Hedonistisk svit i tre satser

Vissa dagar är bättre än andra, så är det helt enkelt. Någon gång emellanåt blir vin till renaste musik.

Dirigent för det första verket var Claes Lindkvist på Vinunic, mästerkompositören Marcel Guigals främste uttolkare och profet i Sverige. Framförandet har redan beskrivits på bästa tänkbara vis så vi nöjer oss med att belysa den upplevelsemässiga höjdpunkten.

2006 E. Guigal Côte-Rôtie La Mouline är helt enkelt det godaste syrahvin vi någonsin smakat, förmodligen även det godaste vinet överhuvudtaget. Doften sjunger den stekta sluttningens lov med kristallklar röst. Kanske är det så att det behövs en tiondel viognier för att helt förlösa syrahdruvan? Ja, åtminstone tycks det så att döma av detta fantastiska elixir. Doften är vidöppen, svindlande vacker och... ja, alldeles underbar - med ärketypiska côte-rôtie-markörer av violer, parfymerad röd sammetsfrukt, ädla charkuterier, friska örter och lätta vrid på vitpepparkvarnen med en aning av välstädat stall. När vinet möter smaklökarna tycks de rikhaltiga tanninerna vara spunna av kinesiska silkesmaskar. Smaken är perfekt balanserad, besitter en helt avväpnande feminin elegans, och är dessutom fullt tillgänglig för tillfället! Det är vidöppna spjäll i de plyschröda aromerna, med järniga, lakritssalta mineraltoner undertill. Fatrostningen är perfekt integrerad i helheten och bidrar med ljusa exotiska drag av sandelträ, krämig mjölkchoklad samt finaste orientaliska kryddtoner i den långlånga avslutningen. Vilken uppvisning, vi är totalt golvade! Den som kan tänka sig att punga ut med 2 195 kr för en flaska jäst druvsaft har alltså en högtidsstund att se fram emot.





För 995 spänn kan man få en snikversion av samma halleluja-ögonblick genom 2006 E. Guigal Côte-Rôtie Château d'Ampuis. Det är bara i en direkt jämförelse med La Mouline som vinet framstår som något kärvare och lättare.


Efter denna omvälvande erfarenhet var aptiten förstås på topp. Kvällens andra verk framfördes av Rolfs Kök, närmast som ett impromptu. Obokad publikplats längst in vid stekbordet, och vips förflyttades vi till en 37-gradig sommarkväll vid medelhavet. På detta klassiska etablissemang bör man inte missa att beställa oxkind med rödvinssås och tryffeldoftande potatismos, vilket vi heller inte gjorde. Den här rätten är ett väldigt starkt argument för långkokning. Med sina djupa aromer av kött och tryffel liksom ber den på bara knän om att få sällskapa med mognande nebbiolo. Roffes vinlista går ju inte av för hackor, så vi valde ett vin och en producent vi inte tidigare bekantat oss med.

2001 Bovio Barolo Bricco Parussi Riserva bjöd på en helklassisk, fint utvecklad barolonäsa med typiska lösningsmedel, balsamico, knäck, plommon, hallon, läder, torra löv och kryddor. I munnen en läckert mognande nebbafrukt i relativt slank version, med frisk syra, skön mineralkänsla och lätta La Morra-tanniner. Perfekt fettspjälkare till maten, och ett härligt sniffarvin på egen hand!

Kvällens sista musikverk dirigerades med säker hand av Totte Steneby, nordisk mästare i konsten att hälla goda viner. Eriks Vinbar var precis så där lugn och avslappnad som man vill att den ska vara - bara att hälla ut sig i soffa och fåtölj. Vi bad om att få in en blind röd flight.

Första glaset har en ljusare röd färg, en god fatdoft av kola och kryddor med balsamiska drag, relativt mörka körsbär, en liten positiv grönhet och respektingivande blyertsmineraler. Smaken relativt lätt och mjuk, en syrligt god pinot med hyfsad fruktmognad och kolatoner i en publik, lättillgänglig stil. Riktigt god och trevlig bourgogne, utan att aspirera på storhet. Vi diskuterar, pommard eller nuits. Visar sig vara det förstnämnda. Snyggt, Franko!

2007 Maison Louis Jadot Pommard Les Epenots

Släpps imorgon för 299 kr, ett pris som försvaras av kvaliteten. Förmodligen en utmärkt nybörjarbourgogne.

Andra glaset är riktigt ljust i färgen, fint blommigt och påtagligt grönt i doften. Rabarber, rönnbär och en aning av gräddkola, ljusare aromer än i första glaset. Skira, eleganta övertoner! Smaken fjäderlätt, slank och sirlig med frisk syra och vegetala drag. Ger ett tyskt intryck, och vi är oense om det här vinet. Franko dömer frankt ut det som "undermåligt vin" - men nog finns här en elegans och finess som gör det mer intresseväckande än ettan. Skulle vi tvingas välja tog vi den här flaskan.

2007 Alain Hudellot-Noellat Vosne-Romanée

Den lättaste Vosne vi någonsin träffat på. Knappast något för nybörjaren.

Tredje glaset har en lite mörkare färg, fortfarande transparent. Piemontesiska limtoner, körsbär och slånbär i en modernare tolkning av nebbiolo. Aromrik, friskt syrlig, mjuka tanniner. Såväl doft som smak är riktigt tilltalande och vi är överens om en lättare nebbiolo/barolo, troligen från La Morra. Skitgott!

2006 Braida Il Monello Barbera d'Asti

Barbera, minsann. Ett hejdundrande fynd för 109 kr i BS. Aktuell årgång är 2007 (ej provad).



Äsch, vi tar in en flight till!

Fjärde glaset doftar pinot, men är lite mörkare än de två första. Polkagrisar, ljus gräddkola, elegant volatilitet, röd nickel-frukt, skogshallon, anis och rotfrukter. Infattad, snygg fatkaraktär med ceder och kryddor. Generös smak med stor, maffig frukt och bra mineralkänsla. Harmoniskt, seriöst vin med perfekt balans och drickbarhet, varken eldigt eller tungt. Kiwi eller Cali?

2006 Domaine Serene "Evenstad Reserve" Willamette Valley Pinot Noir

En av de bästa USA-pinoter vi smakat. Go Oregon!

Femte glaset har en utvecklad doft, skönt bonnig och brettig med stall, gödsel och mèrde. Garrigue-örter och rotfrukter inledningsvis, snart en klar frukt av hallon, rabarber, röda vinbär och vinbärsblad. Upplevelsen i munnen är inget annat än svinbra: syrorna friska och fina, aromerna rika, munkänslan len och sensuell, strukturen stenig och drickkänslan betydligt mer elegant än doften antyder. Helhetsintrycket är väldigt pinotlikt, men personligheten och garriguen är definitivt sydfransk. Vi tänker oss en sydfransk vinbonde med blåställ, biokalender och lagom ren källare (hoppas att han lyckas få betalt efter förtjänst). Alltså grenache. Och hur bra som helst! Det här skulle man vilja dricka alla dagar i veckan. Vinet bara växer och växer i glaset.

2005 Château Rayas Châteauneuf-du-Pape

Whoaa! (ett sus går genom publikum). Ja, då behöver vi inte oroa oss för producenten i alla fall. En av kvällens absoluta höjdpunkter.

Sjätte glaset är mörkt, nästan opakt i färgen, Vi får en modernistisk doft med lim, godisfat, mörk frukt av björnbär och körsbär, lakrits, tobak och barrträd. Smaken förenar stor och söt fruktkropp med skarp syra, kantiga tanniner, tobaksfat och toner av kåda. Känns som ett alster från "det nya spanien", gissningsvis Ribera del Duero. Den här extraherade, sötsura stilen är inte vår grej.

2006 Poggio al Sole Syrah Toscana IGT

Vi citerar ur Vinovativas säljtext: "en unik Syrahstil som andas Toscana samtlidigt (sic) som vinet på ett charmigt sätt flörtar med främst norra Rhonedalen. Det roliga med Poggio al Soles Syrah är vinets svala fruktkaraktär vilket ger en oöverträffad Drinkability". 
Nja. Särskilt inte när man just druckit världens bästa syrahviner!

