2001 Orlando Abrigo Barbaresco Vigna Montersino

Treiso är en lite förbisedd kommun i Barbaresco. Det är inte härifrån de mest berömda vingårdsnamnen kommer - kanske för att kommunens vingårdar är högt belägna, ofta över 400 meter, vilket gör att nebbiolodruvorna har lite svårt att mogna ut i sämre årgångar. Va bene, det passar oss. Vi gillar ju syror, och den här årgången är knappast en av de sämre. Några riktigt välrenommerade viner kommer ändå från lägen i denna subzon: Fiorenzo Nadas Rombone växer på 200-260 meter, La Spinettas Valeirano på 300-340 meter och vingården som levererat kvällens vin, Vigna Montersino, sträcker sig från 280 ända till 400 meters höjd.


Vad sägs om en promenad i vingårdarna, ett dopp i poolen och ett glas gårdens i kvällningen? Azienda Agricola Orlando Abrigo ligger i södra utkanten av Barbaresco, nästan nere vid Barolodistriktets nordgräns, och omfattar totalt ungefär 25 hektar vingårdar. Giovanni Abrigo är den senaste länken i familjens kedja av vinodlare. Han började arbeta 1988 efter vinstudierna, har en modern inställning till vinmakandet, och har uppdaterat gårdens teknik med temperaturkontroll, roto-fermenters och nya franska ekfat. Ja, även swimmingpool, för b & b-gäster och kunder. De nuvarande stockarna i Montersino planterades 1970, så man får säga att de har uppnått en ganska respektabel medelålder. Druvorna krossades snällt och fick en kort maceration på 6-10 dagar i de roterande ståltankarna, för att inte laka ur för mycket tanniner. Vinet lagrades på 225 liters barriques. Slutresultatet blev ungefär 12 500 flaskor Montersino.


2001 Barbaresco Vigna Montersino har en vacker, klar och ljust rubinröd färg med både bruna och blå nyanser. Det vi först möts av är doften av tjärad träbåt (den kan också upplevas nere vid Pålsundet i helgen), sen bjuds det på grillat kött, en frukt mittemellan hallon, jordgubbar och körsbär, därtill violer, lakrits, vanilj, järnmineraler, lite tomatpuré och avslutningsvis en buske friska nyponrosor efter sommarregn. Hygglig utdelning för ett ungt vin!

Smaken är slank och skön med bra spets - nebbiolofrukten påtagligt ren och fin. Syrorna är läckra, tanninerna märkbara fast sammetslent avrundade av ekfaten. Först efter maten tänker man lite på eksträvheten. Inget tungt eller klumpigt finns här - inte heller något snipigt eller torrsträvt - och fatbehandlingen är genomförd med säker hand. Vinet är kort sagt i balans. Det här är ett ypperligt matvin i en medelfyllig stil som tilltalar oss riktigt mycket. När det vankas ugnsgrillad kyckling går våra tankar oftast antingen till toscana eller till piemonte för att hitta lämpligt sällskap. Med de harissa-frästa rödlinserna (som fått högst fem minuters uppkok) som inspiration tittar vinets fatkryddighet också fram. Det blev en fin matchning ikväll - och vi ser fram emot att träffa det här vinet igen framöver...

2001 Barbaresco Vigna Montersino (Giovanni Abrigo, Az. Agr. Orlando Abrigo, Treiso d'Alba, Piemonte)

Domaine La Barroche Pure: 2004 vs. 2005

Kvällens provning är minst sagt upphetsande. Våra förväntningar är vid det här laget skyhöga. Två årgångar av toppcuvéen från Domaine La Barroche ska bjuda på pur grenachedruva från urgamla stockar (1901) i châteauneuf-appellationens allra bästa lägen (granne med Château Rayas). Och det är våra första smakprov - någonsin. Ska vi älska vinerna - eller ska vi betrakta dem, medan vi intar en viss skräckblandad distans, som med 2004 Clos Saint Jean La Combe des Fous? Redan vinernas utseende och de stora, utåtriktade dofterna som fyller hela rummet leder in på den rätta vägen. Vi laddar upp med örtkryddade, vitlöksgnuggade lammkotletter frästa i grillpannans ankflott. Därtill blir det buljongkokta puylinser och rostade färska vårlökar, zucchini och paprikor.

2004 Pure har en slinkig, burgundisk, nästan rödbrun uppenbarelse och en strålande vacker doft av gammal jordgubbssylt, grillat kött, mineraler, tjära och salvia. Både uppsyn, doft och smak påminner omedelbart om Scavinos Bric dël Fiasc och Sandrones Le Vigne: direkt och intensivt, förutom jordgubbssylten bjuds mogna hallonsåstoner och inslag av tjära, anis och blommor. Slutligen ett liten, otroligt snyggt avvägd skvätt körsbärslikör. Det finns en frisk balans i smaken hos detta vin, med förvånansvärt hög, läskande syrafräschör och goda örter - trots all kraft och intensitet. Sötman hålls i beundransvärt schack och alkoholen är likaså fint integrerad. Vi associerar vidare till vår darling från Scavino - lekfullheten, intensiteten och den lena, viskösa texturen i munnen. Det är ett riktigt vackert vin med dragningar åt både topp-bourgogne och topp-nebbiolo. Oväntade nypon och blodapelsiner kommer till efterhand. Detta är en riktig lady - feminin, elegant och ämabel. Med sin subtilitet och friska finess smakar vinet perfekt till maten - det är ett vin som gjort för att drickas redan ikväll...

2005 Pure är lika slinkigt och klart, lite mörkare med mer blåtoner. Doften fläktar upp fint ur glaset med aromer av hallonsås och en jordgubbsylt av yngre datum än föregående. Den yngre årgången har också ett mer märkbart inslag av körsbärslikör. Det är en fantastiskt läcker, djup doft med diskreta inslag av tjärpastiller, lakrits, smörkola, kryddor och mineraler. Vi smakar: syrorna är något lägre - till maten är de lite åt det låga hållet, tycker vi. Istället är vinet djupare, fetare, fylligare, mer likörtonat och "hedonistiskt", med bara ett uns bitter avslutning. Efter maten drar nollfemman ifrån ordentligt. Mitt i smaken finns en turboknapp som kickar in med rent narkotisk kraft. Raketstarten imponerar verkligen, och efterklangstiden är inställd på värdet "oändligt lång". Det ringer länge, länge. De fantastiskt rena jordgubbs- och hallonaromerna skiner allra bäst när temperaturen är lite åt det svala hållet. Det här vinet har en stor framtid, och är ett strålande sällskap till ost.

Båda vinerna tilltalar oss riktigt mycket. Precis som namnet utlovar: ett rent uttryck för det bästa av grenachedruvan. Ja, när vi tänker efter, är detta faktiskt de bästa viner vi någonsin smakat från appellationen - precis jämsides med Clos des Papes. Vi skickar också en tanke till minnesvärda Barbe Rac och La Nerthe. Vi är helt charmerade, båda vinerna reserverar varsin plats bland årets bästa. Om smakens tyngd och eftersmakens turbokvaliteter är måttstocken, är det ingen tvekan om att 2005 Pure är det större vinet. Gäller det charm, elegans, lättare fötter och relativ mognad - då är 2004 Pure kvällens vinnare.

2004 Pure (Domaine La Barroche, Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

2005 Pure (Domaine La Barroche, Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

2004 La Spinetta Barbera d'Alba Gallina

Efter en superlång arbetsdag är det äntligen, sent på kvällen dags att fira lite födelsedag med ostar och ett par utvalda viner. Det börjar skakigt. Skit också, 1997 Felsina Fontalloro är otvetydigt korkat, men inledningsvis inte mer än att hårdhudade vikingar kan se det som ett intressant inslag. Den syrliga, mustiga, mogna smaken bjuder på god hallontonad sangiovese med aromer av cola och earl grey, tanninerna är uppmjukade och friska flaskor bör nu vara framme i en riktigt trevlig fas - men mycket mer har vi inte att komma med. Det är lite för gott för matlagning, lite för dåligt för att få ett ordentligt omdöme. Korkaromerna utvecklas fort, vi dricker snabbt och häller ut skvätten. Skit igen...

2004 Barbera d'Alba Gallina är något helt annat. Det inledande intrycket ger täta aromer av likörfrukt, mörka körsbär, hallonsås och riktigt ny ek, alltså trä och terpentin. Smaken har en rent av skrattretande turbokraft. Alkoholen lindar frukten varv efter varv runt tungan. Tanninerna är lena och chokladiga. Eftersmaken drivs av sina två efterbrännkammare, fat och alkohol, hela vägen över Atlanten och landar inte förrän Californien är i sikte. You asked for Piemonte - well, here it is, and it tastes kinda like Zin! Skämt åsido, detta är inte riktigt vad man väntar sig när man korkar upp en barbera från Alba - but it sure is one helluva ride! Framtiden då? Ja, vi vet inte, vi har druckit dem vi högst fem års ålder. Just nu känns det som att vinet hänger mitt på gärsgårn. Den första, unga explosiviteten vi fick för ett och halvt år sedan har tonats ner lite - det smakar riktigt gott ikväll, men inte fullt ut lika knockoutgott som då - nu är den stora frågan vad som vinner på sikt, ek eller frukt? Ska de rentav ingå i en skön förening med tiden? Och den fina syran, en av vinets stora tillgångar, vad händer när den mjuknar?

