2005 Avalon Napa Valley Cabernet Sauvignon

Till middag satsar vi på en variant av shabu-shabu - japansk köttfondue. Tunna skivor av oxfile, champinjoner och primörer av vårlök träs upp på spett och får sjuda till en mild och ljuvlig smak. Kul och avslappnad mat för alla i familjen. Den knivigt umamikryddiga såsen på rostade, mortlade sesamfrön får helt enkelt utgå och ersättas av en vinvänlig sauce béarnaise.

2005 Avalon Cabernet Sauvignon doftar också dragon, och lagerblad. Det är en riktigt trevlig, utpräglad och fokuserad cabernet-doft med svartvinbärssaft och lite unken tomatpuré. Ceder och en gnutta rök kompletterar den fint fruktiga nosen. Mycket snygg att sniffa på! I munnen är vinet lagom mjukt och fruktigt, med bara ett uns sötma, utan påtaglig alkohol. God, innehållsrik och givande mittsmak. Först i den kryddiga eftersmaken märker man att alkoholen ger lite extra skjuts. Balans och drickvänlighet! 2005 bjöd på en rekordlång växtsäsong i Napa Valley - februari till slutet av oktober! 86% cabernet sauvignon, 7% syrah, 6% merlot, 1% petite sirah, 13,9% alkohol.

ps. Vinet passar maten och såsen som hand i handske. Tack till Divine som importerade och Håkan som såg till att vi provade!

2005 Avalon Napa Valley Cabernet Sauvignon (Avalon Winery, Graton, California)

Rheingau 2006: Hattenheimer Mannberg vs. Kiedrich Gräfenberg

Vi sparkar igång påskledigheten! Sonen har klätt ut sig till kyckling... Ska vi kanske dra upp en flaska champagne? Nej, bättre upp - ett par flaskor toppriesling från rheingau. Det här är vårt rieslingdistrikt par préference. Syrorna fräser i munnen... mer aptitretande kan det inte bli, i det här huset.

2006 Hattenheimer Mannberg Erstes Gewächs är blekt ljusgul med grön nyans. Wow, en supermineralisk doft! Oh ljuva ungdom, snålvattnet rinner...mmm...nässlor, äppelfrukt och liten diskret blommighet. Smaken har underbar syra med en fantastiskt snygg sprits som på sitt sätt överträffar champagnens fina mousse i elegans! Stort fruktigt bett i ett intensivt grönt äpple, en skvätt sockerdricka, massor av mineraler, en aning kort eftersmak. Häftigt! Så gott det är att dricka sin rheingau pur ung!

2006 Kiedrich Gräfenberg Kabinett Trocken har ungefär lika blek färg med gröna nyanser. Likaledes supermineralisk, elegant doft - fast här med drag av champagne, fin chablis eller Zind Z004. Jästrester, grapefrukt, nässlor och ylle. Möjligheter till mer med tiden! Smaken har bra syra, låg sprits, grapefruktbitterhet, något lägre intensitet och lägre alkohol (12% mot 13,5% i föregående). Lite lättare, elegant torr kabinettstil med längd i eftersmaken. Bör lagras för att locka fram fler intressanta aromer i doften. Fin potential som matvin. Dagen efter har intensiteten vridits upp ett snäpp och vinet känns fruktigare - särskilt den läckra grapekomponenten...

För Hattenheimer Mannberg har producenten valt att ansluta sig till den nyare Erstes Gewächs-klassificeringen - Kiedrich Gräfenberg kör med den äldre benämningen Kabinett Trocken. Vad det är för skillnad har vi svårt att bena ut, eftersom den torra stilen är ungefär densamma. Kiedrich Gräfenberg är en Erstes Gäwächs-klassad vingård och finns även som den mer ambitiösa och dyrare Erstes Gewächs. Kära läsare, vill ni upplysa om skillnaden mellan Weils torra rieslingar från detta läge, förutom pris och kvalitet...

2006 Hattenheimer Mannberg Erstes Gewächs (Freiherr Langwerth von Simmern, Eltville, Rheingau)

2006 Kiedrich Gräfenberg Kabinett Trocken (Robert Weil, Kiedrich, Rheingau)

Viner och mikrofoner

Till ett gott glas châteauneuf efter en helkväll med inspelningar av Steinway, sångsolist och kör, ligger det nära till hands med en liten utvikning om likheten mellan viner och mikrofoner. Har vi snöat in fullständigt, eller slutligen fått tomtar på loftet? Alls inte, det finns mer gemensamt än man kan tro - och det utvecklar sig till rena programförklaringen! Båda försöker fånga något svårgripbart, kanske kan det vara la culture i ordets sanna bemärkelse? - kombinationen av en växtplats, druvmaterial och ett uttryck - eller kombinationen av en inspelningsplats, en ljudkälla och ett uttryck. Både terroir och akustik är egentligen helt konkreta förutsättningar - och samtidigt, för de flesta, svårt abstrakta saker...

Samma adjektiv går att applicera, ofta lånade från andra sinnen (fyll på själva): runt, djupt, dovt, tufft, mulligt, vasst, spetsigt, spretigt, stumt, instängt, öppet, fräscht, muggigt, mjukt, sammetslent - och i bästa fall rent av sinnesvidgande! Efterklangen är företrädesvis lååång... En silver lining i form av fräsig syra eller glittrande diskant retar våra sinnen. Skönhetsidealen är desamma, de klassiska: harmoni, komplexitet, elegans, proportion, balans, dimensionalitet, detaljrikedom, precision. Korrekthet är nog bra - men personlighet och positiv färgning är ännu bättre...

Det har visat sig att jämförande tester är ett suveränt effektivt och samtidigt roligt sätt att få grepp om skillnaderna. Både vad gäller mikrofoner och viner bubblar internet av foruminlägg, frågor, jämförelser, beskrivningar och rekommendationer från rutinerade power-users och konnässörer. Två riktiga paradis för nördar och kalenderbitare, med andra ord. De mest sällsynta och äldsta exemplaren dyrkas i samma högtidliga, vördnadsfulla ordalag världen över. Vintage! Samlarna dreglar och priserna ligger på ungefär samma stratosfäriska nivå... En Neumann U47 eller en Telefunken Ela M 251 från femtiotalet är förmodligen de exakta motsvarigheterna till 1961 Latour eller 1962 La Tache. Ur denna ädla kvartett har vi bara erfarenhet av en, gissa vilken...

Nya världen har i båda fallen erbjudit svår konkurrens till de gamla europeiska, konservativt prestigefyllda värdena. Kina är mikrofonernas motsvarighet till vinets Östeuropa, Sydamerika och Sydafrika. Lågprisade varianter på klassiska teman når en bra bit på väg och gräver inte några djupare hål i konsumenternas plånböcker. Billig arbetskraft jobbar i båda fallen hårt för att förse hela västvärlden med "prisfynd". Men liksom i vinets värld är gammal till slut ändå äldst - och när det kommer till kritan är vi nog rätt många som gärna betalar för skillnaden i hantverksmässighet. Men inte i något av fallen har vi ännu trampat ner i vintageträsket, det kanske dyraste av träsk - utan ser ganska funktionellt på både vad som är i glaset och vad som kommer ut ur högtalarna. Autenticitet - en känsla av tid, plats och stilvilja är nog det vi värderar högst. Men det är njutning i vardagslivet, enligt våra egna preferenser - inte prestige eller troféer - som får våra hjärtan att ticka lite extra...



Påskläsning:

Making Sense of Wine (Matt Kramer)
The Taste of Wine (Emile Peynaud)
Questions of Taste - The Philosophy of Wine (ed. Barry C. Smith)
Wine and Philosophy - A Symposium on Thinking and Drinking (ed. Fritz Allhoff)
The World's Greatest Wine Estates (Robert M. Parker)
The Complete Bordeaux (Stephen Brook)
Romancing the Vine (Alan Tardi)

ps. Tack till Erica Jacobson för lånet av det fina påskkortet!

pps. En kul post om analogue wine-making in a digital age.

2003 Saint-Benoit Grande Garde

Det är inte helt osannolikt att man träffar trevliga och likasinnade människor i kön på Regeringsgatan. Kanske är de till och med så omtänksamma att de ringer och delar med sig av sina godsaker... Vi lyckas, efter några om och men, få till ett kort och vinnördigt utbyte av rhôneviner på beställning (stort tack, Håkan - vilken bra idé!) Nu blir vi förstås nyfikna, och redan sent samma kväll uppstår ett perfekt tillfälle att skåda given häst i munnen, till en bricka mogen ost...

Saint-Benoit Grande Garde är systemets billigaste châteauneuf-du-pape. Vi har hyllat den i tidigare årgång (förbluffande bra för priset, vi kommer osökt att tänka på två andra "systemets billigaste i sin appellation", en meursault och en barolo. Men ikväll är förväntningarna också färgade av en viss oro... Hur ska Domaine Saint-Benoit bemästra det svåra, heta 2003 - dessutom med ett vin gjort på enbart inköpta druvor? Saknas prefixet Domaine före Saint-Benoit, så rör det sig nämligen om gårdens negociantvin. Läs mer om egendomen på den utmärkta entusiastsidan chateauneuf.dk.

