2000 Domaine Sarda-Malet Terroir Mailloles

Vi insåg nyligen att en hel del saker vi gillat den senaste tiden - kategorin franska kvalitetsviner i mellanprisläge - hamnat i Sverige tack vare Swedish Wine Cellar i Lidköping. I oktober lanserar man exempelvis 2004 Château La Tour de By, en médoc cru bourgeois på SB för 134 kr. Vi kontaktade vd Jonny Thornell för att få deras nyhetsbrev och han uppmärksammade oss på kvällens vin.

Domaine Sarda-Malet är en vinegendom om 51 hektar strax söder om Perpignan. Gården har buteljerat sitt eget vin sedan 1982. Det var morfar Jérôme Sarda som köpte vinmarkerna nedanför Mont Canigou. På den tiden såldes det mediokra vinet i bulk. Idag är det dottersonen Jérôme Malet som driver egendomen med ekologiska metoder, inriktad på högsta kvalitet från gamla stockar, där sélection massale (urval av nya sticklingar från de bästa plantorna), hård beskärning och grönskörd ger låga skördeuttag (20 hl/ha för Terroir Mailloles). Stockarna växer i en röd jordmån från günzdelen av kvartärperioden - alltså ungefär lika gammal som människan som art.

Urbaniseringen av Perpignan tornar dock upp sig som en mörk skugga mot gården, men franska vinkritiker (La Revue du Vin de France, Bettane & Dessauve) är överens om att denna terroircuvée är ett av de bästa vinerna från Languedoc-Roussillon. Vi häller upp till brie och film.

2000 Sarda-Malet Terroir Mailloles har en djup färg i glaset, med rubinröda reflexer. Doften är god och bordeauxlik, med toner av stall, mognad, fat och choklad. Vi tittar på flaskan, står det verkligen Côtes-du-Roussillon? Jaså... då måste det vara en sydfransk bordeaux-blandning? Nä, inte alls - Terroir Mailloles görs på en blandning av syrah och mourvèdre lagrat på nya ekfat som är väl inarbetade i balans med frukten. I munnen är vinet generöst och moget med behaglig munkänsla. Balanserat, med fjorton väl infattade procent. Chokladigt, plommontonat och mineraliskt med ett litet inslag av kryddig, syltig sötfrukt som till slut avslöjar ursprung och druvor. Verkligen gott och ett skönt vin att dricka.

2000 Terroir Mailloles Côtes-du-Roussillon (Domaine Sarda-Malet, Perpignan, Roussillon)

2001 Fattoria Del Cerro Vino Nobile di Montepulciano Riserva

Montepulciano är en av Toscanas vackraste "hilltop cities". Redan namnet ger oss romantiska minnen från vistelser där. Det är dessutom ett av de säkrare korten i Toscanas ofta överhettade vinlanseringar. Priserna släpar efter brunello på ett trevligt sätt. Gillar man Montalcinos viner så brukar ju även de från Montepulciano slinka ner utan större problem. Ofta blir man mer än nöjd med sin vino nobile.

Fattoria del Cerro har man kunnat hitta på bolaget fram till för inte så många år sedan, även i ett par äldre årgångar. Vem var det som importerade då? Det goda vingårdsvinet Antica Chiusina var nog den första vino nobile vi smakade. Året var 1994, årgången 1990, priset 95 kr. Those were the days...

Idag kostar årgång 2001 av samma vin 360 dkk hos Erik Sørensen!
Vi slår till på riservan från fina 2001 istället (180 dkk), och tar med den när vi blir bortbjudna på helstekt oxfilé med vitlökssmör och färskpotatis. Vinet har en god bordeauxlik doft med fina fattoner och en gammal skomakare som stoppar sin pipa. Dessutom inslag av stall, lagerblad, ceder, samt tät mörk frukt mittemellan körsbär, plommon och svarta vinbär. Smaken är kraftfull och givande, med fatlakrits och tät mörk frukt. Här finns en känsla av både ungdom och mognad utan spår av någon besvärlig mellanfas, och en avslutning som är lång och härlig. Ett enastående vin, inte minst till kvällens oxfilé.

2001 Vino Nobile di Montepulciano Riserva (Fattoria del Cerro, Montepulciano, Toscana)

2005 Dr. Loosen L Riesling

Repris på vår nya favoritkombination: mosel, skånsk leverpastej och danskt rågbröd. Riktigt läcker mogen rieslingfrukt i doften, med persika, grönt äpple, fina mineraltoner och silverputs. Ljust gul färg, massor av koldioxidpartiklar i vinet. Lättsam smak med drag av sprite och sockerdricka, upphottat med fin sötfrukt där intensiteten har inslag av ananas-splitt. Syrorna saknar kanske lite finess, inte minst när vi har utmärkta 2002 Maximin Grünhaus Herrenberg i färskt minne. Men för 73 kr ska vi inte vara gnetiga. Vinet är ett fint exempel på hur vinerna ända ner till baskvalitet blir goda när året är givmilt. Dr. Loosen är ju dessutom ett säkert kort i moseldalen. Vi har lagt flera viner från årgången och producenten på lut. Vi fortsätter köpa tyska nollfemmor. Tack för tipset Holger!

2005 Dr. L Riesling (Dr. Loosen, Bernkastel, Mosel-Saar-Ruwer)

2004 Erbaluna Langhe Nebbiolo

Vi är bortbjudna på husesyn och en italienskinspirerad middag (insalata, zuppa di fagioli, bistecca, asparagi, fragole) så vi tar med oss den här unga biodynamiska nebbiolon. Den fylliga färgen ser moget rubinröd ut trots vinets späda ålder. Doften är liten, plommontonad, mineralisk, en smula bränd. Smaken ger unga, men helt tillgängliga tanniner i en snabbmognad stil. Vi tycker först att vinet är hyfsat bra, inte minst till maten, men det håller tyvärr inte hela vägen till merköp. Väl mycket brända toner, lite för syltigt, alltför eldigt (14%). Rätt gott om aromer och rejält drag för 85 dkk, men inte något vi får någon omedelbar lust att handla fler av.

2004 Erbaluna Langhe Nebbiolo (Andrea Oberto, La Morra, Piemonte)

2005 Emmanuel Darnaud Crozes-Hermitage Les Trois Chènes

Det är en rätt otacksam uppgift att efterträda föregående kvälls fantastiska vin. Men det blir ändå en spännande jämförelse, för Emmanuel Darnaud är en av de riktigt ambitiösa unga producenterna av crozes-hermitage. Det här är femte årgången som buteljeras, och positiva tillrop har kommit, inte minst från rhône-gurun John Livingstone Learmonth.

Doften har först uppenbar vanilj, sedan lite stall, och flera örter som vi har skoj med att urskilja. Är det lavendel? Lätt parfymerade toner finns i alla fall. Nej, salvia är det, klockren salvia! Och mint! Rentav pepparmynta, med mintkola, after eight är det som ringer kvar i munnen... vi stannar vid after eight. Smaken är kryddig, rik och fyllig med blåare, aningen bläckiga toner och en tät, malörtsbitter, smått tanninrik eftersmak som utan att vara överdrivet söt känns aningen soja/siraps-kletig och överextraherad.

Slutsatsen är att vinet i sin helhet är mindre självklart, källararbetet märks så mycket mer. Så vi faller knappast pladask, men visst är det ett ambitiöst försök. Craussie-Hermitage...

2005 Crozes-Hermitage Les Trois Chènes (Emmanuel Darnaud, La Roche de Glun, Rhône)

2004 Domaine Belle Crozes-Hermitage Cuvée Louis Belle

Regnet öser ner och ute är det högst femton grader. Det är inte mycket annat att göra än att laga en värmande boeuf bourgignon på innanlår av oxe (som man säger här i Skåne) med rökt sidfläsk, champinjoner, chalottenlök och vår korkskadade 1997 Castello di Fonterutoli. Men först en härlig brie på grännaknäcke och provsmakning av ett vin som vi är klart nyfikna på. Och nu, kära läsare med böjelser åt syrahhållet, är det dags att lystra.

Här kommer en Crozes-Hermitage från byn Larnage norr om Tain, som faktiskt är det godaste vin vi hittills smakat från denna appellation. Det är en cuvée från de bästa terrassodlingarna i branta sluttningar med 20 till 100 år gamla stockar. Man använder klasarna hela med stjälkar och allt - inget tjafs, för här är det mognad hela vägen ända ut i stjälken. Fatlagringen tar ett år i en tredjedel nya fat.