2004 Barbera d'Alba Gallina (La Spinetta, Castagnole delle Lanze, Piemonte)

Nya årgångar från Pio Cesare

Pio Cesares basviner hör till vardagslivets väsentligheter. Det är därför högintressant varje gång ett årgångsbyte står för dörren. Nettare e Gioia har redan doppat nosen i årgång 2006 - vi är också grymt nyfikna på ett smakprov. Sällskapet är givet: cacciatora, grissini, pizza...

2006 Dolcetto d'Alba är helt klart och mörkt blårött, ser fint ut. Ur glaset kommer en ung, ren, råköttig frukt med stenmineraler. Frukten är drypande våt av körsbär och cassis, och ett uns parfymerad. Ett lite örtigt stick utvecklas på ett aptitretande sätt med svarta oliver och mer örter. Vi smakar och får direkt ett mycket positivt intryck av den rena, rika, mättade, nästan sötfruktiga dolcettosaftigheten. Detta är italiensk kraftsaft med ett visst motstånd - vi kommer att tänka på strukturen i enklare bourgogner från årgång 2005. Garvsyrorna är märkbara och vinet visar sitt allra bästa till antipasti och till pizzan. Efteråt tar den ungdomliga stramheten över...


2005 Barbera d'Alba har en ljusare färg med orangea reflexer. Det luktar bränt! Brandrök snarare än solstekt lagårdsvägg, det har tagit eld runt knuten. Torkade örter, grusdamm. En brödrost som används för första gången på länge. Brända mandlar! Farinsocker och tidiga mognadstoner åt nebbiolohållet. Som synes blir det lite bättre efter hand. Smaken bjuder likaså en frukt som känns lite tunn, bränd och uttorkad. Vinet är likväl läskande och hyggligt men tycks märkt av året och slutar därför som en besvikelse. Klasskillnad jämfört med den friska, unga frukten i föregående vin - och även jämfört med den fina årgången 2004. Vi luftar, kyler - och står över till nästa, förmodat utmärkta årgång.

2006 Dolcetto d'Alba (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

2005 Barbera d'Alba (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

ps. Britt Karlsson efterlyser mer av subjektivitet i dagens nyhetsbrev. Jo, vi kan väl bara hålla med. Själv är bäste dräng, när det gäller den egna smaken. Vill man ha någon att hålla i handen, får man leta efter någon med liknande preferenser och en tydlig inställning. Eller samla tillräckligt många kommentarer från olika håll, om man har tid. Det är här någonstans Britt hämtat bränslet till sin fundering - att det skulle vara "besynnerligt" att kommentera kommentarerna. Jämför man flera vinkritikers åsikter märker man nämligen snart att de skiftar rejält - ibland skiftar en och samma kritikers åsikter rejält. Problemet, som vi ser det, är inte att kritikerna tycker - utan att deras tyckanden på grund av deras profession tillmäts ett värde av objektivitet och allmän sanning (det kan inte vara en enkel sak att kombinera allmänhetens tjänst med den egna smaken). När de olika åsikterna stagas upp av ett svajigt och hemslöjdat betygssystem med inflation åt båda hållen så blir det hela inte vidare konsekvent. Till slut blir det allt mindre intressant att följa kritikerns betyg. Vi kommer till samma slutsats som Britt, fast på olika vägar: värdet av enskilda vinbedömningar och vinpoäng är ibland begränsat. Återstår bara att sätta segel, kasta sig ut i verkligheten och prova själv... och det är ju inte så tråkigt!

2004 Domaine La Monardière Vacqueyras Vieilles Vignes

Shekhar Kapur har regisserat filmen Elisabeth - The Golden Age. Trots alla tänkbara invändningar mot kostymfilmers eventuella mossighet måste vi säga att denna film serverar en pärla i stort sett i varenda bild. Vi gillar ju kostymfilm - om den är bra. Vilken tur att vi att korkar upp ett vin som kan motsvara filmens storslagna ambitioner. Ännu roligare då att det kommer från en anspråkslös liten by i côtes-du-rhône - där årgången 2004 råkade ge sitt allra bästa. Vi knyter upp flagglinorna, för nu är det dags att hala hyllningsflaggan igen...

2004 Domaine La Monardière Vacqueyras Vieilles Vignes har en helt läcker doft av mörka körsbär med likörtoner, tydlig ekfatskaraktär med kryddor (ingefära och nejlika), en märkbar stallton och breda stråk av chokladsås. Tankarna går direkt till det allra yppersta från toscana. Smaken är superrik, sötfruktig, superintensiv och mörkt chokladig med mörka körsbär i likör. Wow, vilket imponerande vin! Så gott!! Förvånansvärt nog är smaken trots sin massiva koncentration ändå läskande med bra syra och en diskret aning av örtighet. Eftersmaken är suveränt vällustig - och låååång! Det här är ett elixir i samma viktklass som de bästa supertoscanska tungviktarna, fast utan deras lagringskrävande tanniner och till ungefär halva priset. Vi matchar med lite mörk choklad - och det smakar förstås ypperligt. En stor upplevelse som absolut inte får missas.

ps. Mycket bättre än de lite tungfotade nolltreor som släpptes våren 2006. Druvmixen är 60 % grenache , 20% syrah och 20% mourvèdre. Vinet låg 18 månader på 600 liters ekfat. Alkoholen klockar in på 14,5%.

2004 Vacqueyras Vieilles Vignes (Martine et Christian Vache, Domaine La Monardière, Vacqueyras, Rhône)

2006 Juliusspital Würzburger Stein Silvaner Grosses Gewächs Trocken

Kall inkokt lax är somrigt och får oss att tänka på våra farmödrar. Melanders står för laxen och den bekväma tillagningen med vitvinsvinäger, lagerblad och kryddpeppar tar fram det bästa hos fisken. Högklassig silvaner på bocksbeutel är traditionellt tyskt matvin när det är som bäst. Ikväll får vi milda, smeksamma smaker både i glaset och på tallriken.

2006 Juliusspital Würzburger Stein Silvaner Grosses Gewächs Trocken överraskade stort i Munskänkarnas marsprovning. Vinet är ljust guldgult i glaset. Den goda doften bjuder på honung, mineraler, mandelblom, milt aromatisk karaktär av bordsdruva och en finstämd kryddighet som möter upp fint till fisklagens kryddpeppar.

Vi smakar, och vinet levererar enligt förväntningarna. Den eleganta smaken passar verkligt bra till maten. Vi får en relativt mild syra och en smakrik, sötfruktig, mogen frukt med lite kryddig karaktär av bordsdruva. Eftersmaken är påtagligt lång med en känsla av bikarbonat som fräser kvar på tungan. Det här är riktigt fin franken-silvaner - en av de bästa vi smakat...

2006 Würzburger Stein Silvaner Grosses Gewächs Trocken (Juliusspital, Würzburg, Franken)

2006 Nora da Neve

Vi lagar musslor à la marinière med lite extra tomat, vitlök, chilipeppar och koriander. Barnen uppskattar tilltaget och öppnar musslor på löpande band. När vi tar fram glasen klingar två kristallklara toner. Är det den stora tersen och kvinten i ett durackord - eller grundtonen och den lilla tersen i ett mollackord? Vi hör det inte likadant - och det är en insikt att ta med sig in varje avsmakning - det är ingången och sammanhanget som avgör. De både milda och smakrika musslorna kalibrerar oss till samma frekvens, nu är vi redo att ta emot kvällens vin...

2006 Nora da Neve är ett vitt vin från den spanska atlantkusten gjort på 100% albariño. Vi drack rätt nyligen en flaska - vårt allra första möte med den här druvan - men det är först ikväll vi skriver. I glaset uppvisar vinet en ung, mycket ljust gul färg. Doften bjuder på smör, bivax, honung, nötter, blommor, mineraler och kryddighet som av ingefära. Det är lätt gjort att associera till chardonnay - och det handlar kanske delvis om malolaktisk jäsning och lagring på franska ekfat. Smaken är fräsch och god, med en hög men avrundad syra, bra bett och en lång smakrik avslutning av ananas och grape. Musslornas rödpeppar tar tag i eftersmaken och förlänger den lite extra. Vinet passar verkligt bra till musslor tillagade som ikväll - det är riktigt gott. Vi spar en flaska för att se vart vinet tar vägen med lite mognad...

ps. 2006 Ca' Rugate Monte Fiorentine hamnade i musselspadet. Vi smakade ett glas - och vinet levererade som förväntat. Rik smak av ananas och örter i aptitligt torr stil. Systemets bästa vita italienare under hundralappen är en helt självklar utnämning...

pps. Läs också om Johan P:s goda intryck av 2006 Nora da Neve.

