Porträtt från Alsacedagen 2011

Etienne Loew

Dominique Schoenheitz

Anne Trimbach

Yann Beyer

Catherine Faller

Mathieu Deiss

Domaine Charvin 2000-2006

När man längtar efter en ärketraditionell, kompromisslös châteauneuf är det tre namn som direkt poppar upp i huvudet. Clos des Papes förstås, Vieux Donjon - och Charvin. Som av en händelse är alla tre kända för att bara göra en enda cuvée. Inga prestigevarianter, alltså.

Hos Domaine Charvin gör man vin på urgammalt vis. Det huvudsakliga arbetet sker i vingårdarna: åtta hektar planterade med gamla stockar beskurna som gobelet - till fyra femtedelar grenache - och genomsnittligen 3000 per hektar. Norrsluttningarna i den nordvästra delen av appellationen har de allra svalaste mesoklimaten, ja även själva jorden är svalare med sin dominans av kalkrik lera.

Helt enligt AOC-reglerna skördas druvorna för hand, med noggrann sortering och ett modest uttag om 30 hl/ha. Jäsningen äger rum i öppna cementkar under tre veckor, och som traditionen bjuder får stjälkarna vara med och jäsa. Musten spolas regelbundet över skalhatten för att uppnå en mjuk extraktion av färg och tanniner.
Sedan mognar vinet i betongtankar under ett och ett halvt år, i stort sett utan omdragningar, och buteljeras utan filtrering. Från 1990 säljer man sin châteauneuf i eget namn, nuförtiden blir det ungefär 30 000 flaskor årligen. Priset på gården är €22 och vinet säljer snabbt slut till återkommande kunder. En bra côtes-du-rhône för under tian finns som tröst för dem som blev utan.

2006 har inledningvis en ren rödfruktig doft med inslag av tranbär. Garriguens örter är närvarande, med en skugga av lakrits och hostmedicin. Våta stenar är en annan tydlig association. Intrycket är alldeles ungdomligt och bärigt. Efterhand tappar frukten i lyskraft för att lämna fältet fritt till den årgångstypiska mixen av örter och lakrits. I munnen noterar vi medelvärde på syran, och rätt gott om tanniner med ett grusigt, örtigt drag. Eftersmaken är lång och mineralisk med lite sälta. Det här är en riktigt bra nollsexa, som troligen kommer att ge allra bäst utdelning mellan 2013 och 2018.

2005 har liksom nollsexan en transparent, relativt mörkröd färg med blåtoner, men med betydligt högre lyster och briljans i utseendet. Doften är rent ut sagt skitläcker, med en årgångstypiskt krämig, gräddig, sötbärig frukt där vi tänker på vildhallon, söta björnbär och jordgubbar. Sötlakrits, fikon och grillad kyckling rundar av en extremt kvalitativ och charmig personlighet som av allt att döma kommer att uppnå verklig storhet med tiden. I munnen gör vinet en elegant entré, lätt och dansant med friska syror. Mittsmaken blir riktigt tät med stora, mogna tanniner och en stramt hållen, kärnfull struktur som är perfekt byggd för lagring. Avslutningen lång och kraftfullt fruktig med sötlakrits. Detta är förstås alldeles för ungt än, men så gott och lovande att man blir alldeles lycklig.

2004 uppvisar en viss utveckling mot brunrött. Doften är knappast fruktig, istället klart komplex med toner av tjära, mynta, jord och te. Stjälkarna är tydliga och något gröna, med toner av tobak, inotyolsalva (hej småbarnsföräldrar) och ett litet brettplåster. Garriguen med lavendel i förgrunden får också ett fint uttryck. Smaken är behagligt syrlig med lätta tanniner, lite kärvt örtig och något tunn i slutet. Ett elegant vin med nästan färdig bouquet.

