Häromveckan var vi på en intressant sortimentsprovning av 76 viner i prisklassen 90-600 kr. Några stod ut från resten och levererade härliga vinupplevelser alldeles oavsett pris, men också över sitt pris - kalla det fynd eller vad ni vill. Med kära gäster på ingång och en svamp- och baconmättad kycklinggryta på spisen plockar vi fram våra två favoriter, som lämpligt nog också finns i beställningssortimentet.
Som aptitetare presenterar vi 2007 Dr Loosen Erdener Treppchen Riesling Kabinett. Det är väl inte den mest mineraliska kabinettsriesling vi smakat, kanske inte heller den mest eleganta. Men rackarns vilken charm vinet har! Helt utan gröna, ungjästiga piggelintoner serveras en veritabel fruktskål av vit persika, grön lime, mandariner och grapefrukt. Balansen mellan syra och sötma är sorglöst avvägd, och spritsen får vinet att dansa på tungan. Helhetsintrycket är så somrigt att man kan blunda och känna sig förflyttad till valfri trädgård och hängmatta. Våra gäster är överförtjusta, vitvinstypen är den de gillar allra mest och kameramobilen åker fram för att memorera. (88)
Domaine Saint Gayan är en familjeegendom i byn Gigondas. Historien börjar med de gamla romarna som planterade upp sluttningarna och döpte platsen till Jocunditas. 1709 tog förfadern till den nuvarande ägarfamiljen över, och 1956 var det dags att börja buteljera under eget namn. Gårdens profil är traditionella, välbalanserade viner. Gigondas Tradition blandar 75% grenache med 15% syrah, 5% mourvèdre och resten "övriga tillåtna". Stockarnas genomsnittsålder är 55 år, uttaget ligger på 35 hl/ha. Notera att man inte avstjälkar i goda år, vilket ger vinet en tydlig personlighet. Druvorna får en utdragen jäsning varefter vinet uppfostras i gamla ekliggare och 500-liters ekfat.
Ojojoj, vilken näsa! Storartat, saliven rinner redan i floder. Tobakstonerna är framträdande (tack vare stjälkarna), med bara en aning av stall. Mängder av jordiga mineraler och nyplockad rosmarin förnöjer förmodligen vilken terroirnörd som helst. Därefter slås vi av ett makalöst drag av färskpressad blodgrape som får oss att dregla likt hungriga hundar. Andra läckerheter är aromer av jordgubbe, mörka plommon, röda vinbär och körsbärskärnor, kanske en droppe kirsch. Den som gillar högra stranden i bordeaux har inte kommit helt vilse i det här vinet.
2005 Domaine Saint Gayan Gigondas Tradition har en drygt medelfyllig, balanserat sötfruktig, friskt blodapelsinsyrlig smak. Vi njuter av en extremt aptitlig blodgrape/kärnbeska, ett utmärkt bett och prominenta, något kaneltorra tanniner. Eftersmaken tillfredställer, mineralisk, lång och lustfylld. Syrorna maskerar de 14,5 procenten fullständigt, och citruskaraktären får oss för ett ögonblick att undra om kan det handla om tillsatt citronsyra. Men skit samma - detta är utan tvekan outstanding stuff i en klassisk stil! En första mognadsfas är redan här, men vinet bör hänga med och utvecklas i sju-åtta år till. (91)
ps. Vilken härlig rhône-årgång den var, 2005! På många sätt bättre än 2007. Läs vad vi tyckte om den mogna versionen av 2000 Saint Gayan Gigondas.
20 kommentarer:
Intressant X 2. Treppchens spätlese fick en rejäl omgång av Nettare för något år sedan, är skillnaden bara att kabinetten är mindre söt, eller framför all att det gått ett år?
Drack själv Dönnhoffs torra instegsriesling 2008 över två dagar. Ett tydligt exempel på varför man lagrar. Väldigt äpplig, bra mineral, bra syra och väldigt lovande för en dieselgrävling, men närmast slöseri att plonka redan.
Så, Saint Gayan är framme vid 2005, trevligt. 2000 var oväntat bra, 2003 var mer som väntat och 04 missade jag helt. Den här låter ändå inte riktigt bekant, med så framträdande citrussyror. Minns att jag tyckte att 2000 kändes syrahdominerad och förvisso hade bra syror, men minns inte riktigt något citrusdrag. Till det här priset är det nog bara att testa igen.
Hej Henrik! Erik/WP och Anders/NeG var med och provade. Vi var helt överens om Saint-Gayans goda egenskaper...
