2001 Domaine Schlumberger Riesling Grand Cru Saering

Extremt bra pris på en innehållsrik riesling grand cru. Saering är dock inte en av de mer berömda eller högre rankade, därav den trevliga prisnivån. Läget är en sydostsluttning strax öster om storbyn Guebwiller, i sydligaste ändan av Route du Vin. Schlumberger är ett av de största familjeföretagen i Alsace och äger 20 av totalt 27 hektar i Saering. Ljusgul färg med gröna reflexer. Doften är rund med tropisk frukt, lite diesel och mineral. Riktigt gott, stiligt och smakrikt vin med en del mognad. Den här årgången är tyvärr slut och vi är framme vid 2004 (i BS) som troligtvis behöver lagras ett tag. Vill man prova på full mognad finns också 1996 att beställa till ett misstänkt lågt pris. Deras rieslingcuvée Les Princes Abbés är just nu från 2003, vi har smakat och tycker att man kan invänta ny årgång på den.

2001 Riesling Grand Cru Saering (Domaines Schlumberger)

2001 Saint-Benoit Grande Garde Châteauneuf-du-Pape

Här har vi ett riktigt kap. Så har vi det det sagt med en gång. Mörk björnbärig syrahkryddig doft. Supergod, lite eldig, tätfruktig, snyggt fatad smak. Efter sällskap med rensadel i rödvinssås, fräst sidfläsk och skogschampinjoner, blomkålspuré och Le Puy-linser, så är vi beredda att skriva under i stort sett vilka superlativer som helst om detta vin. Men vi nöjer oss med att konstatera att det är systemets just nu mest prisvärda, om än kanske inte mest typiska Chateauneuf-du-Pâpe. Vid beställning, glöm inte att kolla årgången, eftersom 02an sannolikt är betydligt sämre. Om 01an tror vi att den når toppen av sin utveckling om sådär fem år.

2001 Saint-Benoit Grande Garde (Châteauneuf-du-Pape)

2003 Drouhin Chorey-Les-Beaune

Från BS har vi beställt denna lättare bourgogne från det varma 2003. Drouhin tillverkar vinet på traditionellt sätt av egna druvor från byn Choreys jordmån av kalksten och lera. Vinet handplockas, jäser i öppna träkar och fatlagras i 15-18 månader. Doften är rund, god och inbjudande med mörkare bärtoner, fat och pinotkrydda. Mycket tillgängligt, mjukt, smakrikt och njutbart nu, men inte ett lagringsprojekt, och inte höjden av elegans, eftersom både tanniner och syror är åt det låga hållet. Bra pris och tillgång finns! Helt rätt till grillad kyckling med gräddsås, gelé och hasselbackspotatis.

2003 Chorey-Les-Beaune (Joseph Drouhin)

2002 A-F Gros Hautes-Côtes de Nuits

Hautes-Côtes de Nuits ligger högre, landskapet är vildare och har mer blandad odling och skog än Côtes de Nuits. Mikroklimatet är svalare, solen värmer inte lika mycket, druvorna skördas två veckor senare. Om druvorna bara mognar tillräckligt, så borde den utdragna växtperioden ge fina aromer, tänker vi. Lite som med svenska jordgubbar? A-F Gros har 3 hektar i just Hautes-Côtes de Nuits, och massor av små parceller utspridda i fina appellationer lite varstans i Côte d'Or. Vinet har en snygg urtypisk pinotdoft. Smaken drivs fram av höga sprittande syror, vilket vi gillar skarpt. Lätt, frisk, läskande, lagringsbar från en bra årgång. Rekommenderas. Till och med priset är bra. Finns i BS.