2003 är varmt brunrött med antydan till tegelorange kant. Doften är söt och volatil med toner av russin och torkad frukt, karlssons klister och utspilld klibbande saft. Även bortsett från limmet finns här mycket att hämta för sniffare: en vas med blommor, ett mått julkryddor, en svampkorg, en knippa örter och en påse saltlakrits. I munnen är det den sötsaftiga personligheten som dominerar, mittsmaken blir lite vass med volatilitet och högre alkohol utan direkt eldighet. Tanninerna har en skön grusighet, men blir också lite kantiga i sin grövre sandpappers-känsla och lämnar en lätt uttorkande eftersmak. Allt som allt en typisk nolltrea och riktigt bra för det året, dessutom ett klart underhållande vin att prova. Inte över kullen än, men blir nog heller inte bättre än så här.

2001 är en mörkt brunröd till oxblodsfärgad best med stort djup och transparens. En imponerande uppsyn som får dubbelplus redan på färgen. Doften fängslar direkt med ädla tjärtoner, havsbrisar, båthus, lapsang souchong, nori, rostigt järn och rökiga mineraltoner. En enormt respektingivande och nästan färdigutvecklad bouquet med den dova frukten inbäddad i alltihop, lite som i de bästa flarrorna av Jadots Morey-Saint-Denis-nittiosjua. Som vanligt är det i munnen man får bekräftelsen. Smaken är stoor och perfekt balanserad med rejäla, mogna, finpulvriga tanniner, en härlig mineralkänsla och ett fenomenalt grepp som håller ända ut i den knastertorra, långa eftersmaken. Sötman och alkoholen har helt och hållet integrerats i detta eleganta monster. Detta är en storartad upplevelse! Nollettan är i drickfas nu och kommer att hålla i många år till. Kvällens favorit med över 20 röster.

2000 ser ut som föregående men har inte samma djup eller lyster. Doften är relativt liten men väl utvecklad med varm frukt, kryddor, te, rökta och salta charkuterier. Vi har inte skrivit stjälkiga tobakstoner i blocket, mest eftersom det är ett genomgående drag i alla Charvins viner. I sin helhet är doften klart mindre uttrycksfull än nollettans, med ett ganska måttligt djup. Smaken har bra balans och en fin utveckling, dock utan nollettans grepp och tryck som nu blivit måttstock. Avslutningen något kärv, besk och stjälkig i negativ bemärkelse. Vinet är fullt drickmoget, gott förstås men inte i absolut toppklass, och det finns knappast något att vinna med lagring. Drick upp!

Ja, egentligen var väl nollnollan den främsta besvikelsen, åtminstone med hänsyn till Parkers omdöme och 95 pinnar: "It is superbly concentrated, multilayered, voluptuously-textured, and exceptionally long.... It should hit its prime in 4-6 years, peak at around age 10-15, and last for 20+ years." Raden av halvklena nollnollor börjar faktiskt bli ganska lång. Det var mycket uppåtsnack om 2000 när vi var i södra rhône 2004, men året har inte riktigt hållit i längden vad det först lovade.

Summa summarum: Charvin gör underbara viner. Stilen är närmast burgundisk i sin svala elegans, och med den transparenta, ekbefriade vinifieringen får årgångarna fritt spelrum att uttrycka sig. Ska vinet nå hela vägen upp krävs ett toppår som 2005 eller 2001, men även de andra årgångarna har intressanta och typiska drag som gör drickandet till underhållning även på det intellektuella planet. Vem blir först med att importera dessa pärlor till Sverige?


ps. Tack till Stefan Thunberg som höll den här provningen med viner från sin egen källare, inköpta på plats.

4 x Domaine Treloar

Vad skulle du ha gjort om ditt hem i downtown NY hade blivit totalförstört den 11 september 2001? Ingen lätt fråga, vi vet...

