2006 Horst Sauer Escherndorfer Lump Riesling Grosses Gewächs

En enda klunk till apéritif - och saken är klar. Detta är en storslagen, om än purung, frankenriesling. Lump betyder skräp, och det är precis motsatsen till vad vi har i glaset. Massor av skräp i form av grus och jord lär dock behöva skyfflas upp årligen i denna tvärbranta vingård, efter vintersäsongens regn.

2006 Escherndorfer Lump Riesling Grosses Gewächs är vårt första smakprov från producenten Horst Sauer. Färgen är fin, mellan ljust guld och silvervit. Vi får en ljuvligt söt doft, rik på honung, guläpplig frukt, vita blommor, mineraler och nässligt örtiga, lätt aromatiska övertoner. Smaken är frisk, spritsig och supergod med hög syra, verkligt intensiv frukt med drag av ananas, ungt aromatiska toner, en slick piggelin och en rejält lång eftersmak med liten, aptitlig bitterhet. Smaken av frisk isglass minglar kvar i munnen ett bra tag efteråt. En härlig apéritif redan idag - men framför allt massor av potential för framtiden. Missa inte detta utmärkta rieslingvin.

ps. Johan P har smakar flera intressanta viner på sista tiden, inte minst detta. En extra eloge för det uthålliga projektet med matrecept till vinerna.

2006 Escherndorfer Lump Riesling Grosses Gewächs (Horst Sauer, Franken)

2004 Ridge Santa Cruz Mountains

Förra året föll vi första gången för ett vin från Ridge Vineyards. Det var 2004 Geyserville. Efter att ha lyckats förhålla oss svala till (förmodligen) både bättre och tätare årgångar på två Vinordicmässor, var det mellanåret 2004 som till slut fick oss på fall. Kanske för att vi inte ett ögonblick kunde anklaga vinet för att vara syltigt, sött och "typisk amerikansk zinfandel"... Det vi hittade var schysst balans och finess. Den här gången är invändningarna av motsatt slag, i motsats till våra gamla eurocentriska fördomar - det här smakar mest som ett svalt år från svala lägen...

2004 Ridge Santa Cruz Mountains har en ganska läcker doft av McDonalds blåbärspaj med vaniljkräm, Solero Röda Bär, vinbärssaft och bittermandel från faten. Efterhand kommer gott om uppstramande övertoner av örter, jord och ett par vackra blommor på toppen. Smaken är god - men också förvånansvärt stram och knuten. Uppfriskande vinbärssaftig med lite bärig kärvhet. Rätt gles, saknar större intensitet och koncentration. Ändå finns en aning längd i eftersmaken. Det är ett hyggligt vin, tycker vi, men ingen upplevelse. Nolltrean smakade bättre i vår mun, men framförallt 2004 Ridge Geyserville, som var det vi blev verkligt charmade av för ett drygt år sedan. Det känns inte som att det här vinet går mot en lysande framtid, men vi kanske har fel. Detta är inte vår hemmaplan. Vad säger ni, alla Ridgefreaks?

51% cabernet sauvignon, 47% merlot, 1% cabernet franc, 1% petit verdot. 13% alkohol.

2004 Ridge Santa Cruz Mountains (Ridge Vineyards, Cupertino, California)

2003 Domaine de la Grange des Pères

I Peter Mayles läsalättbok "A Good Year" (någon som sett filmen med Russell Crowe?) finns ett underhållande sidospår om ett kultvin från bordeaux, ett svindyrt, okänt garagevin som efterhand visar sig härröra från en gynnad jordplätt i Lubéron. De psykologiska mekanismerna, hemlighetsmakeriet och de hejdlöst trissade priserna beskrivs på ett sätt som påminner om kejsarens nya kläder.

Ett vin som också fått kultstatus är La Grange des Pères. Efter att Parker hyllat några tidiga nittiotalsårgångar har det tuffat på fint. När priset väl gått upp, så stannar det där, och vinsamlare överallt springer benen av sig år efter år. Här har vi ett lantvin från Hérault mitt i Languedoc, som parkerat sig på den imponerande prisnivån 442 kr. Nyligen sänkte SB priset till 349 kr. Hmm, vad är egentligen fatt? Vi har inte smakat vinet tidigare, men blir nyfikna efter ett par samstämmiga rekommendationer...

2003 Domaine de la Grange des Pères har en påtagligt ljus, klart varmröd färg som ser tunn ut i kanterna. Doften är örtig och god med tobak och stall, vitpeppar och bonnig mèrde. Stickig skogsbärsfrukt samsas med brända toner av bakelit. Smaken är egentligen också god - men därtill riktigt vass och kantig i munkänslan med hårda tanniner märkta av det heta året. Eftersmaken är lite tunn och alkoholen sitter kvar som en halsbränna (ändå bara 13,5% enligt etiketten). Ett rustikt, lite busigt vin - inte alls särskilt sofistikerat. Allt gott och väl, det är inte särskilt ovanligt i Languedoc. Vinet funkar bra till en sydfransk korvgryta.

Nu kommer vi till priset, den huvudsakliga invändningen. S: säg inte att det kostar mer än 160-180 kr! T: måste tyvärr säga att så inte är fallet. Detta är ett kultvin, eftertraktat i hela världen. S: helt obegripligt, det är inte ens i närheten av den kvalitetsnivån. Vad vi har i glaset är faktiskt rena bondfångeriet! S dundrar vidare, nu på högvarv: tänk på alla urskickliga rieslingproducenter på familjenivå som framställer eleganta och hantverksmässiga viner till helt andra priser. Ja vi tänker, vi tänker, men inte på just riesling, och kommer på att Léon Barral faktiskt gör ganska likartade viner med bättre balans, som dessutom finns att köpa just nu. De heter 2004 Leon Barral Faugères Jadis och 2004 Leon Barral Faugères Valinière. Satsa på dem istället...

ps. 20% cabernet sauvignon, resten syrah och mourvèdre. Drick medan frukten är intakt. Mer om Grange des Pères går att läsa här. En fransk entusiast hyllar egendomen men hoppade klokt nog över 2003. Läs också en svenskspråkig hyllning från en Vin- och bloggamatör! "Bettane Dessauve eller La Revue de Vin France's vinguider har inte ens lyckats få tag på flaskor för att recensera vinet." Så praktiskt...

ps. Vad tyckte Frankofilen?

2003 Domaine de la Grange des Pères (Laurent Vaillé, Aniane, Hérault)

2001 Le Pauillac de Pichon Comtesse de Lalande

Vi smakar på ett hemligt tredjevin - så pass hemligt att producenten valt att avstå från att överhuvudtaget figurera på etiketten mer än på detta vis: "Mise en bouteille à la propriété par PLL". Varför, kan man fråga sig. Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande är ju en av de stora, anrika aktörerna i Pauillac, en super-second , och borde väl rimligtvis använda detta i försäljningen även av tredjevinet. Men man har ju sitt renommé att vårda, och etiketten blinkar ändå tydligt till de invigda. Lite fånigt tycks det hela ändå, konsumenterna är nog kloka nog att förstå att konceptet med enklare cuvéer av de unga vinstockarna inte påverkar förstavinets rykte till det sämre, tvärtom. Här handlar det också om inköpta druvor, vilket möjligen kan förklara strategin. Nu är ju det här med inköpta druvor inget problem om man tittar på bourgogne, där det ibland kan vara riktigt svårt att bena ut skillnaden mellan den egna produktionen och négociantverksamheten. Vi har dock svårt att se att det är någon skam att producera ett enklare vin - om prislappen är anständig. Man skäms i alla fall inte mer än att man kallar vinet "Grand Vin de Bordeaux" - men, å andra sidan, vem gör inte det i Bordeaux! Också det lite fånigt... kunde man åtminstone inte spara den benämningen till Le Grand Vin? Jaja, vi dricker hur som helst gärna en billigare, lättare medelfyllig bordeaux med måttlig ambitionsnivå...

