Tretton pärlor och massor av läsning

Nu på måndag kör Stockholmssektionen av Munskänkarna en stationsprovning på temat "Pärlor på beställning". De flesta av producenterna har figurerat på dessa sidor genom åren (vi har druckit alla viner utom ett - tack för passningen Peblin!) och är i mångt och mycket ett axplock av sådant vi själva har uppskattat. Så kom vi på idén att samla ihop hela klabbet i en behändig och informativ liten bag. Använd alla länkar och ni har garanterat läsning så att det räcker över helgen. Spoiler alert: vinlista i slutet.

1. Weingut Dr. Bürklin-Wolf. Läs här.

2. Weingut Josef Leitz. Läs här och här.

3. Château Montus. Läs här, här och här.

4. Rafael Palacios. Läs här och här.

5. Fulvio Bressan. Läs här, här, här, här och här.

6. Schubert Wines. Läs här och här.

7. The Observatory. Läs här och här.

8. Gilles Robin. Läs här och här.



9. Reignac. Se filmen.

10. Ric Forman/Château La Grande Roche. Läs här och här.

11. Fratelli Cigliuti. Läs här och här.

12. Luca Roagna. Läs här.

13. Eredi Fuligni. Läs här och här.

Hela listan:

81912 2009 Bürklin-Wolf Wachenheimer Riesling trocken (145 kr)
74942 2010 Leitz Bischofsberg Riesling Spätlese trocken (165 kr)

95628 2008 Château Montus Blanc, Pacherenc de Vic Bilh (195 kr)
70002 2009 As Sortes Val do Bibei, Valdeorras (349 kr)

71899 2006 Bressan Pinot Nero, Venezia-Giulia IGT (231 kr)
75825 2009 Schubert 'Block B' Pinot Noir, Wairarapa (392 kr)

71939 2005 The Observatory V Swartland Syrah (189 kr)
82952 2006 Gilles Robin Saint-Josèph Cuvée André Péalat (226 kr)

72775 2005 Grand Vin de Reignac, Bordeaux Superieur (379 kr)
71153 2009 Château La Grande Roche, Ric Forman, Napa (329 kr)

71357 2005 Cigliuti Barbaresco Serraboella (440 kr)
71405 2006 Roagna Barolo Vigna Rionda (399 kr)
92072 2004 Fuligni Brunello di Montalcino Riserva (595 kr)

Näringslivets Hus, Storgatan 19, måndag 16 april 17.30.
Inget krav på medlemskap (medlemmar har företräde vid kö).

2009 Jean Foillard Morgon Cuvée 3,14

Låt oss ha ett litet snack om det här med prestigecuvéer. Det tycks vara oundvikligt i områden som siktar på att höja sin status, och visst har det gynnat den allmänna prisutvecklingen när det gäller châteauneuf-du-pape. Idag finner vi motsvarigheter även i klunkabilitetens hjärtland Beaujolais. Vi ser Mathieu Lapierre med Cuvée Marcel Lapierre
(romerska siffor på etiketten). Yvon Métras har sin dyrbara Fleurie Cuvée L'Ultime. Nykomlingen Julie Balagny har redan lanserat sin Cuvée Simone från de äldsta stockarna i Fleurie En Remont. Jean-Marc Burgauds toppcuvée heter James (som i "Oh, James!" eller
"The name's Bond. James Bond."). Och så har vi Jean Foillard, med sin futuristiskt designade Morgon Cuvée 3,14.

Det är förstås spännande att se vad man kan göra med hårt reducerade uttag från de allra bästa lägena. Men risken är att man tappar i drickbarhet och typicitet - att det faktiskt blir för mycket av det goda, och då särskilt i osedvanligt varma år. 2009 var utan tvekan ett sådant år i Beaujolais - såpass varmt att den mest mogna frukten emellanåt tycktes ha sitt ursprung i sydligare områden. En femetta för de flesta odlarna i området, men hur blev det med lägen som redan i normala fall är extremt gynnade?

2009 Jean Foillard Morgon Côte du Py Cuvée 3,14 tar l'Autoroute du Soleil rakt ner till Medelhavet med en inledande pust av färska fikon. Frukten är solbakad, tät och mörk, med drag av moreller och plommon, kaffelikör och muscovado-socker. Mynta och andra örter ger hyggligt lyft under vingarna. I munnen handlar det om mörk sammetsfrukt - rik, tät och köttig. Solmogna farinsocker-tanniner samsas med sydfranska/italienska syror. Finishen är smått bitter och körsbärskärnig, och nog kunde längden ha varit bättre i ett toppvin som det här. Vi har svårt att se några lysande framtidsutsikter i glaset.

