Ahrdalen har hög klass på sin gastronomi. Kanske beror det på att området varit både franskt och påvligt under perioder av sin historia. Två michelinstjärnor hittar man på Steinheuers i Heppingen och en stjärna finns i vår by Walporzheim, på Brogsitter's Sanct Peter. Men ännu mysigare än den fluffigt åttiotalistiska gourmetavdelningen är det att sitta i det stora, rustika korsvirkesrum med motivfönster som kallas die Weinkirche. Det är ju ändå samma kök, och samma serverings-personal...
Byggnaden är först dokumenterad på 600-talet, som mejeri åt det frankiska kungariket. I slutet av 800-talet skänkte den frankiske kungen huset som gåva till benediktinerklostret i Prüm. Genom ett fastighetsbyte omkring år 1100 fick huset återigen nya herrar - furstesläkten av Are-Hochstaden. På sin dödsbädd 1246 gav greve Friedrich av Are huset i present till domkyrkostiftet i Köln, som sedan stod som ägare under nästan sex sekler. Syftet var att producera vin för att uppfylla kyrkans stora behov - bara nattvardsvin, eller hur? Ursprungligen handlade det enbart om vita viner, men på 1400-talet började man att odla blå druvor, och från 1700-talet kom de att bli allt viktigare. I och med den sekularisering som följde efter franska revolutionen gick kyrkans egendomar över i privat ägo, och Köln, inklusive Ahrdalen, blev officiellt en del av den nya franska republiken. Vid Wienkongressen 1815 fick preussarna makten i området, och de var mer förtjusta i röda viner än i vita, så de blå sorterna spätburgunder och portugieser blev alltmer dominerande. Efter andra världskriget var det dags för Brogsitter - en familj med 400-årig historia som vinodlare i dalen - att ta över huset, och det var nu som det byggdes om till restaurang.
En egenhet med Brogsitter: man är ett veritabelt imperium som driver både restaurang, ett högklassigt hotell, egen vinimport, vintillverkning under eget märke och dito sekt-kellerei. Förutom egna vingårdar har man fasta kontrakt med ett antal odlare i Ahr och buteljerar i en industriell anläggning i Grafschaft-Gelsdorf, en halvmil norr om dalen. Dessutom äger man tillsammans med Meyer-Näkel och tre andra partners det ålderdomliga, vinproducerande Kloster Marienthal i grannbyn. Eftersom vi rest halva dagen och anlänt till byn först klockan nio, kliver vi på den färdiga fyrarättersmenyn och lämnar helt över vinvalen till sommelièren.
Först får vi ett glas flaskjäst Brogsitter Blanc de Noir Brut, en oklanderlig och uppfriskande rödäpplig sekt, men kanske inget att lägga ut texten om. Till den får vi en amuse, en rotfruktsmousse som serveras i en liten kokottform med en sked rökt kanin-terrine på toppen - en lite blek inledning.
I de stora, härliga vitvinsglasen (var det Spiegelau, tro) serveras nu en riesling från närområdet, 2008 Brogsitter Marienthaler Stiftsberg Riesling Trocken. Omedelbart spritter våra näsor till liv. Det här doftar riktigt lovande: vita blommor, massor av mineraler och petrokemiska vibbar, kittlande honung, grönt äpple och lite sockerdricka. Verkligen tilltalande! Vid första sippen får vi en god sprits, perfekt balanserad syra, bra vikt i munnen och intensiva fruktaromer med aningen gröna inslag i en nästan helt torr skrud (runt 8-9 gram restsocker). Mmm, vilken tur, det här är precis vår typ av vin!
Nu kommer en bäckrödingfilé som halstrats på skinnsidan, och serveras på en bädd av bräserad fänkål och mandarinfiléer. På sidan får vi en mild dijonsås och en frisésallad dressad till perfekt syrlighet. Efter den lite märkliga ammisen står det plötsligt klart att köket har full koll på vad de håller på med. Perfekt tillagat och underbart gott, inte minst till rieslingen.
