Se där några åsikter som förfäktas av ledande figurer inom vinhandeln, sommelierskrået och utbildningssektorn. Det är också den bakgrund mot vilken man bör förstå söndagens provning på Spritmuseum, där Vin & Natur visade upp sjutton viner utan tillsatser från åren 1996 till 2004.
Sånt här är vanligtvis riktigt svårt att få tag på - liten skala och det mesta uppdrucket sedan länge - men Emil Broomé och Ulf Ringius hade nu ställt 34 gamla buteljer från nio av sina producenter på borden. Pojkarna påpekade blygsamt att urvalet inte handlade om att "visa det bästa" och att det nog kunde vara "lite upp och ner"...
2000 Le Verre est dans le Fruit
Riesling från Husseren, osvavlad. Gul färg. Oljig och lite vegetal doft med honungstoner, lime, burksparris, petroleum och mineral. Torr medelfyllig smak med bra intensitet, viss beska, stramt slut och lång efterklang. Fortfarande rätt spänstig för en fjortonåring, men lite yviga intryck jämfört med nästa vin.
2004 Zéro Default
Nedklassad riesling från Grand Cru Eichberg, osvavlad. Ljusgul färg. Ren, ungdomlig doft med persika och lime. Inget av den kufiska florjästen i 08an, inga petroleumtoner heller. Torr, linjär och stram smak med ren frisk syra utan beska. Elegant vin, förträffligt vitalt och riktigt gott.
Julien Courtois - Soings-en-Sologne, Touraine
2003 Originel
100% menu pineau. "Homeopatiska mängder" so2 (5 mg). Ljusgul, aningen oklart. God gul frukt med lite vax, nötter och smör. Tät och fortfarande rätt ungdomlig smak med frisk syra, bra balans och lite skal i strukturen. Verkligen gott, och snyggt jobbat i den varma årgången. I fin form, absolut inte på väg ner.
2000 Esquisse
100% menu pineau, senskördad. 5 mg so2. Guldgul färg, aningen oklart. Utvecklad smått kufisk doft, burkad och torkad aprikos-frukt, aningen vegetal och med inslag av ädelröta, petroleum och kräftspad. Rik smak med inarbetad restsötma och kännbar bitter alkoholvärme i slutet. Ingen direkt favorit, men absolut inte på väg ned.
2002 Ancestral
Lika delar gamay och cabernet sauvignon. Arton månader i gamla fat, 5 mg so2. Varmt rubinröd färg. Fin balans i doften mellan fruktaromer och utvecklade toner. Röda bär, läder, rost, köttsaft, örter. Komplex, torr, mjukt bärig smak med spänstigt cabbig struktur i slutet. Slankt och elegant. Lyckad och lagom långt gången utveckling - tänk mogen cru beaujolais mixad med mogen saumur-champigny. Håller nog i flera år till.
Les Cailloux du Paradis/Claude Courtois - Soings-en-Sologne, Touraine
2002 Sauvignon Quartz
Jordmån av lera och kalksten. Lagrat arton månader i använda ekfat. "Homeopatiska mängder" so2 (5 mg). Färgintensivt citrongult utseende. Ren doft med druvmogna aromer av kanderad citrus och bakat äpple samt smöriga och nötiga mognadstoner plus några droppar honung och en nypa mineral. Det finns inga grönt vegetala drag sånär som på lite tobak, så druvsorten hade vi aldrig tagit blint. I munnen rikt och intensivt med skinande gul frukt och frisk syra. Härligt vin, som dock för tankarna till mogen riesling snarare än sauvignon blanc. Inte alls på väg utför.
2000 Cuvée des Etourneaux
Chaudenay, en mutation av gamay med röd fruktsaft. Jordmån av kalksten. Två år i gamla fat, 5 mg so2/l. Ljusare varmt rubinröd färg, transparent utseende. Rätt komplex doft med drag av spillning, röd frukt, kalksten, lädersnöre, rost, kryddor, örter och gräs. Möjligen lite oprecisa toner, om man ska vara gnällig. Ganska lätt och sval smak med måttlig koncentration, något ihålig mittsmak och smått gistna tanniner i slutet. Ändå helt ok, men bör nog inte sparas längre.