2001 Pauillac har en typisk, sympatisk pauillacdoft med ceder, lagerblad, svarta vinbär, svettiga toner, smörkola och lakrits. Lite insmickrande, direkt och frestande. Smaken är förvånansvärt sötfruktig, saftig, lite kryddig och läskande. Lättsamt och lättdrucket med hygglig bordeauxkaraktär och början till mognad. Ett trevligt vin i lättare stil med lite gles fruktighet och riktigt bra drickbarhet - inte det minsta märkvärdigt, men ändå klart sympatiskt. Känns lite som en betydligt mer seriös flaskvariant av saliga Lynch Box, i dess första och bästa tappning. Prisvärdet kan förstås som vanligt diskuteras när det gäller bordeaux, men vi gillar stilen och kan absolut tänka oss ett par flaskor till. Fram med en bit mild brie, eller kanske allra bäst: drick vinet helt utan tilltugg! 50% cabernet sauvignon, 50% merlot.

ps. Läs också Konjärens intryck.

2001 Pauillac (Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande, Pauillac, Bordeaux)

2003 Le Cigare Volant

Le Cigare Volant är ett vin vi slagit lovar kring under lång tid, ända tills ikväll utan att smaka. Producenten Randall Grahm är vid det här laget helt legendarisk, inte minst för sin fascination av och kärlek till sydfranska och italienska viner. Vinet lanserades redan 1984 och fick sitt geniala namn av en ganska bisarr paragraf hos appellationen Châteauneuf-du-Pape, där flygande tefat förbjöds att överflyga och landa i vingårdarna. Paragrafen skrevs antagligen ungefär samtidigt som Ed Wood hade premiär på sitt magnum opus "Plan 9 from Outer Space". Det borde alltså vara något för S, teamets mest uttalade älskare av sci-fi. Vi smakar vinet över flera kvällar, så att vinet får utvecklas med luften...

2003 Le Cigare Volant har en mogen, utvecklad doft av malaco salta fiskar, brända toner av farin, mogen skogsbärsfrukt, russin, funk, stall, djur, jord och lagrade hårdostar.

Smaken är lite gles och spretig den första kvällen, ändå utvecklad och mogen, smarrigt sötfruktig med spretande små tanniner, funk och hemgjord feeling. Rätt skönt och busigt. Mer trevligt än jättebra. Efter tre dagar i öppen flaska har spretigheterna och buset försvunnit. Smaken är nu riktigt god, utvecklad och väl sammanhållen, med bra syra, mustigt sötfruktig karaktär med inslag av mogen hårdost och balsamiska toner som ger en sydfransk, snudd på moget italiensk känsla. En verkligt positiv överraskning för oss - mycket drickbart, mjukt och behagfullt vin i europeisk stil. Ingen riktig högpoängare, men vinet levererar gott om drinking pleasure. Musarälskare bör gilla stilen. Tummen upp, vi dricker gärna det här vinet igen. 35% mourvédre, 32% syrah, 26% grenache och 7% cinsault.

2003 Le Cigare Volant (Bonny Doon Vineyards, California)

2005 Paitin Barbera d'Alba Campolive

Lördagskvällens mat är otvivelaktigt italiensk i smakerna. Kalventrecôterna panerades i mjöl, stektes i olivolja och bräserade därefter i noilly prat, vitvinsvinäger, hackad vitlök och bladpersilja. Därtill en klassisk risotto, som fått rikligt tillskott av parmesan, och haricots verts. Rena, härliga smaker, riktigt god mat. Vi möter upp med nya årgången av Paitins Barbera.

2005 Barbera d'Alba Campolive är mörk och tät i färgen. Här finns en tydligt träig karaktär av ny ekplanka och extraherad körsbärsfrukt (med hjälp av moderna rotofermenters). Marsipan, kola och Old Holborn piptobak.

Smaken är stram, god, intensiv, ganska fyllig och fortfarande knuten. Bra, höga syror, sura körsbär och en väl tydlig smak och strävhet av ekträ. Jämfört med Elio Altares dolcetto har vinet en tätare, fylligare och längre smak som fortfarande är i yngsta laget. Tydliga ambitioner finns, men de infrias inte än. Vinet smakar bra till mat - men utlöser inga riktiga ovationer av lycka. Det bör lagras ett år eller två, inte minst på på grund av träsmaken - men vi köper ingen biljett till det tåget.

2005 Campolive Barbera d'Alba Superiore (Pasquero-Elia, Azienda Agricola Paitin, Bricco di Neive, Piemonte)

2005 Elio Altare Dolcetto d'Alba

Gary Vaynerchuk är förmodligen vinvärldens mest speedade provsmakare. Hans kokainartade svada får oss svenskar att framstå som ett folk på livslång valiumdiet. Man kommer osökt att tänka på Ray Liotta i "Goodfellas". I ett riktigt sevärt inslag från förra året beskriver Vaynerchuk kvällens vin (här i extremt redigerad version) "almost like a rotten log component... there's some sweaty jockstrap action going on here... truffles, I love truffles...definitely got charisma, in spades...a schmorgasbord of cherries...92 points." Ett helt ostoppbart och underhållande stream-of-consciousness. Anything goes...

Vi smakar på 2005 Elio Altare Dolcetto d'Alba till grissini rosmarino och italienska korvar. Doften är klart aptitretande med mörk, våt körsbärsfrukt, violpastiller, rått kött, lagerblad, barrskog, kåda och animaliska toner högt upp i glaset. Smaken är intensiv, läskande med schysst syra och örtig bitterhet. Lättviktigt i munnen, men smakrikt. Frukten har lakats ur i moderna roto-fermenters. Ändå lite tunt och kort - fast what the hell, detta är en riktigt god dolcetto till antipasti. Vi hittar tyvärr (eller lyckligtvis) inte hälften av Garys alla högvarviga associationer, och 92 poäng måste vi bara spara till andra nivåer av vinupplevelser. Antonio Galloni gav 89p och det är väl kanske också i högsta laget. Vinet är riktigt gott - men den här vintypen kan helt enkelt inte bli en högpoängare, som vi ser det. $16 är ett kanonbra amerikanskt pris, 170 svenska kronor inte riktigt lika bra. Varför inte beställa Pio Cesares fina dolcetto, som är ännu mer charmerande och en dryg femtiolapp billigare...

2005 Elio Altare Dolcetto d'Alba (Azienda Agricola Cascina Nuova, La Morra, Piemonte)

Toscana 1999: Castello di Fonterutoli vs. Castello di Brolio

Vi tar avstamp i en läsarkommentar ikväll. Frågan gällde en jämförelse av stilen hos de här två toscanafavoriterna. Vi skrev: "Castello di Fonterutoli är ända sedan 1997 ett extraherat vin med generös karaktär av rostade fat. Ett uttalat modernt vin, om man så vill. Historien kan se ut så här: När den unga häftiga frukten ger sig efter fem år eller så , kan vinet ge lite intryck av att falla ihop, men ekfaten finns kvar och tar över. En trist fas! Efter tio år kommer en mogen fas där julkryddor, julmust och portvinstoner gives i en harmonisk helhet. Drickes alltså gärna relativt ungt, inom ett par år kanske, eller helt utmognat. Fast 2004 kommer förhoppningsvis inte bjuda på en lika extrem berg- och dalbana som 1997. Castello di Brolio är som sagt vid en jämförelse mer av klassiskt slottsvin halvvägs mellan riserva och bordeaux. Stilen sattes i och med årgång 1997. Det ger ett mer genomluftat intryck från sin uppfostran i fat. Den karaktären gör att vinet har en jämnare utvecklingskurva. Den balanserade stilen är redan från början präglad av en viss stallighet som växer med tiden. På så sätt finns det likheter med Tignanello!"

Nu är det dags för markisen att gå i duell med baronen. Med hjälp av årgång 1999 ska vi kolla vad som hänt med fem och ett halvt år efter inköpen, och åtta och ett halvt år efter skörden. Stämmer det vi skrev om utvecklingen, baserat på våra intryck av 1997, 1998 och 1999? Börjar årgång 1999 kanske äntligen bli mogen? Har ekfaten gått in i 1999 Castello di Fonterutoli till slut? Decembers doftkick av 1999 Castello di Brolio, ska den upprepas? Vi korkar upp och karafferar försiktigt, för här finns det gott om fällning. Båda är klara och mörkt brunröda, kanske en nyans mer plommon i Fonterutoli.