I glaset är vinet mörkt blårött. Doften är först knuten, sen inser vi att här finns massor strax under ytan. Inom kort är den vidöppen och otroligt givande - ändrar sig för varje sniff. T hittar rökt korv, mineral, violer och en djup, köttig, tjärtonad och mörk frukt med läckert björnbärssyltiga inslag. S jämför med skogsbären i Tropicana red fruit, med fokus på björnbär och svarta vinbär.

I munnen ett stort vin med ordentlig struktur och rejält lång eftersmak som vecklar ut sig i munnen. Frukten tapetserar gommen från golv till tak. Riktigt fin ursprungskänsla. Texturen är lätt simmig, här finns lite insmickrande sötfrukt och en aning eldighet (dock inte mer än 13%). Smått kärniga tanniner skvallrar om att vinet är ungt, men vi älskar ju ung syrah. Jädrar anåda vilket gott vin!

S fäller kommentaren: köttgryta i flytande form, så kvällens mat är mer än lämpad. Två timmar senare är showen över. Doften sluter sig, så vi spar resten i en 25 cl pichet med Vacuvin. Säg nu efter oss: Privatimport. Otto Suenson. Obs: viktigt.

ps. dagen efter har det tillkommit en tydlig doft av kanel, vi kommer att tänka på pepparkaka. Pepparkaka med björnbärssylt. Gott, men vinet var som bäst igår.

2004 Crozes-Hermitage Cuvée Louis Belle (Domaine Belle, Larnage, Rhône

2002 Maximin Grünhäuser Herrenberg Riesling Kabinett feinherb

Härlig aptitretande doft - en kryddörtig sval rieslingnos med frukt av moget äpple och skiffermineral samt aningar av petroleum. En stråle mogen persika skjuter igenom. Ljuvlig smak, elegant, moget äpplig, verkligt läskande och mineralisk med fin sprits och återhållsam restsötma (beteckningen feinherb) i balans med fina rena syror som bara blir mer påtagliga ju mer vi smakar. Givetvis lagringsbart fortfarande. Så gott! Och bara 8,5 procent. Perfekt till skånsk leverpastej på danskt rågbröd.

2002 Maximin Grünhäuser Herrenberg Riesling Kabinett feinherb (C. von Schubert'schen Schlosskellerei, Grünhaus, Mosel-Saar-Ruwer)

Vinsafari i Köpenhamn

Vi tar bilen över bron redan vid tiotiden för att hinna göra fyra vinhandlarstopp, bland andra anhalter. Dagens fokus är nog välbekant för läsaren: bra franska och italienska viner i mellanprisläge som kan drickas eller lagras. Priserna på absoluta toppviner är 30-40% högre än svenska motsvarigheter, medan lägre prisklasser blir jämförelsevis billigare. Men huvudsaken är ju att få vältra sig i nya upplevelser!

Efter en tur längs Amager Strandpark parkerar vi vid kanalen på Christianshavn. Lägligt nog ligger Cibi e Vini precis bredvid. Den här lilla sympatiska och helt opretto Italien-specialisten har ett urval som ger betydligt större butiker en match. Här har vi handlat vin av och till sedan 2000 (det första vi köpte var en 1997 Siepi - klart dyrare än hemma, fast den fanns) Men väljer man noga går det att göra åtskilliga bra köp. Bland ett halvdussin baroli plockar vi tre, från årgångarna 1999 och 2001, runt tvåhundra danska, och dessutom ung biodynamisk barbera och nebbiolo från Erbaluna till bra pris. Intressanta viner från andra regioner onämnda.

Efter en seriös smørrebrød-frokost på Christian IV:s Køkken runt hörnet bär det vidare. Otto Suenson på Dronningens Tvaergade är mer av en posh dregelkällare för dyrviner. Vilket sortiment här finns! Kräng av aktierna eller lägenheten och åk hit (alternativt prova privatimport från deras svenska kontor). Säljkillarna Anders och Henrik drar igång poängtugget så att vi får fälla upp paraplyet inomhus. En 2003 Hermitage från Domaine Albert Belle måske? 445dkk - den er superfed... René Rostaing, Thierry Allemand eller 2004 Fontodi Flaccianello, den er super...? Jo, det tror vi nog - här finns som sagt massor av ännu mer kanonfeta viner till än fetare priser, inte minst från Rhône och Bordeaux - men idag är vi här och fyller bruksvinsförrådet. 2005 Lisini Rosso di Montalcino - dåligt år, ingen brunello gjordes, så vart gick druvorna? Rätt gissat. 2004 Crozes-Hermitage Cuvée Louis Belle måste bara prövas. 2003 Haut-Batailley går inte att låta bli. Ok, enough is enough, mot nästa mål.

Erik Sørensen Vinhandel är avslappnad och skön att titta runt i. Här finns ett sortiment som räcker långt för den kräsne, och i ett av rummen står en binge lådor från Bouchard Pére et Fils, från by till grankry, med skylten "2005 - så er det nu!". Inte läge att fundera länge alltså. 2005 Le Chambertin kostar 1900 dkk, så vi börjar istället med att prova 2005 Monthelie, öppen sen tre dagar. Wow! En stallig, rustik, och tätfruktig rackare som går att njuta nu med lång luftning. Därefter växlar vi till att smaka på nyöppnade 2004 Gigondas Grande Romane från Pierre Amadieu. Här finns en liten, knuten doft med många kryddor. Tätt med tanniner galore i smaken, kräver lagring, men vilket vin! Vi bunkrar rejält av diverse viner och missar inte 2002 Zind-Humbrecht Riesling Heimbourg som är på 33% tilbud. Fina moselrieslingar av årgång 2002 från renommerade C. von Schubert säljs också med saftiga tilbudspriser. Château La Bastide från Corbières finns faktiskt där hemma för 87 kr, men här är priset 50 dkk. Nu när vi har chansen väljer vi istället Guilhem Durands prestigecuvée "Optimée" för tre tior extra. 2005 Lirac Corne Loup är bara för billig, så den glömmer vi förstås att köpa. Typiskt. Voff! Ett frestande, gläfsande koppel baroli från Borgogno anfaller, men vi passar och funderar på saken. Under tiden tittar vi också närmare på de lockande kronjuvelerna från Jean-Michel Gerin i Côte-Rôtie. Sammanfattningsvis har butiken ett väldigt trevligt sortiment från högt till lågt, inte sällan med riktigt bra priser. Besök rekommenderas.

Slutligen safarins mest exotiska fågel, kolibrin. Är detta möjligen grannlandets minsta vinagentur? DL Vin Aps är vinimport på en nivå som väl är omöjlig i Sverige: en kille i trettioårsåldern, en website, en fin tvårumslägenhet i Frederiksberg (som snart ska bytas mot större lokaler utanför Köpenhamn), en enda vinproducent, en sortimentsprovning och en massa hygge. Vi blir mottagna hemma hos, och sympatiske Johannes Dahl-Lumholt presenterar familjen Lichtlés viner från Gueberschwihr. Vi har övernattat och handlat på vingården 1999 och 2004, så det här besöket är efterlängtat. Vi provar 2005 Marinés (en frisk edelzwicker med fokus på mingel och skaldjur), 2004 Riesling Tradition, 2004 Riesling Goldert, 2004 Pinot Gris, 2005 Pinot Gris en Fûts samt 2004 Pinot Noir. Precis som tidigare är det framförallt vinerna från grand cru-läget Goldert som är  mest minnesvärda. Idag glänser 2004 Riesling Goldert, komplext och fint vin, både tillgängligt och utvecklingsbart. Gul färg och rik frukt i doften, med blommor och mineraler, och petroleum just om hörnet. Fina syror i balans med frukten. Borde vara på topp runt 2009. Vi köper två lådor. Priset är verkligt bra. En 1999 Riesling VT slinker med som smakprov, det var med den skörden man firade gårdens 350-årsjubileum. Tack, vi återkommer med kommentarer om den framöver.