Det brittisk/nyzeeländska paret Jonathan och Rachel Treloar valde att helt byta spår och flytta till Nya Zeeland, där Jonathan utbildade sig till oenolog. Efter ett par år som assisterande vinmakare hos hyfsat berömda producenten Neudorf i Nelson var det dags att se sig om i världen efter något eget. De mest lockande förutsättningarna hittade paret i Roussillon. Domaine Treloar gjorde sin första årgång 2006, och har uppmärksammats av bland andra Guide Hachette, Jancis Robinson och Jamie Goode. Gården kan besökas virtuellt genom hemsidan som ger en seriös presentation av parets arbete.

2009 Domaine Treloar "One Block" Côtes du Roussillon är framställt av grenache från en enda vingård med gamla stockar. Vi möts av en charmerande ungdomlig, renfruktig doft åt det mörkare hållet med söta björnbär, hallon, sötlakrits och fikon. Dessutom noterar vi örtkryddiga drag och tydligt gröna toner.

I munnen får vi en småsöt inledning, mer rödfruktig än doften. Mittsmaken är slank, frisk och intensiv men samtidigt rätt återhållsam när det gäller fullmogen grenachefrukt. Istället märker vi hur vinet torkar upp i slutet och avslöjar lite beska och grönt omogna drag. Alkoholen är inte överdrivet hög (14%) men tittar ändå fram i den lite snåla eftersmaken. Med fem till sju timmar i luften har vinet tappat i skärpa men vunnit i drickbarhet. Det bör konsumeras inom ett par år. Ett druvrent och rätt så gott vin, hur som helst.

2008 Domaine Treloar "Motus" Côtes du Roussillon är en blandning av mourvèdre, grenache och syrah som uppfostrats under två år i franska och amerikanska ekfat, 20% nya. På nosen får vi goda fattoner - inledningsvis lite stalliga och läderartade - med klart framträdande rostning. Kryddor, choklad, vanilj och lakrits i balanserat modern stil över fräsch mörk frukt.

Smaken är stor, tanninrik och rätt så extraherad utan att tippa över. Hårdrostade fat sätter tonen alltmedan saltlakrits och vaniljkryddor fyller på tills smaken blivit lagom fluffig - men syrorna är lyckligtvis friska och fixar balansen. Liksom i det första vinet har frukten inte den fulla fenoliska mognaden, någonstans i mitten är det lite tunt och avslutningen blir småsnål även om kryddvärmen är generös. Det här är ändå skickligt gjort och gott i en internationellt gångbar stil. Går åt rätt fort med tillräcklig luftning.

2007 Domaine Treloar "Three Peaks" Côtes du Roussillon är gjort på syrah, mourvèdre och grenache från gamla stockar, och uppfostrat under ett år i små ekfat. Doften är inledningsvis reduktiv med antydan till kloak men blir snart bättre och visar en början till mognadsutveckling. Här finner vi balanserade fat, gott om örter och en syrlig syrahfrukt med limmiga toner och andra lätt volatila drag.

I munnen inleder vinet fruktigt men blir snart oväntat syrligt för en nollsjua från södern. Smaken är relativt tät, örtig och rik på tanniner, men inom ett ögonblick blir slutet alltför uttorkande med snålt grönkärva drag. I eftersmaken märks eken i mesta laget. Återigen känns vinet alltför extraherat, bläckigt, beskt, fruktfattigt och uttorkande. Trots invändningar smakar det snudd på okej med tilltugg, men är knappast kul eller behagligt att dricka. Tyvärr kvarstår detta svårdruckna intryck efter sju timmar i luften. Minst kul i kvartetten, mest kvar i flaskan. Svarte Petter.

2006 Domaine Treloar "Tahi" Côtes du Roussillon består av syrah, grenache och mourvèdre från egendomens bästa parceller - gårdens "Icon Wine" lagrat under ett år i franska barriques. Inledningvis får vi tydliga limtoner som vädrar ut efterhand men hänger med hela tiden. Doften är den djupaste och dovaste, med rostad ek i form av kaffe, vanilj och fatkryddor samt en sötsvart mogen frukt med volatila fruktpastiller, torkade inslag och allmänt trevlig utveckling.

