2006 Domaine du Pegau Cuvée Reservée

Kvällen startade med en skakig apéritif och tog sig upp mitt på banan lagom till maten - men ska det bli toppklass till ostarna får vi nog satsa på säkert kort. När vi nyligen deltog i Origos sortimentsprovning var dagens allra vackraste doftupplevelse regisserad av Laurence Feraud på Domaine du Pegau - 2006 Cuvée Reservée. Det blev dubbel kärlek vid första nosdoppet - och återseendet ska visa sig bli lika ljuvt för oss båda...

2006 Domaine du Pegau Châteauneuf-du-Pape Cuvée Reservée har en doft som återigen förtrollar oss fullständigt. Så komplex, så förfinad, så visuell. På den inre biografen rullar en cinemascope-film från Vaucluse. Aptitretande syrliga aromslingor av sura röda körsbär, citroner, apelsiner och lite oväntat - de kanderade svarta vinbär man kan hitta i finlandias marmeladkulor. En härlig knippa av färska örter: oregano, lavendel, citronmynta, citronmeliss, citrongräs, ängssyra. Milda kryddtoner, tobak, läder och mandelmassa från faten. Så snyggt!

Och det bästa av allt - det smakar som det doftar. Inget snack om löften och kanske någon gång i framtiden - det här vinet hänger ihop, det är helt vidöppet nu. Lent, aromrikt och läskande apelsinsyrligt med en formidabel känsla av örter och mineraler. Varmt men inte eldigt (14%), fruktigt men inte sött eller syltigt, lättfotat som yster dans på midsommaräng. Efterlämnar en skön känsla av tradition. Många som fallit för châteauneuf kanske förväntar sig ett tätare och kraftigare vin med mer kraft och större tanniner, men det fina i kråksången är att aromerna är så rika och saftiga utan att vinet är det minsta tungt - liksom Delas 2004 Hermitage Les Bessards, för att plocka en långsökt jämförelse ur högen. Men det här är nog ännu bättre. Det lär bli extremt svårt att spara några flaskor, men då har vi ju de tuffa nollfemmorna istället. Mitt i prick för oss - vi är kära. (94)

2006 Domaine du Pegau Châteauneuf-du-Pape Cuvée Reservée

NV Cuvée "R" de Veuve Fourny

Efter frustrationen kring Rottland är det lika bra att byta spår. Vår inkokta lax får istället sällskap av en fatad champagne som vi gillat vid flera tillfällen, senast på Grands champagnedag i april. Druvmixen domineras helt av chardonnay från gamla vingårdar i premier cru-byn Vertus, plus en liten andel pinot. Bröderna Fourny använder bara must från första pressningen, le cuvée. Vinet både jästes och lagrades i ekfat för att därefter spendera fyra år i sällskap med jästfällningen. Vinet är betecknat som Extra Brut och dosagen är följaktligen endast 3 gram, enligt utsago från Charles-Henri Fourny en blandning av ojäst druvmust från samma vingårdar och druvsprit.

NV Cuvée "R" de Veuve Fourny Extra Brut är ljust gult med gröna reflexer. Doften bjuder på fina, diskret smöriga, hasselnötiga och karamelliga fattoner. Frukten ger associationer till citroner och gula äpplen. Den tredje komponenten utgörs av krita och musselkalk: en lockande havskänsla som av blåmusslor och färska pilgrimsmusslor. Gott att sniffa på!

I munnen får vi en livlig, ungdomlig, behagligt genomförd mousse. Smaken är klockren chardonnay i en medelfyllig kropp. Syrorna ungdomliga men avvägda. Mineraltoner förstås, härligt kalkrika och kritiga. Hygglig längd, men fortfarande en lite kartig avslutning. Sirligt och elegant vin.

Kraven är ju rätt höga efter den senaste skumpan från Egly-Ouriet. Förra årets smakprov av Cuvée "R" var nog lite fylligare och rikare, mer utvecklat. De ingående årgångarna är tre påföljande från början och mitten av decenniet, vilka minns vi tyvärr inte, men detta känns som en något yngre tappning än den förra. Stilfullt, ungt och lovande ikväll - så vi ger nästa flaska ett års viloläge för yppigare utdelning. (89)

NV Cuvée "R" de Veuve Fourny Extra Brut, Vertus Premier Cru (Champagne Veuve Fourny et Fils, Vertus, Côtes des Blancs)

2007 Georg Breuer Berg Rottland

En av våra absoluta rieslingfavoriter är Breuers 2005 Berg Rottland. Efter första smakprovet sprang vi tillbaks och köpte så mycket vi orkade bära. Varje gång vi träffats igen har det här vinet fått våra mungipor att peka rakt upp. När nu ytterligare en superårgång är på tapeten är det givet att nyfikenheten och förväntningarna är på topp.

2007 Georg Breuer Berg Rottland doftar ungt, aningen jästigt, med tydliga noter av nässlor och örter. Stålblänkande rostfria mineraler leder tankarna till tysk fordonsindustri. Citronskal och gröna äppelskal håller sig snällt på mattan men skuffas snart undan av ett lastbilslass med jord och skiffer. So far so good, om man gillar mineralisk riesling...

Vi smakar - och Sophie, som är teamets mest hårdföra syrataliban, dömer vinet i en enda klunk! Det här håller inte måttet. Svag sprits, gröna kartiga äpplen med rätt bråkig munkänsla, ofokuserade syror och en besvärande brist på intensitet i mittfrukten. Inte det blekaste leende, den här gången. Var har man gjort av lasermaskinen som skar till syrorna i nollfemman? Redan vid denna unga ålder fanns inte minsta tvekan om vinets höga klass och harmoni. De mogna syrorna skjöt iväg som en raket rakt ut i en lång eftersmak - det här känns mer som en kärv pyspunka. Nollsjuan är helt outvecklad och MÅSTE lagras. Ursäkta franskan - men fan vet vad som kommer ut i andra ändan (87). Med sin allt högre svansföring måste Breuer leverera bättre grejor än så här för att försvara sitt höga pris. Vi köpte en låda i måndags men nu spar vi högst ett par flaskor för att se om vi hade fel. Josef Leitz, här kommer vi!

ps. Efter ett dygn: stål och kartigt äpple utan sting - beter sig rätt likt en medelmåttig chablis premier cru.

pps. Någon som har provat de andra nollsjuorna från Breuer och kan jämföra?

2007 Berg Rottland Riesling (Weingut Georg Breuer, Rüdesheim, Rheingau)

2004 Ceretto Barolo Zonchera

Medan vi försöker ställa in oss mentalt på åratal av väntan för de bästa nollfyrorna från barolo kan det ju vara på sin plats att dra korken ur en flaska som är medvetet och uttalat framställd för att leverera omedelbar tillfredställelse. En restaurangbarolo, om man så vill...
Med piemontesisk måttstock är bröderna Cerettos företag en enorm koncern - hela fyra vinanläggningar och 160 hektar ägd vinmark, plus kontrakt med externa odlare. Av Zonchera producerar man 65 000 buteljer årligen, från inköpt frukt. Vinet mognade i nästan tre år på större och mindre fat av fransk ek.

2004 Barolo Zonchera har en mörkare varmröd färg, transparent med tegelnyans i kanten. En halvtimme efter karafferingen möts vi av en utvecklad doft som står upp som en kvast ur glaset. Fat, mandelmassa och mogna hallon är Torstens direkta intryck. Örter, torkade körsbär och mjölkchoklad hittar först till Sophies nos. Här finns också aptitretande mineraltoner av vått grus, och snart en fin slinga av tjära som påminner om den där flätade rep-nyckelringen man gjorde som barn. Tomat, ingefära och muskotnöt är andra goda noter som dyker upp inom kort. Efter en stund framstår det tydligt hur mycket vaniljstång vinet har satt upp på fjäskkontot. Allt eftersom vinet står i glaset är det till slut örterna som hamnar i förgrunden, nästan en gnutta fernet-branca. Hela showen klaras av på ungefär den tid en hyfsat otålig kroggäst har till förfogande. En kommersiellt gångbar uppvisning, alltså.