Cibi e Vini

2001 Barolo Vigna Cucco (Cascina Cucco, Serralunga) 185 dkk
2001 Barolo (Schiavenza, Serralunga) 229 dkk
1999 Barolo Vigna Rocche (Erbaluna, Andrea Oberto, La Morra) 195 dkk
2004 Langhe Nebbiolo (Erbaluna, Andrea Oberto, La Morra) 85 dkk
2005 Barbera d'Alba La Rosina (Erbaluna, Andrea Oberto, La Morra) 95 dkk


Otto Suenson

2005 Crozes-Hermitages Cuvée Louis Belle (Domaine Albert Belle, Larnage), 149 dkk
2005 Rosso di Montalcino (Lisini, ingen brunello 2005), 156 dkk
2003 Château Haut-Batailley (Pauillac), 300 dkk


Erik Sørensen Vin

2002 Maximin Grünhäuser Herrenberg Kabinett Feinherb (C. von Schubert, Mosel), 90 dkk
2002 Riesling Heimbourg (Zind-Humbrecht, Alsace), 200 dkk
2005 Monthélie (Bouchard Père et Fils, Beaune), 220  dkk
2005 Savigny-les-Beaune (Bouchard Père et Fils, Beaune), 220 dkk
2003 Château Liversan Haut-Medoc Cru Bourgeois Supérieur, 100 dkk
2004 Gigondas Romane-Machotte (Pierre Amadieu, Gigondas), 90 dkk
2004 Gigondas Grande Romane (Pierre Amadieu, Gigondas) 130 dkk
2004 Les Calcinaires Côtes du Roussillon Villages (Domaine Gauby, Calce, Roussillon), 130 dkk
2004 Château La Bastide L'Optimée (Corbières), 80 dkk
2005 Crozes-Hermitages Les Trois Chènes (Emmanuel Darnaud, Rhône), 160 dkk
2004 Rosso di Montalcino (La Poderina), 150 dkk
1999 Campaccio Toscana IGT (Terrabianca, Radda in Chianti), 160 dkk
2001 Vino Nobile Riserva (Fattoria Del Cerro, Montepulciano), 180 dkk

DL Vin  (Domaine Lichtlé, Gueberschwihr, Alsace)

Cremant d'Alsace, 112 dkk
Marinés - Rielsing, Sylvaner, Gewurztraminer 65 dkk
2004 Riesling, 67 dkk
2004 Riesling Grand Cru Goldert, 106 dkk
2004 Pinot Noir, 68 dkk
2004 Pinot Gris, 73 dkk
2005 Pinot Gris Fûts de Chène, 91 dkk
2005 Gewurztraminer, 77 dkk
2005 Gewurztraminer Grand Cru Goldert, 109 dkk
2001 Gewurztraminer VT, 211 dkk

2003 Château Liversan

Måttligt stallig, mogen, aningen gles doft med lagerblad och saftiga svarta vinbär med inslag av torkad frukt. Medelfylligt och runt i munnen, inte så intensivt i attacken, inte så tomt i mitten, inte så långt i eftersmaken. Överhuvudtaget ganska typisk medel-médoc.

Men rätt givande ändå, allt sitter ungefär där det ska... och det var väl också precis vad vi hoppades och förväntade oss. Den är mer än drickbar, den är rentav god, harmonisk, balanserad, okomplicerad, läskande - och ofta är det ju precis vad man vill ha. Gärna till brie, pont l'eveque eller annan ost. En trevlig bordeaux helt enkelt. Cru bourgeois borde det finnas ett dussin eller två av på systemet, att dricka till vardags. Särskilt till det här priset.

Erik Sørensen Vin, 99 dkk

2003 Château Liversan Haut-Medoc Cru Bourgeois Supérieur (Saint-Sauveur, Bordeaux)

2004 Domaine Gauby Les Calcinaires

Domaine Gauby har satt ett positivt avtryck i minnet ända sedan vi drack deras 2003 Vieilles Vignes, så när vi stöter på Les Calcinaires nappar vi direkt. Ett sydfranskt vin som håller bara 12% gör oss också positivt nyfikna. Det är bara biodynamiker som klarar av den ekvationen.

Hälften av druvorna är carignan, resten syrah, grenache och mourvèdre. Andrew Jefford skriver i 'The New France': "The burly and exuberant Gerard Gauby's 32-ha biodynamic estate based at Calce is not only one of the best estates in Roussillon, but also one of the finest domains in Southern France. Gauby ensures very low yields by hard pruning and green harvesting. He also sorts his precious harvest grape by grape... Gauby has eased back slightly on the power of his extraction over the last few vintages, providing wines of greater sumptuousness and less brute force."

Violaktig blåröd färg. Doften är lantlig, lite gödseltonad, höig och blommig med salmiak och röd intensiv frukt där vi hittar drag av skogsbär, jästa körsbär och sydfranska örter - inte minst salvia. Smaken är bitig, tät och skogsbärig med hög syra. Överraskande kraftfull i den fruktiga attacken oavsett alkoholhalten, men ändå slank i munnen. Kärnig, men inte nämnvärt tanninsträv. Avslutningen är saftigt god och faller lite tvärt, men frukten minglar lyckligt nog ändå kvar efteråt.

Efter hemfärden över Öresundsbron svängde vi snabbt ihop en rustik strimlad färsk nudeldeg, och serverar pastan med smörfräst salvia och parmesan. Vinet speglar sig i dofterna från maten - rätt kul faktiskt. Det här är ett riktigt skönt vin med sin bonniga, tovigt rockiga känsla. Riktigt bra, inte minst för eko- och biovinvänner. Vi har för oss att det finns på listan hos Restaurang Landet vid Telefonplan, men nu hittade vi det i Köpenhamns vindjungel. Fler rapporter därifrån inom kort.

2004 Les Calcinaires Côtes-du-Roussillon Villages (Domaine Gauby, Calce, Roussillon)

2005 Delas Crozes-Hermitage Les Launes

Ur glaset hoppar - efter karaffering tidigare ikväll - en väldigt direkt sötfrukt. Nästan nyavärlden-björnbärssyltig, men ännu mer lik aromerna i svartvinbärs-nickel. Smaken är först mycket saftig, utan märkbara tanniner, nästan beaujolaisigt lättillgänglig.

Men senare på kvällen har det hänt saker: dunklare, sekundära aromer komplicerar vinet, det har mycket mer att ge: just nu svarta oliver, lagerblad, anis och rosor. Tanninerna är klart mer framträdande, och vinet har växt till sig märkbart. Det här är en fin årgång av Delas pålitliga standardcrozes, och den kommer bli spännande att följa framöver. Lägg undan, men glöm inte att dricka nu.

2005 Crozes-Hermitage Les Launes (Delas Frères, Saint-Jean de Muzols, Tournon, Rhône)

2006 Vins Skalli Esprit du Silène Rosé

Perfekt vin till lunchen - idag grekisk sallad, parmaskinka och melon. Smultrondoft som förra gången, men vi hittar mer av hallon och röda vinbär än sist. Smaken är somrigt saftig, lättviktig och lättsam, men felfri och bra i sin viktklass. Den lilla bitterheten räddar vinet från att bli alltför snällt. En opretentiös och välgjord rosé i rätt användbar stil.

2006 Esprit du Silène Côteaux du Languedoc Rosé (Domaine de Silène des Peyrals, Les Vins Skalli, Languedoc)

1999 Domaine Trapet Gevrey-Chambertin Ostrea

Dags för omprovning. Vi ska ge vinet bästa tänkbara förutsättningar.
Vi äter i matrummet för första gången i sommar. Det blir farmorsmat: kycklingbröstfilé med gräddsås, inlagd gurka, vinbärsgelé, hasselbackspotatis och haricots verts. Vinet är öppnat tre timmar i förväg men inte dekanterat (så vi får en del fällning på slutet).

Färgen är mörkt röd åt det murriga hållet. Första doften i glaset ger sura körsbär och därefter julmust (inte olikt en del mogna toscanare). Snart öppnar sig vinet i en avrundad, allmänt vinös och mogen doft med viss rondör och djup, men utan större definition. En aning av gräs finns, och mot slutet kommer ett doftinslag av söta hallon.

Smaken är rätt stor, har bra intensitet både i attack och efterklang, men mitten är lite tom, aningen vattnig. Syrorna är torra, åldrade, och rätt höga. Munkänslan är fin, smaken är mer givande än doften, och avslutningen är rätt lång och inte alls dum.

Helt rätt till lite gammeldags finmat. Klart bättre än förra gången, om än med liknande egenskaper. Nu var vi ju också inställda på ungefär vad som väntade. Intressant att dricka, men fortfarande finner vi varken pinotkryddor och höstskog. Och då handlar det ändå om rätt långt framskriden mognad. Alltså ännu något av en besvikelse.

ps. vi jämför gärna med de två 1999 premiers crus från Drouhin - Volnay-Chevret och Chambolle-Musigny - som vi drack i december. Den förstnämnda var klart bättre, med större charm och ungdomlig spänst - den sistnämnda mer likartad denna i doften, fast lättare och snipigare, mindre givande i munnen.