1999 Castello di Fonterutoli har omedelbart ur både flaska och karaff en riktigt stor doft. Man kan känna den på ett par meters håll, den fyller rummet. En härligt komplex och mogen mix av portvinstoner, plommonfrukt, tjära, chark och stall. I glaset kommer kryddighet (julkryddor, julmust), snart assisterad av örtighet (salvia, tomatpuré). Via torkade nyponrosor och lakritsrot landar vi i utvecklade, brända toner av farinsocker. Det sista lagret som avtecknar sig handlar om förfall: svamp, jord och undervegetation. Helheten är ämabel, harmonisk och bara en aning plufsig (var det merlot i vinet '99? nej, faktiskt 10% cabernet sauvignon!). Känns helt moget på doften!

Smaken överraskar positivt med en suveränt hög syra! Helt nedsmälta tanniner. Ändå en viss intensitet och kraft kvar. Lite god bitterhet i eftersmaken med salvia och malört. Den störande påtagliga eken från i somras är puts väck. Kanske var det en dålig flaska den gången, kanske har eken äntligen gått in i vinet. Man får nog räkna med att flaskorna mognar olika fort. Hur som helst: behagligt, harmoniskt och helt drickfärdigt med intressant komplexitet även i smaken. Lär väl hålla ett par år till, men denna flaska har nått sin topp just precis ikväll!


1999 Castello di Brolio har en betydligt mer återhållsam doft. Den ger först bara fragment ifrån sig: lite salvia här, lite fatvanilj där. Efter en stund avtecknar sig något speciellt. Något vasst, lite torrt sticker upp, som skiljer ut vinet från medtävlaren: det visar sig vara en nyvässad blyertspenna, bordeauxlik cederton! Lite cabernet i mixen, alltså? Jodå, fast bara ynka 4% cabernet/merlot. Nu, efter en halvtimme, öppnar doften upp mer, börjar likna föregående vins och bjuder på både komplexitet och mognadstoner. Julkryddor, en skvätt julmust, salvia, mint, lakrits, brända toner av så vitt skilda slag som gummi - och socker. För ovanlighetens skull i detta vin inte så mycket stall, och mycket mindre än i det första glaset. Några järnspikar sticker plötsligt upp! Ännu en vass bild - för det är helt enkelt en lite vassare, tuffare doft. Inte riktigt det öppna intryck vi fick i december.

Smaken bjuder på precis lika bra syra som i det förra glaset, och generös frukt, bara hållen i något stramare tyglar. Tanninerna är inte helt och hållet uppmjukade - vinet bjuder fortfarande lite motstånd. I sin helhet bjuds en något torrare karaktär, med lakrits i eftersmaken. Elegant och mycket gott vin. Har nog fortfarande ett år eller två kvar till sin topp och kommer att hålla betydligt längre i källaren.

Slutligen kan man säga att tiden har gjort vinerna mycket mer likartade än vad de var när de släpptes. Det är ungefär samma typ av mognadstoner som uppstår i stora viner från chianti classico. När vi senare under kvällen dricker vinerna och slutat att analysera, så ger de ungefär samma slags sköna smakupplevelse. Manchego blir perfekt som sällskap. Det ska bli extra trevligt att återkomma till 1999 Castello di Fonterutoli under resten av 2008...

1999 Castello di Fonterutoli Chianti Classico DOCG (Marchesi Mazzei, Fonterutoli, Castellina in Chianti, Toscana)

1999 Castello di Brolio Chianti Classico DOCG (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)

2005 Georg Breuer Riesling Terra Montosa

Efter en tuff arbetsvecka är det dags att tjuvstarta vårkänslorna med en av våra absoluta rieslingfavoriter i ny årgång. Terra Montosa är Georg Breuers mix av unga vinrankor och less than perfect-lägen i alla firmans bergsvingårdar ovanför Rüdesheim och Rauenthal. Förmodligen är vinet ändå den perfekta inträdesbiljetten till en parkettplats på Cirkus Breuer. Man hamnar liksom mitt i smeten, har bra överblick över summan av toppvinernas stil och får dessutom ett schysst pris på köpet. Att Terra Montosa brukar vara fruktigare och mognar snabbare skadar inte heller. Därmed inte sagt att man inte får sitt av mineraler och dessutom rätt oblyga löften om petroleum...

2005 Riesling Terra Montosa är påtagligt gult i färgen för en ung tysk riesling, med ett både silvrigt och simmigt utseende. Doften ger generöst, med en gång: härligt rik, mogen frukt med toner av persika, citronskal, inslag av tropisk frukt, mandelblommighet, en liten aning av fetma och oljiga toner komna ur rieslingdruvan och rheingaus sydsluttningar.

Smaken är intensiv, med persika, citrusfrukt, citronvand och citronskal. Syrorna är ju strålande - balansen mot sötfrukten perfekt! Eftersmaken lämnar en frisk, mineralisk känsla som varar länge. Helheten är absolut dregelframkallande och samtidigt extremt läskande. S, som är teamets strängaste syrataliban, efterlyser ännu mer knastertorr stil och tycker att det blir bara en aning för mycket av fruktcocktail. Föreslår till och med ett möte med gåslever! T har inga invändningar alls, vare sig mot vinet eller mot gåslever (om uppfödaren varit snäll mot gässen).

Vi beslutar istället att låta vinet möta en ljus kötträtt: enkelpanerade tunna skivor av fint kalvkött bräserade i kalvfond, citron, en gnutta balsamico och olivolja. Därtill gnocchi med ugnsbakade cocktailtomater, smörstekt salvia, frisk ruccola och grovriven parmesan. Riesling och allsköns schnitzelvarianter brukar ju funka bra - så även denna. Vi köper vinet, gärna i ordentligt tilltagen pluralis. Ett telefonsamtal - och dagen efter är det bara att hämta. Helt underbart!

ps. Släpptes i BS 1/3 efter nästan ett år i RS. Konstigt.

2005 Riesling Terra Montosa (Georg Breuer, Rüdesheim, Rheingau)

2004 Castello di Brolio

Nu står de toscanska nollfyrorna som spön i backen, och sämre kan man ju faktiskt ha det. Vi får "Drick din nollfyra Nu"-vibbar. Härligt att gå lös på unga toppviner som ändå är tillgängliga! Castello di Brolio är ett av de viner vi lagrat flest flaskor av, cirka fem lådor. Det brukar uppvisa en jämn mognadskurva, utan större berg-och dalbana (om årgångsversionen inte fått för mycket ek, vilket kanske kunde sägas om 1999). Det mognar trots allt relativt fort, så framemot åtta-tio års ålder kan man njuta av ett fullmoget vin med utvecklade stalltoner. I bra årgångar, som den aktuella, kan vinet hålla i flera år till.

2004 Castello di Brolio har en mörkröd, klar, vacker färg. Doften ger först tobak och mörka körsbär, därefter anis och brödkryddor som fänkålsfrö och kummin. början till ädelt bordeauxlika stalltoner och inslag av jordiga mineraler och mint. En mer klassiskt elegant och mindre sötfruktigt förförisk doft än i gårdagens 2004 Piaggia Riserva. Smaken är god, stram och fruktig, i en torrare, välbalanserad stil. Avslutningen bjuder på precis tillräckligt med örtig kärvhet, lakrits och en malörtslik kryddbitterhet som gör att eftersmaken får avvägda toner av Gammel Dansk. Visar stil och klass! Trots att det smakar utomordentligt gott redan nu, och inte är varken särskilt knutet eller bråkigt (som 1997 och 1999 var i sin ungdom) vill vi absolut lagra vinet för att locka fram mer av stall och mognadstoner. På så sätt har detta tydliga likheter med ett klassiskt slottsvin från bordeaux. Vi är helt överens, och ger båda tummen upp! Vi köper och lagrar...

2004 Castello di Brolio Chianti Classico (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)

2004 Piaggia Carmignano Riserva

Nej, vi kunde faktiskt inte låta bli Piaggia Riserva, nu när vi handlat några stycken till. En karafferad flaska till och efter maten bekräftar alla goda intryck från igår. Det här vinet är seriously good!