2003 Saint-Benoit Grande Garde har en relativt ljus, klar, tegelröd färg. Doften är utvecklad och vidöppen, med härligt maffiga lädertoner, alkoholburen likörfrukt (kirsch), Krakows gamla jordgubbssylt, unken vaniljstång, marabou mjölkchoklad, animaliska toner av grillat kött, med svartpeppar och tomat. Mums, vilken härlig grenachekaraktär! Smaken är slank i frukten och saftig, motsatsen till mörk och tät, med viskös munkänsla, ganska låg syra och bra, alkoholdriven längd (bara 14 enligt etiketten, hehe...). Lädret och Krakowssylten kan leda tankarna till barolo från ett varmt år, men här är både syran och tanninerna mjukare. Innan vi hugger in på osten hittar vi lite av den typiska nolltre-smaken vi fasat för: en aning brännande och torr avslutning. Men till osten faller alla bitarna på plats och det smakar riktigt bra, även i avslutningen - lycklig suck av lättnad! Sammanfattningsvis är detta ett mycket skönt och givande vin - det ger faktiskt utpräglat "hedonistisk" drinking pleasure redan nu. 68% grenache, 13% mourvèdre, 11% syrah and 8% counoise.

ps. Dagen efter läser vi vad Parker skrev i slutet av 2004. Vi kan mest bara instämma ikväll...

"The Wine Advocate Readers who love intense Provencal garrigue characteristics in addition to notes of new saddle leather, crushed pepper, and kirsch will get a blast from the 2003 Chateauneuf du Pape Grande Garde. The flamboyant aromatics are accompanied by a full-bodied effort boasting a sweet attack, mid-palate, and finish, and loads of herb, plum, and black cherry characteristics. Because of low acidity and ripe tannin, this classic Chateauneuf can be drunk upon release, and over the following 10-12 years. (Score range 90-92) RP

Två år senare är intrycken helt andra:

"The 2003 Chateauneuf du Pape Grande Garde reveals blatant amounts of toasty new oak that have not yet become well-integrated. It has excellent ripeness, but the oak and high-level tannins are worrisome. Score: 86 RP

Så varför inte helt enkelt korka upp en flaska och avgöra själva vad ni tycker om saken?

2003 Saint-Benoit Grande Garde (Domaine Saint-Benoit (Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

Munskänkarna provar Clos du Mont-Olivet

Stockholms vinkällare, tisdag 18.30. Vi har församlats här ikväll, trettiofem förväntansfulla vinnördar som satsat ett halvt lakan var på att sniffa och smutta på sex skvättar traditionell sjattånöff-dy-papp. Clos du Mont-Olivet beskrivs av Parker som "en av de ärkekonservativa bastionerna för traditionalism i Châteauneuf". Han är rätt återhållsam med poängen, de brukar ligga runt 87-90 (92 till prestigecuvéen). Traditionell stil innebär i detta fall låg restsötma, balanserad alkohol, robusta syror och mer av balans och harmoni. Hög andel grenache (80%) i standardvinet. Motsatsen till modern monsterstil. Läs mer om gården på chateaneuf.dk.

Vin nr 1 har en vinröd färg med blå nyans. Doften är purung och helt förförisk, bärsaftig, sötfruktig, kryddig, med fina toner av jordgubbe, hallon och björnbär. Mineraler och örter kompletterar bilden. Smakar... pow, vilken direkthet och intensitet! Supergod, saftig, renfruktig smak av finaste grenachedruva med rejält stöd av alkohol (minst 15%). Oj, ett bra tag sedan vi sniffade så här klockren frukt från södra rhône. Lång, god, eldig eftersmak med lakritstoner som minglar kvar. Kvällens yngsta vin - och det är helt enkelt superbra! Dubbelplus! Fem stjärnor, solar och fyrar! Ge det till 2012-13 och njut sedan en underbar, mogen version av toppåret 2005. Egendomen tycker själva att det är deras bästa år hittills. 130 kr départ caveau - vi skulle kunna tänka oss att betala det dubbla och dessutom köpa en låda rakt av! WS ger 93p och plats 32 på Top 100, 2007. Vi är helt överens. Parker nöjer sig med obegripligt låga 90p...

2005 Clos du Mont-Olivet Châteauneuf-du-Pape

Vin nr 2 har en vinröd färg med ljus, genomskinlig kant. Doften är vacker, med mognadstoner av terroir: grus, undervegation och blomjord. Den återhållna, medelmörka frukten är "våt" och (dregel) påminner mycket om pinot noir - kompletteras med rök, blommor och tobak. Smaken går i en lättare, elegant stil med kåda och örtighet av pinjeträd, och utan märkbar alkohol. Något tunn, liknar ett gott mellanår i bourgogne. Elegansen och de burgundiska tonerna framkallar en skönhetsupplevelse av mer subtil art.

1999 Clos du Mont-Olivet Châteauneuf-du-Pape

Vin nr 3 har en rödbrun färg med brun kant. Här bjuds ännu mer av mognadstoner: terroir, jord, russin, torkade eller brända örter, orientaliska kryddor och sandelträ. Finns det ett uns smygkork? En liten oädel skitton dyker upp. Smaken är god och helt uppmjukad, lite uttorkad med rester av sandiga, torra tanniner. Misstanken om smygkork hänger kvar även i smaken. Eftersmaken är lite kort. I utförsbacke...

1988 Clos du Mont-Olivet Châteauneuf-du-Pape

Vin nr 4 har en ljusare rödbrun färg med ljust tegelfärgad kant. Doften bjuder på riktigt vackra mognadstoner och stor komplexitet. Här finns bra djup och mycket att leta efter.... örter i form av frisk eucalyptus och pinje, animaliska drag med kött och svartpeppar, tobak, svamp och torkade rosor. Smaken är mjuk och mogen med ålderssyror och lädertoner. Märkligt nog finns frukten och fräschören kvar och vinet verkar betydligt yngre än föregående. Kvällen bästa vin, 28 år ungt!

1980 Clos du Mont-Olivet Châteauneuf-du-Pape

VIn nr 5 har en tät, dovt blåröd till mörkbrun färg - plommontonad. Doften är knuten, men kryddig och tätfruktig. Efter en timme eller två öppnar den upp med ljuvliga blåbär, björnbär och vanilj - inte helt olikt kvällens första vin. Smaken är torr, tanninrik, mycket fruktig och fortfarande i tuffaste laget. Man får en känsla av att faten (les foudres) håller både doft och smak i hårt grepp. Kan säkert bli jättebra med tiden, men det kommer att ta åratal innan fatkaraktären och tanninerna ger med sig. 60% grenache, 20% syrah, 20% mourvèdre.

2000 Clos du Mont-Olivet Châteauneuf-du-Pape Cuvée de Papet

Vin nr 6 har en något ljusare blåröd färg än föregående. Doften är.... frånstötande! Ett märkligt framträdande os av gammal stekt lax (kan det möjligen vara glaset? nej, tyvärr är det nog vinet) blandas med kartiga syltade lingon och parfym av ett märke de flesta ratar. Frukten är fortfarande primär och rullad i grusdamm - men det hela utövar ingen som helst lockelse på oss. Smaken är obalanserad med massor av torra tanniner - och tokhög alkohol som inte har någon att gifta sig med. Svårsvalt - snudd på äckligt. (en provare på Cellartracker gör följande obetalbara iakttagelse: "tannins rear up behind the sweetness to suck your face in"). 95% grenache, 5% mourvèdre.

2003 Clos du Mont-Olivet Châteauneuf-du-Pape Cuvée du Papet

Vår slutsats: köp "Cuvée Tradition" från traditionella producenter som den här. De vanliga vinerna från området man gjort i i långa tider, producenten kan dem sedan generationer och de har massor av typicitet. Med sju till nio års mognad kommer mognadstoner som kan tillfredställa även bourgognevänner! Prestigecuvéerna däremot har bara tjugo år på nacken, och ger i kvällens exempel inte en större upplevelse, trots att de kostar tre gånger mer. Vinerna har nyss fått en svensk agentur - som intressant nog även tagit över representationen av Domaine de Pegau. Räkna alltså med att höra mer om saken. Man hoppas att kunna göra en tillfällig lansering av den underbara 2005 Clos du Mont-Olivet till hösten - hoppas att den tilltalar inköpsavdelningen lika mycket som den charmade oss! Ytterligare två viner offereras inför samma lansering: 2001 Clos de Mont-Olivet och 2005 Cuvée de Papet. Vi håller tummarna! Förresten, har ni nära till Köpenhamn: missa inte att köpa 1998 Clos de Mont Olivet för DKK249 på Enoteca (Dronningens Tvaergade).

ps. Förmodligen finns det rätt många som tycker att 2003 Cuvée du Papet inte är det minsta frånstötande! Parker skriver såhär:

"The luxury offering, the sensational 2003 Chateauneuf du Pape Cuvée du Papet, appears to be the finest example of this wine since the glorious 1998, which is just beginning to strut its stuff. Powerful aromas of kirsch liqueur soar from the glass of this deep ruby/plum-colored effort. Full-bodied, with abundant fruit as well as a broad, expansive attack and mid-section, and a succulent, sumptuous finish, this potent Chateauneuf du Pape must surpass 15% alcohol. There is some serious tannin lurking underneath all the glycerin, fruit, and alcohol, so give it 2-4 years of bottle age, and drink it over the following 15 years plus." 92-95 RP (Feb 2006)

"Soy, dried herbs, roasted meat, sweet cherries, and some blacker fruits make an appearance in the dark ruby 2003 Chateauneuf du Pape Cuvee du Papet. Full-bodied, dense, with low acidity, velvety tannin, and an opulent, full-bodied personality, it should be drunk over the next 12-15 years." 92 RP (Dec 2004)

Riesling 2006: Christmann Idig vs. Dönnhoff Felsenberg

Mars månad har utvecklats till rena festen för rieslingälskare. Idag rensades Regeringspassagen på varenda flaska moselvin från Willi Schaefer. Vi som har fullt upp på jobbet kan bara gratulera alla som fick med sig ett par flaskor hem. Efter söndagens genombrott av vårsol är vi nu svårartat sugna på riesling - men lagom till att korkarna ska dras faller tung blötsnö över Stockholm. Skit samma, det blir ändå vår när vi sniffar i glasen...

