21 år, men nästan hälften planterades 1956. Druvorna handskördas, sorteras och avstjälkas helt och hållet. Druvmusten och skalen genomgår därefter en cuvaison om totalt 21 dagar varav den första veckan upptas av urlakning av skalen vid kall temperatur (cold-soak). Under den här perioden trycks hatten av druvskal ner två gången om dagen (pigeage). Sedan mognar vinet under 15 månader - och genomgår sin malolaktiska jäsning - på små ekfat, varav 30% var nya. Slutligen buteljeras vinet utan vare sig klarning eller filtrering. Vi möter upp med specialanpassad mat: rosastekt ankbröst, rödvinssås med stjärnanis, äppelskivor som friterats i ankflott samt svampbakelse på smördeg och trattkantareller.


2002 Volnay Premier Cru Clos des 60 Ouvrées har en slinkig, medelljust varmröd uppenbarelse i glaset. Doften är omedelbar, givande - och alldeles underbar! Kryddiga fattoner inleder, men vad som är pinotkryddighet och vad som är sofistikerad fatbehandling är inte lätt att säga: stjärnanis, kanelstång, vaniljstång. En inledande unknad övergår i undervegetation för att snart lämna plats för renare fruktighet: övermogna jordgubbar, hallon, röda äpplen och apelsiner. S flämtar lustfyllt: här har någon strött ut en näve rosenblad över en svampcrostini. Långt i bakgrunden skymtar rökar från eldade höstlöv.

Smaken levererar fullt ut i balans med doften, samma noteringar går igen - det finns inget tunt eller snipigt i det här glaset. Munkänslan är mjuk, aristokratisk och lyxig - en smekning med skräddarsydd silkeshandske. Vinet är slankt, syrligt, sötfruktigt, kryddigt och en aning eldigt. Vi får finessrika, samtidigt stora, aromer som utvecklas mycket fint i gommen, med bra driv och en riktigt lång eftersmak. Förutom den sötmogna frukten hittar vi lite mognadstoner av tomatpuré. Vinet ger, så vitt vi kan se, en stor del av sin potential redan nu. Det är lätt en av de bästa bourgogner vi druckit - och bör ha en säker plats bland årets bästa viner. Fem flaskor kvar att fördela över de kommande tio åren. Tänk ändå att man kan göra sånt här av vindruvor!

2002 Volnay Premier Cru Clos des 60 Ouvrées Monopole (Patrick Landanger, Domaine de La Pousse d'Or, Volnay, Bourgogne)

2005 Château Courac Laudun

När det gäller appellationen Côtes-du-Rhône-Villages tänker man i första hand på ett helt gäng byar nordost om Châteauneuf-du-Pape i departementen Vaucluse och Drôme. Nitton stycken för att vara exakt. Att kunna rabbla upp dem ligger definitivt på Munskänkarnas trebetygsnivå. Även om man tillbringat en del tid i området är det lätt att glömma bort att fyra av dem ligger på vänstra/östra stranden av rhônefloden, i departementet Gard: Saint-Gervais, Chusclan, Saint-Gervais, Signargues och Laudun. Från den sistnämnda kommer kvällens vin, som vi på något märkligt sätt hittills har lyckats missa. Mest synd för oss!

Château Courac omfattar ungefär 70 hektar vingårdar. En romersk villa har legat här och man hittar fortfarande arkeologiska rester i vingårdarna. Laudun är dessutom berömt som platsen där Hannibal korsade Rhône för att angripa Rom. Senare, under 1800-talet, var Laudun hemort till den doktor som tog hem några vinrankor från USA och orsakade hela phylloxera-katastrofen. Tänk om han hade vetat vad som skulle bli följden! 1995 togs egendomen över av paret Arnaud, som enligt egen utsago jobbar hårt på att höja kvaliteten på vinerna. Man planterar gräs mellan stockarna för att få rötterna att söka sig ner i marken och höjer lövverket för att få bättre solexponering. Druvmixen i detta vin är 60% syrah, 30% grenache och 10% mourvèdre. Vinet är både vinifierat och mognadslagrat i betong. Jäsningen pågick under tre veckor inledda med tio dagars urlakning av skalen. Alkoholen stannade på 14%. Mognadslagringen på tank varade sedan i sju månader.

2005 Château Courac Laudun är mörkt varmrött med blå nyanser, helt klart i glaset där kanten skvallrar om hyfsad utveckling och drickmognad. Doften är först lite knuten men öppnar strax upp på ett mycket trevligt sätt. Malolaktisk kola, mörk choklad och avvägda likörtoner med en gnutta kirsch. Frukten befinner sig i omgivningarna av mörka skogsbär, körsbär och violer med en nickelliknande lyster. Här finns en fin örtighet och lagerblad. Här finns mineraler som påminner och järn, blod och grillkol. Här finns en kryddighet av vitpeppar som utvecklas tydligt åt stall- och lagårdshållet. Några brända höstlöv utgör ren bonus i ett så här pass ungt vin. Slutligen hittar vi aningar av fikon och dadlar som skvallrar om mogna druvor från det fina året 2005. När vinet får mer luft utkristalliseras ett fokus av körsbärs- och persikokärnor som vi gillar skarpt. Komplexitet var ordet!

Smaken är balanserad, harmonisk och lång med ett seriöst mittparti. Grenachekomponenten exploderar som den ska, syrahfrukten är robust och stadig och mourvèdredruvan precis så lantlig som vi vill att den ska vara. Vitpepparn och stalltonerna går igen i smaken. I munnen bjuds både läskande syra, mogna tanniner och en saftig, fruktig, fyllig kropp. Slutligen en liten sensation av kött stekt med herbes de provence. Man behöver inte vänta ut det här vinet, utan det levererar generöst nästan omedelbart efter karaffering. Som ni har förstått vid det här laget så tycker vi mycket om Château Courac Laudun. Riktigt gott och därtill mycket direkt och rättframt! S kommer hem från en konsert, smakar blint och uppskattar priset till 180 kr. Nu är ju inte södra rhônedalens byar precis kända för överprissättning, så slutsatsen kan bara bli - ett klockrent fynd för 105 spänn. Nollfemmorna från södra rhône fortsätter sitt segertåg! Carovin importerar till Sverige och vinet finns att köpa i många butiker från och med septembersläppet.

2005 Château Courac Laudun AOC Côtes-du-Rhône Villages (Joséphine et Frédéric Arnaud, Château Courac, Tresques, Gard, Rhône)

Möt Nicolas Joly

Vi kunde inte låta bli att spela in Jolys presentation av "Renaissance des Appellations - Return to Terroir" på Grand Hôtel. Strömma direkt i spelaren nedan eller ladda hem i hög mp3-kvalitet här. Föredraget är 78 minuter långt. Luta er tillbaka och njut av ett bokstavligen magiskt innehåll...

Munskänkarna provar riesling

Att prova riesling innan maten måste vara bland det mer aptitretande man kan ägna sig åt. Munskänkarnas Stockholmssektion har samlat ihop en riktigt trevlig bukett och idag är det blint som gäller. Nu är det dags att skärpa till sig.

Vin nummer ett har en mycket ljus, gulvit färg med gröna reflexer. Doften ger rikligt med gröna äpplen inklusive skal. Därtill nässlor, mycket diskreta aningar av honung och persika och en vitblommig jasminton som kommer mer och mer för att vara det som märks mest i botten av glaset. Ren, enkel, fruktig, charmig att sniffa på! I munnen är vinet smakrikt med riktigt bra intensitet, liten sötfrukt och höga, fina syror. Balansen druvsötma/syra är perfekt för ett vin av denna typ. Det fräser i munnen! Mer alkohol än en moselkabinett. Det är en ung rheingau av okomplicerat slag, och en extremt lyckad sådan. Stark kandidat till husets apéritif i höst.

Facit: 2007 Schloss Vollrads Riesling Trocken

Vin nummer två ser ungefär likadant ut, ljust gulvitt med gröna reflexer. Här finns en intressant, framträdande petroleumton som drar åt gummi. Assist av äpple, vita blommor och sten. Mineralisk helhet med tydlig komplexitet. Smaken är bredare med lite mer av tropiska inslag, i stort sett torr med en behagligt avrundad syra, mineralisk eftersmak och bra längd. Gott! Här får vi gissa, men gummitonen indikerar att vinet kommer från Australien.

Facit: 2007 Tim Adams Riesling

Vin nummer tre är ljust gult och har en knuten, lite återhållsam doft med äpple, citrus, mineral och liljekonvalj. Tyvärr känns den lite oren med ett svagt inslag av småsnuskiga fat, potatiskällare och gamla korkar. Smaken är ogin med hårda och trubbiga syror. Helhetskänslan är kort och tvär i munnen. Ett vin man vill ha betalt för att dricka! Kan slinka ner till en choucroute, men välj mycket hellre något annat. Ingen tvekan om vad detta är, Hugels basriesling förnekar sig inte...

Facit: 2007 Hugel Riesling

Vin nummer fyra har en ljus färg med gröna reflexer och en blommig doft med gröna toner av fläderblom och grönt äpple. Viss charm finns, det doftar trädgård. Kan tänkas komma från Rheinhessen. Smaken är ung och stram, helt torr med ungtuffa, äppliga, kartiga syror. Det borde passa till skaldjur, och smaken tycks nu igenkännlig som Österrike och Kamptal. Eftersom vi nyligen provat ett vin som har stora likheter med detta klämmer vi till med Gobelsburger Riesling.

Facit: 2007 Gobelsburger Riesling

Vin nummer fem har en relativt rik, gulgrön färg. Här finns en yppig, fruktig doft med viss opulens och fetma. Citron, aprikos och mineralitet med oljiga toner. Varmare klimat, senare skörd. Franken eller Pfalz? Smaken är mjuk, bred, drickvänlig med livlighet av koldioxid och en fin, liten syra som håller balansen på ett angenämt sätt. Helt torr, med citrus och lite jordbeska i den långa avslutningen. Gott! Här får man nästan lite silvanerkänsla! Och på så sätt drar vi slutsatsen att det är ett Frankenvin.