2004 Piaggia Carmignano Riserva har en förledande söt körsbärsfrukt i doften, med blommighet, bittermandel/mandelmassa, mint och en urläcker fatrostning. Ren och skär njutning att sniffa på detta vin! Smaken är fint sötfruktig, välbalanserad, med behagligt mjuka och chokladiga tanniner. Skön kraft, mjuk munkänsla, intensitet och längd. Eftermatenbråkigheten från 2005 Piaggia Il Sasso är som bortblåst. Ett snäpp upp i både årgång och kvalitet bjuds här istället ljuvlig toscansk ungdom i suveränt smittande stil - det smakar helt underbart, toner av balsamvinäger och sötfrukt passar utmärkt till hyvlad grana padano. Rent ut sagt skitgott! Ett förförande vin som appellerar direkt till lustcentrum - och det redan ikväll, hör och häpna! Aaahh...

2004 Piaggia Carmignano Riserva (Mauro Vannucci, Carmignano, Toscana)

Munskänkarna provar marsnyheter

Marssläppet är späckat med intressanta viner, inte minst rekordmånga rieslingar. Lite förvånande då att Munskänkarnas provning inte riktigt speglar släppets uttalade profil. Här finns istället, i vanlig ordning, lite för alla. Vinerna presenteras parvis med likartade sparringpartners - två vita och elva röda viner. Som vanligt är det lugnt och skönt att sitta ner med vinerna...

Vin nr 1 har en ljusgul färg med gröna inslag. Doften är mycket god, med mogen frukt av bordsdruva, honung och mandelblom. Något aromatisk, men verkligt elegant! Frisk, sötfruktig smak med bra koncentration, karaktär av söta bordsdruvor, lite eldighet och en diskret, aptitlig bitterhet i den långa avslutningen. Charmigt vin! Näst André Rieffels strålande Sylvaner Zotzenberg är detta den godaste silvaner vi hittills smakat. Etiketten är snarlik rieslingen från Würzburger Stein. Vi ångrar plötsligt inte det allra minsta att vi slarvade och felköpte två flaskor i lördags. ...

2006 Würzburger Stein Silvaner Grosses Gewächs (Juliusspital, Würzburg, Franken)

Vin nr 2 har en ljusgul färg. Här finns en mycket läcker rieslingdoft med komplexa skaltoner av olika citrusfrukter ända till pomerans, lite tropiska persikotoner, nässlor och tydliga antydningar, eller ska vi kanske säga löften om, petroleum. Tyvärr är doften bättre än smaken, som är rätt platt, bred och jordig i syrorna, vilka dessutom är aningen åt det låga hållet. Vinet saknar zzing och schpritz - ingen apéritif alltså, men kan bli bra till mat - den får oss hur som helst inte att famla efter plånboken. Vi satsar på en privatimport av Breuers 2005 Terra Montosa istället. Eller någon annan nollfemma, eller vad som helst från Joh. Jos. Prüm...

2006 Hochheimer Hölle Erstes Gewächs Trocken (Franz Künstler, Hochheim, Rheingau)

Vin nr 3 har varmröd, ljusare färg och en klockren doft av tysk simbassäng. Vi gillar doften av trolsk, unken insjö, men klorvatten är mest bara äckligt, som doftupplevelse betraktat. Redan här är det tyvärr kört! Frukten har visst lite körsbär också, men känns osnygg och oren. Smaken är saftig, småsträv och kärv med en smula eldighet och längd. Skit samma, vinet är redan diskvalificerat som odrickbart. Önskas istället ett drickbart vin, köp 2004 Pommard La Chanière, ge det tre dagars luft i flaskan och njut av en småmoget pinotkryddig insjö där några råa köttbitar och rökta korvar simmar omkring. Bara doften räcker länge att sniffa på...

2005 Hochheimer Reichestal Spätburgunder "R" (Franz Künstler, Hochheim, Rheingau)

Vin nr 4 är mörkt varmrött i färgen. Här finns en varm doft med kryddiga, rostade fattoner och en lite bränd känsla. Faten dominerar - det är mindre granskog och mer fat den här gången, jämfört med förra årets nollfyra. Smaken är smakrik, fruktig, kryddig och präglad av eketrä. En otrevlig beska från eken!

2005 Pinot Noir Alte Haide (Weingut Schloss Gobelsburg, Kamptal, Österrike)

Vin nr 5 är mörkt blårött och relativt tätt i färgen. Doften präglas av rostade fat i en fruktig, kryddig stil. Svarta vinbär och björnbär. Det doftar ca 100 kr. Smaken är sämre, ung, lite kärv och billig. Fruktig i stilen, sträv och kort. Ett enkelt vin. 50% garnacha, 50% merlot.

2004 Espelt Vidivi (Espelt Viticultors, Empordà, Spanien)

Vin nr 6 är likaledes mörkt blårött och hyggligt tätt i färgen. Här finns en intressant, mineralisk doft med våt sten och björnbärslik "våt" frukt. Rökiga mineraler, vinbärsblad och örter. Bra, rätt spännande och "terroiristisk" att sniffa på. Smaken är mjuk, fruktig, friskt syrlig och totalt renons på tanniner. Ok smak (inte minst för priset) men den lever inte upp till doften. 100% cabernet sauvignon.

2005 Zillinger Cabernet Sauvignon Sélection (Bioweingut Zillinger, Neusiedlersee, Österrike)

Vin nr 7 har en mörkt vinröd, blåtonad färg, fortfarande knappt genomsiktlig. Fin doft med körsbärstoner, avvägd fatkaraktär och tydlig mineralitet. Det doftar traditionellt, välbalanserat, sydfranskt lagringsvin. Tilltalande! Smaken är rejält tanninsträv och kraftfull med bra frukt och syra - på sitt sätt en rätt komplett smak. Balanserat vin i fyllig stil, men egentligen på tok för ungt att dricka redan nu. Envisas ni, så laga en mustig köttgryta. Lagra! 85% côt noir (malbec), 13% merlot, 2% tannat.

2003 Château Lagrezette Malbec (Domaine Lagrezette, Cahors, Frankrike)

Vin nr 8 är helt opakt! Mörkt blårött och tätt som en vägg. Det ser verkligen omoget ut, men den imponerande färgen utlovar potential. Knuten, mineralisk doft med björnbär, plommon, bittermandel och ek. Ger egentligen inte så mycket ifrån sig idag. Smaken är tufft tannisk, knastertorrt fruktpackad och tät i traditionellt sydvästfransk stil. Svårbedömt eftersom tanniner och örter dominerar idag. Lagra länge. Borde bli bra till slut om man har tålamod, i sådär åtta-tio år. 100% côt noir (malbec).

2004 Château La Reyne L'Excellence (Château La Reyne, Cahors, Frankrike)

Vin nr 9 har en halvmörk, blåröd, något oklar färg. Doften är mineralisk, fruktig med mörka körsbär, björnbär, plommon och massor av örter. Påminner lite om 2001 Graham's LBV = tomatplanta! Bra fruktkoncentration och längd i smaken med tanninkaraktär av kärnor, skal och stjälkar. En uppsjö av olika portugisiska druvor. Ett nja, ändå...

2005 Pintas Character (Wine and Soul, Douro, Portugal)

Vin nr 10 har en mörkare blåröd, tät, klar färg. Djup, god doft av grusmineraler. God, tät, mogen sangiovesefrukt med dyra franska ekfat i typisk toscanastil med kryddor, tobak, choklad och mint. Står som en frisk bris ur glaset! God, fruktig smak med snygga italienska syror och massor av hyggligt dyra ekfatstanniner som tapetserar hela gommen. Det här kan bli en riktigt fin upplevelse till en bistecca fiorentina om några år. Riktigt högklassigt vin! 70% sangiovese, 20% cabernet sauvignon, 20% merlot.

2004 Piaggia Carmignano Riserva (Mauro Vannucci, Carmignano, Toscana)

Vin nr 11 har en varm, mörkt vinröd färg med blåton. Doften är god, kafferostad med svarta vinbär, toner av ceder och örter, mintchoklad, och ett inslag av grispiss. Hyggligt komplex, rätt intressant och med en första antydan till mognad, konstigt nog! Michel Rollands pyttesmå luftbubblor snabbar förstås på utvecklingen... Smaken är behagligt avrundad, mjuk med mörk choklad, torr fruktighet och en lite gles och kort avslutning. Bra, trevlig bordeaux, inte minst med tanke på priset.

