Årsbästalistan 2007 - Our Wines of the Year

1. 1997 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc (Italy, Piedmont, Langhe, Barolo) (95,0 pts. in 1 note)
2. 1999 Villa Cafaggio San Martino Toscana IGT (Italy, Tuscany, Toscana IGT) (95,0 pts. in 1 note)
3. 1996 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc (Italy, Piedmont, Langhe, Barolo) (95,0 pts. in 1 note)
4. 2000 Villa di Capezzana Ghiaie della Furba (Italy, Tuscany, Toscana IGT) (95,0 pts. in 1 note)
5. 2004 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape (France, Rhône, Southern Rhône, Châteauneuf-du-Pape) (94,0 pts. in 1 note)

6. 2003 Alain Voge Cornas Cuvée Vieilles Fontaines (France, Rhône, Northern Rhône, Cornas) (94,0 pts. in 1 note)
7. 1999 Pio Cesare Barolo Ornato (Italy, Piedmont, Langhe, Barolo) (94,0 pts. in 1 note)
8. 1997 Paolo Scavino Barolo Carobric (Italy, Piedmont, Langhe, Barolo) (94,0 pts. in 1 note)
9. 1998 Château Smith Haut Lafitte (France, Bordeaux, Graves, Pessac-Léognan) (94,0 pts. in 1 note)
10. 1988 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut Vintage Rare (France, Champagne) (94,0 pts. in 1 note)

11. 1996 Poderi Aldo Conterno Barolo Colonnello (Italy, Piedmont, Langhe, Barolo) (93,0 pts. in 1 note)
12. 1999 La Spinetta (Rivetti) Barbaresco Vürsù Vigneto Starderi (Italy, Piedmont, Langhe, Barbaresco) (93,0 pts. in 1 note)
13. 1996 Billecart-Salmon Champagne Nicolas-François Billecart (France, Champagne) (93,0 pts. in 1 note)
14. 1996 Joh. Jos. Prüm Graacher Himmelreich Riesling Auslese (Germany, Mosel Saar Ruwer) (93,0 pts. in 1 note)
15. 1997 Azienda Bricco Rocche (Ceretto) Barolo Brunate (Italy, Piedmont, Langhe, Barolo) (93,0 pts. in 1 note)

16. 2004 Belle Père et Fils Crozes-Hermitage Cuvée Louis Belle (France, Rhône, Northern Rhône, Crozes-Hermitage) (93,0 pts. in 1 note)
17. 1999 Château de Pibarnon Bandol (France, Provence, Bandol) (92,0 pts. in 1 note)
18. N.V. Jacques Selosse Champagne Brut Initiale (France, Champagne) (92,0 pts. in 1 note)
19. 2004 Delas Frères Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron (France, Rhône, Northern Rhône, Côte-Rôtie) (92,0 pts. in 2 notes)
20. 2004 Delas Frères Hermitage Les Bessards (France, Rhône, Northern Rhône, Hermitage) (92,0 pts. in 1 note)

Två reflektioner, först som sist. Först: att det är lagringen som har lyft flera av vinerna till allra högsta nivå. Sist: Vid 92 poäng finns det ytterligare elva viner som måste få vara med på listan:

21. 2000 Château Monbrison (France, Bordeaux, Médoc, Margaux) (92,0 pts. in 1 note)
22. 2004 Château Pontet-Canet (France, Bordeaux, Médoc, Pauillac) (92,0 pts. in 1 note)
23. 1999 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc (Italy, Piedmont, Langhe, Barolo) (92,0 pts. in 1 note)
24. 1999 Barone Ricasoli Chianti Classico Castello di Brolio (Italy, Tuscany, Chianti, Chianti Classico) (92,0 pts. in 1 note)
25. 1997 Barone Ricasoli Chianti Classico Castello di Brolio (Italy, Tuscany, Chianti, Chianti Classico) (91,5 pts. in 2 notes)
26. 2004 Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuove (Italy, Tuscany, Bolgheri) (92,0 pts. in 1 note)
27. 2004 Marchesi Mazzei Chianti Classico Castello di Fonterutoli (Italy, Tuscany, Chianti, Chianti Classico) (92,0 pts. in 2 notes)
28. 2005 Juliusspital Würzburger Stein Riesling Trocken (Germany, Franken) (92,0 pts. in 1 note)
29. 2005 Alain Graillot Crozes-Hermitage (France, Rhône, Northern Rhône, Crozes-Hermitage) (92,0 pts. in 1 note)
30. 1999 Marchesi Mazzei Castello di Fonterutoli Siepi Toscana IGT (Italy, Tuscany, Toscana IGT) (92,0 pts. in 1 note)
31. 1999 Domaine Capmartin Cuvée du Couvent (France, Southwest France, Madiran) (92,0 pts. in 1 note)

Årets tack går till Eric LeVine, Cellartracker som gjort det lättare och roligare att hänge sig åt listmania. Särskilda eloger går också ut till alla de vinbloggare och hobbykonnässörer som med sina personliga, välskrivna och läsvärda inlägg gjort 2007 till det roligaste vinåret hittills!




Känns utsikten på bilderna bekant? Vilket område är det? Vilken appellation har vi hamnat i? Vad heter byn?

Vi har äntligen en vinnare! Med en kombination av briljant slutledningsförmåga och ren list löste Frankofilen bildgåtan och levererade de rätta svaren. Grattis till en värdig pristagare! Självklart fanns svaret någonstans i bloggen. Vi står på terrassen utanför caven hos Domaine Jean-Pierre Sève i byn Solutré, det är en förmiddag i juli, och vi har just provsmakat och inhandlat en låda med tre olika chardonnayviner. Vinmarken innehöll så mycket fossiler att han hade ett smärre museum i provningsrummet! Vinerna från Mâconnais stolthet, appellationen Pouilly-Fuissé (plus lite enklare Mâcon-Solutré och Mâcon Blanc) kan, trots sina låga priser (mellan €8 och €16 på plats) konkurrera med långt dyrare vita bourgogner från côte-de-beaune. Rekommenderas varmt, se hela producentlistan! Den sista bilden visar vad vi hade bakom oss, men det hade varit för enkelt. Nu återstår bara att håva hem vinsten, en butelj 1997 Paolo Scavino Bric dël Fiasc. Mer om detta i kommentarstråden. Gott Nytt År!