1997 Paolo Scavino Barolo Carobric

Rådjursstek, gräddig kantarellsås, pytt på potatis och rotfrukter. Vad väljer man då? De flesta rödviner skulle nog funka, men vi kunde inte låta bli att tänka på den fenomenalt fina 2009 Domaine de la Pepière Cuvée Granit. En mix av cabernet franc, merlot och côt (malbec) vars suveräna fräschör och vinbärsaromer är klockrena i sammanhanget. Skulle vi tvingas välja bland kvällens båda matsällskap, så är detta faktiskt att föredra framför Carobric! Här snackar vi buteljerad lycka för blygsamma 115 kr. Men låt oss nu fokusera på kvällens huvudnummer.


1997 Paolo Scavino Barolo Carobric har en vidöppen doft av supermogen frukt. Först nosar vi fram cassis och utgående bananer. Därnäst kommer volatilt fruktgodis och riktigt tydlig ny ek med toner av fudge, nysågad plommongren, bittermandel och mandelmassa. Nästa sniff ger halloncoulis, muscovado,  lakrits, tjära och russin. Doften förändras hela tiden och bjuder på ständigt nya aspekter: mynta, ingefära och slutligen klockren jordgubbskompott.  Efter ett par-tre timmar börjar det gå undan och S noterar att Dr. Pepper är på ingång. Därför beslutar vi oss för att dricka upp resten utan prut.

I munnen gör Carobric en harmonisk entré. Koncentrerad frukt skjuter iväg uppåt med hjälp av färsk ingefära och bra alkoholunderstöd. Smaken jobbar vidare mot toppen, där stafettpinnen lämnas över till en hel grabbnäve salmiaksalta mineraler. Ett fint klimax! På väg ner serveras rejäl kryddvärme och hög syra, och mot slutet bär smaken ut i våg efter våg. Eftersmaken är verkligen lång och lustfylld, men nog finns en antydan till kantiga tanniner. Till maten blir intrycket en smula spretigt efter det lättfotade, harmoniska loirevinet - men en stund efteråt sätter sig komponenterna till rätta och vinet hittar slutligen sin perfekta balans med en sagolikt len munkänsla och mogen frukt som påminner om jordgubbskompott och röda körsbär.

Puh, vilken tripp. Det här var ju en riktigt lyckad flaska! Vi noterade sedvanligt lång kvalitetskork i snudd på nyskick när vinet dubbeldekanterades ett par timmar i förväg. Slutintrycket blir en kaxig, dunderladdad modernista från ett varmt år. Initialt fortfarande ungdomlig, men efter några timmar rätt snabb i sin utveckling. Alltså behövs ett par-tre timmar i luften för maximal njutning, men som bekant - resan är  målet, vägen är allt...

3 x Aglianico del Vulture från d'Angelo

Aglianico har alltför många gånger kallats "söderns barolo". Ett ganska orättvist epitet egentligen, för den här druvan har en alldeles unik karaktär som förtjänar att beskrivas på egna premisser. Aglianico mognar sent och skördas i slutet av oktober. Den uppskattar högre och svalare lägen inåt landet - som i Taurasi och kring Monte Vulture - där stora temperaturskillnader befrämjar fräschör, och där vulkanisk jordmån bidrar till en speciell mineralitet. Just den, samt de höga syrorna och tanninerna, bidrar till en seriositet som hör hemma i europatoppen. Aglianicovinerna har väl inte riktigt nebbiolos eleganta bouquet, men de vet sannerligen att ta för sig i munnen.

Fratelli d'Angelo är den ledande producenten i Rionero in Vulture. Man startade på 1930-talet, och sedan 1972 är det bröderna Donato och Lucio som kör showen. 40 hektar egna vinmarker kompletteras med 30 hektar på kontrakt. Macerationen sker i betongtankar under relativt kort tid, 8-15 dagar. Därefter får vinerna mogna i stora ekfat under 20-24 månader. Egendomens starka kort är välbelägna vinmarker, låga skördeuttag och traditionella källarmetoder.

2006 d'Angelo Aglianico del Vulture har en öppen doft som känns vild, personlig och uttrycksfull. Frukten är blue-print aglianico - ett alldeles eget uttryck! Druvkaraktären är mörk, med fina russintoner (utan sötma!) ovanpå murriga katrinplommon, ripplat av seriösa sammetsröda körsbärsstråk. Grön tobak och ceder sätter tydliga avtryck, örter och blommor friskar upp, blyertsmineraler inger respekt och lite mörk choklad rundar av på ett ganska underbart sätt. Smaken har bra bett och mineralkaraktär, hyfsat fyllig kropp, frisk syra, massor av osöt frukt och måttlig alkohol (13,5%) Intrycket är rättframt och hederligt, ett strålande matsällskap, faktiskt snudd på rörande bra för en basversion.

2004 d'Angelo Aglianico del Vulture "Vigna Caselle" Riserva har ett riktigt fint doftdjup med tredjehandsaromer där vi hittar romrussin, torkad frukt, mörk choklad, blommor, mynta och muscovadosocker. Därifrån ligger det nära till hands att fortsätta med lakrits, tobak, blyerts, nötter och skönt murriga tjärtoner. Smaken är len och välbalanserad, osött fruktig, med fylligt mogna tanniner, lite mjukare syra och större längd än i il normale. Munkänslan är läskande med måttliga 13 % och en tydlig mineralkaraktär. Sammanfattningsvis ett enastående personligt och uttrycksfullt vin som lämpar sig fint att dricka på egen hand, inte helt olikt Terredoras Taurasi Riserva.

2006 d'Angelo Aglianico del Vulture "Donato d'Angelo" är tätare, yngre och mer körsbärsfruktigt. Lite modernare i stilen med körsbärskärnor, nötter, blomtoner och skönt volatila fat, utan att förfalla till alltför rostad kryddighet. Den harmoniska smaken är föredömligt frukttät, men inte alls söt och absolut inte överextraherad. Här finns gott om komplexitet med seriösa blyertsmineraler, fin tobak och en uppstramande småbitter örtighet i den långa, fruktmättade avslutningen. Smaken öppnar upp över tid, växer betydligt och visar ständigt nya aspekter. Ett respektingivande och alldeles utmärkt vin som gärna kan få ligga till sig några år.

Tuffa, sköna viner! Poängmässigt landar vi i spannet 89-91 för alla tre. Med sina 92 Galloni-pinnar är förstås Vigna Caselle ett riktigt fynd för 109 DKK/SEK. Men vi är faktiskt ungefär lika förtjusta i standardversionen för ynka 85 DKK/SEK, som dracks med välbehag till hembakt pizza. Donato d'Angelo imponerar, och försvarar förstås sitt pris på 99 DKK/SEK med lillfingret, men går kanske inte lika spikrakt till hjärtat just ikväll. Men allt finns på plats och potential saknas inte...

ps. Läs fler noteringar om d'Angelos viner här och här.

2004 Giuseppe Mascarello Langhe Freisa Toetto

Vi tar rygg på Italienska Viner och fortsätter att utforska valda hörn av Carlo Merollis stövelbutik. Castiglione Fallettos mest inbitna ärketraditionalist (tills Roagna flyttar in i byn, då blir det nog jämnt skägg) får i uppgift att reta vår aptit till korv och bruschette med caprese-tartar.

2004 Giuseppe Mascarello Langhe Freisa Toetto ser lockande ut i sin transparent rubinröda dress, ljusnande åt tegel i kanten. Den vidöppna doften bjuder på riktigt tjusiga aromer, med rätt nära släktskap till traditionell barolo. Vi får både målarpytsar och klistertuber, slånbär, vaniljkokta hallon och röd körsbärssaft.
Krossade körsbärskärnor, fänkål, anis och salvia. Och så några mörkare stråk åt tjära, svart te, blyerts och diesel till. Fint som snus!

Vid det första mötet med smaklökarna, innan vi hunnit smaka på tillbehören, är syran visslande hög, snudd på chockartad. Men som så ofta med italienskt vin, behövs bara ett par tuggor för att balansen ska rätta till sig. Mätvärdena för kraft, tanniner och längd är förstås lägre än motsvarande barolo - men här finns ändå hyfsad substans, och den där osöta, strävt läskande gammeldagsfrukten minglar kvar tillfredsställande länge.