Sommelièren frågar om vi önskar ett annat vitt till den annalkande soppan, men vi har just blivit torsk på rieslingen, så vi ber om en påfyllning av den istället. I tallriken serveras en skummig soppa på kålrabbi (och svampfond, att döma av den underbara doften) där det simmar rikligt med munsbitar av lax, abborre, pilgrimsmusslor och scampi. Såväl laxen som abborren har tidigare simmat omkring i floden Ahr, och har därefter tillretts till absolut perfektion, något som även gäller de utsocknes inslagen. Oj, det här smakade fantastiskt. Vilken soppa! Ett glas vit ekfatsbourgogne hade inte suttit fel till, men lite sent att tänka på det nu.
Istället kommer det in två stora kupor, en av bordeauxtyp och en av bourgognemodell. I det vänstra glaset serveras 2007 Brogsitter Frühburgunder Ad Aram. Druvsorten framhålls av vår sommelière som en lokal specialitet, en sparsamt odlad mutation av pinot noir som också går under det franska namnet pinot madeleine. I det högra får vi 2008 Brogsitter Spätburgunder Ad Aram. Namnet är latin för "från Ahr".
Första glaset är ganska färgintensivt blårött och doftar smörkola, fatkryddor och ung söt godisfrukt. Här finns en tydlig ton av bourbonfat med bränt socker, kokos, vanilj och rom. Smaken är extraherat sötsyltig och rikt björnbärsfruktig, tyvärr med alltför generös ekfatsbehandling, likaledes generösa mängder alkohol och en besvärande brist på syra. Vi får en känsla av nya världen-fjäsk, anpasslighet och allmän opersonlighet. Detta övertygar inte alls, tyvärr.
Andra glaset har en transparent, ljust brunröd dress och doftar betydligt bättre. En dovare doft med lockrop från skogen: svamp, örter, barrträd och undervegetation. Djupt rödbrun frukt, som en blandning av jordgubbar och rönnbär, med smörkolatoner från faten. Vinet gör en rätt elegant och välbalanserad entré i munnen, ganska intensivt kryddigt med frisk syra och en generös, nästan cassislik frukt, plus lite inställsam vanilj- och kolasötma från faten. Det här är riktigt gott och relativt burgundiskt till sin karaktär, och det hade varit ännu bättre om man hållit igen lite på eken.
På tallriken har vi nu varsitt rejält ankbröst i tjocka, rustika skivor, som serveras på en skummande rödvins- och grönpepparsås med potatispuré och sauterad spetskål som tillbehör. I sanning en tysk version av en fransk restaurangklassiker! Mer rustikt än elegant presenterad, men smakrikt och mättande förstås.
Avslutningen går helt i rosa. Brogsitter Rosée de Saumon Spätburgunder Sekt doftar friskt och gott av blodapelsin, smultron och jordgubbe med en dutt mineraler. Syran är utmärkt medan moussen fortfarande är lite ung och hård. På egen hand är vinet riktigt gott, men blir snart totalt överkört av desserten: en servering med fem tagningar på temat jordgubbe. Mousse, sorbet, pudding, färska bär och coulis - riktigt gott i sig. Kombinationen av tallrik och glas är vacker att se på, men det fungerar inte i munnen. Här hade ett sött vin smakat mycket bättre.
Ja, så kan det gå när en restaurang producerar sina egna viner, eller en vinproducent driver restaurang. Lokalen har en härlig atmosfär och matlagningen var i många stycken överraskande bra, med en tydlig lokal anknytning - men det mest självklara hade ju varit att servera ett representativt urval av viner från dalen oavsett producent. När precis allt i glasen kommer från egen fatabur, och sommelièren inte valt fritt efter eget huvud, får man en inte helt angenäm eftersmak av business. Hur som helst, vi kommer med glädje att återvända och dinera här vid framtida besök i Ahr. Men då väljer vi helst själva ur vinmenyn...