Smaken är den största och lenaste, välmatad med massor av ek och balanserat volatil sötfrukt. Liksom i de tidigare vinerna gläds vi åt att det finns fräschör och svalka, att alkoholen är balanserad samt att vinet har en bra tanninstruktur med viss längd. Liksom i syskonen slutar vinet uttorkande och snålt, vilket är konstigt och onödigt när vi nått gårdens toppnivå. Och tyvärr har ekfaten fått ett alltför stort spelrum.
Men - detta är utan tvekan det vin som vinner mest på fyra-fem timmars luftning. Riktigt gott, när slutomdömet ska sättas.

Summa summarum: en rätt kul provning som också gav exempel på fyra årgångar. Detta är verkligen "new world wines from old world vines" - men vi måste sätta frågetecken för vingårdarbetet. Vi är fem som provar, och alla hänger upp sig på vinernas lite fruktsnåla och kärvt uttorkande avslutning. Troligen har man valt att skörda strax innan full fenologisk mognad, för att bevara syrorna. Sedan är det utan tvekan proffsigt vinmakeri i källaren - men också lite överjobbat, med för många studiopålägg i form av rostad ek.

Resultatet blir viner som är habilt goda och skickligt formaterade, men inte överdrivet roliga. De saknar helt enkelt den ursköna personlighet man emellanåt kan hitta i södra Frankrike. Mest lyckade i ett bredare kommersiellt perspektiv är nog 2008 Motus och (bäst) 2006 Tahi, bland annat tack vare lite svalare årgångar som gett en naturlig balans. Men tyvärr, stilen är inte vår.


Varuprover från Vinstocken.se som levererar direkt till svenska kunders hemadress - skattat och klart - via Rindchen i Hamburg. Priserna är rimliga: 119 till 219 kr.

2005 Alain Jaume Vacqueyras Grande Garrigue

Projekt källarrensning fortsätter. Inte minst intressant är det att se vad lite enklare buteljer kan ha att ge med tiden. Kvällens vin är gjort på inköpta druvor från vingårdar i trakten kring Vacqueyras. Mer om Alain Jaume på hemsidan.

2005 Alain Jaume Vacqueyras Grande Garrigue är fortfarande en ungdomlig och färgrik uppenbarelse med tydliga blå nyanser. Direkt ur nyöppnad flaska ger glaset ifrån sig en skön doft som avslöjar toppårgången: krämig, gräddig frukt i krysset mellan mörka körsbär och hallon, samt gott om grillat kött och garrigue, pinjebarr och lavendel. Dessutom noterar vi ganska framträdande drag av eldat eneträ, majbrasa och kinapuffar. Syrahkomponenten är tydlig.

Smaken är välmatad och fint balanserad med alldeles utmärkt kraft och ryggrad. Syran är frisk men infattad i den intensiva, kärnfulla frukten, där munkänslan i mitten upplevs nästan len med söt lakrits för att i slutet avlösas av ett rejält grusigt bett med upptorkande salmiaksalta mineraler. Redigt gott!

Fortfarande - drygt tre år efter släppet - dricker vi ett relativt ungt vin utan tydligare tecken på utveckling, förutom att bärparfymerna har tonats ned och en riktigt trevlig harmoni uppstått i munnen, i och med att sötman och alkoholen trollats bort på ett (ständigt lika) över-raskande sätt.

Detta är faktiskt uppseendeväckande bra och seriöst för att vara en ganska billig Vacqueyras på inköpta druvor - ja, 2005 var i sanning ett underbart år för frankofiler! Grande Garrigue bör fixa ytterligare fem års sval lagring utan minsta problem.

Tidigare bloggat här, här och här. Priset i december 2007 var 120 pix enligt CT. Men varför bara denna engångsuppvisning på SB?

ps. Massor av härlig kaka i botten av flaskan!