Men ikväll är vinet gott. Lagom rustikt och givande på ett ganska icke-elegant sätt. Hyggligt men inte klockrent till maten - och i stort sett atypiskt för beaujolais. Blint hade vi sagt côtes-du-roussillon från en bra odlare som Rivaton eller Gauby. Men no way att vi skulle vilja betala premium-pengar för detta när Foillards "vanliga" 2009 Morgon Côte du Py är ett godare vin. Där finns fortfarande transparensen och beaujolais-karaktären kvar, även om frukten uppvisar en del sydliga drag.

I jämförelse måste man säga att Yvon Métras lyckats betydligt bättre med sin 2009 Fleurie L'Ultime, som kändes lyxigare och snarare påminner om sötmogen toppklass-bourgogne. Detsamma gäller Lapierres Cuvée MMIX, en lyckad mix av uttrycken i beaujolais och châteauneuf. Och slutligen Julie Balagny, vars 2010 Simone är en av de bästa beaujolaiser vi testat. Men så var det ju en svalare årgång...

WineTrade via SB/TSE 2 april, 379 kr.

Cab franc: 4 x Catherine & Pierre Breton

Vi vet inte hur det är med er, men själva kan vi få ett ruskigt sug efter cabernet franc. Suget känns mest på insidan av kinderna. Ja, saliven börjar faktiskt att flöda så fort vi tänker på den misskända druvsorten. Men det är väldigt kinkigt med kvaliteten på druvorna och hur vinet är gjort - vad som helst duger verkligen inte. Efter rätt många halvträffar och felskär hittade vi slutligen rätt hos Catherine & Pierre Breton. Och för enkelhetens håller vi oss numera till dem.

Paret Breton hanterar konsten att göra fullt druvmogna viner med endast 12 procent tjong, och cab franc är perfekt dricka för vår- och sommarkvällar. Dessutom passar det perfekt till lamm. Så vi packade in en trekilos lammstek och fyra cabbar i bagaget och begav oss iväg mot sydligare nejder. Nu har vi gjort av med såväl påskalammet som vinerna och då kan det vara på sin plats med en liten rapport. Dessutom fick vi möjlighet att jämföra med vad vi tyckte för två år sedan.

2009 Bourgeuil La Dilettante charmar och retar aptiten med en doft som redan är fullt utvecklad. Lagårdsbacke, ankomna jordgubbar, druvtypiska carbonique-vinbär, lufttorkat kött, undervegetation och salmiak. Lättsam smak, mjukt syrlig, fullmogen och ytterst klunkbar. Här har det hänt massor av skoj på två år. Suveränt sällskap till en platta charkuterier innan maten.

Buteljerna med namnet "La Dilettante" är Catherine Bretons egna bebisar. Den röda etiketten vinifieras i hela klasar med maceration carbonique utan tillsats av svavel. Det här är den så kallade "Jules- Chauvet-metoden" som används för att göra hantverkar-beaujolais men även är utbredd i andra områden som Loire, Auvergne, Jura och Savoie. Vinet uppfostras i betong-ägg och buteljeras utan filtrering efter ett drygt halvår. 10 mg SO2 tillsatt.

2009 Bourgeuil Les Galichets kommer med en tät och direkt doft. Frisk mineralkänsla och renfruktiga mörka cab franc-vinbär, helt utan gröna drag. Vinet är fortfarande ungdomligt och spänstigt i strukturen, men samtidigt ack så generöst och givande. Les Galichets har en omedelbart fruktorienterad profil som träffar mitt i prick varje gång vi provar, blint eller öppet. Strålande ackompanjemang till påskalammet.

50-åriga stockar från grusplatån utanför själva egendomen. Traditionell vinifiering och uppfostran under ett år i i rostfritt stål. Ingen filtrering, 10 mg S02 tillsatt.

