2000 Gustave Lorentz Pinot Gris Altenberg VV

Enkelpanerad torskfilé, grönsaker och rotsaker frästa med spiskummin och koriander. Som avslutning rödkittost, ikväll taleggio. Dags att testa en Gustave Lorentz från senaste släppet, gjord på gamla stockar från Bergheim med snart sju års mognad. Doften domineras helt av honung, med inslag av mandel och botrytis och faktiskt - emserpastiller! Ni minns säkert hur de smakar. För övrigt är smaken rund, druvsöt, mogen, eldig. Inget fantastiskt vin, men gott och inte minst mycket bra till rödkittost.

2000 Tokay Pinot Gris Grand Cru Altenberg de Bergheim Vieilles Vignes (Gustave Lorentz, Bergheim, Alsace)

2003 Laurent Miquel Saga Pegot

Vi är bjudna på middag ikväll! Aaahh, rena semesterresan: medelhavsinspirerat med lammfärsköfte, tzatziki, feta, ruccolasallad, körsbärstomater, klyftpotatis. Vi bidrar med vin, det blir mycket smak och enbart sydfransk syrah. Först Alain Graillots crozes: stram, smakrik och ovanligt kryddig till maten. Sedan, mot slutet av måltiden, är det dags att växla upp till turbosyrah från solgrillade Faugères sommaren 2003. Nästan amaronelik, med busigt hög alkohol (14,5%), en del sötma, lite mineral och bra drag i smaken. Man kommer att tänka på plommon, björnbär, kaffe, choklad. Liten bit parmesan passar bra. Ett vin som behöver höga matsmaker och smakrika ostar för att hamna rätt. Barnen växlar också upp och kör till slut in i väggen. Dags att gå hem...

2003 Saga Pegot Faugères (Laurent Miquel, Languedoc)

1998 M. Chapoutier Hermitage La Sizeranne

Mogen hermitage ger oss känslan av att uppleva vin som det smakade förr i tiden, lite som en baskisk fårost kan förflytta en tvåtusen år tillbaks i fantasin. Biodynamisk odling i tre olika lägen på hermitage-berget, manuell skörd av mogna druvor, jäsning med manuell nedpressning i öppna ekfat, mognadslagring i mestadels använda fat, ingen klarning eller filtrering. Summa summarum: motsatsen till all modern likriktad vinstyling.

Efter nio år är doften dov, bärassociationerna helt nedtonade, doften mest allmänt vinös, lite portvinslik, svagt plommontonad, med subtila kryddor och tjära. I smaken dyker björnbären och hallonen upp, nu transformerade till en intensiv kärna i vinet, dock helt torr, mineralisk, nästan salt. Eftersmaken är lång. Vinet behöver mat och glänser verkligen till bouef bourgignon med couscous royale på marockanskt sätt.

1998 Hermitage Monier de la Sizeranne (M. Chapoutier, Tain L'Hermitage, Rhône)

2005 Weingut Hirsch Riesling Zöbing

Husets vin, den perfekta aperitifen...så god att smaklökarna krullar ihop sig, saliven rinner konstant och matlusten går i taket. Den lilla spritsen på tungspetsen, de klockrena syrorna, den mogna citrusfrukten, de svala järnsmakande mineralerna... mmm, vi måste bara påminna lite. Det här vinet vill du inte missa. Knappt 40 flaskor dröjer sig kvar på udda platser ute i landet.

2005 Zöbing Riesling (Weingut Hirsch, Kamptal, Österrike)

2004 Tollot-Beaut Aloxe-Corton

Typiskt för Domaine Tollot-Beaut är det här vinet mörkare i färgen, och till skillnad från Maillards 2004 Beaune Les Grèves lite grumliga uppsyn ser vi här gnistrande klara rubinröda fasetter. Doften är djup och dov med lite bränd kola från rostade fat, och en vinbärslik frukt. Lite hemligare, mer reserverat, mindre insmickrande än föregående vin. Ett par dygn i öppnad flaska har mjukat upp det som först var alltför hårt och knutet, och vädrat ut lite sumpiga fattoner. Smaken är hyfsat god och stadig men syrorna saknar tyvärr elegans. Ett lagringsvin, fast tveksamt om det är värt besväret när spetsen saknas... ikväll drack vi det till en riktigt långkokt boeuf bourgignon, ett passande sällskap till det här förhållandevis kraftiga och fyrkantiga vinet.