3-betygsviner 25 januari

2001 Brunello di Montalcino Val di Suga

Projekt källarrensning fortsätter. Vad kul det är att kunna rycka flaskor som verkar vara drickfärdiga! Ikväll blir det en enkel men slagkraftig kombination som väcker massvis med gamla italien-minnen, fortfarande utövar sin magi på oss och, ja faktiskt - tar oss hela vägen tillbaks till början av vårt aktiva vinintresse, nämligen: pappardelle, ragù e brunello.

2001 Tenimenti Angelini Brunello di Montalcino Val di Suga har en stilig färg, ljust varmröd med tegelkant. Doften känns omedelbart betryggande, med rikliga doser rostigt järn, läder, torkade körsbär samt en skvätt balsamico. Jord och te blir snart framträdande markörer, torkade rosor, ljusa örter och mandelmassa likaså - klassiskt nog för att saliven ska börja rinna. Vi är mitt i det toscana vi lärde oss att älska för femton år sedan.

I munnen serveras mogna röda körsbär och hallon mot svart botten av te, lakrits och jord. Det finns ett rejält grepp i mittsmakens mineraler och syrorna är friska, medan tanninerna har hittat ett skönt mellanläge som både river och smeker. Frukten är alldeles utmärkt för en standardtappning - inga tendenser till uttorkning än - och smaken varar mer än tillfredsställande länge.




Detta vore inte en komplett toscanare utan det lite småsura och vresiga drag som liksom är själva äkthetsstämpeln på alltihop. Det finns ändå gott om sötmogen sangiovese och jordig mineral i efterklangen - ja, jäklar vilka mineraltoner - och man måste älska helheten för dess charm och drickbarhet. Matens svartpeppar tar tag i vinets intensivt röda frukt, men ingen eldighet står att finna trots etikettens 14,5% alkohol.

Drickfasen tycker vi är helt perfekt just nu, precis i krysset mellan ungdom och mognad, men ytterligare tre à fem år lär inte skada om man uppskattar tredjehandsaromer och lagrar svalt. Vi gläds åt ett bra köp våren 2007. Amerikanska bedömare är väl snåla med sina poäng.

Aktuell årgång på SB är 2004. Den bloggades här. Nollettan är ett par snäpp bättre, som vi uppfattar saken. Kan tre-fyra års lagring göra susen med nollfyran?

2004 Château Belgrave

Projekt källarrensning fortsätter. En söndagskväll passar fint att avsluta med ett glas medhårs-bordeaux. Druvmixen är 50% cabernet sauvignon, 42% merlot, 5% cabernet franc och 3% petit verdot.
Mer fakta finner du här.

2004 Château Belgrave, Haut-Médoc Cru Classé har en tät, lovande uppsyn, som svart sammet. I nyupphällt glas får vi en aning av stall eller snarare grispiss som vädrar ut snabbt. Därefter noterar vi lagerblad, ceder, malört, och mörk mintchoklad. Faten proffsigt skräddarsydda över mörk svartvinbärsfrukt med några korinter.

Dags att smaka. Det blir omgående plus för struktur i mittsmaken och tillräcklig stoppning i frukten. Munkänslan är silkeslent mörkchokladig med uppfriskande mint, avmätt bittra sensationer, och en grusig, svalkande, läskande eftersmak av behaglig medellängd.

Det här är riktigt trevligt drickgodis. Michel Rollands ande svävar över alltihop, det är ett generöst och samtidigt typiskt vin i polerat utförande, och ekfaten är hanterade med stil och klass. Trots sedvanligt överpris på SB var det ändå ett hyggligt köp för 245 spänn våren 2007, och det finns fortfarande en viss uppsida med lagring. Ännu ett gott argument för 2004 i Bordeaux. Fyra tummar upp.

Tidigare bloggat våren 2007.

ps. Läs också ett tidigt inlägg av Frankofilen och hans alter ego
"sura bordeaux-gubben".