Christmanns 2006 Königsbacher Idig kommer från druvor som vuxit mitt i smeten av Pfalz bästa vingårdar, i sydligaste Tyskland. Gimmeldingen åt ena hållet, Königsberg mitt i, Ruppertsberg och Deidesheim åt andra hållet. Färgen är ljust citrongul. Vinet doftar av mineraler med litet oljigt inslag av fotogen, honung, mandel, gula äpplen, passionsfrukt, piggelin och liljekonvalj. Stor, läckert äppelmustig smak med en rik, rund, nästan fet munkänsla, en smula jordbeska och bara ett uns för lite sting i den bredare syran. En invändning vi ofta kommer dragande med när det gäller Pfalz...

Dönnhoffs 2006 Schlossböckelheimer Felsenberg har vuxit lite länge norrut, längs med floden Nahe. Vinet har en ljusgul färg med silvrig glans och gröna reflexer. Den unga doften bjuder på mineraler, nässlor, honung (dock mindre än föregående), mandariner, piggelin och unga, friskt gröna toner där vita blommor går varvet runt tillbaks till de inledande mineralerna, som nu fått sällskap av lite stål. Smaken är mycket välbalanserad med riktigt höga, precisa syror, mineraler och rik frukt av citrus och gröna äpplen med en diskret kartighet. Eftersmaken är intensiv, nästan stark. Mycket bra, det här är ett vin i vår smak och, inte oväntat, extremt salivframkallande. Suveränt matvin till laxfjärilar med bräserad fänkål.

2006 Königsbacher Idig Riesling Grosses Gewächs (A. Christmann, Gimmeldingen, Pfalz)

2006 Schlossböckelheimer Felsenberg Riesling Spätlese Trocken (Hermann Dönnhoff, Oberhausen, Nahe)

Maremma 2005: Rompicollo vs. Serrata Belguardo

Trots holmgången för några veckor sedan känner vi oss inte klara att avfärda Toscana årgång 2005. Det enda lagringsdugliga vin vi hittills smakat är 2005 Piaggia Il Sasso. Men det hindrar ju inte att man kan ha trevligt tillsammans ändå, utan några löften för framtiden. Lite extra medhårs blir det i varma Maremma. Vi bullar upp med medelhavsmat i form av fetaspäckade lammfärsbiffar, rostade zucchini och paprikor med sallad på linser och gröna bönor.

2005 Rompicollo är producerat av venetianska Tommasi, som 1997 expanderade genom inköp av Poggio al Tufo i Pitigliano, mitt i Maremma. Här finns det det gott om plats att odla vin, vilket många större producenter insett. Vingården Rompicollo omfattar 35 hektar. Efter analyser av jorden (vulkanisk tuff) beslöt man sig för proportionerna 60% sangiovese och 40% cabernet sauvignon. Vinrankorna planterades 1998 - så de är fortfarande i början av framtiden. Skördeuttaget är 31 hektoliter per hektar. Musten jäste på temperaturkontrollerade ståltankar i tio dagar, och vinet låg sedan i ett år på stora ekliggare om 35 hektoliter.

Vinet har en klar, rubinröd färg som känns bekant från ett annat sydligt område. Doften ger sura, syltade körsbär, blommor och mineraler och lite svettiga toner. Smaken är rödfruktig, med söta körsbär, cocktailbär, småkryddigt sandelträ och kirsch. Rödfrukten breddar sig med lingon, röda vinbär, röd blandsaft och en liten hetta (13%). Ni anar nog vart vi är på väg - det här är en dead ringer för côtes-du-rhône. Här finns ingen fatkaraktär, det är ett mycket "rent" vin med söt, slank, koncentrerad rödfrukt. Inga rostade ekfatstoner komplicerar bilden. Vi kommer att tänka på samtal vi haft med folk i södra rhône: ny ek är ingen del av vår tradition, det är för turister och amerikanska konsumenter som efterfrågar sånt. Till antipasti, men framför allt till kvällens typ av mat, visar sig det här vara ett perfekt vin. Det har precis vad som krävs i sammanhanget. Möjligen kan man fråga sig varför det ska behöva kosta över 140 kronor. Men i den franska jämförelsen levererar vinet frukt av en kvalitet någonstans mellan fin côtes-du-rhône och lätt châteauneuf. Alltså, godkänt till prislappen...

2005 Serrata Belguardo är en del av en liknande expansion, i regi av Marchesi Mazzei. Stockarna bär 80 % sangiovese och 20% alicante, med ungefär samma plantering som föregående vin (6600 stockar per hektar). När det kommer till vinifikation och uppfostran skiljer sig vinerna åt. Jäsningstiden är längre, 14-16 dagar. Här regerar små, rostade franska och amerikanska ekfat, där vinet vilade i ett år. Den resulterande alkoholhalten är lite högre, 13,6%.

Färgen är mörk och djupt rubinröd. Doften är komplex och domineras av rostad fatkaraktär med tobak, kaffe, stall och underliggande körsbär. Smaken är rejäl, med sura körsbär, bittermandel, mörk choklad, balanserade tanniner och lite ekbeska. Lång eftersmak med lite uttorkande drag av kanelstång. Smaken utvecklas efter hand med associationer till koncentrerad svartvinbärssaft och en smula vanilj. Den mer ambitiösa stilen gör att det här vinet ger intryck av att vara lite dyrare. Rekommenderas särskilt för vänner av rostade fat. Borde integreras bättre med ett par års lagring, men har nog inte den riktiga strukturen för en längre framtid. Bra vin som dricks bäst väl luftat, till en grillad biff.

2005 Poggio al Tufo Rompicollo Toscana Maremma IGT (Tommasi, San Pietro in Cariano, Veneto)

2005 Serrata Belguardo Toscana Maremma IGT (Marchesi Mazzei, Fonterutoli, Castellina in Chianti)

Gripsholms Värdshus

Vi drar till Gripsholm för att fira farmor som fyller 70. Vad som finns i glaset är alltså inte helt i fokus för vår uppmärksamhet. Gripsholms Värdshus, med sina anor från 1609, framtonar som en rojalistisk gräddbakelse komplett med kungaporträtt och allt. Efter en promenad på byn är det dags att pröva aptiten med afternoon tea. Vi kastar alla GI-korrekta funderingar överbord och äntrar ett smärre fartyg fullt av fyllda snittar, munsbitar av otaliga bakverk, rabarbercheesecake, suveräna scones, clotted cream, lemon curd, hemgjord hallonsylt, engelska hårdostar, smoothie, frukt, dussintals teer, you name it! Snart sitter vi i våra bekväma fåtöljer och jäser av välmåga. Interiören ger ett insuttet intryck - men vid närmare studium inser man att det mesta är rätt nyligen fixat, med avsikt att ge ett gammalt intryck! Hur som helst - enbart tebufféns överdåd är värt en resa.

Några timmar senare, efter en aptitretande långpromenad och ett glas NV Pol Roger är det dags att ta plats vid middagsbordet. Värdshuset har tydligtvis jobbat på skön belysning och dämpad akustik i matsalen. När man väl sitter i de höga, stoppade länstolarna med karm sprider sig en behaglig förväntan. Vi har löst biljett till kvällens fyrarätters, med vidhängande vinpaket. Det första glaset vitt serveras snart, det är en ren catarratto från sicilien, 2006 Terre di Ginestra från Calatrasi. Färgen är gul, med gröna reflexer. Doften ger honung, nektariner och skvallrar om ekfat (nötter, smör, vanilj). Smaken är sötfruktig och smakrik med toner av småkakor och någon bitterhet, kanske från eken. Mer vinmakeri än terroir, fast ändå välgjort och gott.

Som amuse bouche bjuds en frimärksstor ankleverterrine på mörkt tyskt dinkelbröd, med ett pytteblad lila basilika och en droppe söt balsamico. Det hembakade brödet (gott men aningen degigt) kommer in i samma veva, i sällskap av tapenade, färskost, smör och olivolja. Förrätten utgörs av parmaskinka i rullar med getost och basilika. Den ackompanjeras av niçeoise-oliver, ruccola, tomatvinägrett och rostade pinjenötter. Det blir rätt mycket av salta smaken som helhet och den mer än antydda sötman i vinet funkar därför riktigt bra.