2002 Hautes-Côtes de Nuits (A-F Gros, Bourgogne)

2003 Riesling Réserve Hennÿ

Inspirerade av Allt om Vins digra genomgång fortsätter vi att prova igenom våra godingar från beställningssortimentet. Familjeföretaget Preiss-Henny ligger i Mittelwihr, norr om Colmar, ungefär i mitten av Route du Vin, med Beblenheim och Bennwihr som närmaste grannbyar. Man har totalt runt 80 hektar vingårdar. Förutom kvällens riesling representeras man också på SB med en god Gewurztraminer Réserve som vi ibland köper, till exempel när vi ska laga chiliheta scampi. Båda vinerna är billiga i förhållande till kvaliteten. Riesling Réserve har en bred och lite oljig skifferdoft, vi som gillar petroleum tackar och tar emot. Smaken är rätt bred, har balanserad god syra och en del inslag av tropisk frukt. Till hamburgare på färserad lax och torsk.

2003 Riesling Réserve Henny (Preiss-Hennÿ)

2003 Jaboulet Crozes-Hermitage Les Jalets

Jaboulets näst enklaste crozes är en blandning som härstammar dels från unga stockar i deras egna vingårdar (exempelvis Thalabert och Raymond Roure), och dels från inköpta druvor och inköpt ungt vin. Ingen ekfatslagring används för detta vin, målet är att göra ett fruktigt syrahvin. Vi tycker inte att man lyckats särskilt bra med den målsättningen, vinet är lite för anonymt och profillöst. I doften bidrar årgångens värme med aningen söta och brända inslag. Men frukten är tyvärr rätt tunn och lätt, ger ingen större stadga åt helheten. Lätt, hyfsat bistrovin med rätt kort eftersmak.

2003 Crozes-Hermitage Les Jalets (Paul Jaboulet-Ainé, Tain l'Hermitage, Rhone)

2000 Domaine Les Goubert Gigondas Cuvée Florence

Ett av de bästa ställena att prova vin i södra Rhône är caveaun på torget i byn Gigondas. Här finns i stort sett alla viner som produceras i appellationen, runt 70-100 viner listade efter producent. Massor av småflaskor med minikorkar gör att de öppnade vinerna håller längre. Kunskap och service personifieras av kvinnan bakom bardisken som inte tvekar att jonglera med mängder av skvättar för att visa upp allt vad Gigondas förmår. Hon har tydliga åsikter: ek skymmer le Terroir och fatvanilj är till för turisterna. En riktig Gigondas är inte ekad. En vinintresserad fransos och vi bestämmer oss för att trotsa hennes påbud och ber att få smaka prestigevinet Cuvée Florence (€25 mot standardvinernas €10). Vi ler fånigt mot varandra och utbrister "bien equilibré" och "tout en balance". Vinet är gjort på 62% grenache, 25% syrah, 9% mourvedre, 3% cinsault och 1% clairette, med 11-18 månader på nya ekfat. Döpt efter vinmakarens enda dotter, förstås. Nu, ett par källarår senare, dricker vi vinet till mat och det är verkligen gott och elegant; som Gigondas svar på Tignanello. Mörk frukt med animaliska inslag, körsbär i likör, lite vanilj och smörkola från faten och sammetslena tanniner. Men vi måste ge madame rätt, det är också ganska internationellt anpassat, välskräddat och inte det mest typiska för appellationen.

2000 Gigondas Cuvée Florence (Domaine Les Goubert)

1999 Pio Cesare Barbaresco

Kvällens vinkonkurrens blir något alldeles extra: Vi matchar 1999 mot 2000 av Pio Cesares mycket välrenommerade Barbaresco. Flaskorna har fått vila sig några år nu, och vi är mer än nyfikna. Vi dekanterar båda flaskorna för att öppna upp dem ordentligt. Vinet uppför sig ytterst elegant i glaset, slinkigt med fina tårar i kupan, helt genomsiktligt och med en ädelt rubinröd ton, lite ljusare åt kanterna. Doften hos det här vinet är av det slag man aldrig glömmer. Intensivt hallontonad, kryddig med sandelträ, läder, torkade rosor, lite lakrits och tjära. Nebbiolodoft när den är som bäst och går på elegans mer än kraft. Smaken har fantastiska syror och en intensitet som fullständigt exploderar i munnen. Detta är av de bästa viner vi smakat alla kategorier.
Framtiden finns nu - och i många år till. Och vilken tur, det är fortfarande listat i BS. Vi vill starkt tillråda att prioritera ett inköp av Pios 1999 Barbaresco framför andra av livets oväsentligheter.