2006 Nora da Neve, DO Rias Baixas (Viña Nora, Galicia)

Basriesling från Alsace

Just nu längtar vi verkligen efter fiskrätter och friska rieslingviner. Ikväll blir det basriesling från Alsace - inte i första hand något att skriva hem om, men icke desto mindre riktigt bra matviner som är lätta att få tag på. Rullader av skrubba och rökt lax får sällskap av riesling-rahmsauce, rikligt med grönsparris och broccoli.

Den ljusgula 2006 Gustave Lorentz Riesling Réserve har en ren, ung doft med gröna äpplen, mandel, blommor, mineraler och en anstrykning av aromatisk godisjäst som känns lite billig. Smaken är ung, relativt fruktig och lite väl aromatisk i stilen, med en hygglig, stålig syra, gröna äppelskal och lite örtig eftersmak.

2005 Trimbach Riesling är mycket ljus, vitgul i glaset. Doften är knuten och först nästan obefintlig. Den öppnar upp med dominerande mineraler, mandelblom, återhållsam citrus och en liten källarton. Smaken är stram, ren och god med frisk, stålig syra, lite bitter citrus i början och grönt äpple i slutet.

Det är ingen tvekan om att Trimbach i vanlig ordning levererar elegant matorienterad basriesling. Den tydliga mineraltonen ger vinet en elegans som lätt tar hem priset ikväll. Ett superfunktionellt fiskvin som bör få en dekantering innan middagen. Varför kommer vi oss aldrig för att spara några flaskor? Med de här syrorna lär det inte vara några problem med hållbarheten - och vinet borde börja dofta diesel inom fyra-fem år... Är det någon som har erfarenheter av att lagra detta vin?

2006 Gustave Lorentz Riesling Réserve (Gustave Lorentz, Bergheim, Alsace)

2005 Trimbach Riesling (FE Trimbach, Ribeauville, Alsace)

Barbaresco 2004: Prunotto vs. Ceretto Asij

Vi provar två unga företrädare för den förmodat excellenta årgången 2004 i piemonte. Det står med en gång klart att det här blir något av en "teknisk" provning lite för att få syn på potentialen inför framtiden. Vinerna är förstås inte drickfärdiga och vi påminns om att en stor, strukturerad årgång som den här inte släpper till sina behag bara sådär...

2004 Prunotto Barbaresco har en ung, mörkröd färg. Dag 1 möts vi av en "stängt"-skylt med stora, tydliga bokstäver: en knuten doft med en skugga bittermandel. Renfruktig, stram, inte direkt tillgänglig smak med unga, tuffa garvsyror. Dag 2 har doften öppnat upp med lite julfikon, moreller, mandelmassa, örter, kryddiga fattoner och en nyans oxidation. Senare på kvällen tillkommer järn, läder och kött. Den mörka kvalitetsfrukten är ren, tät, intensiv, påtagligt torr, fortfarande rätt kärv, väl strukturerad och finklädd i sin stramaste ekfrack.

2004 Ceretto Barbaresco Asij har en ljusare rubinröd till tegelröd färg. Jämfört med föregående får vi en mer tillgänglig doft av slånbär, blommor, kryddor, balsamvinäger, bittermandel och lakrits. God, intensiv smak med torkad frukt. Hög, ung syra. Dag 2 startar doften med ett tydligt acetonstick och fortsätter med mer av torkad frukt, nötter och balsamtoner. Tanninerna är lena men också en aning uttorkande, när vi jämför med föregående. Vinet har en ljusare, lite vinägersyrlig, genomluftad karaktär med vissa utvecklade drag - trots ungdomen.

Båda vinerna är absolut matkrävande idag. Till och med i patenterat sällskap av köttfärssås är motståndet kanske i största laget för de flesta - utom för extremt hårdhudade nebbiolofascister. Försöket med lång luftning gav tyvärr också olika inslag av oxidation. 2004 Barbaresco Asij verkar vara förhållandevis snabbmognande och kan nog nöja sig med ett par års väntetid. Det tuffaste vinet bedömer vi vara det bästa valet för framtiden - 2004 Prunotto Barbaresco. Om fyra-fem år kan det vara dags att dricka den mognande versionen...

ps. Hur gick det till slut? Fick vi någon behållning eller bara teorier? Inte oväntat är det manchego och grännaknäcke som mjukar upp vinerna tillräckligt för att erbjuda viss utdelning och drickbarhet redan ikväll.

pps. Amerikanernas poäng: 1: WS91, WA91 2: WS90, WA88

2004 Barbaresco (Alfredo Prunotto, Alba, Piemonte)

2004 Barbaresco Asij (Ceretto, Monsordo, Bernardina di Alba, Piemonte)

2004 Leon Barral Faugères Valinière

Efter gårdagens utropstecken från Leon Barral är vi nyfikna på att jämföra med prestigecuvéen Valinière. Druvblandningen i detta vin är 80% mourvèdre och 20% syrah.

2004 Leon Barral Faugères Valinière har en mörk, klar, djupröd färg. Den stora doften är påtagligt viltköttig med inälvstoner. Frukten är djup och skogsbärig i en syrahlik stil. Här kommer pustar av unket blomvatten, gott om saltlakrits, salvia, grönmynta och järntonade mineraler.

Vi smakar och får en friskt syrlig, syrahlik smak med köttiga skogsbärsaromer och en både salt och järntonad, fylligt rund munkänsla. Smaken bärs framförallt av syrorna till en bra intensitet och längd, där också det järnmättade blomvattnet gör sig påmint. Inte en skymt av vare sig eldighet eller övermognad. Helhetsintrycket är friskt och läskande med fin drickbarhet. Man börjar faktiskt associera till både côte-rôtie och mörkfruktig bourgogne. Ändå inte riktigt samma klockrena träff som gårdagens vin - här behövs sannolikt mer tid att gjuta ihop vinet till en fullödig helhet. Vi satsar stålarna på 2004 Faugères Jadis istället.

2004 Faugères Valinière (Didier Barral, Domaine Leon Barral, Lentheric, Cabrerolles, Languedoc)

2004 Domaine Leon Barral Faugères Jadis

Ikväll firar vi att vi bestämt oss för att tillbringa några av sommarens sexton franska dagar i byn Neffiès. Den ligger halvvägs mellan staden Pézenas och byn Faugères som gett namn åt appellationen. Platsen är mitt i navet av hela den solfjäder som vecklar ut sig i form av vindistrikten i Languedoc - ett bättre utgångsläge för utflykter är svårt att tänka sig. Dessutom är det inte mer än ett par tre mil till havet! Och vad då kan passa bättre att fira med än ett riktigt gott vin från Faugères? Vi provade kvällens vin väldigt snabbt i samband med släppet av Languedocboken. Men det är först ikväll, till maten, som vi inser hur mycket det har att bjuda på...

2004 Leon Barral Faugères Jadis har en vidöppen doft som är på sitt bjussigaste humör. Den är spännande... aptitlig... tilltalande... speciell... ja, helt originell! Här finns en djup, frisk bärfrukt som spänner över hela spektrat av skogsbär ända till tranbär och nypon. Här finns unkna, viltigt animaliska toner med inslag av gummi, tjära, skokräm, kaffepastill och kryddor. Här finns örterna: garrigue med noter av rosmarin, stensöta och lagerblad. Det är kort sagt en fröjd att sniffa på detta vin.

Smaken bekräftar på ett härligt sätt - balansen mellan näsa och gom är beundransvärd! Här finns både en fin fräschör i syrorna och en aningen salt, lakritstonad rondör med friskt örtig känsla åt stensöta och sydfransk undervegetation. Mineralerna sitter också på rätt plats - och viltaromerna lär visst hänga ihop med Faugères steniga jordmån av skiffer. Munkänslan är mjuk och mogen - vi tänker mycket på syrah - men innehållsdeklarationen domineras faktiskt av carignan. Nolltreans eldighet och något gumptunga intryck har ersatts av en lättfotad drickvänlighet som träffar mitt i prick på våra smaklökar. Hurra för detta riktigt mumsiga vin! (50% carignan, 40% syrah och 10% grenache).

ps. Och fortfarande får vinbönder bidrag för att rycka upp carignan....

pps. Går vi loss och rekommenderar, så tar vi vårt ansvar - med plånboken. Tio flaskor inköpta. Vi smakar igen... så mycket funk... så komplext, så mycket egensinnigheter att man kan undra om vinet är orent... är det månne dags att handla Ipren?

pps. Mer egensinniga dofter av rått kött, våt sten, simbassäng och, törs vi säga ordet, kloak - fantastiskt nog i en version som är helt inom gränsen för det behagliga - i en inramning av allt som ovan skrivits. Massor av salmiak och knallpulver i smaken. Intressant sous-bois i det urdruckna glaset. Ruggigt bra till smakrika hårdostar...