2002 Racines
Mest cabernet franc, mindre delen pinot noir, gamay, gascon, côt och ett dussin andra samplanterade sorter - mer eller mindre 'hemligt' vilka, pga att vissa är 'förbjudna' i området. Jordmån av lera och kalksten. Traditionell vinmakning, arton månader i använda fat, 5 mg so2/l. Färgen är rubinröd med fin lyster och transparens. Doften vackert cabbig och rödlätt med drag av vinbär, ceder, mineralsälta, tobak och ljus tjära samt eleganta övertoner av potpourri och kryddor. Smaken lagom mogen, behagligt slank med god frukt, läskande syra och cabbig spänst i slutet. Superbt vin som visar upp den allra vackraste sidan av cabernet franc (jfr Clos Rougeard). Loire 2002 verkar drickas fint nu, det här håller länge än.
Domaine Derain - Saint Aubin, Bourgogne
1999 Saint-Aubin Rouge 'Le Ban'
Biodynamiskt och osvavlat. Varmt brunröd färg. Väl utvecklad doft med komplexa toner av röda bär, pomeranser, sous-bois, tobak och läder. Förhållandevis ungdomlig smak med proportioner ungefär som en mognande nebbiolo - dvs stora torra lädertanniner och god slank lingonsyrlig frukt. Man kan ha invändningar mot obalans åt tanninhållet, och det krävs mat. Men vinet är inte på väg utför.
1997 Gevrey-Chambertin
Biodynamiskt och osvavlat. Ljust varmröd/brunröd, något disigt utseende. Ljusa röda bär, mintiga övertoner, torkade blommor, sous-bois, små fina stalltoner. Smaken relativt lätt och elegant, med silkiga tanniner, skimrande mineraler och en liten snygg bitter apelsinzest instoppad bland bären. Ganska lätt och ljust för ursprunget, mer chambollskt. Sagolikt drickbart och lagom moget.
1996 Saint-Aubin Blanc
Biodynamiskt och osvavlat. Ljust gul färg, klart utseende. Fin doft med lite smör och messmör samt ren frisk citrus och mineral. Smaken är ren och precis, elegant i uttrycket med frisk fruktsyra och bra mognadsbalans. För karaktären, tänk avslagen blanc de blancs-champagne. Fortfarande förbluffande ungdomligt för arton års ålder, håller nog tio år till. Ostron!
Domaine Valette, Chaintré, Maconnais
2001 Viré-Clessé
60-åriga stockar i kalkhaltig lerjord, giftfri odling. 30 månader i gamla fat, 15 mg so2. Rikt gyllengul färg. Generöst gultonad frukt med kontrollerad syrepåverkan, bakta äpplen, citrusskal och distinkta mineraltoner. Rikligt givande smak med skinande syra, bra grepp, enormt vitalt och läskande i efterklangen. Lyckat exempel på att en viss oxidation inte alls behöver betyda platt och trött. Tvärtom, det här håller nog i tio år till.
Jean-Pierre Robinot, Jasnières, Loire
2003 Juliette
Komplex jordmån med röd lera, silex, kalk. Fyra år i använda fat, osvavlat. Gul färg, vackert utseende. Klockren chenin blanc i doften, fortfarande ungdomlig med mogen kvittenfrukt, mineral och en nypa tobak. Fabulöst intensiv och koncentrerad smak med generös frukt, friskt syrlig och förunderligt stram för årgången samt superren i aromerna. Enorm längd - räcker för en stunds kontemplation. Helt superbt, Grand Vin. Håller lätt tio-tjugo år till. Konsistenta intryck jämfört med i april. Provningens höjdpunkt.
Domaine du Mazel/Gérald Oustric, Valvignières, Ardèche
2003 Charbonnière
100% chardonnay, osvavlad. Ljust gul. Utvecklad doft med bokna äpplen, ändå hyfsat fräsch för elva års ålder. Avrundat mogen smak som trots anständig syra upplevs obalanserad på grund av alkohol som slår igenom ordentligt i slutet. Inte direkt på väg ner, problemen har mer med året att göra. Année de la canicule...