2008 Chinon Beaumont är elegant och komplext på nosen - vinbär, hallon, lingon, mineral, skog, gräs - med sval karaktär som helt undviker att bli negativt grön. Smaken är precis lagom tätvävd med spänstiga tanniner och svårartad fräschör i frukten. Svala mineraler och inbäddade lingonsyror understryker fräschören. Absolut renhet, och grymt läskande drickbarhet - det här är ju hur gott som helst! Största lyftet jämfört med två år tillbaks. Vann också på ett dygn i kylen. Strålande både med och utan mat.

Från 40-åriga stockar i kalkrik lerjord. Vinifieras i öppna träkar och uppfostras under ett år i använda barriques. Ingen klarning eller filtrering, 10 mg SO2 tillsatt.

2007 Bourgeuil Les Perrières har en väl utvecklad doft med varmare frukt - vid sidan av de obligatoriska vinbären drar den åt plommon och körsbär - och dessutom fatiga, lätt stalliga drag. Smaken välmatad med mogna tanniner, gott oumpf, kryddig finish och ordentlig längd. Knappast det mest läskande vinet i kvartetten - istället en oväntat fyllig och rätt så imponerande cabbe. Tydliga fat, men väl integererade, och klar potential för vidare lagring. Vinner på att karafferas en timme eller två.

Les Perrières är en av Bourgeuils bäst belägna vingårdar, med en jordmån av kiselrik lera och kalksten. 70-åriga stockar ger 20 hl/ha. Vinifieras i öppna träkar och uppfostras under två år i 550-liters ekfat varav en mindre del nya. Ingen klarning eller filtrering, 10 mg SO2 tillsatt.

Summa summarum: vi gillar verkligen stilen hos Breton. Visst har det hänt en hel del på två år, och egentligen enbart i positiv riktning. Så här pass lågsvavlade buteljer kan utvecklas lite fortare under de första åren än konventionellt svavlade cabbar, som å andra sidan är ökänt långsamma. Ska man lagra är det viktigt att temperaturen hålls under femton grader. Lättare stalltoner kan ibland uppstå, fast de brukar kunna vädras ut på en timme eller två. Men såväl Galichets som Beaumont var veritabla uppvisningar i grenarna renhet och spänst.

Vinik, 175-245 kr.  På plats €12-€18. Nya årgångar från Domaine Breton kommer till Sverige i slutet av april. Can't wait!

ps. Snygga etiketter har de också. Notera färgmarkeringarna och hur den korresponderande punkten flyttar sig från norr till söder om Loire-floden.

2003 Dönnhoff Norheimer Kirschheck Spätlese

Redan från början - i mars 2005, när vi precis hade köpt Dönnhoffs
2003 Kirschheck Spätlese - framstod det med all tydlighet vilket enastående vin det är. Fortfarande är det plättlätt att framkalla känslan i ögonblicket när den fenomenala koncentrationen av charmerande fruktaromer först träffade tungan.

2003 var ju en galet extrem årgång i Tyskland liksom annorstädes i Europa. Många odlare plockade i panik när syrorna föll som en sten och sockerhalterna steg i rekordfart. Ja, det går till och med historier om folk som först tillsatte syra i musten för att sedan de-acidifiera det färdiga vinet. Panik, som sagt - eftersom druvorna ännu inte uppnått sin fenoliska mognad. Men de som fixade värmeböljan gjorde sina bästa viner någonsin. Över till Helmut Dönnhoff:

“At first we thought that 2003 was too dry and ripe for Riesling, but after the first tasting of the wines we immediately saw the balance. The acidity is very pure and pronounced. Normally we lose about a gram of acidity during fermentation but not in 2003. This is definitely my best vintage yet, better even than 1971, but it needed more work than any other, especially in the vineyard, because it was complicated by extremes. It was as though I were suddenly given a Ferrari but there was no-one to tell me how to drive it. It was possible to make far more mistakes in 2003 than usual."

"My harvest schedule was quite normal this year, perhaps a week earlier than usual but not more. Riesling simply has to put in time in October. If I had harvested in the middle of September, I would have had virtually the same analyses, but that's about all I would have had, not the flavors."

Cool kille.

2003 Dönnhoff Norheimer Kirschheck Riesling Spätlese har en elegant touch av petroleum och skiffermineraler, men i övrigt doftar det bara renfruktigt och ungdomligt. Här finns ingen honungs-botrytis att tala om, snarare en stor lyxig presentkorg av ljusa tropiska frukter.