2004 Château Belgrave Haut-Médoc Cru Classé (Dourthe Vignobles, Bordeaux)

Vin nr 12 har en ljusare tegelröd färg med lite bruntoner. Här finns en god, lite återhållsam, intressant pauillacdoft med en känsla av av minnen och bleknade foton. Vackert och lite rörande! Cigarrlåda, blommor, mint och ammoniak. Plommon, gleshet, vemod. Smaken är medelfyllig, mjuk och mogen med låga tanniner och liten kraft. En rätt nobel och lite gles pauillac i lättare stil. Utvecklas nog inte mer. Njut vinet till milda kötträtter eller mild brie. Tveksamt prisvärde - det kändes bättre när vi betalade 199 DKK i Puttgarden 2006 än med de 379 kr vi hostade upp i lördags. SB har felaktiskt listat vinet som Haut-Batailley. Vi återkommer snart med en flaskrapport!

1999 Château Batailley Pauillac Cru Classé (Château Batailley, Bordeaux)

Vin nr 13 har en tät, mörkröd färg. Ser ungt ut. Rätt intressant, påtagligt fruktig bordeauxdoft med plommon, korint, örter och mint. Smaken är modernt fruktig, mintig och sträv, helt matkrävande idag. Ekbeska i smaken, men en bifteck frites gör nog susen om det ska drickas snart. Inte värt pengarna i vår smak och rätt synd att öppna före 2012. 65% merlot, 30% cabernet franc och 5 % cabernet sauvignon och malbec.

2004 Virginie de Valandraud Saint-Emilion Grand Cru (Jean-Luc Thunevin, Château Valandraud, Bordeaux)

2005 Piaggia Il Sasso & 2006 Briccotondo

Efter fyra månaders lyckad avhållsamhet gick det inte längre. Suget blev övermäktigt. Sömngångaraktigt, som på längesedan förprogrammerad autopilot rätade vi in oss i kön igen, under ackompanjemang av ett envist strilande regn. Varför står ni här och köar, frågade personalen. Jo, vi vill handla 2005 Clos des Papes, blev svaret. Det hade vi bestämt oss för nästan i samma ögonblick vi först smakade 2004 Clos des Papes. Den var så tillgänglig som ung att den for rakt upp på årsbästalistans femteplats. Framåt årsslutet föll bomben: Wine Spectator har fått för sig att 2005 Clos des Papes är Wine Of The Year. Sablar, kunde de inte valt någon svindyr Napa cab istället! Vi såg framför oss frånstötande scener med vilda, hänsynslösa vinfreaks som slogs om buteljerna i en två minuters huggsexa. Inget kunde varit mer fel. Det här blev en sansad feelgoodtillställning där glada, trevliga vinnördar försynt gick och plockade i det massiva överflödet. Här fanns mängder av på olika sätt intressanta viner istället för, som så ofta förr, bara en liten handfull. 2005 Clos des Papes fick se sig snuvad på huvudrollen i föreställningen. En skogsdrottning (tänk Cate Blanchett) vann faktiskt kampen om dagens hårdaste kvotering!

Framåt kvällningen laddar vi upp med antipasti, grissini rosmarino och små italienska korvar i väntan på att pizzadegen ska jäsa klart. Perfekt tillfälle att smaka på ett uppskrivet pizzavin - och på ett av dagens mer efterlängtade nysläpp. Endast en poäng skiljer dessa viner åt, tycker James Suckling (WS 90p respektive 91p). Vi ska se hur det står till med den saken.


2006 Briccotondo har en blåröd, tät färg. Doften är aptitretande: körsbär och svarta vinbär (även bladen), vanilj och blommighet. Frukten är ung, enkel och framfusig med lite drag av beaujolais. Smaken är kärvt god, intensivt fruktig men tvärkort och snörper åt ordentligt i avslutningen. Efter smaken minglar en känsla av salmiak och lite malörtsbitterhet. Vinet är riktigt gott i all sin enkelhet, men också en aning surt och snipigt. Kommer att passa som hand i handske till pizzan, tänker vi. Och mycket riktigt visar sig vinet från sin allra bästa sida just till maten. Några droppar peperolio på pizzan ger intryck av en längd i smaken som egentligen inte alls finns där.
Ett sista varningens ord: liksom av boxviner kan man få ont i håret av såna här unga, billiga viner - aldrig av mogna, dyra...


En pinne upp hittar vi 2005 Piaggia Il Sasso. Sällan har väl en ynka poäng gjort större skillnad! I glaset ser vinet klart, mörkt, vackert och visköst ut. Vi möts direkt av ursnygg fatrostning med torr kakao, vanilj, kryddor och mynta. Det är trots uttalad ungdomlighet en komplex och otroligt god doft med vaga charktoner, tydlig pralinfrukt av svarta vinbär, mörka körsbär och en mintig fräschör som står som en frisk bris ur glaset. Vi smakar: här finns intensiv frukt, torr mineralitet, potens (14,5%) i en kraftfull och långlång smak. Mitt i smaken noterar vi extremt bra grepp och "turbokvaliteter", smaken gasar på lite extra härifrån och bär ut länge med hjälp av de finfina syrorna. Supersnyggt vinmakeri. Utan större konkurrens den bästa nollfemma vi hittills smakat från Toscana. 70% sangiovese, 20% cabernet, 10% merlot.

ps. Senare på kvällen ger vinet ett mer knutet intryck med balsamiska toner i doften och mer fokus på salviaörtigt kärva, unga tanniner. Det är lite barskare och mer fatpräglat än den helt charmerande nollfyran. Vinet bör lagras ett par år. Hur fort utvecklingen kommer att gå är inte så lätt att veta, men 2010 kan tänkas vara en lagom medelväg. Någon mer som hunnit smaka?

2006 Barbera Briccotondo (Fontanafredda, Serralunga d'Alba, Piemonte)

2005 Piaggia Carmignano Il Sasso (Mauro Vannucci, Carmignano, Toscana)

2000 Château Musar

En och annan kanske frågar sig varför vi inte provat denna legendariska fransos-wannabe i modern tid. Vi har inte direkt några starka argument att anföra, förutom någon acetondoftande flaska i en dimmig forntid. Efter januaris mogna (och chockerande bra) smakprov av 1996 Château Kefraya ökade motivationen att smaka denna outsider igen. Nu är det dags - och i två flaskor!

2000 Château Musar har helt klart en spännande uppenbarelse. Den påminner mest om mogen bourgogne, en ljust oxblodsfärgad, varmröd färg. Här finns en finkornig fällning som simmar kvar i glaset efter dekanteringen, så låt gärna flaskan stå upprätt i flera dagar. Doften är stor och säger ahh, mmm! Läder, grillat kött, stall, funk och allmän orenlighet. Mogna hallon, torkad frukt, oxidationstoner, bittermandel och gott om ljuvliga marsipandofter. Söt lakritsrot svävar ovanpå! S: det här är något alldeles extra, en mogen italienare... eller förresten, ett vällagrat syrahvin? Nej, inte riktigt ändå, men det doftar fantastiskt gott! Inga problem med aceton, kanske ett uns av karlssons klister om man letar, men inget störande.

Vi tar en klunk, det direkta intrycket är jättegott, det smakar som det doftar. Hög syra, söt frukt, mjuka tanniner och en mustig, kryddig känsla med salvia i eftersmaken. Lättare kropp och massor av mognadstoner i nästan burgundisk stil. S: en mogen brunello kanske? Nej, inte det heller, men... är vinet inte lite enkelt ändå, en dryck man tröttnar på efter den omedelbara kicken? Vi öppnar flaska nummer två, och den känns faktiskt ännu bättre. Kanske ett moget rhônevin med söt syrahfrukt? Ja, hur ska man kunna gissa, det är ett helt otippat vin här hemma....