Smaken är givande, rund och len med proffsigt avrundade garvsyror och välstädade ektanniner. De goda, rika aromerna av mogna hallon, tomat och choklad återkommer i munnen. Syrorna är årgångsfriska, men förvånansvärt snälla för en så pass ung barolo! I avslutningen bjuds en järnrik mineralkänsla som ger pluspoäng, och örterna växer fram på samma sätt som i doften. Som synes är vinet väldigt spelbart redan nu och därmed extremt lätt att gilla. Det vi saknar är bättre längd, mer utmaningar och en fascinerande personlighet, något som väl borde finnas i en barolo för 375 kr. Slutomdömet är trots vissa invändningar både gott och positivt, och den allmänna barolokaraktären sitter där den ska. Ibland är det skönt att slippa vänta, och då är det här ett schysst val - även om det blivit lite i dyraste laget. Suckling och och Galloni var rätt snåla med 87 och 88 pinnar, vi kostar på oss (90). Inget att lägga pannan i djupa veck över...

Tog tisdagens spaghetti med köttfärssås till höjderna. Vinet släpptes för en månad sen, och visst finns det fortfarande chanser att handla. Någon mer som provat?

2004 Barolo Zonchera (Ceretto, Monsordo Bernardina, Alba, Piemonte)

2007 Keller Riesling RR

Av dagens nysläppta viner stod unge Klaus-Peter Keller i Rheinhessen för tre av de mest intressanta. Ett redigt snäpp över basnivå hittar vi 2007 Riesling von der Fels, på druvor från unga stockar i alla Kellers förstaklasslägen. Nummer två är 2007 Riesling RR. Vinet skördades från blott sexåriga stockar i Grosses Gewächs-gården Kirchspiel. Eftersom man enbart använder naturjäst stoppade jäsningen spontant vid elva gram restsocker - lite mer än vanligt - och så fick det alltså bli.

Det mest exklusiva av tre är 2007 Westhofener Kirchspiel, som tillverkas i mindre än 2000 flaskor årligen. Kellers viner är faktiskt svåra att få tag på överallt - här i sverige fick vi vanliga kunder dela på 36 flaskor Kirchspiel. Kellers absoluta toppvin Riesling G-Max - låter som ett hormonpreparat, är det G-punkten man siktar på? - anses av flera internationella tyckare vara ett av hela Tysklands bästa torra vitviner med poäng uppåt de 100, och 2007 var bäst hittills - följaktligen har vi inte chansen att köpa det idag...

2007 Keller Riesling RR (328 kr) har en gulgrön färg och gott om pyttesmå kolsyrebubblor i glaset. Doften ger mängder av mineraler som av kalksten och järn, fräscht aromatiska unggröna toner, mogen persika, äppelskal, citronskal, kryddor - och till slut kröns alla mineraltonerna av en härlig association till barndomens rostiga brunnsvattenpump i sommarträdgården (på den tiden den ännu fungerade).

Smaken är livlig, smått spritsig, med en lagom fyllig, silkeslen kropp och otroligt saftig, perfekt mogen frukt som av gula äpplen och persika. Syrorna är smeksamma, harmoniskt mjuka och balanserar på pricken mot en liten restsötma som just passerat gränsen för torrt. Eftersmaken är ihållande - dock helt utan alkoholkänsla (12,5%) - med en saftig persikofrukt stöttad mot gamla järnstänger och kalkstensväggar. Såå delikat, och grymt lustfyllt redan nu - ett vin som passar allra bäst att avnjuta på egen hand. Detta är buteljerad sommar och Rheinhessen som bäst! Karaffera helst en stund i förväg (92)

2007 Keller Riesling RR (Weingut Keller, Flörsheim-Dalsheim, Rheinhessen)

2008 Castello di Ama Rosato

En mer eller mindre enad vinpress har bestämt sig för att hylla rosé från chianti. Exempelvis Röttorp får tokspel och sätter 16,5/20, en nivå där man vanligtvis bör hitta ganska storslagna viner. Kronstam är lika kollrig: "ett av de bästa roséviner jag smakat någonsin". Vad har du då egentligen smakat, kan man fråga sig? Klart att vi blir nyfikna på vad allt väsen handlar om...

2008 Castello di Ama Rosato (139 kr) har en jordgubbsröd färg. Doften är vinös med rätt gott om mineraltoner, sura röda vinbär och jordgubbar - plus en stjälkig känsla som vi inte är helt bekväma med.

Smaken är fruktig men helt torr och ger ett surt mer än syrligt intryck. Frukten domineras av jordgubbs- och röda vinbärsaromer utan sötma - med en jordig och lite stjälkig, skalbesk avslutning som inte får våra mungipor att gå uppåt. Rätt bra längd i mineraltonerna är det onekligen, men ändå utan den fina provenceroséns elegans. Vinet är på sin höjd funktionellt till rostbiffen vi nyss tog ur ugnen - och dess tyska potatissallad - men det har svårt att framkalla några glädjeyttringar eller någon större mersmak. Lever inte upp till sin prisnivå. (83)

Ama har ju alltid varit rätt bra på att ta betalt, och som vi ser det får man oavsett priset större behållning av Weingut Rabls charmerande och mineraliska 2008 Zweigelt Rosé (85 kr), som vi drack till fredagslunch på Tranan i sällskap med Mise en Bouteille. Här lutar det faktiskt åt retur medan tid är. Kanske gör vi någon stackare lycklig eftersom i stort sett alla 600 flaskorna redan är slut. Se där vad lite skriverier kan orsaka...

Vilken är den bästa rosé ni smakat någonsin?

2008 Castello di Ama Rosato, Toscana IGT (Castello di Ama, Gaiole in Chianti, Toscana)

2006 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Jadis

Under helgen har vi fått möjligheten att testköra den kommande versionen av Barrals Cuvée Jadis - årgång 2006. Nollfemman tog ju ett helt dygn på sig att visa sitt allra bästa, så vi är rätt nyfikna på hur det ska gå den här gången. Därför valde vi att ta hyfsat löpande anteckningar om vinets utveckling. Här kommer notisblocket i stort sett rätt upp och ner.

Lördag 14.30 - Ur flaskhals och karaff doftar det enbart salmiak, lakrits och tobak, inget mer. Ur glaset får vi en knuten doft av lakrits och örter, men den lovar kraft! Salmiak pudrat uppe på toppen. Inga reduktiva drag. Inga konstiga funkiga toner. Mycket kraftfull smak med stora, pulvriga tanniner. Aromer av tobak, salmiak, röda äpplen. Impregnerar och stimulerar hela gommen. Syrorna märks mest i slutet. Ihållande längd, våg efter våg som faktiskt framkallar rysningar.

15.00 - Fina blomtoner har nu tillkommit. Violer, rosor, röda äpplen. Sablar vad fint, vi ryser av vällust. Violerna blir till fruktpastiller. Smaken är nu betydlig mer sötfruktig, nästan insmickrande. Slipdammstanniner på tungan och en frisk munkänsla. Längden lika bra som sist. Nu är vinet i stort sett "open for business" - tänk att det skulle gå så fort!

16.50 - Frukten har vuxit ut bra i doften: violtonade skogsbär, nu med tillskott av patentsökt knallpulver, krossade stenar och örter.

