söndag, januari 16, 2011

Cappellano Barolo 1947-2004



Cappellano är en legend i Barolo. Varje klassiskt vindistrikt behöver några kompromisslösa producenter av det här slaget, som slår vakt om traditionerna så att vi ska kunna förstå hur vinet ursprungligen var menat.

Vi fick en inbjudan att vara med och prova sju av Cappellanos viner. Anledningen var att TF fått tag på en 47:a - kanske förra seklets bästa årgång. Och efter några månader av väntan fanns det plötsligt en vertikal om sex flaskor från de bästa åren, plus ett extranummer.

Radikale Baldo avskydde poängsättning av viner och sa (antagligen på klingande piemontese): “If there is one thing that makes me crazy, it’s spitters of wine… the ones who taste a wine by rolling it around in their mouths and then they spit it out. I worked my butt off to make wine to drink, not to spit!”

Okej, vi lovar. Det blir inget spottande, och inga siffror.

2004 Cappellano Barolo Otin Fiorin Pie Rupestris är ljusare oxblodsfärgat med en liten tegelkant. Liksom tidigare gånger vi provat vinet, fascinerar doften med sin originella kombination av nebbiolotypiska slånbär och tjära, lakritsrot, stensöta. Här finns också en del lättflyktiga, medicinala drag som påminner om liniment, tigerbalsam och apotek. Lantlig läderlapp, järnrika köttsafter och friskt skogsgolv bidrar med fin komplexitet.

Smaken är stram och osöt, friskt syrlig, med en ordentlig tanninstruktur som ber om mat och tid. Vinet är extremt mineraliskt med en munkänsla av sten och järn. Vi associerar till grillad rostbiff och balsamico. Vi tänker på mat. Vi är lite hungriga.

En och en halv timme senare, mot slutet av måltiden, finns en tydlig doft av greve hamiltons piptobak. Frukten ter sig nu allt yngre, som nymosade färska bär. Det är väldigt gott och inte minst ett utmärkt matsällskap. Fyllt av löften inför framtiden, men efter att ha smakat de kommande glasen måste vi säga: för allt i världen, drick inte nollfyrorna nu. De behöver tio år att jobba med tanninerna, och ytterligare tio att skriva poesi.




1990 Cappellano Barolo har en högre transparens, med klarare lyster och fler tegelbruna nyanser. Doften är inbjudande, med förföriskt söta locktoner av gammal jordgubbssylt mitt i den dova slånbärsfrukten. Dessutom hittar vi klassisk nebbiolo-tjära, och lakritsremmar. Här är vi på promenad i svampskogen, lite senare på hösten när undervegetationen håller på att multna. Återigen har vi en väldigt framträdande karaktär av jord, sten, te och rostigt järn.

I munnen kan vi njuta av en betydligt silkigare munkänsla än i 04:an. Smaken är enormt mineralisk och rik på innehåll. Kryddiga, spänstiga tanniner greppar tag och hänger med ut i en riktigt lång eftersmak med myntalik fräschör. 90:an har en härlig substans och harmoni - och precis de tanniner som behövs till kött.

En timme senare stänger vinet ner ganska hårt, men är lyckligtvis ute ur tunneln igen efter ytterligare drygt en timme. Nu tillkommer noter av enris, brandrök och svenska korvar typ medwurst. Mörka surkörsbär blir också tydligare i den dova frukten. Här har vi bästa sällskapet till den lågtempade gödkalven.




1978 Cappellano Barolo är komplex men också lite unken i doften, med drag av mire-poix - hackade rotfrukter som kokar ner till rödvinsssås. Vi tänker på tjära, blod och järn. Bränt bröd, säger någon. Återhållsam frukt, mer av surkörsbär och torkade körsbär än av nebbiolo-slånbär.

Smaken bekräftar det syrliga, lite fruktglesa intrycket. Tanninerna är mer uttorkande, munkänslan slank, aningen tunn. Ett matkrävande vin som gör sig allra bäst med den krämiga anksoppan.

Efter någon timme har vi helt överraskande fått mer av söta bär, blåbär, ja till och med björnbär och en aning av fikonmarmelad. Kallt blankt stål är också något som blir allt tydligare i 78:an. Den har utvecklats i klart positiv riktning under kvällen, men är ändå ett relativt sett lite svagare nummer. Gott vin, men kanske inte en helt perfekt flaska?