Nyårschampagner

Från julnumret av Decanter lånar vi en formulering av champagne-provningspanelens Susie Barrie: "I want a treat wine, drinkable now with the ability to age. Something with enough concentration and complexity to feel you're having a drink that's a bit of luxury". Det stämmer väl exakt med vad många är ute efter ikväll! Melanders i Söderhallarna står för hummer och några pålägg till våra inledande snittar.

Alfred Gratien Cuvée Paradis har vi provat tidigare utan att riktigt falla pladask. Årets tappning har fått så goda vitsord att vi bestämmer oss för att ge den en ny chans. Doften vill inte riktigt komma ut och leka, utan gömmer sig hellre nere i S:s pappas källare. Därnere finns bokna röda vinteräpplen, champinjoner och allmänna källardofter, som får halva teamet att kort fundera över smygkork innan vi bestämmer oss för att det är vinets stil. S är svag för röda äpplen och gillar den knutna doften, men frågan är om man inte får minst lika bra eller bättre rödäpplighet i Bollingers standardcuvée. Smaken är strukturerad och rejäl, dock inte alls tung, med matvänlig stringens. Vi faller inte pladask i år heller, men det blir vårt förstahandsval till humrarna, och där gör den ett bra jobb.

1996 Billecart-Salmon Cuvée N.F. har en strålande vacker, gyllene färg. Bubblorna är små och snabba. En enda sniff får omedelbart saliven att flöda. Wow, vilken doft! En vidöppen, smörig karaktär med valnötter, hasselnötter, grädde, gräddkola, honung, fikon, russin och smakfullt diskreta oxidtoner som integrerar perfekt med resten av godiset. Ger en känsla av att rida fram på doften! Smaken är ljuvligt harmonisk och nektarlik, syrorna är förföriskt förfinade - vinet är en lättdrucken smekning. Fantastiskt gott! Rakt in på årsbästalistan, strax efter 1988 Veuve Clicquot Rare Vintage.

1996 Bruno Paillard Brut Assemblage har en ljusare guldgul färg. Bubblorna är långsammare än i föregående vin, men lika små. Doften är något sluten först, mer animalisk och tuffare, med ett litet inslag av tryffel. Den kommer loss efterhand med betoning på nötter, fikon, farinsocker, pumpernickel och nougat. Efter föregående vin framstår smaken som hård i både syror och mousse. Viner är degorgerat i december 2006 (ett par månader efter förra årets nyårsskumpa av samma årgång). Även den var förstås påtagligt ung, men i år är syrornas kärvhet än mer märkbar, tillsammans med en tuff grapebitterhet i avslutningen. Här behövs antingen matens avrundande fetter, eller flera år av lagring, för att vinet ska landa rätt. Vi ses i framtiden...

1996 Duval-Leroy Fleur de Champagne har likaså en ljust gyllene färgton, och en utvecklad, givande doft med mer av citrustoner än i de föregående två. Vi hittar också rökiga mineraltoner som är riktigt snygga. Gräddvanilj, valnötter, fikon, oxidtoner. Härligt gott att sniffa på. Smaken är pigg och frisk, fortfarande ung - men här finns snällare, mer citrontonade syror än i föregående vin. Slank elegans och mycket trevlig drickbarhet med lång eftersmak. Snyggt byggt, lämpat för lagring. Årets champagnefynd när man mäter priset mot kvaliteten!

NV Alfred Gratien Cuvée Paradis Brut

1996 Billecart-Salmon Cuvée Nicolas-François Billecart

1996 Bruno Paillard Brut Assemblage

1996 Duval-Leroy Fleur de Champagne Brut

2001 San Felice Poggio Rosso Riserva

Poggio Rosso är en av de bästa traditionella riservorna från chianti classico. Här gives ingen modernt extraherad powerfrukt dressad i sprillans ekkostym (som hos Castello di Fonterutoli) - istället står ena foten i mer konservativ bordeauxstil och den andra i typisk italiensk långlagring på stora botti. Vi hittar en del likheter med Taurasi Radici Riserva, men möjligen är det här lite bättre. Behöver vi säga att vi gillar stilen?

Vilka komplexa dofter! Det är som att stoppa näsan i fin mylla, fingrarna är långt nere i jorden. Vi planterar en jordgubbsplanta. Eller så gräver vi upp färska tryfflar med händerna - jovisst, vinet doftar tryffel redan ur karaffen, i skön förening med stall och läder. Mogna körsbär, mogna jordgubbar och hallon. Balsamiska fattoner och bordeauxlikt söt piptobak - dofterna är MYCKET tilltalande! Vi får en torr jordgubbskänsla i munnen, som balans finns också en söt liten fruktighet av körsbär. Annars gott om jord, järn och mineraler. Smaken har fina fruktsyror, behagliga tanniner och lite bordeauxlik bläckighet, inte på något negativt sätt - men tyvärr rätt kort i eftersmaken. Doften slår faktiskt det mesta från italien vi provat i år, inte minst den mer likörtonade stallkamraten Vigorello - men trots alla goda doftintryck når inte smaken riktigt ända fram till toppnoteringarna...

Vad som istället bjuds, liksom hos mången god bordeaux, är riktigt schysst, läskande drickbarhet - även om det inte riktigt har den intensitet och längd man kunde önska. Vi ska lagra ett par flaskor och se vad som händer. Det är mer än tänkbart att vi beställer en låda till. Kvällens flaskor gick fint till cacciatora, hemlagad pizza och god vän på besök. Extra fördelaktigt framstod vinet med tunna skivor av parmesan. Flaskorna hade en del fällning - men när vi nämnde våra upplevelser av den härliga årgången 1995, tyckte producenten att den först nu började nå mognad. Troligen har han rätt - för det här är en stil som, i motsats till modernisternas, är gjord i första hand med tanke på tid i källaren.

ps. Privatimport från Winehouse Bilberg via SB. Levereras i låda om sex flaskor (1758 kr). Räkna med (i värsta fall) några veckors väntan på att bolagets kvarnar ska mala...

pps. En annan kväll uppfattar vi mer av körsbär i likör. Svartpeppar i maten ger mer känsla av intensitet och längd i eftersmak.
Tryffeln kommer efter ett tag och senare mer av mint. Komplext vin!