1999 Barbaresco (Pio Cesare)

2000 Pio Cesare Barbaresco

Våra näsor passerar många gånger fram och tillbaka mellan de bukiga kuporna. Lustfyllt gurglande övergår i ännu mer lustfyllt klunkande. Och även om båda årgångarna är fantastiskt goda finns en tydlig skillnad. Årgång 2000 har lite rundare karaktär från en varmare årgång, doften drar aningen mer åt plommon, och syrastrukturen i vinet är inte lika totalt klockrent elegant och lagringsduglig. Skillnaderna är inte stora men verkligen tydliga. För övrigt är förstås doft- och smakegenskaperna i stort sett likartade. Och på svindlande höjder !

2000 Barbaresco (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

1999 Domaine de Cabasse D'Eux

Domaine de Cabasse är en vingård belägen strax nedanför den uråldriga (och urvackra) byn Séguret, längs vägen mot Sablet (båda byarna räknas till Côtes-du-Rhône Villages). Med bra restaurang och arton sköna rum är gården värd en hel resa i sig. Swimmingpoolen uppskattas inte minst av barnfamiljer som oss. Prick halv åtta bjuds gästerna en gemensam aperitif på altanen, under platanen äter man sen provensalsk fyrarättersmiddag för €28. I vinlistan finns alla årgångar tillbaks till 1990 av gårdens röda Cuvée Casa Bassa. Vi provade 1997, perfekt mogen - och 1990, portvinslikt åldrad med oxidationstoner. När vi motvilligt åkte norrut efter ett par dagar köpte vi med oss några flaskor av deras nya toppcuvée D'Eux. Namnet är en ordlek med siffran två och "från oss", i det här fallet pappa Alfred och sonen Nicholas Haeni, som tagit fram det här vinet tillsammans för att markera generationsskiftet. Druvmixen är 2/3 syrah och 1/3 grenache, med 18 månader på nya ekfat från Allier. Doften attackerar med tjära och tät björnbärsfrukt med körsbär i likör, peppar, kryddor, örter och nya rostade ekfat. Smaken är imponerande massiv, lakritstonad, rejält tanninrik, lite eldig (14%) ung, ekig och bråkig fortfarande - vinet är just nu bara ett lovande råmaterial till en stor mogen syrahupplevelse. Vi provade mot 1999 Serego Alighieri Amarone och vinerna hade faktiskt mer gemensamt än formen på etiketterna. Även om den fantastiska amaronen i dagsläget var det godare vinet. Oxfilé med ugnsrostade grönsaker och parmesan.

1999 D'Eux Séguret Côtes-du-Rhône Villages (Domaine de Cabasse, Séguret, Rhône)

Anka, bourgogne och annat gott

Våra vänner M & M hälsar på och kvällens tema är sedan länge utlovat - anka. Vi möter upp med alltid lika pålitliga Launois, så rund och mogen för att vara en standardchampagne, med nötiga toner, torkad frukt och korinter.
Förrätten blir ankleverterrine med perigordtryffel (från Lulles Fågel & Vilt) på rostat bröd med ruccola, fikonmarmelad och balsamico. Därtill systemets bästa mogna tysk - vilka dofter! Fullt av petroleumosande mineraler, honung och torkade aprikoser. Smaken är avrundad och mycket mogen med syrorna i full vigör.
Som huvudrätter bjuder vi på ankconfit och ankbröst med gratinerad blomkål och rödvinsås. Nu provar vi tre olika bourgogner som visar sig vara spridda skurar. Bäst gillar vi den billigaste. Jean-Philippe Fichet är baserad i Meursault och gör, förutom vit bourgogne och Meursault, en Côte-de-Beaune Villages. Den är inte fantastiskt märkvärdig, men trevlig, öppen, ärlig, prisvärd och god för sin kvalitetsnivå. Bra pinot noir-karaktär, med hallon, jordgubbar, smultron, svamp. Smaken är i balans: mineralitet, bra syror, måttliga tanniner och fin drickbarhet redan nu. Från Roux har vi tidigare druckit god lätt Chambolle-Musigny. Till största delen är man negociant, men man har ett rykte att vara ojämna. Les Petits Vougeots har en mycket ljusröd färg, och rätt god, utvecklad, jordig och kryddig doft - men den tunna smaken gör oss besvikna med låg syra och dålig intensitet. Slutligen körsbäriga Clos de la Roche, en vresig, sträv och tuff historia. Här finns mycket tanniner och kärnbitterhet, men lite charm och pinotkaraktär. Kan möjligtvis bli bättre i framtiden, men vi kommer inte satsa pengar på det. Prisvärdet pratar vi inte ens om. Avslutningsvis 76% choklad med Churchills LBV. God till chokladen är denna port - men alldeles för ung idag.