Samtliga viner finns förstås att köpa via Brogsitter-imperiets filial i cyberrymden:
NV Blanc de Noir Spätburgunder Brut €9,80
2008 Marienthaler Stiftsberg Riesling Trocken €8,95
2007 Ad Aram Frühburgunder €19,80
2008 Ad Aram Spätburgunder €19,80
NV Rosée de Saumon Spätburgunder Rosé €8,50
ps. Det var Rheinland-Pfalz Tourismus GmbH som tog hand om notan.
15 kommentarer:
Oj. Ni tycks verkligen ha haft det urjobbigt där nere. Inte ens lediga när ni äter! Jag tänker på er och hoppas ni får en ordentlig semester på näset snart!
;)
/MW
sjukt att vinet som var godast under middagen kostade ca 90 svenska kr! samma vin på en krog i sthlm hade väl kostat 400kr. Det säger en hel del om Sveriges skattesystem mm...
Tack Martin, det värmer. Du får lova att hindra oss att jobba när vi ses ;-)
Eeerik - priserna är de som gäller i webshopen och på Brogsitters outlet i Gelsdorf. Vinerna kostade förstås lite mer på krogens vinlista, kanske 5-7 euros påslag, men absolut inga 300-500 % som i Sverige...
Vi skulle absolut kunna tänka oss rieslingen igen!
Samtidigt ligger på både Kellers och Dönnhoffs basvarianter på samma prisnivå, och det ger ju perspektiv på saker och ting...
Ja det är inte utan att man kommer att tänka på den slitna klyschan: "It's a hard job but someone's got to do it!" ;-)
Måste dock protestera mot att ni kallar Frühburgunder en Ahrsk specialitet. Här tror jag ni blivit missledda av överdriven lokalpatriotism från Ahrbornas sida. En tysk specialitet, javisst, men alls inte begränsad till Ahr. Både Rheinhessen (84 ha)och Pfalz (62 ha) har större odlingar än dem i Ahrdalen (35 ha).
Som namnet antyder mognar denna druva (om man nu som tyskarna väljer att se det som en egen sort snarare än som vilken Pinotklon som helst) tidigare än Spätburgunder, löper mindre risk att drabbas av röta samt har mindre bär och ger därför också mindre skörd.
Det senare gjorde att Frühburgunder under det vinmässigt trista 60-talet löpte risk att utrotas. Dessbättre klarade den livhanken under överinsyn av sin "Erhaltungszüchter", Julius Wasem (Ingelheim, Rheinhessen), och är idag på frammarsch igen även om odlingsytan fortfarande är mycket begränsad (ca 250 ha i Tyskland som helhet).
Kvalitetsmässigt håller druvan enligt min och många andras uppfattning minst samma klass som sin mer namnkunnige släkting. De små bären innebär att förhållandet mellan skalmassa och saft blir gynnsammare (mer tannin, mer färg). Det säger sig självt att detta är en faktor av särskild vikt för just Pinot Noir. I det tyska klimatet är förstås också den tidigare mognaden och motståndskraften mot röta en väsentlig fördel som gör det möjligt att utnyttja lägen där Spätburgundern har svårt att hinna fram.
Hur odlarna själva ser på kvaliteten jämfört med Spätburgunder framgår av prissättningen. Under i övrigt lika villkor brukar Frühburgundern kosta aningen mer. Här några exempel på producentens pris på några av de viner jag själv har i källaren:
Rudolf Fürst (Franken), Frühburgunder, Centgrafenberg, 24 €
Rudolf Fürst (Franken), Spätburgunder, Centgrafenberg, 23 €
Julius Wasem (Rheinhessen), Frühburgunder, Ingelheimer Sonnenhang, Auslese, trocken, 13 €
Julius Wasem (Rheinhessen), Spätburgunder, Ingelheimer Sonnenhang, Auslese, trocken, 11 €
Som ni förstår tycker jag inte heller att ni skall dra några växlar på hur ert smakprov av Frühburgunder utföll just denna gång. Det var med all säkerhet inte druvans fel att ni inte gillade vinet. Fortsatt smakande rekommenderas starkt.