2004 Faugères Jadis (Didier Barral, Domaine Leon Barral, Lentheric, Cabrerolles, Languedoc)

2004 Domaine La Barroche Cuvée Fiancée

Domaine La Barroche är en egendom på snabb frammarsch i Châteauneuf-du-Pape. Efter att man sedan länge sålt druvor till Guigal och Chapoutier buteljerade den 28-årige vinmakaren Julien Barrot sina första viner i och med årgång 2002, och lovorden har de under det senaste året kommit slag i slag. Kvällens vin är vårt första smakprov - en modern stil utlovas i denna cuvée.

2004 Domaine La Barroche Cuvée Fiancée har en intressant, lite knuten doft som initialt ger påtagligt svettiga stall- och bondgårds-toner. Vi kommer att tänka på mourvèdre - hej på dig, Brett, ikväll möts vi igen! Här finns fortsättningsvis rökta, fruktiga aromer av syrahdruva och en diskret ton av kirschig grenache, mandelmassa, pinjebarr, grafit och brända toner av brunkål. Efter en timma eller två i luften har doften normaliserat sig och de lite mer extrema dragen fallit in i helheten.

Smaken är välgjort mörkfruktig med mörk choklad och syrliga, lite brända fattoner som för tankarna till toscana. Varken rustik eldighet eller restsötma gör sig det minsta påminda - vinet bjuder istället på en modern, balanserat matvänlig smakprofil. Men sin tydliga, kärnfruktiga karaktär av syrahdruva är vinet inte precis det mest typiska för appellationen - men icke desto mindre en riktigt trevlig bekantskap redan idag! Det är svårt att säga vart vinet kommer att ta vägen med lagring... men fruktsyrorna och de kryddiga chokladtonerna är eleganta och behagliga... så vi gissar att det här är ett vin att dricka ungt på den fina frukten...

ps. Lika ny och intressant är importören Bristly Wine. Våra förväntningar är redan skyhöga inför framtiden...

2004 Cuvée Fiancée Châteauneuf-du-Pape (Christian et Julien Barrot, Domaine La Barroche, Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

2006 Saint-Cosme Côtes-du-Rhône

Till en tät boeuf bourgignon dricker vi en särdeles tufft strukturerad standard-côtes-du-rhône - som ovanligt nog är framställd av 100% syrah. Druvmaterialet är enligt Parkers information en blandning av deklasserade druvor från Louis Barrouls egendom i Gigondas, utdrygat med inköpta druvor från Rasteau och Vinsobres. Importören Domaine menar istället att druvorna kommer från Gard (vänstra rhônestranden). Vad ska man tro? Varifrån de än har sitt ursprung så avstjälkades i alla fall druvorna, jäste och macerade sedan i 15 dagar med daglig remontage och pigeage. Lagringen skedde på stora fat, och vinet buteljerades utan filtrering eller klarning. WS delade ut hela 90p, Parker 87p och ett välvilligt omdöme...

2006 Saint-Cosme Côtes-du-Rhône har en mörkt blåröd färg. Doften bjuder på rått kött, rostbiff och ännu mera rått kött. Mörka körsbär, örter, svartpeppar och vanilj kommer till på toppen. Smaken är kraftfull och ungdomligt kärv med minst sagt gott om uppstramande garvsyror. Vinet är inget för prinsessan på ärten, men visar sig däremot vara som klippt och skuret till köttgryta. Serverad åt det svala hållet smakar den unga syrahfrukten som allra bäst.

2006 Saint-Cosme Côtes-du-Rhône (Louis Barroul, Château du Saint-Cosme, Gigondas. Rhône)

2005 Domaine La Roquète Châteauneuf-du-Pape

Ok, vi är tillbaka mitt på châteauneuf-spåret igen. Nästa nollfemma har, liksom 2005 Télégramme, familjen Brunier som avsändare. Druvmixen är 70% grenache, 20% syrah, 10% mourvèdre. Stockarna har nått medelåldern, 38 år i genomsnitt. Tre olika lägen om totalt 62 hektar med en blandning av stenig och sandig jordmån ger variation åt den färdiga blandningen. Vinet jästes på modernt sätt i temperaturkontrollerade ståltankar. Precis som i Vieux Télegraphe och Télégramme tillbringade vinet därefter hälften av den 19 månader långa mognadslagringen på betongtankar och resten av tiden på stora foudres. Traditionella metoder för området, alltså.

2005 Domaine La Roquète bjuder på en stilfull doft där vi hittar ursprungstypisk, vacker rödfrukt av röda vinbär och körsbär, inslag av körsbärslikör med friska övertoner av knallpulver, vanilj och blommor. En märkbar syrahkomponent tar sig igenom, med ljusa björnbärstoner och svarta oliver. Mineralerna är framträdande, på ett elegant sätt...

Smaken är fräsch, vitpepprig och påtagligt salmiaktonad. Vi noterar särskilt den torra, nästan salta, elegant lakritstonade stilen där avsaknaden av restsötma släpper fram blyertsmineraler, lakrits och garrigue. Vinet är både slankt och läskande - samtidigt seriöst, samlat och förstås lagringsbart. Torrare och saltare än den mer sötfruktigt charmiga Télegramme. Ännu ett riktigt snyggt vin med både bra mat- och drickprofil, och mer av elegans än burdus råkraft. Tummen upp för detta stilprov...

2005 Domaine La Roquète Châteauneuf-du-Pape (Frédéric et Daniel Brunier, Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

Billig mosel

Enosvezias magasin La Bottiglia landar i brevlådan. Företaget ska byta namn till det geniala "Enjoy". Vinets globalisering och utslätning, någon? Vi bläddrar lite och hittar ett aprilnytt rieslingvin från moseldalen, 2007 Stürz Riesling Kabinett. Säljtexten lyder: " Det är inte längre tillåtet att skilja mellan olika kvaliteter inom ett prädikat utan odlarna har istället valt att särskilja kvalitet genom att använda guldkapsyler för de bästa vinerna". Vilket vi tydligt kan se på bilden: flaskans skruvkork - jovisst är den guldfärgad! Ergo har vi här att göra med ett riktigt toppvin där druvorna "hämtats från de bästa och brantaste vingårdarna i Mittel-Mosel". Det är förstås skrivet för att skapa nyfikenhet, men maken till försåtlig marknadsföringstext får man leta efter. Skäms, Enosvezia!

Vi dukar upp en snabb take-away-sushi och korkar upp ett par svagviner från Mosel. Marknadsundersökningen kan ju faktiskt komma till nytta även för stundande lata sommarkvällar...

2007 Stürz Riesling Kabinett har en ljust gröngul färg och en doft där jästiga, unga pärontoner minglar med noter av ananas och rabarberkräm. Typiska nässlor och bikarbonat berättar om vinets unga ålder. Smaken är snäll och halvtorr, med märkligt låg syra, och helhetsintrycket är tyvärr helt menlöst. Inte alls felaktigt, men totalt ointressant att dricka. Faktiskt tråkigare än vi trott. Tyvärr "Enjoy", det är knappast "Lange Goldkapsel" vi pratar om här...

Vårt referensvin 2005 Dr. H. Thanisch Riesling Kabinett är ljust guldgult och har en mycket tilltalande unken mognadston med honung, källare, petroleum och skiffermineraler med en liten, men märkbar, gnutta Myrr. Den halvtorra smaken har fin syra, bra fruktintensitet och skönt pirr. Med sina honungstoner påminner det om färska jordgubbar som fått marinera i mynta, limeskal och socker eller honung. Eftersmaken bär ut fint. Årgång 2005 visar som vanligt sin klass på olika nivåer. Vinet är med påse utan tvekan värt sin hundralapp - och lite till...

ps. Vi har länge haft ett gott öga till Enosvezia. Men kvällens exempel på marknadsföring är rent av stötande. Vin på beställning endast per sexpack är knappast heller en sexig uppfinning av nya Enjoy... Det finns faktiskt andra importörer som inte tillämpar sexpack ens vid privatimport...

2007 Stürz Riesling Kabinett Mosel-Saar-Ruwer (Enosvezia, Stockholm)

2005 Dr. H. Thanisch Riesling Kabinett Mosel-Saar-Ruwer (Wwe Dr. H. Thanisch, Bernkastel, Mosel)

2005 Télégramme Châteauneuf-du-Pape

Bråda dagar - korta poster! Vi har provat detta vin över två kvällar till ost. Wow! - årgång 2005 i påvens nya slott artar sig till ett perfekt smultronstrå där vi nu kan trä upp det ena lovande vinet efter det andra. Bilden av den fina årgången börjar avteckna sig helt konkret i våra smaklökar. Gemensamma nämnare är stor charm och tidig tillgänglighet - Clos du Mont Olivet, Domaine du Vieux Lazaret och nu senast, Télégramme. 2002 lanserades namnet i och med att man deklasserade hela skörden till förstavinet. Sedan dess har det här andravinet till Vieux Télégraphe funnits sida vid sida med andravinet Vieux Mas des Papes - ganska förvirrande, eller hur? Såvitt vi kan förstå är 2005 första året som andravinet blivit Télégramme helt och hållet. Liksom i förstavinet kommer druvorna från den berömda platån La Crau och vinet görs på samma sätt, med lagring i betongtankar och foudres. Det som skiljer är stockarnas ålder - det här är gårdens tonårsrum. 65% grenache, 15% syrah, 15% mourvèdre och 5% blandat (varav en del gröna druvsorter).