Château Musar är en franskekad blandning av cabernet sauvignon, cinsault och carignan - ungefär en tredjedel av vardera. Vinet fick en påtagligt lång mognadslagring innan det släpptes - nästan 6 år! Prova blint, det är kul...

ps. Hur är de tidigare årgångarna i BS, ni som smakat?

pps. Läs en Musarfreaks, tillika god väns, iakttagelser.

2000 Château Musar (Gaston Hochar, Bekaa, Libanon)

Munskänkarna provar mogen amarone

I vår smak är en amarones första plikt att vara mogen. Först då bjuds det på en komplexitet i doft och smak som gör vinet intressant att meditera kring, och meriterar den väl tilltagna prislappen för de bättre exemplaren. Den mesta amaronen säljs numera ung, och det är sedan upp till var och en att lagra flaskorna. I mitten av nittiotalet, när amarone kom till systemet på bredare front, var det faktiskt inte ovanligt att kunna köpa flaskorna vid åtta-tio års ålder. Den tiden är väl numera helt förbi - förutom en smärre orgie i gamla Masiviner under invigningen av Passagens vinkällarbutik. I december kom ett kul undantag med den komplexa och urgoda 1990 Masi Amarone della Valpolicella. Riktigt trevligt då att Jan Rosborn gått på djupdykning i sin källare, för att komma fram med några flaskor som vi knappast fått chansen att bekanta oss med annars...

Vin nr 1 har ett medelungt utseende, varmrött till brunrött, åt det rödare hållet. Rätt tät färg i kanten. Doften är vid första sniffen grusig och terroirpräglad, på ett originellt och mycket tilltalande sätt. Fin frukt med russin, viol, kryddor och intressant unkna inslag. Man kommer gång på gång tillbaka till den speciella och egenartade grustonen... Smaken är ren och fin med bra syra och kvällens tuffaste tanniner. En av kvällens stora favoriter. Vi gissar på 1990 Allegrini - lurade av femmans färg och ungdomlighet drar vi den felaktiga slutsatsen att det vinet måste vara det yngsta.

Facit: 1993 Ca' de Loi Amarone della Valpolicella (Boscaini)

Vin nr 2 har en ljusare, bruntonad färg med ljust orange kant. Ser moget ut! Doften är mycket varm och starkvinstonad med russin, plommon, bränt socker/karamell, ljus choklad och gammal sherry/tawny port. Mjukt och behagligt att dricka, börjar tappa i intensitet. Utan tvekan är detta kvällens äldsta vin. En verkligt givande mognadskaraktär!

Facit: 1974 Ca' de Loi Amarone della Valpolicella (Boscaini)

Vin nr 3 har en brunröd färg med tegelorange kant. Varm, russintonad doft med mognadstoner, botrytis, ljus choklad, vanilj och lite inslag av tawnyliknande oxidation - inte olikt vin föregående vin men något yngre. Smaken är varmt mogen med lite ädelröta, "sura" körsbär, harmonisk, stram med låg restsötma. Lite medicinala inslag. Smaken kommer loss bra, växer och har fortfarande mer att ge. Bör vara Masi från 1983.

Facit: 1983 Amarone della Valpolicella (Masi)

Vin nr 4 har ett medelungt utseende, vinrött till rödbrunt med rätt tät kant, något brunare än vin nummer ett. Först lite återhållsam i doften, efterhand kommer dominerande örtighet, blommor, inslag av björnklister och botrytistoner. Smaken är varm, örtig och lite botrytistonad med "sura" körsbär. I örtigaste laget. Gissar, utifrån färgen, på 1990 Marano.

Facit: 1990 Marano Amarone Amarone della Valpolicella (Boscaini)

Vin nr 5 har en mörkare vinröd färg med blåtoner. Ser avgjort yngst ut. Fruktig, kryddig ung doft med bittermandel, körsbär och mynta. Pow! Kraftfull direkt attack, alkoholburen, enkelspårig känsla. Lite opersonligt intryck med modernt fatad frukt som behöver mer tid. Det känns yngst, alltså blir gissningen 1993 Ca' de Loi. Allegrini är kända för sin modernare stil med lagring på barriques. Borde fattat bättre...

Facit: 1990 Amarone della Valpolicella (Allegrini)

Asterix i Toscana

Lördagsvällen bjuder på grillade vildsvinsstekar, flödande rödviner och tjôtande i goda vänners lag. Troubadix lite tveksamma musikalitet byter vi mot Regina Spektors ryska drill. Vildsvinet hade tyvärr inte mumsat mogna tignanellodruvor på höjderna ovanför Val di Pesa, utan mer troligt stressat omkring i omgivningar av köplador, motortrafikleder och kataloghusområden i Västmanland innan det till slut fick nådaskottet. Åtminstone smakar det stackars djuret lite torrt i Anders Levéns recept. Innan maten provar vi tre olika nollfemmor från toscana som får gå en match mot den nysläppta 2006 Fonterutoli. Spännande! Det hade varit rätt kul att ha även 2005 Fonterutoli med i kvällens jämförelse, vad vi tyckte om den går i alla fall att läsa här. Mazzei presterade nog det bästa som var möjligt under den årgångens förutsättningar.


2006 Fonterutoli är riktigt tätt, mörkt blårött i färgen. Doften är helt primär och mycket god: körsbär, tobak och blommighet. Smaken har tuff attack, intensiv, tät mitt och massor av goda, tuggbara tanniner.
Yes, detta är riktigt, riktigt bra! Precis den unga käftsmäll som denna favorit till toppchianti ska vara när den är som bäst. Till skillnad från den mjukare, snabbmognande nollfemman lämpar sig den nya årgången utmärkt att lagra. Sopar banan med nollfemmorna. Killarnas favoritvin, helt enligt klicheerna! SB:s klockor visar 10 på alla parametrar. Balans. (100% sangiovese, 100% jupiterkraft)


2005 Poliziano Vino Nobile de Montepulciano liknar i stora drag föregående vin. Färgen är mörkt blåröd, men ser, misstänkt nog, lite tunnare ut i samband med karafferingen. Doften är örtigare med samma körsbär och tobak som i Fonterutoli, och har lite mer av utveckling och komplexitet (små inslag av julkryddor, julmust, oxidtoner). Vi smakar, och det är klasskillnad! I munnen är detta vin stramt med lättare kropp, lite tunt, utan intensitet, med tvärkort eftersmak. Vilken besvikelse! Naturligtvis är vinet drickbart, och det som smakar, smakar ändå ok - men verkligen långt ifrån upphetsande... Vinet bytte nyss, helt omärkligt, årgång till 2005, trots att den tuffa nollfyran lanserades så sent som i november. Detta vin bör leverera långt bättre - varning är härmed utfärdad. (90% prugnolo gentile/sangiovese grosso plus 10% merlot, canaiolo nero och colorino)


2005 Le Volte har en ljusare färg och en doft som röjer inblandning av andra druvor än sangiovese. Ord som skogsbär, nickelpastiller, cassis och sylt far över bordet, tillsammans med lakrits, örter, eucalyptus och gräs. Smaken är skinande fruktig, mjuk och god med något lägre syra, små tanniner och ett litet syltigt inslag av svarta vinbär/ cassis. Lakrits och örtkryddor summerar ett lättdrucket, rätt intensivt vin. Särskilt tjejerna ger hela tummen upp och gillar druvmixen. (40% sangiovese, 30% cabernet, 30% merlot)


2005 Brancaia Tre har fått sitt namn av de tre olika odlingsplatserna: Castellina in Chianti, Radda in Chianti och Maremma. Vinet är framställt med avsikten att det ska vara lättdrucket och snabbmoget. Ljusast färg av alla fyra, påtagligt tunn utåt kanterna. Doften ger ljusare bär, framförallt hallon med inslag av örter, gräddkola och lakrits. Den mjuka, rätt goda smaken har lägre intensitet och frukt av hallon, plommon och körsbär. Lite kärv och kort avslutning. Vinet är helt drickmoget - det har ingen potential för att sparas. En flaska räcker, tack. (mest sangiovese, plus cabernet sauvignon och merlot i okända proportioner)


Efter denna holmgång där nollfemmorna fick på käften så att stickor och strån rök - och därtill det stressade vildsvinet som Obelix hade dömt ut som lesset - vill vi äntligen komma hela vägen, nu till ostbrickan. Dags att ta fram de säkra korten! 2004 Castello di Fonterutoli och 2001 San Felice Poggio Rosso Riserva levererar allt som kan begäras i chianti classico. Den förra är precis som sist, och helt förväntat, supergod med sin ädla sangiovesefrukt och sina dyra, mintchokladiga och julkryddiga fat - och den senare upplevs som klart tätare och mer intensiv än när vi drack den i december. Här finns både ungdomens kraft och mognadens utveckling. Ren pop 'n pour. Rejält med fällning i flaskan. Vilken dryckesfröjd!