2001 Poggio Rosso Chianti Classico Riserva (Agricola San Felice, Castelnuovo Berardenga, Toscana)

Trio från Vincent Girardin

Under annandagen fortsätter Grossmans gås att göra succé på bordet. Fågeln är nästan ännu godare andra dagen, och klarade att leverera totalt fjorton portioner av pur matlycka. Vi ska dricka tre viner från Vincent Girardin. Mest internationellt uppmärksammad är han för sina vita viner från topplägen runt Aloxe-Corton, Chassagne-Montrachet, Puligny-Montrachet och Meursault, men här hemma är han framför allt sedan länge leverantör till systembolagets lilla fasta sortiment av röd bourgogne. Tillägget Domaine betecknar vin från egna odlingar, namnet ensamt är firmans négociantproduktion. Les Vignots är ett söderläge med vanlig bystatus, närmaste granne med La Chanière. Aktuell årgång ute på hyllorna är 2005 - det ska bli intressant att jämföra med förra toppåret 2002 som nu tillbringat tre år i viloläge.

2005 Pommard Les Vignots har blank, klar, medelmörk färg. Vi hittar en mycket god primärfrukt i den lite parfymerade nosen: karaktär av läckra vildhallon med ett uns söta björnbär. Det doftar som att året varit riktigt nådigt mot vinstockarna i Les Vignots. Nypon, rökelse, tomatkvist och örter kommer till och ger fräschör åt helheten, som ännu saknar komplexitet, men ändå är riktigt härlig. Smaken uppfyller löftena om sötmognad i den renfruktiga profilen, som för övrigt är något knuten. Syrorna är höga och vi finner ingen störande ek. Till feta gåsen går vinet utmärkt att dricka idag, det är en av de mest tillgängliga nollfemmorna vi smakat. Möjligen något sötfruktigare än 2002 var i samma primära fas, men i stort sett lik vår minnesbild. Drucket fann vinet mer komplext och hittade mer av köttighet och mindre av fruktighet. Kommer att bli riktigt fin med tiden, att döma av intrycken från nästa vin. Vi köper!

2002 Pommard Les Vignots har en något mattare, relativt mörk färg. Doften bjuder direkt på komplexitet med spännande animaliska drag av både rått och grillat kött, och aningar av läder och tjära. Frukten är liksom det yngre syskonet präglad av vildhallon, men helheten är djupare och mer djurisk. Smaken har bra djup och längd med både viss utveckling och avrundning. En klockren smak av blodapelsin ger vinet en härlig fräschör. Inga störande fat. En riktigt god bourgogne! Vi drack ett par flaskor redan för tre år sedan, bland annat till lammrullad, och gillade den tilltalande, matvänliga karaktären. Det har hänt en hel del intressant sedan dess...

2002 Chambolle-Musigny har en snyggt uppstramad doft med tomatkvist, örter, nypon, våt sten och våt bärfrukt. En fin kryddighet assisterar och helheten tycks mindre fruktig än Les Vignots. Smaken överraskar dock med en skinande ren fruktighet av körsbär och vinbär med både riktigt bra syror, kärna och längd. Efterhand utvecklas smaken till att bli tydligt tomatig med drag av både puré och kvist - det är nog den karaktären vinet kommer anta när det är fullmoget (vi minns 1994 Dominique Laurent Chambolle-Musigny Les Cras från i somras).

2005 Pommard Les Vignots (Domaine Vincent Girardin, Bourgogne)

2002 Pommard Les Vignots (Domaine Vincent Girardin, Bourgogne)

2002 Chambolle-Musigny Vieilles Vignes (Vincent Girardin, Bourgogne)

Grossmans gås

Nu har vi längtat länge nog! Vi måste laga helstekt gås. Jürgen Grossman är inofficiell svensk mästare på tillagning av ankor och gäss (fattas bara annat när man drivit krog under namnet Gässlingen). Så vi följer slaviskt hans recept vid tillagningen. Sexkilosgåsen fylls med äpplen och plommon - och sen: skjuts in i ugnen i fyra timmar. Under tiden lagar vi rödkålen, fräst i gåsflott och bräserad i côtes du rhône. En dryg liter flott smälter av fågeln, så fint att ha för framtida matlagning. Den rostade gåshalsen ger härlig smak till gräddsåsen. Den halstrade levern tar vi på en liten toast under slutet av tillredningen. Det har blivit dags för bourgogne på längden och tvären...

Antonin Guyons 2002 Corton-Bressandes hade vi nog missat, om vi inte fått påminnelsen från Drucket. Tack för det! Här finner vi en härligt tillgänglig doft med fin komplexitet. Vi kan zooma in på olika egenskaper som man förväntar sig i en god pinot noir - allt finns på plats. Mogna jordgubbar, röda vinbär, typisk pinotkryddighet, grusväg, multnande löv, god unknad, paprika och tomat. Delarna förenar sig till en större, sammansatt helhet som vi tycker är mycket tilltalande. Smaken har en mjuk, len start. Den utvecklas i ganska lätt, elegant men ändå smakrik stil. Syrorna är rätt mjuka och mineraliteten påtaglig med lång, lite bitter avslutning och pepprig eftersmak. Fattonerna är subtila - frukt och krydda är helt integrerade. Elegans går före kraft. Vi tar det bästa vinet först!

2005 Gevrey-Chambertin La Justice liknar i stora drag föregående vin. Det mesta är på plats i husets trevliga stil. Doften har lite mer märkbara nypon och något mindre av komplexitet och mognadstoner. Smaken är också relativt likartad, men har mer av lingonsyror och något lättare kropp. Vinets syror ska visa sig möta upp den feta maten perfekt. Elegant, slankt, mycket drickbart vin.

2002 Beaune Clos du Roi Premier Cru har en rätt framträdande fatkaraktär (som väntat från Tollot-Beaut) . Doften är stor och tydlig med balsamiska, kryddiga, rostade fat. Cykelvägen ringlar vidare, men leder här till en mörkare frukt av plommon och körsbär. Smaken är stadig, tydligt ekad med rejäl mörkröd frukt som fyller munnen fint. Likt chianti är smaken lite "sur", och helheten är inte så elegant som i föregående viner. Vi är nästan halvvägs till nya zeeland! Med sin större fyllighet visar sig vinet väl lämpat till ost (brie) och är gott och givande, även om det förlorar med en noslängd när man jämför med elegansen hos de första två.