2005 Télégramme har en vacker, mörkt saftröd färg. Den första kvällen får vi en elegant doft av vanilj, hudkräm eller puderdosa, röda vinbär, jordgubbe, lakrits och finstämd krydda. Smaken är riktigt god och harmonisk, rödfruktig, salmiaktonad med en liten hetta och märkbara, aningen torra tanniner.

Den andra kvällen ger den öppna, härliga doften mer av hallon, smörkola, mineraler och garrigue. Smaken är nu ännu mer tillgänglig, med salmiaken i behåll, men utan att tanninerna eller den lilla eldigheten längre märks något särskilt. Vinet är påtagligt smeksamt och drickbart. Vi gillar den eleganta stilen och förutspår att det här är en stark kandidat till närmast burgundisk finess om tre till fem år....

2005 Télégramme (Brunier et Fils, Domaine du Vieux Télégraphe, Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

Säkra kort

Riesling och nebbiolo! Våra älsklingsdruvor, våra säkraste måltidsvänner. Vardagens köttfärssås och stekta spätta behöver sina sällskap. Vi letar inte vidare, det är skönt att falla tillbaka på de allra säkraste korten när man har fullt upp med annat. Ett vitt och ett rött - som tillfredställer grundläggande behov. Vi behöver ha lådvis av dessa goda viner hemma...

2004 Nino Negri Le Tense Sassella har fått en slinkig, vackert varmröd färgton. Hallon, lingon, tranbär, nypon, torkad frukt, vanilj, grusdamm och orientaliska kryddor. Hemligheten kanske är en diskret, men insmickrande ton av smörkola - som blir tydligare med lång luftning. Slank, vacker smak med suverän syra. Otäckt bra och saliggörande vin till pasta con ragù. Enligt oss är det här vinet fortfarande ohotat som systemets numero uno långt upp i prisklasserna...

2005 Georg Breuer Riesling Terra Montosa är rikt ljusgul. Honung, petroleum, persika, nässliga jäst- och mineraltoner i doften. Mjuk, generöst fruktig rieslingsmak med i en sammanhanget relativt snäll syra och gott om friska mineraler. En lyckobringande apéritif vilken dag som helst och ett extremt användbart vin till stekt fisk...

2004 Le Tense Sassella Valtellina Superiore (Nino Negri, Chiuro, Valtellina Lombardia)

2005 Riesling Terra Montosa (Georg Breuer, Rüdesheim, Rheingau)

2000 Josmeyer Riesling Grand Cru Hengst Samain

Trots ett flertal resor fram och tillbaka på den underbara route du vin d'Alsace - mellan Marlenheim i norr och Thann i söder - har vi hittills lyckats missa vinerna från Josmeyer. Det ska kvällens middag råda bot på. Och varför inte börja med det bästa! Per Warfvinges helt excellenta hemsida "Guide till vin, byar och terroir i Alsace" bjuder på flera härliga formuleringar som spär på de redan höga förväntningarna...

"Josmeyer är en av Alsace stora. Det finns två orsaker, båda stavas H-E-N-G-S-T." ...underbart - vi hoppas att åtminstone den ena orsaken ligger i kylen just nu! "Satsa på Hengst från stora år, drick Brand från mellanåren. Känn dig priviligerad"... jo tack, det är inte utan att det börjar kännas så, för vi vet ju vilket fint rieslingår 2000 är. Nu återstår egentligen bara två osäkra faktorer. Har 2000 Riesling Hengst Samain månne för mycket restsötma för vår smak? Är vinet inte drickmoget än? Vi rådfrågar Wine Spectators Bruce Sanderson, som tycker vi borde ha druckit vinet senast innan nyår. Vad konstiga de är ändå, amerikanerna - producenten själv rekommenderar 10-20 års väntan. Sanderson fortsätter "a somewhat dry style...just a hint of residual sweetness". Med USA-gom kan det ju betyda precis vad som helst! Hela 92 pinnar radar han i alla fall upp som lockbete framför oss. Nästa ledtråd finns i namnet Samain, som visar sig vara ett keltiskt namn för högtiden runt 1 november. Ok, då vet vi ungefär hur pass sent vinet skördades...

2000 Josmeyer Riesling Grand Cru Hengst Samain har en citrongul färg. Doften är komplex, med citronskal, tropisk frukt, honung, exotiska kryddor med inslag av rökelse och sandelträ, blommiga toner och ett elegant inslag av petroleum. Det doftar som den finaste parfym. Smaken är koncentrerad, söt av övermogna druvor, med ädel senskördad rieslingkaraktär. Den mjuka, smeksamma munkänslan bjuder på mer av sötma än syra. Men trots att det är lite i sötaste laget till våra gräddiga fiskfärsbiffar är det ändå busgott, inte det minsta klumpigt och en fröjd att smaka. Vänne L, som är på besök för att hämta sina lekande barn, smakar ett glas och säger "Wow, så gott". Producenten rekommenderar marockanska och asiatiska rätter. Anklever känns också nära till hands...

2000 Riesling Grand Cru Hengst Samain (Josmeyer, Wintzenheim, Alsace)

2006 Willi Schaefer Graacher Domprobst Riesling Spätlese #12

Hur kan man bättre fira solens och vårens ankomst än med ett glas mosel? Vi har dragit ut på firandet under flera dagar eftersom detta vin gör sig bäst i form av en alldeles liten skvätt i taget. Men det är först idag som vinet och vädret är helt i synk. Det finns nog en del moselproducenter som skulle vara stolta om deras auslese var i paritet med denna täta, rena spätlese...

2006 Willi Schaefer Graacher Domprobst Riesling Spätlese #12 har en ljust gröngul metallglans i glaset. Doften är ljuvt ungdomlig av söt vindruvsaft, honung och olika fruktnoter som lime, lemon zest, persika och päron. Skimrande övertoner av vita blommor (jasmin) och en precis märkbar anstrykning av botrytis gör att vi uppfattar vinet som både fräscht och djupt förföriskt. Smaken är ren, intensivt sötfruktig och bjuder på en bikarbonatliknande sprits på tungspetsen. Vi har verkligen försökt - och det känns lika trist som att relatera dyra supertoscanare till cocacola - men det går inte att komma runt liknelsen: detta är faktiskt själva definitionen av flytande piggelin. En väldigt god piggelin, dock! Det finns dessutom en välgörande liten bitterhet i den långa, nästan kaxiga avslutningen. Alkoholen är på vanligt moselvis liten (8,5%) - men smaken är desto större. Vinet vinner märkbart på några dagar i öppen flaska. Göm, glöm och möt en fullfjädrad skönhet om 10, 20 eller rentav 30 år...

ps. Du har förhoppningsvis redan läst vad Frankofilen tyckte.

2006 Graacher Domprobst Riesling Spätlese #12 (Willi Schaefer, Mosel)

I skamvrån

Tycker ni att vi är positiva och välvilligt inställda till det mesta? Hör då här. Vi är rörande överens om våra intryck...

En imponerande tät uppsyn i glaset. Det doftar som ett ambitiöst vin där massor av svettiga fat överskuggar frukten. Därnere finns mogen frukt med tydlig sötma och någon antydan till mint och svarta vinbär - det skulle kunna lova ett storslaget vin - men här finns också en tydlig buskomponent av otyglad, vildsint jäsning. Potentiell huvudvärk! Smaken är rent ut sagt konstig, med en bubblande, löddrande syrlig känsla av tvättmedel. Ett ruffigt, helt ouppfostrat rödtjut av druvan Prieto Picudo, som ger intryck av att inte ha jäst klart. Kommer inte i närheten av den fina 2004 Bembibre - som är anledningen till att vi provar detta vin. Kan med god vilja rubriceras som defekt. Retur...

2005 Cumal (Dominio Dostares, Castilla y Leon)

Svettiga, tobaksstinna fat tar täten med en malplacerad skvätt vaniljsås och tät, odefinierat korintig sydfransk frukt. Rejäl smak med intensitet och gott om stickig salmiak både i mitten och i det kärva avslutet. Tanninerna är tuffa och rätt hälsosamma, men hela munkänslan skriker grovt rödtjut renons på charm. Potential finns teoretiskt, men vinet är inte ens det allra minsta skoj att dricka nu. Kyl för att stänga in faten och framhäva frukten av syrah/mourvèdre. Ett chockartat återseende efter den riktigt fina och drickvänliga 2000 Terroir Mailloles i somras. Undvik till varje pris att dricka det här vinet i år. Vi kommer att avstå även framöver. Men bjuder ni om sju-åtta år är vi inte sämre än att vi smakar...