Glas nummer två serveras, det är en pinot gris från Schlumberger, 2004 Pinot Gris Les Princes Abbés. I glaset är vinet gult med kopparröda reflexer. Doften har tydlig karaktär av jordmånen med mineraler och grusdamm. Honungstoner och emserpastiller. Vi smakar... mmm. en mycket god, intensiv pinot gris. Sötfruktig, något eldig och riktigt lång. Borde funka strålande till rödkittost. Huvudrätten kommer in: stekt mälargösfilé med spenat- och nässeltimbal, färsk potatis, grön sparris och grovkornig senapsgräddsky. Gösfilén är vänd i mjöl och smakar fint till vinet.
Portionen är faktiskt alldeles för stor - det är synd, och det känns som en eftergift för en folklig önskan om att "bli mätt".

Ostarna serveras i vinkällaren som är belägen nere i medeltidsvalvet (det känns lite fejkat, men är visst alldeles äkta - komplett med kalla spöken och allt). Innanför glasväggar stoltserar troféviner i stil med Château Petrus. Det är fyra mogna ostar i stora kuber: en brietyp, en fårost, en rödkittare, en grönmögelost. Vi beställer ett glas fruktig, sydafrikansk shiraz: 2005 Backsberg The Pumphouse. Glaset är förstås mörkt blårött. Doften är direkt, primär shiraz med mörk sötfrukt, krydda och örter. Smaken är sötfruktigt generös med typiska körsbär och björnbär, rak, okomplicerad, intensiv, skalbitter och alkoholdriven med folklig fjäskvanilj. Ett lite endimensionellt och opersonligt vin. Vi skulle förstås beställt ytterligare ett glas av 2004 Les Princes Abbés. Det hade suttit perfekt till ostarna.

Till chokladterrinen serveras en 2003 Bodegas Castaño Dulce Monastrell. Spanjoren överraskar oss med sin supermoderna och renfruktiga stil. Mörkt vinröd med blåton. Doft av cassis, björnbär, Solero Mörka Bär och lite örter. Smaken bjuder på koncentrerad svartvinbärssaftighet med modern, ren fatkaraktär och kryddighet. Inte direkt vinöst, men ändå läckert och lämpligt till efterrättens mättade chokladsmaker.

Efter en god natts sömn i pösiga men ändå lite stumma Hästensängar är det dags att hugga in på frukosten, som håller samma klass som tebordet. En långpromenad senare, bland rådjur och ekar i strålande vårsol, rullar bilen hemåt igen...

MENY:

Parmaskinka med getost och basilika, serverad med niçeoise-oliver, ruccola, tomatvinägrett och rostade pinjenötter.

Stekt mälargösfilé med spenat- och nässeltimbal, färsk potatis, grön sparris och grovkornig senapsgräddsky.

Utvalda ostar från Jürss mejeri i Flen.

Chokladterrin med apelsinsorbet och varma körsbär.

2006 Terre di Ginestra Catarratto (Calatrasi, Sicilia)

2004 Les Princes Abbées Pinot Gris (Domaines Schlumberger, Alsace)

2005 Backsberg The Pumphouse Shiraz (Backsberg Estate, Paarl)

2003 Dulce Monastrell (Bodegas Castaño, Spanien)

Bordeaux 1999: Ch Durfort-Vivens vs. Ch Batailley

I marssläppet uppenbarade sig en chans att jämföra hyfsat mogen bordeaux från samma år, 1999. Dessutom viner vi tidigare uppskattat. Klart att vi nappade...

1999 Château Durfort-Vivens är medelmörkt, granatrött åt tegelhållet. Doften bjuder först på järn, lagerblad och köttiga toner. Nästa sensation är frisk mintighet eller eucalyptus. Därefter tjära, tobak, lakrits och hostmedicin. Smaken är frisk, mintig, stram och sirlig. Fin smak i lättare stil, med en påtaglig intensitet En viss kraft av korinter, rotfrukt, apotekslakrits och hostmedicin mynnar ut i en ganska lång eftersmak. Bra! 66% cabernet sauvignon, 23% merlot och 11% cabernet franc.

1999 Château Batailley är aningen ljusare, mer orange i kanterna. Direkt ur flaskan doftar det kork! Hjälp, vi har bara en flaska hemma, och vill verkligen jämföra ikväll. Vi häller upp - och det doftar simhall under dekanteringen. Det ser onekligen beckmörkt ut just nu. Fem minuter senare är vi överens om att vinet absolut inte är korkskadat. Doften ger nu lagerblad, nedtonade svarta vinbär och cederträ med en aning stall. Efterhand kommer lite rök, och vinets doft utvecklas hela tiden till det bättre. Smaken är örtig, mjuk, mycket torr, lite fruktfattig och en aning gles i mitten - men god! Till slut får vi ändå något som liknar hyfsad längd. Inte så dumt alls, nästan ikapp... 70% Cabernet Sauvignon, 25% Merlot, 3% Cabernet Franc and 2% Petit Verdot.

Vi dricker vinerna till konservativt hemgjorda köttbullar med gräddsås. Det är mat som gjord för mogen bordeaux. Såsen möter upp vinerna, som i sin tur växer i rollen som matviner. Det här är trevliga, hyfsat mogna mellanårsviner för bakåtsträvande bordeauxälskare. Det händer mycket i båda glasen under ett par timmar, de blir mjukare och mer harmoniska. Vi lyckas förväxla karafferna och hamnar i en ofrivillig blindprovning. Trots stora likheter mellan vinerna är saken klar, skillnaderna är ändå etablerade och tydliga. 1999 Château Durfort-Vivens har sin tilltufsade andracrustatus att försvara, och vinner både provningen och matmatchen på bättre, lite fränt lakritstonad intensitet.

Nu återstår bara mogen brie-testet. Inte oväntat möter 1999 Château Durfort-Vivens upp bättre, och vinner även denna delgren...

1999 Château Batailley Pauillac 5ème Cru Classé

1999 Château Durfort-Vivens Margaux 2ème Cru Classé

2004 Dominio de Tares BembiBre

Det är inte ofta vi korkar upp spanska viner här hemma, men efter kvällens intressanta smakprov får vi mersmak. Varken druvan eller området är ens det minsta bekanta för oss. Vi laddar upp med vitlöksgnuggade lammkotletter stekta i gåsflott, bönsallad, belugalinser, haricots verts och insalata caprese. Vinet borde landa rätt. Vi vill bli överraskade ikväll...

2004 BembiBre är gjort på druvan mencia - första gången för oss. Bara det är spännande nog. Vinets färg är tät och mörkt blåröd. Doften är intressant, med skogsbär, parfymig viol, någon ton av mörka russin och en skönt djurisk inramning av tjära, korv, vitpeppar och bondgård. Smaken är varm, rund, djup, med mustig fatkaktär. Riktigt gott och en smula rustikt! Lite lägre syra och en aning eldighet (14%), väl infattad i helheten. S invänder lite mot den lägre syran, men det man förlorar i spets får man istället igen i smakrikedom. Vi kan ju inte området alls, utan kommer istället att tänka på syrahdruvan, mer specifikt på någon mindre, bonnigare producent, ett varmare år, från ett riktigt bra läge i norra rhônedalen, och med den mustighet och rondör som kommer när syrahvin börjar mogna.

Men Dominio de Tares är förstås inte någon vinbonde i rhône - utan en modernistisk, framåtsträvande företrädare för den nya vågen i nordvästra Spanien. Menciadruvorna kommer från 80-100 år gamla stockar. Vinet jäste i 25 dagar med daglig battonage och fick sedan en utdragen malolaktisk jäsning (65 dagar) sur lie på fat av missouriek. Slutligen lagrades vinet i 15 månader på nya medium- och hårdrostade franska ekfat. WS parkerar på 91-94p de senaste fyra åren. (91p till 2004). WA tar det lite lugnare med 89p. Låter inte så tokigt, eller hur? Famla efter blindskriften och hitta ett kanonbra vin!

2004 Bem bi Bre (Dominio de Tares, San Román de Bembibre, Bierzo Alto, Castilla y Leon)

2006 Horst Sauer Escherndorfer Lump Riesling Grosses Gewächs

En enda klunk till apéritif - och saken är klar. Detta är en storslagen, om än purung, frankenriesling. Lump betyder skräp, och det är precis motsatsen till vad vi har i glaset. Massor av skräp i form av grus och jord lär dock behöva skyfflas upp årligen i denna tvärbranta vingård, efter vintersäsongens regn.

2006 Escherndorfer Lump Riesling Grosses Gewächs är vårt första smakprov från producenten Horst Sauer. Färgen är fin, mellan ljust guld och silvervit. Vi får en ljuvligt söt doft, rik på honung, guläpplig frukt, vita blommor, mineraler och nässligt örtiga, lätt aromatiska övertoner. Smaken är frisk, spritsig och supergod med hög syra, verkligt intensiv frukt med drag av ananas, ungt aromatiska toner, en slick piggelin och en rejält lång eftersmak med liten, aptitlig bitterhet. Smaken av frisk isglass minglar kvar i munnen ett bra tag efteråt. En härlig apéritif redan idag - men framför allt massor av potential för framtiden. Missa inte detta utmärkta rieslingvin.

ps. Johan P har smakar flera intressanta viner på sista tiden, inte minst detta. En extra eloge för det uthålliga projektet med matrecept till vinerna.