Aptitretarfunktionaliteten är hög - och som vi ser saken passar vinet bra i den antipasti-roll som tilldelats ikväll. För ynka 95 skandinaviska coronas är det nog svårt att hitta en bättre ingång till det autentiska Langhe.


ps. Gillar vi allt från Merolli? Nej, det finns faktiskt en producent vi har haft problem att komma överens med, nämligen Baricchi. Varken deras syntetparfymerade 2005 Langhe Nebbiolo eller generöst fatade 2003/2004 Pinot Nero Brigante har övertygat. Därför blev syrahvinet 2004 Sharà Langhe Rosso en positiv överraskning, med sin fruktrena stil riktigt gott till svartpepprig chili con carne.

3-betygsviner 26/10

Flight 1

2007 Leon Beyer Alsace Pinot Blanc  (73677, 119 kr)
2006 Oremus Mandolás Tokaji Furmint Dry  (83134, 149 kr)
2000 Zind-Humbrecht Heimbourg Gewurztraminer  (72567, 325 kr)
2007 Leon Beyer Alsace Pinot Gris  (73678, 169 kr)
2009 Lagar de Bouza Rias Baixas Albariño  (83418, 109 kr)
2007 Domäne Wachau Grüner Veltliner Smaragd Terrassen  (75065, 189 kr)


Flight 2

2007 Delas Condrieu La Galopine  (88651, 322 kr)
2008 Vieux Lazaret Châteauneuf-du-Pape Blanc (83891, 194 kr)
2005 Cline Cellars California Viognier  (83847, 94 kr)
2007 Henschke "Louis" Eden Valley Semillon  (75252, 189 kr)
2008 d'Arenberg "The Money Spider" Roussanne (83597, 119 kr)
1998 Tyrrell's Vat 1 Hunter Semillon  (88424, 299 kr)

Rätt många minnesvärda viner denna kväll. Heimbourg och gåslever är förstås en given kombo. Leon Beyer körde sin strama matvänliga stil, med nedtonad frukt och druvkaraktär. La Galopine var mjuk och fint yppig utan att bli fläskig som Guigals Condrieu. Henschke Louis var välstrukturerad och lagringsduglig, gav ett dyrare intryck än priset. Och Tyrrell's är ju både helt unikt och väldigt gott.

Fatprover från Terreno

Idag fick vi ta del av en verkligt intressant lunchprovning på Terrenos Vinotek. Huvudnumret var ett antal druvrena komponenter, framför allt till Terrenos super-tuscan Momento Massimo, som enligt planerna ska tappas på flaska någon gång 2013. Glasen kompletterades med ett datablad från labb-analysen. Som det ibland är med fatprover, var vinerna vidöppna för nosande utforskning. Nördvarning utfärdas.

2009 Merlot "Garage" kommer från 90-talsplanteringar på lägre höjd. Färgen är mörkt blåröd. Doften är charmig, påtagligt fruktig med öppna, rena, merlottypiska drag. Toner av mogna röda och mörka körsbär, röda vinbär, korinter, gräs, vinbärsblad. Fina övertoner efterhand. Lekfull sötfrukt i munnen, lena tanniner, lagom lättsam karaktär, god längd. Riktigt trevligt.

Skördat 090825. Alkohol: 14,25%. Restsocker: 1,3 g/l. Torrextrakt: 30,2 g/l. Antioxidanter: 2887 mg/l. Antocyaner/färgämne: 462 mg/l . Syra: 4,82 g/l. pH 3,8.

2009 Merlot "Bonille" kommer från nyare, mer omsorgsfullt anlagda terrassodlingar på högre höjd, i en kargare jordmån. Färgen är mörkt blålila. Doften är djupare, också här mycket fruktig med lite mer reserverade drag och fler lager. Toner av gummi, slånbär, mörka plommon, lakrits och örter. I munnen en mörkare, stramare frukt, med stadig struktur och större seriositet. Ytterst kvalitativt och lovande!

Skördat 090902. Alkohol: 14,80%. Restsocker: 1,8 g/l. Torrextrakt: 32,3 g/l. Antioxidanter: 2678 mg/l. Antocyaner/färgämne: 435 mg/l . Syra: 4,94 g/l. pH 3,71.

2009 Petit Verdot har en opakt blåsvart färg. Doften är riktigt läcker och påtagligt komplex för ett såpass ungt vin. Avvägt brettig, smått djurisk med hästsvett och fin spillning. Bark, ceder, tobak och salmiakmineraler. Lätt volatil på ett helt förtjusande sätt som lyfter fram den fina frukten med en aning lim bland topptonerna. En superdoft! Smaken är kraftfull och välbalanserad, fullmatad med extrakt. Stora, greppiga tanniner, tuggbar struktur, väl infattad fruktsötma och rejäl längd. Storslagen bordeaux möter karaktärsfull languedoc, liksom. Strålande vin!

Skördat 090907. Alkohol: 14,65%. Restsocker: 1,9 g/l. Torrextrakt: 34,9 g/l. Antioxidanter: 4070 mg/l. Antocyaner/färgämne: 693 mg/l . Syra: 4,89 g/l. pH 3,86.

2009 Cabernet Sauvignon är transparent blårött i färgen. Mycket fruktigt på nosen, saftigt och inbjudande. Toner av svarta vinbär, blyerts, lite smörkola, lakrits. Ytterst druvtypisk, ren och fin, druvmogen cabernet. Smaken fortsätter på det charmiga temat, både lättsam och seriös, friskt syrlig, mogna medelstora tanniner, drygt medelfyllig kropp. Riktigt bra och trevligt.

Skördat 090930. Alkohol: 14,70%. Restsocker: 1,1 g/l. Torrextrakt: 32,8 g/l. Antioxidanter: 2953 mg/l. Antocyaner/färgämne: 549 mg/l . Syra: 4,97 g/l. pH 3,73.

Oj, det här var verkligen inte illa! 2009 är uppenbarligen lika lyckat i Toscana som i resten av Europa. Och ärligt talat trodde vi inte att svenska Terreno var kapabla att prestera på den här höga nivån. 

Vår spontana reflektion är att såväl Petit Verdot och Merlot "Bonille" förtjänar att buteljeras som ytterst intressanta och högklassiga endruveviner. Cabernet Sauvignon och Merlot "Garage" kan förenas till en god bordeauxblandning av det fruktiga, omedelbara slaget.

Ytterligare ett fatprov bjöds, en Pinot Nero 2009. Ursprunget är ett högt beläget, svalare område en timme sydost om Greve. Produktionen är så liten att musten fottrampades. Färgen är ljust granatröd med blå nyanser. Doften är först något knuten, med svala röda körsbär och röda vinbär.  Först ingen uttalad pinositet, men klart chiantitypiska toner av svart te, grusjord och gräs - lite som i Montevertine. Aromerna växer efter hand och förtydligas till en riktigt fin definition av rödbärighet. Fatkryddorna är helt subtila och assisterar på ett utmärkt sätt. Tydligen fick vinet bara genomgå sin malolaktiska jäsning i nya fat, för att sedan flyttas över till använda. Efter en halvtimme eller så är doften väldigt fin med alla önskvärda övertoner på plats. Även i munnen är intrycket rent och rödfruktigt med frisk syra, fin slankhet och tydlig mineralitet. En riktigt lyckad och elegant pinot nero! Ska bli kul att prova igen när den släpps om ett år eller så.

Alkohol: 13,50%. Restsocker: 1,1 g/l. Torrextrakt: 29,7 g/l. Antioxidanter: 2992 mg/l. Antocyaner/färgämne: 349 mg/l . Syra: 5,40 g/l. pH 3,57.

Vår passion för ojäst druvmust - som väcktes av Domaine Rivatons Carignan "1930"- fick förnyat bränsle av 2010 Sangiovese Sillano ("fermentazione non ancora iniziata") vars aromer bjöd på en helt ljuvlig blandning av opastöriserad äppelmust blandad med finaste rabarbersaft. Frisk syra och underbar sötma av prima druvsocker! Mums...

Provningen arrangerades av Terreno (Mats Ruhne och dottern Victoria) samt Vinovum/Vingruppen. Tack, det här var både gott och kul!

Helblint med Vinosapien

Visst är det extra spännande att komma till en provning utan att veta vad som ska serveras - bara att det lär bli bra. När det är helblint får man skärpa sig, eftersom man inte har någon bekväm ledstång att hålla sig i. Utan förutfattade meningar kan man bli överraskad på ett helt annat sätt.

