2000 Vincent Girardin Corton Vieilles Vignes

Inspirerade av Frankofilen lagar vi ankbröst i kväll. När vi ändå håller på med anka är det alltid kul att göra ankconfit på en bunte lår till en annan dag. En apelsinsås som förutom fruktköttet innehåller anksky och kycklingfond, chalottenlök och vitlök, balsamico, stjärnanis och kinesisk soja, därtill en gräddig blomkålspuré samt buljongkokta puy-linser med lagerblad och en droppe vinäger blir kvällens anksällskap.

Girardins 2000 Corton Vieilles Vignes uppvisar en vackert transparent rubinröd färg. Ur glaset drar vi en allmänt vinös, elegant avrundad och sammansatt doft. Inga särskilda bär står ut, men hallon och plommon ligger närmast till hands. Här finns fin karaktär av fatlagring och ett ljust skimmer av örter som mynta och timjan med blommiga övertoner. Efterhand kommer mer och mer kryddnejlika.

Vi associerar till lika snyggt vinös och sammansatt barbaresco. Särskilt tänker vi på Giuseppe Corteses 1997 Rabaja, ett fantastiskt vin som också har lite nedtonad druvkaraktär.

I munnen bjuder Girardin på en balanserad smak med frisk syra, lagom strävhet, bra intensitet och en god, varm och lång efterklang. Vi provade en flaska direkt efter släppet för två år sedan. Intrycket då var runt och trevligt, vinet är slankare och snyggare nu. Vi tror att den flaska som återstår har lite mer att ge.

2000 Corton Grand Cru Vieilles Vignes (Vincent Girardin, Meursault, Bourgogne)

2002 Wegeler Oestricher Lenchen Riesling Spätlese

Vi avslutar kvällen med den briljanta "Das Leben der Anderen". Tysk film kräver förstås tyskt vin, och kontrasten mellan Staatssicherheits förbjudande järngrepp och Oestricher Lenchens honungslika smekning skänker en smått pervers njutning. Doften är, som en östtysk dissident med längtan till andra sidan muren kunde ha sagt,  to die for...

Utvecklade mineraler och integrerad petroleum ingår i himmelsk förening med en överdådig fruktkorg full av mandariner, persikor, aprikoser, mandel och honung (en ensam Trabant parkerad på en dystert grå gata i Östberlin skapar ytterligare kontrast). Den halvtorra smaken är extremt givande med en frisk syra som balanserar den klockrena sötfrukten. Här finns både viss mognad och all ungdomlig fräschör i behåll. Det här vinet handlar om ren och oförfalskad njutning, samtidigt som filmens point of no return innebär ren och skär tragedi...

Det är svårt att tro att denna täta och överdådiga Spätlese har en alkoholstyrka på endast 8%. Ännu svårare är det att fatta att priset var tvåsiffrigt. Det här var sista flaskan av vårt mesta tyska prisfynd någonsin på systemet, från alltid lika pålitliga Wegeler.

Regissörens namn kvalificerar direkt till rollen som topproducent i Mosel eller Rheingau. Ju längre desto bättre är den enkla regeln i Tyskland. Vad sägs om en "Florian Henckel von Donnersmarck Rheingau Riesling Erstes Gewächs"?

2002 Oestricher Lenchen Riesling Spätlese (Weingüter Wegeler, Oestrich-Winkel, Rheingau)

2004 Pierre Bouzereau-Emonin Meursault

I aprilnyheterna ämnade för det kommande året ingår denna meursault. Det är ett lovvärt initiativ att ha en representant för den mest urtypiska vitvinsbyn i Côte de Beaune tillgänglig för ett år framåt. Men varför valde man just den här?

Vi får en först en ung, jästig, återhållen, lite grön och aromatisk doft som knappt avslöjar sina framtida möjligheter. Efterhand kommer smör och senare rök. Vi anar ylle, och med god vilja några timmar senare finns vanilj, mandel och nötiga toner. Men de grönt omogna dragen vinner lätt över de smöriga idag.

Smaken är balanserad med rätt bra kraft och fin syra, men vinet är i dagsläget egentligen inte godare än en bättre basbourgogne. Det här är - får man ändå tro - ett lagringsvin som bör kunna utvecklas fördelaktigt med tiden, om det gröna ger med sig. Vill man dricka nu rekommenderas några timmars luftning.

Det så kallade "strategiska släppet" borde handla om direkt drickbarhet åt folket i varje typ och prisklass. Tänk om man hade kunnat lansera Domaine Matrots urgoda 2002 Meursault istället! Då hade många fler fått upp ögonen för hur bra en mogen ekfatslagrad chardonnay från Meursault kan vara. Så lägg till en ynka tia och beställ den.

Smörstekt röding med ruccola och mandelpotatis kunde ha varit bästa kompis med kvällens vin.