2006 Escherndorfer Lump Riesling Grosses Gewächs (Horst Sauer, Franken)

2004 Ridge Santa Cruz Mountains

Förra året föll vi första gången för ett vin från Ridge Vineyards. Det var 2004 Geyserville. Efter att ha lyckats förhålla oss svala till (förmodligen) både bättre och tätare årgångar på två Vinordicmässor, var det mellanåret 2004 som till slut fick oss på fall. Kanske för att vi inte ett ögonblick kunde anklaga vinet för att vara syltigt, sött och "typisk amerikansk zinfandel"... Det vi hittade var schysst balans och finess. Den här gången är invändningarna av motsatt slag, i motsats till våra gamla eurocentriska fördomar - det här smakar mest som ett svalt år från svala lägen...

2004 Ridge Santa Cruz Mountains har en ganska läcker doft av McDonalds blåbärspaj med vaniljkräm, Solero Röda Bär, vinbärssaft och bittermandel från faten. Efterhand kommer gott om uppstramande övertoner av örter, jord och ett par vackra blommor på toppen. Smaken är god - men också förvånansvärt stram och knuten. Uppfriskande vinbärssaftig med lite bärig kärvhet. Rätt gles, saknar större intensitet och koncentration. Ändå finns en aning längd i eftersmaken. Det är ett hyggligt vin, tycker vi, men ingen upplevelse. Nolltrean smakade bättre i vår mun, men framförallt 2004 Ridge Geyserville, som var det vi blev verkligt charmade av för ett drygt år sedan. Det känns inte som att det här vinet går mot en lysande framtid, men vi kanske har fel. Detta är inte vår hemmaplan. Vad säger ni, alla Ridgefreaks?

51% cabernet sauvignon, 47% merlot, 1% cabernet franc, 1% petit verdot. 13% alkohol.

2004 Ridge Santa Cruz Mountains (Ridge Vineyards, Cupertino, California)

2003 Domaine de la Grange des Pères

I Peter Mayles läsalättbok "A Good Year" (någon som sett filmen med Russell Crowe?) finns ett underhållande sidospår om ett kultvin från bordeaux, ett svindyrt, okänt garagevin som efterhand visar sig härröra från en gynnad jordplätt i Lubéron. De psykologiska mekanismerna, hemlighetsmakeriet och de hejdlöst trissade priserna beskrivs på ett sätt som påminner om kejsarens nya kläder.

Ett vin som också fått kultstatus är La Grange des Pères. Efter att Parker hyllat några tidiga nittiotalsårgångar har det tuffat på fint. När priset väl gått upp, så stannar det där, och vinsamlare överallt springer benen av sig år efter år. Här har vi ett lantvin från Hérault mitt i Languedoc, som parkerat sig på den imponerande prisnivån 442 kr. Nyligen sänkte SB priset till 349 kr. Hmm, vad är egentligen fatt? Vi har inte smakat vinet tidigare, men blir nyfikna efter ett par samstämmiga rekommendationer...

2003 Domaine de la Grange des Pères har en påtagligt ljus, klart varmröd färg som ser tunn ut i kanterna. Doften är örtig och god med tobak och stall, vitpeppar och bonnig mèrde. Stickig skogsbärsfrukt samsas med brända toner av bakelit. Smaken är egentligen också god - men därtill riktigt vass och kantig i munkänslan med hårda tanniner märkta av det heta året. Eftersmaken är lite tunn och alkoholen sitter kvar som en halsbränna (ändå bara 13,5% enligt etiketten). Ett rustikt, lite busigt vin - inte alls särskilt sofistikerat. Allt gott och väl, det är inte särskilt ovanligt i Languedoc. Vinet funkar bra till en sydfransk korvgryta.

Nu kommer vi till priset, den huvudsakliga invändningen. S: säg inte att det kostar mer än 160-180 kr! T: måste tyvärr säga att så inte är fallet. Detta är ett kultvin, eftertraktat i hela världen. S: helt obegripligt, det är inte ens i närheten av den kvalitetsnivån. Vad vi har i glaset är faktiskt rena bondfångeriet! S dundrar vidare, nu på högvarv: tänk på alla urskickliga rieslingproducenter på familjenivå som framställer eleganta och hantverksmässiga viner till helt andra priser. Ja vi tänker, vi tänker, men inte på just riesling, och kommer på att Léon Barral faktiskt gör ganska likartade viner med bättre balans, som dessutom finns att köpa just nu. De heter 2004 Leon Barral Faugères Jadis och 2004 Leon Barral Faugères Valinière. Satsa på dem istället...

ps. 20% cabernet sauvignon, resten syrah och mourvèdre. Drick medan frukten är intakt. Mer om Grange des Pères går att läsa här. En fransk entusiast hyllar egendomen men hoppade klokt nog över 2003. Läs också en svenskspråkig hyllning från en Vin- och bloggamatör! "Bettane Dessauve eller La Revue de Vin France's vinguider har inte ens lyckats få tag på flaskor för att recensera vinet." Så praktiskt...

ps. Vad tyckte Frankofilen?

2003 Domaine de la Grange des Pères (Laurent Vaillé, Aniane, Hérault)

2001 Le Pauillac de Pichon Comtesse de Lalande

Vi smakar på ett hemligt tredjevin - så pass hemligt att producenten valt att avstå från att överhuvudtaget figurera på etiketten mer än på detta vis: "Mise en bouteille à la propriété par PLL". Varför, kan man fråga sig. Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande är ju en av de stora, anrika aktörerna i Pauillac, en super-second , och borde väl rimligtvis använda detta i försäljningen även av tredjevinet. Men man har ju sitt renommé att vårda, och etiketten blinkar ändå tydligt till de invigda. Lite fånigt tycks det hela ändå, konsumenterna är nog kloka nog att förstå att konceptet med enklare cuvéer av de unga vinstockarna inte påverkar förstavinets rykte till det sämre, tvärtom. Här handlar det också om inköpta druvor, vilket möjligen kan förklara strategin. Nu är ju det här med inköpta druvor inget problem om man tittar på bourgogne, där det ibland kan vara riktigt svårt att bena ut skillnaden mellan den egna produktionen och négociantverksamheten. Vi har dock svårt att se att det är någon skam att producera ett enklare vin - om prislappen är anständig. Man skäms i alla fall inte mer än att man kallar vinet "Grand Vin de Bordeaux" - men, å andra sidan, vem gör inte det i Bordeaux! Också det lite fånigt... kunde man åtminstone inte spara den benämningen till Le Grand Vin? Jaja, vi dricker hur som helst gärna en billigare, lättare medelfyllig bordeaux med måttlig ambitionsnivå...

2001 Pauillac har en typisk, sympatisk pauillacdoft med ceder, lagerblad, svarta vinbär, svettiga toner, smörkola och lakrits. Lite insmickrande, direkt och frestande. Smaken är förvånansvärt sötfruktig, saftig, lite kryddig och läskande. Lättsamt och lättdrucket med hygglig bordeauxkaraktär och början till mognad. Ett trevligt vin i lättare stil med lite gles fruktighet och riktigt bra drickbarhet - inte det minsta märkvärdigt, men ändå klart sympatiskt. Känns lite som en betydligt mer seriös flaskvariant av saliga Lynch Box, i dess första och bästa tappning. Prisvärdet kan förstås som vanligt diskuteras när det gäller bordeaux, men vi gillar stilen och kan absolut tänka oss ett par flaskor till. Fram med en bit mild brie, eller kanske allra bäst: drick vinet helt utan tilltugg! 50% cabernet sauvignon, 50% merlot.

ps. Läs också Konjärens intryck.

2001 Pauillac (Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande, Pauillac, Bordeaux)

2003 Le Cigare Volant

Le Cigare Volant är ett vin vi slagit lovar kring under lång tid, ända tills ikväll utan att smaka. Producenten Randall Grahm är vid det här laget helt legendarisk, inte minst för sin fascination av och kärlek till sydfranska och italienska viner. Vinet lanserades redan 1984 och fick sitt geniala namn av en ganska bisarr paragraf hos appellationen Châteauneuf-du-Pape, där flygande tefat förbjöds att överflyga och landa i vingårdarna. Paragrafen skrevs antagligen ungefär samtidigt som Ed Wood hade premiär på sitt magnum opus "Plan 9 from Outer Space". Det borde alltså vara något för S, teamets mest uttalade älskare av sci-fi. Vi smakar vinet över flera kvällar, så att vinet får utvecklas med luften...

2003 Le Cigare Volant har en mogen, utvecklad doft av malaco salta fiskar, brända toner av farin, mogen skogsbärsfrukt, russin, funk, stall, djur, jord och lagrade hårdostar.

Smaken är lite gles och spretig den första kvällen, ändå utvecklad och mogen, smarrigt sötfruktig med spretande små tanniner, funk och hemgjord feeling. Rätt skönt och busigt. Mer trevligt än jättebra. Efter tre dagar i öppen flaska har spretigheterna och buset försvunnit. Smaken är nu riktigt god, utvecklad och väl sammanhållen, med bra syra, mustigt sötfruktig karaktär med inslag av mogen hårdost och balsamiska toner som ger en sydfransk, snudd på moget italiensk känsla. En verkligt positiv överraskning för oss - mycket drickbart, mjukt och behagfullt vin i europeisk stil. Ingen riktig högpoängare, men vinet levererar gott om drinking pleasure. Musarälskare bör gilla stilen. Tummen upp, vi dricker gärna det här vinet igen. 35% mourvédre, 32% syrah, 26% grenache och 7% cinsault.