Vi bjöd upp trebetygaren och utbildaren Vinosapien från det blekingska öriket till Stockholm, för att ge oss lite nya kickar. Vinerna valde han ut bland sina egna favoriter - personliga, hantverksmässiga producenter, uteslutande från andra inköpskällor än systembolagets hyllor. Provningen gick till på ett lite annorlunda sätt än vanligt. Ett par viner i taget, istället för allihop på en gång. Inget sövande långt föredrag som inledning, istället mer tid till diskussion kring varje vin. Och så inte börja sniffa på andra glaset innan man är klar med det första!

Vinosapien utgår från det subjektiva. Gillar jag vinet eller inte, och i så fall varför? En inkluderande start, för alla kan ju vara med och tycka. Och så vips är diskussionen igång. En annan premiss handlar om vad som präglar vinet: druva, terroir eller källararbete. Ett utmärkt verktyg att ha med sig in i provningen. Känner jag igen vintypen? Har jag smakat något liknande förut eller är det helt nytt? Den här kvällen kom att utmana provarnas referensramar....


Första glaset är halmgult med metallisk lyster och briljans. Doften är extremt mineralisk med en alldeles egen variant av petroleum som påminner om - men knappast kan förväxlas med - den man emellanåt hittar i riesling. Som om man stänkt ett par droppar sotig traktordiesel i glaset, eller som ett rök- och svavelosande vulkaniskt kurbad! Frukten påminner mest om citron, snarast citronskalsolja och dessutom finns en tydlig närvaro av örter, men ingenting som pekar på fat eller malolaktisk jäsning.

I munnen möts vi av en hög, nästan hård syra förenad med hög smakintensitet, ändå utan att vinet är särskilt fruktigt i aromerna. Däremot är munkänslan småfet, viskös, snudd på oljig och dessutom påtagligt stenig med en viss jordbitterhet. I slutet förnimmer vi en värme som berättar om lite sydligare klimat, och driver på eftersmaken som blir riktigt lång. Varken druva eller vinmakare lämnar någon tydlig signatur - här är det enbart terroiren som för pennan. Vinet är en smula kontroversiellt bland provarna, dels på grund av jordbitterheten, dels eftersom syran och frukten inte riktigt balanserar på egen hand. En kompromisslös vulkanisk hårding som tycks ropa på grillad svärdfisk eller tonfisk med pressad citron.

2008 Sigalas Santorini VQPRD

Sigalas startade 1991. Druvorna är ekologiskt odlade, från minst 50-åriga oympade stockar som växer i den vulkaniska jorden på norra Santorini. Assyrtiko är en fantastisk druva när det gäller att behålla syror i varmt klimat, och mest mineralisk blir den just på Santorini. 2008 var ett relativt svalt år, något som säkert har bidragit till de makalösa syrorna. Uttaget ligger på 18 till 30 hl/ha. Jäsning och uppfostran ägde rum i temperaturkontrollerade tankar av rostfritt. 13,5% alkohol, 6,5 gram syra. Årligen buteljeras 130 000 flaskor. SB 94548, 149 kr.

Andra glaset kommer i en ljus halmgul nyans. Doften är ung, ren och något knuten. Med lågmäld röst sjunger den om mandelblom, citron och gula äppelskal som legat ett tag i luften, med kalksten och krita i mineraltonerna. Smaken är ung, stram och alldeles ren med hög syra. Här finns en liten druvig sötfrukt som precis lyckas balansera den kalksteniga syran. De svala, eleganta aromerna är väl fokuserade: återhållsamma gula äpplen med något stänk av grapefrukt. Helt utan bitterhet, ett finstämt intryck. Balansen är alldeles utmärkt, likaså längden på eftersmaken. Om vinet kan sägas vara i yngsta laget idag, finns en klockren utvecklingspotential till mer komplexa aromer och fylligare kropp. Detta är ett verkligt elegant och stilfullt vin som gillas nästan enhälligt av kvällens provare.

2007 Domaine Huet Vouvray Sec "Le Mont"

Ett av tre torra vingårdsviner från Domaine Huet. De andra två är "Le Haut Lieu" och "Clos du Bourg". Vingårdarna sköts biodynamiskt och stockarna är i ungefär lika tredjedelar unga, medelålders och gamla. Vinet har jäst med naturliga jäststammar och har inte genomgått malolaktisk jäsning. Gamla fat utan rostning ger inga ekaromer över huvud taget. Förhållandet mellan pris och kvalitet är enastående bra. 149 DKK/Atomwine.

Tredje glaset är nästan vattenklart i en metalliskt grönskimrande nyans. Den purunga doften ger jästaromatiska, smått artificiella toner av piggelin, päron och grönt äpple. Ståliga, steniga mineraltoner svävar ovanpå, samt vita jasminblommor, ljusa örter och en gnutta oxid. I munnen serveras, inte oväntat, en alldeles ung smak med ren, generös frukt som balanserar fint mot en hög lime-liknande syra. Vi noterar en liten restsötma som nog passerat övre gränsen för trocken, säkert 10 gram socker. Dessutom massor av sten i munkänslan, snarare kalkgrusig än skiffertonad. Helhetsintrycket idag är charmigt och druvigt, med massor av frukt, och smakens längd är alldeles utmärkt. Om man, liksom vi, är lite känsliga mot grönt aromatiska piggelin-toner rekommenderas ett par års avhållsamhet tills de här dragen är borta. Men det är prima råmaterial och vinet kommer att bli lysande, var så säkra.

2009 Josef Leitz Rüdesheimer Berg Kaisersteinfels Riesling Alte Reben

Liksom Breuer struntar Leitz i Erstes Gewächs-klassningen. Liksom Breuer med Nonnenberg, fick inte Leitz sin vingård Kaisersteinfels utnämnd till Erste Lage. Men till skillnad från Breuer kostar Leitz toppriesling snarare 280 än 480. Den som är smart handlar sina bergviner från Leitz. 229 DKK/Atomwine.







Fjärde glaset har en rikt gyllene färg. Den komplexa, fatade doften är extremt intressant att sniffa på. Både rikt gulfruktig och utpräglat mineralisk bjuder den på smör, gula plommon, nötter, arrak, honung, vanilj, ingefära och perfekt integrerade oxidtoner. I munnen serveras en enorm smakintensitet som baseras på frisk syra, fet frukt och lysande mineralkänsla. Faten bidrar med lite kryddvärme och en nötig fetma. Balansen och integrationen av alla aromer är helt enastående. Längden är enorm, eftersmaken går i vågor som aldrig vill sluta. Ett stort, underbart vin! Den mest givna gissningen är vit toppbourgogne.

2007 Zoltán Demeter "Kakas" Tokaji Furmint

Zoltán Demeter startade eget i liten skala 1997. Nu anses han vara ledande när det gäller utjästa vingårdsviner från Tokaj, med odlingsmetoder av det biodynamiska slaget. Kakas är ren furmint från en vingård som skattades högt redan på 1500-talet. Vinet har jäst ut helt med vingårdens naturliga jäststammar, har genomgått malolaktisk jäsning samt uppfostrats i använda 300-liters fat. 1320 flaskor buteljerades av denna årgång. 290 kr/Wine Trade, privatimport.




Femte glaset har en transparent granatröd färg. Doften är återhållsam ikväll, och uppvisar framförallt sina terroirtoner av grusjord, te, tobak, blyerts, violer, gräs och örter, särskilt oregano. Därunder lurar den fina frukten av röda körsbär, hallon och toscana-typiska körsbärskärnor. Lätta kakaoskyar svävar i glaset. Doftintrycket är rent, men som sagt ovanligt knutet. I munnen är vinet slankt som en dansös, rödfruktigt, enormt fräscht och mineraliskt. Frisk syra, något torra te-tanniner och en liten örtig kärvhet. Frukten är skinande ren, lite reserverad som sagt, men skärpedragningen är perfekt. Såväl salivkörtlarna som eftersmaken drivs på av syrorna. Detta är sangiovese i burgundisk skrud - skönt att slippa de internationellt anpassade tongångar som blivit alltför vanliga i Toscana. Intrycket av högt belägen, sval toscana-terroir är så tydligt det bara kan bli. Men ikväll är det lagring vi tänker på, snarare än omedelbar konsumtion.