2005 Beaune du Château Premier Cru är vid en direkt jämförelse inte riktigt drickfärdigt ännu, med fortfarande tuffa syror. Den kärnfulla frukten, med drag av körsbär och röda vinbär, är lite "rå och våt", med för detta vin ovanligt mörk färg. Det är väl ett snäpp enklare än de föregående, men smakar ändå riktigt bra, efter att smaklökarna ställt om sig, och fått lite hjälp av brie. Framförallt tror vi starkt på lagring av den här årgången. Det kan mycket väl bli strålande om fem år. Noteras bör att det svenska priset är hundralappen bättre än det danska.

Det här var andra gången vi tillagat gåsen enligt Grossmans recept. Den maffiga fågeln uppskattas av både stora och små. Det blir rätt gott om mat - så pass mycket att vi måste frossa vidare och dricka ännu mer röd bourgogne redan imorgon...

2002 Corton-Bressandes Grand Cru (Antonin Guyon)

2005 Gevrey-Chambertin La Justice (Antonin Guyon)

2002 Beaune Clos du Roi Premier Cru (Domaine Tollot-Beaut)

2005 Beaune du Château Premier Cru (Bouchard Père et Fils)

Thomsens tunga

Vi simmar mot strömmen i jakt på fräschare mat för julaftonskvällen - det blir ångad sjötunga med vitvinssås och linguine efter ett busenkelt recept av mästerkocken Hans Beck Thomsen (Henne Kirkeby Kro). Är fiskråvaran bra så är saken biff. Vi använde vit chorey-les-beaune istället för sancerre.

4 søtungor (500 g)
1 l fiskefond
1 skalotteløg
10 hvide peberkorn
15 g smør
1/4 tør hvidvin, gerne Sancerre
1/4 l piskefløde
2 spsk majsstivelse

Søtungorne flåes og fileteres. Fileterne deles meget skråt naesten på langs. Rul den stramt som små pouietter fra hoved mod hale og med skindsiden indad. Damp på rist i ca. 3 minutter.
Snit skalotteløget fint og sautér i smør sammen med peberkornene. Tilsaet fiskefond og reducér til det halve. Kog hvidvinen ned til ca. 1 dl, og tilsaet fiskefond og lun fløde. Reducér til en cremet konsistens.
Server fisken med frisk fettucinepasta og sauce.



La Moutonne brukar kallas den åttonde chablis grand cru, men är egentligen en del (2,4 hektar) av Vaudesir och Les Preuses. Den är ett monopol under Domaine Long-Depaquit, sedan flera hundra år en av de största markägarna i chablis, nu 60 hektar. Sedan 1968 ägs och drivs egendomen av negociantfirman Albert Bichot i Beaune. Man jobbar sedan ett tiotal år med kvalitetsutveckling och ny teknik i sin chablis under ledning av Jean-Didier Basch. Alla grand cru-viner ekfatslagras sedan ett halvdussin år tillbaka.

2004 Chablis Grand Cru Moutonne har en slinkig, briljant uppsyn. Doften är elegant, spännande och rätt komplex. Här finns snygga jodmineraler, musslor, fårtalg och en tydlig blommighet. Frukten är inte så framträdande, men handlar mest om grönt äpple och grape. En viss örtighet där vi landar vid ljung, som i sin tur associerar till honung. Lite gräddiga drag får väl sättas upp på ekfatskontot. Smaken är påtagligt torr, stram men ändå mild, mineralisk med en lite "hal" känsla, medelfyllig och rätt lång. Vinet är välbalanserat, men förstås ganska outvecklat, med rekommenderad konsumtion 2012-2020. Högklassigt källarvin med förväntad bonus till den tålmodige.

2004 Chablis Grand Cru Moutonne (Domaine Long-Depaquit /Albert Bichot, Chablis)

NV Jacques Selosse Brut Initiale

Nej, vi kunde inte låta bli! Kalla oss korkskruvsmatadorer eller marodörer om ni vill - fast här behövdes inte ens korkskruven... Julaftonskvällen ägnas inte alls åt julmat utan åt Hans Beck Thomsens recept på ångad sjötunga med vitvinssås och linguine, ur boken "Fra kjökkenet i Henne". Mitt under matlagningen blir nyfikenheten på den nysläppta tappningen från Selosse övermäktig, understödd av svår mersmak sedan smakprovet igår.

Vilken skillnad det är! Den nydegorgerade Jacques Selosse Brut Initiale är helt ung och oskuldsfull i både visuell uppenbarelse och aromer. Blomdofter av liljekonvalj och tydlig hyacint (elegant spik i Druckets referat från champagneprovningen nyligen) samsas med äpplen och mineraler i en mycket ungdomlig doft, där de Selosse-typiskt nötiga sherrytonerna endast anas under ytan. Smaken är stram, "vit" och ung. Syran är mycket hög och fortfarande rätt kartig (vilken skillnad mot gårdagens vällustigt lättdruckna citruskarneval). Dagens smakprov ger samma känsla som purung riesling kan ge - blommighet, mineraler och tuffa, rasiga syror. Det är naturligtvis jättegott ändå, men vi spar resten av flaskorna för att låta dem utvecklas, och väntetiden blir förmodligen längre än för den förra sändningen... hands off!

NV Brut Initiale Grand Cru Blanc de Blancs Jacques Selosse)

1983 Graham's Vintage Port

Kalle Anka, stilton, peppisar, portvin. Som det ska vara på julafton!

1983 Graham's Vintage Port har en relativt ljus, sammetsröd färg. Vi får en riktigt god, rätt komplex doft med en del mognadsutveckling. Frukten handlar om plommonsylt, fikonmarmelad och ljusa körsbär med italienskimporterad bittermandel och marsipan. Till skillnad från Quinta de Vargellas påminner vinet faktiskt en smula om tawny och har ljusare, italienskt riservalika drag. Här finns en dos knäckig karamell med sultanrussin. Ett litet inslag av aceton svävar över alltihop. Smaken är harmonisk, medelintensiv, medelfyllig och välbalanserad. Mjuk och len munkänsla, bra syror och lång eftersmak i en stil som handlar mer om elegans än om kraft. Riktigt god, trevlig och bra vintage - men utan att vara storslagen.