2003 Le Cigare Volant (Bonny Doon Vineyards, California)

2005 Paitin Barbera d'Alba Campolive

Lördagskvällens mat är otvivelaktigt italiensk i smakerna. Kalventrecôterna panerades i mjöl, stektes i olivolja och bräserade därefter i noilly prat, vitvinsvinäger, hackad vitlök och bladpersilja. Därtill en klassisk risotto, som fått rikligt tillskott av parmesan, och haricots verts. Rena, härliga smaker, riktigt god mat. Vi möter upp med nya årgången av Paitins Barbera.

2005 Barbera d'Alba Campolive är mörk och tät i färgen. Här finns en tydligt träig karaktär av ny ekplanka och extraherad körsbärsfrukt (med hjälp av moderna rotofermenters). Marsipan, kola och Old Holborn piptobak.

Smaken är stram, god, intensiv, ganska fyllig och fortfarande knuten. Bra, höga syror, sura körsbär och en väl tydlig smak och strävhet av ekträ. Jämfört med Elio Altares dolcetto har vinet en tätare, fylligare och längre smak som fortfarande är i yngsta laget. Tydliga ambitioner finns, men de infrias inte än. Vinet smakar bra till mat - men utlöser inga riktiga ovationer av lycka. Det bör lagras ett år eller två, inte minst på på grund av träsmaken - men vi köper ingen biljett till det tåget.

2005 Campolive Barbera d'Alba Superiore (Pasquero-Elia, Azienda Agricola Paitin, Bricco di Neive, Piemonte)

2005 Elio Altare Dolcetto d'Alba

Gary Vaynerchuk är förmodligen vinvärldens mest speedade provsmakare. Hans kokainartade svada får oss svenskar att framstå som ett folk på livslång valiumdiet. Man kommer osökt att tänka på Ray Liotta i "Goodfellas". I ett riktigt sevärt inslag från förra året beskriver Vaynerchuk kvällens vin (här i extremt redigerad version) "almost like a rotten log component... there's some sweaty jockstrap action going on here... truffles, I love truffles...definitely got charisma, in spades...a schmorgasbord of cherries...92 points." Ett helt ostoppbart och underhållande stream-of-consciousness. Anything goes...

Vi smakar på 2005 Elio Altare Dolcetto d'Alba till grissini rosmarino och italienska korvar. Doften är klart aptitretande med mörk, våt körsbärsfrukt, violpastiller, rått kött, lagerblad, barrskog, kåda och animaliska toner högt upp i glaset. Smaken är intensiv, läskande med schysst syra och örtig bitterhet. Lättviktigt i munnen, men smakrikt. Frukten har lakats ur i moderna roto-fermenters. Ändå lite tunt och kort - fast what the hell, detta är en riktigt god dolcetto till antipasti. Vi hittar tyvärr (eller lyckligtvis) inte hälften av Garys alla högvarviga associationer, och 92 poäng måste vi bara spara till andra nivåer av vinupplevelser. Antonio Galloni gav 89p och det är väl kanske också i högsta laget. Vinet är riktigt gott - men den här vintypen kan helt enkelt inte bli en högpoängare, som vi ser det. $16 är ett kanonbra amerikanskt pris, 170 svenska kronor inte riktigt lika bra. Varför inte beställa Pio Cesares fina dolcetto, som är ännu mer charmerande och en dryg femtiolapp billigare...

2005 Elio Altare Dolcetto d'Alba (Azienda Agricola Cascina Nuova, La Morra, Piemonte)

Toscana 1999: Castello di Fonterutoli vs. Castello di Brolio

Vi tar avstamp i en läsarkommentar ikväll. Frågan gällde en jämförelse av stilen hos de här två toscanafavoriterna. Vi skrev: "Castello di Fonterutoli är ända sedan 1997 ett extraherat vin med generös karaktär av rostade fat. Ett uttalat modernt vin, om man så vill. Historien kan se ut så här: När den unga häftiga frukten ger sig efter fem år eller så , kan vinet ge lite intryck av att falla ihop, men ekfaten finns kvar och tar över. En trist fas! Efter tio år kommer en mogen fas där julkryddor, julmust och portvinstoner gives i en harmonisk helhet. Drickes alltså gärna relativt ungt, inom ett par år kanske, eller helt utmognat. Fast 2004 kommer förhoppningsvis inte bjuda på en lika extrem berg- och dalbana som 1997. Castello di Brolio är som sagt vid en jämförelse mer av klassiskt slottsvin halvvägs mellan riserva och bordeaux. Stilen sattes i och med årgång 1997. Det ger ett mer genomluftat intryck från sin uppfostran i fat. Den karaktären gör att vinet har en jämnare utvecklingskurva. Den balanserade stilen är redan från början präglad av en viss stallighet som växer med tiden. På så sätt finns det likheter med Tignanello!"

Nu är det dags för markisen att gå i duell med baronen. Med hjälp av årgång 1999 ska vi kolla vad som hänt med fem och ett halvt år efter inköpen, och åtta och ett halvt år efter skörden. Stämmer det vi skrev om utvecklingen, baserat på våra intryck av 1997, 1998 och 1999? Börjar årgång 1999 kanske äntligen bli mogen? Har ekfaten gått in i 1999 Castello di Fonterutoli till slut? Decembers doftkick av 1999 Castello di Brolio, ska den upprepas? Vi korkar upp och karafferar försiktigt, för här finns det gott om fällning. Båda är klara och mörkt brunröda, kanske en nyans mer plommon i Fonterutoli.


1999 Castello di Fonterutoli har omedelbart ur både flaska och karaff en riktigt stor doft. Man kan känna den på ett par meters håll, den fyller rummet. En härligt komplex och mogen mix av portvinstoner, plommonfrukt, tjära, chark och stall. I glaset kommer kryddighet (julkryddor, julmust), snart assisterad av örtighet (salvia, tomatpuré). Via torkade nyponrosor och lakritsrot landar vi i utvecklade, brända toner av farinsocker. Det sista lagret som avtecknar sig handlar om förfall: svamp, jord och undervegetation. Helheten är ämabel, harmonisk och bara en aning plufsig (var det merlot i vinet '99? nej, faktiskt 10% cabernet sauvignon!). Känns helt moget på doften!

Smaken överraskar positivt med en suveränt hög syra! Helt nedsmälta tanniner. Ändå en viss intensitet och kraft kvar. Lite god bitterhet i eftersmaken med salvia och malört. Den störande påtagliga eken från i somras är puts väck. Kanske var det en dålig flaska den gången, kanske har eken äntligen gått in i vinet. Man får nog räkna med att flaskorna mognar olika fort. Hur som helst: behagligt, harmoniskt och helt drickfärdigt med intressant komplexitet även i smaken. Lär väl hålla ett par år till, men denna flaska har nått sin topp just precis ikväll!


1999 Castello di Brolio har en betydligt mer återhållsam doft. Den ger först bara fragment ifrån sig: lite salvia här, lite fatvanilj där. Efter en stund avtecknar sig något speciellt. Något vasst, lite torrt sticker upp, som skiljer ut vinet från medtävlaren: det visar sig vara en nyvässad blyertspenna, bordeauxlik cederton! Lite cabernet i mixen, alltså? Jodå, fast bara ynka 4% cabernet/merlot. Nu, efter en halvtimme, öppnar doften upp mer, börjar likna föregående vins och bjuder på både komplexitet och mognadstoner. Julkryddor, en skvätt julmust, salvia, mint, lakrits, brända toner av så vitt skilda slag som gummi - och socker. För ovanlighetens skull i detta vin inte så mycket stall, och mycket mindre än i det första glaset. Några järnspikar sticker plötsligt upp! Ännu en vass bild - för det är helt enkelt en lite vassare, tuffare doft. Inte riktigt det öppna intryck vi fick i december.

Smaken bjuder på precis lika bra syra som i det förra glaset, och generös frukt, bara hållen i något stramare tyglar. Tanninerna är inte helt och hållet uppmjukade - vinet bjuder fortfarande lite motstånd. I sin helhet bjuds en något torrare karaktär, med lakrits i eftersmaken. Elegant och mycket gott vin. Har nog fortfarande ett år eller två kvar till sin topp och kommer att hålla betydligt längre i källaren.

Slutligen kan man säga att tiden har gjort vinerna mycket mer likartade än vad de var när de släpptes. Det är ungefär samma typ av mognadstoner som uppstår i stora viner från chianti classico. När vi senare under kvällen dricker vinerna och slutat att analysera, så ger de ungefär samma slags sköna smakupplevelse. Manchego blir perfekt som sällskap. Det ska bli extra trevligt att återkomma till 1999 Castello di Fonterutoli under resten av 2008...

1999 Castello di Fonterutoli Chianti Classico DOCG (Marchesi Mazzei, Fonterutoli, Castellina in Chianti, Toscana)

1999 Castello di Brolio Chianti Classico DOCG (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)

2005 Georg Breuer Riesling Terra Montosa

Efter en tuff arbetsvecka är det dags att tjuvstarta vårkänslorna med en av våra absoluta rieslingfavoriter i ny årgång. Terra Montosa är Georg Breuers mix av unga vinrankor och less than perfect-lägen i alla firmans bergsvingårdar ovanför Rüdesheim och Rauenthal. Förmodligen är vinet ändå den perfekta inträdesbiljetten till en parkettplats på Cirkus Breuer. Man hamnar liksom mitt i smeten, har bra överblick över summan av toppvinernas stil och får dessutom ett schysst pris på köpet. Att Terra Montosa brukar vara fruktigare och mognar snabbare skadar inte heller. Därmed inte sagt att man inte får sitt av mineraler och dessutom rätt oblyga löften om petroleum...