2007 Montevertine Toscana IGT

Montevertine är både egendomens namn och namnet på en av deras vingårdar. Mest kända är man för sin supertuscan "Le Pergole Torte" som gick i bräschen för druvren sangiovese redan på 70-talet. Montevertine blandar 90% sangiovese med 10% canaiolo och colorino. Traditionell vinifiering i emaljerad betong med 25 dagars maceration, följt av två års mognadslagring i botti. 195 SEK/Carlo Merolli.






Sjätte glaset är en färgintensiv och extraktrik uppenbarelse, opakt blårött mot svart. Doften är ungdomligt busig och tät, med toner av mörka körsbär, körsbärskärnor, pinjebarr, russin och röda äpplen. Faten tar för sig ordentligt med mörkrostade drag av kola, mörk choklad, tobak och lakrits. Liksom färgen och doften är smaken kassaskåpstät, mörkchokladig med bra syra och rejält tilltagna, tuggbara tanniner. De järnrika mineralerna armerar upp smaken än mer, och i den långa avslutningen berättar en liten sötfrukt och sötlakrits om sydligare breddgrader och ett varmare år. Den friska syran gör dock att bygget balanserar snyggt. Det här maffiga vinet uppskattas av många provare, även om någon tycker att det blir för mycket. Gissningarna hamnar snarare i södra frankrike än i stövellandet. Tannat är på förslag, men själva skulle vi sagt bandol och mourvèdre med ledning av de tuffa tanninerna.

2007 Vini Aurora "Barricadiero" Marche IGT

Vini Aurora huserar nära ostkusten i Marche. De biodynamiskt skötta vingårdarna ligger på 150 meters höjd med en jordmån av kalkrik lera. Detta vin är en selektion av egendomens bästa druvor - 90% montepulciano, 5% cabernet sauvignon och 5% merlot - som fått en rejäl körare på fat. Macerationsiden är lång, 20-30 dagar. Uppfostran under 12 månader på franska barriques med mörkare rostning. Analysvärdena bekräftar intrycken av ett fullmatat vin: 14,71 % alkohol, 5,6 g syra, 42,9 g torrextrakt. 159 SEK/Carlo Merolli.

Sjunde glaset har en vacker färg, varmröd med mognadstoner och ljusnande kant. Doften ger en hel del bordeaux-associationer med sina gröna aromer av ceder, tobak, gräs, paprika, vinbärsblad och örter, särskilt basilika. Vi får också en söt röd körsbärsfrukt som påminner om ljusare merlot från Saint-Emilion, med den typiska cabfranc-inblandning som är vanlig där. Fina mognadstoner av undervegetation och jord, samt lite knäck och kola-sötma. Allteftersom vi sniffar avtäcks ett annat lager, med mer syrah-lika drag av köttsaft, peppar, lakrits och viol. Här kan man bli sittande med näsan i glaset hur länge som helst! Om man inte är allergisk mot grönt, vill säga. I munnen får vi en slank, aromintensiv smak med hög syra, utmärkt fokus och längd. Söt, läcker frukt med elegant fatkryddighet och fint uvecklade tredjehandsaromer. Ett riktigt snyggt vin! Utan att veta vad det är hamnar man nog i Saint-Emilion, åtminstone gjorde vi det när vi fick nollnollan blint, och cabernet franc-druvan är ganska lätt att plocka ut.

2001 Bressan "Ego" Venezia-Giulia IGT

Vi är alltså inte i bordeaux, utan i Mariano del Friuli, Gorizia, där familjen Bressan har gjort vin i trehundra år. Jordmånen där är kalkrik med högt järninnehåll. Druvan schiopettino dominerar vinet med 80%, men 20% cabernet franc gör mycket för vinets karaktär. Sen handskörd och lågt uttag. Lång maceration på 30 dagar med två-tre délestages per dag. Långsam malolaktisk jäsning i småfranskt och därefter två års uppfostran i större fat på 20 hl. 13% alkohol, 6,89 g syra. Fulvio Bressan signerar varje butelj med silverpenna och väntar sedan tills vinet börjat mogna innan han släpper det till marknaden. Respekt! 185 DKK/Winewise. 




Åttonde glaset är mörkt varmrött med ljusröd kant som drar åt tegel. Här serveras en mörkare, lätt parfymerad frukt, åt svartvinbärshållet i mognande version. Respektingivande blyertsmineraler, svartpeppar, lakrits, köttsafter och ett stråk av malört som på pricken liknar fernet-branca. Något grönt inslag av pelargon kan också anas. Smaken har rätt många likheter med en fylligare norra rhône-syrah. Uttalat pepprig med både grön, svart och vit peppar. En känsla av krossad sten, därtill både mynta och mint. En liten sötma av hög fruktmognad, rätt fyllig kropp, hög syra, något torra tanniner, hög intensitet och rejäl längd. Som en ung kvinnlig provare utbrister: "It aint over til the fat lady sings - och det här är the fat lady!" Detta är en härlig förstagångsupplevelse, ett stort vin och naturligtvis helt omöjligt att spika såväl vad gäller druvsort som ursprung.

1999 Bressan "Cru Pignol" Venezia-Giulia IGT

Någon anade likheter mellan de två sista vinerna, och här har vi alltså den druva Bressan håller allra högst: den lokala Pignolo i ett soloframträdande. Den sydvända vingården omfattar 1 ha, planterad 1991. Druvorna avstjälkades och jäste ovanligt svalt (24 grader) med 30 dagars maceration. Tre års mognadslagring i stora ekfat om 20 hl. 13,4% alkohol, 6,3 g syra. 315 DKK/Winewise.

Inte illa för en provning som kostar 295 spänn, eller hur? Och själva provningsformen gjorde verkligen rättvisa åt varje vin. Vi fick ut väldigt mycket njutning ur glasen, och provandet tilläts ta längre tid än vanligt. Eftersom vinerna var så pass "svårgissade" blev det viktigare att diskutera hur de var, än vad. De 60 stockholmsmunskänkar som deltog under två kvällar ser förmodligen fram emot nästa Vinosapien-session...

Ekovinlådan

Hand upp, ni utsocknes som tröttnat på att läsa våra inlägg om Viniks viner. Vi inser att det är måttligt kul att först bli jättesugen - för att sedan inte kunna få tag på godsakerna. Alltså läge för lite konsumentupplysning. I ett klockrent samarbete med Ekolådan -
14 000 potentiella kunder där - lanserades nyligen "Ekovinlådan Höst".

Vi köpte nyss en låda. Hatten av för snyggt designjobb i ekolådisk, minimalistisk Muji-stil. Ett praktiskt snöre runt lådan gör den bärbar i ena handen. När vi öppnar paketet finner vi högst upp ett faktablad där vinerna beskrivs vad gäller aromer och struktur. Dessutom får vi precisa rekommendationer på lyckade matkombinationer - väldigt bra att ha när man testar ett vin för första gången och inte riktigt vet vad man har att vänta.



Alla sex vinerna är grundligen genomdruckna och flerfaldigt bloggade på denna adress. Det är helt enkelt så att lådan är fullpackad med våra favoriter från det senaste året. Följ länkarna nedan för att se vad vi tyckte.

2009 Domaine de la Pepière Muscadet Sèvre et Maine sur Lie

2007 Domaine Laguerre "Le Ciste" Cotes du Roussillon Blanc

Domaine Rivaton "Tombé du Ciel" Vin de France (2009)

2009 Alain Chabanon "Campredon" Coteaux du Languedoc

2008 Lacroix-Vanel "Fine Amor" Coteaux du Languedoc

2007 Mas des Agrunelles "L'Indigène" Coteaux du Languedoc

Idel små hantverksmässiga fransoser alltså.
Naturjästa doningar, egensinniga personligheter.
Precis den typ av viner vi saknar på SB!

Lådan kostar 960 kr. I priset är inbakat ett påslag om ungefär 80 kr för logistik och transport utanför Stockholm. Å andra sidan är vinerna hyggligt prissatta från början. Varunumret är 72840, beställer gör man här.


ps. Ikväll fick Cascina Cucco's 2005 Barolo Cerrati sin hett efterlängtade revansch. Rackarns öppet i nebbafrukten med gott om hallonlakrits och bra grepp i tanninerna. Superskönt att dricka rakt av utan luftning. Att det kostade oss knappt 115 kr skadar förstås inte heller ;-) Kung Carlo regerar.