Facit: 2006 Juliusspital Würzburger Stein Riesling Grosses Gewächs

Vin nummer sex har nästan löjligt mycket mineral i doften med både petroleum och en svag nyans av gummi förutom ung blommighet och vit persika. Smaken är mycket god och seriös. En gnutta eldighet, mineralitet, syra, frukt och bitterhet - allt i härlig balans. Stram, torr och strukturerad matriesling med äpplig frukt och rejäl längd. Bra! Men vad tusan är det? Utvecklingen med petroleum och aning gummi får oss att tänka Australien. Men så plötsligt kommer en dragning i doften åt rosor och litchee. Det har vi hittills bara hittat i ett rieslingvin. Detta måste vara Roseneck, den smått atypiska Bergvarianten från Georg Breuer.

Facit: 2006 Georg Breuer Riesling Berg Roseneck

Vin nummer sju har en mycket ljus silverfärg med gula reflexer. Doften berättar direkt: detta är av högsta klass. Komplexitet och mineralitet i en reserverad och ädel tappning med inslag av honung och aprikoser. Det verkar vara skördat relativt sent och har några år på flaskan. Petroleum och mognadstoner kommer till, det är hur gott som helst. Smaken är en smekning, med låga, mjuka syror, en fint integrerad liten sötma och en gräddig munkänsla. Rena njutningen, omöjligt att spotta - nu skämmer ni allt bort oss! Vi gissar på... en spätlese från moseldalen med minst ett halvdussin år på nacken? Och se, där körde vi i diket. Nu är det slut på nybörjarturen...

Facit: 2005 Zind-Humbrecht Riesling Heimbourg

Vin nummer åtta har en medelljus, vitgul färg och en blommig doft med fina toner av mogen frukt. Honung, fläder, mineraler och kvardröjande nässlor. Helt ljuvligt att sniffa på , som ett minne av en sommarträdgård man besökt för några år sedan och ser genom ett softat filter av tid. Smaken är mycket fin och harmonisk med levande koldioxid och en mjuk men livlig syra. Några gröna och blommiga inslag minglar med lätta honungstoner i munnen och eftersmaken är lång. En antydan till restsötma gör vinet ljuvligt att dricka. Läckert! Vinet kommer från Rheinhessen och har tillbringat några år i flaskan.

Facit: 2006 Bründlmayer Riesling Zöbinger Heiligenstein Lyra

Vin nummer nio har en mycket ljus silverfärg med gröna reflexer. Doften är liten och mycket ren med mineral, sockerdricka, silverputs och aningar av vanilj. Finessrik och gräddig! Den goda smaken har mjuka syror och en smickrande restsötma. Ett elegant vin att dricka för sig självt i skymningen. Ganska ljuvligt! Mosel är det i alla fall utan tvekan. Joh. Jos. Prüm? Nej, så elegant är det inte. Dr Loosen Kabinett? Ja, kanske ungefär så någonting. Och pang, där fick vi äta upp vår sågning från i våras. Vad lär man sig? Serveras inte för kallt...

Facit: 2007 Stürz Mosel Riesling Kabinett

Vin nummer tio har en intensiv färg, som flytande guld. Doften bjuder generöst på honung, botrytis och torkad tropisk frukt. Fantastiskt yppigt, småsvulstigt och vällustigt. Mineraltonerna är klart närvarande och gör att doften håller stilen hela vägen ut. Smaken är gräddig med lagom restsötma och ganska låg, mjukt behaglig syra med stor finess. Vi får en hel solfjäder av senskördade aromer samtidigt som hela munnen flödar av saliv. Lite kolatoner rundar av det hela. Otroligt gott vin! Vi tror på senskördat från Alsace. Josmeyers Riesling Hengst Samain är det som dyker upp i minnet, men var den inte lite torrare och inte fullt ut lika rik? Ja, det blir vår gissning i alla fall...

Facit: 1997 Josmeyer Riesling Grand Cru Brand Vendange Tardive

Tack för den här nyttiga och goda provningen! Det framgick efteråt att vinerna parats ihop under rubrikerna: Två grundstilar av torr riesling, Variationer av torr basriesling, Två olika jordar, Två topproducenter - ungt mot moget, Riesling med sötma - svalvuxet mot varmvuxet. Ja, det här gick ju riktigt bra, trots ett par totala missar. Aptiten är på topp, snart bjuds hemlagade köttbullar och ett glas 2005 Louis Jadot Beaune Boucherottes. Ett dygn i uppkorkad flaska har öppnat upp doften och smaken ordentligt. Så gott!

2005 Domaine Gauby Les Calcinaires Rouge

Att kalkrik jord och bra syror hänger ihop är ett känt faktum - tänk alsace, sancerre, chablis, champagne! Biodynamiker är också kända för att ha ordning på syrabalansen i sina viner. Om vi nu tar en välrenommerad biodynamisk producent som till och med bor i en by med namnet Calce, omgiven av kalkrika skifferjordar, så kan det väl inte bli mycket bättre? Nej, det kan det faktiskt inte! Domaine Gauby representeras ikväll av sitt enklaste vin Les Calcinaires Rouge. Druvmixen är 50% syrah, 25% mourvédre, 15 % grenache och 10% carignan. Vinet fick en elèvage om 10 månader där fyra femtedelar låg på tank och den sista delen på barriques. Vinet har varken justerats med socker eller syra, inte heller filtrerats. Alkoholhalten är 13,2%.

2005 Les Calcinaires Rouge har en relativt ljus, varmt blåröd, klar färg. Doften är först lite knuten, och syrlig. En gnutta lagårdston vädras bort snabbt. Karaktären är grusig, som stenar man slår mot varandra. Frukten liknar körsbär och slånbär. Därtill lakrits, salmiak - Bassetts!

Vi får en mycket frisk smak med supersyror, höga men inte kartiga och suveränt salivframkallande grepp i kinderna. Otroliga syror för ett sydfranskt vin, måste vi säga - minst lika höga som i nyligen smakade 2005 Beaune Boucherottes, även om frukten är lite rikare. Jämfört med Barrals 2005 Faugères är kroppen slankare och syrorna skarpare skurna. Vi slås av att det är ett väldigt rent vin där biodynamiken märks just i syrorna och mineraliteten - mer än i lagårdstoner, funk och allmän lantlighet. Flytande sten skulle man kunna säga! Nollfyran var bonnigare i stilen. Nollfemman stoltserar med sin elegans och är ett superbt matvin.

Vi lagade coq au vin men valde majskyckling framför en rätt frestande småländsk ungtupp. Vitt vin (2007 Riesling Sauvage) istället för rött, trattisar istället för champinjoner. Kvällens mat och vin känns perfekt avpassade för varandra. Nu återstår bara att vinet ska gå att få tag på här i Sverige. Vi tjatar på Franska Kvalitetsviner att de ska ta hand om den svenska agenturen för Gauby - det skulle ju sitta som hand i handske i deras sortiment. Tills dess får man åka över bron efter vin och handla hos Erik Sörensen i Köpenhamn...

2005 Les Calcinaires Rouge AOC Côtes-du-Roussillon-Villages (Domaine Gauby, La Muntada, Calce, Roussillon)

1999 Künstler Stielweg Riesling Spätlese trocken

"Hock" var de viktorianska engelsmännens smeknamn på viner från rheingau i allmänhet. Så viktig var byn Hochheim på artonhundratalet! Nuförtiden odlar Gunter Künstler 26 hektar, varav 22 är planterade med riesling. Vingården Stielweg (brant stig) har en tyngre jordmån av lössjord och lera som ger fylliga viner. Stockarna är över 50 år gamla. Uttaget ligger på 38 hl/ha.

Künstlers 1999 Stielweg Riesling Spätlese Trocken är rikt guldgult i färgen. Vi får en doft mättad av exotisk, senskördad frukt. Torkade aprikoser, honung och övermogen passionsfrukt sällskapar med relativt diskreta men urläckra petroleumtoner. S sammanfattar läget: detta doftar fenomenalt gott.

Smaken är genomhygglig, givande och behaglig med påtagligt låga syror. Den rika passionsfrukten får sällskap av ananas - det är läckert med övermognaden. Bristen på syra innebär tyvärr att smaken ger ett lite platt intryck, och belyser istället en liten bitterhet eller jordton i den långa avslutningen. Sammanfattningsvis lever smaken inte riktigt upp till löftena i doften. Icke desto mindre är det ett mycket trevligt, humörhöjande och väldigt lättdrucket vin. Det är läge att dricka upp - vår sista flaska går åt i höst.

ps. Dag två påminner vinet än mer om auslese med honung och en gnutta botrytis i doften. Syrorna vaknar till liv när vinet närmar sig rumstemperatur, med mycket citrus i slutet av smaken. Längden är det i alla fall inget fel på! Smaskens till leverpastej.

1999 Hochheimer Stielweg Riesling Spätlese Trocken (Gunter Künstler, Weingut Franz Künstler, Hochheim, Rheingau)

2000 Roagna Barbaresco Pajé

Svampskogen bjuder just nu på trattkantareller, om man har tur vill säga och hittar några. De gömmer sig nere i mossan och där finns också massor av mycel som lovar mer av samma slag. Hittar man inte tillräckligt många kan man lyckligtvis köpa dem på Vi-butiken för vrakpriset 79 kr per kilo.Vi steker trattisarna, gör en rösti på zucchini, morötter och potatis och binder upp en tournedos som också landar i stekpannan. En balsamicosky lägger till den nödvändiga syran och sötman.