2007 Treppchen Kabinett var betydligt mer jästig och piggelintonad i början. Nu har den nått en fruktigare fas som vi gillar skarpt. Visst finns det restsötma, men allt är så fräscht presenterat.
Och spritsen är som frizzante mineralvatten.
Dönnhoffs 2008 Riesling Trocken har vi också diggat här hemma. Inget slöseri att dricka tyckte vi. ;-)
En orelaterad fråga - i Bristlys nyhetsbrev nämns en provning av Bordeaux i prisklassen 100-200 kr för att ta fram kandidater för beställningssortimentet. Då Gabriel där skriver "med assistans av T från bloggen Finare Vinare" undrar jag om det finns möjlighet att få läsa en blogpost om den här provningen - skulle vara intressant att höra om intrycken
Vågar man hoppas på att nästa Bristly-bordeaux är Ch.Cambon la Pelouse 2006?
/Patrik
Det var väl mest när jag drack andra dagen som det där med slöseri ploppade upp i skallen.
Hoppas att det ändå framgår att jag diggade Dönnhoffen ...
Kul att höra att Saint Gayan fortsätter att visa framfötterna. Min favoritproducent ifråga om Gigondas (tillsammans med Santa Duc).
Eftersom det försvarliga parti av 01:an som jag köpte på rea (119 SEK) för fyra och ett halvt år sedan nu tagit slut har jag just införskaffat en 05:a för provsmakning. Så jag hoppas förstås att ni har helt rätt i ert omdöme.
Kan för övrigt hålla med Henrik om att detta vin smakar mer Syrah än det innehåller (bara 15%). Men det blir ju inte sämre för det.
Kristian - bordeauxprovningen var väldigt lärorik, inte minst som den var helblind. Men det har gått alltför lång tid för att det ska vara fruktbart att blogga. Ett par minnen kan vi bjussa på: 2006 Rauzan-Segla var inte ett dyft bättre än 150-kronorsvinerna. Och 2005 Reignac var en härlig muskelbordeaux, kanske det största/bästa vinet bland de ca 30 vinerna.
Patrik - du läser våra tankar. Visst är det 2006 Cambon La Pelouse som dyker upp nästa gång.
Alla runt bordet var helt överens om det vinet.
Anders - det skulle förvåna oss om du blev besviken, inte minst som du känner egendomens stil sedan tidigare. Vill du beskriva hur du upplevde nollettan? Vi missade den, tyvärr.
F&V: Jämfört med 00:an (som var ett charmtroll redan i ett tidigt skede) var den, som väntat, något vresigare och inte fullt lika tillgänglig till en början. Men den artade sig snabbt och den sista flaskan, konsumerad i oktober 2009, var sublim.
Men ingen Saint Gayan jag hittills stött på (1999-2001) har varit sådan att jag känt mig benägen att sätta dit en "Pluto sticker" ("do not upen until ..."). Annorlunda kan det uppenbarligen vara med Santa Duc, vars tanniner i årgång 04:a var sådana att jag aldrig kunnat gissa att det i huvudsak var en Grenache jag hade i glaset.
Hmm, 2006 Rauzan-Ségla har fått mycket skit sedan den där provningen. Och det kan den gott ha. Såå dålig var den väl kanske inte (långt från sämst under kvällen och 88-89 blint från mig), men förstås fullständigt underkänt med tanke på prislapp.
Men Patrik - hur tusan kunde du lista ut att Cambon la Pelouse är på gång?
Frankofilen - Saida du vet, har du blivit av med nycklarna så bara släng in en tusenlapp på mitt BG så skickar jag ett SMS...
/Patrik
Anders NeG låter för övrigt som ett bra namn på en vinkritiker - inte mycket som svingar sig över 90p-ribban där inte.
Har ännu inte haft tillfälle att ta den planerade testrundan med Saint Gayans Gigondas i årgång 05. Däremot har jag i kväll provat deras Côte du Rhône i årgång 07. Den senare ger i likhet med flera andra 07:or av lättare kaliber osedvanligt mycket vin för pengarna (priset i beställningssortimentet är 112 kr).
Apropå vad ni skriver om 2005 kontra 2007 i södra Rhônedalen är mitt allmänna intryck så här långt att de lite enklare vinerna är svårslagna i årgång 2007. När det gäller tungviktarna har jag däremot en känsla av att 07:orna ibland fått lite väl mycket av det goda. De exemplar jag hittills provat har inte riktigt varit min likör (sic). Genreöverskridande kanske man kan säga om man vill vara välvillig. Men om det är Rhônevin jag vill dricka föredrar jag nog årsmodell 05 och vill jag ha något riktigt "liquoreux" tar jag nog hellre steget fullt ut och öppnar en Amarone.