1999 Gevrey-Chambertin Ostrea (Jean & Jean-Louis Trapet, Gevrey-Chambertin, Côte d'Or, Bourgogne)

2005 Neudorf Chardonnay Nelson

Vi lagar en caesarsallad till lunch. Chardonnay med lagom dos ek brukar passa fint till. Tim och Judy Finn's Neudorf har funnits i tjugofem år och är en välrenommerad vingård utanför Nelson på norra sydön. Särskilt berömda är man för sin Chardonnay Moutere som görs med mer än en snegling åt toppviner från förebilderna i Puligny-Montrachet och Meursault.

Vi smakar på deras andrachardonnay Nelson. Här finns en smeksam, mjölksyrlig chardonnaydoft med elegant ekfatskaraktär, nötter, lite smör och vanilj. Viss mineralkaraktär med flinta. Finstilt, ren, rätt stram och bourgognelik smak med bra längd och drag av bitter lime och grape i eftersmaken. Det här är den snyggaste nyavärlden-chardonnay vi smakat hittills (men våra erfarenheter på området är rätt små). Den är i stil och kvalitet jämförbar med lyckade byviner från ovanstående Bourgogne-appellationer.

ps. efter två dagar i öppen flaska har vinet utvecklat en stor doft av flintrök. Smaken är klart större. Efter fem dagar: flintrök och stor intensiv citrus i doft och smak, med inslag av oxidation som inte stör. Ekfaten märks inte längre, vinet påminner om riktigt bra chablis.

2005 Neudorf Chardonnay Nelson (Neudorf Vineyards, Nelson, New Zealand)

2006 Patrick Clerget Tavel La Combe d'Or

Till bouillabaissen dricker vi tavel, från négociantfirman Patrick Clerget i Beaune. Färgen är relativt intensiv, nästan rosaröd. Vi får fruktiga godistoner i doften med drag av isglass gjord på blodapelsin och hallon. Smaken är snyggt torr, svagt bitter och rättframt direkt med bra frukt och hyfsad längd. Helt integrerade 14%. Bravó!

Extremt väl lämpat till den smakrika maten med rouille, saffran och kryddor. Comte Lafond hade förstås inte en chans här. Sammanfattningsvis tycker vi att det här är en bra tavel, bättre än Château d'Aqueria (oavsett om man hittade nagellacket eller ej).

2006 La Combe d'Or Tavel (Maison Patrick Clerget, Beaune)

2005 Comte Lafond Sancerre Rosé

Solen tittar fram efter regn, storm och moln - precis lagom till midsommaraftons kväll. Vi skippar öl, nubbar, sillar och annat nordiskt oskick. Istället blir det bouillabaisse och två utsökta roséviner. Först ut är en pinot noir där redan färgen ger oss vällustrysningar. En luxuöst sval färgnyans mitt emellan ljusorange, ljust tegel och persikofärg med inslag av laxrosa.

Doften är elegant, subtil, läcker - och frukten kan kort sammanfattas som en svalare variant av restaurangklassikern peach melba: persika och hallonsås. Därtill hittar vi brödjäst, kummin, en aning vanilj, grönt gräs och örter. Smaken är torr, stram, mycket lätt, urgod med en smal stråle av sötfrukt och en riktigt lång, överlägsen blodgrape- och örtbitter eftersmak.

Vinet håller 12,5%. Suveränt som apéritif (se bara till att det är väl kylt). Detta är utan tvekan den mest klassiga stilla rosé som någonsin passerat våra läppar. Inga överdrifter åt något håll, bara ren aristokratisk finess. Valspråket leder möjligen rakt in i Vatikanen, lös gåtan som tidsfördriv i midsommar!

2005 Comte Lafond Sancerre Rosé (de Ladoucette, Château du Nozet, Pouilly-sur-Loire)

1999 Domaine Trapet Gevrey-Chambertin Ostrea

Allt borde vara bäddat. 1999 - en hyllad årgång i området (inte minst lyriskt av Allen Meadows/Burghound). Trapet - en renommerad producent i Côte d'Or. Flaskan - öppnad i god tid, ej dekanterad. Osten - en mild och läckert mogen rödkittare på fårmjölk från ostbutiken vid Lilla Torg i Malmö, med ett namn som vi glömt, fast vi gjorde tappra försök att memorera det.

Men, som inte sällan händer med bourgogner, blir det en total besvikelse. Doften är liten och svårfångad, med svag flintrök och mineral, pappkartong, lite allmänt vinösa hallon och röda vinbär, en aning salmiak, och inslag av julmust i både smak och doft. Smaken har klart måttlig koncentration, mitten är tom, eftersmaken kort och torr. Inga ljuva pinotparfymer eller höstskogar i sikte. Förskräckande svag leverans på bynivå. Vi kan inte rekommendera vinet, ens för den nyfikne. Låt oss verkligen hoppas att det var en dålig flaska.

1999 Gevrey-Chambertin Ostrea (Domaine Jean & Jean-Louis Trapet, Gevrey-Chambertin, Bourgogne)

2004 Domaine de l'Hortus Grande Cuvée

Vi lagar helstekt kyckling i ugn - ekologisk från Skåne. Med olivolja, citron, salvia och kryddor. Vinet har en intensivt kryddig doft (nejlika, sandelträ), parfymerad (en rätt billig orientalisk parfym), nästan primitivo-lik (är det rent av Mauro man tänker på?). Sydfranska örter och björnbärssyltig syrahfrukt. Smaken är rättfram och lättsamt god, inte för tung och eldig, med syrah/nickelgodis och kryddnejlika. Bra balans med en del tanniner i slutet. Blir bättre efterhand och kommer ihop efter en timme eller två.

2004 Domaine de l'Hortus Grande Cuvée Pic-Saint-Loup (Jean Orliac, Valflaunès, Languedoc)

2004 Domaine Faury Saint-Joseph

Vi smakar på denna trevliga nordrhônare igen. Tät och köttigt lakritstonad syrahdoft med drag av blodig rostbiff. Mörk aromatisk frukt av björnbär och viol med inslag av rök och rökt korv. Övertoner av örter och silverputs. Smaken ger en rund och rejäl syrahfrukt med malört, sötlakrits, rostbiff och kryddor. Syrorna är avrundade och det finns en aning sötma i helheten som gör vinet lätt att dricka även efter mat. Vi borde prova med mörk Valrhona, det är så gott med syrah. Ja, det gör vi! Okej, nu hittade vi ju inte den så här direkt... men väl en 70-procentig Lindt som låg i kylen. Chokladen smakar riktigt fint tillsammans med vinet. Samtidigt håller vi ett getöga på Helen Mirren som pussas med en yngling.

2004 Saint-Joseph (Domaine Philippe Faury, La Ribaudy, Chavanay, Rhône)

2004 Chateau Bouscassé

Grillade lammkotletter och couscous blandad med stekt paprika, samt foliepaket av sparris, haricots verts och små färskpotäter. Doften är sötfruktigt merlotlik och välpackad, med vanilj i täten. Sen kommer piptobak, salvia och andra sydfranska örter. Smaken kontrasterar intressant med sin torra, sträva stil. Den ger en hel del lakrits och anis, och bra motstånd som är gynnsamt till sydfranskt inspirerade rätter. Härligt rättframt rödtjut till mat!

2004 Chateau Bouscassé (Alain Brumont, Maumusson, Madiran)

NV Jacques Tissot Crémant de Jura

Det här vinet handlade vi sex flaskor av på väg till Provence 2004. Priset var rena kapet, €5,50. Årgången var 2000, även om det inte var årgångsbetecknat. Nötiga, jästiga aromer med egensinnig Jura-profil fick oss att gilla detta billiga bubbel, så på vägen hem tog vi vägen om Arbois och köpte vi en kartong om sex flaskor till.

I våras dök det till vår stora glädje upp i BS, men med ett påslag som fick oss att gå i taket och ifrågasätta prisvärdet. 148 kr är för dyrt, sänk priset! I Arbois kostar vinet €6,90. Nu är det en nyare årgång och ny design av etiketten. Hur som helst måste vi prova.