2004 Meursault (Pierre Bouzereau-Emonin, Meursault, Bourgogne)

2004 Bosquet des Papes Tradition

Vän av ordning saknar måhända mer exakta värderingar i våra tyckanden. Här kommer ett försök: det här vinet är hälften så bra som 2004 Clos des Papes, men dubbelt så bra som 2003 Guigal Côtes-du-Rhône. Vilket precis avspeglas i priset: man får helt enkelt vad man betalar för.

2004 Bosquet de Papes är ju mer än gott, men inte fantastiskt. För tillfället är doften knuten och det sitter en pappskiva i vägen. Ja, det doftar faktiskt så - men vi kan ana örter och röd frukt där bakom. Smaken är mer givande: saftigt god, rött sötfruktig och mineralisk med en del eldighet, utan att det blir helt baktungt trots 14,9 procent.

Detta hedonistvin är som gjort till ost - ikväll tar vi pecorino, manchego och comté. Vill man ha full valuta för pengarna är det nog bäst att vänta. Vi tog våra 98or efter ungefär sex år. Då hade vinet fått fina kryddiga mognadstoner med plommon och russin, men skulle säkert ha hållit i tio år till.

2004 Bosquet des Papes Tradition (Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

Fredag på vinbaren

Kul att träffa vännen Holger efter ett par år. Vi har bland annat en gemensam faiblesse för riesling. Så varför inte börja med en flygtur med fyra goda rieslingar i bredd?

Österrikaren Sepp Moser slår till med 2005 Riesling Gebling, ett vin av en sådan kraft att vi måste byta plats på den från först till sist. Här finns en generös och innehållsrik doft, fet, oljig och lite grönt aromatisk, med mineraler, citronskal, pomerans, persika, bittermandel och nästan smöriga toner. Smaken är intensiv, sötfruktigt citruspräglad, eldig och lite bitter i den långa avslutningen. Att alkoholen är en kraftfull bärare av doft och smak är uppenbart (14,2%).

Von Buhls 2004 Forster Pechstein Spätlese trocken framstår i jämförelse som en gammeldags söndagspromenad i slottsparken: finstämt sirlig, elegant och blommig med gröna och mineraliska inslag. Smaken är snäll och lättsamt god.

Christoph Tyrells 2004 Eitelsbacher Karthäuserhofberg är först helt sluten, vinet är lite för kallt. Efterhand frigör sig en fortfarande blygt knuten, ren och druvig doft. Vi får en angenämt ren och god, nästan halvtorr smak med fin syra. Båda de senaste vinerna behöver tid i källaren för att utvecklas till tydligare personligheter.

En särpräglad identitet finns hos J.J. Prüms 2004 Graacher Himmelreich Spätlese, som vi nu provar för andra gången på två veckor. Doften är intressant med associationer till bränd plast och gummi, aningen unkna animala toner och ett annat kemtekniskt eller oljigt inslag som vi känner igen men inte riktigt kan pricka. Är det myggmedel? Djungelolja? Nej nu trillar poletten ner, det är ju myrr!! Att allt detta ryms i en totalt sett finstämd och elegant doft är ju rätt fantastiskt. Smaken är ganska lik föregående vin, det vill säga ung och utvecklingsbar med fin syra. Sammanfattningsvis får man säga att alla tyskarna, med sina beskedliga 8%, hamnar lite i skuggan av den oblyga österrikaren.

På menyn finns halstrat viltsvinsinnanlår med smörstekta champinjoner kompat av en läcker risotto med ruccola och parmesanskivor uppå. Beställningen av detta leder osökt våra tankar till nästa vin. 2003 Pio Cesare Barbaresco Il Bricco har en förödande elegant fatkaraktär med drag av Armani. Det är lätt att associera till annan fin italiensk design och allmän känsla av executive class. Doften kommer med en frisk fläkt av mint och eucalyptus. Vidare får vi mörk choklad, ekfat, läder och moreller. Den mörkt körsbärslika smaken infriar med en uppsjö av supereleganta, dock massiva, ektanniner som fyller hela munnen. Det känns lite snålt att invända efter en sådan här smakupplevelse, men vi tror att Pio Cesares standardbarbaresco kan vara det bättre köpet när vinerna släpps på systemet första juni - om man vill ha mer av nebbiolodruvan och mindre av välskräddade ekfat.

Alain Graillot kommer med blåstället på. 2004 Crozes-Hermitage La Guiraude bjuder burdusa, härligt bonniga dofter. Vi får både insidan och utsidan av djuren på gården. Dessutom hela korvbutiken och en ask med tjärpastiller att suga på. Vinets frukt handlar om björnbärs- och blåbärssylt. Alltihop toppas med lakrits, en klick tapenade och några svarta oliver. Voilà! Oj, vilket gott vin.