Furmint 2007: Demeter vs. Szepsy

Under förra året trillade vi pladask för en - för oss - alldeles ny sorts vin: torr furmint från Tokaj. Så pass hårt föll vi, att nyårstävlingen kom att handla om detta fantastiska vindistrikt. Därför improviserar en liten mini-horisontal, inte minst för att påminna vinnare Leo om att han har ett pris att hämta ut. Men hur bra presterar egentligen prisvinet i en blind uppgörelse?

Första glaset är ljusare gyllengult med några gröna reflexer. Doften förför oss direkt, med kittlande örter, mineraler likt silverbestick och en frukt som liknar Robertsons Silver Shred-marmelad. Här finns gott om lemon zest, rentav lite bergamotte, som inte hittas i nämnda marmelad men väl i Earl Grey-koppen bredvid. Därtill en ursnygg fatkaraktär: nötter, smör, rostning och kryddor med fläkt av orientalisk basar. Jäklar, vilken samlad och snygg doft!

Inte helt oväntat är smaken superstunsig. Vi får en rikt fruktig citruskaraktär, gott om inarbetade fat, rackarns bra syror och behaglig alkoholvärme. Balanserat, fokuserat, intensivt och långt. Rejält mineraliskt - ja tusan, vilket grepp, vilket kryddigt driv här finns!

Båda: fantastiskt bra! Även om det här är en alldeles egen och delvis annorlunda personlighet, så förtjänar dess kvaliteter att nämnas i samma andetag som vita bourgogner av absolut toppklass. Åtminstone de tre vi mötte härom veckan skulle haft en riktigt tuff match.

Andra glaset är rikt gyllengult med bärnstensfärgade reflexer. Den här doften är mäktig, med toner av honung, nötter, skirat smör, äppelpaj och gula plommon. Frukten ger ett mer senskördat intryck med en aning av botrytis - en gnutta lim förutom den förödande läckra honungen - och dragningar åt aprikos. Det här är en enormt komplex doft med lager på lager av intryck. En underton av jord, och nog dök bergamotte-teet upp här också.

Smaken känns större och lenare i munnen - mer senskördad till sin karaktär. Mer av botrytis, mjukare i syran, silkigare i munkänslan, mer av fetma och rikedom. Men här finns också en jordton som sticker ut och stör oss en smula. Intrycket är harmoniskt och vänligt, men lite för löst i strukturen, lite för snällt i syran och en aning platt i slutet - något som lyckligtvis kompenseras av en bra längd på eftersmaken.

Det här är förstås långt mer än gott, men inte riktigt så fantastiskt som vi minns de här båda vinerna. Kan det vara en smygdefekt som hindrar tvåan från att sjunga för full hals? Kanske.

Dags att gissa:

Första glaset: 2007 Zoltàn Demeter "Veres" Tokaji Furmint

Andra glaset: 2007 Istvan Szepsy Tokaji Furmint

Svar: Fel, tvärtom! Matchvinnaren heter Istvan Szepsy!

ps. Ground control to Johan Leo Stervander, det är dags att klejma priset nu. Det kommer inte göra ont någonstans, vi lovar...

Gubbamiddag #5

Dags för gubbrally igen. Den som bjuder står för vinerna och vi som kommer vet absolut ingenting. När vi landat mjukt i Bruno Mathssons gråa lammskinn äntras scenen av sex glas mognande vitt på silverbricka. Mmm, vilken skön riesling! Flytande äppelpaj och finstämd petroleum i doften. Perfekt balanserad syra och sötma i en lagom oljig munkänsla med både mognadstoner och fräschör. Mycket måttlig alkohol, inte direkt tropiskt i frukten, snarare åt det svalkande hållet med god mineralton, intensiva aromer och ljuvligt limefrisk syra.