Färgen är gröngul och moussen intensiv. Liksom förut är doften nötig och jästig, men mindre givande än vi minns. Smaken är speciell, oinsmickrande, inga charmförsök. Syrorna är lite kartiga och det finns en aning jordbeska. Avslutningen är helt knastertorr (vilket är intressant och ger pluspoäng), men tillsammans med den hårda skummande kolsyran blir det nästan baksug! Eftersmaken är mer försvinnande än försvinnande god. Men visst är det aptitretande, visst är det humörhöjande och visst blir kinderna rosiga (dock, bara 12%). Vi spar hälften och provar igen imorgon.

ps. Till grännaknäcke med pont l'eveque smakar vi igen en dag senare. Och se, nu har vinet faktiskt blivit betydligt bättre. Den rena gröna äppelfrukten kommer igenom fint i doft och smak. Tar man till vispen får man en ännu mjukare upplevelse. Vi tror att tre dagar i kylen skulle bli toppen, alternativt faktiskt lagring i ett par år.

NV Crémant de Jura (Domaine Jacques Tissot, Arbois, Jura)

1999 Castello di Fonterutoli

Du sökte ett vin, du fann ett trä, du är besviken... Vi är inne i en plågsam fas med omvärdering av våra en gång så älskade chiantiviner. Just nu behöver vi en uppenbarelse av gudomligt slag för att lägga undan fler toppviner från chianti classico. Till ost provar vi detta mogna exempel. Doften har stall, mineraler, örter, blommor, torkade och sura körsbär och en aning portvinslika inslag. Men över alltsammans ligger doft och smak av - eketrä.

Smaken är förstås rund, mogen, intensiv. Och träig. Det är helt enkelt inte särskilt kul med vin som smakar trä. Vi är ambivalenta till vidare lagring som lösning på problemet, eftersom resten av vinet börjar bli så pass färdigt. Men vi har inte mycket att välja på, vi lagrar och hoppas på det bästa. "Disappointed?" (quote sommelier Mario Moroni om nittiosjuorna). När det gäller integration av ny ek ligger bordeaux hästlängder före.

ps. 97an vi öppnade först var korkad...suck. Den får bli rödvinssås eller nåt. TCA försvinner som tur är vid matlagning.

1999 Castello di Fonterutoli Chianti Classico (Mazzei in Fonterutoli, Castellina in Chianti, Toscana)

2005 Domaine Guyon Les Dames de Vergy

Ibland är vinets roll att spela andrafiolen. Så är det ikväll, vi lagar bergtunga à la meunière: vänd i mjöl, stekt i smör, med lika smörstekta champinjoner, och så persilja och några droppar kalvfond. Därtill bräserad fänkål, haricots verts och färskpotatis. Direkt när vi drack det här vinet i början av april, tänkte vi att meunière måste vara en bra matchning.

Först ut i vinets doft har vi vanilj, sedan kommer primärfruktiga skogsbär med inslag av geléråtta, som för tankarna till maceration carbonique, och till slut övertoner av barrskog. En fruktigt beaujolaislik stil fast slankare och med högre syra än gamayvinerna därifrån. Kanske inte så mycket av elegansen man gärna vill förknippa med bourgogne, men väl kylt är vinet helt rätt till maten.

2005 Les Dames de Vergy Hautes Côtes-de-Nuits (Domaine Dominique Guyon, Aloxe-Corton, Bourgogne)

1996 Joh. Jos. Prüm Graacher Himmelreich Auslese

Varför äta efterrätt när man kan dricka den? När vi ändå talar om efterrätter är det den perfekt balanserade syran i de finaste svenska jordgubbarna man kommer att tänka på, och den läckra mognaden i en riktigt lyckad äppelpaj. Doften är ursnygg, skiffermineralisk med avvägd petroleumkaraktär, och förutom den tidiga sommarens allra vackraste blomning bjuds äppelpaj med vaniljglass. I munnen är vinet fortfarande relativt ungt, med tydlig sprits på tungspetsen, otroligt vitala syror, balanserad sötma och en superlång intensiv eftersmak av mogna äpplen. Elegans och fräschör på allra högsta nivå, sommaren förvandlad till ett finstilt ungdomselixir att njuta på egen hand i skymningen. Det är bara smaken som berusar, vinet håller ynka 7,5%. S myntade begreppet lyckovin på vår första resa till Mosel för elva år sedan. Och det är en rätt bra beskrivning.

ps. dagen efter har doften mer drag av bensin, nya inslag är övermogen melon och spad från konserverad ananas. Men syrorna i munnen är fortfarande äpplets.

1996 Graacher Himmelreich Auslese (Weingut Joh. Jos. Prüm, Wehlen, Mosel-Saar-Ruwer)

2004 Pio Cesare Barbera d'Alba

Sten, sax och påse... den leken blir rätt aktuell när man ställer olika viner av samma typ mot varandra. Det är uppenbart att Pio Boffas standardbarbera är ett enklare vin, alldeles direkt efter Alfiero Boffas mer utvecklade vingårdsbarbara. Men den skinande frukten är det som vanligt inget fel på, tillkortakommandet handlar mer om komplexitet, elegans och längd. Inget att hänga läpp för, det här är som vanligt och förväntat ett riktigt gott vin på sin ambitionsnivå. Beställer vi fler, så kommer det förhoppningsvis snart in i ordinarie sortimentet.

2004 Pio Cesare Barbera d'Alba

2003 Alfiero Boffa Barbera d'Asti La Riva

Vi grillar fläskkarré med couscous royale och blandad sallad. Under det senaste året har vi druckit två av Alfiero Boffas vingårds-barberor från 2003, detta är den tredje. Vi får en snyggt genomluftad fatkaraktär med torkade körsbär och viol, lite brända toner, örter och en fin blommighet. Smaken har hög syra med mogen saftighet, matorienterad bitterhet som av salvia, och en sammansatt helhet där inget sticker ut. Faten är fint integrerade. Alla tre vinerna har varit eleganta upplevelser som vi gärna vill passa vidare. Vidare lagring känns inte nödvändig, även om några år säkert går bra. Närhelst man längtar efter den typiskt italienska syrastrukturen - look no further!

2003 Barbera d'Asti Superiore Nizza La Riva (Azienda Agricola Vigne Uniche di Alfiero Boffa, San Marzano Oliveto, Piemonte)

2005 Guigal Côtes-du-Rhône Rosé

Här är vi bra nära definitionen av god fransk rosé som vi vill ha den. Alltså inte den kravlösa saftvarianten eller sötaktiga fruktbomben, utan ett vin som också bjuder motstånd till maten. Druvorna brukar komma från omgivningarna av byn Sablet, öster om Avignon. Hälften grenache med 40% cinsault och 5% vardera av mourvèdre och syrah. Skördeuttaget var lågt, bara 30 hl/hektar.

Doften är mandeltonad, som... ehh, solkräm... nej, det var visst näsan som var nyinsmord! Här finns hallon, röda vinbär och sydfransk garrigue som sig bör. Smaken överraskar med sin intensitet, här finns en rejäl fruktkärna med bra bitterhet och en smula eldighet (dock inte mer än 13%). Eftersmaken är lång för vintypen, och denna rosé har kraften att stå upp till det mesta i matväg. Den bjuder motstånd och ger utdelning även i små klunkar. Samtidigt är vinet läskande, och en skål pistagenötter räcker gott som tilltugg. Vi gillar det bättre än mången tavel, som ofta har högre alkohol. Även om vinet skördades för två år sedan finns inga tendenser till trötthet, istället en fin mognads-utveckling. Att detta pålitliga vin inte finns i ordinarie sortiment är en gåta. Så tveka inte, in med beställningen!

2005 Côtes-du-Rhône Rosé (E Guigal, Ampuis, Rhône)

2004 Celliers d'Orfée Cuvée Sextant

Vi tände kolgrillen direkt efter ankomsten och äter nu ryggbiff från den lokale handlarens fina köttdisk, med bönsallad och grönsallad. Den här mörka sydfransosen har en god doft: rik på vanilj från faten, medelhavsörter och regnvåt grusig cykelväg kantad av blommande fruktträd. Vi får en mineralisk, mättat rund smak med hyfsad koncentration, märkt av mörk syrahfrukt, med inslag av mörka körsbär. Fatlakritsen är rätt påtaglig, och efterhand kommer mer och mer av kryddor. Vinet är balanserat och gott till grillat kött, samt utmärkt för sitt pris. Går dessutom fortfarande att få tag på.