2000 Roagna Barbaresco Pajé har en vacker, varm och ljust rubinröd färg med tegelkant. Doften börjar med dominanta drag av karlssons klister och bittermandel. Nougat och rostade nötter kommer till. Frukten handlar om slånbär, en uttalad ton av nypon och några gammeldags nickelpastiller. Muskotnöt, örter, läder, aningar av stall och torkade rosor kompletterar bilden, men nyponen är det som kommer stanna i minnet. Åttaårige sonen sniffar nyfiket, funderar någon sekund och bidrar med noteringen att det doftar svamp. I sin helhet är det en mycket intressant, god och komplex doft!

Smaken är torrsträv, syrlig och len med aromer som påminner om nyponsoppa. Riktigt slank är den allt också, uttorkande och aningen tunn och spröd i mitten, men med otvetydig finess. Eftersmaken lämnar torrsträva tanniner. Vinet är ultratraditionellt, perfekt anpassat till mat med sin höga syra, och påminner på sitt sätt om gammeldags bourgogne. Med mer samtida måttstock är det knepigt att utdela höga poäng, men som kulturellt uttryck är det fascinerande, långt från allfarvägarna i den moderna vinbranschen. Vi upplevde 2000 Barolo La Rocca e la Pira som ett vin med mer vital frukt och bättre framtidsutsikter.

2000 Barbaresco Pajé (Luca Roagna, Azienda Agricola I Paglieri, Barbaresco, Piemonte)

Rheingau-riesling 2007: Breuer & Künstler

Det är alltid lika roligt när de första smakproven från en stor årgång börjar dyka upp. Nätet svämmar redan över av upphetsade omdömen efter försommarens stora provningar av 2007 års tyska viner. Förklaringen står inte oväntat att finna i vädergudarnas totala välvilja. Växtsäsongen började med rekordtidig blomning, följdes av en lång och sval sommar och slutade med många varma brittsommardagar omväxlande med svala nätter i september och oktober. Resultatet blev att druvorna hängde en rekordlång tid på sina rankor - bortåt 50% längre än vanligt. John Gilman skriver: "In several ways the 2007 vintage in Germany mirrors the 2005 red Burgundy vintage, as both vintages produced marvelously ripe grapes from long hang times and which also sport higher than average acidities and promise marvelous evolution in the bottle." . För att göra en lite drastisk jämförelse, vad smakar bäst: micromat eller långkok...

Framgångarna tycks gälla generellt i hela tyskland och på alla kvalitetsnivåer, inte minst de enklare. Inte på många år har rheingau presterat så bra över hela linjen, sägs det. Ok, vi har samlat ihop tre viner som är lätta att få tag på i hela landet och kan ge en bild av baskvalitet hos ett par av de ledande producenterna i rhengau. Nu ska vi smaka och gör vad vi kan för att lägga alla förutfattade meningar åt sidan....

2007 Georg Breuer Rheingau Riesling Sauvage är relativt gult i färgen för att vara basvinet och så ungt. Mer färg och viskositet än förra årets tappning. Vi får en ung, jästig och fruktig doft med framträdande pärongodis, gröna toner av gurkvatten, vit blommighet som liljekonvalj, vit persika, honungstoner av mogen frukt och aptitretande mineraler som assisterar mer än dominerar. Smaken är fruktig med höga citronlika syror, som vi först inte alls upplever som kartiga men rejäla och bestämda. Smaken har bra grepp i mitten men ger också, paradoxalt nog, en känsla av gurkvatten och en tydligt kartig avslutning som inte känns helt harmonisk. Kartigheten kan möjligen lugna sig med kort lagring. 11,5%.

Har vinet blivit fruktigare i stilen eller är det vi som blivit ännu mer mineraljunkies? Ja, i vår smak hade det hade gärna fått strutta mer med stenarna. Trots att det inte träffar alldeles mitt i prick är det definitivt gott och användbart, och ett efterlängtat årgångsbyte efter den slappa nollsexan. Vi kan inte låta bli att tycka att det har blivit en eller ett par tior för dyrt med tanke på att det är husets baskvalitet - det kostar typ €8 i Tyskland. Ett stort vin är det i alla fall inte (se Röttorps omdöme i DI nyligen).



2007 Künstler Rheingau Riesling Trocken är nästan vattenklart med gula och gröna reflexer. Vi får en finstämd doft med jäst, nässlor, lite piggelin, aning ylliga mineraler, silverputs och sockerdricka. Smaken är frisk och torr med hög, god syra. Strukturerad, jordig mittsmak och bra längd med lite jordbitter grapefrukt i avslutningen. Detta är kanske inte den mest eleganta rhengau vi smakat, men ändå ett ganska trevligt vin med en hel del terroirkänsla, och ett tydligt steg upp i kvalitet jämfört med GB-rieslingen. Salivframkallare och stramt matvin för rimlig peng. 12,5%.

2007 Künstler Hochheimer Hölle Riesling Kabinett har en lekfull, charmig doft av piggelin, tutti frutti, ananas, fruktcocktailspad, mineraler och myrr från petrokemiska. Smaken smickrar med ämabel druvig restsötma, ananaskaramell, mandarin, piggelin och en fin balanserande syra. Ett piggt och charmigt vin som lämpar sig till apéritif ute på gården, prosciutto med en skiva melon, eller romantisk tête-à-tête nere vid vattnet. Bra, inte minst sett till priset. 8,5%.

Efter de här relativt lättsamma aptitretarna börjar det snart bli dags att utforska högre kvaliteter från 2007. Vi ser fram emot fortsatta eskapader i den tyska vinvärlden. Priserna på Grosses Gewächs lär nog hoppa upp ännu ett hack när de vinerna dyker upp...

2007 Rheingau Riesling Sauvage (Georg Breuer)

2007 Rheingau Riesling Trocken (Franz Künstler)

2007 Hochheimer Hölle Riesling Kabinett (Franz Künstler)

2000 Domaine Saint Gayan Gigondas

Ikväll satsar vi på ett genomlagat, lite gammaldags grytrecept av Anna Bergenström baserat på lamm, lök och trattkantareller med grädde i såsen. Man kan variera receptet med älg. Kryddigheten med vitpeppar, enbär, kryddnejlika och lagerblad bör få ett mognande rhônevin att sjunga. Det är dags att ta sista flaskan av ett vin vi drack senast i mars.

2000 Domaine Saint Gayan Gigondas har en varmröd, ljusare färg med lite tegelton i kanten. Vi är helt överens om att doften är underbart god med ädla mognadstoner, en hel måltid i sig. Frukten påminner om vinbärsgelé, inlagda körsbär, plommonkompott och gammal jordgubbssylt med tydliga inslag av kirsch. Kryddlådan bjuder som väntat på nejlika, muskotnöt och torkade örter. Ett litet inslag av bittermandel och lim kommer till. Över alltihop svävar järnjordiga, mognande mineraltoner där vi associerar mindre till inälvor än förra gången. I slutet av glaset minglar torkad frukt med en fin stallton. Supergott sniffarvin!

Smaken är frisk och kryddig med en fint balanserad eldighet och mjuk munkänsla som av ljus choklad. Trots åldern finns en örtig stramhet som gifter sig perfekt med mat. Vinet lyfter till höga höjder tillsammans med kryddsättningen i grytan. Så gott! Utvecklingen går därefter snabbt i luften och efter tre timmar blir smaken mer mättad av katrinplommon, julmust och lakrits, dock fortfarande med bibehållen saftighet. Då är stunden kommer för en bit pecorino sardo.

Tänk att man kunde köpa ett vin som det här för 150 spänn, lagra i knappt fyra år och få så bra utdelning på insatta pengar! Just nu finns årgång 2003 i BS, och även om den heta årgången kan ha blivit för mycket är det absolut läge att testa. Carovin importerar.

2000 Gigondas (Jean Pierre et Martine Meffre, Domaine Saint Gayan, Gigondas, Rhône)

2005 Domaine Leon Barral Faugères

Jakten på det perfekta vinet är förmodligen lika fåfäng som sökandet efter den perfekta bekantskapen eller det perfekta konstverket. Men någon gång sitter vi ändå där med glaset och tänker att vinet på sitt sätt är perfekt, eller den perfekta gestaltningen av vad vi letar efter med ljus och lykta - autenticitet, attityd, kvalitet, drickbarhet. Så var det nu!

Vinet är varken försett med exklusiv prislapp eller poäng i 95-plusligan. Det är inte ens producentens mest ambitiösa vin, utan baskvaliteten - "Tradition" som den ibland kallas i Frankrike. Lådan har precis landat på hemmaplan, och sällan har väl ett lådinköp känts så självklart. Saken blir inte sämre av att njutningen finns på bara några korkskruvsdrags avstånd. Okej då, några timmar i karaffen skadar verkligen inte, men vi funderar varken över snåriga tunnlar, chansartade lagringsprojekt eller avlägsna drickfönster.

2005 Leon Barral Faugères har en öppen, givande, lustfylld doft som rullar upp en hel karta av associationer: salmiak, knallpulver, hästspillning, bondgård eller kanske snarare äppelmusteri, eneträ, pinjebarr och kåda, hallon, körsbär, tranbär, björnbär, nivea hudkräm, kola och varvet runt tillbaka till lakrits. Dagen efter har en supertydlig kryddighet tagit form: den börjar som kryddnejlika och förvandlas sakta via ingefära till muskotnöt.