Som jag påpekat tidigare är Wasems viner normalt sett gjorda i traditionell tysk stil (helt utan barriques). Om ni föredrar något mera Bourgogneliknande bör ni gå på Fürst.
Tack för din utförliga kommentar, Anders.
Jo då, vi fick smaka på en hel del frühburgunder och ingen påminde om Brogsitters version, som tur var. Visst framhöll man den lokalpatriotiskt som en unik specialitet och visst återgav vi lite slarvigt detta påstående, mot bättre vetande dessutom. De exempel vi fick smaka hos producenterna var i alla fall mycket övertygande - S utnämnde till och med druvan till "min nya favorit!" De hade lite lägre syror än i motsvarande spätburgunder, men en härlig rikedom av aromer samt en påtagligt rund och silkig munkänsla. Endast väskornas storlek hindrade oss att ta fler med oss hem...
WG Burggarten tog €17 för sin frühburgunder och €12 för motsvarande spätburgunder, där har du ännu ett exempel som stöder din tes. Vinet står förresten på tur för provning här hemma...
Fürst var faktiskt den första tyska rödvinsproducent vi besökte överhuvudtaget. 1996 var året och det är inte lätt att minnas varför, men troligen var det en folder på turistbyrån i Würzburg som ledde oss dit.
Strama och imponerande rödviner, som vi inte kunde låta bli att handla trots att de var dyrare än det mesta i Tyskland på den tiden.
Eftersom både Meike Näkel och Philip Nelles gjort sin praktik hos Paul Fürst så var det kul att kunna berätta att vi var där före dem ;-)
Ja, jag tänkte väl att ni redan visste bättre och dessutom träffat på druvan även hos andra odlare. Såg också i efterhand att ni exempelvis listar och rekommenderar Deutzerhofs Alpha & Omega.
Det ni säger om skillnaden i karaktäristik mellan Früh- och Spätburgunder stämmer även med våra erfarenheter. Frühburgundern är ofta lite tätare och mer aromatiskt uttrycksfull än motsvarande Spätburgunder och har kanske också lite lägre syra. Det senare kan delvis vara en fråga om läge och skördetidpunkt. Jag skulle kunna tänka mig att Frühburgundern blir som allra bäst i lägen som är aningen för kalla för Spätburgunder så att Frühburgundern får en lika lång växtsäsong utan att för den skull bli övermogen.
Apropå Fürst så gjorde ni förstås rätt i att besöka honom redan 1996. I dag finns det ju rätt många högklassiga rödvinsproducenter att välja på i Tyskland men Fürst hör till de stora pionjärerna.
Kul att vi alla tycks ha ett speciellt förhållande till Fürst!
Fast mig slog ni också - jag var där 1998, på den gamla goda D-markstiden :-)
Ja Fürst tycks vi alla vara rätt överens om. Nu återstår att se om jag är på din sida även vad gäller Becker, Niklas. Packade just in ett par testpavor i källaren (Spätburgunder "B" respektive Spätburgunder Kalkgestein, båda 2006). Har du/ni några idéer om vilka förväntningar vi bör ha?
Kalkgestein bör ni kunna ha ganska högt ställda förväntningar på. Kanske den behöver något år till innan den är på topp och har integrerat den nya eken. Är det GG eller "vanlig " Qba Kalkgestein ni köpt?
B är mer av en direkt njutning - ett par pinnhål upp mot deras instegspinot. Tror ändå att du gör rätt i att dekantera ett par timmar i förväg. (Har inte provat B i 2006).
Och Anders, vill du inte betala de närmre 100 euro som toppvinet betingar så får du en minivariant för ahlva priset i form av deras St Paul GG. 2007:an har jag sett för 45 Euro. Bourgogne, se upp!
MVH
Niklas
Tack Niklas! Det är den vanliga Kalkgestein, ej GG. Tror inte det finns någon GG-variant av denna (d.v.s. Kalkgestein är ej klassat som "Erste Lage").
Men St Paul GG lockar förstås och det är inte omöjligt att vi beställer den nästa gång om denna första provning utfaller väl.