2006 Fonterutoli Chianti Classico DOCG (Marchesi Mazzei, Fonterutoli, Castellina in Chianti, Toscana)

2005 Vino Nobile de Montepulciano DOCG (Federico Carletti, Az. Agr. Poliziano, Montepulciano, Toscana)

2005 Le Volte Toscana IGT (Tenuta dell Ornellaia, Bolgheri, Toscana)

2005 Brancaia Tre Toscana IGT (La Brancaia, Radda in Chianti, Toscana)

2004 Castello di Fonterutoli Chianti Classico (Marchesi Mazzei, Fonterutoli, Castellina in Chianti, Toscana)

2001 Poggio Rosso Chianti Classico Riserva (San Felice, Castelnuovo Berardenga, Toscana)

Vi testar chablis 2006 från Brocard

Just nu finns möjligheter att smaka på hela spannet av årgång 2006 från Jean-Marc Brocard. Kronstam skrev nyss uppskattande i DN:s söndagsbilaga, och vi har förhoppningar om att få se ett par gamla favoriter tillbaka i högform. Vi plockar upp ett smakrikt gösrecept från Tasteline och radar upp fem viner för avsmakning innan maten. Med sina praktiska skruvkorkar lär de kunna hänga med i kylen ett tag. Vi hoppas att snart kunna skriva om ytterligare två premier crus, Beauroy och Montmains, och grand cru Vaudesir för att till slut få en komplett bild av årgång 2006 från producenten som är så väl representerad på systemet.

2006 Petit Chablis Domaine Sainte Claire har en vitgul färg. Doften är först lite vitblommig, ger sedan grönt äpple i en ren, frisk och något enklare doft som inte har så mycket att förtälja. Smaken är frisk och fruktig med syror i bra balans med frukten. Bra start och lite jordig avslutning med ett uns beska. Det finns en aning av plastcitron över syrorna. Helt ok baschablis, korrekt, lite tråkig men rätt så oantastlig i sin prisklass. Men konkurrenten från La Chablisienne är godare, liksom den egna 2006 Kimmeridgien. Hur står det till med ostsåsen, behöver den en skvätt kanske?

2006 Chablis Vieilles Vignes Domaine Sainte Claire är ett av de mest pålitliga vinerna från Brocard, som också ger mest för pengarna. Förra årgången levererade tyvärr inte vad vi vill ha, nollfyran var däremot riktigt bra. Denna tappning har en gulare färg som ser rätt rik ut. Doften är tydlig och mycket fokuserad med kryddig rök, citrus och nässlor. Röken bygger ut mot mineraler, flinta och charktoner. Citrusfrukten vetter åt grapefrukthållet. Vi smakar. Yes, en rik, intensiv och lång smak. Jättegott! Här finns aptitlig bitterhet, precis som detta vin ska ha. Till maten suger det till ordentligt med ett bra grepp om smaklökarna. Faktiskt ännu längre och smakrikare än den fina Fourchaume som är kvällens andra omedelbara favorit. Efter den mjuka, lite otypiska nollfemman levereras igen precis allt det vi önskar.

2006 Chablis Premier Cru Montée de Tonnere är intressant. Färgen är mycket ljus, vitast av dem alla med gröna reflexer. Doften är blyg och svårfångad till en början. Mest mineraler, inte så tydlig frukt. Efter hand ljus vitblommighet, mandel, ylle och något bergoljiga mineraltoner. Vi kommer inte oväntat att tänka på riesling! Smaken är mandelljuv med gula äpplen, tydliga salmiaktoner och relativt mjuka, men ändå höga, mineraliska syror. Klart mer av intensitet kommer efter några timmar i öppen flaska. Ett lite udda och hemligt vin med en diskret spänning. Här kan det hända saker med tiden, idag är det mest blygt och ungt. En slamkrypare som vi gillar mer och mer under kvällen! Montée de Tonnere brukar kräva ett par års lagring för att öppna upp.

2006 Chablis Premier Cru Fourchaume ger som så ofta nästan motsatt intryck när man jämför med Montée de Tonnerre. Färgen är klart gulare än föregående men något ljusare och grönare än VV. Doften är oblyg, fokuserad och tydlig. En verkligt god och komplex doft, här finns nässlor, hallonbåtar, rök och blommor och lite nötter. Inte så olik Vieilles Vignes! Smaken är elegant, stram och mycket bra med rejäl längd. Hjälp så gott, detta är snudd på fantastiskt bra redan i sin ungdom. Lite mjukare än VV. En älskvärd premier cru, tillgänglig idag och länge framöver. Fourchaume brukar vara gott redan som ungt!

2006 Chablis Grand Cru Les Clos har en återhållsam, gräddig, rökig, yllig doft med lite salmiak och farin. Efterhand öppnar den upp med mer nötter och smör. Smaken ger med sin fina nötighet associationer till côte-de-beaune (puligny-montrachet med flera). Det är en ädel, närmast aristokratisk smak med suverän balans, stram harmoni och god bitterhet i den långa, diskret eldiga eftersmaken. Komplett chardonnaydruva i ren, suveränt bourgognelik stil med stor kraft. Med tiden kommer det här vinet att bli storslaget, idag visar det bara ett litet smakprov av sina möjligheter. Lufta ordentligt, för här finns all potential!

Trots olika iakttagelser är alla Brocards viner gjorda i en ren och friskt äpplig husstil. Ståltankar och mineralitet är religion.
Den nya årgången är minst lika bra som 2004 och 2002. Vilka fina syror kvällen bjöd på - riktigt positivt! Så tveka inte ett ögonblick, köp och lägg undan. Syramissbrukare får förstås sitt lystmäte direkt, men den riktiga utdelningen börjar först om några år...

2006 Petit Chablis Domaine Sainte Claire (Jean-Marc Brocard, Préhy, Chablis)

2006 Chablis Vieilles Vignes Domaine Sainte Claire (Jean-Marc Brocard, Préhy, Chablis)

2006 Chablis Premier Cru Montée de Tonnere (Jean-Marc Brocard, Préhy, Chablis)

2006 Chablis Premier Cru Fourchaume (Jean-Marc Brocard, Préhy, Chablis)

2006 Chablis Grand Cru Les Clos (Jean-Marc Brocard, Préhy, Chablis)

2006 Juliusspital Würzburger Stein Silvaner Kabinett

Här går det undan! Ett tips, en kort jakt, ett smakprov - allt inom loppet av tolv timmar. Bockbeutelflaskorna från Franken har positiva nostalgipoäng hemma hos oss, här bjuds en ung silvaner från toppläget Würzburger Stein, bara en kort promenad över floden Main från stadskärnan av Würzburg. Juliusspital är en av de tre stora, anrika producenterna i staden.

2006 Juliusspital Würzburger Stein Silvaner Kabinett har en druvig, småfet aromatisk doft med toner av yllemineraler, vax, päron och mango. Smaken har framförallt karaktär av goda bordsdruvor. Den är aningen fet, druvsöt, en smula eldig och mjukt smeksam med lägre syror. Avslutningen är rätt lång och öppnar upp mot päron och mango. Vinet har lite väl mycket av aromatisk druvighet i vår smak, och är i mjukaste laget, men kan tänkas passa riktigt fint till mildare rödkittost eller stekt fisk. Eftersom vinet fortfarande är så pass ungt, spar vi en flaska och ser vad som händer med lite mer mognadsutveckling.

ps. Det riktiga fyndet från Juliusspital är deras 2005 Würzburger Stein Riesling Grosses Gewächs i BS. Ett storslaget solskensvin!