2004 Cuvée Sextant Corbières (Celliers d'Orfée, Vignerons du Mont Ténarel d'Octaviana, Ornaisons, Corbières, Roussillon)

2006 Vins Skalli Esprit du Silène Rosé

Vi har förflyttat oss och vårt vindrickande sextiofem mil söderut. Efter bilresan startar vi kvällen med sydfransk rosé till hackade oliver på mörkt bröd. 2006 Esprit du Silène är gjort på grenache och syrah från omgivningarna av byn Saint-Pons de Mauchiens, i området Pezenas-Val d'Herault. Metoden är saignée, det vill säga tidigt avtappad must från produktionen av rött vin. Doften spänner från smultron via jordgubbar till aningar av blodapelsin och blodgrape, med inslag av örter. Smaken är lätt och saftig, lite tunn, torr och läskande, inte alltför fruktig, med balanserad alkohol (12,5%). En liten grapebitterhet förlänger avslutningen. Serverat kylt är det en oklanderligt lättsam sydfransk rosé som vi gärna dricker igen i sommar.

2006 Esprit du Silène Côteaux du Languedoc Rosé (Domaine de Silène des Peyrals, Les Vins Skalli, Languedoc)

2004 Joh. Jos. Prüm Wehlener Sonnenuhr Riesling Kabinett

Det intressantaste i dagens "smygsläpp" är i vårt tycke ett koppel rieslingar från en av Mosels allra bästa producenter, Dr. Manfred Prüm på Weingut Joh. Jos. Prüm. Efter spännande smakprov nyligen av 2004 Graacher Himmelreich Spätlese, var vi förstås sugna på att fiska upp ett par flaskor ur detta stim. Förutom kvällens vin och 1996 Himmelreich Auslese, släpptes även Sonnenuhr Spätlese och Himmelreich Auslese från den fina årgången 2005 (öppna dem för all del inte innan 2010). En samling riktiga storheter alltså, så lycka till med jakten.

2004 var en lite svalare årgång, och i glaset ser vinet ungt, klart och oskyldigt ut med en hel del små koldioxidpartiklar. Doften är rätt blyg, aningen kryddig, med lite gröna örtiga toner, fläderblom och sockerdricka. Smaken är mycket ren och god, lätt, med bra balans mellan halvtorr karaktär och bra syra i eftersmaken. Efterhand kommer en aning honung, persika och passionsfrukt i doften och visar vägen mot framtiden. I stilen liknar den Egon Müllers 2004 Scharzhofberger Kabinett, men ett snäpp enklare. Ingen av dessa båda nollfyror slår dock ovannämnda 2004 Himmelreich, som hade en mer uttalad och speciell doft.

2004 Wehlener Sonnenuhr Riesling Kabinett (Weingut Joh. Jos. Prüm, Bernkastel-Wehlen, Mosel-Saar-Ruwer)

2006 Weingut Hirsch Riesling Zöbing

De som liksom vi blivit förtjusade av den tyskinspirerade rieslingstilen från Johannes Hirsch har nu möjligheten att prova nya årgången 2006 av det vin som blev vår favorit-apéritif förra halvåret. Doften är finlemmad, nu med sirliga drag av fruktsoda och sockerdricka. Här finns mer av gröna toner än förra året, och inte samma supermogna citrus. Smaken är inte lika intensiv, mindre av utmognad frukt. Det är ändå ett riktigt gott vin i den stil vi väntat oss, med de höga aptitretande syrorna på plats - om än inte samma klockrena fullträff som sist.

Priset i BS har tyvärr gått åt fel håll - 43 kronor plus - och därför blir 2005 Wegeler Pur just nu vårt förstahandsval som riesling-apéritif, med hedersomnämnanden till 2004 JL Wolf Jesuitengarten och 1994 "Berres" Erdener Herrenberg i ung respektive åldrad stil.

2006 Riesling Zöbing (Weingut Hirsch, Kammern/Langenlois, Kamptal)

2004 Thelema Cabernet Sauvignon

Vi var bara tvungna att öppna en flaska till efter det senaste nedslående smakprovet. Till hemlagade hamburgare med dijonmajonnäs är det här ändå helt rätt vin. Vi får direkt en bättre upplevelse än sist: rättfram doft, aningen stall, läder, rök, rostade fat, tät ung svartvinbärsfrukt, något lagerblad, enbär, pepparmynta och eucalyptus. Inget att klaga på där, fin sydafrikansk cab enligt boken. Smaken är ung och god, med frisk syra, hyggligt koncentrerad mittfrukt, inte alltför sötaktig och alltså klart mer än drickbar. Slutsatsen är att förra flaskan var ett måndagsexemplar. Puh... vi behöver alltså inte byta lådan, utan tar några i sommar och spar resten till nästa. Och blir det några över, så ska de nog klara sig ett tag till.

2004 Thelema Cabernet Sauvignon (Thelema Vineyards, Helshoogte, Stellenbosch

2003 Jacques Tissot Arbois Poulsard

Vi har en förkärlek för Jura efter våra tur- och returbesök för några år sedan. Så egensinnigt, så vackert, så perfekt för en snabb visit. Det medeltida Arbois är som ett mini-Beaune, med stadsmur, marknad, alpina influenser, lokala vinhandlare och massor av historia. Bara mer hanterligt än Beaune.

När vi besökte odlare i Alsace hade vi glada och uppskattande samtal om de ljusröda poulsardvinerna från Jura. Vi njöt flera svala flaskor på altanen strax ovanför stranden i Le Rayol nere vid Côte d'Azur. Så det är verkligen roligt att SB äntligen släppt en bra poulsard.

Vinet är smått uppseendeväckande med sin ljust tegelröda, transparenta uppenbarelse. Nästan orange påminner färgen om en tänkt mix av gammal bourgogne och fin konjak. Doften är intressant, parfymerad, blommig, moget bourgognelik, med tomatstjälk, örter, massor av nypon, apelsinskal och en aning kryddnejlika. Smaken är saftig, örtig, mogen och läskande, med runda syror och givande eftersmak.

Druvorna tycks ha mognat ut väl i det varma året - här finns inget snålt, tunt och ogint. Behaglig värme, ändå måttliga 12,5% alkohol - som gjort för varma dagar. Så läckert! Serverat lätt kylt är det ett sant originellt - och på våra breddgrader hittills obesjunget - sommarvin, som bör väcka en hel del uppmärksamhet vem man man än bjuder. Kostar €6 i Arbois.

ps. toner av gamla jordgubbar, kräftspad och lite jura-oxidation står också att finna. Intressant vin med många aspekter...

2003 Arbois Poulsard (Domaine Jacques Tissot, Arbois, Jura)

2004 Pio Cesare Barbera d'Alba

Vi lagar hemgjorda köttbullar med gräddsås, haricots verts och färskpotatis. Som matsällskap återkommer vi till detta trevliga vin - så nära komplementet lingonsylt man kan komma. Fina lingonsyror, god saftig generös körsbärsfrukt, lite kärnbitterhet och avrundande fatkaraktär. Läskande friskt och lättsamt, i en stil man bara vill ha mer av framöver.

2004 Barbera d'Alba (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

2005 Pio Cesare Piodilei Langhe Chardonnay

Ikväll smakar vi på Pio Cesares svar på meursault. Vi drack ett glas Piodilei för några år sedan i en vinmeny på Jürgen Grossmanns restaurang Gässlingen, salig i åminnelse. Vad vi åt skulle vi också gärna minnas, eftersom det var himmelskt gott. Vi kan säga det med säkerhet, eftersom det gäller allt vi någonsin åt där. Vinet minns vi som en kul ekchardonnay med en del mognad. Till och med namnet är kul. I kväll äter vi i alla fall prosciutto, galiamelon och insalata caprese.

Vinet uppvisar en ljust halmgul färg med fina tårar av glycerol i glaset. Doften ger smör, melon, liljekonvalj och lite parfym. Smaken är runt melontonad, fullt utjäst, med bra intensitet och rejäl längd. Det finns en viss eksträvhet, och en bitterhet i slutet som vi gillar. Snyggt integrerade 14%, som ändå lämnar efter sig en viss alkoholvärme i eftersmaken. Det är riktigt gott och matvänligt, men bör absolut lagras några år för att fördjupas i färg, doft och smak. Hur som helst sju resor roligare än ordinarie sortimentets 2004 Pierre Bouzerau Meursault, om än inte lika klassiskt som 02an från Domaine Matrot, eller Remi Jobards 2004 Clos du Cromin. Men nu är det ju faktiskt chardonnay från Piemonte vi talar om... så en annan referens kan vara Lidia från La Spinetta, och den brukar hustypiskt fläska på med ännu mer av ek och frukt.