2004 Terroir Mailloles (Domaine Sarda-Malet, Pergignan Côtes-du-Roussillon)

En svårt dominerande doft av grushög och asbestdamm lägger sig som ett grått lock av stoft över eventuell nebbiolofrukt. Smaken är stickig och tunn i frukten, med salmiak, sura lingon och sura körsbär. Kyl hårt för att stänga in grusmolnet och fokusera på den snipiga frukten. Vad i helskotta håller ni på med, anrika Pio Cesare? Först en prima batch - och sen är det dags att kränga bottenskrapet. Andra året i rad som vi noterar denna sorgliga utveckling. Skäms!!!

2004 Langhe Nebbiolo (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

Summa summarum 500 spänn. Så lite njutning för pengarna att vi sitter med hakorna i bordet....

ps. Varsitt glas 2004 Langhe Nebbiolo sällskapade med en hemlagad pizza igår kväll. Redan i och med första sniffen var invändningarna på plats. Etter värre med en dags luftning...

pps. Eländet är inte slut än. En 2000 Roagna Barbaresco Pajé uppvisar aromer av kork och svettig jympadoja. Retur!

ppps. När allt tycks vara helt förbi, räddas vi av varsitt glas 2006 Fonterutoli. Total fräschör av blommor, salviaörtighet och en gnutta frisk vanilj. Klockren körsbärsfrukt. Tufft - och samtidigt njutbart. Runda av med utvald hårdost. Slutsatser: chansningar är chansartade, även säkra kort kan svika, ha alltid ytterligare ett alternativ på lut...

2004 Clos Saint Jean La Combe des Fous

Ikväll utövar Robert Parker en oemotståndlig dragningskraft på oss. Vi har ett behov av att förstå mannen - och helst sätta oss precis mitt i hans måltidsposition med kniv och gaffel. Ni kan tro att vi ändå känner oss lite som de oskuldsfulla Frodo och Sam, kikande över ett klipputsprång rakt in i självaste Mordor. Vad är det som Sauron festar loss på? Vi tänker oss en typisk middag ur Hedonistgazetten med fem kötträtter och tre röda hundrapoängare och minst lika många runner-ups därtill. Naturligtvis föregås huvudintresset av tre fiskrätter med mogen champagne och häftig ekchardonnay. Vi undrar - kräktes man mitt i, som på 1600-talet? Gargantua hade förmodligen ballat ur halvvägs och fått bäras iväg från bordet. Så vi skalar ner menyn till en enda kötträtt, men behåller själva andemeningen - en sjujävla stor hängmörad fettstinn bit prime rib, även känd som entrecôte, stekt i ankflott. Därtill le puy-linser och en stor citron-och olivdressad grönsallad med avokado. Bordet är dukat - now pour the wine...

2004 Clos Saint Jean La Combe des Fous har en mörk, alkoholångande doft med massor av animaliska toner, köttbuljong, tjära, grillat kött och en läcker men endimensionell frukt som mest påminner om kirsch - det vill säga körsbärslikör med destillerad kärnton av stenfrukten. Omgivningen är komplex, frukten monolitisk. Kryddnejlika och muskot brassar på runt omkring. Vi provar med en klunk innan den första tuggan. Vilken chock - restsötman är bland de högsta vi någonsin smakat i ett bordsvin. Nästa logiska steg måste vara ett rejält glas ungt portvin till biffen. Men efter en tugga hängmörat fett kött uppstår faktiskt något slags balans. Det tjongar till ordentligt i munnen - och samtidigt är munkänslan viskös, mjuk och len. Vinet är superintensivt och ligger någonstans på gränsen mellan vin och tung narkotika. Eftersmaken är lång och rejält alkoholdriven. S: en fascinerande upplevelse, men inte riktigt min grej - detta är ett monster som går rakt upp i kolan! Zonk.... S igen: vill man giftmörda någon är det nog ett lämpligt vin att smyga ner giftet i, det lär inte märkas ändå...

Vi enas, trots vissa invändningar, om att giftermålet mellan köttets krämiga, feta toner och vinets sanslösa drag är lyckat och intressant. Vi fattar vad farbror Bob jagar efter, även om vi själva nog skulle ha puffat fram andra kandidater. Några större mängder vin slinker inte ned. Efter en skön mellanakt med en riktigt fin och för sig själv drickbar 2005 Didier Gerin Côte-Rôtie Les IV Saisons är det dags för det slutgiltiga manchegotestet. Nu doftar La Combe des Fous plötsligt klockren svartvinbärsgelé och läcker crème de cassis med bra djup. Det borde vara helt rätt till ost - och det är det! Mmm, vinet visar sitt allra bästa efter fyra timmar i luften, i sällskap av den milt krämiga manchegon....

Vår slutsats är: ska man investera i de här superhäftiga toppgrenacherna från södra rhône (liksom vissa viner från Priorat) är det, förutom för längre lagring, i rollen som ostviner de har störst möjligheter att övertyga idag. Tänk på restaurang, att få ett välluftat glas till ostbrickan... wow, vilken avslutning! Efter en måltid, senare på kvällen, har de kraften att ta upplevelserna (och den positiva berusningen) till helt nya nivåer...

2004 La Combe des Fous Châteauneuf-du-Pape (Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

2005 Domaine du Vieux Lazaret

Efter söndagens flaska 2003 Domaine du Vieux Lazaret, och Henriks kommentar, måste vi förstås smaka den nya årgången omgående. Vi gissar att ost är rätt sällskap.

Direkt ur karaffen bjuder 2005 Domaine du Vieux Lazaret på söta hallon, mogna jordgubbar, jordighet och animaliska toner med en gnutta stall och läder. Tre-fyra timmar senare häller vi upp - färgen är klar och ljust rubinröd med blåa toner. I glaset får vi en stor doft av hallonsås, creme de cassis, inlagda persikor, aprikoser och vanilj. En härligt insmickrande peach melba dukas upp framför oss!

Trots märkbar alkohol finner vi inget vasst eller spretigt i den jordgubbssaftigt rödfruktiga smaken. Tanninerna är fina och avrundade utan kärvhet. Vinet är redan mjukt, tillgängligt och relativt elegant. Det lovar riktigt gott för framtida lagring, eftersom frukten är ljuv och balansen utmärkt. Inte minst den rent och fint genomförda alkoholen garanterar hållbarheten för detta vin. Läckra mognadstoner kommer säkerligen att lockas fram med tiden, men redan nu är det här ett vin för hedonistisk och okomplicerad njutning. Omöjligt att inte gilla detta vin. Ingen tvekan om saken - vi köper, lagrar och dricker framöver...

ps. Druvmixen är grenache noir 70%, syrah 15% , resten mourvèdre, cinsault och counoise. 14,5% alkohol (gissningsvis är det lite till). Priset måste betraktas som fyndmässigt. Ensamhushållet kan satsa på snabbmognande halvflaskor.

2005 Domaine du Vieux Lazaret Châteauneuf-du-Pape (Jérome Quiot, Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

2004 Domaine Courbis Cornas Champelrose

Tiden har blivit mogen för omprovning av ett rhônevin som utlöste en intressant och livlig diskussion förra hösten. Frankofilen slog i vanlig ordning huvudet på rätt spik: "...tror ni inte att vinet är alldeles för ungt ännu?" Nu var det ju inte i första hand det våra invändningar gällde, men vi har ända sedan vårt avmätta omdöme haft en konstant gnagande känsla av att de mer typiska dragen kommer att visa sig med tiden, och att vinet därför förtjänade ett rättvis bedömning av sin potential. S hade förresten inga större invändningar mot vinet, ens vid det första smakprovet! Är det dags för T att äta upp hatten till den gräddstuvade renskaven?

2004 Cornas Champelrose har med näsan djupt i karaffen en ruskigt god doft inbäddad i mörka, animaliskt pinotliknande drag av köttbuljong. Parfymerad frukt av körsbär, hallon och lingon minglar med fårfett, tjära, anis, örter och ett tvärnitat sjutton tums cykeldäck på skolans grusplan. Komplexitet finns det bevisligen alltså gott om, åtminstone potentiellt sett. I glaset visar sig inte en tredjedel av dessa möjlighetet - än. Alkoholångor, lingon, likörtoner, lite bittermandel - men var tusan tog resten av alla dofterna vägen? Efterhand rullar några av dem sakta upp, oliverna, anisen, örterna... och sötlakritsen, senare på kvällen.