1983 Graham's Vintage Port (Graham's, Symington Family Estates, Oporto)

NV Jacques Selosse Brut Initiale

I mitten av december släpptes årets ranson från mästaren i Avize. Men flaskorna degorgerades så sent som fjärde oktober, och Anselme Selosse rekommenderar minst tre månaders vila för att vinet ska återhämta sig innan uppkorkandet. Så vi fortsätter tulla på förra årets tilldelning, som har utvecklats riktigt fint under det gångna året. Ett år till, så är den ända framme. Vad är det som har hänt sen sist, då?

NV Jacques Selosse Brut Initiale (degorgerad oktober 2006) har en fint fyllig färg, guldgul med reflexer av koppar. Bubblorna är mikroskopiskt små. Doften är som väntat läckert jästig, nötig med snyggt oxidativa drag från lagring på ekfat. Frukten har breddats med fler medlemmar av citrusfamiljen, framförallt apelsiner. Den rika smaken har en frisk sötsyrlighet som ikväll påminner oss riktigt mycket om färskpressad juice av både apelsin och blodapelsin. Avslutningen bjuder på bitter grapefrukt. Detta kan vara den perfekta morgonchampagnen, påpekar S - för champagneälskare med svaghet för lyxfrukostar. Som uppfriskande mjuklandning efter julbordsätandet är det precis lika lyckat, gärna med nötter som tilltugg. Extremt drickbart vin, supergott och originellt. Årets leverans är inte slut än!

NV Brut Initiale Grand Cru Blanc de Blancs ( Jacques Selosse, Avize, Champagne)

1988 Quinta de Vargellas vs. 1988 Fonseca Guimaraens

Ett fint tillfälle till vertikalprovningar uppenbarade sig nyligen med en hel serie halvflaskor från Quinta de Vargellas, som Vinunic släppt till vinbutikerna. Vi passar på att smaka horisontalt med nyligen provade Fonseca Guimaraens, som vi sparat i en fylld halvflaska. Som sällskap tar vi gårdsstilton från Thomas Hoe och världens godaste pepparkakor (med smak av citrus) från Göteborgs Pepparkaksbageri (båda levererade av Vasastans Ost).

1988 Quinta de Vargellas har en imponerande, potent och djup doft: här finns mörkt, bränt socker, alkohol, mörka russin, körsbär, lakrits och champinjoner. Smaken är intensiv, nej rent av eruptiv - med en veritabel vulkan i mitten av smaken. Vilken dov, mörk kraft och längd! Som en fet orm av lava ringlar smaken fram. Det här ska ni inte missa...

1988 Fonseca Guimaraens framstår i jämförelse som ett sirligt, elegant vin med en intressant presentation av örter. Hela buketten av timjan, rosmarin, salvia och olika varianter av släktena origanum och mentha: kungsmynta (oregano), grönmynta och pepparmynta. Smaken är jämförelsevis lätt och örtig, utan föregående vins turbopaket mitt i smaken. Gott är det förstås ändå...

Vi smygprovade även en skvätt av 1995 Quinta de Vargellas och den lovar minst lika gott som det äldre syskonet, i samma heta, häftiga stil, men den har inte nått lika långt i utvecklingen och därmed inte fått riktigt samma runda, generösa kropp. Vinnare blir 1988 Quinta de Vargellas...

ps. Halvflaskor är verkligen fiffigt när det kommer till gammalt portvin. Fällningen är massiv, så dekantera försiktigt.

1988 Taylor's Quinta de Vargellas Vintage Port (Taylor, Fladgate and Yeatman, Vila Nova de Gaia, Oporto)

1988 Fonseca Guimaraens Vintage Port (Fonseca, Vila Nova de Gaia, Oporto)

1988 Veuve Clicquot Ponsardin Rare Vintage

Vi har fått tag i en härlig bit terrine de foie gras från experterna Larnaudie (i Figeac, Sud-Ouest via Vasastans Ost). Nu är stunden kommen för mogen champagne. Pschoff! Vad vi ser i glaset kan bara beskrivas som en gyllene färg, den enda frågan är hur pass gyllene - vi lämnar den obesvarad. Vi möts av en riktigt harmonisk doft med fin brödjäst, musselkalk, valnötter och röda äpplen. Efter bara en liten stund i glaset kommer skrattretande tydliga drag av muscovadosocker, brun farin, mörk gräddkola och dadlar. Ett uns av intressanta stalltoner osar lätt och höjer bara förväntningarna ännu mer. De röda äpplena förvandlas omärkligt till ett välkokt äppelmos...

Smaken är mycket rik med kraftfull kropp - vi pratar mittsmak här, en hel äppelpaj får faktiskt plats i mitten. Munkänslan är mjuk och krämig med lite sherrytoner och en grapebitter avslutning. Helheten är påtagligt komplex, komplett, avrundad och läcker - det måste vara en av de godaste, mer mogna champagner vi druckit. Här ges riktigt mycket upplevelse för pengarna. Tyvärr är vinet slutsålt, men man blir rätt nyfiken på husets rosé från 1985...

ps. När vi tänker tillbaka på andra tänkbara kandidater var exempelvis 1988 Dom Ruinart Rosé ungefär lika bra med sina utvecklade blodapelsin- och chokladtoner, och 1985 Sugot-Feneuil Special Club, en fint mogen blanc de blancs i precis rätt utvecklingsfas.

1988 Rare Vintage (Veuve Clicquot Ponsardin, Reims, Champagne)

1996 Duval-Leroy Fleur de Champagne Brut

Jullovet har börjat! En okänd välgörare har satt priset på kvällens champagne (okej då, importören heter Solera). Det är faktiskt obegripligt att elvaårigt vintagebubbel med sex år på jästfällningen kan kosta 339 kr. Mer begripligt är att flaskorna redan är slut...

Duval-Leroy är en av de största familjeägda producenterna i côtes de blancs med 175 hektar egna odlingar. Richard Juhlins profilering bjuder på en blandad kompott av andraetiketterat skräp "det sämsta jag druckit som inte varit defekt", och högsta kvalitet "de senaste årgångarna är lysande". En stjärna på uppåtgående alltså, där statusen ännu inte är riktigt i klass med innehållet. Det passar oss som hand i handske. Vi är ju som bekant mest intresserade av vad det var i flaskan...