Och som så ofta är det i munnen det riktigt lyckade vinet bevisar sig. Mmm, vilken koncentration av fullmogna aromer! Och vilken luxuöst krämig munkänsla! Vi ser inte minsta problem med fräschören - här finns alls inget tungt eller kletigt, och fruktsyrorna är förvånansvärt friska med en liten dragning åt limehållet. Kryddiga mineraltoner greppar tag i slutet, och det hela bär ut en ihållande eftersmak med ovanlig längd och beundransvärd balans mellan alla presenterade aromer och syror.

Man vill såklart leta efter körsbären som gett namn åt vingården, och med lite god vilja kan man nog hitta några rödare bärtoner i fruktkorgen också, även om vi knappast hade noterat det i en blindprovning. Ädelröta var som sagt inte med på kartan, men vi tar ändå vinet till en skiva bloc de foie gras på rostat bröd och det mötet blir rysligt gott. Lagrar man bara svalt, är det ingen våghalsig gissning att detta kommer bjuda på ytterligare femton-tjugo år av prima njutning.

Tasting chez Vinosapien

Vinbaren: 2006 Montille Malconsorts

Vinbaren: kvällsdagis för vinnördar och importörer.

Tre blinda: chardonnay! Chablis, Meursault och Sydafrika.

Smart servering: en skvätt Pezerolles för att visa storheten i Malconsorts.

Sinnlig lycka i flytande form. Utan anteckningsblock.

2007 Albert Pic Chablis (mg)

2009 Domaine Dublère Chassagne-Montrachet 1er Cru Les Chaumes

2010 Domaine Chavy-Chouet Meursault Les Casses-Têtes

2006 Nicolas Potel Pommard 1er Cru Les Pezerolles

2006 Hubert de Montille Vosne-Romanée 1er Cru Les Malconsorts

Aktuell vinmeny här.

2009 Hudelot-Noellat Bourgogne Pinot Noir

Friskt nyp i den rödbäriga doften - här vankas sirliga drag av jordgubbar, hallon, vinbär, fruktkärnor, bark, ört och sten. Uttrycket är osminkat och rent, lite reduktivt till en början, och ekfaten spelar ytterst diskret understämma. Mmm, saliven rinner redan till.

I munnen slankt, friskt och spänstigt som tusan. Höga bärsaftiga fruktsyror och en god liten blodgrapefruktbitterhet. Lättfotade, kärnigt småkärva tanniner och chambollskt kalkstenig textur. Inga tecken på värme eller ekblurr i aromatiken. Rensande och läskande som en röd riesling.

Årgången har ju visat sig vara perfekt för kombinationen bra producent plus enklare lägen, och 2009 Hudelot-Noellat Bourgogne Pinot Noir är mycket riktigt mumma för medvetna purister. Det är sällan vi ser till bourgogne rouge av den här digniteten på SB. Spring till vinkällarbutikerna, eller osäkra beställningsknappen tout de suite.


Theis Vine via SB/TSE 2 april, 159 kr.

Munskänkarna provar aprilnyheter

Den som kommit för att uppröras av och/eller göra sig lustig över klantigt gjorda och defekta "naturviner" på månadsprovningen hade inte så mycket att hämta igår. Det var nämligen "vin" som serverades, varken mer eller mindre. Ett vin var dock klart annorlunda på gränsen till kontroversiellt, och kan vara värt att ägna några inledande rader.

2009 Paraschos Π-NOT är en skalmacererad pinot grigio från Collio vid slovenska gränsen. I den här trakten finns traditioner sedan 1700-talet att låta druvskalen få vara med i vitvinskaren några dagar innan pressningen. Grekiskfödde Evangelos Paraschos har gjort vin sedan 1979 och arbetar utan kemiska tillsatser i vingårdar och källare. Jäsningen genomförs med med förkultiverade naturliga jäststammar från de egna vingårdarna. Öppna träkar (tini) används för den relativt korta macerationen varefter vinet uppfostras under två år i mindre botti. Eftersom pinot gris är en mörkskalig druva, har vinet fått en orangerosa färg som mest liknar rosé.

Första sniffet är märkligt - vinet är fortfarande nästan rumsvarmt i väntan på att kylen ska göra sitt. Doften är vag och liksom undanglidande, höig och allmänt odefinierad. Syrorna märks knappt, vinet griper inte tag och det smakar inte särskilt mycket överhuvudtaget. Vi utbyter några lustigheter om den menlösa grigion och går över till att korka upp de andra buteljerna.