17.30 - Vinet är mycket utåtriktat och livligt just nu. Salmiak, mörka bär, viol, knallpulver. Mycket av röda äpplen i smaken, en del järntoner har tillkommit. Rejäla tanniner.

19.30 - Doften börjar bli återhållsam. Sötlakritsstång med viol och plötsligt är väldigt faten väldigt tydliga - rätt mycket trä och lite tobak. Nästan bedövande kraft i smaken. Rik sötfrukt, rejält med tanniner av ek. Bra längd med en rätt tydlig eldighet. Lite stickig, vass munkänsla, väldigt nervös, spretig och livlig. Frukttanninerna har lagt sig och alkoholen märks rätt mycket. Associationer till billackeringsverkstad med lack, lösningsmedel och slipdamm. Inte någon vidare kul uppvisning just nu. In i kylen, och vänta ett bra tag.

22.50 - Ser man på - charmen och harmonin är på plats igen - en fräsch doft av blommor, salmiak och tobak i bra balans. Nu får vi också en del associatoner till blodapelsiner i doft och syror. Påtagliga, strävt goda tanniner av både frukt och ek. In i kylen och god natt, lilla vin.

Söndag 17.30 - Vidöppen doft med loose fit. Avrundad frukt och en tillbakalutad, självklar känsla. Nytillkomna noter av tjära, asfalt och läder, kryddnejlika, kanel, mandel och apelsiner. Blommande äng med en solvarm komocka på avstånd. I munnen klart mer harmoniskt och smeksamt med en mjukare kryddighet och en svag aning av colatoner. Inte lika häftigt som igår, men ännu bättre och mer behagfullt.

Serveringstemperaturen har hela tiden legat runt 15 grader, som vi tycker passar bäst för detta vin. Och redan efter en halvtimme var det ju förvånansvärt spelbart! Vi hade ställt ned förväntningarna en smula efter våra smakprov av 2006 Faugères, som hade betydligt mer av brända farintoner och inte precis de livligaste av syror. Men 2006 Jadis tycker vi ligger på ungefär samma kvalitetsnivå som 2005. Dock snabbare att komma igång, och helt utan reduktivt stink eller andra konstigheter i början. Och förmodligen med ett något kortare drickfönster, alltså. Den som fallit för Jadis kan tryggt planera förnyat inköp. (92)

Flaskan var ett varuprov från Franska Kvalitetsviner. Vinet blir tillgängligt för beställning 1 juli, i sexpack med dolt BS-nummer (501367-09). - endast 2006 Valinière är aktuellt för tillfälligt släpp i september. Priset har halkat upp till 239 kr på grund av vår usla kronkurs.

ps. Akta det (nästan) osvavlade vinet i sommarvärmen! Vi lägger Barralerna i kylen.

2006 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Jadis (Didier Barral, Lentheric, Cabrerolles, Haut Languedoc)

2007 Domaine Leon Barral VdP Blanc

Dags för splitter ny årgång av Barrals vita. Vinet är gjort av 80% terret (blanc och gris), 10% viognier och 10% roussanne, som vuxit i branta sluttningar av järnrik skifferjord. Stockarnas ålder är 90 år och skördeuttaget låg på 30 hektoliter per hektar. Skörden varade från september ända fram till slutet av oktober. Musten fick ha kontakt med skalen under ett knappt dygn. Vinet genomgick sin malo och mognade under ett år i använda barriques. Svaveldioxid användes varken under tillverkningsprocessen eller i buteljeringen. Vi testade vinet från fat förra sommaren, då det var så busungt att det var svårt att förstå mycket mer än att det var fullmatat och doftade honung och öljäst.

2007 Domaine Leon Barral VdP Blanc har en superfräsch doft där vi först noterar rökiga mineraler och blomtoner som av vit syren och liljekonvalj. Frukten har en imponerande mognad och doftar av honung, aprikoser och apelsinmarmelad. Aningar av fyllig, öljästig malt och humle kan anas innan vi får ännu mer citrus av bergamotte - alltså earl grey-te. Mot slutet kan man också hitta en smula anis eller pastis. Totalt sett ett kanonbra och intressant intryck utan den äppeloxiderade karaktär som funnits i tidigare årgångar.

I munnen är det här ett stort, lent och mycket smakrikt vin. Aromer av honung och marmelad återkommer - men ändå är vinet fullständigt torrt. Mest imponerande är hur Didier lyckats med att behålla spänsten och fräschören trots den höga mognaden. Syrorna är visserligen ganska mjuka - men vinet är ändå framförallt friskt, med en stenig känsla. Vi gläds åt gott motstånd och en riktigt bra struktur med märkbara tanniner. Det är i avslutningen vinet excellerar med stor mineralkraft och rejäl längd bak i gommen.

Med tanke på livliga diskussioner kring avsaknaden av svavel - om oxidationstoner, jästfällning i flaskan, grumlighet och sprits - är det roligt att notera vilket rent, klart och stabilt intryck vinet ger i denna årgång. Här får vi utan tvekan den hittills bästa och mest "normala" versionen av detta extremt intressanta och våghalsiga vin. Oj, så gott det smakar just nu! Men ta inga risker utan drick det så fort ni får tag i det, eller förvara det i kyl eller källare. Vi råder också importören att vara extremt noggrann med temperaturhållningen i hela kedjan kring transport och förvaring. (91)

Denna flaska gavs som ett varuprov från Franska Kvalitetsviner. Priset kommer att vara 209 kr, med dolt nummer i BS (501377-09). Vinet kommer att finnas för leverans från 1 juli. Dracks först som apéritif till grissini med prosciutto, därefter till en egen variant av caesarsallad med grillad kyckling.

2007 Leon Barral Blanc, Vin de Pays de l'Herault (Domaine Leon Barral, Lenthéric, Cabrerolles, Faugères, Haut Languedoc)

Gros Frère et Soeur på Tavastgatan

Det är andra gången vi provar vin hos Vinitor, en liten, bullshit-befriad vinimportör med näsa för kvalitet. Hittills handlar man enbart med högklassig bourgogne från tre utvalda producenter. En utökning av området står dock runt hörnet, och varför då leta längre bort än i norra rhônedalen? Patrick et Christophe Bonnefond och Clusel-Roch står för två diametralt olika uttryck av Côte-Rôtie, ett modernt och ett traditionellt. Det ska bli roligt att rapportera om dessa framöver. Ikväll är det dock tre viner från Bernard Gros på Gros Frère et Soeur som är på tapeten. Onekligen blir det lite rörigt med hela tre Gros i byn Vosne-Romanée - de andra två är Domaine Anne Gros (kusin) och Domaine Michel Gros (bror). Som om inte det skulle räcka drivs Domaine A.-F. Gros från Pommard av Anne-Françoise (syster). För att krångla till det hela buteljerar även hon Vosne-Romanée - bland annat monopolägda "Clos de la Fontaine". Titta, nu hittade vi en förtjusande bild av de tre syskonen tillsammans. Bernard är den lockiga killen på motorhuven.





2006 Bourgogne Hautes-Côtes de Nuits (195 kr) är ljusare rubinrött med utvecklade varma färgnyanser. Doften är ovanligt komplex och intressant på denna nivå - ger mycket av precis det där man önskar sig i en röd bourgogne, men ack så sällan får i de basvarianter SB har att erbjuda. Rått kött med tydliga drag av viltkött och lite garvat läder. En rätt så klar och fin frukt av nypon, rönnbär och röda vinbär, med ett precis märkbart, men helt behagligt drag av salubrin. Till slut en del brända örter som tittar fram mer och mer efterhand. En öppen och fint utvecklad nos!

