Munskänkarna provar decembernyheter

Sista aktiviteten för året var den traditionella "julgodis"-provningen. Det fanns ett visst ekonomiskt utrymme för att bre på med återbäring till trägna provare. Lite mer, lite bättre, ännu roligare. Sexton viner blev det allt som allt.

Det här var kvällen när vi skulle testa nya doseringspipar som ger 4 cl i glasen. Vad vi inte visste i förväg var att det också skulle bli en hel del skvätt, spill och dräll. Underläggen vid stationerna förvandlades snabbt till olika tolkningar av Jackson Pollocks konstnärskap och vi som hällde såg ut som Arnold Schwarzenegger med ett automatvapen i varje hand.

2001 Kremser Wachtberg Grüner Veltliner från kooperativet i Krems var det roligaste vinet i första paret. Rejält utvecklat med komplexitet, ärtpuré med vitpeppar och massor av mognadstoner åt petroleumhållet. Kanske inte så tätt som man kunde hoppats, men inte heller tungt i gumpen. Många gillade. Några gillade inte alls.

Barbera och nebbiolo. Modernt och traditionellt. Vi föll litegrann för 2005 Travaglini Gattinara Tre Vigne som hade rikligt med läder, eneträ, torkade rosor och menthol på nosen och en klassiskt läderartad smak med greppiga tanniner, gott om tobak och återhållsamt med frukt. Slatten följde med hem, vi skulle lätt kunna tänka oss en flaska till.

Iberiska modernister är väl inte vår grej, men man måste uppskatta kvalitet när man ser den. 2009 Pintas Character från Wine & Soul är framställt av trettio olika samplanterade druvsorter i Douro. Här får vi frisk eucalyptus och mörk frukt helt utan brända eller rustika drag. Proffsigt som tusan, men inte direkt överjobbat. Astrales kändes däremot alltför ekig för sitt eget bästa.

Det är andra gången vi provar 2007 Collepiano Sagrantino, som övertygar igen med sin finfina frukt och väl inarbetade fatbehandling. Tanninerna är givetvis av modellen järnhandske eller lättare skruvstäd. Det behövs fett och proteiner samt gärna några års lagring. Väldigt mycket vin för 249 kr hur som helst.

Hur olika kan det bli? Domaine Girauds hårdextraherade, blåfruktiga och alkoholtunga tia - eller Vieux Télégraphes vidöppna, fint utvecklade och komplexa nollnia. Har man några som helst planer på att dricka inom kort så är det 2009 Vieux Télégraphe som gäller. Ja, senare också förresten.

Det är väl bara att konstatera: vår kärlek till Pio Cesare blir nog inte vad den har varit. Ändå är det den av kvällens tre barolo 2008 som vi gillar bäst. Kanske för att den är mest trogen sitt ursprung. Doften är öppen och fin - lite i samma anda som Gattinaran i andra paret, plus lite mjölkchoklad och grillkrydda. God att dricka redan nu, med en viss beska/bitterhet i slutet som nog rundas av med tiden.

Den modernistiska eken märks betydligt mer i Rattis Rocche, som också har mer lim i starten. Smaken är mer polerad än Pios, utan den där bitterheten, men med elegant kryddiga och vaniljtonade ektanniner av det snällare publikanpassade slaget. Säkert klockrent för restauranger men inget för oss.

Det mest fruktiga vinet i trion - massor av mogna jordgubbar, slånbär etcetera. Generösa doser ny ek också. En rik och fyllig barolo i en modern stil som vi inte kommer överens med. Tidigare provade årgångar har gett ungefär samma känsla.

Efter upptrissade förhandsrapporter hade vi höga förväntningar på 2002 Pol Roger Blanc de Blancs som inte riktigt infriades. Visst är det gott och hyfsat bra om än inte alls i klass med de följande glasen. 

Längden övertygar, medan moussen är av det där unga slaget som skummar upp i munnen, och därför tänker vi absolut lagra några år. 

Då har vinet nog också vunnit i komplexitet.

Anselme Selosse. Mannen, myten, legenden. Fy satan vad bra det här är. Surrealistiskt tydliga hyacinter slår upp ur glaset, som bjuder på en fullständigt förhäxande doft. Lätt kritiga fino-toner som ingen annan kan få fram. I munnen en pondus som placerar föregående glas i skuggan. En harmonisk mousse och underbar smakrikedom som gör att man vill dricka senaste Brut Initale redan nu och gärna varje måndag under de kommande fem åren. Degorgerad sept 2012.

Kan det bli bättre? Ja, det kan det faktiskt. 2002 Comtes de Champagne luktar sex. Eller förlåt, vi menade tryffel och vitpeppar. Lite animaliskt, kan vi väl säga. Vi ska inte räkna upp resten av allt som går att hitta här, men det är många vackra saker. Vad som till slut ställer skåpet är den fabelaktiga harmonin i smaken, den supereleganta frukten, den klockrena mineralkänslan och den smeksamt krämiga moussen. Här snackar vi perfektion.

ps. Läs Vintomas utförliga anteckningar.