Smaken är stram, friskt lingonsyrlig och intensivt likörfruktig. Inte alls ihålig, mittsmaken är riktigt seriös och bra. Eftersmaken är tuff, inte alls vattnig, påtagligt lång och lite rustik. Efter fyra timmar har vinet tätat ihop sig bra, med svarta oliver, anis och en gnutta sälta. Italien är, trots våra tidigare kommentarer, på behörigt avstånd ikväll. Nu känns det plötsligt solklart att det här vinet kommer att blir riktigt bra med tiden - det gäller helt enkelt bara att ge sig till tåls. Två flaskor kvar. Om inte det här vinet ger en stor och komplex upplevelse år 2014 är det dags att ta fram sin hatt igen...

2004 Cornas Champelrose (Domaine Courbis, Châteaubourg, Rhône)

1999 Domaine de Cabasse Séguret D'Eux

Domaine de Cabasse är ett av de trevligaste ställena i hela Vaucluse. Har ni vägarna förbi i sommar: ta in ett par dagar och ät deras utmärkta mat, bada i poolen, vandra i vingårdarna och beskåda Séguret (l'un des plus beaux villages de France). 19:30 serveras apéritif på gårdsplanen - då kan man smutta på ett glas av deras tilltalande vita Sablet Les Primevères, deras grenachefruktiga Séguret Cuvée Garnacho eller deras härliga Séguret Le Rosé de Marie-Antoinette. Gårdens flaggskeppsvin heter Séguret Casa Bassa och finns i många äldre årgångar på restaurangens vinlista. Sedan andra halvan av nittiotalet gör man också prestigecuvéen Séguret D'Eux dominerad av syrahdruva, nya ekfat och höga ambitioner (4066 flaskor). Associationerna går till norra rhône...

1999 Domaine de Cabasse Séguret D'Eux har en tät, mörk färg i glaset. S blint: är detta en toscansk monstersangiovese? Den djupa, återhållsamma doften ger körsbär i likör, mörk choklad, en aning söt tobak, bittermandel och ny ek. Vi smakar. Hrzabatjrxzaout! Det här är ett muskelvin med massor av tanniner, bittra kärnor och ekbeska. Likörfrukten är tät - men vinet är ändå helt knastertorrt, vresigt och mer än nästan salt. Fortfarande är det helt ungt och ganska svårdrucket på egen hand! Vinet ropar efter mat, så vi möter upp med den rödvinsbräserade lammbogen som nu reducerats till högre smaker. Saker och ting trillar på plats och vinet funkar plötsligt riktigt bra. Här finns en imponerande koncentration och rejäl längd. Både doft och smak har nu utvecklats med tydliga norra rhône-markörer, som svarta oliver, tjära, grusdamm, knallpulver och små övertoner av rosor och läder. Munkänslan bjuder på mer av viskös mognad och en tuff, salt karaktär. Detta kräver acquired taste, och lämpar sig endast för råbarkade syrahfreaks! 67% syrah, 33% grenache, 14% alkohol, 20 månader på nya barriques.

1999 Séguret D'Eux Côtes-du-Rhône Villages (Alfred et Nicolas Haeni, Domaine de Cabasse, Séguret, Rhône)

2003 Domaine du Vieux Lazaret

Vieux Lazaret är kända för sin publika stil, med tidig mognad och tillgänglighet. En modern stil, sägs det, men icke desto mindre typisk för sitt ursprung, såvitt vi kan se...

2003 Domaine du Vieux Lazaret har en lustig, urblekt plommonfärg när vi karafferar upp. Det ser inte direkt tätt ut - en uppsyn vinet delar med flera nolltreor. Doften ur karaffen är mycket tilltalande - stall, jordgubbar och hallon. I glaset skjuter en mycket påtaglig, lite bränd örtighet upp, det liknar flera örter men mest salvia och timjan, enas vi om. Rökta och läderartade toner kompletterar helheten på ett aptitretande vis.

Smaken: ännu en typisk nolltrea! God, mjuk, mycket smakrik och helt tillgänglig - men ska man vara kritiskt finns ett par stråk av både vattnighet och eldighet, och smaken är lite platt. Mer än en aning kärv och brännande avslutning om man känner efter - men lyckligtvis ändå klart god och lång. Gommen behöver bara en rejäl rundsmörjning med manchego - sedan levereras helt godkänd njutning och drickbarhet precis som vi hoppades. Det här var vår sista flaska - och vi är helt överens om att den passade fint att konsumera nu och till ost.

ps. Amy Winehouse har ett kongenialt namn och ett fantastiskt band. Hon är rockvraket och de superproffsiga, färgade körsångarna personifierar de städade körtjejerna. Lite freakshow blir det allt - men ändå, och kanske delvis därför, helt magnetiskt! Men varför ska hon behöva få sitt rödtjut i plastmugg? Hon behöver en kristallkupa att pimpla ur...

pps. Årgång 2005 finns ute i butikerna nu, och har fått ett välvilligt mottagande (89p WA & WS, 90p IWC). Till det klart rimliga priset 178 kr är det inget att tveka om. Köp!

2003 Domaine du Vieux Lazaret Châteauneuf-du-Pape (Jérome Quiot, Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

2000 Château La Nerthe

Det är hyllningsdags igen! Ack, ljuva njutning - endast en enda stor kupa gives! Vi är bortbjudna, lammsteken står på bordet och vi står för vinet - och först ikväll fattar vi exakt hur bra det är. Färgen i glaset är klassigt ljus rubin, med både en kvardröjande liten ung blåton och tydligt ljusnande, tegelröda kanter. Det vi direkt möts av är en förföriskt parfymerad, söt körsbärsfrukt. Vi tänker syrah, i dess elegantaste uppenbarelse: en finlemmad côte-rôtie. Smörkola och kryddor (kanel, sandelträ med flera), stenmineraler med inslag av fårfett, läckra subtila grill-, läder- och tjärtoner. Därtill svarta oliver. Därtill söt lakrits. Frukten har nu utvecklats med röda vinbär och hallon. Vilka aromer! Vilken elegans! Munvattnande och i stort sett helt burgundiskt - doften är grafisk och ren och går att läsa som den vackraste piktur. Nypon och örter adderas och gör bilden komplett. Vi ryser av vällust! Doften räcker faktiskt som upplevelse.

Smaken bekräftar allt vi kunnat hoppas! 2000 Château La Nerthe är förstås kraftfull - men så slank, fint syrlig, fräsch, renfruktig, lång och vacker, att vi blir rörda av vinets finess. Vi måste leta oss upp till côte-de-nuits, närmare bestämt chambolle-musigny premier cru, för att finna dess like. Där hade vi kanske landat, blint. Slutligen tar en märkbar syrahparfym och dito krydda oss tillbaka söderut igen. Vilket strålande, finstilt vin! Ska ha en plats säkrad på årsbästalistan...

ps. En flaska kvar. Vi gav bort sex flaskor till en mycket god vän i 40-årspresent. Kan ni förstå oss, bara lite grann, om vi viskar tyst att vi ångrar oss nu...

pps. Druvmixen var 47% grenache, 25% syrah, 18% mourvedre, 7% cinsault och 3% gott och blandat ur appellationens överfulla druvkorg.

2000 Château La Nerthe Châteauneuf-du-Pape

2005 Domaine Santa Duc Gigondas Tradition

När Nettare e Gioia pekar med hela handen, då lyder vi snällt! Kvällens andra vin är gjort av den hyllade Yves Gras, vinmakare till 2004 Prestige des Hautes Garrigues från i förrgår. 2004 Santa Duc Gigondas Tradition tyckte vi dock var en annan femma än prestigevinet - vi kom inte alls överens med standardvinets rustika, vresigt murriga stil. I höstas smakade vi på 2005 Santa Duc Gigondas Tradition och trots att det inte riktigt liknade förra årgången, fick vi ingen feeling av det totalknutna, men tätfruktiga vinet. Ingen post blev skriven - men skam den som ger sig. Dags att dra korken ur nästa flaska! Vinet i siffror: 75% grenache, 10% syrah, 10% mourvèdre, 5% cinsault och 15% alkohol. 18 månader på på stora ekfat (foudres och pièces). Priset i Gigondas €17 översätter till 175 kr på SB. Tack för det, Johan Lidby Vinhandel.



2005 Santa Duc Gigondas Tradition har övertoner av blommor (som nyponros) mineraler, mandel, läder och subtilt tjärtonade skogsbärsaromer. Mittdoften är, så här i början, helt och hållet frånvarande - och ersatt av skylten: Stängt! Smaken är stram och oinsmickrande, med tuffa druvtanniner och kärnbitterhet. Tätfruktigt vin - men inte därför charmigt sötfruktigt. Vinet kräver lite masochism idag, men det kan vi uppbåda om det behövs. Det är till den rödvinsbräserade, timjan- och vitlökskryddade lammbogen vinet kommer loss och visar sig ha egenskaper av ett strålande matvin med sitt tuffa motstånd och sin rena frukt. Robust och intensivt med smak av anis och fänkålsfrö. Senare under kvällen fortsätter vi att uppskatta fruktens renhet och kraft. Lagra minst fem år!!!