2004 Aloxe-Corton (Domaine Tollot-Beaut)

2004 Domaine Maillard Beaune Les Grèves

Kul att smaka den här bekantingen såhär strax efter Jadots båda Beaune Premier Cru. Les Grèves ligger dessutom mycket nära Couchereaux rent geografiskt. Men här har vi en helt annan stil, vilket redan den mörkare mer blåröda färgen skvallrar om. Den klart intressanta och komplexa doften - mineralisk som grus och animalisk som fårfett (med en lätt bris av stall) - drar mer åt mörkare skogsbär likt blåbär och vildhallon. Dessutom finner vi övertoner av sydfranska örter. Mmm, nu vattnas det verkligen... och i munnen bjuder vinet på en generöst mörk pinotfrukt med bra, lite eldig attack. Som avslutning får vi en lång god eftersmak med antydan till sylt och alkoholvärme (13,5%).

Den hittills elegantaste av våra nollfyror tycker vi ändå är Jadots Beaune Boucherottes (snyggare syror, samma alkoholhalt märks mindre, frukten mindre syltig, allmänt sirligare). Men det här vinet är också ett riktigt gott glas med bra utdelning för pengarna redan idag. Få flaskor kvar i landet, missa inte den här!

2004 Beaune Premier Cru Les Grèves (Domaine Maillard)

2004 Louis Jadot Beaune Boucherottes

Maison Louis Jadot har ett härligt urval: hela tretton olika Beaune premier cru-lägen som tillsammans sprider ut sig som en solfjäder i sluttningen väster om vinmetropolen Beaune. Boucherottes ligger strax nedanför Clos des Mouches, söder om Vignes Franches och norr om Epenots i Pommard. Sämre grannar kan man ha - läget gör oss förväntansfulla. I glaset ser vinets färg lite intensivare ut än Couchereaux, men ändå ljusröd och helt transparent. Doften är spännande med inslag av rökt korv, aningen tjärpastill och lite parfymerad skogsbärsfrukt åt det ljusare hållet. Smaken har en läcker intensitet i frukt och syra och vi är ense om att vinet redan är totalt njutbart att dricka. Båda vinerna går i samma goda fräscha husstil - men det här har betydligt mer att ge.

2004 Beaune Premier Cru Boucherottes (Domaine des Héritiers Louis Jadot, Beaune)

2004 Louis Jadot Beaune Clos des Couchereaux

Vem myntade begreppet pizzavin? Hur som helst tänker man kanske inte främst på bourgogne just då. Synd, för när man lagat en god örtig pizza vill man ju ha ett piggt syrligt rött därtill. Och därför provar vi två Beaune 2004 från Jadot ikväll. Clos des Coucheraux har god mineralisk doft med stram fräsch frukt. Smaken är vitvinsfrisk med höga livliga syror. Nästan lätt som en basbourgogne, men mer mineralisk och utan gröna toner - frukten är fin, ren och ljust bärig. En god, typisk Jadot och något av motsatsen till Tollot-Beauts mer ekigt stabila och fatrostade stil. Aptitretande innan maten och läskande god till pizzan. Nästa gång gör vi flammeküche!