Mosel eller Saar, Spätlese eller lättare Auslese. Sent nittiotal? Hur som helst är det lip-smacking good. Döm om vår förvåning när vinet avtäcks: 2005 WVD Deidesheimer Herrgottsacker Riesling Spätlese. En pfalzare för 89 spänn som jämt och ständigt finns på bolis. "Vinner inte på lagring" - men om aktuella årgångar tänker bli så här bra med tiden är det nog bäst att backa upp trucken. Nej, det är nog för bra för att vara sant...

Till bords. Första glaset har en mörkare pinotfärg. På nosen kryddigt, rostat, lätt animaliskt med läder och tjära, choklad och kaffe. Frukten är något blurrig under all ek, men den har mörkare drag av hallon och bjärnbär. I munnen fruktigt, ganska tanninrikt och klart spretigt och kantigt med ekbeska och sur syra i slutet. Ingen elegans, alltför mycket fat, svårt att dricka. En överambitiös kiwi-pinot?

2007 Schloss Gobelsburg Pinot Noir Gobelsburger Alte Haide

Och paff, där tappade vi intresset för slottets vidare öden och äventyr i pinotland. 230 pix i TS.




Nu en ljusare pinot, det lovar bättre. Doften är elegant och fint rökig. Faten är tilltalande med sin ljusa moderna rostning som påminner om sandelträ. Frukten är klassisk pinot med jordgubbar och skogshallon. Dessutom hittar vi salmiak och en tydlig mineralton åt blyertshållet. Lite blommor på toppen, och vi skriver bourgogne i blocket. Inte toppklass, men en publik och trevlig 1er Cru från Beaune. Smaken är slank, men också intensiv med rätt bra stoppning. Blyertsmineraler är gott och en liten grönhet har vi inga problem med. Slutet har en viss alkoholvärme som kan tyckas malplacé i sammanhanget men vi håller ändå fast vid tesen modern producent i Beaune typ "nya" Camille Giroud. En av våra två favoriter bland fem.

2004 Künstler Spätburgunder "R" Hochheimer Reichestal

Rackarns bra för att ha kostat 150 spänn när det begav sig! I vår smak godast av alla fem till huvudrätten blanquette de veau.



Tredje glaset ser ut som en mörk pinot. Men det doftar inte pinot för fem öre. Det doftar helt crazy. Först vått grus, sedan höstens fallfrukt, så Emil och Griseknoen som glufsar jäsande körsbär utanför stugknuten. Plommonkompott, russin, dadlar, bokna äpplen, mandel, körsbärskärnor och valpolicella-drav. Aha, det är en ripasso! Smaken är likaledes riktigt mysko med låg syra, övermogen frukt och kantiga värmestressande tanniner. Trött, platt och besk i eftersmaken, skriver vi först. Lustigt nog blir det här vinet mycket bättre med luft och sista sippen efter maten är den bästa, riktigt gott faktiskt, och man vänder sig om efter hårdosten. Kanske finns det till och med hopp för framtiden? U tror på tio års utvecklingspotential! Tycks vara en ripasso från småskalig hantverkare, gjord på övermogna druvor som börjat jäsa på väg till vineriet.

2003 Leon Beyer Pinot Noir Comtes d'Eguisheim

Ja, vad ska man säga? Kanske den mest atypiska pinot vi smakat. 2003 var verkligen galet! Den här cuvéen har också hittills bara gjorts 2003, i 8500 flaskor. Ingen ek användes för mognadslagringen. Vinet kostade cirka €22 i Eguisheim.




Åter till en ljus, varm och vacker pinotfärg. Doften är kryddig, ljus och fin med toner av gräddkola, malört, järnfilspån och klart röd pinotfrukt av röda vinbär, rönnbär och röd cassis. En omisskännligt tysk doftprofil, närmare bestämt väldigt typisk för Ahr-pinot som vuxit i skifferjord. Smaken är ljus och relativt lätt till sin kropp, men tät och intensiv i de underbart rödfruktiga aromerna och behagfullt krämig i munkänslan. Den friska lingonsyran ringer i eftersmaken som bjussar på utmärkt längd. Ett riktigt läckert och harmoniskt vin, precis lagom insmickrande. Skolexempel på hög nivå, kvällens bästa vin enligt alla runt bordet. Dernau eller Rech? Meyer-Näkel eller Stodden? Vi slår till på Stodden.