2005 Gigondas Tradition (Edmond Gras et Fils, Domaine Santa Duc, Les Hautes Garrigues, Gigondas, Rhône)

2001 Domaine Brusset Gigondas Les Hauts de Montmirail

På påskafton lagar vi lammbog som får bräsera i rödvin och fond, med chalottenlök, vitlök och örter. Lammet blir inte oväntat ruskigt gott och får sällskap av ugnsrostade grönsaker och gnocchi med smörstekt salvia. Vi fortsätter på den inslagna vägen till Gigondas. Ikväll: ett vin vi köpte i Caveau de Gigondas för snart fyra år sedan. Madame bakom disken suckade lite över oss utbölingar och vårt smaklösa intresse för barriquelagrat vin. Men vi visste vad vi var ute efter. Vi hade nämligen haft en riktigt fin upplevelse av en mogen 1997 Gigondas Les Hauts de Montmirail som vi köpt fem år tidigare - och vi ville hemskt gärna upprepa tricket. Förutom den nya eken är det här ett vin i balanserad stil - utan den rustika, framträdande alkohol som vissa andra viner från appellationen kan bjuda på. Druvmixen är 55% grenache, 25% mourvèdre, 20% syrah och 13% alkohol. Pris: €17.

2001 Gigondas Les Hauts de Montmirail ser fortfarande mörkt vinrött och relativt ungt ut. Vinet har släppt en ordentlig fällning och ser lite dimmigt ut i glaset, som att utfällningsprocessen fortfarande pågår. Doften drar iväg till toscana med mogna körsbär och rostade ekfat, samt bittermandel, tjära och tomatpuré. Frukten öppnar upp med hallon och grus. En stund senare får vi tyvärr både lite jolmig påskmust och terpentin från eken.

Vi smakar innan maten: jisses, det första intrycket är tätt och häftigt! Munkänslan är len som salva - som en likörpralin. Höljet är mjukt och visköst - innanmätet intensivt, med god sötfrukt i alkohol. Frukten påminner en hel del om toscanska surkörsbär och visst smakar det ek, rent av lite ekbeskt. Ganska snart börjar invändningarna rada upp sig. Vinet är vinet gott, men det känns lite jolmigt och plommonmjukt - den extraherade frukten på väg att falla ihop - eftersom syrorna knappast är toscanska. Detta är verkligen inte typiskt för Gigondas. De nya ekfaten präglar karaktären så pass mycket att vi tappar siktet på den rena grenachefrukten och terroiren. Frukten var nog helt enkelt inte tillräckligt bra detta år för att klara att integrera så mycket ny ek. Nittiosjuan var faktiskt mycket bättre. Madame, vous aviez raison!

ps. WS, WA och IWC brukar ligga i området 87-93 p för detta vin och de franska guiderna ger generellt höga betyg - men särskilt WS har uttalade invändningar mot 2001.

2001 Gigondas Les Hauts de Montmirail (Domaine Brusset, Cairanne, Rhône)

2000 Domaine Saint Gayan Gigondas

Vi fortsätter på temat Gigondas, nu med en standardcuvée. Familjen Meffre (inget samband med negocianten Gabriel Meffre) buteljerade sitt första vin 1957. Egendomens historia går dock tillbaka till 1709, när förfadern Pierre Goubert köpte marken (sentida släktingar finns möjligen på ypperliga Domaine Les Goubert). Vinmarkerna omfattar 37 hektar, varav 16 hektar i Gigondas, belägna på gränsen till norra grannbyn Sablet. Gården drivs som ett typiskt franskt familjeföretag. Medelåldern på stockarna ligger kring 55 år, med en tredjedel uppåt 80 år och ett fåtal 100-åriga exemplar. 75% grenache, 15% syrah, 5% mourvèdre, resten är inte angivet. 12 månader på foudres. Läs mer på chateauneuf.dk och på vinets länk till gården.

Den ljust granatröda 2000 Domaine Saint-Gayan Gigondas börjar strax över källartemperatur och har en riktigt komplex doft med fina mognadstoner. Först ut är stallet eller snarare grisstian, med komplement av inälvor, som njure. Ett rökeri blir nästa besöksstopp, det är förvånade nog böckling som hänger i röken. S plockar en klockren ton av Finn-Crisp (nej, vi äter inte just det brödet ikväll). Sten och järn kommer till och kopplar tillbaks till inälvstonen. Slutligen blommar frukten ut, med röda vinbär, ljuvliga hallon och jordgubbar. Övertoner av garrigue svävar omkring högst upp i glaset. Smaken är silkeslen och mogen med fräsch, balanserad syra, helt uppmjukade tanniner, goda skittoner och fin rödfrukt av hygglig koncentration. Ett trevligt, ikväll helt moget och drickvänligt vin från ett bra år, som för tre år sedan såldes på SB med den modesta prislappen 150 spänn...

ps. Efter en stund har doften utvecklats till påskmust. Här går det undan! Smaken får mer rondör, fortfarande med fin fräschör i avslutningen. Har ni flaskor kvar är det bara att korka upp.

2000 Gigondas (Jean-Pierre et Martine Meffre, Domaine Saint Gayan, Gigondas, Vaucluse, Rhône)

2004 Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues

Kvällens andra vin blir en sydrhônare. Vi kunde nämligen inte motstå möjligheten till en "almost virtual tasting" efter Frankofilens uppskattande post. Våra tidigare erfarenheter av Santa Ducs Prestige des Hautes Garrigues säger att vinet bruka smaka fantastiskt redan som ungt - till skillnad från gårdens mer rustika Tradition och Les Quatre Terres, som brukar ropa efter lagring. Vad är nu det här vinet gjort på, då? Jo, huvudsakligen grenachedruvor från gamla stockar (80%), samt mourvedre (15%), syrah (3%), och cinsault (2%). Yves Gras skördar alltid sent för att få supermogna druvor. Och vilket år skulle egentligen kunna ge en längre växtsäsong - och därmed mer utvecklade, komplexa smaker i druvmaterialet - än 2004? En stor del av sommaren tog värmen nämligen paus nere i södra Rhône. Under våra juliveckor i området låg temperaturen som högst kring 29 grader och inte sällan neråt 24! Brrr, väste fransoserna och drog på sig en extra pullover. Vi som tyckte det var skönt! Druvorna lutade sig också tillbaka och tog det lilla lugna i utvecklingen. Sen blev det ändå en varm förhöst med bra slutmognad, så byarna i mellersta Vaucluse lyckades generellt ovanligt bra med balansen i vinerna. En två månader lång urlakning och jäsning av hela druvklasar följdes av två års mognadslagring på en blandning av små nya ekfat (barriques) och stora ekliggare (foudres).

2004 Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues är tätt, beckmörkt, blåsvart i glaset. Det ser verkligen respektingivande ut! Doften är inte lika knuten som hos en del andra viner från Gigondas när de är unga. Här bjuds maffig likörfrukt, grillat kött och grillkol, löften om läder, riktigt fin garrigue med storslagen panoramakänsla, en liten vindpust från stallet, lakrits, mandelmassa och rikligt med fantastiskt fina och komplexa mineraler där man kan associera till järn, kalksten, musslor - ja till och med simbassäng (i positiv bemärkelse, utomhuspool).

Den stora smaken ger en maffigt tät, intensiv, alkoholdriven likörfrukt med toner av björnbär, cassis och lakrits. Lite tajt är den förstås i denna unga ålder, men ändå tillgänglig och samtidigt rejält strukturerad för lagring - både eksträv och med imponerande druvtanniner. Eken känns påtagligt väl integrerad med frukten. Likaså den höga alkoholen: 15,6%! Ett mäktigt, fylligt vin - mer än tillfredställande redan nu, och med en kassaskåpssäker framtid. Möjligen går det och knyter det sig i några år innan vi får den mogna versionen framåt 2014. Ett av de största gigondas-viner vi någonsin smakat.

ps. Matchar Ettore Scolas franska revolutionsklassiker "Natten i Varennes" och en bit fin manchego! Vi kommer alltid hädanefter att tänka på Marcello Mastroiannis köttiga, pudrade ansikte när vi dricker det här vinet....

pps. Kvällen efter dricker vi varsitt glas till. Vinet tillbringade dygnet i en full 25cl flaska med kork. Nu är doften inte alls lika god som igår, likörfrukten känns plumpare, bittermandeln ett uns kemisk. Tydliga, negativa oxidationstoner har tillkommit och en doft av nytt gummi - typ nya Converse. Är detta också brett, undrar vi efter Mmm-Vins laboratorieövningar. Smaken känns relativt sett plattare och tanninerna mer uttorkande. Tungan fastnar i gommen... hej då kära vin, nu ses vi inte på ett långt tag.

2004 Gigondas Prestige des Hautes Garrigues (Edmond Gras et Fils, Domaine Santa Duc, Les Hautes Garrigues, Gigondas, Vaucluse, Rhône)