2005 Piodilei Langhe Chardonnay (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

2004 Pio Cesare Barbera d'Alba Fides

Det här vinet är rena godisbutiken. Färgen är tät och mörk. Det doftar av bittermandel, kryddor, vaniljglass, smörkola, mörk choklad och fruktgodis. Fruktsmakerna spänner över hallon, körsbär och mörka plommon. En del örter finns visst också med. Den kraftfulla smaken har hög syra, godisfrukt, någon eksträvhet, viss bitterhet och en lakritstonad eftersmak. Det är typiskt för Pio Cesare, här med ganska rundhänt uppfostran i rostade ekfat. Bra utväxling för pengarna, men det klockrena fyndet är återigen den hundringen billigare standardbarberan i BS.

2004 Fides Barbera d'Alba (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

2004 Thelema Cabernet Sauvignon

Efter att på nytt ha smakat på Thelemas nollfyra, igår efter mat och idag till lammkotletter, måste vi med viss besvikelse revidera intrycken från första mötet. Ett gott och användbart grillvin denna sommar och ett par till, tyckte vi då. Men denna flaska är inte i klass med den förra, inte heller med närmaste konkurrenterna Waterford eller Rust en Vrede. Frukten är inte tät nog i mittsmaken och vi upplever vinet snällt och jolmigt, med drag av kokt svartvinbärsdryck. Även om det finns syror, saknas bärande tanninstruktur, och vinet är i sötaste laget. Det är ungt, men vi vågar oss inte på att lagra - det kommer ju inte att bli bordeaux bara för att man sparar det. För att göra ytterligare en jämförelse är Loire-francen Les Perruches ett klart roligare ungt cabernetvin, där den solmogna fruktsötman balanseras av lagerblad och malörtsbitterhet. Vi ger detta vin en chans till, kanske i duell med Waterfords cab - innan vi returnerar resten av flaskorna. Systemet praktiserar ju tre veckors öppet köp om kvittot finns kvar.

2004 Thelema Cabernet Sauvignon (Thelema Mountain Vineyards, Helshoogte, Stellenbosch)

2003 Pio Cesare Barbaresco

Det här är ett av de intressantaste av junis nysläpp i vår smak. Vi tyckte att 99an var förödande god, och årgång 2000 kom inte långt efter. Efter dubbeldekantering med en bra stund i karaffen är det dags. En riktigt god doft stiger ganska villigt upp ur glaset, med hallon, katrinplommon, torkade körsbär, nypon, nickelpastill, blommor, örter, söt piptobak, sötlakrits och vanilj. Smaken är extra kryddig för detta vin, med salmiak, brända toner, bekant fatkaraktär och en nickelliknade frukt. Syrorna som vanligt välbalanserade. En smula eldighet förlänger eftersmaken.

Till italiensk tomatbaserad matlagning med basilika, vitlök, mascarpone, svamp, balsamico och svartpeppar är det ingen tvekan om drickbarheten idag. Men efter maten blir de uttorkande tanninerna märkbara, och frukten är faktiskt fortfarande rätt knuten. Årgången är nog, trots att det smakar mer än gott, inte riktigt i klass med de ovannämnda. Det är återigen intressant att se hur även detta vin från Pio Cesare är mer hustypiskt än druvtypiskt. Förvillande många drag återfinns redan i den saftiga standardbarberan för en tredjedel av priset! Sval servering lockar fram den vitvinslika fräschören, men stänger förstås också till lite. Hårfint med tempereringen. Några års lagring ger med största sannolikhet ett än mer positivt intryck.

ps. ett dygn senare har vinet efterjäst, trots att det stått i kylen. Nu möter tungspetsen stickiga små bubblor och en försämrad karaktär. Märklig flaska, inte helt stabil alltså...

2003 Barbaresco (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

2 x 1988 Domaine Rougeot

Vi provar två halvpannor med näradöden-upplevelser. Som att dricka mumier funna i Titanics lastutrymmen, tycker S. Alltså lite chockartat till att börja med. T tycker nog att de är rätt intressanta, åtminstone Volnayvinet är också direkt ganska bra. Korkarna är i förvånansvärt gott skick, och det finns ett lätt sediment i flaskbotten. Båda vinerna är helt transparenta och ljust tegelbruna i färgen. Dofterna bjuder på avrundade, multnade drag av undervegetation, russin, fikon, plommon och kryddor. Oxidationstoner med inslag av sherry och madeira, som faktiskt försvinner med luft. Russinvatten, tycker S.

I munnen är Volnay-Santenots rund och mjuk, inte vidare tät - fortfarande på något sätt syrlig och stram med smak av det ovannämnda, samt urgammal jordgubbssaft, och stannar ett tag i munnen. Inte helt tokigt ändå... Pommarden är en lite knepigare, tuffare historia. Först bjuder doften, förutom russin, på lite frånstötande drag av ammoniak som av övermogen brie, fräna stalltoner, aningen avlopp och vinäger. Doften utveckas dock positivt efter vädring - efterhand kommer mer av örter och muscovadosocker, och de otäckare dragen försvinner. Smaken är en smula stadigare än Santenots, och till slut helt och fullt drickbar. Särskilt Pommarden har lite sandiga tanniner kvar, och är nog ändå aningen mer vital.

S befarar att gammal mög av detta slag är svårartat huvudvärks-framkallande. T är mer av den uppfattningen att det är nog precis vad de inte är. Och avslutningsvis vaknade alltså båda upp ur sin koma-dvala. Två saker är helt klara: vinerna bör dels ha luftats ett tag och dels ha en viss källarsvalka för att ge en hyfsad drickupplevelse. Glöm mat eller tilltugg och drick vinerna för sig själva.

ps. läs också vår vän Holgers intryck på Mina Viner

1988 Volnay-Santenots Premier Cru (Domaine Rougeot, Meursault, Bourgogne)

1988 Pommard Cuvée Henri Rougeot (Domaine Rougeot, Meursault, Bourgogne)

1994 Erdener Herrenberg Riesling Auslese

En intressant detalj med de mogna moselrieslingar som emellanåt släpps på systemet, är att det ofta rör sig om änkepartier. En strävsam vinodlare går i mål, och vissa av källarens viner säljs vidare till uppköpare. På korken till detta vin kan vi läsa: Gutsabfüllung Weingut C. H. Berres, Ürzig an der Mosel. Alfred Berres hade producerat hela fyrtio årgångar när 26-årige sonen Marcus, med oenologexamen från Geisenheim, tog över 2004. Men detta är ingen sorglig historia - stafettpinnen går vidare. I gårdens webstore - med imponerande sortiment - kan nu även svenskar beställa fin riesling från Mittelmosel till aptitretande priser.

Nåväl, ikväll dricker vi historia. Doften är stor och moget honungslik, med övermogna äpplen och persika, kåda från barrträd, champinjoner och stora fat, aningen målarterpentin och trasselsudd från bilverkstan. Smaken ger ifrån sig i samma stil som doften: intensivt äpplig, relativt lätt för en Auslese. Syrorna är avrundade men ändå höga, och helt ok i denna flaska. Vi öppnade en annan flaska för några dagar sedan. Där hade vinet tyvärr avlidit och hamnat i himlen för hädangångna rieslingar. Vi tror att man får räkna med ett rätt stort bortfall, men de flaskor som lever gör det med stil. En gång drack vi en 1976 Auslese till en charkuteritallrik i Zeltingen, så därför rekommenderar vi den kombinationen. Annars räcker det bra med en hängmatta i sommar.

ps. nästa flaska är ännu godare och intensivare, med klockrena höga citrussyror inte olika Rose's lime. Inte ens en isbit spär ut upplevelsen. Om resten är lika bra, får vi många fina sommarkvällar.

1994 Erdener Herrenberg Riesling Auslese (Dr. Pauly-Bergweiler, Bernkastel-Kues, Mosel-Saar-Ruwer)

2001 Domäne Wachau Singerriedel Riesling Smaragd

Här har vi en rejäl österrikisk matriesling i klassisk stil - inte det minsta insmickrande. Doften ger allmänna mognadstoner, med dopbestick av silver (Häxans silverputs är nog med på ett hörn), övermogen galiamelon och grön sparris. Smaken är god, bred, snustorr och kompromisslös. Frukten är lite gammeldags - återhållsam, snudd på knuten, med aningen bitter eftersmak. Först tänkte vi på wienerschnitzel som det perfekta sällskapet. Men ikväll blir det massor av pillade räkor på toast med majonnäs, och därefter hel rödtunga kokt i ugn vid låg temperatur. Det funkar fint. Flaskan var öppnad, återförsluten och nu drucken två dagar senare. Alltså är vidare lagring en god idé.