Smaken är också förhållandevis utvecklad och framförallt läskande, inte riktigt så givande som doften antyder. Syrorna känns aningen platta i början men bättrar sig helt klart med luft. Frukten är aromatiskt sett fin, men också lite åt det glesa hållet och stramas upp av en balanserad, örtig kärvhet och god mineralitet. Gott, men frågan är hur mycket mer vinet har att ge om man spar det? Nåväl, stilen är hur som helst klart sympatisk, och den passar vår smak fint. Vi tänker direkt att det skulle passa till panerad plattfisk à la meunière med smörstekta champinjoner och kalvfond. Alkoholen ligger på 12,5%. Korken drogs en timme i förväg, utan dekantering. Enligt utsago har det varit en del flaskvariation och den här flaskan befinner sig strax under genomsnittet av de hittills provade. Till priset är vinet ovanligt bra och därmed välkommet för bourgognevänner. Vi ser fram emot att ses igen i sommar. Favorit för S. (88 för denna flaska)



2006 Vosne-Romanée (395 kr) är rubinrött med blåare nyanser. Doften ger en mörkare, mättad pinotfrukt som av skogsbär med understöd av lakrits, sandelträ, mynta och goda animaliska drag som växer fram mer och mer. Smaken är betydligt större, stadigare och djupare än i föregående vin. Frukten fyller ut bra i gommen, mittsmaken är lite sötfruktig - och nu kan vi börja prata om tanniner som griper tag. Behagligt avvägda syror, lagom örtig kärvhet, intensitet i aromerna och en rejäl längd på eftersmaken (13%). Riktigt gott kommunvin som är mer välmatat än exempelvis Drouhins motsvarighet och dessutom mer tillgängligt redan nu. Korken drogs en timme i förväg, utan dekantering. (91 idag, med potential för mer)



2006 Clos Vougeot "Musigni" (795 kr) växer i den bästa, nordvästra delen av denna berömda, men ack så ojämna vingård. Som namnet antyder gränsar parcellerna till Le Musigny. Vinet har en mycket djup, mättad, ganska mörk och inledningsvis outvecklad doft. Först ut är ett litet litet stråk av cassis, sedan öppnas ett tjärat bråddjup, gott om mineraler samt en gnutta av salubrin, lösningsmedel och mandel från de nya faten. Så - efter en liten stund frigör sig de allra mest underbara, täta och skinande röda vildhallonaromer, och nu är vinet renaste njutning av sniffa på. Kontrastverkan skapas av svart lakrits och aningar av malört. I slutet av glaset minglar en fin liten ton av tjära och jodlösning.

Smaken bjuder omgående på en flödande pinottypisk frukt i lager på lager. Ett rikt, mättat, lustfyllt vin att fylla munnen med och sen låta det rinna ur mungiporna med ett fånigt leende. Succulent är ordet man kommer att tänka på, det finns väl inte någon riktigt bra motsvarighet på svenska? Mittsmaken är härligt tät och tanninerna av högsta kvalitet, finpulvriga till sin karaktär. En liten mintighet friskar upp det redan friska intrycket. Allt som allt en intensiv, lång och mycket tillfredsställande smak (14%). Bernard Gros hävdar att åtta års lagring är ett minimum och rekommenderar ett dygns luftning, men som vi ser det är vinet redan utrustat med en förvånande drickbarhet. Flaskan var dubbeldekanterad en timme i förväg. (93 starka pinnar idag, med potential för fler). Efter en god natts sömn har T svårt att få vinet ur tankarna. Musigni... musigni... musigni... musigni... Rätt betyg är 94 och vi måste nog ses igen.

Summa summarum: lena, smakrika, balanserade pinotviner i en stil som är urtypisk för området och väldigt lätt att gilla. Vi hittade en genomgående, svag salubrinton, som dock är långt under de nivåer där vissa tyckare börjar skrika om defekt (läs Musar). Generösa i stilen med gott om frukt och hyggligt med ek, utan att den är störande. Våra favoriter ikväll blir som synes den billigaste och den dyraste. Sympatiskt är att alla tre vinerna ligger på en klart rimlig prisnivå med hänsyn till appellation och kvalitet. Samtliga finns just nu i beställnings-sortimentet.

2006 Bourgogne Hautes-Côtes de Nuits (Gros Frère et Soeur, Vosne-Romanée, Côte d'Or)

2006 Vosne-Romanée (Gros Frère et Soeur, Vosne-Romanée, Côte d'Or)

2006 Clos Vougeot "Musigni" (Gros Frère et Soeur, Vosne-Romanée, Côte d'Or)

2006 Clos Henri Pinot Noir

Om en fransos fick göra precis som han ville, då döpte han nog sin vingård till "Clos" plus sitt eget eller något av familjemedlemmarnas namn. Nu går ju inte det för sig, eftersom den franska vinlagen har tydliga regler om vad un clos är för något. Men om man köper en vingård utomlands, då?

Henri Bourgeois, välkänd profil från byn Chavignol i appellationen Sancerre, köpte på nittiotalet 90 hektar mark runt en flodbädd i det nyzeeländska Marlborough-distriktet, och där har han låtit bygga upp en helt ny egendom från grunden - på jordar dittills orörda av människan. Planteringarna har gjorts i lugn och ro, med en takt av fem hektar per år. Burgundiska "Dijon"-kloner har använts när det gäller pinotdruvorna. Stockarna har planterats ovanligt tätt, för området.

Egendomens vinmakare heter Jasper Raats. Han låter pinotdruvorna få en veckas kallmaceration med pigeage och därefter sval jäsning i öppna tankar. Vinet mognar i 10 månader på franska ekfat varav 15% var nya. Den första årgången som buteljerades var 2003.

2006 Clos Henri Pinot Noir har en helt transparent rubinröd färg och ser seriöst ut. Här doftar det riktigt elegant och väldigt mycket bourgogne - blint hade vi utan tvekan gissat att vinet kom därifrån. Ett komplext intryck med noter av stall, djur, läder, tjära, bark, pinotkrydda, mineraler, örter och undervegetation. Frukten är mättad och står stadigt på fyra sina ben: jordgubbar, hallon, nypon och röda vinbär. I sin helhet är det en nos med nästan farligt sug - oj vad gott, ohh så frestande, ahh helt underbart!

I munnen får vi ett slankt och elegant vin med syror av toppklass, högre än vanligt för ursprunget. Frukten är rik och mogen, men inget plumpt eller tungt står att finna. Inte heller har vinet någon insmickrande fruktsötma, även om den märkbara vaniljstången nog får sättas upp på fjäskkontot. Ett väldigt tillfredställande vin med härlig pinotkänsla som passar att dricka både med och utan mat...

Har vi någon invändning så är avslutningen bara en aning vass, och det känns som att det kan ha med alkoholen att göra (14%). Och i bästa fall kan förstås en röd bourgogne vara både mer intellektuell och mer lustfylld - men då kostar den också betydligt mer. För 250 spänn är detta helt enkelt kanon. Strax in i andra glaset är stunden inne att beställa ett sexpack...

ps. 120 flaskor kom i majsläppet, de gick åt omedelbart. Glädjande nog finns det fler flaskor i BS för tillfället. (91)

2006 Clos Henri Pinot Noir (Henri Bourgeois, Marlborough, New Zealand)

2007 Franz Hirtzberger Singerriedel Riesling Smaragd

Egentligen hade vi bestämt oss för att vara disciplinerade och vänta lite. Men ung toppriesling är ofta förödande gott - när den allra yngsta jästigheten gett med sig - och sommaren är ju här, därmed ett visst mått av galenskap. Nyfikenheten tar över, som så ofta förr. Så vi avslutar jobbet tidigt och gör i ordning en tallrik snittar med pålägg av kallrökt lax och citron. Eftersom vi smakat i smyg på vinet en dag i förväg så har vi redan koll på att den matchningen kommer bli lyckad.