1970 Cappellano Barolo ser sensationellt vackert ut!  Med sina lysande orangea nyanser och sin ljusröda kärna är detta ett praktfullt glas. Doften är ren poesi med filmiska kvaliteter, som framkallar en ström av bilder och barndomsminnen hos sällskapet runt bordet. Vi föreställer oss en insjö med fin lerbotten, en tjärad roddbåt och ett litet båthus, eller kanske en scoutstuga, med eldstad och tjärade rep av olika slag. Höstens nypon och rönnbärsklasar runtomkring, några apelsiner i den den slitna ryggsäcken och gammal slånbärssaft utspilld på golvet. En skål med nötter, ett glas gammal fin madeira. En sliten lädersoffa. En kornig super-8-film från 70-talets början. Förtrollande och rörande.

I munnen serveras så en alldeles underbar smak med perfekt balans mellan silkeslena tanniner, utvecklade aromer och friska inlindade syror. Levande frukt möter massor av nötiga madeira-aromer som hänger med ut i den långa eftersmaken. Det är en suverän harmoni i det här vinet.

En hel del händer med tiden även i detta glas. Vi noterar mer av russin, fin sylt och knäck. Rök och stekos fläktar förbi. Eldade pinnar, svavelstickor, visthusbod och charkdisk. Fin tobak, och slutligen det kontrapunktiska spelet mellan nötter och mineraler som är de två dominerande stämmorna. En musik som bäst njuts i soloframträdande. Kvällens mest komplexa och tankeväckande vin.




1958 Cappellano Barolo öppnar med doft av alger, musselskal, salt hav och klorerad simbassäng. En pust av möglig källare fläktar förbi i ungefär varannan sniff och får oss (alltför) tidigt att döma vinet som korkdefekt. Dessutom hittar vi julkryddor, knäck och creme brulée, samt en klar saftig slånbärsfrukt med ett litet inslag av ättika.

I munnen är vinet saftigt och läskande, med alldeles utmärkt stuns. Här finns rikligt med härliga, kryddiga tanniner och påtagligt mineraliska sensationer. Eftersmaken är närmast pepprig, som en riktigt bra syrah. Lurigt nog blir vinet bara bättre i glaset, och till slut måste vi enas om att "korkskadan" har försvunnit - och om flaskan hade varit helt hundra skulle 58:an ha sparkat seriös stjärt. Den smakar hur som helst finfint till testun al barolo, den lokalproducerade ko- och fårmjölksosten som marinerats i vin och rullats in i gamla druvrester från pressningen.








1947 Cappellano Super Barolo har en mycket ljus, transparent gulorange färg med rosaröd kärna. Här doftar det frisk rönnbärsgelé med subtila inslag av fruktsprit och fin vinäger. Elegansen och de lätt dammiga mineraltonerna för tankarna till flygande sidenklänningar i för länge sedan stängda danspalats, numera ihopvikta fuktiga sidenklänningar på någons mormors vind. Plötsligt stiger några bubblor upp från insjöbotten, medan vi hoppar fram på hala nyregnade stenar i strandkanten. En väldigt ren och vacker doft.

Även smaken är förbluffande renfruktig, slank och sirlig. Vinet dansar runt på tungan till allas glädje. Söta fina aromer av rönnbärsgelé kommer igen i munnen, och vinsyran är inte alls snål - snarare fruktig. I eftersmaken får vi sensationer av uppfriskande spearmint. Det här är en enormt vital och lustfylld upplevelse, inte minst till den krämiga anksoppan är vinet en ren fröjd med sin pigga syra. Fantastiskt okomplicerat att dricka även på egen hand.

Perspektiven svindlar. Baroloborna som skördade druvorna till detta vin är sannolikt döda eller har åtminstone eget rum på ålderdomshemmet. Vissa barolisti håller 1947 som förra seklets bästa årgång. Vi bugar oss i respekt för Cappellanos Super-47:a som överlevt i 63 år med vigören i behåll.