Smaken är god på ett självklart sätt, givande och omedelbar - på samma gång tuff och mjuk i munkänslan. Den saftiga frukten skiner, full av attityd och livgivande järntoner, blodapelsin och röda äpplen, driven av strålande syror som inte hade skämts för sig i bättre bourgogne. De matiga tanninerna bär drag av opastöriserad äppelmust. Vi noterar ett inslag av sydfranska örter, och suveränt, kryddigt grepp i gommen ända ut i en lång ihållande eftersmak av järn och röda äpplen. Det är imponerande, det är lustfyllt, det är terroir, det är ren rock'n'roll. En klassisk kvalitet i välgjort vin sägs vara att det ska smaka bättre för varje glas - och mycket riktigt fick vi under helgen en härlig drickbarhet och ett av årets bästa och mest rättframma viner alla kategorier.

Didier Barral har flera gånger påpekat att hans viner känns allra bäst "ici" för att sedan ta sig om strupen på ett ganska roligt sätt. Vi kan verkligen instämma i det! Känslan under och efter själva "sväljet" är suverän - den spottande provaren missar alltså en del av poängen. Som Gary Vaynerchuk konstaterade om nollfyran, finns i stort sett allt man vill ha redan i baskvaliteten. 2005 är ännu bättre, ett fantastiskt uttryck för Barrals branta skiffermarker. Vinet vinner stort på att tillbringa några timmar i karaffen eller i öppen flaska över natten (allra bäst var det nog efter sisådär fem timmar, eller så var vi som mest positiva då). Serveras gärna åt det svala hållet för en maximal upplevelse av frukten.

50% carignan, 40% grenache, 10% cinsault, 13% alkohol. Betongtank, ingen ek. Minimalt med svavel. Finns just nu för beställning i hel låda till priset 1733 kr (144 kr/flaska). Importeras av Franska Kvalitetsviner.

2005 Faugères AOC (Didier Barral, Domaine Leon Barral, Lentheric, Cabrerolles, Faugères, Languedoc)

ps. Frankofilen gjuter olja på vågorna, förvandlar vin till vatten - kort sagt, tar det lite piano. Dotdkay - rolf's vinblog bjuder på flera smakprover av Barrals viner bland mycket annat läsvärt.

Alsaceriesling: 2002 Cuvée Fréderic Emile vs. 2004 Hugel Jubilée

När vi besökte Vinordic 2008 var 2002 Riesling Cuvée Frédéric Emile ett av dagens stora utropstecken. Insikten slog ner som en blixt - det här var helt enkelt den bästa version av CFE vi smakat hittills! Nu ska vinet släppas i november-december för 332 kr, men det har funnits ett tag via privatimport till samma pris. För att få en värdig medtävlare i samma klassiska, torra matstil ställer vi upp Hugels motsvarighet Jubilée. Båda vinerna kommer förstås från grand cru-vingårdar - Geisberg/Osterberg i Ribeauvillé och Schoenenbourg i Riquewihr. Trots att de här är bland de absolut bästa (både kalkrika och sydvända) sägs det inte rakt ut, eftersom en grand cru i Alsace inte alltid är så "grand" som den borde vara. Sedan länge garanterar istället de båda firmorna hög kvalitet med sina respektive varumärken. För att få en bra referens startar vi med en uppfriskande sipp på standardnivå.

2005 Trimbach Riesling doftar av vit jasmin, vit persika och grönt äpple. Rikligt med kalkstensmineraler sammanfattar det klassiska receptet på torr alsaceriesling. Vad vi dessutom noterar är början till utveckling med stenfrukt som ljusa plommon och en droppe valnötsolja. Smaken är huvudsakligen stram men frukten har ändå drag av ett generöst år, med samma karaktär som i doften plus lite grapebitterhet. Syrorna är kartiga i jämförelse med följande viner. Sammanfattningsvis har vi gillat nollfemman förr och vi gillar den även nu. Lägg gärna undan - vinet byter just årgång till 2006.

2004 Riesling Jubilée är ganska rikt gul med gröna reflexer. Doften orsakar ett omedelbart "Wow!". Vi får en relativt yppig, småsvulstig, nästan tropisk sötfrukt med unknad som av övermogen melon, därtill citronskal och petroleum. Mineraler och jasmin sitter förstås på förväntade ställen. Mandelmassa, stenfrukt - rentav en gnutta botrytis? Smaken överraskar genom att vara helt torr, med en lite vaxartad fetma och relativt stor kropp som balanseras av strålande höga syror. Vi hittar citrustoner som påminner om apelsin, och en viss bitterhet som bidrar med struktur. Rikt, maffigt och långt i munnen. Imponerande!

2002 Riesling Cuvée Frédéric Emile har en ljust gyllengul färg. Doften är klart återhållsam, men det den visar (om än motvilligt) är av mycket hög klass. Eleganta kalkstensmineraler, vita blommor, vit persika, vita päron, diskret honung och en petroleumton som vi inte är helt överens om hur mycket den märks - S är dieseljägare och hittar sina grävlingar även långt ner i gryten! Smaken är mycket välbalanserad och stram med framträdande, härlig mineralitet i en relativt sett slankare kropp. Frukten är mycket ren och fin, med betoning på stenfrukt, utan yppigheten från föregående vin. Je ne sais quoi-faktorn från Vinordic går oss lite förbi, fast riktigt gott är det förstås ändå.

Ikväll är det faktiskt 2004 Jubilée som avgår med segern! Eniga röster runt bordet uppskattar den mer givande karaktären i både doft och smak, och hur vinets mer generösa egenskaper ändå balanseras av perfekta syror. Jubilée är mer konsumtionsfärdigt - trots två extra år framstår 2002 CFE som mycket yngre. Till vår stekta gös med rieslinggräddsås har vi förstås inga problem alls att njuta av vinet, men med sin senigare struktur tycks det vara mer inriktat på framtiden. WA/Schildknecht rekommenderar också minst ett års ryggläge - WS/Sanderson två...

Som avslutning blir det paj på oranieäpplen toppad av 200g Odense mandelmassa och ägg. Det är inte ofta vi dricker söta viner, men ikväll sippar vi ett mycket litet glas av 2003 Côteaux de Layon SGN. Flaskan pryds av symbolen "Vigneron Independant", och vi kan inte låta bli att undra hur oberoende odlare hittar någon ekonomi i att handplocka övermogna druvor med ädelröta, bär för bär, och sedan sälja dem för en hundring per flaska. Vinet är trögflytande och intensivt gult i glaset. Doften är mättad av botrytis, bittermandel, mandelmassa och honung. Läckert! Dessutom finns en framträdande ton av aceton som vi gärna kunde varit utan. Smaken är superintensivt söt, rena elixiret! Karaktär av bittermandel, nötter, karamelliserat socker, kemilåda och mineraler. Intressant att prova, fyra-fem centiliter är alldeles tillräckligt.

ps. Dag två har CFE mer uttalade dofter av honung och söt persika. Ett litet dieselos tittar diskret fram. Inledningen i munnen är förvånansvärt mjuk och len idag (på så sätt jämförbar med William Fèvres Chablis Bougros hos Frankofilen nyligen). Finess och elegans är vad som gäller! Slutsyrorna är dock bestämda - och avslutningen är lång. Doften hos Jubilée har förstärkts i sin oljighet, inklusive citronolja. Smaken är fortfarande ett par storlekar större och längre, med fastare grepp (citronkaramell plus grapebitterhet) och mer robusta syror än medtävlarens. Vi tänker lite på Zind-Humbrechts 2004 Riesling Herrenweg. Bitterheten gör att Jubilée klarar att möta upp lite stadigare mat.

pps. Efter en vecka har 2003 Coteaux de Layon SGN blivit av med störande aceton och överdrivna limtoner. Mycket mer harmoniskt! Dracks till äppelpaj med vaniljglass.

ps. Nu är drickandet i synk igen - kolla in Frankofilen om 2002 CFE. Lägg två skisser ovanpå varandra och få en ännu bättre bild.

2005 Trimbach Riesling (FE Trimbach, Ribeauvillé, Alsace)

2004 Riesling Jubilée (Hugel et Fils, Riquewihr, Alsace)

2002 Riesling Cuvée Frédéric Emile (FE Trimbach, Ribeauvillé, Alsace)

2003 Coteaux du Layon Selection de Grains Nobles (Domaine Martin, Anjou, Loire)

2005 Domaine Albert Belle Crozes-Hermitage Cuvée Louis Belle

2005 Domaine Belle Crozes-Hermitage Cuvée Louis Belle bjuder på ett, för ungt syrahvin, exemplariskt utseende. Färgen är mörkt rubinröd med blå reflexer, tätheten ut i kanten imponerar - men ändå med fullständig transparens och brilliant lyster. Det ser ganska dyrt ut - inte alldeles olikt någon av de bättre bordeauxerna vi provade förra hösten. Första doften i karaffen är vild och mättad av sten, kött, fårfett, grillkol, skogsbär och herbes de provence. Vi tar återigen risken att stämplas som hopplösa romantiker - men här doftar det som om man vridit ur terroiren likt en trasa. Mer syrahfrukt möter upp, likt kärniga körsbär. Lägg därtill krämiga men subtila fattoner av nivea, vaniljstång, smörkola och bittermandel. Doften skiljer sig från nollfyrans genom en mer reserverad och mindre parfymerad karaktär. Det är också i samband med karafferingen som vinet ger mest, därefter mindre och mindre...

Smaken drar åt det salta hållet, i sin totala avsaknad av restsocker eller överflödig alkohol (13%). Ovanligt intensiv för appellationen, fortfarande kärv och tuff, fast på ett angenämt sätt - på så sätt ganska lik Graillots nollfemma. Här finns en respektingivande, väl tvinnad kärna som ber om flera års lagring för att lätta på knutarna. Tanninerna dominerar över syrorna just nu. En ostbit justerar det tuffa intrycket, och släpper fram rondör av lakrits. Vinet ger redan intryck av att vara halvvägs inne i tunneln - till skillnad från nollfyran som erbjöd en mjuk, öppen, elegant och syrlig drickbarhet. Men som vi sagt förr - ack ljuva ungdom, ack ljuva plåga!