NV Launois Blanc de Blancs Brut Cuvée de Reserve (Launois Père et Fils)

1990 Rauenthaler Baiken Auslese (Kloster Eberbach, Rheingau)

2002 Côte-de-Beaune Villages (Jean-Pierre Fichet, Meursault, Bourgogne)

2001 Les Petits Vougeots 1er cru (Roux Père et Fils, Saint-Aubin, Bourgogne)

1999 Clos de la Roche (Jean-Claude Boisset, Nuits-Saint-Georges)

2000 Churchill Late Bottled Vintage (Churchill Graham Lda, Oporto)

2004 La Gascogne Tannat-Merlot

Cassoulet de Castelnaudary är kvällens projekt. Rätten är en regional stolthet från bonnaköket i Gascogne. Fier d'être Gascon är vinmakaren Alain Brumonts devis. Vår research på nätet avslöjar samma slags benhårda stolthet hos olika husmödrar från Castelnaudary. De kivas om vilka ingredienser som är de rätta och vilka som är en styggelse (min mormor fick receptet av sin mormor och så vidare). Det här är en fascinerande fet rätt. En gryta för ugnsbruk, exempelvis Le Creuset, behövs. I botten på grytan ska det ligga fläsksvål (möjligen grisfötter), ankconfit verkar också vara ett måste medan lamm är klart kontroversiellt. Fläskkarré eller liknande ska det givetvis vara i. Vita bönor fyller ut grytan och slutligen ska den täckas av ströbröd som bakas i flottet till en knaprig yta och sen vänds ner i grytan. Den sista proceduren upprepas exakt sju gånger. Det hela tar minst tre timmar. Till detta dricker man ett riktig strävt, fruktigt och intensivt vin på tannatdruvan. Här har vinet mjukats upp med en del merlot i en mörkfruktig, kryddig, korintig stil. Ett bra och billigt sydfranskt rödtjut. Våra gäster och i viss mån även vi blir smått chockerade av den stolpigt rustika tyngden i maten. Men alla försöker ändå hålla god min. Denna rätt lämnar ingen oberörd.

2004 La Gascogne par Alain Brumont Tannat-Merlot (Vin du Pays des Côtes de Gascogne)

2001 Marsannay Les Longeroies

Vi helsteker en fyrakilos gås på nyårsaftons kväll, fylld med äpplen och plommon. Med klassisk gräddsås där hallonvinäger ingår, och hasselbackspotatis. Gåsen blir superläcker, en succé inte minst bland barnen som tycker att det är som grillad kyckling fast ännu godare...barnens föräldrar tycker att bourgogne eller nebbiolo smakar fint till, bara det finns fräsiga syror. Vinerna från Marsannay är rätt lätta och billiga för att vara från Côtes-de-Nuits...eller från Dijons södra förorter, hur man nu vill se det. Domaine Charles Audoin drivs av pappa, mamma och son. Man har totalt 12 hektar, varav Les Longeroies 1,3 hektar. Pinotstockarna är 45 år gamla och hela vingårdsarbetet är helt hantverksmässigt. Vinet vilar 16 månader på jästresterna i mestadels använda fat och varken klaras eller filtreras. I glaset är vinet ändå kristallklart med en vackert ljusröd genomskinlighet. Här finns en god, utvecklad pinotkryddig doft med sandelträ, jordgubb och hallon. Smaken har början till mognad och de där fina syrorna som skär igenom den feta gåsen. Inte så tätt, mer en lätt och läskande känsla i munnen, som funkar toppenbra till maten. Vi fortsätter med Tollot-Beauts 2002 Savigny-Champ-Chevrey, som har mer av allt och ännu godare. Gott, gott, gott nytt år !