Eller vad säger ni?
Apropå Bristly-bordeaux så sitter vi med Ch.Le Doyenné 2005 i glasen som är mycket trevlig med sin stenfruktsparfym a´la mörka körsbär, valnöt, farin och sådär pampigt torrkryddig som bara bordeaux kan vara.
Saftig och nästan läskande munkänsla med finpulvriga tanniner.
150SEK gör det här till bästa köpet sedan Vaticanen.
Testpanelen var uppenbarligen av yppersta klass ;-)
Bra jobbat!
/Patrik
Damn right, Henrik - inga gratis shelf talkers för halvbra vin från min penna. En riktig skala börjar på noll och ryggar inte för negativa tal när det behövs :-)
Anders: Precis, vadå 50 for showing up? Är det dåligt blir det minus för showing up och så tar vi det därifrån.
Hmm, var la jag nu min flodhästpiska ...
Tja, då har vi även hunnit med att prova Saint Gayans Gigondas 2005. Blodgrape var ordet sa Bill. Smakreferenser bör kanske tas med en nypa salt (vetenskapen hävdar att även en god provare egentligen bara klarar att särskilja/urskilja tre smaker i ett och samma vin) men här träffar ni helt rätt.
Fascinerande hur aromatiskt olika det här vinet kan vara från en årgång till en annan. Har inget minne av denna ganska tydliga blodgrapesmak från tidigare årgångar. Den gemensamma nämnaren är att vinet alltid är balanserat, elegant och relativt komplext men rent aromatiskt uppvisar det årgångsvariationer i en omfattning som jag annars bara förknippar med Riesling.
Helt klart är detta ett mycket angenämt och uttrycksfullt vin. Det är (förstås) också avsevärt öppnare än 2001:an var i motsvarande stadium.
VI instämmer om dina gemensamma nämnare, Anders, men hur menar du med "förstås"?
En hel del nollfemmor har ju varit knutna på senare tid, enligt modellen "ju mer struktur desto mer tendenser till tunnel".
Både Saint-Gayan och Bosquets grenachecuvée överraskade oss med att vara så öppna som de var.
Kanske ska vi våga korka upp någon mer nollfemma? De är ju så goda, och vi bangar inte för lite tanniner.
Jag kanske förutsatte för mycket när jag skrev "förstås". Ni har säkert avsevärt bredare erfarenhet när det gäller södra Rhône. Men ingen av de 05:or vi fiskat upp ur källaren på sistone har känts vrång eller svåråtkomlig. Bland exemplen återfinns Santa Duc Gigondas Tradition (långt mer drickmogen än 04:an i motsvarande skede), Domaine de Beaurenard CdP (ungefär lika öppen som 00:an i motsvarande skede) och Domaine de l'Hortus Grande Cuvée (som vi parallellprovade mot La Bastide Blanche 2007 för någon vecka sedan).
Apropå årgångsvariationer är jag fortfarande lite nyfiken på hur ni ser på 2005 kontra 2007, särskilt som ni själva tar upp den tråden i slutet av ert blogginlägg. Mina egna, mycket preliminära tankar om den saken hittar ni i tidigare kommentar.
Julien Barrot sammanfattade saken på ett bra sätt när han sa att hans nollsjuor blivit väldigt lyckade men att han generellt föredrog stilen i 2005.
De traditionella nollsjuorna kan knappast sägas vara likörtonade eller gränsöverskridande. De behöver sina sju år från skörden och kommer att bli lysande måltidsviner. De modernare, sötfruktiga vinerna är kanske mer lämpade för njutning på egen hand eller till ost.
Vi drack också Hortus Grande Cuvée rätt nyligen. Det viner har aldrig sett skymten av tunnel och lär nog inte göra det heller....
Hmm, När jag drack min tredje l'Hortus fick jag aningen tunnelvibbar, faktiskt ... De två första var närmast to die for, men den tredje fick jag känslan av att syrah-delen inte riktigt var med på banan. Jag fick lite lust att gå till Frankos tatuerare då, vill jag minnas.
Jag har två kvar som jag hade tänkt spara något år till - vad göra nu, med tanke på att drt ni säger låter som en signal att gå direkt till l'Hortus utan att passera gå?
Skicka en kommentar