Till sist ett par korta rader om 2005 Guigal Crozes-Hermitage som vi testat nyligen. Varmröd, hustypiskt transparent färg med blåtoner. Komplex frukt i doften med hallon, jordgubbe, körsbär. Inslag av grus, grillat, läder, körsbärslikör och det välbekanta körsbärsbrännvinet kirschwasser. Men vänta nu, vilken del av rhônedalen är vi egentligen i? Den här årgången av Guigals Crozes påminner faktiskt mycket om södra...

Smaken är medelfyllig och givande med något parfymerad, saftigt röd sötfrukt, en liten tjärton och hygglig intensitet. Flaskvariation: butelj nummer två har en vattnighet som inte fanns i den första. Om inte detta upprepar sig så kan det här bli en favorit, inte minst för omedelbar konsumtion. SB:s noteringar gäller fortfarande förra årgången. Hallå, vakna!

2005 Crozes-Hermitage Cuvée Louis Belle (Domaine Albert Belle, Larnage, Rhône)

2005 Crozes-Hermitage (E Guigal, Ampuis, Rhône)

1999 Sito Moresco

Om årgång 2000 av Sito Moresco var en relativ besvikelse nyligen är det precis tvärtom med 1999. Det här vinet växer och har utvecklats riktigt fint sedan förra året.

1999 Sito Moresco är klart rubinrött med tegelkant. Under karafferingen märks stall och plommon. Doften är först lite återhållsam men blir snart grafisk, läsbar och tydlig, med fina begynnande mognadstoner. Ursprunget och nebbiolodruvan bidrar med balsamico, grusdamm, hallonkola, kryddlåda och tjärtoner. Ännu mer tydligt kommer drag av mognande cabernet med fina stall, vitpeppar, cederträ och lagerblad. Plommonen sätter vi upp på merlotkontot. Vi tilltalas stort av örtigheten med tydlig karaktär av menthol och oregano, som också går igen i smaken och ger en härlig fräschör.

I munnen noterar vi en sötmogen frukt som balanseras av fin friskhet i syrorna. En livlig mineralitet får vinet att leka på tungan. Vi noterar fokus, koncentration och längd, därtill en mjuk munkänsla. Helheten är urläcker, inte minst den goda cabernetkomponenten, men även hur den samspelar med nebbiolodruvan - och klart mer tillfredsställande än 2000. Jämför vi med förra årets intryck av 1999 tycker vi också att det har hänt en hel del positivt. Vill man växla in den här utvecklingen i poäng är den nog värd en extra pinne eller två (92p).

1999 Sito Moresco Langhe Rosso (Angelo Gaja, Barbaresco, Piemonte)

2005 Louis Jadot Beaune Boucherottes

Vi fortsätter med ännu ett smakprov på årgång 2005 från Louis Jadot. Minst halva njutningen består ikväll av rosastekta ankbröst med en ljusare rödvinssås som fått tillskott av både apelsinskal och stjärnanis. Som tillbehör kommer gratinerad blomkål och broccoli. Drycken och måltiden är på pricken skapta för varandra och det är inte lätt att säga var det ena börjar och det andra tar vid. En sammansmält mat- och vinupplevelse!

2005 Beaune Premier Cru Boucherottes är helt transparent, vackert och ljust varmrött med blå reflexer. Doften är mycket ren i sin frukt, knappast komplex än och handlar nästan helt och hållet om vildhallon! Bara ordet brukar få det att vattnas i munnen på oss - så också ikväll, med diskreta inslag av järn och kött. Pinotkryddigheten är elegant med muskotnöt, kanel, inslag av apelsin och indisk rökelse. Fattonerna är subtila och fint genomförda med aningar av vanilj. Efter ett par dagar i kylen har vinet biffat upp sig med mer kött, mer fatkaraktär och mer malolaktisk smörkola.

Smaken är mycket slank, med en varm, ljus saftighet och en strålande hög syra som påminner om apelsin- och hallonsorbet. En ungdomlig liten kärvhet finns fortfarande och de förfinade tanninerna tävlar i fjädervikt. Den lätta kroppen till trots är aromerna desto rikare, inte minst i avslutningen - vinet kommer med stora löften om komplexitet med tiden. Redan nu är vinet förföriskt gott och ingen ska tveka om att dricka en flaska omedelbart. Tar man sedan en om året blir det spännande att se när hela påfågelstjärten vecklar ut sig. Även förra årgången tilltalade oss riktigt mycket. Vi snackar pur finess här!

2005 Beaune Premier Cru Boucherottes (Domaine des Héritiers Louis Jadot, Beaune, Bourgogne)

ps. Gissa vilken tidning som skriver följande (nu känner vi inte igen oss riktigt): "A full, fleshy style, featuring red and black cherry notes, with a vibrant structure. Ripe and ample, it's elements should fold together nicely in three to four years. Nice lingering finish. Best from 2012 through 2022".

pps. Tack Holger, för att du påminde oss när den nya årgången dök upp i BS.

2005 Louis Jadot Château des Jacques Moulin-à-Vent

Inte så ofta på dessa breddgrader - högst någon gång var tredje år - stöter man på en beaujolais som levererar mycket av det man kan önska sig i ett riktigt vin. Munskänkarnas Ulf Jansson, kanske den svenska provare som vi har mest grundmurat förtroende för, har redan dragit i fyndklockan. På andra sidan Atlanten har Gary Vaynerchuk - Martin Scorseses än mer speedade look-alike och förmodligen den snabbaste ordsprutan i hela vinsvängen - utnämnt detta vin till både biffarnas bästa vän och den tänkta korsningen mellan barossa shiraz och bourgogne pinot noir! Låt oss fortsätta jämförelserna och säga att ljuvligare ungfrukt och syra än i detta vin hittar vi just nu endast hos våra sydfranska favoriter Gauby, de l'Hortus och Barral! Det är väl där någonstans vi vill sortera in upplevelsen - strax under 2005 Les Calcinaires och 2005 Faugères.

2005 Louis Jadot Château des Jacques Moulin-à-Vent är transparent och snyggt blårött i färgen. Doften har flera markörer vi associerar med bra ung pinot: unkna drag av insjöar och pälsdjur, skogsbär i en ypperlig blandning, varma fattoner av sandelträ och muskotnöt. Slutligen en liten rökighet, örter och lakrits ovanpå och i botten av det hela. Vi hittar 0% av artificiella drag, skumbananer, gelégodis och annat otyg från området. Men S placererar i alla fall vinet blint i Beaujolais...

Smaken är helt enkelt strålande. Renfruktig, framfusig och tät frukt av mörkare bär - ändå med de där röda hallontonerna vi gärna går igång på. Syrorna är exemplariska och bitterheten perfekt avvägd med kryddighet, örter och en gnutta malört. Den vinösa smaken fyller upp bra i gommen - här finns faktiskt också tanniner - och slutar med lakrits, om än inte med lika tydlig salmiak som hos våra sydfranska carignanexperter. Vi vill ha mer av detta vin, vi vill ha det nu och vi vill ha det senare! Det är såvitt vi kan komma ihåg en av godaste beaujolaiser vi någonsin druckit (trots en del halvseriöst provande i krokarna) och försvarar lätt sin, för området, hyfsat tilltagna prislapp.

2005 Château des Jacques Moulin-à-Vent (Louis Jadot, Beaune, Bourgogne)

ps. Vinös har också smakat och skrivit pricksäkert.

2005 Domaine La Barroche Fiancée

Efter sommarens besök hos Julien Barrot, föregångna av vårposter om gårdens viner är det inte långsökt att dra slutsatsen att vi står på lönelistan för att skriva positivt om denna nykomling bland de stora namnen i Châteauneuf-du-Pape. Så är det förstås inte - men förutom att stilen tillltalar oss har prisbilden varit bra under den inledande fasen av lanseringen i Sverige. Sällan har vi väl kunnat köpa viner av absolut världsklass till så pass rimliga pengar. Med den storslagna årgången 2007 runt hörnet ligger det nära till hands att befara att priserna riskerar att jackas upp i takt med den internationella efterfrågan. Hamnar Barroche bland de överprisade samlarobjekten kommer ni inte att läsa om dem här. Redan under semestern i Frankrike gick 2005 Pure genom taket med priser på €80 hos återförsäljare. Måndagens släpp av 2005 Fiancée måste betecknas som rena klippet eftersom priset var detsamma som på gården. Vi drack en flaska i junimånadens provençalska kvällsvalka - utomhus i små ballongglas från Duralex - och blev förälskade. Möjligen kan franska tournedoser med nyskurna frites à la Anthony Bourdain varit medskyldiga....

2005 Domaine La Barroche Fiancée har spenderat en timme i karaffen. Det första vi får är mättade toner av fikon, dadlar, virginiatobak och katrinplommon. Jordgubbsyoghurt, Krakows jordgubbssylt och parfymerade drag av kirsch, cassis och hallonlikör utgör nästa våg. Inom kort lösgör sig en jättefin tjärton, snart stor som en ballong. Det fortsätter med grillkol och en bris av menthol och oregano. Kryddlådan bjuder på tydlig ingefära och muskot. Med näsan djupt i glaset får vi också en del lösningsmedel. Det är inte konstigt om man associerar Barroche med Barolo...