3 x Zoltán Demeter

Den gångna veckan har bjudit på en hel del vin från den ungerske odlaren Zoltán Demeter. Två provningar för stockholmska munskänkar presenterade i tisdags 2007 Veres, i onsdags 2007 Kakas. Ikväll testar vi en hel trio, tack vare WineTrade som uppenbarligen är ute efter att slutgiltigt frälsa oss. Som känt är vi ju rätt så gnetiga och inte helt lätta att tillfredsställa, men när vi summerar veckans upplevelser, och drar oss till minnes tidigare provade flaskor, så etablerar sig Zoltán definitivt i det absoluta toppskiktet av våra vitvinsfavoriter.

2009 Zoltán Demeter "Birtokbor" Tokaji Furmint är ljust, silvervitt med gröna reflexer. Doften är pigg och purung med rena, fruktiga, småjästiga aromer av grönt äpple, gråpäron och honungsmelon. Här finns också mandelblom och rätt så gott om ylliga mineraler med aningar av vitpeppar och örter. Smaken förenar en len munkänsla med mjuk, balanserad syra i en ganska rikt fruktig och aromatisk personlighet, där man fortfarande känner av druvsötman, men här finns inga kartiga drag. Avslutningen är aningen varm och kryddig - samtidigt frisk och läskande. Doften har vissa drag av tysk riesling, medan smaken snarare har balansen hos en god silvaner eller grüner veltliner. Fruktaromerna minglar kvar länge i munnen. Detta är Zoltáns basversion, utan ekfatskaraktär, och ett riktigt gott vin.




2008 Zoltán Demeter "Kakas" Tokaji Furmint är halmgult, ungefär som nyputsad mässing. Doften är druvmogen - och som vi ser saken, alldeles underbar - med rena aromer som vi associerar till gul hallonsylt och vinbärskompott med lite honung ringlad ovanpå. Högst upp i glaset hittar vi mineralerna som drar åt silverbestick och diskret petroleum. Fortfarande finns något grönt drag kvar, som ger en fenomenal fräschör åt doftupplevelsen. Ekfaten fyller ut men håller sig för övrigt i bakgrunden. En superdoft, helt enkelt!

I munnen får vi en perfekt balans av önskvärda vitvinsegenskaper. Frukt, syra, fräschör och mineraler. Rikedom, stramhet, elegans, harmoni och längd. Intrycken förenas i en stilfullt torr ekfatslagrad smak, helt utan bitterhet. Allting är på plats, utan att det blir för mycket (13%). Fortfarande ungt och utvecklingsbart. Både i 2007 och 2008 är Kakas vår personliga favorit, nollsjuan storleken större och mer strukturerad.

2007 Zoltán Demeter "Lapis" Tokaji Furmint kommer i en rikt gyllengul nyans. Doften är stor, mineralisk och småfet, med mognadstoner av grus, arrak, bokna äpplen och torkade aprikoser. Dessutom får vi honung och några kemiska toner som för tankarna till ädelrötade druvor. Mums, en alldeles storslagen doft!

I munnen njuter vi av en härligt komplex smak med lager på lager av aromer. Karaktären är torr, nötig och äppeloxiderad med fyllighet, tyngd och kraft (14%).  Mäktigast i kvällens trio, samtidigt så friskt i syrorna. Ingen bitterhet eller eldighet står att finna - drickbarheten är underbar på egen hand. Superbt vin, och kanske allra bäst av tre om man ska ranka kvalitet.


Slutsatser: Zoltán Demeters viner är en fröjd att dricka, och de tjänar på längre luftning, men har i sig själva en perfekt balans som inte nödvändigtvis kräver matsällskap eller många lagringsår.  Ikväll drack vi dem till varsin hummer. Vi var överens om att de mognande, ekfatslagrade vingårdsversionerna med sin torra elegans var de som passade bäst till hummerköttet, medan nollnian var lite för druvsöt.


2009 Birtokbor är tillgänglig för privatimport från november, kostar 199 kr. 2008 Kakas tappades i ynka 492 buteljer, varav 240 tillfaller Sverige. Bra jobbat, WineTrade! 290 kr/privatimport. Av 2007 Lapis gjordes totalt 1550 flaskor varav några finns kvar att beställa. 335 kr/privatimport.


ps. Den som gillar vit toppbourgogne gör klokt i att titta österut...

3-betygsviner 19/10

Flight 1

2007 Domaine Ostertag Alsace Pinot Gris "Barriques"
(94084, 199 kr)

2007 Rémi Jobard Meursault Sous la Velle
(72808, 329 kr)

2007 Conde de Valdemar Rioja Blanco
(72624, 129 kr)

2009 Joseph Drouhin Bourgogne Aligoté
(5500, 99 kr)

2007 Château Malartic-Lagravière Pessac-Léognan Grand Cru Classé
(96803, 539 kr)

2005 Louis Moreau Chablis Grand Cru Vaudésir
(89652, 419 kr)



Flight 2

2009 Wolf Blass Yellow Label South Australia Chardonnay
(6447, 89 kr)

2008 Neudorf Nelson Chardonnay
(94228, 169 kr)

2009 Rijk's Tulbagh Chenin Blanc
(74093, 229 kr)

2007 J.L. Chave Sélection Hermitage "Blanche"
(75942, 394 kr)

2008 Brewer-Clifton Santa Rita Hills Chardonnay
(94382, 329 kr)

2008 Pieropan Soave Classico La Rocca
(81225, 279 kr)

Sensationellt bra version: Drouhins Aligoté.

Maffigaste vinet: Ch Malartic-Lagravière.

ps. Helblint förstås.

2007 Montevertine

2007 Montevertine Toscana IGT bjuder direkt ur karaffen på te, tobak, jord och en frisk stjälkighet, med botti-toner som påminner en del om Roagnas 2003 Barbaresco Pajé. När vi häller upp är vinet ganska ljust, och ser ut ungefär som en ung bourgogne.

En kvart senare har vinet börjat blomma ut i glaset med topptoner av krossade körsbärskärnor och pomeranser ovanpå en klockren fruktträff placerad mitt i krysset mellan röda körsbär, solmogna hallon, röda vinbär och jordgubbar. Allt presenterat på ett burgundiskt vis, fast med chianti-classiska terroirtoner av jord, tobak, oregano och te.

I munnen blir det ännu bättre. Frukten är bara totalt charmerande, sötmogen med intensiva röda aromer, men vinet är samtidigt lika mineraliskt som en källa rakt ur berget. Det förenar en dansares kropp med dansande daggfriska syror. Det har en självklarhet och uppriktighet som är helt avvväpnande. Kalksten och en kärve örter gör att medhårs-smekningarna också bjuder motstånd. Allt som allt blir drickbarheten fullständigt livsfarlig. Lyckliga fånleenden sprider sig i våra ansikten medan den ljuvligt rena sangiovese-frukten rinner över tungan och kittlar lustcentrum. Hänförande...

Det var förmodligen nektar av det här slaget som olympens gudar läskade sig med när de blev svettiga under sina utomhuslekar. Så drick er tillbaka till tidens barndom. Utan mat, med mat, med ostar, med korv. När som helst, hur som helst, var som helst. Eller varför inte lagra! Gör vad ni vill, men missa inte det här vinet.

90% sangiovese, 5% canaiolo, 5% colorino. Lång maceration i betong, mognadslagring i botti. Traditionella doningar. Riktigt vin, inget tjafs. 195 DKK/SEK hos Carlo Merolli.


ps. Är detta höstens vin? Nej, snarare alla höstars. Och vi är fler som är hänförda.

pps. Just nu läser vi en ypperlig dansk-norsk vinbok om Italien som vi inte har stött på tidigare - "Italiensk Vin" (Vigmostad Björke). Mellan raderna kan man utläsa att Montevertine är artikelförfattaren Finn Årosin Madsens absoluta favorit i Toscana. Inte svårt att förstå varför....

2004 Podere Capaccia Chianti Classico

Visst är det vackert så man blir knäsvag. Och dessutom blir vi svårt nostalgiska! Podere Capaccia, strax norr om Radda in Chianti, är en av de högst belägna egendomarna i mellersta chianti classico-zonen. Bland andra bra namn på toppen av kullarna hittar vi Volpaia, Ama, Cennatoio, Rietine - och Montevertine.