Summa summarum: den framträdande mineralkaraktären och vinernas hållbarhet är kännetecknen på en riktigt bra vingård - Cru Gabutti i Serralunga d'Alba.

NV Cappellano Barolo Chinato kommer in som efterspel till desserten, som består av perfekt knäckig creme brulée med en liten fruktsallad på blodapelsiner. Bra smakbrygga till digestivon som doftar av alla tänkbara italienska bitter-produkter blandat med hostmedicin. Fernet branca, amaro, campari, tonic, sangria och blodgrape. Julkryddor och barolo-glögg. Smaken sötbitter men inte direkt eldig. Det här har vi tyvärr svårt att gilla och dricka, inte vår grej. Hellre barolo utan kinabark, tack!



Tusen tack TF som planerat denna otroliga tillställning. Och tack, alla trevliga människor runt bordet för livligt och humoristiskt samtal. En bättre sällskapslek är svårt att komma på.

ps. Fortsätt här.

11 kommentarer:

Tomas sa...

Tack själv för din närvaro och kunskap! Jag har under hela dagen drömt om 47:ans syrliga sirlighet. Verklig vuxensaft! Nästan pensionärssaft...

Teresa sa...

Tusen tack Tomas och Torsten för den här kvällen!
/Tersa

Herren sa...

Underbart att läsa om, tack för det! Vilken uppställning, i sanning fascinerande att de håller stilen och åldras med sådan värdighet! Jag sätter hänglås på mina få kvarvarande Pie Rupestris och Franco 04:or, så får vi se om jag lyckas hålla korkskruven borta..

Italienska viner sa...

Usch vad elakt, sånt här kan ni väl hålla för er själva!

Låter förstås himmelskt, barolo som det liksom var meningen att det skulle smaka/dofta.

Vem kunde förresten tro att ni var chinato-chickens?

/Patrik

Fredrik sa...

Himmelsk Barolo! Tack, tack. Har fortfarande svårt att kora kvällens vin; 1947 eller 1970.. det är frågan.

Tomas sa...

Lite ny information: Enligt utsago ska tydligen 1970 vara Baldos första årgång. Stämmer detta är det inte illa pinkat av en man uppvuxen i Eritrea. Han fick i och för sig säkert hjälp, kunskap måste ju funnits i firman. 1958 skulle man ju vilja smaka ett perfekt exemplar av. Det man anade lovade verkligen gott!

Finare Vinare sa...

Egendomens historia är väldigt intressant. Mellan 1870 och 1955 var Cappellano av områdets största producenter med 60 hektar mark. 1955 dog Dottore Giuseppe Cappellano och i arvsskiftet därefter delades egendomen upp i små delar. Teobaldo Cappellano startade i princip om från scratch i slutet av sextiotalet. Augusto odlar inte mer än 3 hektar idag.

Man kan inte låta bli att undrar lite över vem som drev vineriet och gjorde vinerna under åren 1956-1969. Är det någon som kan kasta lite ljus över dessa dunkla år?

Tomas, var hörde du att just 1970 var Baldos första?

Tomas sa...

Stefan hade lite att berätta. Tex att "några medlemmar i familjen" drev vineriet mellan 56-69 och att kvaliteten dalade framförallt från mitten på sextiotalet.
Vet du vilka vingårdar de ägde mark i under sin storhetstid?

Henrik sa...

Slår mig här när jag läser noterna igen, var det Ozzy Osbourne som höll i provningen? Jag menar, lantlig läderlapp, hur många utom Ozzy vet hur en sådan smakar?

Mansverk sa...

Snacka om tidsmaskin! Jag är avis! Stort tack för en strålande beskrivning - och jag håller med: det blir bättre utan poäng!

Jag ser fram emot beskrivningen från provningen av de gamla Beaujolaisvinerna.

Henrik sa...

Råkade snubbla över den här:
http://intheglass.blogspot.com/2011/01/old-vintages-of-barolo-or-pour-it-and.html?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+blogspot%2FvJKKk+%28In+the+glass%29
Ännu en provning av gammal Barolo - en not om en barolo från det goda året 1964 är särskilt värd att läsa, definitivt så för oss som lät oss tystas av Pajoré 1971 i en källare på Lidingö anno dazumal ...