Kanske var det ett dåligt exemplar, för senare på kvällen är intrycket helt annorlunda. Nu har nosen plötsligt fått spets och karaktär. Här finns en smultronliknande frukt med några bitar saftigt apelsinkött, en tydlig kalkstenskänsla, fortfarande lite halm, och lätt volatila toner som man kan gilla eller ogilla. Men ingen oxidation att tala om, som man kunde befara i ett vin där det står "eventuale presenza di solforosa" på etiketten. Den lättfotade smaken har bra stuns på syrafronten och rätt hyggligt grepp. Gott om aromer men inte alls så mycket tanniner och beska som i andra skalmacererade (orange)viner vi provat, utan en lätt och pigg karaktär - uppfriskande och drickvänlig efter den rejält extraherade finaltrion. Sympatiskt och kul, faktiskt. Problemet, som vi ser saken, är priset.

Redan vid första ögonkastet blev vi förtjusta i Thomas Picos chablis från Domaine Pattes-Loup i byn Courgis, och ett par snabba sippar bekräftar intrycket från i januari. Mineraliskt och renfruktigt, naket och spänstigt, ärligt i uttrycket. My aim is true. Inköpes.

När man har de här två vinerna bredvid varandra, är det ingen tvekan om vilket som är det bättre. Den absolut rena 2010 Morgon Côte du Py har mer framträdande granitmineraler, mer järn och köttsafter och en struktur som ber om lagring även om vinet är superbt att dricka redan nu. Lapierres version ger mer bärfrukt och kryddor, med något grönare drag och en svag ton av hönshus som Andreas Larsson hjälpte oss att hitta. Men tänk er då volymen på den tonen nästan nedskruvad till hörbarhetsgränsen. Hur som helst: två underbara viner, fast det visste ni ju redan.

Intressant parbildning, och två ganska olika viner på syrahtemat som båda är rätt sköna. 2010 Domaine Habrard Crozes-Hermitage är föredömligt druvtypiskt - violer, lagerblad, svartpeppar - och karaktärsfullt i en medelfyllig, frisk och syradriven smakprofil. Vinet prickar in en sweet-spot mellan pris och kvalitet, och visst behöver vi väl minst fem hyggliga norra rhôneviner på SB att välja på till vardags? Vi lär återkomma till denna opretentiösa men klart lyckade crozes. 2010 Domaine Gauby Les Calcinaires blandar hälften syrah med resten mourvèdre, grenache och carignan - mestadels från unga stockar. Biodynamiskt och lantligt så det förslår, med osande lagårdsbacke runtom hörnet. Den som inte uppskattar doft av djurspillning bör kanske se sig om efter något annat, men vi andra kan glädjas åt en rik sydfransk plommonfrukt med rätt stor komplexitet. Smaken är väl tilltagen och rund i kroppen med gott oumpf, avmätta syror och massor av druvmogna tanniner som lär kicka in fint till en grillad lammstek. Bör drickas och kan absolut lagras något år.

Här är det heller ingen tvekan om vilket vin som är det mest intressanta och givande. 2009 Foradori Teroldego Rotaliano uppvisar en viss flaskvariation, där de flesta buteljer tycks helt rena och andra lite mer reduktiva med lätta pustar av ostbutik och utedass, som ändå inte är det minsta obehagliga. Ska vi sammanfatta teroldego i två ord så blir det blåbär och lakrits. Visst finns det en örtbukett också, lite som den man kan hitta i en norra rhône-syrah. Men det är i munnen som Elisabetta Foradori ställer skåpet. Friska, livliga, spänstiga syror i ypperlig balans med en välbyggd fruktkropp, mogna lena tanniner och en lakritsfet, nästan viskös munkänsla. Nollnian är en ynnest att dricka nu - inte minst för Foradori-fans som oss - men något års lagring kan nog lyfta upplevelsen lite till. Den nya importören har jackat upp priset onödigt mycket, men jämfört med andra viner runt 220 kr på SB är det fortfarande riktigt bra utdelning. Om ni har tillfälle, handla hos Cibi e Vini för 145 dkk. Carlo Merolli kan eventuellt hjälpa till...

ps. Väl bearbetade intryck av en binge aprilnyheter kan man läsa här.