Sista skvätten blir 2004 Domaine Pouderoux Latour de Grés Maury. Doften ger vanilj och smörkola, därtill sydfranska örter och mörkröd syltig frukt. Smaken är rik och intensiv, men också rätt tung och syltig med en hel del upplevd sötma, och dessutom uttalat eldig. Vinet är gjort av carignan, syra och grenache från gamla stockar.

Gondolens vinbar har bytt ut det mesta av vinlistan sedan vårt förra besök. Denna gång fanns exempelvis också 2001 Fiefs de Lagrange och 2003 Cepparello. Den pigga uppdateringen gör att man gärna vill komma tillbaka snart igen för att se vad som bjuds. Servicen är utmärkt, lugnet finns kvar i lokalen timmarna mellan fem och sju - och vårluften fläktar in genom de vidöppna fönstren ut mot saltsjön.

2005 Riesling Gebling (Weingut Sepp Moser, Rohrendorf, Kremstal, Österrike)

2004 Forster Pechstein Riesling Spätlese trocken (Reichsrat von Buhl, Pfalz)

2004 Eitelsbacher Karthäuserhofberg Riesling Kabinett (Karthäuserhof, Mosel-Saar-Ruwer)

2004 Graacher Himmelreich Riesling Spätlese (Joh. Jos. Prüm, Mosel-Saar-Ruwer)

2003 Barbaresco Il Bricco (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

2004 Crozes-Hermitage La Guiraude (Alain Graillot, Rhône)

2004 Latour de Grés Maury (Domaine Pouderoux, Maury, Côtes-du-Roussillon Villages)

2002 Louis Jadot Santenay Clos de Malte

Vi testade först det här vinet mot tasmanska Louis Pinot Noir. Då framstod det rätt stumt och återhållet i doften, och inte särskilt givande i smaken. Men ack så typiskt Bourgogne. Efter ett dygn i öppen flaska visar vinet upp mer lustfyllda drag och en rik doft präglad av plommonmarmelad med kanelstång. Smaken har också vuxit till sig några storlekar och ger, förutom de höga syrorna, en god mittsmak som spricker ut i en hyfsad längd i gommen. Som ni redan förstått är det här en kandidat för några års lagring.

2002 Santenay Clos de Malte (Louis Jadot, Beaune, Bourgogne)

2004 Cave de Turckheim Riesling Réserve

Måste alla goda viner kosta flera hundra kronor, frågar sig förmodligen en och annan läsare av våra skriverier. Nej, inte nödvändigtvis. Här är ett vitt som bevisar motsatsen, från kooperativet i Turckheim.

Doften är sötfruktig, mineralisk och lätt aromatisk, med aromer av blodgrape, blodapelsin, suckater och kalkrika, svagt mjölksyrepräglade inslag. Smaken är rätt mjuk med givande frukt - ämabel och lättsam med bra mineraler. Syrorna är avrundade och tillgängliga. Ett trevligt, inte alldeles torrt vin som med sin frukt passar bra till ost. Priset då? 84 pix är inget annat än rena kapet.

2004 Riesling Réserve (Cave de Turckheim, Haut-Rhin, Alsace)

2004 Freycinet Vineyard Louis Pinot Noir

Tasmanien känns ganska exotiskt. Vi har hittills bara smakat några viner från Pipers Brook/Ninth Island, som är den avgjort största producenten. Det var sauvignon blanc och pinot noir, om vi inte minns fel, och minst fem år sedan. De efterlämnade ändå trevliga vibbar i de delar av hjärnan som sparar på sådana.

Freycinet Vineyard ligger på östkusten vid 42:a breddgraden (etiketten inspirerar till kartografiska övningar). Det motsvarar inte Bourgogne på norra halvklotet utan snarare ungefär Medelhavskusten i Provence. Men jämförelsen haltar eftersom endast stora kalla havet skiljer Tasmanien från Sydpolen. Däremot stämmer breddgraden precis med Marlborough och Nelson på Nya Zeelands sydö. Namnet har man lånat av en fransk upptäcksresande, Lous Freycinet, som kartlade området för 205 år sedan. Gårdens arealer är inte ens tjugondelen av Pipers Brooks - det här är en liten familjeegendom med behändiga nio hektar.

I glaset har vinet en vacker, klar ljust rubinröd färg. Här bjuds en öppen, generös och sensuell doft med röd frukt, hallon(sylt), pinotkryddor, fat, örter (salvia) och lite rök. Det här är ett saftigt, lite sötfruktigt vin med bra intensitet, rätt frisk syra och balanserad alkohol. Så gott, så lättdrucket och så lätt att tycka om, att... skulle man introducera pinot noir för en total novis, då är det här en bra kandidat. Extra fint till ost, just nu Morbier.