2007 Meyer-Näkel Spätburgunder "S"

Jäkligt kul att dricka det här vinet igen. Intryck på samma nivå som i maj 2010. Det enda som fattades var en bourgognekupa. BS 399 kr/€30 i Dernau



En mörkare pinot med lite mognadsutveckling i färgen. Doften är syltig, rikt sötfruktig med aromer av hallon och plommon, eller kompott på dessa, och diskreta inslag av rödbeta och rotfrukt. Smaken är stor och fruktig med märkbar sötma och medelvärde på syra och tanniner. En riktigt välbalanserad smak som är kryddig och alkoholvarm i avslutningen, utan att bli eldig. Även faten håller sig på mattan. Det här är klart gott redan nu och kan bli ännu godare med lite lagring. Chile? Nähä, inte det. Californien då? Santa Barbara?

2007 Calera Central Coast Pinot Noir

14,8% är rätt snyggt inlindade i helheten, även om de fortfarande märks lite i mesta laget. Nollsjuan kostade 299 kr i BS, nollåttan 199 kr nu. Vi testade den här nollsjuan i november och tror bestämt att den kan hitta ända fram och integrera alkoholen med sådär tre års lagring.



Tack J för kul tema och god mat, tack alla för gott sällskap!

2009 Le Ragose Valpolicella Classico

Av någon anledning blev det aldrig någon bloggpost i höstas - även om kvällens vin slank med på årssammanfattningen - men låt oss nu sätta spotlighten på en blygsamt prissatt flaska som lär bli vardagshjälte hemma hos oss under 2011. Vi kan till och med sträcka oss så långt som att att just det här vinet - med viss assistans från storasyskonen och en nyutgiven bok - återuppväckt vårt avsomnade intresse för Valpolicella-området.

Det avgörande kriteriet är autenticitet. Direkt när vi smakade Le Ragoses 2009 Valpolicella Classico så slogs vi av utstrålningen: detta är äkta vara. Precis så här ska valpolicella dofta - och så här ska den smaka. På nosen serveras först färska mandlar och någon körsbärskärna, sedan lysande röda körsbär, vinbär och lingon. Vi hittar en julapelsin, möjligen med enstaka kryddnejlika istucken, men ingen ek är i sikte (här snackar vi nämligen vinifiering med naturjäst och lagring i ståltank). Dessutom en blyertsaktig grusjord så påtaglig att man reflexmässigt böjer sig ner för att vända på några av markens stenar.

Den lättfotade smaken ger klockrena aromer av röda körsbär med skönt sjungande lingonsyror och en nästan omärkbar fruktsötma som berättar om det lyckade året. Avslutningen är greppigt grusig med liten mineralsälta, och smakens längd alldeles utmärkt, även om alkoholen lågsniffar under det märkbaras gräns (12%). Längden ska vi så klart tacka syrorna och mineralerna för.

Vårt helhetsintryck är alldeles förtjusande, traditionellt och läskande - ett vin som bör tillfredsställa den mest kräsne italofil. Perfekt ämnat till antipasti, charkuterier, pizza och pasta - skämdes inte heller för sig till kvällens strimlade ryggbiff i gräddig senapsås med penne och ruccola. Drick gärna i år, på den friska charmiga frukten.

Känns som en långväga italiensk släkting till Domaine de la Pepières 2009 Cuvée Granit. Priset är ynka 85 DKK/SEK hos Carlo Merolli. Men skynda innan Kalmaruniunen upplöses i slutet av månaden. Eller gör den? Vad tror ni? Vadslagning, någon?

3-betygsviner 18 januari