2004 Beaune Clos des Couchereaux Premier Cru (Domaine des Héritiers Louis Jadot, Beaune)

2004 Tollot-Beaut Savigny Champ-Chevrey

Just nu kommer de röda nollfyrorna från Bourgogne på bred front för beställning. Årgången har fått halvhyfsade vitsord - särskilt uppmärksammad för sina syror och sin transparens - men den anklagas också för grönhet och man får tro att den kommer hamna i skuggan av hypen kring 2005. Eftersom det just nu finns en hel del tillgängligt är det bra läge att jämföra 2004. Först ut är Domaine Tollot-Beauts 2004 Savigny Champ-Chevrey 1er Cru, ett vin vi är nyfikna på då vi gillade 02an stort. Doften har en hel del mulligt rostade fat, kryddor, röda bär, lite blommiga övertoner av ros, viol och anis i en rund och givande hustypisk stil. Smaken är stadig, rätt fyllig med hyfsad strävhet och bra syror. Jämfört med den ypperliga 2002 är frukten aningen mindre intensiv, tanninerna lite grönare och eftersmaken åt det kortare hållet. Men det här är onekligen ändå ett gott vin redan idag. Det vinner lätt mot 2004 Aloxe-Corton från samma producent, den är vi inte lika förtjusta i. Ryggraden finns för några års lagring, här kan det hända bra saker med lite tid.

2004 Savigny Champ-Chevrey Premier Cru Monopole (Domaine Tollot-Beaut, Chorey-les-Beaune, Bourgogne)

2002 Langlois-Chateau Saumur Vieilles Vignes

Tillåt oss presentera kvällens utropstecken! En fatlagrad Saumur Blanc, på riktigt mogna chenin blanc-druvor av en fin årgång från 35-åriga stockar. Vi provade den på Vinordic för snart ett år sen och då var den ett av dagens stora glädjeskutt. Nu har ett restparti släppts och vi blir inte det minsta besvikna - exakt lika gott som vi minns det. Doften är smeksamt smörig som en Meursault, med mogna toner av honung, bivax, kvitten, gult äpple och citrus. Smaken är också mogen och generöst smörig, syrorna ändå bättre än hos mången bourgogne, utan bitterhet som hos chardonnay - men med bra koncentration, lite snygg fatoxidation och en lång god eftersmak. Mycket gott till ost. Köp detta lågt prissatta vin och njut!

2002 Langlois-Chateau Saumur Vieilles Vignes (Domaine Langlois-Chateau, St Hilaire St Florent, Loire)

2004 Domaine Huët Vouvray Sec Le Mont

Ikväll provar vi två chenin blancviner från mellersta Loire. Först ut en biodynamiskt odlad, ung torr Vouvray från den välrenommerade producenten Domaine Huët, särskilt känd för sina söta viner.

Huët har tre olika vingårdar där Le Mont är den vanligast förekommande och kanske bästa. 2004 var en mer "klassisk" årgång i Loire, dvs svalare och mer nyckfull. Doften har elegans med mycket god stenig, grusig mineralitet, pärontonad med inslag av kvittenäpple och lite grönt aromatiska toner. Syrorna är unga och fortfarande en aning kartiga. Men det lovar rätt gott och kommer att mogna fint om sådär fem till sju år. Hyfsat gott till både lax och Saint Albray idag.

2004 Vouvray Le Mont Sec (Domaine Huët l'Echansonne, Vouvray, Loire)

2004 Domaine Trapet Gevrey-Chambertin

Vi är ambivalenta till den här unga bourgognen. Gården drivs av en sympatisk vinmakare - efter biodynamiska principer sedan 1998 - och Tryffelsvinen brukar nosa rätt på en del gott, så vi är positivt förväntansfulla. Den har dofter som antyder längre mognad: stall, höstlöv, lite rök, en del rätt sumpiga fattoner. Men det har gått lite väl fort. Så vi får också karaktär av frukt med snabb fatoxidation. Och tråkigast av allt: syrorna är inte helt pigga och stiliga, men ändå finner vi klart mer gröna toner i vinet för varje klunk. Här väger nog tyvärr vågskålen över åt det negativa hållet, särskilt om man beaktar priset. Kul att prova, men en flaska räcker.