2001 Singerriedel Riesling Smaragd (Freie Weingärtner Wachau, Dürnstein, Wachau)

(ps. sista flaskan var outstanding i juli 2009)

2005 Sepp Moser Riesling Gebling

Sepp Mosers odlingar i Rohrendorf ligger i utsökta branta söderlägen med kalkrik lössjord, just där floden Krems förenar sig med Donau. Varma dagar och kalla nätter ger en lång mognadssäsong med skörd så sent som i slutet av oktober. Vi hade nyligen möjligheten att prova 2005 Riesling Gebling på Gondolens vinbar, och nu finns denna fina årgång att köpa i vinbutikerna. Vinet är tätt och guldgult med gröna skiftningar. Doften är generös och förförisk, med honung, persika, vanilj, mandel, lätt kryddighet och pomeransskal. Smaken ger nästan torr men ändå sötmogen riesling, intensivt fruktig, lätt aromatisk, etanoldriven (14%), med balanserande syra och en lång avslutning. Fortfarande ungt och grönt är vinet ändå helt tillgängligt nu. Lagringspotential finns förstås, och inte olikt Schloss Gobelsburgs 2005 Heiligenstein - eller Bründlmayers 2005 Alte Reben - lovar det här vinet en blandning av guld och gröna skogar.

2005 Riesling Gebling (Sepp Moser, Rohrendorf, Kremstal)

2005 Georg Breuer Rottland vs. Roseneck

Ikväll är det bäddat för en av årets mer spännande jämförelser. Vi bullar upp med grön sparris och stekt lax med hollandaise, färskpotatis och grön sallad. Men först alltså en jämförande provning. I den fina årgången har vinerna fått maximalt uttryck av sina respektive lägen.

Båda vinerna är mycket ljust guldgula med gröna skiftningar. Rottland har en intensiv, nästan kryddig doft med klockren citrus, mogen kiwi och efterhand riktigt tydlig ananas. Roseneck ger en stor och parfymerad doft av litchie, med blommiga inslag av rosor, kvitten, banan och myskliknade krydda. Båda vinernas frukt vilar på en fin bädd av ståliga mineraler.

Rottland har supersnygga höga mogna syror med karaktär av ananas, verkligen goda och redan förvånansvärt drickfärdiga. Riktigt bra fokus i mitten, följt av en lång givande eftersmak. Roseneck ger bredare, aningen lägre men samtidigt trubbigare/hårdare, inte fullt lika eleganta syror. Smaken är mer komplex och matorienterad. Till den stekta laxen känns vinet fruktigt och lite aromatiskt med vissa associationer till gewurztraminer, eller mandelblommiga viner från rhône. Som ni förstår är båda vinerna stora upplevelser på hög nivå, men i vår mun är Rottland favoriten med sin otroligt läckra syraprofil. Det är också det enda av de fyra bergvinerna som fortfarande går att få tag på.

2005 Rüdesheim Berg Rottland Riesling QbA (Georg Breuer, Rüdesheim, Rheingau)

2005 Rüdesheim Berg Roseneck Riesling QbA (Georg Breuer, Rüdesheim, Rheingau)

2003 Barone Ricasoli Casalferro

Mogen Casalferro har gett oss en hel del fina upplevelser med inslag av merlot (årgångarna 96, 97, 98 och 99) och inte minst till ost. Som ungt vin är det oftast en oborstad tuffing, med framträdande ekfatskaraktär, korinter, örter, rejält med lakrits, vanilj och mörk choklad. Och visst är det är gott och rättframt till grillat redan nu, det känns välbekant i sin burdusa internationella profil. Man får som vanligt mycket av allt, inte minst i denna varma årgång. Ikväll tycker vi att det blir i mesta laget av ny franskrostad ek, men det brukar bevisligen ge med sig med tiden. Då, om kanske fyra-fem år, får man en skönare komplexitet som utdelning för pengarna och väntan.

2003 Casalferro Toscana IGT (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)

2004 Alain Graillot Crozes-Hermitage

Vi fortsätter på temat unga syrahviner från norra rhône. Graillots vin är något mer komplext i både doft och smak än de två fina föregångarna. Mer av örter, ett litet inslag av vanilj, men också stramare, med tuffare fatlakritstoner, malörtsbitterhet och inte riktigt lika direkt och lättsamt pang på i syrahfrukten. Vinet är helt enkelt i yngsta laget. Här finns komponenter som behöver tid att förenas, så några år i källaren rekommenderas absolut. Envisas man att dricka nu får det bli till grillbiffen eller köttgrytan. Lufta ordentligt och låt det inte bli alltför svalt.

ps. efter ett dygn i öppen flaska får vi en fingervisning om vart vinet är på väg. Intressanta mognadstoner av färsk söt piptobak och runda sötfruktiga plommon med inslag av oxidation och associationer till mogen hermitage, bekräftar att vi nog inte behöver vänta i evigheter, utan snarare några år, på att vinet ska ge sitt bästa.

2004 Crozes-Hermitage (Alain Graillot, Les Chenes Verts, Pont de l'Isère, Rhône)

2004 Domaine Faury Saint-Joseph

Kul att återkomma till det här nysläppet igen efter ett par dagar. I utomhusmiljö vid grillen är rökigheten vi skrev om i förrgår helt självklar, och dominerar inte. När vinet serveras svalt utomhus är det i stället den fina syrahfrukten som hamnar i förgrunden, och vinet är en storlek större och fylligare jämfört med 2005 Les Launes. Riktigt gott. Alla vänner av syrah från norra Rhône bör skynda sig, för nu är det bråttom om man vill ha mer.

2004 Saint-Joseph (Philippe Faury, La Ribaudy, Chavanay, Rhône)

2005 Delas Crozes-Hermitage Les Launes

Vi drar ihop en grillkväll på gården och smakar först på den nya årgången av Les Launes till angelino, ett slags rökt italiensk korv.
Alla är överens om att vinet är riktigt gott. Redan när vi häller upp är utseendet ovanligt visköst, med fina tårar längs glasens sidor som vi förtjust kommenterar. Doften är extra kryddig för detta vin, med inslag av lagerblad, och frukten rik och tillgänglig i doften. Men nolltreans rökta korv hittar i inte i år. Serverat hyfsat svalt har det en primär och typisk syrahkaraktär med bra smakintensitet, och är suveränt lättdrucket med lätta tilltugg. Härligt att ha en fin årgång av detta goda vin tillgänglig under det kommande året.

2005 Crozes-Hermitage Les Launes (Delas Frères, Saint-Jean de Muzols, Tournon, Rhône)

2005 Hugel Riesling

Hugel är ett av de äldsta och mest renommerade vinhusen i Alsace, och man är inte minst berömda för sina fina vendanges tardives. Vi provade en hel del av sortimentet tillsammans med Etienne Hugel på Vinordic 2003 och det var givande. Basrieslingen gjord av inköpta druvor har dock varit en besvikelse under flera senare år, liksom även vid det provningstillfället.

Till balkonglunchen ger vi en ny chans till årgång 2005, som borde ha haft goda förutsättningar. Doften är fortfarande väldigt ung och hårt knuten, stålig och typisk för alsace. Ger ifrån sig lite mandel och känns möjligen en aning oren. Den knastertorra smaken har hårda syror, återhållen frukt och är helt matkrävande, dessutom alldeles för ung idag. Är vinet stramt och elegant eller bara stramt? Vi lutar åt det senare. Behöver lagring, men frågan är om det är värt besväret? Satsa i så fall på de högre stegen i kvalitet, "Tradition", "Jubilée" och "Hommage à Jean Hugel".

ps. var inte vinet en aning svettigt, inte helt rent? Kan det vara den förrädiska smygkorken som får oss se vinets ogina sida?

2005 Riesling "Hugel" (Hugel, Riquewihr, Alsace)

2005 Louis Jadot Couvent de Jacobins Rouge

Sommarens röda? I en fin årgång glänser även basvinerna. Doften har förförisk frukt, med hallon, jordgubb och blåbär. Gröna omogna toner och torrsträva fat ser vi inget av. Istället skiner pinot noir-frukten på ett underbart sätt, likt nickelpastiller i munnen. Smaken är lite kryddig, med en perfekt balanserad syra som gör att vinet är gott på egen hand, eller som ackompanjemang till mycket av det vi vill äta i sommar. Grillade kycklingspett med tabouleh som ikväll - visst, sjötunga meunière - japp, precis lika bra. Fyll i resten själva.

2005 Couvent de Jacobins Bourgogne Rouge (Louis Jadot, Beaune, Bourgogne)