2004 Louis Pinot Noir (Freycinet Vineyard, Bicheno, Tasmania)

2001 Château-Fuissé Vieilles Vignes

Kvällens vin är rena rama motsatsen till gårdagens: ek mot stål, bourgogne mot alsace, chardonnay mot riesling, mognad mot ungdom, fett mot stramt. Doften är mycket intressant och läcker, komplex och givande. Här finns ylle, mineral, massor av fatkaraktär, linolja, hasselnötsolja, rostad mandel, lite popcorn, smör och rollokola. Smaken är smaskigt intensiv - grapefrukt i en kropp med fin rondör och lätta inslag av fatoxiderade sherrytoner med associationer även åt Jurahållet. Vi blev bjudna på det här vinet för några år sedan, provade sen den aktuella årgången på Vinordic 2006 - lika gott och originellt då som nu.

En fin matchning till fatlagrad chardonnay är hemgjord pesto på ruccola och basilika.

2001 Pouilly-Fuissé Vieilles VIgnes (Château de Fuissé J. J. Vincent, Maconnais, Bourgogne)

Kompisar från förr

Vi försöker dra oss till minnes hur det var förr, i mitten av åttitalet, sådär tio år innan vi såg ljuset. Vad drack vi egentligen för vin på den tiden?

Frankofila föräldrar fick oss rätt tidigt att fatta att franskt vin var bra, och särskilt mjukt och trevligt var Morgon och Brouilly. Ännu mjukare var Beaujolais Royal. När det skulle vara riktigt fint ställdes vid enstaka tillfällen en Saint-Emilion på bordet. Det smakade slott, gammalt och torrt, ädelt, lite förnämt liksom. Ungefär samtidigt som vi fick tillträde till Systembolaget lanserade Vin & Sprit sina lantviner med en prislapp på dryga tjugan. De var försedda med den nygamla skruvkorken. Det franska var blått och bläckigt, det italienska surt, det tyska svagt, det österrikiska innehöll glykol, det portugisiska har vi glömt, och det spanska mjukt och mulligt (ett av sjuttiotalets mesta modeord, som numera har fått en fridlyst plats i Kronstams krönikor). Det var också vanligt med rykten om att Vino Tinto var ovanligt bra just i den senaste tappningen. Vi tröttnade förstås på att kolla upp hur det låg till med den saken, så många festers vin blev Côteaux de Languedoc och Côteaux du Tricastin.

Sommaren 1985 tillbringade vi båda, i sällskap med en kompis, fyra veckor i ett lånat hus i L'Etang-la-Ville väster om Paris. Vi missade i stort sett alla chanser till bra vin. Vieux Papes kostade 20 francs för fyra gånger 75 centiliter - okej, ner i shoppingvagnen! Morgon var ju bra, men lite dyrt kanske, 23 francs -  det tar vi! Inga större vinupplevelser att rapportera från den resan. Men ungefär vid denna tid fanns också de (numera mytiska) härtappade bordeauxvinerna. Här kunde även ett studielån eller minimilön räcka till. Typ 45-75 kronor har vi för oss att de kunde kosta. Jo, de dök upp titt som tätt, och vi upptäckte att de var rätt goda.

En hype kring Australien (som på den tiden bisarrt nog försökte göra vin med låg alkoholhalt för den svenska marknaden) fick oss att köpa rött därifrån, men det ledsnade vi och förhoppningsvis de flesta andra snart på. Australien fick som bekant med tiden ändå sin revansch (nu med hög alkohalt som omväxling). Spanien var annars ett säkert kort, de bästa vi minns var Viña Alberdi och Viña Ardanza från La Rioja Alta. Italien var bara surt och blaskigt, möjligen innehöll det metanol (hade vi läst). Vi kan egentligen inte minnas några italienare från åttiotalet, förutom lantvinet då. Men vi brydde oss ju inte direkt om att leta, än mindre prova.

Inte oväntat var vindrinkar populära: Kir hade redan haft sin peak, även om vi hann med att smaka under gymnasieåren. En god vän höll sig gärna till blandningen Val de Loire och päroncider (med smeknamnet päronvalle), alternativt med Liebfraumilch (päronlibbe). Göteborgarna i Stonefunkers introducerade oss till slut för den oheliga playadödaren calimocho: hälften tinto, hälften cola. Say no more.

ps. hade vi inga näsor på den tiden, undrar man. Nej, vi rökte ju !

2003 Domaine Leon Barral Faugères Jadis

Läsare Harald tipsade oss i fredags om det här vinet, som hittills gått oss helt förbi. Ytterligare en uppmärksammad representant för det nya Languedoc, och för den biodynamiska trenden. Vinet släpptes första mars i ett småparti om endast 60 flaskor, men ett dussin fanns fortfarande kvar idag på Passagen. Det svenska priset är ungefär detsamma som på franska Lavinia. Vi steker lammracks med vitpeppar och örter, och som tillbehör ett råris där vi rört ned ung chèvre och ruccola.