2004 Gevrey-Chambertin (Domaine Trapet Père et Fils, Côte d'Or, Bourgogne)

2001 Allegrini La Poja

Högst upp på kullen La Grola ligger den kalkrika vingården La Poja om 2,5 hektar. Det är också namnet på det här stora cruvinet på ren corvina utan tillsats av torkade druvor, något av definitionen på en supervalpolicella om man så vill. Sist vi drack den var årgång 97 eller 98 tror vi, mycket bra var den i alla fall. Eftersom kvällens jubilar var med och diggade även vid det tillfället, är det verkligen läge att prova den nya nysläppta 2001. Maten ropar efter ett intensivt vin: Innerfilé av hjort, gräddstuvad svart trumpetsvamp, rödvinsreduktion och rösti. I glaset rinner vackra tårar längs med sidorna, färgen är mörkt rubinröd. Doften ger russin, örter, körsbär och choklad. Smaken är lite sötfruktig, rik, kärnig, tillgänglig med bra syror och lång lite eldig eftersmak. Mycket gott redan nu, och med en lång framtid att växa till sig ytterligare. Vi ses igen i framtiden.

2001 La Poja Veronese IGT (Allegrini, Fumane di Valpolicella, Veneto)

NV Jacques Selosse Initiale

Det är så sällan de släpps, de få flaskorna från den kultförklarade vinmakaren Anselme Selosse. En lågprofilerad perfektionist, en biodynamisk fritänkare representerad på de bästa restaurangernas vinlistor. Endast 40 000 flaskor buteljeras årligen av denna konsthantverkare - att jämföra med miljontals från de stora producenterna som köper druvor. Tidigare har vi druckit hans Brut Tradition, hans Extra Brut och hans solera-vin Substance, men inte Vieux Réserve, Contraste eller Millésime. Ett antal buteljer Brut Tradition förgyllde 40-årsdagen. Så när vi ska skämma bort en 70-åring ikväll ligger det nära till hands att prova Initiale.

Detta är en fatlagrad ren chardonnay från tre byar: Avize, Cramant och Oger - och från tre årgångar, oklart vilka. Vinet degorgerades så sent som i oktober 06, så vi vet att vi är tidigt ute. Färgen är vackert gyllengul och moussen mycket livlig. Det är en klart säregen, originell och spännande doft vi får - inte lik någon annan champagne, men typisk för Selosse. Massor av ungdomlig jäst och karaktär av jästrester (autolys), nötter och en nyans av fatoxidation som för tankarna till både Jura och fino. S tycker att den är mycket god, men föredrar egentligen pinotchampagne som Bollinger eller Philipponnat. T väljer gärna en blanc de blancs, och helst från Selosse. Alla flaskor vi hittills druckit har varit lika tydliga, speciella upplevelser. Här kommer den som orkar vänta ut sin låda att få belöning för sitt tålamod.

Först till crostini med tapenade av tryffel, champinjon och svart oliv - sedan till tryffelspäckad ankleverterrine på toast, med lite passerad hjortonsylt smaksatt med gammal calvados.

NV Brut Initiale Grand Cru Blanc de Blancs (Jacques Selosse, Avize, Champagne)

ps. Läs om franska Slow Food på besök hos Anselme Selosse 2004.

2002 Domaine Tollot-Beaut Chorey-les-Beaune Piece de Chapitre

Maten på Landet överträffar våra höga förväntningar. Efter lite överläggningar beställer vi dels: älginnanlår med brynt svamp (champinjoner, trumpetsvamp och shii-take), oxmärg (i en sauce bordelaise) och schalottenlök (som puré med vin och grädde), samt: äppelrökt vildand (där bröst och lår stekt vid olika temperaturer och stektider) med kålrullad fylld med konfiterat fläsk, anklever, sardeller och äpple. Därtill potatispuré med kryddpeppar och sås på äppelcider och ankfond. Särskilt den senare rätten får oss helt hänförda! Blandningen skånskfransk husmorsmat, med genomlagade smaker, ytterst genomtänkt, och framställd med kärlek och mycket nedlagd tid är värt en applåd. Hjärta och hjärna i perfekt balans. På köpet kunnigt, trevligt och opretentiöst serverad.

En sån här kväll spelar vinet i andrastämman. Men den här 02an från Tollot-Beaut har vad som behövs. Med sina 50-åriga vinstockar är den ett steg upp från deras byvin. Färgen är som vanligt för denna producent ganska mörkt rubinröd när vi får vinet karafferat. Det är gott och drickvänligt i en uttalat torr, måttligt fruktig stil, lättare än de Savigny Champ-Chevrey och Aloxe Corton vi testade innan jul. Men med sina fina syror är den en bra medspelare till mat, med trevlig pinotkrydda i doft och smak. Priset är bra, och den finns också på glas för den som vill prova.