2005 Riesling Terra Montosa är påtagligt gult i färgen för en ung tysk riesling, med ett både silvrigt och simmigt utseende. Doften ger generöst, med en gång: härligt rik, mogen frukt med toner av persika, citronskal, inslag av tropisk frukt, mandelblommighet, en liten aning av fetma och oljiga toner komna ur rieslingdruvan och rheingaus sydsluttningar.

Smaken är intensiv, med persika, citrusfrukt, citronvand och citronskal. Syrorna är ju strålande - balansen mot sötfrukten perfekt! Eftersmaken lämnar en frisk, mineralisk känsla som varar länge. Helheten är absolut dregelframkallande och samtidigt extremt läskande. S, som är teamets strängaste syrataliban, efterlyser ännu mer knastertorr stil och tycker att det blir bara en aning för mycket av fruktcocktail. Föreslår till och med ett möte med gåslever! T har inga invändningar alls, vare sig mot vinet eller mot gåslever (om uppfödaren varit snäll mot gässen).

Vi beslutar istället att låta vinet möta en ljus kötträtt: enkelpanerade tunna skivor av fint kalvkött bräserade i kalvfond, citron, en gnutta balsamico och olivolja. Därtill gnocchi med ugnsbakade cocktailtomater, smörstekt salvia, frisk ruccola och grovriven parmesan. Riesling och allsköns schnitzelvarianter brukar ju funka bra - så även denna. Vi köper vinet, gärna i ordentligt tilltagen pluralis. Ett telefonsamtal - och dagen efter är det bara att hämta. Helt underbart!

ps. Släpptes i BS 1/3 efter nästan ett år i RS. Konstigt.

2005 Riesling Terra Montosa (Georg Breuer, Rüdesheim, Rheingau)

2004 Castello di Brolio

Nu står de toscanska nollfyrorna som spön i backen, och sämre kan man ju faktiskt ha det. Vi får "Drick din nollfyra Nu"-vibbar. Härligt att gå lös på unga toppviner som ändå är tillgängliga! Castello di Brolio är ett av de viner vi lagrat flest flaskor av, cirka fem lådor. Det brukar uppvisa en jämn mognadskurva, utan större berg-och dalbana (om årgångsversionen inte fått för mycket ek, vilket kanske kunde sägas om 1999). Det mognar trots allt relativt fort, så framemot åtta-tio års ålder kan man njuta av ett fullmoget vin med utvecklade stalltoner. I bra årgångar, som den aktuella, kan vinet hålla i flera år till.

2004 Castello di Brolio har en mörkröd, klar, vacker färg. Doften ger först tobak och mörka körsbär, därefter anis och brödkryddor som fänkålsfrö och kummin. början till ädelt bordeauxlika stalltoner och inslag av jordiga mineraler och mint. En mer klassiskt elegant och mindre sötfruktigt förförisk doft än i gårdagens 2004 Piaggia Riserva. Smaken är god, stram och fruktig, i en torrare, välbalanserad stil. Avslutningen bjuder på precis tillräckligt med örtig kärvhet, lakrits och en malörtslik kryddbitterhet som gör att eftersmaken får avvägda toner av Gammel Dansk. Visar stil och klass! Trots att det smakar utomordentligt gott redan nu, och inte är varken särskilt knutet eller bråkigt (som 1997 och 1999 var i sin ungdom) vill vi absolut lagra vinet för att locka fram mer av stall och mognadstoner. På så sätt har detta tydliga likheter med ett klassiskt slottsvin från bordeaux. Vi är helt överens, och ger båda tummen upp! Vi köper och lagrar...

2004 Castello di Brolio Chianti Classico (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)

2004 Piaggia Carmignano Riserva

Nej, vi kunde faktiskt inte låta bli Piaggia Riserva, nu när vi handlat några stycken till. En karafferad flaska till och efter maten bekräftar alla goda intryck från igår. Det här vinet är seriously good!

2004 Piaggia Carmignano Riserva har en förledande söt körsbärsfrukt i doften, med blommighet, bittermandel/mandelmassa, mint och en urläcker fatrostning. Ren och skär njutning att sniffa på detta vin! Smaken är fint sötfruktig, välbalanserad, med behagligt mjuka och chokladiga tanniner. Skön kraft, mjuk munkänsla, intensitet och längd. Eftermatenbråkigheten från 2005 Piaggia Il Sasso är som bortblåst. Ett snäpp upp i både årgång och kvalitet bjuds här istället ljuvlig toscansk ungdom i suveränt smittande stil - det smakar helt underbart, toner av balsamvinäger och sötfrukt passar utmärkt till hyvlad grana padano. Rent ut sagt skitgott! Ett förförande vin som appellerar direkt till lustcentrum - och det redan ikväll, hör och häpna! Aaahh...

2004 Piaggia Carmignano Riserva (Mauro Vannucci, Carmignano, Toscana)

Munskänkarna provar marsnyheter

Marssläppet är späckat med intressanta viner, inte minst rekordmånga rieslingar. Lite förvånande då att Munskänkarnas provning inte riktigt speglar släppets uttalade profil. Här finns istället, i vanlig ordning, lite för alla. Vinerna presenteras parvis med likartade sparringpartners - två vita och elva röda viner. Som vanligt är det lugnt och skönt att sitta ner med vinerna...

Vin nr 1 har en ljusgul färg med gröna inslag. Doften är mycket god, med mogen frukt av bordsdruva, honung och mandelblom. Något aromatisk, men verkligt elegant! Frisk, sötfruktig smak med bra koncentration, karaktär av söta bordsdruvor, lite eldighet och en diskret, aptitlig bitterhet i den långa avslutningen. Charmigt vin! Näst André Rieffels strålande Sylvaner Zotzenberg är detta den godaste silvaner vi hittills smakat. Etiketten är snarlik rieslingen från Würzburger Stein. Vi ångrar plötsligt inte det allra minsta att vi slarvade och felköpte två flaskor i lördags. ...

2006 Würzburger Stein Silvaner Grosses Gewächs (Juliusspital, Würzburg, Franken)

Vin nr 2 har en ljusgul färg. Här finns en mycket läcker rieslingdoft med komplexa skaltoner av olika citrusfrukter ända till pomerans, lite tropiska persikotoner, nässlor och tydliga antydningar, eller ska vi kanske säga löften om, petroleum. Tyvärr är doften bättre än smaken, som är rätt platt, bred och jordig i syrorna, vilka dessutom är aningen åt det låga hållet. Vinet saknar zzing och schpritz - ingen apéritif alltså, men kan bli bra till mat - den får oss hur som helst inte att famla efter plånboken. Vi satsar på en privatimport av Breuers 2005 Terra Montosa istället. Eller någon annan nollfemma, eller vad som helst från Joh. Jos. Prüm...

2006 Hochheimer Hölle Erstes Gewächs Trocken (Franz Künstler, Hochheim, Rheingau)

Vin nr 3 har varmröd, ljusare färg och en klockren doft av tysk simbassäng. Vi gillar doften av trolsk, unken insjö, men klorvatten är mest bara äckligt, som doftupplevelse betraktat. Redan här är det tyvärr kört! Frukten har visst lite körsbär också, men känns osnygg och oren. Smaken är saftig, småsträv och kärv med en smula eldighet och längd. Skit samma, vinet är redan diskvalificerat som odrickbart. Önskas istället ett drickbart vin, köp 2004 Pommard La Chanière, ge det tre dagars luft i flaskan och njut av en småmoget pinotkryddig insjö där några råa köttbitar och rökta korvar simmar omkring. Bara doften räcker länge att sniffa på...

2005 Hochheimer Reichestal Spätburgunder "R" (Franz Künstler, Hochheim, Rheingau)

Vin nr 4 är mörkt varmrött i färgen. Här finns en varm doft med kryddiga, rostade fattoner och en lite bränd känsla. Faten dominerar - det är mindre granskog och mer fat den här gången, jämfört med förra årets nollfyra. Smaken är smakrik, fruktig, kryddig och präglad av eketrä. En otrevlig beska från eken!

2005 Pinot Noir Alte Haide (Weingut Schloss Gobelsburg, Kamptal, Österrike)

Vin nr 5 är mörkt blårött och relativt tätt i färgen. Doften präglas av rostade fat i en fruktig, kryddig stil. Svarta vinbär och björnbär. Det doftar ca 100 kr. Smaken är sämre, ung, lite kärv och billig. Fruktig i stilen, sträv och kort. Ett enkelt vin. 50% garnacha, 50% merlot.

2004 Espelt Vidivi (Espelt Viticultors, Empordà, Spanien)

Vin nr 6 är likaledes mörkt blårött och hyggligt tätt i färgen. Här finns en intressant, mineralisk doft med våt sten och björnbärslik "våt" frukt. Rökiga mineraler, vinbärsblad och örter. Bra, rätt spännande och "terroiristisk" att sniffa på. Smaken är mjuk, fruktig, friskt syrlig och totalt renons på tanniner. Ok smak (inte minst för priset) men den lever inte upp till doften. 100% cabernet sauvignon.