Första smaken: vilket grepp i munnen, vilket elixir - en omedelbar lustupplevelse! Balansen mellan alkoholsötma, beska/bitterhet och syra är riktigt lyckad. Tanninerna är ungefär lika mjuka som i en modern barolo med tid i flaskan, och helt infattade i den stora glycerolfeta frukten. Lakrits och salmiak tillfredsställer i eftersmaken. Vi dricker vinet till en karjohansrisotto med långkokt lamm och det är förstås jättegott, även om mer piemontesiska syror inte hade skämts för sig. Efter maten funderar vi om vinet ändå inte var snäppet friskare, stramare och mer ofelbart på plats. Vi saknar en krämig persikoton som vi hittade i somras. Känns det inte lite mer utvecklat och brunare i smaken nu? Bristly har väl använt kyltransport till Sverige? Oavsett vilket så är vinet känsligt för serveringstemperaturen. De femton procenten kräver sin svalka, max 18 grader för att bevara fräschören. Nu väntar framtiden. Parker tycker att vinet är "backward" och behöver fem år till för att visa sig från sin bästa sida. Om detta är reserverat så har vi något alldeles extra att se fram emot!

2005 Fiancée Châteauneuf-du-Pape (Domaine La Barroche)

ps. Frankofilen drack samma vin ikväll.

Biodynamikerna intar Grand Hôtel

"La Renaissance des Appellations - Return to Terroir" är en internationell sammanslutning av biodynamiska vinodlare, som startades av den karismatiske upphovsmannen till kultvinet Clos de la Coulée de Serrant - Nicolas Joly. Föreningen har 135 medlemmar, varav nästan hälften är representerade på Grand Hôtel - ofta i egen person. Det är också Joly som inleder med ett seminarium om sin biodynamiska filosofi. Orden flödar på karakteristisk franskaccentuerad engelska. Tonfallet är agiterande, passionerat, ofta med dubbla understrykningar, beklagande jordens sorgliga tillstånd - inte helt olikt John Torturro i någon minnesvärd, halvgalen personifikation, exempelvis Barton Fink. Vi får veta att växthuseffekten är "a minor problem" - i jämförelse med hur jorden kontaminerats av radiovågor i alla möjliga frekvensband. Effekten av frekvensföroreningarna är, hör och häpna: att planeten Jorden (Zi Öörrs) kommer byta polaritet - norr kommer att bli söder - men innan dess får vi stormar, jordbävningar och cykloner. Domedagen är snart här! Är man sedan orolig för småsaker som sitt eget lilla vin, så störs faktiskt vinets harmoni och balans av butikens streckkodsavläsare...

Nåväl, Joly har även saker att säga som ter sig mer logiska och begripliga. Exempelvis: vinrankans rotsystem behöver bakterier och mikroorganismer för att växa och må bra. Konventionella växt- och insektsgifter dödar en stor del av livet under jord. Då måste man tillsätta gödning, som innehåller salt. Vinrankan blir törstig och dricker mer vatten. Jorden blir torr och druvorna får problem med syrabalansen när de mognar. Rötterna ger sig upp mot ytan för att få tag på den kemiska gödningen, och får därmed ännu svårare att hitta vatten. Gifterna går till slut in i vinrankans sav och påverkar dess växtkraft. Resultat: en vek planta som är mottaglig för angrepp och sjukdomar. Och så är det dags att spruta igen...

Gruppens identitet, då? Jo, det viktigaste - förutom att alla är duktiga odlare - är att medlemmarnas viner ger en tydlig förnimmelse av plats och ursprung. Joly efterlyser "viner som talar, har en historia att berätta, bär på en sång". Hellre rått och tufft med rak kommunikation än polerat och marknadsanpassat. Sounds like rock'n'roll - och det låter också som en bra beskrivning på Didier Barrals viner som vi smakar under eftermiddagen. Hans praktiska, bokstavligen jordnära version av biodynamisk odling imponerar när man studerar den närmare, det hade varit intressant att låta honom få ordet istället. Men han föredrar nog att jobba och låta vinerna snacka för sig själva. Trots Jolys karismatiska utstrålning kan vi inte låta bli att tänka att han gör den giftfria vinodlingen en viss otjänst med sin extrema framtoning. Som vanligt är vi mest intresserade av vad som faktiskt finns i glaset. Dags för dagens provningar!


DOMAINE ZIND-HUMBRECHT
"En av världens tio bästa odlare" - eller rent av "skickligast i världen"? Vingruppen har sannerligen spektakulära omdömen att ösa ur för sin marknadsföring av Olivier Zind-Humbrecht. Tyvärr fick han förhinder att delta. Synd, det hade varit otroligt spännande att höra honom kommentera sina viner.

Zind Z006 ger precis samma intryck som sist. Nässlor, citrus, jästiga toner. Jämfört med 2004 är det en lite svagare årgång med aningen lägre och vekare syra. Avkastningen är förhållandevis hög, dubbelt upp mot övriga viner från denna producent. Gott att dricka till fiskrätter nu och inom något år.

2006 Heimbourg Riesling är ljusgult i färgen. Doften är rätt komplex, i nuläget dominerad av mineraler, örter och nässlor. Elegant mineralitet och fin balans i smaken. 11 g RS är väl integrerade. Bör sparas några år för önskvärd utveckling.

2006 Clos Saint-Urbain Pinot Gris har en mycket rik, guldgul färg. Doften har två supertydliga komponenter: Champinjoner! Honung!! Så visuellt konkreta att de nästan tar form framför näsan. Lite gewurzlika noter av litchee kommer till. Smaken är otroligt intensiv och superlång. Efterdyningarna varar i ett par minuter. Trots 15,5% alkohol rullar ekipaget balanserat fram. Imponerande! 12g RS.

2006 Herrenweg Gewurztraminer har en lagom parfymerad doft med typiskt rosenvatten, litcheefrukt och en tydlig komponent av hudkräm. Smaken är sirlig och smidig för druvsorten. Behaglig eldighet och försiktig druvsötma. Inte det minsta tungfotat. Gott! 11g RS.

2005 Clos Windsbuhl Pinot Gris Vendanges Tardives är ljust guldgult och har en nästan helt knuten nos där vi (och Vingruppens representant) i stort sett bara uppfattar mineraliteten. Smaken är dock typisk pinot gris: rik, vällustig och läcker med gräddig avslutning troligen från fat. Inte alls lika opulent som CSU trots att det är senare skördat. Framträdande restsötma. Gåslevervin som absolut måste lagras.


DOMAINE PIERRE FRICK
Det här är en ny bekantskap för oss. Pierre Frick har sin gård i Pfaffenheim. Hans utstrålning är sympatisk med glimten i ögat och det artar sig till en trevlig provning med goda viner. Frick är mest bekväm med franska eller tyska språket. Franska Kvalitetsviner importerar.

2007 Pinot Noir Strangenberg har inte sett svavel överhuvudtaget, vilket också står tydligt på framsidesetiketten. Frick gör fyra osvavlade varianter bland totalt ett par dussin cuvéer. Detta vins jordmån är rik på kalk och järn. Doften är saftig och ung, med lingon, röda vinbär och jordgubbe. Smaken är mycket slank, syrlig och läskande. Terroirkänslan kommer genom i den salmiakmineraliska avslutningen.

2007 Riesling Bihl har vuxit på mager kalksten. Mycket ljust i färgen. Doften är ganska liten och jasminblommig med mineraler. Smaken är knastertorr och svårt aptitretande. Bra apéritifvin.

2006 Riesling Vorbourg Grand Cru har en stor, något parfymerad doft med aprikos och annan stenfrukt. I den torra, stora smaken anar man en gnutta botrytis och en liten bitterhet från det vita i grapefrukten.

2006 Gewurztraminer Rot-Murlé doftar rosor, parfym och honung. Smaken är fräsch, syran är ovanligt bra för druvsorten. Det finns bra kropp med glycerol och en liten balanserad honungssötma. Passar till asiatiska rätter med saffran och curry.

2006 Pinot Gris Vorbourg Grand Cru har en fräsch doft med citrus och blommor. Relativt torr smak med lite salt, aptitlig mineralitet. Mycket terroirkänsla i eftersmaken. 17g RS.

2006 Pinot Gris Rot-Murlé Vendanges Tardives har en stor, opulent doft med inslag av champinjoner och honung. Smaken är rik och vällustig med glycerol och uttalad restsötma.


DOMAINE MARCEL DEISS
Dagens provning sammanfaller lämpligt nog med septembersläppet av åtta nya viner från Deiss. Det är rena nöjet att lyssna på egendomens förtjusande oenolog, Marie Helène Cristofaro. Intressant är att samtliga viner på "premier cru"-nivå innehåller i stort sett samma blandning av 50% riesling och 50% field blend från pinotfamiljen: pinot gris, pinot blanc, pinot beurot, ja till och med pinot noir. I vissa fall ingår även gewurztraminer och muscat. Det är vingården som avgör vilken karaktär som framträder i förgrunden. Den som letar efter "typisk" rieslingkaraktär har det svårt. "Riesling är en penna - den skriver vad terroiren vill."

2004 Gewurztraminer Bergheim har vuxit på kalksten - bra syra, extra tydligt i den här årgången. Druvtypisk doft av rosenvatten och litchee. Kryddig frukt och apelsintoner i smaken. Inte det minsta fadd eller tungfotad. Bra jobbat med druvan! 15g RS. 13%.

2005 Engelgarten har vuxit på en jordmån av grus. Året var varmt och gav en del botrytis på druvorna. Vitgul färg. Vi får en mycket mineralisk doft, rena grusdammet faktiskt. Därtill vita blommor och vit persika. Tätt tvinnad frukt med bra grepp i munnen och en för detta vin ovanligt tydlig upplevelse av restsötma och något mjukare syror än vanligt. Lite mineralsälta balanserar upp det hela. 15g RS.

2005 Rotenberg ligger granne med föregående. Läget är varmare med kalk- och järnrik lera. Varmare ljusgul färg. Honung i doften, pinot gris framträder tydligt. Mogen, generös frukt i en stor kropp som vi upplever som en smula slapp efter föregående vin.

2005 Grasberg är en högt belägen, gräsbevuxen och rakt sydvänd platå. Kalk och järn i jordmånen. Ren exotisk frukt med tydlig ananas och en aning gummi, åtminstone när vinet är åt det kalla hållet. Mer kärna i smaken än föregående. Bra balans mellan rik frukt och syra.