2000 Promis

1996 var året då Angelo Gaja, inofficiell världsmästare i piemontesisk vinmakning, bestämde sig för att expandera med en ny vinegendom i Maremma, mellan Bolgheri och Castagneto Carducci. Den underjordiska vinanläggningen känns vagt bekant från någon Bondfilm, men är kompromisslöst byggd för att minimera miljöpåverkan och maximera italiensk design. Gården omfattar 60 hektar och är planterad uteslutande med internationella druvsorter, men tanken är att blandningarna ändå ska ha en typiskt italiensk och sydtoscansk terroirstil. Idén är förstås att kunna producera större kvantiteter för att tillfredställa den värld som åtrår vin med signaturen Gaja. Man gör tre röda viner, varav Promis är det billigaste och lättaste. Druvmixen är 55% merlot, 35% syrah och 10% sangiovese. Det här vinet har en fruktig, läcker doft med drottningsylt, örter och snygga fat och vanilj. Smaken är mjukt fruktig, inte så tät, tilltalande, snudd på insmickrande. Den svagaste länken är eftersmaken som är snopet kort. Allt som allt är vinet en lättsam, lättgillad "crowdpleaser". Jättegott att dricka på egen hand, gärna sommartid. Inte dumt alls till grillat kött. Vi har sparat det några år och det här är sista flaskan. Årgång 2003 finns nu på systemet, till samma pris här hemma som i Italien. Rosades med "due bicchieri" och ett fint omdöme i Gambero Rosso.

2000 Promis IGT Toscana Rosso (Ca' Marcanda)

1998 Vigorello

Vigorello är den supertuscan som har längst historia - första årgången kom redan 1968, före exempelvis den mer berömda Tignanello. Druvmixen i Vigorello är 60% sangiovese och 40% cabernet från två olika vingårdar om totalt 11 hektar i Castelnuovo Berardenga, beläget i varma sydligaste Chianti. Vinet lagrades 18-20 månader på små franska ekfat. 1998 anses som ett mellanår, i skuggan av den makalösa hypen kring 1997. Vi har dock testat flera bra toscanaviner från 1998, inte minst kvällens andra vin. Men trots att de behövde ligga till sig, och vann på det, så håller de inte för lång lagring. Sju år, absolut inte mer, tycker vi. Ur glaset stiger en stor stalldoft, körsbär, mörk choklad. Smaken är god, fyllig och avrundad med mörk choklad, fatvanilj, mjuka tanniner och lite låga syror. Rostbiff med rödvinsås, gratinerad broccoli och haricots verts.

1998 Vigorello Toscana IGT (Fattoria San Felice, Castelnuovo Berardenga, Chianti Classico)

1998 Castello di Brolio

På toppen av mognadskurvan just nu. Klar, rubinröd med brun kant, slinkig uppenbarelse i glaset. Stall, läder, örter, sura körsbär och torkad frukt. Mycket god, väl koncentrerad smak med mjuka syror, lite friskare än Vigorello, och runda uppmjukade chokladiga tanniner. Förutom sangiovese ingår en skvätt cabernet sauvignon, men betydligt mindre än i Vigorello. Vinet vilade i 18 månader på 65% nya ekfat. Riktigt härlig att dricka idag, och tjänar inte på att ligga längre. För tillfället smakar det minst lika bra som årgång 1997 och 1999, som dock har mer framtid kvar. Vi avslutar vår 98-låda detta och nästa år...