2003 Leon Barral Faugères Jadis har en stor och intressant doft med sydfranskt syrahstuk: tjära, skokräm, örter som oregano och timjan, blåbär och björnbärssylt. Smaken är småsöt och god med en fruktig, björnbärssyltig och rätt eldig känsla. Attacken i munnen är mjuk och mittsmaken är kraftfull, pepprig och kryddig. Syror och garvsyror gör sig märkbara först i eftersmaken som också är lite kärnbitter. Det här är ett gott och stabilt vin som är aningen tungt i gumpen.

Det varma året gav uppenbart extra eld i baken, och det känns som om det kunde vara ännu bättre i en svalare årgång. Till exempel har vi druckit en handfull languedocer från svala 2002 där balansen var riktigt fin. Nyligen druckna viner i liknande stil är: Château Pesquié Côtes du Ventoux, Bardou Saint-Chinian, Saga Pegot Faugères, Domaine de Grecaux Heméra och den mer eleganta Domaine Gauby Côtes du Roussillon Vieilles Vignes.

2003 Léon Barral Faugères Cuvée Jadis (Domaine Leon Barral, Lenthéric, Cabrerolles, Faugères, Languedoc)

2005 Léon Beyer Riesling

Stål och lime kan sammanfatta det här vinet i två ord. Vi drack nollfyran två gånger, först till en fisksoppa på Melanders i Söderhallarna i oktober -05 och sedan hemma för ett år sedan. Nya årgången 2005 är lika god och minst lika tuff. Vi får en aptitretande ståligt ren mineraldoft, med en svag aning av krydda. Frukten bjuder på lime och grape i hårda tyglar.

Smaken är knastertorr och limelikt stram med riktigt bra attack, höga stålhårda syror och matorienterad grapebitterhet. Jämfört med närmaste konkurrenten från Trimbach är det här vinet klart tuffare, ungefär som ett ben barskrapat på kött. Men möjligtvis också ännu elegantare, mer distingerat, som gjort för särskilt besatta riesling-aficionados och härdade syra-suckers.

Léon Beyer gör alltså helt kompromisslösa rieslingviner med mat i sikte - pröva också Les Ecaillers. Vi minns den där tidiga förmiddagsprovningen vid torget i Eguisheim. Syrachocken lämnade oss nästan golvade, med ett par flaskor 2000 Riesling Comtes d'Eguisheim i handen samt den mentala minneslappen "lagra länge".

2005 Léon Beyer Riesling (Léon Beyer, Eguisheim, Alsace)

1999 Sergio Gomba Barolo Boschetti

Söndagmiddagen går i traditionell stil: hjortstek med kantarellstuvad gräddsås, haricots verts och hasselbackspotatis. Ett traditionellt vin är också 1999 Barolo Boschetti, som vi öppnat och karafferat ett par timmar i förväg. Denna cru om 11 hektar ligger strax ovanför själva byn Barolo på en kulle som är helägd av Sergio Gomba. Förutom det här vinet gör man även en liten kvantitet "Sorí Boschetti" av de allra bästa druvorna från toppen av kullen.

Färgen är lysande klar och tegelröd med fina reflexer i glaset. Den stora, utvecklade doften är mycket god och sammansatt i typisk barolostil. Här finns fina mognadstoner: läder, stjärnanis, torkade rosor, lakrits, plommon, russin, torkad frukt, farin och medicinala toner. Väl i munnen bjuder vinet på en intensiv och lagom tuff attack.

I den slanka strukturen är det alkoholen (behagliga 13,5%) i balans med höga garvsyror som bär smaken framåt mot en lång, varm och anistonad eftersmak. Det här var en klart givande bekantskap från ett bra år, och dessutom råkar det vara systemets näst billigaste barolo. Rekommenderas utan minsta tvekan.

1999 Barolo Boschetti (Azienda Agricola Gomba, Barolo, Piemonte)

Helkväll med riesling

Vi inleder kvällen ute i det varma släpljuset med Egon Müllers 2004 Scharzhofberger Kabinett. Den är nästan vattenklar i solskenet med pyttesmå koldioxidbubblor. Den blyga, rena doften ger mest sten och mineral - våta stenar i en bastu kommer på tal. En svag fläkt av nässlor kan anas. Smaken är mild, len och delikat, inte helt torr med en mycket vänlig och sirligt finstämd syra. Koldioxiden märks inte på tungan. Lite oljetoner får vinet efterhand i munnen. Gott! Vinet är klarögt, purungt och outvecklat, men vi sätter ett litet frågetecken angående syran. Håller den verkligen för lagring?

