tisdag, juli 21, 2009

Vinosapien revisited - söndag


Dags för ännu en drabbning med goda viner i dåligt väder. Dagens lunchattraktion här på ön var annars "Raggmunkens Dag". Hundratals tålmodiga pensionärer skulle utspisas av en enda kock. Inte precis anpassat till otåliga nollåttor. Vi styr upp lite bättre spis på egen hand. Inledningsvis två glas i en jämförande blindprovning....

Första glaset: mörkt vin, svartrött med hög densitet och blå reflexer. Direkt i nosen: grus, grus, grus. Sen öppnas dörren för den mörka, goda morellfrukten med assistans av en modern, proffsig fatrostning: tjära, asfalt, mörk choklad, aningar av mint, örter, bittermandel och snudd på lösningsmedel. Munnen fylls snart av enorma, strävt tuggbara, rivigt tungkrullande tanniner. Här finns gott om fast materia att suga på, mörka intensiva smaker med kärnbittert motstånd och rejäl längd. Balansen är utmärkt och vinet har just kommit in i en trevlig första drickfas. Stilen påminner en del om en stadig vino nobile di montepulciano och tycks yngre än sin ålder, skulle kunna ha varit en nollfyra. Modernt, med rejäl terroirkänsla och härlig framtidspotential. De tuffa, aningen torra tanninerna sällskapar perfekt med tryffelrisotto.

2001 Feudi di San Gregorio Piano di Montevergine

Mäktig aglianico från trakten runt Avellino i Campania. Enstaka flaskor finns kvar på SB, priset är 372 kr. Tack för tipset, Mats! (92-93)



Det andra glaset är ljusare rödbrunt med tegelkant. Doften är återhållen, lite knuten med unkna toner av dansk ostbutik, svettig löparsko och blomvatten. Mognadsutvecklingen har kommit en bra bit på väg, ändå tycks vi vara i en mellanfas. Ankomna jordgubbar, ljusare surkörsbär, katrinplommon, farinsocker och kinesisk sötsur sås. Stilen är supertraditionell, med tre år av luftkontakt i stora gamla botti. Vi smakar och möter strama tanniner och tuffa syror av samma slag som i en konservativ barolo eller gammelbrunello. Mittfrukten är slank på gränsen till tunn och blodfattig, men som kompensation får vi massor av eterisk finess och historisk tradition. Av kvällens mat är det de smörfrästa kantarellerna och prosciutton som bäst lyfter fram vinets kvaliteter. Bör vinna på ytterligare tio års lagring eller mer, under goda förhållanden.

1997 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva

Ännu en aglianico från samma trakter som föregående. Men raka motsatsen i fråga om framställningsmetoder. Jämförelsen är klart intressant och bekräftar vilken spännande druva man har att arbeta med. (91-92)



Ett litet divertissemang med fina blomtoner, svarta vinbär och en allmänt cabbish känsla. Viss utveckling med grispiss/ammoniak, salmiak, fänkål, tobak, bränd ört och friskt gräsiga toner. Smaken är frisk och syrlig, medelfyllig och läskande med god frukt i lättsammare stil. Om doften viskar Frankrike och Bordeaux, ropar smakens syror att vi befinner oss i Italien. Gissningsvis är det en enklare cabernet från Toscanas västkust.

2004 Castel San Michele Trentino Rosso

Inte alls Toscana, här är vi faktiskt i svalare Trentino! Druvmixen ger merlot, cabernet sauvignon och cabernet franc. 13% alkohol. Årgångens fräschör och kvalitet lyser igenom. 150 DKK/Cibi e Vini. (88)



Oj, vilken yvig doft! Rökt korv, nyrostade popcorn, rostade nötter och ek - både blåslampa på bränt ekträ och färsk nykluven ekplanka. Mineraltonerna har det tufft att komma upp till ytan. Yppig chardonnay i munnen, rik citrusfrukt med vanilj och krydda. Bred, smörig syra och len, aningen vattnig munkänsla. Kommer lite kallt och vinner på stigande temp. Ändå inte någon riktig höjdare i i den här stilen. Trots rätt tydliga markörer vinglar gissningarna iväg till både sydafrikaner och ekade italienare. Inte krångla till det...

2000 Michel Colin-Deléger Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Dents de Chien"

€25 på vinbutiken i Chassagne-Montrachet. Står inte riktigt upp till sin premier cru-status. Från det här området föredrar vi mer av terroir och mindre av rostade fat. Knivigt område, det där med vit bourgogne. (87)



Kvällens sista glas bjuder på en enormt stor doft. Här står spjällen på vid gavel, de sydfranska aromerna lockar redan på en meters avstånd. Särskilt läcker och mustigt koncentrerad är karaffmynningens veritabla orgie av mogna skogsbär och provençalska örtknippen med tydliga inslag av malört. Järn, tobak och lakrits kompletterar en redan väldigt häftig upplevelse. Ljusare doftslingor av hallon och jordgubbar letar sig fram efter hand. Smaken är lika stor som doften - sötmoget fruktig i början snörper den åt i slutet och mynnar ut i en förvånansvärt salt och mineraliskt torr känsla i en superlång eftersmak, där bittermandeln driver på. Trots uppenbart hög alkohol (15,5%) står inget tungt och klumpigt att finna, här bjuds fräschör hela vägen ut i en vild, skitig personlighet. Årgången ger sina typiskt bittra tanniner där malört och fernet-branca minglar kvar i eftersmaken.

2006 Domaine de la Janasse Tradition Châteauneuf-du-Pape

Janasse finns tyvärr inte att köpa i Sverige (än så länge), men flera tyska nätbutiker säljer vinet för under €30. (92-93)



Fler sköna noteringar från helgen finns att läsa här.

2 kommentarer:

Mats L sa...

Kul att ni gillade Piano de Montevergine. Jag upplevde det som ni, men skulle inte ha kunnat formulerat det lika elegant....

Anonym sa...

Tjabba!

Måste bara berätta något roligt. Bengt-Göran Kronstam, enligt mig pajas skribent som gjort bort sig otalig ggr genom att såga ett vin för att sen ge det betyget fynd. Nu har det hänt igen fast i liten värre skala. Mailade honom ang en filmsnutt på Dn där han provar whiskey och han nämde något om färgen. Jag skrev då att färgen på de flasta whiskeys kommer av sockerkulör(färgämne e150) speciellt troligt om whirren är riktigt mörk eftersom ekfat inte släpper ifrn sig mycket färg. Han skrev och hänvisade till systembolagets hemsida där det stod under vissa whiskeys e150 om dom färgats, för det var en tillsats som måste deklareras. Rommen och whiskeyn han provade var nämligen inte färgade med färgämne. Skrev då och unfdrade hur han för det första inte kunde veta att man inte behöver deklarera tillsatser i alkoholhaltiga drycker om alkoholen
överstiger 1,2%. Skrev även att ölet chimay var färgat på smma sätt
vilket han bestred. Hur kan en av sve ledande vinskribenter tro att en whiskey kan bli mörkbrun genom lagring på ekfat?Han kan ju inte ha någon koll vad ekfaten gör med ett vin tex. Tycker detta var väldigt roligt och underhållande så jag svarade på mailet och undarde hur han kunde tro han whiskeyn kan bli mörkbrun av faten då insåg han att han gjort bort sig grovt och skrev bara
-tack för svaret vänliga hälsningar Bengt-Göran Kronstam
/Fatlagraren