2002 Chorey-les-Beaune Pièce de Chapitre Monopole (Domaine Tollot-Beaut, Chorey-les-Beaune, Bourgogne)

NV Philipponnat Royale Réserve Brut

Vi äter på Landet ikväll, innan en filmpremiär på Bio Tellus. Restaurangen har en intressant vinlista med stark representation av fransoser, där man satsat på ett utbud champagner från den högklassiga producenten Philipponnat. Vi inleder med ett glas av standardcuvéen som domineras av pinot noir. Doften är ren och elegant med röda och gula äpplen, bröd, jäst och mineral. Smaken är harmonisk med goda syror, bra frukt med viss mognad och mer citrus än i doften. Inte knastertorr (elva gram restsocker). Den är god och sympatiskt prissatt - ja, även på systemet hör den till dem som ger bra utdelning för pengarna. De tre olika sorters bröd vi smakar därtill är jästa i två dygn och helt läckra.

NV Philipponnat Royale Réserve (Mareuil-sur-Ay, Champagne)

2005 Masi Passo Doble Malbec Corvina

Ripasso på argentinska blir Passo Doble. Jämfört med den venetianska motsvarigheten får vi en doft mer präglad av den busigt sötfruktiga malbec-druvan och en skvätt merlot. Inslag av russin, körsbär i likör avrundas av fat med choklad och vanilj. Smaken har välgörande syror, förvånande låga tanniner, ändå lite gröna toner och en rätt framfusig frukt. Strukturen är inte inte alltför fyllig, inte helt koncentrerad och eftersmaken trots allt lite kort. Inte värst elegant, istället massivt fruktigt. Vi minns årgången 2004, provad förra sommaren, som klart mer komplett och djupare och häftigare i doft och smak. Nja, den här årgången borde kanske vara snäppet billigare, gnäller vi. Grillvin utomhus, med entrecôte på argentinskt vis, sommaren 2007?

2005 Masi Passo Doble Malbec Corvina (Masi, Tupungato, Mendoza, Argentina)

2003 Neil Ellis Cabernet Sauvignon

Vackra tegelröda reflexer när vi karafferar vinet. Riktigt god öppen cabernetdoft med rök, en aning stall, lagerblad, gräs, blyertspenna och svarta vinbär. Smaken överraskar - mindre generös än vi föreställt oss - påtagligt torr, kärnigt stram och med höga syror för ett sydafrikanskt vin. Mittsmaken är lite tunn, vinet är lite väl gräsigt, det påminner om en bordeaux från ett svagt år. Utvecklas dock fint i glaset, och den korintiga eftersmaken dröjer sig kvar längre än väntat. Som helhet är det rätt gott, läskande och aptitretande.

2003 Neil Ellis Cabernet Sauvignon (Neil Ellis Wines, Jonkershoek, Stellenbosch)

2006 Saint Clair Pinot Noir

Det här är, vad vi kan minnas, det andra vinet från 2006 vi dricker - det första var en beaujolais-villages nouveau! Och visst finns associationer till den unga generösa saftigheten. En doft av busig sommar, saft, röda vinbär, söta hallon och gräs. Karamellpojkarnas femöres hallon-gräddkola är det här vinets egen madeleinekaka. Fruktigt, vänligt, lättdrucket. Vi säger brie, chèvre, cheesecake.