2004 Podere Capaccia Chianti Classico DOCG är fenomenalt stiligt att se på, med solnedgångens alla mognadstoner från från mörk rubin till ljus orange. På nosen möts vi av en härligt utvecklad, heltraditionell chiantidoft av körsbärskärnor, surkörsbär, hallon, torkad frukt, läder, oregano, te, fuktig jord och multnande undervegetation.

Smaken är harmonisk och fullt utmognad i helklassisk stil med ljusa, fina aromer. Syran är mjuk men frisk - lite "sur" på typiskt vis - och tanninerna lätta, nedsmälta, aningen torra. Frukten är riktigt fin, men inte precis framhävd. Däremot bjuds generöst doserade jordtoner, en småkärv örtighet samt en liten kärnbitterhet som ger gott bett. Munkänslan är transparent, kanske aningen tunn i mitten. Mineralisk, snarast burgundisk. Vilket förstås bara kan betyda beröm!

Ja, detta är Chianti "Classico" med stort C. Så här brukade det smaka innan horder av klåfingriga konsulter, poängjägare och amerikanska turister trollade bort begreppen. Inte stort eller vinnande, bara väldigt vackert. Det finns ingenting liknande att hämta från svenska hyllor, särskilt inte för priset. Och till en pollo alla diavolo behövs ett läskande vin.

2000 Podere Capaccia Querciagrande Toscana IGT kommer i en dovare brunröd nyans med orange kant, men har inte riktigt samma fina lyster. Doften ger ganska mycket ek i mognande version, plus en frukt som tycks ha blivit lite för varm för att balansen ska vara perfekt. Vasaskepp och russin, liksom. Dessutom noterar vi bittermandel, sandelträ, vanilj, julkryddor, surkörsbär, choklad, svamp, te och jord.

Även smaken är ganska ektung, med syror som kunde varit friskare, och kantiga, lite rustika tanniner. På pluskontot noterar vi mer intensitet i surkörsbären - ungefär samma aromer som i doften - och en bättre längd. Intrycket är fullmoget, rejält och stadigt, men utan den där självklara drickbarheten och elegansen vi fann i det första vinet.

Standardchiantin blandar 95% sangiovese och 5% canaiolo som fått mogna på traditionellt vis i stora botti. Köpa igen? Absolut! Supertoscanaren är en ren sangiovese, som först uppfostrats under ett halvår i ståltank för att sedan tillbringa femton månader i små franska ekfat, varav en tredjedel nya. Kvällens smakprov räcker, men en bättre årgång kan nog vara mer lockande.

För länge sedan, med hjälp av vänliga människor i Radda, hade vi span på Capaccia. Men Carlo Merolli har förstås benkoll. Priserna är 105 DKK/SEK och 195 DKK/SEK. Shoppa loss på mogen Classico!

ps. 1990 Querciagrande blindtestade vi här.

3-betygsviner 12/10

Flight 1

2007 Josmeyer Riesling Les Pierrets
(94082, 230 kr)

2008 Emrich-Schönleber Frühlingsplätzchen Riesling GG
(95943, 439 kr)

2008 Georg Breuer Berg Roseneck Riesling
(94146, 339 kr)

2008 J-M Brocard Chablis 1er Cru Montée de Tonnerre
(5587, 199 kr)

2008 Juliusspital Würzburger Stein Silvaner GG
(95951, 279 kr)

2008 Craggy Range Glasnevin Riesling
(94552, 169 kr)

Flight 2


2008 Schloss Gobelsburg Kammerner Lamm Gruner Veltliner
(95860, 249 kr)

2008 Emmerich Knoll Ried Loibenberg Riesling Smaragd
(95919, 399 kr)

2008 de Ladoucette Pouilly-Fumé
(2220, 199 kr)

2002 Legras & Haas Grand Cru Blanc de Blancs
(95347, 325 kr)

2007 Clos de la Coulée de Serrant Savennières
(94089, 449 kr)

2009 Gadais Muscadet de Sèvre et Maine sur Lie
(2275, 79 kr)

Barolo 1978

Ett magiskt år. Sägs det i alla fall, nu ska vi se...

Alla vinerna kommer från namngivna vingårdar - utom Pios.

Det var inget fel på Pio Cesares korkar.

Inte på Aldo Conternos heller. 

Massvis med fällning dekanterades bort.

Kvällens kombattanter:

1978 Fratelli Barale Barolo Castellero

Ärketraditionell familjeproducent inne i byn Barolo

1978 Francesco Rinaldi Barolo Cannubbio e La Brunata

Lika ärketraditionell som Barale, dessutom grundad samma år: 1870

1978 Pio Cesare Barolo

Välkänt handelshus i Alba som förenar det urtypiska med det lättillgängliga

1978 Renato Ratti Barolo Marcenasco

Den förste modernisten i La Morra, med tidig drickbarhet som målsättning

1978 Paolo Cordero di Montezemolo Barolo Enrico VI

Klassisk La Morra-producent som bara blivit modernare med åren

1978 Aldo Conterno Barolo Riserva Cascina Masante

En av barolozonens bästa producenter: tradition och förnyelse

Första glaset har en stilig, varmt tegelröd färg med orange kant. Här finns en hel del rött kvar, och vinet ser påfallande ungt ut för sin ålder. Doften är rödfruktig på ett svalare sätt, med drag av röda vinbär och rönnbär. Vi kan njuta av fin fräschör och en positiv grönhet som vetter åt druvstjälkar, gräs, grön paprika, tobaksblad, salvia och oregano. Jordtoner och te kompletterar doftbilden. Smaken är måttligt intensiv i aromerna, en mellanviktare med markerad syra och lätta, finsandiga, aningen uttorkande tanniner. Helhetsintrycket av ljus, röd frukt i en burgundisk smakprofil sammanfattas bäst i ordet elegans. En fin start!

1978 Renato Ratti Barolo Marcenasco (Conca)

Marcenasco är egentligen inte en namngiven vingård utan ett större delområde av Frazione Annunziata i La Morra. Exponeringen är sydväst till sydöst och höjden mellan 240-290 meter. Jordmånen är tortonsk blå märgel, vilket bör ger vinet en elegant och parfymerad stil. Vid förra årets test av 71:or uppvisade Marcenasco överraskande gröna aromer. Precis som då får vi den tydliga grönheten, men denna version är bättre. Ändå lite anmärkningsvärt i ett såpass varmt år, men förmodligen har man plockat relativt tidigt. Den rostade coca-cola-ek som numera är ett signum i Marcenasco märker vi inte ett spår av. Hmm förresten, på halsetiketten kan vi se att vinet kommer från den del av Marcenasco som heter Conca dell'Abbazia dell'Annunziata. Vidare läser vi 0,7 ha och 2 671 buteljer varav denna är nr 144. Knappast jämförbart med de 45 000 - 60 000 flaskor standard-Marcenasco som buteljeras idag. Yes, detta var alltså en Conca! Tre röster på bästa vin.

Andra glaset har en frisk röd färg med liten tegelkant, och ser ännu yngre ut än ettan. Doften är den mest utåtriktat fruktiga av alla sex, riktigt läcker. Vi möts av blommiga övertoner ovanpå en utåtriktad, skinande röd godispastillfrukt med drag av röda körsbär, röda vinbär, kanske några slånbär. Flera kommenterar något som påminner om metall och kulspetsbläck, och finns det inte något drag av nya ekfat? Doftbilden kompletteras av te, ylle, mynta och mint. I munnen får vi en rödfruktig profil, måttligt kraftfull med hög syra och lätta, torra tanniner. Det finns en hel del likheter med föregående vin, men tanninerna är kantigare och syran något snipigare. Några provare tycker att vinet håller på att torka ut, men själva störs vi inte utan gillar vinet som det är, även om ett matsammanhang hade varit att föredra. Ännu en elegant i den ljusare skolan.


1978 Paolo Cordero di Montezemolo Barolo Enrico VI (Villero)


Enrico VI-delen av Villero (Castiglione Falletto) omfattar 2,1 hektar av totalt 15 och anses allmänt utgöra de bästa, centrala lotterna. Vingården ligger på 280-300 meters höjd och vänder sig mot sydväst. Jordmånen är Diano-sandsten och sedimenterad, järn- och kalkrik lera, från den helvetiska perioden. Den är tung och kompakt, bra på att hålla fukten, vilket är en stor fördel i torra och varma år. Idag är stockarna minst 30 år gamla - en stor del planterades om 1971. De äldsta är 50 år gamla. Villero anses inte ge Castigliones mest eleganta viner, däremot gott om tanninstruktur och en högre syra. Kvällens smakprov ger ett mer fruktigt och mindre komplext intryck än när vi drack det förra hösten. Skillnaden kan ha att göra med ISO-glasen som visar mer frukt, medan de stora bourgognekuporna ger en mer komplex doftbild. De här flaskorna hade nästan ingen fällning, konstigt! En enda röst på bästa vin.