1999 Saint-Philippe
100 % syrah, sémi-carbonique, lång maceration, osvavlad. Ljusare varmröd färg. Charmerande rödfruktig nos med mogna jordgubbar, chark, tjära, örter, vitpeppar och salmiak. Fint utmognad smak med god frukt och smeksam munkänsla. Egentligen anspråkslöst vin från en formidabel årgång, som utvecklats väldigt fint. Så här någonting kan man föreställa sig ett moget rött från Dard & Ribo (vilket vi aldrig provat). Lagom utvecklat och supergott.
La Grande Colline/Hirotake Ooka, Saint-Péray, Rhône
2004 Saint-Péray
100% marsanne, osvavlad. Grumligt vitgult utseende. Hard-core naturvinsdoft, fortfarande förbluffande ungdomlig, med såväl antydan till inälvor/mus som reduktion och oxidation på samma gång. Örter och blommor hamnar dock på pluskontot, och frukten i mittsmaken är förvånansvärt generös. Gåslever i efterklangen kräver viss tolerans för den typen av defekt. Om så är fallet, rätt gott. Och absolut inte på väg utför. Men utan tvekan... extremt.
Domaine des Griottes, Saint-Lambert, Anjou
2004 Caroline
Liten produktion av senskördad (slutet av november) och botrytiserad chenin blanc från 100-åriga stockar. Fyra år på fat, osvavlat. Orange bärnstensfärg, klart utseende, aningen grönt i kanten. God söt doft med torkade aprikoser, inlagd kvittenfrukt och honung. Inte särskilt volatil. Fint balanserad helsöt smak med troligen uppåt 150 gram restsocker, viskös känsla och hyfsad syra. Gott, och håller förstås länge än.
16 kommentarer:
Fantastisk läsning och en grymt bra sista stycke.
Homeopatiska mängder!
Vad Johannes sa
Undertecknat, Erik
Så slutsatsen är att det spelar ingen roll om vinet är svavlat eller inte om det lagras i 4-5 år?
Frågan öppnar för en diskussion om vad som utgör ett bra lagringsvin, men det är knappast svavlet som är avgörande.
Men visst bromsas utvecklingen av svavel - så länge det är verksamt.
När det så inte längre finns något fritt so2, måste vinet klara sig vidare på följande:
Sunt pH-värde (dvs lågt)
Tillräckligt hög syra.
Solid fruktkropp, oavsett storlek.
Spänstiga druvtanniner.
Eventuella ektanniner.
Mineralitet.
Eventuell sötma.
Koldioxid.
Hur väl alla komponenter sitter ihop.
Låg förvaringstemperatur.
Syrekontakt under uppfostran verkar göra att viner blir mer okänsliga och klarar sig längre.
Lång tid på jästfällningen likaså.
Intressant.
Det finns alltså ytterligare en anledning till att änglarna ska få sitt ...
Hur, i övrigt, stämmer förutsättningarna ihop med t ex Bordeaux från 80-talet, nebbiolo från Piemonte på 70-talet, Gamay från Beajoulais etc. Inser att det blir en generalisering, men ...
En sak till, ska man döma av en del gamla skräckhistorier användes besprutning i andra mängder och mer hands-on på ganska många ställen förr i världen - hur påverkar det lagringsduglighet? Blir det som formalin eller ...
Cabernet sauvignon och nebbiolo hör ju som bekant till de mest lagringsdugliga sorterna men att gamay också hör hemma bland dem kommer nog som en överraskning för de flesta.
Jo, under 70/80-talen användes en hel del förkastliga metoder (övergödning, växtgifter) i vingårdarna, inte minst i Bordeaux och Piemonte. Nu har väl många förstått att det var fel väg att gå. Frågan är hur de vinerna skulle blivit med dagens mer medvetna förhållningssätt? Och svavel borde knappast vara avgörande med de sturska tanninerna i bdx och barolo.
Även en större piemonte-producent som Borgogno kör giftfritt och lågsvavlat idag.
Men... flera av naturvinsproducenterna verkar blicka längre tillbaka, mot ett 1800-tal då vingårdarna oftast var samplanterade med många olika druvsorter och monokulturen ännu inte hade slagit igenom.