2007 Franz Hirtzberger Spitzer Singerriedel Riesling Smaragd har en ganska rikt gul färg. Doften öppnar med en fint avvägd honungston som via en skål mogna aprikoser landar i en uttalad karaktär av koncentrerad citronolja eller lemon zest. Kombinationen honung-citron känns igen från 2006 Spitzer Honivogl Grüner Veltliner som vi drack tidigt i våras i Rotsunda.
En nypa exotiska kryddor från andra världsdelar möter typiskt österrikisk pinje- eller tallbarrsliknande örtighet. En tydlig känsla av krossad sten finns mitt i inne i det fruktiga, och på toppen av alltihop svävar några vita blomtoner omkring.

I munnen är vinet nästan chockerande starkt och omtumlande! Här handlar det om en smak lika tät som ett kassaskåp, med enorm koncentration och totalt fokuserad kraft. Hög syra, hög alkohol, hög mineralitet, massor av extrakt. Vinet förenar rabarberns enorma syror med citrusens och fläderns styrka, vräker ner alltihop i en stenkross - och ut ur maskinen kommer en långlång, kryddvarm eftersmak (14%). Allt är i perfekt balans och redan helt begripligt. Detta måste vara den mest kraftfulla riesling vi någonsin druckit.

Jämförelsen med en atlet är ofrånkomlig. De hårt spända senorna, de effektiva musklerna, en kropp tränad till yttersta perfektion. Ibland associeras det till anabola steroider när det kommer till kraftfulla viner, men några piller verkar inte ha nyttjats av denne österrikare - snarare rör det sig om ren och skär naturkraft, eftersom proportionerna är så väl avvägda.

Nå, hur häftig denna högpresterande personlighet än är, så vill vi bestämt inte flytta ihop. Ett glas är ett äventyr och räcker långt, men man är också rätt nöjd så - även om det ska poängteras att vinet inte känns det minsta tungt. Summa summarum: en fantastisk upplevelse och ett imponerande mästarprov, dock inte bulls eye på våra rieslingpreferenser. (94)

2007 Spitzer Singerriedel Riesling Smaragd (Franz Hirtzberger, Wachau)

Glimtar från Operaterrassen

Bristly satsar på unga hunkar, precis som vanligt. Här har vi Markus Berres - med siktet inställt på inbrytning i systembolagets sortiment. Redskap: en riesling under den magiska 100-lappen.


Dr. Franz Michel på Domdechant Werner talar imponerande bra svenska. Som om inte det räckte gör han också ypperliga rheingauviner. Klassisk stil som tilltalar oss.


När man möter en riktigt seriös vinmakare märks det ofta med en gång. Hans-Bert Espe på Shelter Winery gör extremt seriös pinot noir - en av de bästa tyska vi smakat (viss konkurrens från Weingut Fürst i Bürgstadt). Gimme shelter!

Riesling & Co - Seminarieprovning

Tyskarna fortsätter sin framgångsrika våroffensiv. "& Co" ska tydligen uttydas som spätburgunder/pinot noir. Idag vill Steffen Schindler på Tyska Vininstitutet göra oss nordbor varse hur mycket av denna burgundiska druva Tyskland faktiskt har att komma med, och hur länge de kan hålla med lite tur. Den inledande seminarieprovningen ställer därför fram vardera tre glas av riesling och spätburgunder. En fin liten stund för dussintalet inbitna tysklandsnördar...



1959 Kloster Eberbach Assmannshäuser Höllenberg Spätburgunder Cabinet (Rheingau)
2006 Weingut Jacob Duijn Altschweier Sternenberg (Baden)
2007 Binz + Bratt Pinot Noir / Cabernet Sauvignon (Pfalz)

Höllenberg stoltserar som naturrein, en gammal beteckning för "ej chaptaliserad". 1959 var en ovanligt varm årgång som gav lyckad druvmognad. Gamlingen har en ljust rödbrun färg med gulorange kant. Nosen är verkligen komplex och ger hjärnans doftcentrum en hel del att fundera på. Nötiga, knäckiga mognadstoner, animaliska drag av tjära, läder och korv. Jodlösning, ved av kärnvirke, torv, tång och hav. Slutligen en del volatila drag i den fullt utmognade frukten. Smaken bjuder på en fin ålderssötma och förvånande spänstig syra som håller en halvtimme i glaset. Alkoholen slår igenom i mesta laget, men eftersmaken är också rejält lång. Ett drag av jodlösning och en del volatila syror gör intrycket lite vasst. Ett åldrat kuriosum - otroligt intressant att få prova.



"Spätburgunder ist mein Leben" säger vinmakaren Jacob Duijn, ex sommelier, numera biodynamisk vinmakarare i det varma Baden. Sternenberg är ett ungt pinotvin från ett av hans bästa lägen. Doften har animaliska toner i en smarrigt reduktiv doft med våt sten, insjö och jordgubbar. Lustigt nog är det både outvecklat och utvecklat på samma gång, med en hyfsat framträdande fatkaraktär i doften. I munnen får vi en stadig och tillfredsställande frukt med fatrondör av tjära och lakrits, infattad syra och relativt potent alkohol. Det här är riktigt bra och påminner på många sätt om bourgogne, exempelvis Sauvigny-les-Beaune och Tollot-Beaut. Kostar en slant, runt 250 kr ex cellar men finns inte att köpa i Sverige.



Pinot noir mixad med cabernet sauvignon hör väl inte precis till vanligheterna. När vi letar i minnet har vi nog bara mött blandningen (plus merlot) i schweiziska Vaud. Här är det 70% PN och 30% CS. Doften är fruktig med tydliga jordgubbstoner i fronten. Aningar av tjära och skogsbärssylt. Snart tillkommer en del oönskade drag av örter och grön cabernetkänsla. Godisartade, lite enkla viol- och vaniljtoner drar ner intrycken. Helhetsintrycket blir lite vimsigt i sin blandning av olika fruktkaraktärer. Vinet hade nog blivit bättre om man satsat helt på spätburgunder. Ett billigt vin, 79 kr i BS (75474, Bornicon & Salming).



1959 Schloss Reinhartshausen Erbacher Herrnberg Riesling Spätlese Cabinet (Rheingau)
1988 Markus Molitor Zeltinger Sonnenuhr Riesling Auslese (Mosel)
2007 Reinholdt Haart Piesporter Goldtröpfchen Spätlese Erste Lage (Mosel)

Herrnberg är ett läge som inte längre existerar eftersom det slagits ihop med andra vingårdar i Erbach. Färgen är rikt guldgul och doften ger fantastiska, gräddiga mognadstoner av fat, vanilj, honung, avvägd petroleum och firne samt torkad frukt som aprikos och persika. En lite rostad känsla omger det här vinet och den går också igen i smaken. Det blir är en harmonisk, balanserad, skön drickupplevelse - helt utan bitterhet, där frukten fortfande är förvånansvärt rik, med mjukt utmognad syra och avrundande gräddkola. Tidens oxidation har varit snäll mot det här vinet - förmodligen vaccinerat genom långsam kontakt med luft i faten. Visst är det i utförsbacken, men långt ifrån avlidet än. Superkul att få testa.



Molitors Sonnenuhr är ljust i färgen och har en svårare, väldigt säregen doft med starka inslag av kattlåda, petroleum och bränt gummi. Vinet är slankt och fjäderlätt för att vara en auslese, nästan snustorrt med mer fokus på mineraler än på frukt, där det slutliga intrycket dras ner av lite snåla ålderssyror.