2005 Zillinger Cabernet Sauvignon Sélection (Bioweingut Zillinger, Neusiedlersee, Österrike)

Vin nr 7 har en mörkt vinröd, blåtonad färg, fortfarande knappt genomsiktlig. Fin doft med körsbärstoner, avvägd fatkaraktär och tydlig mineralitet. Det doftar traditionellt, välbalanserat, sydfranskt lagringsvin. Tilltalande! Smaken är rejält tanninsträv och kraftfull med bra frukt och syra - på sitt sätt en rätt komplett smak. Balanserat vin i fyllig stil, men egentligen på tok för ungt att dricka redan nu. Envisas ni, så laga en mustig köttgryta. Lagra! 85% côt noir (malbec), 13% merlot, 2% tannat.

2003 Château Lagrezette Malbec (Domaine Lagrezette, Cahors, Frankrike)

Vin nr 8 är helt opakt! Mörkt blårött och tätt som en vägg. Det ser verkligen omoget ut, men den imponerande färgen utlovar potential. Knuten, mineralisk doft med björnbär, plommon, bittermandel och ek. Ger egentligen inte så mycket ifrån sig idag. Smaken är tufft tannisk, knastertorrt fruktpackad och tät i traditionellt sydvästfransk stil. Svårbedömt eftersom tanniner och örter dominerar idag. Lagra länge. Borde bli bra till slut om man har tålamod, i sådär åtta-tio år. 100% côt noir (malbec).

2004 Château La Reyne L'Excellence (Château La Reyne, Cahors, Frankrike)

Vin nr 9 har en halvmörk, blåröd, något oklar färg. Doften är mineralisk, fruktig med mörka körsbär, björnbär, plommon och massor av örter. Påminner lite om 2001 Graham's LBV = tomatplanta! Bra fruktkoncentration och längd i smaken med tanninkaraktär av kärnor, skal och stjälkar. En uppsjö av olika portugisiska druvor. Ett nja, ändå...

2005 Pintas Character (Wine and Soul, Douro, Portugal)

Vin nr 10 har en mörkare blåröd, tät, klar färg. Djup, god doft av grusmineraler. God, tät, mogen sangiovesefrukt med dyra franska ekfat i typisk toscanastil med kryddor, tobak, choklad och mint. Står som en frisk bris ur glaset! God, fruktig smak med snygga italienska syror och massor av hyggligt dyra ekfatstanniner som tapetserar hela gommen. Det här kan bli en riktigt fin upplevelse till en bistecca fiorentina om några år. Riktigt högklassigt vin! 70% sangiovese, 20% cabernet sauvignon, 20% merlot.

2004 Piaggia Carmignano Riserva (Mauro Vannucci, Carmignano, Toscana)

Vin nr 11 har en varm, mörkt vinröd färg med blåton. Doften är god, kafferostad med svarta vinbär, toner av ceder och örter, mintchoklad, och ett inslag av grispiss. Hyggligt komplex, rätt intressant och med en första antydan till mognad, konstigt nog! Michel Rollands pyttesmå luftbubblor snabbar förstås på utvecklingen... Smaken är behagligt avrundad, mjuk med mörk choklad, torr fruktighet och en lite gles och kort avslutning. Bra, trevlig bordeaux, inte minst med tanke på priset.

2004 Château Belgrave Haut-Médoc Cru Classé (Dourthe Vignobles, Bordeaux)

Vin nr 12 har en ljusare tegelröd färg med lite bruntoner. Här finns en god, lite återhållsam, intressant pauillacdoft med en känsla av av minnen och bleknade foton. Vackert och lite rörande! Cigarrlåda, blommor, mint och ammoniak. Plommon, gleshet, vemod. Smaken är medelfyllig, mjuk och mogen med låga tanniner och liten kraft. En rätt nobel och lite gles pauillac i lättare stil. Utvecklas nog inte mer. Njut vinet till milda kötträtter eller mild brie. Tveksamt prisvärde - det kändes bättre när vi betalade 199 DKK i Puttgarden 2006 än med de 379 kr vi hostade upp i lördags. SB har felaktiskt listat vinet som Haut-Batailley. Vi återkommer snart med en flaskrapport!

1999 Château Batailley Pauillac Cru Classé (Château Batailley, Bordeaux)

Vin nr 13 har en tät, mörkröd färg. Ser ungt ut. Rätt intressant, påtagligt fruktig bordeauxdoft med plommon, korint, örter och mint. Smaken är modernt fruktig, mintig och sträv, helt matkrävande idag. Ekbeska i smaken, men en bifteck frites gör nog susen om det ska drickas snart. Inte värt pengarna i vår smak och rätt synd att öppna före 2012. 65% merlot, 30% cabernet franc och 5 % cabernet sauvignon och malbec.

2004 Virginie de Valandraud Saint-Emilion Grand Cru (Jean-Luc Thunevin, Château Valandraud, Bordeaux)

2005 Piaggia Il Sasso & 2006 Briccotondo

Efter fyra månaders lyckad avhållsamhet gick det inte längre. Suget blev övermäktigt. Sömngångaraktigt, som på längesedan förprogrammerad autopilot rätade vi in oss i kön igen, under ackompanjemang av ett envist strilande regn. Varför står ni här och köar, frågade personalen. Jo, vi vill handla 2005 Clos des Papes, blev svaret. Det hade vi bestämt oss för nästan i samma ögonblick vi först smakade 2004 Clos des Papes. Den var så tillgänglig som ung att den for rakt upp på årsbästalistans femteplats. Framåt årsslutet föll bomben: Wine Spectator har fått för sig att 2005 Clos des Papes är Wine Of The Year. Sablar, kunde de inte valt någon svindyr Napa cab istället! Vi såg framför oss frånstötande scener med vilda, hänsynslösa vinfreaks som slogs om buteljerna i en två minuters huggsexa. Inget kunde varit mer fel. Det här blev en sansad feelgoodtillställning där glada, trevliga vinnördar försynt gick och plockade i det massiva överflödet. Här fanns mängder av på olika sätt intressanta viner istället för, som så ofta förr, bara en liten handfull. 2005 Clos des Papes fick se sig snuvad på huvudrollen i föreställningen. En skogsdrottning (tänk Cate Blanchett) vann faktiskt kampen om dagens hårdaste kvotering!

Framåt kvällningen laddar vi upp med antipasti, grissini rosmarino och små italienska korvar i väntan på att pizzadegen ska jäsa klart. Perfekt tillfälle att smaka på ett uppskrivet pizzavin - och på ett av dagens mer efterlängtade nysläpp. Endast en poäng skiljer dessa viner åt, tycker James Suckling (WS 90p respektive 91p). Vi ska se hur det står till med den saken.


2006 Briccotondo har en blåröd, tät färg. Doften är aptitretande: körsbär och svarta vinbär (även bladen), vanilj och blommighet. Frukten är ung, enkel och framfusig med lite drag av beaujolais. Smaken är kärvt god, intensivt fruktig men tvärkort och snörper åt ordentligt i avslutningen. Efter smaken minglar en känsla av salmiak och lite malörtsbitterhet. Vinet är riktigt gott i all sin enkelhet, men också en aning surt och snipigt. Kommer att passa som hand i handske till pizzan, tänker vi. Och mycket riktigt visar sig vinet från sin allra bästa sida just till maten. Några droppar peperolio på pizzan ger intryck av en längd i smaken som egentligen inte alls finns där.
Ett sista varningens ord: liksom av boxviner kan man få ont i håret av såna här unga, billiga viner - aldrig av mogna, dyra...


En pinne upp hittar vi 2005 Piaggia Il Sasso. Sällan har väl en ynka poäng gjort större skillnad! I glaset ser vinet klart, mörkt, vackert och visköst ut. Vi möts direkt av ursnygg fatrostning med torr kakao, vanilj, kryddor och mynta. Det är trots uttalad ungdomlighet en komplex och otroligt god doft med vaga charktoner, tydlig pralinfrukt av svarta vinbär, mörka körsbär och en mintig fräschör som står som en frisk bris ur glaset. Vi smakar: här finns intensiv frukt, torr mineralitet, potens (14,5%) i en kraftfull och långlång smak. Mitt i smaken noterar vi extremt bra grepp och "turbokvaliteter", smaken gasar på lite extra härifrån och bär ut länge med hjälp av de finfina syrorna. Supersnyggt vinmakeri. Utan större konkurrens den bästa nollfemma vi hittills smakat från Toscana. 70% sangiovese, 20% cabernet, 10% merlot.

ps. Senare på kvällen ger vinet ett mer knutet intryck med balsamiska toner i doften och mer fokus på salviaörtigt kärva, unga tanniner. Det är lite barskare och mer fatpräglat än den helt charmerande nollfyran. Vinet bör lagras ett par år. Hur fort utvecklingen kommer att gå är inte så lätt att veta, men 2010 kan tänkas vara en lagom medelväg. Någon mer som hunnit smaka?

2006 Barbera Briccotondo (Fontanafredda, Serralunga d'Alba, Piemonte)

2005 Piaggia Carmignano Il Sasso (Mauro Vannucci, Carmignano, Toscana)