Snart landar anklevermousse på rostat bröd. Nästa vin är en 2002 Brauneberger Juffer Sonnenuhr Spätlese från Fritz Haag. Här blir det mer av det mesta. Färgen är gulgrön, doften har härliga mognadstoner med cykelkällare och petroleum. Frukten går i skalan persika, nektarin, aprikos med grape och vanilj. På tungspetsen gives en liten sprits. Smaken är generös, rätt fyllig, med en viss restsötma. Här finns stadiga syror, lite tuff och koncentrerad mitt och en lång mineralisk eftersmak. Alldeles utmärkt! Moselvinerna håller båda 8%, passar bra innan maten.

Grillen är tänd, det vankas marulk och lax. 2005 Schoss Vollrads Riesling trocken har den nya förslutningen Vino-Lok som håller på att slå igenom på bred front i Tyskland. En rätt elegant lösning med glasproppen... Den rena, unga doften ger honung, bivax, mineral och drag av päron och äpple. Smaken har lite sprits, är en smula aromatisk med goda citrus- och äppelsyror i bredare stil, och liten grön bitterhet. Alla gillar det här vinet, husets i det här huset.

Till fisken dricker vi 2004 Hattenheimer Wisselbrunnen Erstes Gewächs från Schloss Reinhartshausen. Vinerna härifrån provade vi med stor behållning på Vinordic hos trevliga lilla Nordic Wine Company. Man gör även en dieselosande rieslingsekt! De goda intrycken står sig. Erstes Gewächs är torr rheingau av allra högsta klass, nästan i nivå med Breuers bergrieslingar (Breuer vägrar dock befatta sig med Erstes Gewächs-begreppet efter att Nonnenberg orättvist förnekats denna klassificering). I glaset har den läckra doften det mesta av elegans och mineralitet man kan önska. Smaken är renfruktig, helt torr, med liten sprits och bra balans mellan lime och mineral. Syran är hög, bra och lite hård (typisk för 2004).

Vi sticker in ett vilt kort från österrike. Nysläppta 2006 Tegernseerhof Selection kommer från familjen Mittelbachs 19 hektat i Kremstal. Alla gillar det här användbara vinet, vi ser fram emot att dricka mer av det i sommar. Doften är ren och snygg, rak och direkt, nässlig, med bra drag i den jästaromatiska frukten. Smaken är välbalanserad och mycket fruktig men absolut torr, understruken av en liten mineralisk sälta och mycket aptitliga syror.

Efter maten rundar vi av med espresso och mörk choklad smaksatt med apelsin och mandel. 2005 Hattenheimer Wisselbrunnen Feinherb är en lite uppseendeväckande riesling (också den med glaspropp). Feinherb betecknar viner sötare än halbtrocken men torrare än halbsüss/lieblich. Doften är ung och kaxig, druvig och jordaromatisk, vi föll först inte alls pladask när vi doftade innan maten. Men efter citruschokladen kommer det här halvtorra, intensiva, jordiga, klart eldiga vinet (14%) till sin rätt. Smaken fortsätter på temat citrus med inslag av Grand Marnier. Gott i passande sammanhang!

Lite senare friskar vi upp oss med 2005 Gustave Lorentz Riesling gjort av inköpta druvor från sluttningarna runt Bergheim. Den här basversionen har vi inte fallit för tidigare, tvärtom har vi funnit den rätt intetsägande. I den aktuella varma årgången är dock vinet ovanligt bra, utan tvekan riktigt bra för sitt pris. Det har en ren god doft med mineral och citron. Smaken är god, torr, stram, snygg, korrekt och småtuff med sköna, aningen bittra syror. Det funkar fint på egen hand eftersom vinet är såpass välbalanserat.

Vi provar mot 2005 Dopff & Irion Riesling som har mindre charm och fler gröna toner i den knutna,, mineraliska doften. Smaken är mycket stram, lite snålbitter, ogin och oinspirerande, vinet levererar inte ens motsvarande sitt anspråkslösa pris.

Alldeles i slutet av denna helkväll tar oss Nick Caves band Grinderman ända ner till det underbaraste grottstadiet med grymma "Get It On" på repeat...

2004 Scharzhofberger Riesling Kabinett (Egon Müller, Scharzhof, Wiltingen, Mosel-Saar-Ruwer)

2002 Brauneberger Juffer Sonnenuhr Spätlese (Fritz Haag, Dusemonder Hof, Brauneberg, Mosel-Saar-Ruwer)

2005 Schoss Vollrads Rheingau Riesling Trocken (Weingutsvervaltung Schloss Vollrads KG, Oestrich-Winkel, Rheingau)

2004 Hattenheimer Wisselbrunnen Riesling Erstes Gewächs (Schloss Reinhartshausen, Eltville-Erbach, Rheingau)

2006 Tegernseerhof Riesling Kremstal Selection (Fam. Mittelbach, Unterloiben, Dürnstein, Wachau)

2005 Hattenheimer Wisselbrunnen Riesling feinherb (Schloss Reinhartshausen, Eltville-Erbach, Rheingau)

2005 Gustave Lorentz Riesling (Gustave Lorentz, Bergheim, Haut-Rhin, Alsace)

2005 Dopff & Irion Riesling (Dopff & Irion, Château de Riquewihr, Haut-Rhin, Alsace)

Gröna fingrar

Ekologisk och biodynamisk vinodling måste vara senaste årtiondets främsta tendens i vinets värld, tillsammans med ett ökande intresse för ursprung och unik identitet. Är det här tomtarnas verkstad eller kvalitetsvinets räddning? Svaret finns som vanligt i flaskan.