2006 Würzburger Stein Silvaner Kabinett Trocken (Juliusspital, Würzburg, Franken)

2004 Allegrini La Grola Veronese IGT

Emellanåt tar vi av oss våra syraindränkta tokhattar och går ut i verkligheten för att upptäcka viner som folk verkligen gillar. Kvällens vin förorsakas av en kommentar angående vår åsikt att 2004 Le Tense är det vin på systembolaget som ger mest för pengarna. Mer tydligt kanske, mest syra för pengarna... Här finns i alla fall en stark utmanare, när man är sugen på en lite mer avrundad italienare. Vi laddar upp med bitar av härligt krämig och torr grana padano.

2004 Allegrini La Grola har en mörk, tät färg som ser slinkig och läcker ut. Doften är lika mörk den, med körsbär, cassis, mörk choklad, muskotnöt, vitpeppar, örter och lite eucalyptus. Det doftar mogen frukt och modern, proffsig fatbehandling.

Vi smakar och vinet fyller hela munnen: klart lustfyllt och inte oväntat som gjort för hårdosten. Ord som stor, rund, fruktig och intensiv skäms inte för sig. En mintchokladig after-eightkänsla med sötkryddig fikonsirap, sötlakrits och välbalanserad liten eldighet gör detta till ett perfekt vin för drinking pleasures på egen hand. Ett extremt välgjort vin i modern, publikvinnande stil. Typisk bitterhet från corvinadruvan stramar upp den bjussiga rondören, och vår enda egentliga invändning är att syrorna är lite väl återhållsamma och munkänslan lite väl tjock, blåbärssoppig och mättande för huvudrätter i vår smak. Även om vinet säkert smakar riktigt gott till en hängmörad ryggbiff med rödvinsreduktion, tror vi att kvällens matchning är den allra bästa. Slutsatsen är att den här tappningen av La Grola mycket väl kan vara det bästa sättet att spendera 150 spänn - när längtan står till denna typ av smakupplevelse. Två och ett halvt år sedan vi smakade senast, då var det årgång 2001. Alltså tummen upp även denna gång - kolla serveringstemperaturen och lägg undan ett par flaskor.

2004 La Grola Veronese IGT (Allegrini, Veneto)

Stockholmsmunskänkarna provar Toscana

Kvällens toscanaresa är tillika en sortimentsprovning. Importören Vinovativa representerar alla producenter och kvällens reseledare Jörgen Lindström är inköpare och delägare i den intressanta agenturen. Länkarna leder till deras läsvärda presentationer. Alla viner utom brunellon är nya bekantskaper i vår mun. Provningen är halvblind, vi vet alltså vilka viner som ska paras ihop med glasen. Anteckningarna glömde vi kvar på bordet - som tur är sparade vi intrycken...

Vin nr 1 har en mörk, tät, blålila färg. Det ser purungt ut! Doften bekräftar med körsbär och söta plommon- och björnbärstoner. Det är en ung, charmig, busigt lekfull doft med ett tydligt, lite kryddigt inslag av andra druvor som merlot och syrah. God, tät, drickvänligt fruktig smak med syror som påminner om apelsiner. Bra, kul toscanare - hoppas verkligen att vi ses igen! Måste vara Tua Ritas Rosso eftersom det är kvällens enda nollsexa. Ursprung: Livorno. 60% sangiovese, 20% merlot, 10% cabernet sauvignon, 10% syrah. 3-6 månader i begagnade franska barriquer. Galloni delade ut 89p (WA).

Facit: 2006 Tua Rita Rosso dei Notri, Toscana Rosso IGT

Vin nr 2 har en vinröd, varm färgton. Varm, örtig doft med lite brända toner och inslag av torkad frukt. Inga fataromer att tala om - men ändå finns en känsla av begynnande mognadsutveckling. Smaken är stram och inte alldeles lätt att komma överens med. Ord som kärv, besk och kort dyker upp i anteckningarna. Ändå smakar det hyggligt och bör vara ett utmärkt matvin. Inte precis den typ av vin som gör ett vinnande intryck på en provning. Trots vissa förväntningar måste det här, enligt uteslutningsmetoden, vara den traditionella chiantin. Ursprung: Panzano in Chianti. 90% sangiovese, 10% cabernet sauvignon. 12 månader på traditionella botti. 89p enligt James Suckling (WS).

Facit: 2004 Castello di Rampolla Chianti Classico DOCG

Vin nr 3 har en djup, varm brunton som ljusnar utåt kanterna. Doften är en smula återhållsam, men mycket intressant. Här finns mogen frukt med åldrade toner av nypon, rotfrukter, torkade örter, medicinala toner, hp-sås, bränt socker och karamell från faten. Smaken känns lite lätt och tunn i början - men drar snart på ordentligt och blir riktigt lång, rent av superlång! En härligt god avslutning i detta vin. Ett moget vin med förvånansvärt väl integrerade fat, trots två år på nya franskrostade barriques. Frukten har faktiskt tuggat i sig eken! Ändå är det här inget muskelknippe, utan mer finstämt, med silkesmjuka tanniner och en liten eldighet. Självklart är det brunello riserva! Församlingen räcker upp nittio händer i luften, rörande överens om att det är kvällens godaste vin. Ursprung: Montalcino. Första årgången som denna producent väljer att göra riserva. Belönad med 5 star Decanter Award. Vi har tidigare druckit den för ursprunget ovanligt (söt)fruktiga nollnollan och snart borde det väl vara dags att smaka på den igen.

Facit: 2001 La Fiorita Brunello di Montalcino Riserva DOCG

Vin nr 4 liknar ungefär nr 2 men har mer blå toner i färgen. Doften orsakar ett spontant fniss: här doftar det körsbärsnickel! Godistonerna som också inbegriper lite cassis får sällskap av färska örter. Smaken är god, fruktig och riktigt trivsam utan nämnvärda tanniner. Ung, lite enklare sangiovese med en hel del charm. Kvällens andra lättsamma vin, dock utan den extrema, busiga ungdomen i vin nr 1. En del likheter finns med följande vin, men utan de ambitiöst fatade tanninerna. Ren uteslutning leder alltså till det rätta svaret. Ett visst utropstecken för priset 94 kr (BS). Ursprung: Maremma. 85% sangiovese, 10% alicante bouschet, 5% merlot. 1 år på begagnade franska barriques.

Facit: 2004 Barone Pizzini Poderi di Ghiaccioforte Rosso di Poderi

Vin nr 5 har en tätare, mörkare färg än föregående. Vinet ser seriöst och relativt ungt ut. Doften är mycket god med björnbärs- och körsbärsfrukt, tydligt chokladiga fattoner och örter med inslag av eucalyptus. Smaken är mintig, rejält tanninrik på ett sötmoget, tuggbart sätt med karaktär av nya, hyfsat dyra och välskräddade ekfat. Mycket bra vin - och som gjort för längre lagring. Allt tyder på sydtoscansk, modernt fatpräglad stil. Ursprung: Maremma. 100% sangiovese från odlingar högt uppe i kullarna. 14 månader på nya franska barriques. Även här ligger priset riktigt bra till, 199 kr i BS.

Facit: 2004 Barone Pizzini Poderi di Ghiaccioforte Estatatura

Toscana på systembolaget blir bara yngre och yngre. Extra kul då att 2006 tycks vara en ny toppårgång efter svagare 2005. Tua Ritas Rosso var ett första styrkebevis för oss. Vill man smaka på den är det tyvärr privatimport som gäller (liksom för 2004 Castello di Rampolla och 2001 La Fiorita Riserva). Fonterutolis ypperliga standardchianti har dock just bytt årgång till 2006, så där ligger det närmare tillhands att greppa en flaska. I andra ändan av åldersspannet kan man notera att La Fioritas 2001 riserva redan är påtagligt mogen i smaken. Doften lär nog växa sig större med tiden. Var den så god att vi måste lägga vantarna på den omedelbart? Hmm, kanske saknade vi litegrann de fina aromerna av blommor och läder som vi brukar hitta i mognande brunello...

ps. Bilden kommer från Poderi di Ghiaccioforte.