Claude Courtois' Racines är ett fint exempel på det. Avsikten verkar vara ett klassiskt långsamt "vin de garde", som förr i tiden. Vinet är byggt för att klara tid, och behöver tid.
Igår fick vi prova årgångarna 2008, 2009 och 2010 av Racines. De är fortfarande alldeles för unga, men verkligt lovande. Landar väl som den goda 02an om 5-8 år...
Det tas upp en väldigt viktig poäng här, att ett vin är lagringsdugligt beror inte av en faktor utan en samverkan mellan faktorer. Alla har vi varit med om viner vi trott varit lagringsviner men som klappat ihop efter några år, detta beror sällan på en sak utan på ett flertal faktorer. Däremot kan lagringståligheten öka om man förändrar sammansättningen åt gynnsamt håll. Jag tycker det är väldigt tråkigt att det blivit en sådan extrem vi och dom polarisation i vinvärlden, ett bra vin är fortfarande ett bra vin. Att man inte svavlar ett vin gör inte automatiskt att det måste drickas momentant, men samtidigt kräver det mer av vinmakaren. Jag tror att det är en del vinmakare som inte når riktigt ändra fram här, de har inte tillräcklig perfektionism för att köra osvavlat och sedan är ju vissa druvor mer eller mindre känsliga. Toner av sur mjölk och leverpastej hittar man sällan i andra viner än sk naturviner.
En föregångare för lågsvavlat/osvavlat är Chateau Beaucastel. Under åren som gått har jag provat vinet mer än 100 ggr. Flera årgångar har påvisat en oroväckande flaskvariation (exempelvis 1990 och 1998, bägge två varma årgångar), jag har alltid frågat mig om flaskvariationen varit mindre om de svavlat mer. Förmodligen är det fler bakomliggande faktorer men det är alltid lätt att förenkla och tro att det enbart är pga svavlet.
Förståsigpåare skall man sällan lyssna till, jag vet inte hur många tyckare som sagt att Toscana 97 är en död årgång med en masssa gamla lik, korrelationen till de som pratar om svavlet i originalinlägget är oroväckande hög. Jag själv låter näsa och mun avgöra om viner är goda.
Högintressant provning och läsning!
Vänligen förklara vad du menar med "linjär smak".
Nils Gustaf - ber om ursäkt för obegriplig vinprovarjargong.
Såhär: att smakhändelsen är jämnt fördelad. Att egenskaperna håller i sig från början till slut. Att smaken är slank och "framåt", snarare än bred och "utåt". Oftast tack vare ihållande syra, som tar ut en tydlig riktning.
Annars, se här:
winophilia.com/2010/04/03/what-do-you-mean-by-“linear”-and-“spherical”/
winespectator.com/drvinny/show/id/5309
winespectator.com/drvinny/show/id/46783
thewinecellarinsider.com/wine-topics/wine-educational-questions/abc-of-wine-glossary-of-wine-terms/
Och i det här fallet = positivt omdöme :)
"Oftast tack vare ihållande syra, som tar ut en tydlig riktning." OK ... att det var en positiv bedömning förstod jag. Och GC Eichberg är en suverän terroir för både Riesling och Gewurztraminer, så jag har ingen svårighet att tänka mig att en skicklig vinmakare kan göra bra viner från druvor där - undrar varför de klassade ner vinet? "Atypiskt"? Men, ändå ... syror har en riktning? Whatever.
Vi kan väl i alla fall enas om att smakhändelsen har en utsträckning i tiden? "Riktningen" är förstås framåt i den händelsen och ingen annanstans...
Nedklassning... behöver väl inte nödvändigtvis betyda att det subjektivt sett är "atypiskt" utan kan också bero på att ett analysvärde inte håller sig inom de ofta ganska snäva gränser som gäller i den aktuella appellationen. Tyvärr är det ju samtidigt massor av mediokra viner som klarar sig igenom.
Vad betyder "skimrande mineraler"? Är det ett uttryck för doft, smak, eller arom?
Nils Gustaf - vad är skillnaden på doft och arom?
Skicka en kommentar