Den stjärnspäckade listan innefattar namn som Zind-Humbrecht, Marcel Deiss, Domaine Weinbach, Marc Kreydenweiss, Clement Klur, Josmeyer, Ostertag, Bott-Geyl, Dauvissat, DRC, Leroy, Leflaive, Comtes Lafon, Trapet, Chapoutier, Montirius, Gauby, Barral, Dagueneau, Huet, Joly, Tissot, Selosse, Pontet-Canet, Fonroque, Bürklin-Wolf, Nigl, Nikolaihof... ett hyfsat urval salivframkallande namn, i vår mun.

En gemensam nämnare är intressanta, personliga viner. Hela listan omfattar mer än 500 producenter. Alsace och Bourgogne, som alltid varit uttalade terroirister, är särskilt väl representerade. Oavsett om man är skeptisk till de mest esoteriska sidorna av praktiken måste man kapitulera inför det flytande resultatet. Men vi måste tillägga att fler producenter har en liknande helhetssyn på jordmånen utan att vara biodynamiska. Ett lysande exempel på det är Willi Bründlmayer.

Vi funderar att det handlar om tid. Kvalitetsvin är ett arbetsintensivt hantverk och de mest hängivna gör helt enkelt det bästa vinet. Helhetssynen går hand i hand med ett större engagemang och förståelse av den egna terroiren. Ekologiska och biodynamiska odlare spenderar helt enkelt betydligt mer arbetstid i vingården. Den vinodlare som lägger ner mängder av extratid på omsorg om varje vinstock och jordlott bör ju ha större chanser att göra ett excellent vin.

Vinodling är dessutom en extrem form av monokultur, där jorden efterhand blir utarmad och måste tillföras nytt organiskt material. Annan växtlighet mellan raderna, fin kompost och gödsel från olika djur på gården verkar logiskt även för oss som inte riktigt förstår poängen med minimala homeopatiska doser. Resultatet i form av bättre jordkvalitet, med större diversitet och fler mikrober, är något som kan bevisas "vetenskapligt".

Att döma av originaliteten hos de producenter vi smakat (de flesta i listan ovan) tycks praktiken ge resultat. Och vem vill egentligen ha spår av gifter ens i sitt vardagsvin? Lägre svaveldoser är en annan trevlig bieffekt. Vi citerar Michel Chapoutier som får avsluta i typiskt fransk stil: "framtiden för biodynamiskt vin kommer endast begränsas av konsumentens förmåga att uppskatta komplexa, sofistikerade viner" Och vilja att betala för dem, får vi tillägga.

Biodynamic Wine: The Wine Anorak
Master List of 521 Biodynamic Wine Producers

ps. En vinodlare som tycks ha tomteluvan på plats är amerikanen Tim Spear. Läs den här roliga posten!

pps. Bilden tog vi i Itterswiller, Alsace (Bas-Rhin)

2005 Gilles Robin Cuvée Albéric Bouvet

Ett år sedan vi senast drack Albéric Bouvet, men det var förra årgången 2003. Otäckt gott, tyckte vi då! Idag bjuder nollfemman på en doft av tjärpastill och charkbutik med bra sortiment av rökta korvar, björnbärssylt, aningens linolja/terpentin och fräschör av eucalyptus eller tallbarr.

I munnen ett friskt vin med bra syror, medelgod koncentration, smått knutna tanniner, viss sälta och en (jämfört med nolltrean) lättare, mer klassisk struktur. Idag är vinet mer ungt än fantastiskt, och faktiskt oväntat lätt. Färgen är åt det blåvioletta hållet. Slutsatsen är att lagring är på sin plats, och att bra saker kommer hända med tiden.

Dracks till grillade ryggbiffar med fettkappa, salt och citron, puy-linser, bönor och sallad.