2004 Burg har förutom ovanstående generella beskrivning inslag av gewurztraminer i samplanteringen. Den sydligt exponerade vingården har en mörk, tung jord - av samma geologiska ursprung som i Barolo. Luftas 3-4 timmar i karaff. Reserverad, hemlig, spännande doft med vita blommor, mineraler och hintar av honung. Jäkligt bra, superstrukturerad frukt med en liten bitterhet och antydan till tanniner. Vi gillar den här årgången. Ett vin för källaren med potential för lång lagring. Det här köper vi!

2004 Mambourg Grand Cru har vuxit i en jordmån av gulvita, runda stenar. Druvorna kommer till 100% från pinotfamiljen och vinet har legat minst ett år på gamla fat. Vi får en mycket originell, nästan överjordisk doft som inte är lätt att beskriva. Både gräddig och rökig med steniga mineraler och något som liknar rökt korv.
Smaken är superintressant, kryddig och komplex med en del tanniner. Imponerande vin med riktigt lång eftersmak. Att köpa och lagra tills faten integreras.


DOMAINE DE TREVALLON
Denna egendom om 20 hektar startades 1973 och ligger vid den lilla bergskedjan Les Alpilles nära Les Baux. Jordmånen är kalkrik och lägena är vända mot norr. De röda vinerna görs på 50% cabernet sauvignon och 50% syrah. Appellationen skulle ha varit Côteaux d'Aix-en-Provence - om inte appellationen skurit ner det tillåtna cabernetinslaget till 20% som svar på just detta vin. Man rubricerar istället vinet som Vin de Pays de Bouche-du-Rhône. Stilen är klassiskt strama och lagringskrävande matviner, utan inställsam sötfrukt eller märkbara rostade fat. Man gör också små kvantiteter vitt på marsanne och roussanne. Wine Trade Sweden importerar.

2005 Domaine de Trevallon har en medeldjup rubinröd färg med blå reflexer. Doften är ungdomligt lekfull med örter, vinbärsnickel och cassis. Smaken är förvånansvärt stram, slank, torr och örtig. Bra lakrits i avslutningen. Syrorna från den kalkrika jordmånen är påtagliga. Bör absolut lagras.

2004 Domaine de Trevallon ser ut som föregående vin, men har mer grusdamm i doften med cassis och viss blommighet. Smaken är mycket stram och örtig med framtida elegans. Måste lagras.

2000 Domaine de Trevallon kommer från ett relativt varmt år och har början till mognad i färgen. Doften ger begynnande mognadstoner av stall och läder. Elegant, knastertorr smak med lång avslutning.


M. CHAPOUTIER
Spännande att på ett bräde få en överblick över de viner från Chapoutiers egna vingårdar som för tillfället finns att tillgå på SB. Vi lagrar/har lagrat deras Cornas och Hermitage Monier de la Sizeranne och gillar vad som händer med de här vinerna med tiden. Stilen är relativt medelfyllig och matvänlig med frisk, fin frukt som blir allmänt vinös med åren.

2006 Viognier de l'Ardèche kommer från egna odlingar i området väster om rhônedalen under namnet Domaine des Granges de Mirabel. Citrus och blommighet i doften. Rund, mjuk, ganska rik smak med låg syra. Rätt enkel, inte riktigt vår påse. 129 kr.

2004 Chante-Alouette Hermitage Blanc är gjort på 100% marsanne. Vinet har en något knuten doft med honung, ingefära och mandel. I smaken hittar vi mandel, parfym, blommor och en liten alkoholsötma. Syrorna är åt det lägre hållet. 299 kr.

2003 Cornas har fin, frisk och elegant rödfrukt - lite överraskande för året. Örter och oliver kommer till. Något tunn i början, bra grepp i "sväljet", bara aningen vattnig i eftersmaken. 249 kr.

2003 Hermitage Monier de la Sizeranne har elegant, snygg rödfrukt, rökta toner av korv, fina friska örter och lakrits. Vinet uppför sig fint i munnen: grepp, intensitet, mineraler, sälta i eftersmaken. Bravo! Vi har gillat vinet i tidigare år, vi gillar den här också. Rekommenderas, både för att dricka nu och lagra. 389 kr.

2001 Côte-Rôtie La Mordorée har en liten brunton i kanten. Fina mognadstoner av stall och läder, örter, tomat, rödfrukt, oregano och mint. Finsandiga tanniner i smaken med en elegant, torr, nästan salt avslutning. Ädelt och mycket gott vin. 899 kr.

2001 Ermitage Le Pavillon ser fortfarande ungt ut och har en eucalyptuston som leder tankarna till australien. Frukten är sval och bjuder på återhållsamma björnbär och hallon. Därtill stall, lakrits, salvia och oregano. Smaken är stor med örter och tomat - läskande, koncentrerad, lång! Imponerande vin. 1199 kr.

Nu är aptiten på topp, dags för lunch! Efter måltiden sparkar vi igång smaklökarna med skumpa och en ny bekantskap för oss.

CHAMPAGNE FLEURY
Detta hus är beläget i Côtes-de-Bar i sydligaste delen av appellationen champagne. Jordmånen är kalkrik lera från perioderna Kimmeridge och Oxford. Redan 1970 lämnade man konstgödningen bakom sig, och 1992 blev hela egendomen biodynamisk.

NV Fleury Brut är gjord på 100% Pino Noir. Årgångarna är 2003 och 2004. Doften är stor, yppig och givande för en standardskumpa. Tydliga jordgubbsaromer. Smaken är fruktig och yppig.

1996 Fleury består av 80% PN och 20% CH: Doften är charmerande, stor och rödäpplig. Smaken är fruktig och generös med röda äpplen. Riktigt bra!

1995 Fleury är nydegorderad och har inte genomgått malolaktisk jäsning. Här finns en komplex, läcker doft med karamell, nötter och röda äpplen. Smaken har påtagligt fin syra och stor smakrikedom. Mycket maffigt och minnesvärt!

NV Fleury Rosé är helt och hållet från 2005. Två år på jästresterna. Något unken, fruktig doft med smultrontoner. Hårda bubblor, lite av läskedryckskänsla.


DOMAINE LEON BARRAL
Det här återseendet är dagens höjdpunkt för oss, så vi passar på att prova vinerna två gånger under eftermiddagen för säkerhets skull, och ställer frågor om allt från grisar i vingården till hur det känns att turnera omkring på vinmässor jorden runt. Ett drygt tjugotal långresor har det blivit sedan Didier Barral år 2000 blev medlem i Renaissance. Vilken kontrast till den fridfulla byn Lentheric!

2006 Leon Barral Vin de Pays d'Herault är mestadels gjort på druvorna terret blanc och terret gris, nästan okända för oss nordbor. 10% viognier och 10% roussanne kompletterar fruktkorgen. Stockarna har den imponerande åldern 90 år och växer på branta sluttningar med jordmån av skiffer, typisk för hela Faugères. Skörden sker ganska sent - september-oktober när höstsvalkan kommer. Uttaget ligger på låga 30 hl per hektar. Musten får ett dygns urlakning (maceration pelliculaire). Inget svavel tillsätts vare sig i detta stadium eller senare. Vinet spenderar ett år på använda barriques där det genomgår sin malolaktiska jäsning. Buteljering lagom till ettårsdagen. Doften är rätt maffig och bjuder på honung, mogna päron och calvados. Smaken är originell, eldig, kraftfull och intensiv med många sensationer bak i gommen. Didiers rekommenderade matchningar är charkuterier, omelett och quiche. Vi smakade en tidigare årgång i samband med släppet av Languedocboken och fattade ingenting. Inte heller sommarens fatprov på årgång 2007 var helt begripligt i sin totala ungdom. Nu förstår vi äntligen detta egensinniga vin!

2005 Leon Barral Faugères består av 50% carignan, 40% grenache och 10% cinsault. Stockarna vars ålder är mellan 30 och 60 år växer på sluttningar av sönderfallande skiffer. Vinifikationen görs med burgundisk pigeage. Vinet mognar i två år på betongtankar och buteljeras med minimal dosering av svavel. Doften ger massor av skinande, busig rödfrukt med örter, lakrits och salmiak. Vi hittar fina äppelblommiga övertoner. Smaken är härligt tuff och ungfruktig med tät, godisartad rödfrukt, salmiak och lakrits. Mums för carignanälskare! Det här beställer vi en låda av.

2005 Leon Barral Faugères Jadis mixar 50% carignan, 40% sydorienterad syrah och 10% grenache. Skördeuttaget ligger på 25-30 hl/hektar. 80% av stjälkarna har gått med i vinifikationen. Didier påpekar stjälkarnas stora betydelse för aromer och struktur (vi är helt med på tåget, tänk Graillot, tänk Barroche). Vinet har legat två år på använda barriques. Doften är förödande god med röd rock'n'roll-frukt och originella fattoner som påminner om stammen och kådan av pinje eller eneträ. Smaken har verkligt bra koncentration och intensitet. Strålande frukt, mineraler och salmiak. Didier tycker att det är lagom att börja dricka i vinter med fem års positiv lagring. Vi smakade i juni och det var ju redan hur gott som helst!

2005 Leon Barral Faugères Valinière är gjort på 80% mourvèdre och 20% syrah från nordvända lägen. Skördeuttaget ligger på 20-25 hl/hektar. 80% stjälkar bidrar med toner av kanel och tobak. Vinet har legat två år på använda barriques. Doften ger svarta oliver, örter och fatlakrits. Frukten är mörkare, typisk mourvèdre. Fattonerna är eleganta och ännu rätt dominerande. Övertoner av blommor och lantgård. Större anlagt vin än Jadis, med imponerande kropp och struktur. Mycket bra men ännu i yngsta laget. Tre-fyra års lagring rekommenderas innan drickfönstret är nått. Missa till slut inte att titta på fantastiska bilder från gården här.