1996 Fleur de Champagne Brut gjordes på druvor från sex grand cru-byar: Chouilly, Oger, Avize, Aÿ, Bouzy och Verzenay - och hembyn Vertus, klassad som premier cru. Moussen är mycket livlig när vi häller upp, bubblorna små, fina och långsamma. Färgen är ljust guldgul i glaset. Första doften är mycket intensiv, vilken spets - skickar välbekanta guldpilar rakt upp i doftcentrum. Nästa intryck är mognadstonerna: nötter, honung och snygg oxidation. Dansk citronvand, röda äpplen, bröd och jäst kommer till. Smaken är kompromisslöst knastertorr, med påtagligt höga, stringenta syror och smakrika, nötiga drag (samt nougat). Slank och fortfarande lite tuff i avslutningen. Ursnyggt! Inte så försynt (rentav ängsligt) som Juhlin tycker i sin kommentar om 95an. Nej, det här vinet visar en helt annan klass än den 95a vi drack förra december på halvbutelj, som redan var i utförsbacke med sina mjuka, låga syror. Vi dricker inte upp alla flaskor med en gång, för det här vinet kommer hänga med och utvecklas ett bra tag till...

1996 Fleur de Champagne Brut (Carol Duval-Leroy, Vertus, Champagne)

Portofino Nuovo Ristorante Italiano

Vi har inte besökt denna adress sedan den härbärgerade restaurang Gässlingen som lyckliggjorde oss en handfull gånger.
En rejäl omgörning har gett stället en tufft maskulin profil med mörka färger, vita väggar, pretentiösa tallrikar och en del klatschiga oljor som signalerar en viss status och svansföring till gästerna. Taglinen "nuovo ristorante italiano" leder osökt tankarna till Bon Lloc, saligt i åminnelse. Man har alltså lagt upp ribban! Entrén är ett trångt glasakvarium där två kalviga tonårstjejer envisas med att rycka varje gäst på en tjuga (men deras service visar sig till slut vara en så pass tafflig uppvisning att den inte vore ok ens utan avgift: "jag har ingen tjuga i växel men du ska få tillbaka annars vore det orättvist", "era jackor ligger på kontoret vi ska snart hämta dom", "du kan gå ut på gatan för min kompis kommer snart med jackan"...

Vi satsar bland annat på den lilla avsmakningsmenyn. Ett glas prosecco blir en lättsam start: den fruktiga smaken är inget att klaga på, en aning restsötma, men inte direkt något att lägga på minnet. Maten kommer relativt snabbt, här har det mesta förberetts. Tortelloni di astice är fyllda med hack på hummer, kräftstjärtar, mascarpone och spenat. De ligger i gräddig tomatsås och är kokta perfekt al dente. Detta är kvällens bästa rätt. En sorbet på persika och blodapelsin är i sig riktigt god och friskar upp, men den borde vara mer neutral i sin roll som uppfriskare mellan rätterna. När cannelloni fyllda med muskotkryddad kalvfärs, mangold och mascarpone (i och för sig välsmakande) kommer in, tycker vi att menyns komposition blir både lite ensidig och mäktig. Man vill ha mer av omväxling och överraskning i form och struktur. En huvudrätt som håller vad den lovar är agnello, lammracks med fänkålskryddad lammkorv, citronpotatisterrin och jättestora exemplar av grön sparris. Tiramisún är helt ok - men utan att vara i närheten av de syndigt goda exempel vi ätit på annat håll (vi minns fortfarande precis en himmelskt fluffig jordgubbsvariant på en restaurang utanför Grève in Chianti, 1998). Ett glas Cá Montini Recioto di Valpolicella funkar till dessertens hyvlade choklad - men är i sig ett skäligen enkelt vin med låg syra och mjuka drag av plommonmarmelad. Espresson är förstås bra, men nej, inga petits fours står att uppbringa för den som är sugen. Vår servitör var heller inte direkt utrustad med den fingertoppskänsla som krävs vid denna ambitionsnivå.

Vi väljer ett rött vin som ska visa sig funka bra till alla varmrätter: 2004 Il Baciale från Braida di Giacomo Bologna. Från den rättframma barberan Il Monello och ända till flaggskeppen Bricco dell Uccellone och Ai Suma levererar man säkert - de stora vinerna härifrån är närmast legendariska. Något mindre legendariskt är kanske Il Bacialè, druvblandningen är helt galen: barbera, pinot noir, cabernet sauvignon och merlot. Vi har tidigare druckit 2003 och 2004 - båda gångerna har vi imponerats av hur gott och givande vinet är. Vi ber servitören svalka av flaskan några grader. I glaset ser vinet mörkt, blankt och klart ut. Doften ger snygga toner av kryddig fatrostning. Frukten är pga druvblandningen en blandad kompott av intryck (plommon inte minst) men allt hålls snyggt kopplat. Det bästa är smaken: intensiv, stram med strålande syror, påtagligt torr i stilen och med en mycket väl avvägd eldighet i eftersmaken (14%). Il Bacialè är ett matorienterat, allsidigt användbart och elegant vin, här i extra bra årgång. Vinet verkar redan ha bytt till 2005 i BS. Vi ska så klart prova den också framöver!

När man granskar Portofinos vinlista är det påfallande att restaurangen seglar högt vad gäller sina påslag på vinpriserna. Ett sjuttiokronorsvin som Planeta La Segreta kostar 98 kronor glaset. Många enklare viner kostar lätt bortåt 500 kr (minst fem gångers påslag) vilket gör kvällens vin till ett relativt sett bättre val för 645 kr (165 kr i BS). Le Volte och La Grola klockar in på exakt 400% påslag. Sen rasar det iväg: 2000 La Poja må vara gott, men inte är det värt 1500 kr. En vällagrad 1998 Rosso del Conte drack vi på Branteviks Bykrog i somras för 430 kr, här kostar den senast släppta årgången 2003 hela 748 kr. Sammanfattningsvis avläser vi flera tecken på stark vilja att tjäna pengar. Något klenare är bevisen på genuin passion och omtanke...