Piesporter Goldtröpfchen är en formidabel succé för Weingut Haart. Doften är fantastiskt ungcharmig med mogna vindruvor, passionsfrukt, päron och blomtoner. Rejält med sötma för en spätlese, nästan halvsöt i dag, men fint avbalanserad med suveräna syror och en ljuvlig fräschör. Superläcker och helklassisk mosel att dricka redan i sommar till jordgubbarna - eller ännu hellre om tio år, när sötman gått in i vinet. Origo importerar, vinet finns att beställa med dolt nummer 501162, för 239 spänn.

2005 Georg Breuer Berg Rottland

Jetzt ist Spargelzeit! Absolut, visst är det så - nu vill vi ha sparris en masse och panerad plattfisk, stekt i gåsflott (vi steker det mesta i gåsflott). Salt, citron och olivolja räcker som smaksättning. Det är dags för en uppdaterad titt på vår favoritrheingau från 2005. Varenda gång sedan start, åtta hittills, har Rottland varit outstanding - ikväll kan vara den bästa hittills.

2005 Georg Breuer Berg Rottland Riesling är omedelbart öppen i doften med kopiösa mängder av mineraler, örter som salvia och ananasmynta, små kittlande honungstoner och solmogen frukt av vit persika, apelsin, men mest dominant av allt - färskskuren ananas. Doften känns mer utvecklad än någonsin tidigare, men hittills utan att vi noterar någon petroleum.

I munnen är vinet perfekt dimensionerat för mat, lagom slankt och fantastiskt syrligt. Mogen nollfemfrukt tampas i en våghalsig balansövning med ett syrafokus som tycks utskuret med laserteknk, i ett matematiskt uttryck av tysk Präzision - och längden är därmed, inte oväntat, suverän! Här säger det verkligen zzing i smaklökarna och de ljusa cymbalerna ringer minutlångt med vågor av fräsande ananasaromer och ett rejält grepp. Smaken vill bara inte släppa taget! En sista våg av mineraler svalkar och läskar i slutet.

Detta är bra nära definitionen av vår perfekta matriesling, vi är tokigt glada att vi köpte många. Av de kommande nollsjuorna är vi extra nyfikna på den här. Betyget blir som senaste gången, men ännu mer etablerat (92+).

2005 Rüdesheimer Berg Rottland Riesling (Georg Breuer, Rüdesheim am Rhein, Rhengau)

2007 Soalheiro Alvarinho Primeiras Vinhas

Sablar vad gott det smakar i solen, en försommardag som den här. Riktigt hög klass. Och gästerna kommer om fem minuter...



2007 Soalheiro Alvarinho Primeiras Vinhas (António Esteves Ferreira, Vinho Verde)

Pio Cesare Langhe Nebbiolo: 2005 vs. 2006

Vissa viner vill man förtvivlat gärna att de ska funka. Vi gissar att Pio Cesares Langhe Nebbiolo fått rollen som husets röda hos tusen och åter tusen svenska hushåll sedan lanseringen våren 2006. Murbräckan som slog sig in i ordinarie sortimentet byggdes av solmogen frukt från den knepigt heta årgången 2003 (enligt ryktena rörde det sig delvis om nedklassad barolo och barbaresco). Ändå var vinet inte nämnvärt märkt av värmen - åtminstone inte den inledande sändningen. Året därpå däremot, då var vi flera som noterade en tydlig förändring av nolltrean till det sämre: torrt grusdamm, snudd på asbest, som ett lock ovanpå en gles, otillfredställande uttorkad frukt...

När årgång 2004 kom ut i butikerna gladdes vi åt en ny frisk årgång och problemet tycktes vara löst. Men - ett halvår senare var det dags för samma visa igen, och vi var flera som började känna oss som paranoida konspirationsteoretiker med strålskyddande foliehatt. Inte precis läge att lägga undan fler av de senare flaskorna...
I och med 2005 var det dags för en innovation - nu vände man helt enkelt på steken. Först kördes de svagare faten ut och vi fick hålla tillgodo med en bränd doft av lövbrasa med kinapuffar. Efter ett halvår kom så tips och rykten om betydligt bättre doningar, och visst - det var bara att instämma: version 2.0 hade anlänt, med fullt tillfredställande frukt och tidigt utvecklad drickbarhet. Ja, det här har onekligen varit en berg-och dalbana - men när vinet levererar, då är det så bra att vi kommer tillbaka för att lösa ny biljett gång på gång. Ikväll blindtestar vi den nysläppta 2006, med 2005 som referensvin. Karaffering ett par timmar i förväg, en halvtimme i karaffen, tillbaks i flaskorna och till sist en halvtimme i kylen innan test.

Vin nummer ett är ljusare varmrött med blåvioletta nyanser i kanten. Först ut frigör sig en nypa orientaliska fatkryddor (typ sandelträ) och grusiga mineraler. Därefter friska, rena bärtoner av röda körsbär och jordgubbe. Malacos lakritsfiskar lurar i djupet under den unga frukten, och finns någon tjära så är den väldigt diskret. Vi provar att hälla över i de små Spiegelau-glasen och nu frigör sig ett nytt lager av fint parfymerade blomtoner - väldigt tydliga violer med en aning av färsk lavendel. Hmm, violer och lakrits blir väl ungefär Läkerol Salvi tillsammans... nå, i sin helhet är detta en väldigt ljus och fräsch doft med ett knippe gröna örter ur släktet origanum.

Smaken är ungdomligt stram med rejält höga syror och tydligt örtig kärvhet. Slank på gränsen till tunn - skulle nog en del tycka. Rätt tuffa, småsandiga tanniner. Bra fokus i syrorna och därmed också en bra längd, med aningen uttorkande eftersmak. Allt som allt ett väldigt friskt vin med diskret genomförd fatbehandling, mycket lovande men i yngsta laget idag. Vi föredrar båda detta glas.

Vin nummer två ser ungefär likadant ut, ljusare varmrött, men här kan man också ana orangea färgnyanser. Vi får en utvecklad doft med tydligt rökiga drag av tjära, precis som att sniffa på ett tjärat rep. Några brända örter pyr i kanten - och så plötsligt sitter vi där med en nästan löjligt uppenbar vaniljdoft mitt i ansiktet, rena vaniljglassen. Frukten drar åt gammal jordgubbssylt med en hel del colatoner, farin och järnrika mineraler. En dutt av "Gillette Shaving Gel with Aloe Vera and Cocoa Butter" i slutet. Allt som allt en något mörkare, mognare doft utan de pinfärska övertonerna i första glaset.

I munnen får vi en ganska bred och stadig frukt i lite dovare, lakritsfet inramning. En rätt generös smak som fyller ut hyfsat i mitten, med rätt så uttorkande tanniner. Ändå inte kärvt, snarare lent - fast åt det örtbittra hållet. Vi tänker mycket på allsköns cola - coca-cola, hallon-cola och igloo-cola, och får på så vis också en liten mintighet som friskar upp. Syrorna känns tyvärr alltför mjuka och ofokuserade och följaktligen tappar vinet i avslutningen - eftersmaken blir lite platt och inte precis lång, men får välkommen hjälp av fatkryddorna. Ett behagligt och lättsamt vin att dricka med sin relativa rondör, även om det inte alls är elegant som ettan.