2005 Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet (Domaine Gilles Robin, Les Chassis-Mercurol, Rhône)

2005 Wegeler Riesling Pur

Sedan vi insåg att vårt lager av Johannes Hirschs underbara Zöbing-nollfemma faktiskt skulle ta slut, har vi sökt med ljus och lykta efter en ersättare till rollen som husets aperitifriesling. 2005 Wegeler Riesling Pur är standard-rheingau av yppersta sort. Stringent, lyxig doft med lime, mineral och löften om petroleum. Den lilla spritsen är delikat, syrorna intensiva och perfekt stimulerande. Smaken ger citronskal, lime och grape med en fin efterklang där citrustonerna minglar kvar i gommen. Det märks att det är producenten av Geheimrat "J" som ligger bakom, för här finns flera likheter. Det här är minst ett par storlekar större och en mer givande upplevelse än Breuers 2006 Riesling Sauvage. Kommer i odogmatisk bordeaux-flaska under skruvkork.

Som tilltugg gratinerad chèvre på toast med ringlad honung.

2005 Wegeler Pur Riesling Kabinett (Weingüter Geheimrat J Wegeler, Oestrich, Rheingau)

2004 François Lamarche Hautes-Côtes de Nuits

Vi är lite nyfikna på om en enklare bourgogne, i samma prisklass som tyskarna, ändå inte är på hemmaplan i matchen om lättare pinot noir. Domaine Lamarche är väl inte en av de vassaste producenterna i Vosne-Romanée (deras claim to fame är monopolet La Grande Rue) och det vi testar är ett vin från enklare lägen uppe på höjderna, 2004 Hautes-Côtes de Nuits.

Doften är först knuten, men efter lite snurrande får vi massor av vått grus och sten, ungefär som i en vattenslip (inte olikt senaste doftintrycken av Pio Cesares nolltrea), och dessutom klart grönörtiga associationer. Smaken är rätt fatig, torr, grön, gräsig, stjälkig som persilja och örtig som malört. Ingen större charm här, med kartiga syror och klen frukt. Trots negativa noteringar finns ändå en läskande kvalitet, men också en kort och lättglömd eftersmak.

Skördeuttaget verkar vara åt det högre hållet och druvorna har inte lyckats nå full mognad i det svala året. Växthuseffekten gynnar möjligtvis de tyska odlarna av pinot noir? De kör i alla fall över det här vinet fullständigt. Bättre måste Bourgogne kunna prestera även i enklare lägen. Av kvällens tre viner är det ingen tvekan om var vi lägger pengarna i sommar.

2004 Bourgogne Hautes-Côtes de Nuits (Domaine Francois Lamarche, Vosne-Romanée, Côte d'Or, Bourgogne)

2004 A. Christmann Spätburgunder

Vi låtsas att det det är sommar, trots att regnet öser ner över Stockholm. Visst är en lätt sval pinot noir ofta att föredra framför sommarens roséer? Till grillade kycklinglårfileer med couscous full av paprika, zucchini, cashewnötter, tranbär, sultanrussin och stora mörka dito vill vi gärna dricka tysk spätburgunder eller elsassisk pinot noir. Så det är läge att jämföra två tyska röda.

2004 A. Christmann Spätburgunder har en doft som först ter sig lite unken, med våt träplanka. Men snart kommer fler intryck: nypon, sandelträ, ett uns terpentin och till slut smörkola och en smått hedonistiskt kryddig och lite bränd pinotdoft. Här finns pigga, friska syror och en smula eldighet som driver smaken framåt. Av de bägge tyskarna är den här snäppet varmare och mer "nyzeeländsk". Njutbart, lite insmickrande och riktigt gott från Tysklands sydligaste vingårdar ner mot gränsen till Alsace. När man kör omkring här är det lätt att tro att man är i Alsace - det är precis samma sydostsluttning, bara lite längre norrut.

2004 Christmann Spätburgunder (Weingut A. Christmann, Gimmeldingen, Pfalz, Tyskland)

2004 Kloster Eberbach Assmanshäuser Höllenberg Spätburgunder

Assmanshausen ligger strax runtom Rhenflodens krök norrut, det är nästa by väster om Rüdesheim. Den här byn är specialiserad på odling av spätburgunder i sydvästlägena mot floden, och producenten till kvällens exempel härifrån är statsägda Kloster Eberbach.

När vi jämför färgerna i glasen är 2004 Assmanshäuser Höllenberg lite mörkare än Christmanns vin. Doften är kryddig med sandelträ, frisk med slånbär, hallon och söta körsbär, dessutom med inslag av barrträd. Initalt är det här vinet mer givande, renare och friskare i doften än Christmanns.

I munnen är vi först en smula besvikna på de lingonlika syrorna som känns lite platta, men smaken är lätt och god och efterhand öppnar sig vinet med mer generös frukt samt en givande örtighet av det lite gröna slaget, och mer av små kärnbittra tanniner i en kryddig helhet. Av de två tyskarna är detta den lite nordligare, svalare, mer "burgundiska". Även detta vin ger en trevlig smakupplevelse som är stramare än pfalzaren.

2004 Assmanshäuser Höllenberg Spätburgunder (Staatsweingüter Kloster Eberbach, Eltville, Rheingau, Tyskland)