2004 Il Bacialè (Braida di Giacomo Bologna, Piemonte)

2004 Castello di Fonterutoli

Stora och små pojkar ordnar på tu man hand en snabbtur till toscana under stark inspiration av SVTs "Solens Mat". Vad är väl en söt efterrätt - när man istället kan doppa bitar av stenugnsbakat lantbröd i Brolios olivolja med ett strå flingsalt. Därtill skivar vi upp en stor grana padano och små salame bocconcini. Vi är helt överens om att oljan är fruktansvärt god... sjuåringen gillar pepprigheten och konstaterar: "vilka lyxputtar vi är"...

2004 Castello di Fonterutoli har en doft som direkt ger rikligt av mörk mintchoklad, körsbärskärnor, julkryddor, lite julmust och rostade fat i armaniskärning. Den balanserade smaken ger mörka surkörsbär, mörkrostat kaffe och mörk choklad. Frukten är som väntat mycket rik, bred och intensiv med chokladiga tanniner. De italienska tilltuggen får vinet att nå ända fram. Mycket tillfredsställande! Halvflaskorna är något mer utvecklade, men helflaskorna funkar också fint att avnjuta med tilltugg idag. Vi köpte just en låda och lär säkert köpa en till inom kort. Tillgången på helflaskor är fortfarande rätt bra, så passa på nu...

2004 Castello di Fonterutoli Chianti Classico (Marchesi Mazzei in Fonterutoli, Castellina in Chianti, Toscana)

2002 Riesling Geheimrat "J" Sekt

Idag var det äntligen leverans av senhöstens mest prioriterade jobb. Det firar vi förstås (enligt tradition) med utvalda bubblor. För att ytterligare förhöja kvällen bjuder Annika Norlin och Anna Järvinen på en televiserad, svensk finsmakarversion av "With every heartbeat" med sättningen metronom, dragspel, munspel och sång. Den är helt utsökt!

Weingut Wegelers rieslingsekt drack vi senast i samband med 40-årsfirandet för några år sedan (innan vi gick loss på Selosse). Precis som då är det framförallt en lättsam upplevelse som inte riktigt tål att jämföras med champagner i samma prisklass. Doften ger jäst, mineraler, en gnutta vanilj, blommiga toner som av liljekonvalj, gröna äpplen och grön sparris (ni minns förstås Zind Z004!) Smaken är hyggligt fruktig, fint citrussyrlig med mustighet av päron och äpplen. Här finns en lite stjälkig, aningen jordig energi i början men också en rätt kort eftersmak. Bubblorna är en aning hårda, men det skummar inte särskilt när vi snurrar. Det är somrigt och gott, men absolut inte märkvärdigt. Ni som är nyfikna och har förköpsbiljett på Wegelers sympatiska vintåg - ni provar, alla andra hoppar över utan att ha gått miste om något stort. Ett humörhöjande apéritifbubbel...

ps. Geheimrat "J" Sekt tjänade på att vara öppen ett par dygn. Doften har blivit rikare och djupare med päron, persika, grape samt fler druvtypiska drag. Smaken känns också mer harmonisk!

2002 Riesling Geheimrat "J" Riesling Sekt Brut Klassische Flaschengärung (Weingut Wegeler, Oestrich-Winkel, Rheingau)

2005 Pfister Riesling Silberberg

Blomma och sten! Vi lagar rustik fläskkorv med rotmos och dijonsenap. Precis som till choucroute finns det bara ett tänkbart vin, en riesling från alsace.

2005 Riesling Silberberg har en doft som ger ljuvlig blommighet av liljekonvalj, äppelblom - ska vi rentav slå till med hyacint, nu när den står där i fönstret... Den andra tydliga komponenten är mängder av kalksteniga mineraler med ett inslag av ylle. Det är en ren, stilfull doft med återhållen frukt och löften om petroleum för den som är lagd åt det tålmodiga hållet. Smaken är likaledes dominerad av mineraler med eleganta citrussyror i en redan nu drickvänlig helhet. I vår smak är det här ett riktigt bra vin som trots tillgängligheten förtjänar att sparas ett tag för mer utveckling. Flaskan pryds av en sticker med Decanter's Gold Award. När vi kollar utbudet ser vi att detta är bolagets enda alsaceriesling mellan 120 och 250 kr i butikerna för tillfället! Verkligen konstigt...

2005 Riesling Silberberg (André Pfister, Domaine Pfister, Dahlenheim, Alsace)

2006 Mastroberardino Falanghina

Det tredje vinet i Tryffelsvinets nyårslåda är en falanghina från irpinia. Vad för något, sa ni? Nej, vi har inte heller provat något vin på denna druva förut, men Mastroberardino står, sedan hundratrettio år, som garant för kvalitet och bevarande av ursprungstypiska sorter från området söder om Neapel. Fiano och greco är lite mer vanligt förekommande vita druvsorter därifrån. Det är faktiskt första årgången av detta vin - så vi får agera försökskaniner...

2006 Mastroberardino Falanghina har en fin, ljust gyllengul färg. Doften är riktigt sympatisk, intressant och tilltalar oss mycket (den påminner om något vi inte kan sätta fingret på, lustigt nog har det förmodligen med halvt glömda doftminnen från alsace att göra... nu kom vi på det: en generöst solmogen Sylvaner Zotzenberg från Rieffel). Här finns mandel och mandelblom med fin hudkräm. Frukten doftar solmoget, med bordsdruvor, päron, gula äpplen, persikor och inga gröna toner alls, bara ett uns aromatisk. Smaken är också mycket lätt att komma överens med: fokuserad, angenämt sötfruktig, druvig med liten bitterhet och mjuka, goda syror. Eftersmaken är ren och fin - men kolla så att temperaturen inte stiger för mycket, eftersom vissa jordaromatiska drag tittar fram med värmen. Helhetsintrycket blir ett vänligt och rent vin, med doft och smak av solsken...

2006 Falanghina Irpinia DOC (Mastroberardino, Atripalda, Campania)

2006 Castello di Brolio

Undrar du hur Castello di Brolio årgång 2006 smakar och vill absolut ha svar nu genast? Då är detta produkten för dig. Vi som troget köpt det mesta som Barone Ricasoli buteljerat sedan 1996 kan förstås inte heller låta bli, nu när denna söta flaska står där på hyllan hos Vasastans Ost...