Okej, dags att sammanfatta. Facit behövs väl inte, ni förstår vilket vin som är vilket. Söker man en pinotlik, syradriven elegans och fräschör med måttliga fat och goda utvecklingsmöjligheter - då är det 2006 som gäller. Vill man ha ett färdigutvecklat vin med mer fruktrondör och fatprägel som ger mjuk drickbarhet på egen hand - då är 2005 rätt val. Båda är klart välgjorda utifrån sina förutsättningar och intressanta att sniffa på, men vi föredrar utan tvekan den unga, fräscha nollsexan. Och glöm inte att lägga undan innan version 2.0 anländer...

ps. Båda finns just nu i olika butiker, för den som har lust att göra om den här minivertikalen.

2006 Pio Cesare Langhe Nebbiolo (86)

2005 Pio Cesare Langhe Nebbiolo (85)

Pizzaviner: Perdera vs. Musella

Bekymrade av flera läsares invändningar att vi orsakat ansträngda privatkonton ger vi oss ut på jakt efter mer överkomligt vin, för ikväll ska vi baka pizza. Egentligen var vi på jakt efter var den nya årgången av Pio Cesare Langhe Nebbiolo. Men eftersom nollfemmorna fortfarande står kvar och värmer hyllorna i vår butik satsar vi på ett par andra viner som vi efter lyckade provningar lovat oss själva att dricka hemma någon gång.

2006 Musella Valpolicella Superiore (99 kr) blandar typiska veneto-druvor som corvina, corvinone och rondinella med utbölingen barbera. Vi möts av en verkligt fräsch och tilltalande doft som inleder med associatoner till nyklippt gräs och färska örter. Därnäst följer en påtagligt ren och snygg frukt av röda körsbär, röda vinbär och lingon. Hela intrycket är oj så diskantrikt och ljust i övertonerna med aningar av strösslat godis på barnkalastårtan och blombuketter till födelsedagsbarnet.

Med lite tid i glaset avslöjar vinet sin subtilt genomförda fatbehandling: ljusa kryddor, sandelträ och mandelmassa. Ordet man direkt famlar efter är elegans. Smaken är medelfyllig, örtig och friskt syrlig med renfruktiga toner av de ovan nämnda röda bären. Schysst syrafokus mitt i munnen och följaktigen även en bra längd i slutet. Detta är jättegott och snarast vitvinslikt i sin finess. Perfekt att ta fram när det vankas pizza. (87)


2007 Argiolas Perdera Monica di Sardegna (85 kr) är en knepigare historia. Vinet blandar unika sardiska druvsorter - 90% monica, 5% carignano och 5% bovale sardo - som fått en kortare körare på fat. Först ut i doften är fatkryddor, ett reduktivt stink och en sumpig, oren, lite möglig källarton. Misstankar om smygkork luftas förstås, men det ger ändå inte ett direkt korkat intryck eftersom frukten växer fram med tiden - en mörkare, mer animalisk bärdoft med brända toner som av farin. Faten bidrar med både vanilj, lim och bittermandel.

I munnen har vinet en rotfruktssöt, bredare varmjordskaraktär där syrorna är plattare och mer avrundade, inte alls fräscha som medtävlarens. Vinet tycks nu vara nere för räkning i kvällens uppgörelse. Efter en dryg timme kommer dock kryddlådan loss ordentligt med muskot och kummin, och avslutningen känns också mer intensiv och kryddpepprig. Faten blir mer påtagliga också i form av kaffe och kokoskola - tänk er doften av en espressopuck, men den är på väg att börja mögla, tyvärr. Vi blir förvirrade, eftersom vinet i provningssammanhang har gett ett positivt intryck som inte infrias ikväll. Möjligen är inte allting som det ska med den här flaskan, men den tycks slutligen inte vara korkskadad och den brända karaktären känns i alla fall bekant från sist. Matlagning nästa. (??)

Antonio Galloni har lyft fram båda vinerna som extremt bra för pengarna (88-89p) och Gambero Rosso delar ut Due Bicchieri till Perdera, ovanligt för ett så pass billigt vin. I båda fallen är de svenska priserna dessutom klart konkurrenskraftiga. Musella köper vi utan minsta tvekan mer av, och det så fort vi kan. Perdera borde förstås testas en gång till, men av naturliga skäl är vi inte våldsamt sugna på det just nu.

2006 Musella Valpolicella Superiore (Azienda Agricola Musella, San Martino Buon Albergo, Verona, Veneto)

2007 Perdera Monica di Sardegna (Argiolas, Serdiana, Sardegna)

2006 Matteo Correggia Roero

Beställningssortimentet har blivit alla vinälskares tillflyktsort - nu när inget intressant längre ska lanseras i ordinarie, bara volymviner och några dyra rännilar i vinbutikerna. Vi kan således märka av en starkt ökande aktivitet i BS, där några av av de mest intressanta nytillskotten i maj kommer från Azienda Agricola Matteo Correggia i Canale d'Alba, Roero - en nebbioloappellation precis som barolo och barbaresco, men halvannan mil norr och väster om de mer kända namnen. Gården har en tragisk historia eftersom stjärnskottet Matteo förolyckades i början av decenniet, men hans änka Ornella Costa driver egendomen vidare i makens anda. Vi gissar att barnen kommer kliva in i arbetet så fort de är stora nog. Ett besök på hemsidan är en fröjd eftersom den är så välgjord, med otroligt vackra bilder och genomarbetad text.

2006 Matteo Correggia Roero DOCG är en 100% nebbiolo som fått mogna ett år i använda barriques och slutligen åtta månader i ståltank. Vi har fått förhandsrapport från läsare Ulrik om att detta vin behöver tid för att öppna upp, så korken dras redan vid 14-tiden, varefter vinet får lufta till sig i karaffen. När vi dekanterar slås vi av den vackra färgen: brunröd med fin transparens och lyster. Doften är inte knuten, som befarat - snarare förvånansvärt utvecklad. En tilltalande, komplex doft där vi direkt sniffar oss till en snyggt genomförd fatrostning. Men vinet kommer att tjäna på luftningen...

I glaset radar noteringarna upp sig på ett föredömligt sätt, det är bara att bocka av: choklad, kaffe och orientaliska kryddtoner från faten. En ljusare nebbafrukt som av röda körsbär och hallon. Menthol, örter, balsamico, cola och lakritsrot bidrar med en härlig känsla av ursprung. Och slutligen tittar de blyga blomtonerna fram med ros och viol. Alltså en väldigt komplett doft för en nebbiolo på "basnivå". När vi smakar slås vi av den superslanka, stiliga kroppen, de höga på gränsen till snålhårda syrorna och de strama, örtigt kärva tanninerna. Friskt som ett svalodlat vitvin. Mat på bordet, tack! Och lagra gärna ett par år.

Det här är väldigt gott och helt troget sitt ursprung. Fortfarande ungt förstås, och ställer krav på ett redan etablerat kärleksförhållande till område och druva, samt en viss resistens för tuffa garvsyror - alltså perfekt ämnat till mat med feta eller gräddiga inslag, men lite i snipigaste laget efteråt. För 159 kronor är vinet en bra introduktion till gården och ett mycket välkommet tillskott bland de överkomliga nebbioli som vi så väl behöver (89).

2006 Roero DOCG (Azienda Agricola Matteo Correggia, Canale d'Alba, Piemonte)

Tusen!

Bemärkelsedagar har aldrig varit vår starka sida, särskilt inte våra egna. Och attans, nu har vi ju missat en igen! I slutet av april passerade vi nämligen en symbolisk gräns utan att ens märka det - till fyrsiffrigt, ett tusen (1 000) inlägg. Nästan precis ett om dagen i de tre år bloggen funnits, alltså. Det blir ganska många nedslag när man summerar alltihop. Ganska många viner också. Och så mycket pengar sen! Men avskrivningstiden på uppdruckna flaskor är kort - enligt Bloggvärde.se är värdet på hela surven inte mer än 58 550 kr. Hur de nu bär sig åt för att räkna ut det...

