2006 Delas Hermitage Marquise de la Tourette

Junisläppet förlöpte lugnt och fint, som i ett slags loj baksmälla efter det fullmatade och hektiska majsläppet. Några intressanta rödviner nådde trots allt hyllorna, men bara ett enda som fick oss att skyndsamt förpassa oss till Passagen. Det hade vi inte behövt göra, eftersom det fortfarande finns flaskor kvar i både butik och depå. Därför känns det också meningsfullt att skriva en rad eller två.

Okej, det var alltså Delas Frères Hermitage Marquise de la Tourette som var dragplåstret idag - och för jämnt två år sedan orsak till ett ganska underhållande rabalder. Visst blir man smått nostalgisk av så svallande diskussionsvågor... Mina Vinare hade inte ens sett dagens ljus, och Mise en Bouteille var alldeles nystartad! En tid av ungdomlig oskuld... 2010 kan man förmodligen skriva precis vad som helst utan att att någon orkar lyfta pekfingret. Är bloggdöden nära?

Nu är ju vinbloggosfärens mest korrekta mätare varken Onestat eller Statcounter - den bästa tempen i stjärten är kommentarerna. Precis som efterlystes och förutsades i debatten har bloggarna specialiserats och vänt sig utåt, bort från Sverige och monopolets bristfälliga utbud. Frågan är om detta är vad de flesta svenska läsare helst hade önskat sig? Men en vinblogg är ju framförallt något man håller på med för det egna sökandets skull...

2006 Delas Hermitage Marquise de la Tourette är mörkt som natten och doftar tjäder. Hoppsan, tjära och läder menade vi visst, men tjäder går fortare att säga. Och visst finns även en tydlig ton av vilda fåglars mörka kött! En djup, dov, knuten rackare till doft. A tough muthafucka!

Sakta och lite motvilligt börjar bären att trilla in - en varannanmix av svarta vinbär och björnbär, och snart med koncentrationen hos en mörkblå crème de cassis. Vineriets kontorsavdelning tycks ha fått vara med och bidra de också: ett helt gäng blyerts- och kulspetspennor lämnades att laka ur ordentligt i vinet, sen toppade man upp med några påsar saltlakrits och tog en promenad runt hörnet efter en kärve av den lokala örtfloran. Det är värt att notera hur fint vinet öppnar upp.

När det är dags att dricka har vi backat upp med passande käk. En mix av haricots verts, tomater, svarta kalamata-oliver, knipplök och vitlök. Puy-linser som fått sjuda med lagerblad - och så förstås lilla lammet, alltså brynta skivor av steken. I munnen kräver vinet omedelbart respekt, fylligare och rundare än nollfemman, med en rejäl kraft, infattade syror och perfekt mogna tanniner. Visst är det fortfarande lite ungbläckigt och visst är avslutningen ännu lite knuten. Men attans vilken power som packats in - trots ganska modesta 13,5% - och attans vilken lång och ihållande cassis-eftersmak som ringer kvar i munnen.

Summa summarum: ännu en härlig version av Delas' budget-hermitage! Vi får sköna minnen av firmans djuriska vingårds-crozes 1999 Le Clos, medan andra associationer går till Saint-Cosme och deras mörka syrahdruvor. Ett sexpack rekommenderas, att följa med optimal start sisådär 2015. Men här finns riktigt sköna kickar att hämta redan idag. Så så, spring iväg och handla! (93)

ps. Även advokaten från Baltimore har gett båda tummar upp (94). Så det lär nog knappast bli någon debatt den här gången ;-)

pps. Ward Wines importerar. När SB:s (som vanligt alltför få) beställda flaskor tagit slut brukar vinet dyka upp i BS, men tyvärr inte till ett lika fördelaktigt pris. Just nu är det årgång 2005 som finns i BS.

ppps. Fler flaskor med dragningskraft: 2007 Montirius Vacqueyras Les Clos (väldigt bra när vi provade den i mars, osöt och packad med mineraler), 2007 Saint-Préfert Châteauneuf-du-Pape (en flaska passar bättre som första smakprov än en låda), 2007 Benedetti Châteauneuf-du-Pape (hittills obekant för oss, därför lockande), samt 2006 Barbaresco Sorì Paitin (muskulöst tanninrik och lagringskrävande, liksom de föregående årgångarna).