Vet du förresten varför Becker envisas med att klassificera sin bästa Pinot som "Tafelwein". Är det bara någon form av inverterad snobbism (ungefär som när godsen i Chianti säljer sina bästa viner som IGT Toscana)? Eller finns det en enkel och naturlig förklaring av annat slag?
Jag har läst någonstans att en del av vingårdarna för detta vin i själva verket befinner sig precis på andra sidan franska gränsen (i Alsace) och att det innebär att det inte kan klassas som annat än "Tafelwein" (trots att man kommit överens om att det får säljas som "tyskt"). Men jag är inte alls säker på om detta stämmer.
här finns lite info om varför vinet endast klassas som 'tafel':
http://atomwine.dk/group.asp?group=1247
vi har under ett par månader skickat i oss 4 flaskor av beckers 'b' av 07 års modell.
precis som niklas skriver 'direkt njutning'. väldigt nya zeeländs i stilen. bra frukt och fina syror. och funkar snuskigt bra vid matbordet. ännu fler 'b' på väg mot blekinge i dagsläget...
Anders; lite förklaringar till varför delar av markerna är i Frankrike:
http://gutsabfullung.blogspot.com/2009/12/friedrich-becker-der-konig.html
Och om prestigevinet:
http://gutsabfullung.blogspot.com/search/label/Friedrich%20Becker
MVH
Niklas
Stort tack för länken till Atomwine vinosapien. Ja, den förklaringen låter trovärdigare. Visste faktiskt inte att de tyska reglerna förbjöd barriquer så sent som för 20 år sedan, även om jag var väl medveten om att de sällan användes vid den tidpunkten.
Det du skriver om Beckers "B" låter ju synnerligen lovande. Hoppas bara att 06:an är lika bra som 07:an. Var har du handlat dina?
Såg när jag botaniserade på din hemsida att dagens producent är "Bickel-Stumpf". Har du någon praktisk erfarenhet av deras viner? Vi avlade faktiskt visit hos dem i Frickenhausen så sent som i somras, då vi tillbringade en semestervecka i Ochsenfurth, tvärs över floden.
Såg också att du provat Muhr-Niepoorts Spitzerberg, men med ganska klent resultat såg det ut som. Jag har, trots ditt föga uppmuntrande smakprov, vågat mig på att beställa lillebror (som bara heter Carnuntum) i årgång 2007, för övrigt från just Atomwine.
Blaufränkisch tycks mig allmänt som en rätt spännande druva och de bästa exemplaren verkar så här långt komma från Österrike (de från Baden-Württemberg tenderar att vara i tunnaste laget). Just det här vinet har också fått en del beröm på annat håll (WA 90 för årgång 2006). Men som sagt, vi får se. Det kanske visar sig att jag håller med dig.
Tack för länkarna Niklas! Det du har att berätta om markerna på den franska sidan hade jag redan hittat på din sajt (och det var bl.a. därför jag undrade om den förklaring till "Tafelweinsklassningen" som jag stött på verkligen var den rätta). Däremot hade jag inte sett det du skriver om toppvinets tillkomsthistoria. Intressant!
Niklas och Vinosapien,
Kort rapport från kvällens provning av Beckers Spätburgunder "B" 2006 (parad med parmesanbeströdd sparris och stekt makrill med färskpotatis):
När jag någon gång finner en Pinot synnerligen prisvärd brukar jag inte sällan känna mig manad att på slutet tillfoga den välbekanta reservationsklausulen "för att vara en Pinot". Så icke här.
Välkända producenters basviner är sällan dem som gjort dem välkända och föranleder därför ofta en viss besvikelse. Så icke här.
Högt ställda förväntningar till trots överträffar verkligheten i detta fall dikten. Jag måste nästan nypa mig i armen för att inse att jag inte drömmer när jag kollar prislappen: 140 riksdaler. Finns det överhuvudtaget något annat alternativ på Pinotfronten som kan erbjuda så kvalificerad njutning för så lite pengar?
Skicka en kommentar