Tredje glaset har en brunröd färg med bred tegelorange kant som ljusnar mot grönt. Doften är stor och utvecklad, vidöppen för sniffande utforskning. Den har lite murriga drag, men en enorm komplexitet. Vi kan bocka av minst fyra nyanser av brunt: buljongtärning, oxfond, kalvfond, svampfond och soja. Ur matlagningsvärlden hittar vi även tomatsås, ostar och basilika. Från båthuset kommer tjära, läder och svavelstickor. Dessutom hittar vi chokladkola, knäck, hostmedicin, jord, te och en massa annat. En maffig, rustik bouquet! I munnen får vi en aningen söt smak av väl mogen, delvis torkad frukt med chokladiga tanniner, rejäl rondör i kroppen samt en avmätt, mjukare syra. Massvis med jordiga mineraler skänker ryggrad åt allt godis. Ett riktigt läckert vin att dricka på egen hand, dessutom med en härlig längd på eftersmaken. Knappast elegant, men väldigt givande.

1978 Francesco Rinaldi e Figli Barolo Cannubbio e La Brunata

Brunate ligger precis vid gränsen mellan La Morra och Barolo och anses som exceptionellt bra. Exponeringen är syd/sydost, höjden mellan 240 och 350 meter, ytan totalt 25 hektar. Jordmånen är blå märgel av den tortonska typen. Brunate anses ge kompletta barolo med kraft och balans. Cannubbio är mer känd som Cannubi Boschis eller Monghisolfo, efter två tidigare ägare. Det är en exceptionellt bra vingård strax norr om Cannubi i Barolo, med perfekt solexponering sydost/syd/sydost på en höjd av 230-250 meter. Den tortonska jordtypen, kalkrik lera med inslag av sand, anses ge eleganta och parfymerade viner. Men ibland stämmer inte förhandstipsen! Elegant och parfymerad är knappast de ord man först kommer att tänka på. Kraft och balans kan vi skriva under på.  Med 14,1% klockar vi in på kvällens högsta alkoholhalt. Ett populärt glas som gav fem röster på bästa vin.

Fjärde glaset har mörkt rödbrun färg med tegelkant, här finns gott om rött färgpigment kvar. Doften än knuten och dov, först ger den ett lite anonymt intryck med låg definition. Men det som kommer igenom efterhand är riktigt gott, även om leveransen är reserverad: mörkt välhängt kött, mörka körsbär, slånbär och läder. Och så förstås mognadstonerna av jord, te och mynta. Knappast ett fruktigt intryck, snarare köttigt, även om några söta körsbär försöker ta sig igenom. Desto mer serveras istället i munnen. Detta är en rik och fullmatad personlighet med mörka körsbärsaromer, stora tanniner, obändiga kalkstenssyror och massor av mineraler. Lite rustikt uttorkande i tanninerna, men i stort sett är balansen utmärkt med höga mätvärden i alla staplar. Sammanfattningsvis ett stort och välstrukturerat vin i en mörkare stil. Riktigt bra!

1978 Fratelli Barale Barolo Castellero

Castellero ligger strax nordost om byn Barolo, mittemot Cannubi, och vänder sig mot väster. Vingården ligger på 250-270 meters höjd och omfattar totalt sex hektar, varav fem tillhör Barale. Jordmånen är blå märgel och sandblandad lera av den tortonska typen, men strax undertill finns brun sandsten av den helvetiska vilket kanske kan förklara den tuffare strukturen. Barales källarregim var (och är fortfarande) helt traditionell med lång maceration och "cappello sommerso" (skalhatten konstant nedtryckt). Ännu en nyckel till alla tanniner. Barale gör omkring 24 000 buteljer av Castellero. Sju röster på bästa vin.

Femte glaset kommer i ljust sammetsröd färgnyans, med fin lyster och transparens. Liten tegelorange kant, men mycket rött kvar. Ett supersnyggt utseende! Den återhållsamma doften är fint definierad, med krämiga toner som har en anstrykning av mediumrostad ek: snyggt rökiga toner, en aning av vanilj och fina orientkryddor. Frukten drar det röda hallonhållet utan att bli övertydlig, allt är väl sammansatt. En elegant doft som lämpar sig att ha bakom öronen. Smaken är frisk och intensiv, med rejäla kalkstenssyror och härligt tuggbar tanninstruktur. Här förenas kraft, elegans och längd på ett övertygande sätt. Stilen är klassisk och matkrävande i sin balans. Vinet känns fortfarande relativt ungt och kan utvecklas i åtskilliga år till.

1978 Poderi Aldo Conterno Barolo Riserva Cascina Masante

Bussia Soprana är högt beläget (400 m). Jordmånen här förenar sand och märgel, och ger inte så kraftiga tanniner som i Ginestra-delen av Monforte, men högre syror. Cascina Masante i Bussia är numera mest känt för gårdens dolcetto, och ifall det fortfarande odlas nebbiolo här så ingår den numera i "bybarolon" Bussia Soprana eller i Langhe Nebbiolo Il Favot. Den här riservan är en specialtappning som gjordes under några år för sällskapet "Cavalieri del Tartufo" i Alba. 1032 buteljer blev det av 78:an, varav vi satte i oss tre. Kvällens vinnare med ett tjugotal röster.

Sjätte glaset är ljusare brungult, med orangeröd kärna och en liten grön nyans längst ut i kanten. Hmm, det är alltså en madeira vi har i glaset?  Ja, även att döma av den vidöppna doften tycks det så. Vi får bränt socker, knäck och kola. Menthol, svamp, tjära, båthus och järn. Lakrits, nougat och ljus choklad. Torkad frukt, citrus och apelsinskal. Kort sagt, det doftar jul! Kanske inte riktigt vad man förväntar sig av en barolo - snarare av en sercial - men det är helt fantastiskt att sniffa på. Nu skulle man kunna tänka sig att vinet är ruinerat av oxidation, men inget kunde vara mer fel. Tvärtom serveras en smak i utmärkt balans, där vi njuter rika aromer av torkad frukt som balanserar med frisk syra i en kraftfull kropp. Eftersmaken är smått kryddig med långa ringande syror i slutet. Ett helt superbt vin, om man inte har problem med oxidation. Att dricka till julnötterna.

1978 Pio Cesare Barolo

Handelshuset Pio Cesares filosofi har ju alltid varit att blandning ger en helhet som är större än de ingående delarna. Man har byggt sin verksamhet på långa kontrakt med utvalda odlare, men även på ägda vingårdar, idag över 50 ha. Standardbarolon hämtar sin frukt från Serralunga (Ornato), La Morra (Roncaglie), Grinzane Cavour (Cascina Gustava) och Novello (Ravera). Alltså såväl tortonska som helvetiska jordmåner. Kronjuvelen är förstås Ornato, känd för sina mörka intensiva aromer med en tydlig ton av tjära. Eftersom den första vingårdstappningen av Ornato gjordes 1982 kan vi räkna in även den frukten i kvällens vin. Precis som vid 1971-provningen förra året överraskar Pio Cesare positivt, även om 71:an var ännu bättre. Madeiriseringen kan knappast kallas för en defekt, även om den kan bero på flasklagring i varmare omständigheter. Den hänger troligen också samman med Pio Cesares genomluftade fatstil. Sex röster på bästa vin.

Dags att summera:

Arton flaskor (i stort sett) utan defekter är bra utdelning.

Även om de sinsemellan var ganska olika höll vinerna en förvånansvärt jämn och hög kvalitet: inga mirakler som Giovannini Morescos 1971 Barbaresco Pajoré - men heller inga stolpskott som på 71-provningen. Riktigt trevligt helt enkelt.

Det var i vissa fall svårt att koppla ihop jordmånen med resultatet i flaskan. Men nog fick La Morra visa upp sin elegans och Monforte sin struktur. Och till slut blev det julafton!