1998 Castello di Brolio Chianti Classico (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)

1997 Fontalloro

Den storslagna årgången 1997 var genombrottet för den nya fylligare stilen av toscanaviner. Vi lagrade rätt många och har druckit åtskilliga av dem. Men inget vin har uppvisat sådan kraft och stora lagringskrav som Fontalloro, från Castelnuovo Berardenga i södra Chianti Classico. Ett riktigt monster på ren sangiovese. Varje gång vi velat glänta på korken har vi blivit lika imponerade av det här vinet. Men också fått inse att framtiden inte är här än. Stor doft med mörk frukt, körsbär i likör, choklad, massor av rostade fat och stalltoner. Smaken är mycket god och kraftfull, med friska syror av surkörsbär, dock fortfarande lite bråkig med ektanniner och slutar i en lång stram eftersmak med bra potential för att utvecklas länge till. Ugnsgrillad majskyckling med gratinerad broccoli, lök och klyftpotatis, sallad bredvid.

1997 Fontalloro IGT Toscana (Fattoria di Felsina, Castelnuovo Berardenga, Chianti)

1996 Hermitage Monier de la Sizeranne

Vi lagar en variant av kalvlever anglais, med stekt rödlök och äpple, bacon, rödvinsås och blomkålspuré. Därtill är det dags att testa en mogen tioåring från det imponerande berget vid staden Tain, där Comte Paul-Henri Monier de la Sizeranne var borgmästare i mitten av artonhundratalet. Vinet är en prisvärd mix av lägena Bessards, Méal och Greffieux. Djupt mörk färg, inte helt klar. God, vinös, mineralisk, sammansatt avrundad doft med grillade, örtiga, anis och olivtonade mognadstoner - här finns inget som sticker ut. Medelfyllig, absolut ingen tungviktare. God, avrundad, kanske ett uns jolmig, saftig munkänsla, med nedtonad fruktighet. Både tanniner och syror är uppmjukade, och eftersmaken är rätt lång. Kanske inte fantastisk, men inte dum alls. Mycket trevlig...

1996 Hermitage Monier de la Sizeranne (M. Chapoutier, Tain l'Hermitage, Rhône)

2002 Pommard Les Jarollières

En tillgänglig, rätt fyllig, rund och sammetsmjuk Pommard från fina året 2002. Mogen frukt, plommon, kanel, nejlika och lakrits. Vi lägger förstås undan det här vinet, men provar en och förundras över den redan öppna och givande stilen. Det är inte i första hand elegans eller precisa syror det handlar om utan istället mer av insmickrande rondör. Inga hårda tanniner. Ljuvt och trevligt men inte fantastiskt. Den här behöver vi inte vänta så fasligt länge på.

2002 Pommard 1er Cru Les Jarollières (Domaine de la Pousse d'Or, Volnay, Côte-de-Beaune, Bourgogne)

1997 Riesling Hommage à Jean Hugel

Vi lagar inkokt lax med haricots verts och bestämmer oss för att prova ett par mogna viner, båda från 1997. Alsace och bourgogne...1997 Riesling Hommage à Jean Hugel ger lysande möjligheter att vältra sig i de mest vällustiga petroleumdofter. Men inte bara bredd, här finns också knivskarp precision och klarhet. Vinet är inte helt torrt i munnen, men åldern och de fina syrorna gör att sötman är helt inbäddad i vinet. I smaken samsas diverse fina tropiska frukter på ett helt förtjusande sätt, mognaden gör att vinet smeker gommen och eftersmaken är lång och snygg som ville den säga: mig glömmer du inte i brådrasket. Årets rieslingupplevelse jämsides med 2000 Cuvée Fréderic Emile.

Vidare till Domaine Leroys 1997 Bourgogne Blanc. Det här vinet handlar nästan helt om ålder, med egensinnigt rökiga, nötiga, sparrisliknande dofter, med bokna äpplen och smör i en fatmurrig helhet. Smaken är lite uttorkande med åldrade citrussyror. Det är faktiskt basvinet från denna prestigeproducent! Med åtta år på nacken har det utvecklats till ett kontroversiellt vin som är mycket spännande för provaren, men drickaren protesterar och tycker det blir för extremt. Dracks till en likaledes extrem film av Theo Angelopoulos.

1997 Riesling Hommage à Jean Hugel (Hugel et Fils, Riquewihr, Alsace)


1997 Bourgogne Blanc (Domaine Leroy, Meursault, Bourgogne)