CLOS DE LA COULÉE DE SERRANT
Även denna provning har vi sett fram emot en hel del. Det är konstigt nog första gången någonsin som vi provar viner från denna producent, och utifrån vad vi får i glasen är det inte en minut för tidigt. 2006 är ett bra år för vita loireviner och lägligt nog släpps nedanstående nollsexor i BS i september. Premium Wines Sweden importerar. Och precis lagom till savennièren dyker Anders Wennerstrand upp...

2006 Savennières Le Vieux Clos kommer från en relativt sett mindre brant växtplats. Jordmånen är sandig. Druvorna drabbas regelbundet av botrytis även om 2006 var måttligt i det avvseendet.
Vinifikationen är densamma som de dyrare kamraterna, och de mognar på gamla ekfat. Doften kan närmast beskrivas som äppelcidervinäger - men utan vinägerstick. Ciderlika, bokna äpplen och oxidationstoner. Ruskigt frisk och god smak. Torr, med härliga syror. Klar "vill ha"-faktor! Bra pris, endast en dryg tredjedel av förstavinet.

2006 Clos de la Coulée de Serrant har vuxit på brun skiffer i en brant vingård. Vi får en superfokuserad doft med bokna äpplen, oxidation, aprikoser, kåda, barrträd och en liten smörighet. Här finns minst ett tiotal andra doftsensationer som inte går att sätta ord på - åtminstone med det vokabulär som vi har till förfogande. Smaken är mycket intensiv, med sublimt balanserad botrytis. En norsk kritiker har sagt "detta vin borde icke få säljas, det är defekt". Döm själva om den saken! 14,5%.

2005 Clos de la Coulée de Serrant har enligt utsago mer botrytis i den varma årgången. Alkoholen har därför halkat upp ett halvt steg till 15%. Doften ger mandelmassa och päron. Rikare, eldigare smak än föregående. Helt subjektivt föredrar vi ändå balansen i nollsexan. På en rak fråga till Nicolas Joly rekommenderas följande matmatchningar: vitt kött med ljus sås, fisk med beurre blanc och ostar, framförallt getostar. Livarot och Reblochon är också hett. Joly påminner om att Coulée de Serrant alltid bör karafferas.

CHÂTEAU LE PUY
På rekommendation av Nicolas Joly fortsätter vi till denna bordeaux-producent med en imponerande lång och obruten historia. Slottet har funnits under detta namn sedan 1610 även om den ursprungliga byggnaden inte finns kvar. Nu är det sjuttonde generationen som driver verksamheten. Sedan tio år är man biodynamiskt certifierade - syftet är att ytterligare höja vinets kvalitet. Appellationen har haft synpunkter på resultaten och mer eller mindre uteslutit slottet, varför det första vinet vi provar är klassat som Vin de Table. Paradoxalt nog använder franska staten egendomen för jordprover i och med att man aldrig någonsin använt gifter. Det blev en härlig näsknäpp på INAO när en grupp elitsommelierer valde ut vinet som enda representant för bordeaux. De andra valmöjligheterna var ju ändå ett par stycken....

2007 Marie-Cecile Vin de Table har legat på jästresterna 7-8 månader. Både vinifikation och uppfostran skedde på använda fat. Druvan är 100% semillon. Vi får en mycket intressant doft med oxidation och honungstoner. Smaken är fet, mjuk och rik. Syrorna i lägsta laget för vår smak. Eftersmaken har lite uppfriskande sälta och fräsch mineralitet.

2005 Château le Puy Côtes de Francs

2005 Château le Puy Cuvée Barthelemy Côtes de Francs

2004 Château le Puy Cuvée Barthelemy Côtes de Francs

DOMAINE DE VILLENEUVE
2006 Châteauneuf-du-Pape Les Vieilles Vignes är gjord på 70% grenache, 16% mourvèdre, 8% syrah, 4% cinsault och 2% clairette. Stockarnas ålder är cirka 100 år. Vinifiering och uppfostran sker på betongtankar, en mindre del av vinet (högst 20%) har spenderat tid i små ekfat. Doften skiner av intensiv rödfrukt på ett sätt som är klart lockande. Men i den mjuka hallonsåsiga smaken blir det för mycket av alkosötma, för lite av uppstramande syror och nästan skrattretande mängder sötlakrits. Pass.

BARMÈS-BUECHER
Efter Per Warfvinges presentation är vi färdiga att sätta oss i bilen och omedelbart styra kosan mot Wettolsheim. Eftersom det knappast lär bli av just nu är det här ett av dagens "missa inte". Genevieve Buecher är en utåtriktad personlighet med ett smittande gott humör utan påklistrad proffstrevlighet. Hon har med sig hela tio viner för avsmakning, från årgångarna 2004, 2005 och 2006. Och vi som knappt har tio minuter på oss! Vi väljer att koncentrera oss på rieslingvinerna.

2006 Riesling Herrenweg har vuxit i ett varmt läge med sand, småsten och grus. Man har en dryg hektar här. Stockarnas ålder är 23 år, skördeuttaget ligger på 38 hl/ha. Den yppiga doften ger exotisk frukt, aprikoser, mineraler och en slurk honung. Smaken är uttalat fruktig med avrundade syror.

2005 Riesling Clos Sand kommer från unga (sjuåriga) vinstockar utanför Wettolsheim. Clos Sand är ett läge med granitjord, där man odlar 0,4 hektar. Uttaget ligger på 27 ha/hl. Vi hittar en stenig, något knuten doft med aningar av petroleum. Smaken är ung, ren, stramare än föregående men ändå relativt fruktig.

2004 Riesling Grand Cru Hengst har vuxit på en urtypisk riesling grandcru-jordmån av kalkrik märgel i sydsluttning. Stockarnas ålder är 25 år, uttaget ligger 48 hl/ha. Man har en halv hektar i detta läge. Doften är redan komplex, yllemineralisk, med rikliga mängder av honungstonad, mogen frukt och ursnygg blommighet av jasmin och liljekonvalj. Det doftar strålande! Smaken är mycket kraftfull och så ända in i märgen (märgeln?) mineralisk att man skulle kunna kalla den lakritssalt. Rik frukt, utmärkt grepp, rejäl längd och - pur elegans! Vi vill ha det här vinet. Vem tar tag i importbiten? Madame Buecher hade tre kandidater, berättade hon. Vem blev det? Annars får vi nog åka till Wettolsheim ändå... €22,80 på plats.

JOSMEYER
2004 Riesling Les Pierrets är ett fynd för petroleumälskare. Doften är inte det minsta komplex utan står stadigt på sina två ben: diesel och citrus. Syrorna är supertuffa och salivframkallande. Sånt här gillar vi skarpt. Mums! 225 kr i RS/privatimport.

2005 Riesling Grand Cru Hengst har en elegant och komplex doft där det mest märkbara är vita blommor, vit persika och mineraler. Smaken bjuder på mogen sötfrukt, snyggt balanserad med en mjuk och elegant syra. Aromerna fyller hela systemet mellan näsa och gom. 120 flaskor kommer i novembersläppet, 389 kr.

MONTIRIUS
Christine och Eric Saurel är ett trevligt par som vi gärna skulle hunnit prata längre med (det börjar bli många trevliga människor vi träffat idag). Man brukar gården biodynamiskt sedan tio år tillbaka. Vi gratulerar och frågar vad det betyder för en mindre producent när Bob Parker dunkar till med en 92-poängare. Christine säger att det är otroligt betydelsefullt för dem, att det är det bästa visitkort man kan ha för att komma in på nya marknader. En intressant detalj är att man enbart använder betongtankar för mognadslagring. Det brukar ge en lite rå, fruktig stil.

2006 Vacqueyras Blanc är gjort på grenache blanc, rousanne och den sent mognande bourboulenc. Doften är frisk, aromatisk och örtig. I smaken är det den avslutande anisen vi tänker mest på.

2007 Le Cadet Vin de Pays de Vaucluse blandar grenache, syrah, cinsault och merlot. Ehh, hörde inte det sista, ursäkta vill ni ta det igen? Merlot! Måste vara ett fall av selektiv hörsel. Ja den mognar tydligen fint i området och ger lättsamt vin för tidig konsumtion. Lakrits och smörkola på nosen. Primär, omedelbart fruktig karaktär i smaken. Ett skäligen enkelt vin, tycker Nettare-Anders.

2006 Le Jardin Secret Vin de Pays de Vaucluse är ett rent grenachevin. Både smak och doft bjuder på tuff ung hallonliknande rödfrukt, vanilj och lakrits.

2005 Vacqueyras Garrigues består till 70% av grenache och resten syrah. Doftar inte oväntat av garrigue med mycket mörka lakritstoner och mörkare körsbärsfrukt. Lite mörkbråkigt och alkoholstarkt är det allt på egen hand men vi misstänker starkt att en grillad lammstek med herbes de provence skulle styra upp den saken. Anders tycks aningen mer avvaktande men vi, inte minst S, tycker att det är mycket gott och lovande. Något års lagring skadar absolut inte. RP 92p.

2006 Vacqueyras Garrigues är i stort sett samma vin, fast lite mindre bråkigt och med en mjukare munkänsla. Mycket gott och mer lämpat för omedelbar konsumtion än nollfemman.

In på scenen kommer arrangören och ropar "Stop! Stop!!" till Christine Saurel som står med flaskan i hand. Från en upphöjd balustrad tackar Nicolas Joly alla närvarande och frågar om någon möjligen är sugen på att hänga med och äta middag. Responsen är matt. Och därmed var denna stimulerande och fullmatade dag till ända!