Tusen är också ungefär det antal sidträffar Finare Vinare kan ha en hyfsad dag. En blogg kan ju sägas vara både dagbok och flaskpost - vi måste erkänna att det är extra kul när man får reda på att flaskan kommit fram. Roligt också med de nya möten som uppstår på grund av bloggen. Därför vill vi passa på att särskilt tacka alla er som tagit sig tid att kommentera (i den ordning vi hört av er, vi ber om ursäkt ifall vi missat någon):

Holger Berg/Mina Viner, Irene P, Kenneth Wennerqvist, Frankofilen/Rasteau, Fredrik/Tavastgatan, Henrik, Maharishi Yogi M/Maharishis Vinfunderingar, Mats Carlsson, Harald, Hanna, Kristina/Vinrankan, Ruso, Foppa, Johan/Swedish, Mikael, Pelle Bill/AboutGreatWines, Magnus & Annica/Drucket, Leo, Pia, Meritokraten, Mattias, Ingrid/Tonårspuckot, Johan/Drucket, Pawel, Esping/Billigt Vin, Magnus Reuterdahl/Aqua Vitae, Fredrik Nordström, Konjären, Anders/Drucket, Johan/Gladivin, Anders Wennerstrand/Nettare e Gioia, Lotta i Bryssel, Ulf, Lars i Göteborg, Thomas/Drucket, Ekmonstret, Dan S, E.D, Johan P Mat & Vin, Rickard, Fredric, Totte/Vinbaren, Lasse W/Löttingebloggen, Peblin/Bon Logg, Monsieur Bordeaux, Claes, Hanna Ruter, Daniel, Laffen, Vintresserad, Per & Britt/BKWine, Ursby, Tomas, Rs, Vincent, Håkan, Vinamatören, Kristian Lissvall, Gunnar Westling/Barolobrevet, Anders Källberg, Goofy, The Pint, Vinosapien, ASi, Rasmus, Krasse, Xzenolf, Mattis/Tian, Björn, MMM-Vin, Rhônarna-Andreas, H, Karl Sverkersson, JJS/Pimplaren, Johanna, Gleves, Oskar, Peter, Ezra/Korkdragaren, Fredrik/Kayaker, Libanesen, Sebastian/Dekantera Mera, Jeremy Parzen/Do Bianchi, Billy Swan, Rhônarna-Micke, LasCases, Daniel N, Joakim, Per Warfvinge, JW, Mikael/Frommen, Vinmannen, Dansk i 08, Ulrik/Box Experience, Patrik Riese/Puttes Vinspalt, Mike, Charlie, Hannah, Charlotta på Reisen, Chris, Gurhan, Tricolor, Vinös, Jocke C, Niklas Jörgensen/Mise en Bouteille, Peter Persson, Jens i DK, Mina Vinare, Carlsson, Vintokig Skövdebo/Munskänk, Peer/Göteborgs Amatörönologer, Biffen, Vård & Vin, Mikael Sevä/MSVin, (A:), Mikael/Team Helldén, Calle, Pegge, Arvid Rosengren/Korkat, Fredrik, Peter, Gabriel Enning/Bristly, Anders i Skurup, Rolf/Dotdkay, ThomasLa, Alfred Malmros/Bonne Guerre, Martin W, Pär/Brödbakslogg, Joe OZ, Vinogram, Per, Vinarskalle, Jakob/Yatzy, Göteborgare, Niklas, Mårten & Sara, Alf Tumble/Tracks and bottles, Nick Shay, Christian Cederroth, J, Krasse, Kinna/Kinnas mat, Kalle Kula/Vingruppen, Lavazza, Winepunker, Fredrik/Who Cut The Cheeze, Lars-Erik Paulsson, Calle S, Maria, Yxskaftet, Birk/Birk om Vin, Stefano Forni, Fröken Dill, Mr J/Goda Vinare, Ulrica, TF, Michel/Cafe Rotsunda, Mats L, Micke J, Pia, Gustav K, AÖ, Marc, Sofi, Staffan Svedberg, Paul, Johan, Jos, Juohan, J/Ripjakt, Malin, Erik F, Jim/Bananer i Skinkrock, Ler, Daniel N, Håkan K, Vinprovarna, Matage, Morfar Per, Gunnar, Jonas, Red Scream/Red Scream and Riesling, Stekarn, The Wall, Lelle Boy/Umevin, Gunnar N, Igor Arvidsson/UNT, Raul e Joel Carvalho/do Nariz a Boca, Anders, Sofia/FridaSofia, Linda/Lindas Vinblogg, Erik/Göteborgs Amatörönologer, Mr O/Goda Vinare, Vinner inte/Vinner inte på lagring, Ted, Janne S, Krug/FineWines, Michael, Guran i Vinkällaren, Johlie, Anna - och alla ni som heter Anonym, förstås.

Tack! Allra flest kommentarer har genererats av Årsbästalistan 2008 (73), därnäst 2005 Leon Barral Faugères (70). Titeln som trägnaste kommentator genom åren bör nog delas broderligt mellan Henrik och Frankofilen...

Vinet, då? NV Egly-Ouriet Tradition Grand Cru är en fyllig champagne från Montagne de Reims-byarna Ambonnay, Bouzy och Verzenay. 75% pinot noir och resten chardonnay, alltihop jäst i barriques. Vinet har fått tre år på jästfällningen, ovanligt långt för nonvintage och minimikravet för vintage. Färgen är ovanligt rik - guldfärgad med nyanser åt kopparhållet. Det första vi möts av är röda äpplen, nästan otäckt realistiska. De doftar ack så gott och materialiserar sig nästan som anden ur flaskan. Sedan drar vinet på rejält med smicker i form av smörkola, skirat smör och McDonalds äppelpaj. Valnötsskal och valnötsolja är också en association vi gillar skarpt. Smaken är stor och strukturerad med stadig pinotfrukt, skaltoner och fin grapebitterhet. Ungtuff, ihärdig mousse och härligt stimulerande syror som bär ut ordentligt i slutet. Vi får Selossevibbar. Kalasbra, helt enkelt!



NV Egly-Ouriet Grand Cru Tradition (Ambonnay, Champagne)

2006 Palliser Estate Pinot Noir

Denna attraktivt prissatta nyzeeländare har en utvecklad och smarrig pinotnäsa med noter av farin, cola, julkryddor, menthol och barrträd. Den mörkröda körsbärsfrukten stöttas upp av en imponerande snyggt genomförd fatrostning som lurar iväg tankarna till det moderna Piemonte.

I munnen ger 2006 Palliser Estate Pinot Noir en god, mörkröd frukt som inledningsvis upplevs som aningen tunn, torrkärv och örtig, med en kortare eftersmak. Syrorna känns kanske lite väl avrundade jämfört med en bourgogne, men se - munkänslan blir också ganska snart len, vänlig och väldigt drickbar. En timmas luftning råder bot på de inledande invändningarna och vinet kommer loss rejält med en tydligt mentholpräglad smak som fyller ut fint i munnen och bygger på bra i eftersmaken.

Till en bit manchego bjuds en stunds riktigt trevlig drinking pleasure med goda örter, lent mogen frukt och after-eight som minglar kvar en bra stund i eftersmaken. 14% ger en väl avvägd värme i slutet. Neil Martin var nog ute och cyklade lite i poängsättningen, men det här ger definitivt mersmak och kommer att drickas igen i sommar (90).

2006 Palliser Estate Pinot Noir (Martinborough, New Zealand)