Raccolto 2006 har en stor, mycket fräsch doft av nyklippt gräs. Smaken är lite nötig och markant bitter med massor av pepprighet i den långa, stora eftersmaken. Mycket aptitligt! Den här vill vi äta med enbart en bit lantbröd - eller med salt och svartpeppar i en sallad som släpper igenom hela smaken. Läs mer om olivoljan på Ricasolis hemsida!

2006 Castello di Brolio Olio Extra Vergine di Oliva (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti)

1988 Fonseca Guimaraens Vintage Port

Allt portvinsbabbel i vår förra post gör att vi bara måste smaka på the real thing! Sjuåringens egenhändigt tillverkade pepparkakor får sällskap av stilton från småskaliga gårdsproducenten Thomas Hoe, levererad av Vasastans Ost. En bit mascarpone-gorgonzola får också vara med. När vi efter dekanteringen vänder upp och ned på buteljen är det resterna av ett mindre skeppsvrak som kommer ut ur flaskhalsen...

Det vi direkt slås av är att mognadstonerna från 1999 Castello di Brolio har ganska lite att göra med åtminstone just detta vin (kanske träport hade varit mer relevant). Här får vi en doftkaraktär som faktiskt leder tankarna till australien: framträdande mint, eucalyptus och fler gröna toner av både aloe vera och tomatstjälk. Den väl infattade frukten handlar mest om körsbär och björnbär. Sötlakrits, katrinplommon, russin och en aning tjära kommer till. Smaken är mycket rik, söt och läcker - med mörk frukt, mintchoklad och bränt socker. Munkänslan är mjuk och simmig, eftersmaken hyfsat lång, men utan särskilda utropstecken. Vinet är mer än mums till osten! Det är ett vällustigt, balanserat, fräscht och förvånansvärt ungdomligt vin med fortfarande gott om direkt frukt. Den trevliga prislappen kombinerad med en klart njutbar stil gör att detta vin blir årets förstahandsval när vi ska servera vintage port i jul...

1988 Fonseca Guimaraens Vintage Port (Fonseca, Porto)

1998 Château Smith-Haut-Lafitte vs. 1999 Castello di Brolio

Medan vi nyligen sysslade med att korka upp åtskilliga bordeaux 2004 kom vi på oss med att flera gånger associera pessac-léognan med toscana. I och med kvällens matchning ska vi försöka reda ut om det verkligen finns några likheter när vinerna börjat nå mognad. Dessutom behöver vi gott sällskap till en vitlöksspäckad lammstek med potatisgratäng. Redan vid karafferingen artar det sig till något i hästväg. Castello di Brolio ser extra transparent ut, med rejäl fällning.

1998 Château Smith-Haut-Lafitte har en doft som inledningsvis är lite återhållsam. Först kommer blyertspenna, gräs och lagårdstoner (de var som mest framträdande vid karafferingen). Vi sniffar vidare: järn, jord, mineraler och örter som salvia och rosmarin. Söt tobak, söt lakrits, fattoner, mörk choklad. Efter en stund vecklar doften ut sig med ädel gammal saft och sylt av jordgubb, hallon och körsbär - och först nu, när vinet öppnat sig, inser vi att helheten är strålande !

1999 Castello di Brolio har en omedelbart vidöppen, helt fantastisk doft. Röda mattan är utrullad och vi är hedersgäster. Här bjuds på fikon, russin, bränt socker, mogna portvinstoner och hela kryddvägen på kamel ända till Samarkand! Ingefära, nejlika, kanel och mycket mer som vi inte orkar räkna upp. Här finns också en tydligt mintig fräschör! Det doftar rysligt gott - nackhåren står på ända och saliven flödar. Doften är bättre än årgångarna 97 och 98, på nosen är det den bästa årgången vi testat hittills. Efterhand tillkommer de allra finaste toner av hallonsylt...

Vi smakar på Smith-Haut-Lafitte. Vilket tryck i smaken, vilken koncentration och vilken intensitet! Munkänslan är slank och smaken ringer som en telefon när ingen svarar - typ minst en minut eller så... Vinet passar perfekt till lammsteken och tanninerna är silkeslena. Efter maten drar vinet på ordentligt igen med lakrits och frukt som fortfarande känns ungdomlig utan minsta hål i mitten. Tanninerna är fortfarande lena som silke (svårast efter maten). Syrorna är friska, med påtagligt fokus och långlång efterklang. Det är en helt suberb smak! Trots fantastiskt fin drickbarhet idag lär vinet utvecklas ett par år till för att sedan hålla länge...

Castello di Brolio har en smak som direkt är god och intensiv. Men här finns mer av sandiga, torrsträva tanniner och en typiskt "sur" känsla av körsbär, med mjuk mittsmak och fina slutsyror. Eftersmaken är inte alls lika lång som hos medtävlaren från bordeaux, och helhetsintrycket är inte fullt ut lika bra som doften. Julkryddorna och portvinstonerna gör att vi spar vinet till efteråt (en bättre matmatchning kunde ha varit couscous royale med sina orientaliska inslag). Efter maten är smaken runt god, stor och rikt portvinsartad, men fortfarande inte överdrivet lång. Vi tycker att vinet tjänar på ytterligare ett eller två år för att ytterligare mjuka upp tanninerna.

S tycker att man möjligen skulle ha kunnat missta Smith-Haut-Lafitte för italienskt (i så fall med ett rejält inslag av cabernet). Men mognaden har framförallt gjort vinerna tydligare i sina ursprung och mejslat ut dragen ordentligt. Vissa stalltoner, medelljus frukt, aningen rustika, jordmineraliska karaktärer och friska syror är väl det som har föranlett våra funderingar om likheter. Alkoholhalterna är föredömligt balanserade, 12,5% respektive 13,5%. Vilka goda viner dessa är - de motiverar med bravur hela omaket med lagring och väntan. Kvällens vinnare är 1998 Château Smith Haut Lafitte. Vilken lycka! Vi får full utdelning på insatta pengar (430 kr/dec 2001).

ps. Wine Spectator listade vinet som nummer nio på 2001 års Top 100. 94 utdelade poäng känns precis lagom. När vi tänker på det kan det mycket väl bli årets niondeplats för oss också. Nästan där uppe bland de fem bästa upplevelserna i år...

1998 Château Smith-Haut-Lafitte, Graves Grand Cru Classé, Pessac-Léognan (D. Cathiard, Martillac, Bordeaux)

1999 Castello di Brolio Chianti Classico (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)