2006 Saint Clair Pinot Noir (Marlborough, New Zealand)

1994 Geheimrat "J" Riesling Spätlese trocken

Här har vi Wegelers firade Geheimrat - efter tolv års lagring. Och en sak är klar: ska man lagra ett vin, välj årgång med omsorg. Den här hänger just nu på gärsgårn, idag något av en besvikelse, varken ungdomligt fräsch eller fullt utmognad. Doften har utvecklat en hel del oljiga drag med petroleum och citronskal. Syrorna är avrundade men fortfarande tuffa; breda och inte sprittande friska längre. Istället domineras den nästan helt torra smaken av en del kärv bitterhet som från grapefrukt. Frågan är vad som händer med tiden. Vår teori är att det här vinet i sin ungdom inte var i närheten av balansen hos exemplariska 2002, eller för den delen fina 2004 som finns nu. Kvällens vin känns i alla fall helt matkrävande i dagsläget (eller om man står ut med en tuff apéritif) men vi prickade inte rätt med lite heta frästa räkor i gräddsås med pappardelle. Vi tror mer på stekt, dubbelpanerat, pressad citron, österrikisk kartoffelsallat. Typ en wienerschnitzel. Vi får ett försök till eftersom vi öppnade en magnumflaska, hälften nu omkorkad i standardbutelj.

1994 Geheimrat "J" Rheingau Riesling Spätlese Trocken (Weingut Wegeler, Oestrich-Winkel, Rheingau)

2004 Ridge Geyserville

Repris - det här vinet var så gott att vi fick omedelbar mersmak. Varför är det så gott då? Här är det inte doften som gett oss den största behållningen, även om den är gott kryddig och mandelmassigt lovande. Nej, det är smaken som är huvudsaken, perfekt balanserad på tre ben: sensationellt hög syra för ett amerikanskt vin, med riktigt bra zzing. Detta intensifierar nästa beståndsdel, skogsbärsfrukten, som liknar den intensiva hallonreduktion man gärna tar till en kladdig chokladkaka. Slutligen alkoholen, som tar syran och frukten vidare till en lång eftersmak. Konststycket är att man lyckats behålla fräschören, att syltigheten inte blir kletig och att eldigheten inte blir tung. Vilken balans!

2004 Ridge Geyserville (Ridge Vineyards, Sonoma County, California)

1992 Rappenhof Niersteiner Pettenthal Riesling Auslese

Guldgul färg. En doft så tung att man nästan vinglar till: aprikoser, övermogna eller torkade, russin, hjortron, mandelmassa, lite sherryoxidation och all diesel på hela autobahn från Fehmarn till Rheinhessen. Smaken är mjuk, rund, mogen, snudd på övermogen, syrorna är låga men ändå något sånär vid liv. Druvmognaden är auslese (dvs sent skördade med hög sockerhalt), restsötman mer halvsöt än halvtorr (edelsüss), alkohol endast 7,5%. Det svenska priset var verkligt bra - vi förstår inte riktigt den ekonomiska ekvationen kring dessa långlagrade tyskar runt hundralappen. Antagligen säljer man av överlager när de passerat zenit. Den bättre årgången 1990 säljs på plats för €17,90. Men man behöver inte förstå, bara njuta.

Till anklevermousse på toast, toppat med en droppe balsamicoreduktion och en dutt hjortonsylt.

Besök Weingut Rappenhof här.

1992 Niersteiner Pettenthal Riesling Auslese (Weingut Rappenhof, Reinhardt Muth, Alsheim, Rheinhessen)

2001 Domaine de Grecaux Hêméra

Det här vinet fick ta paus tills middagen var över. Men det visade sig vara gott att dricka på egen hand. Den mogna doften ger plommonmarmelad, sydfranska örter och kryddor som kanel och nejlika. Smaken är påfallande avrundad och väl mogen, med låga syror, harmoniska fattoner och ett gott eldigt slut. Det är drickvänligt men lite flabbigt, man kunde önska mer stringens. Ändå en rätt positiv upplevelse.

En utmärkt presentation av Domaine de Grecaux finns hos Becky Wasserman.

2001 Domaine de Grecaux Hêméra (Montpeyroux, Coteaux de Languedoc)

2001 Sarget de Gruaud Larose

Entrecôte med rödvinssås, gratinerad potatis och grönsallad. Det visar sig direkt att vårt nyköpta languedocvin inte står upp till matens smaker. Men vips, då har vi det här bordeauxvinet, en ambitiös andrasortering från Château Gruaud Larose. Doften är kompakt, med stall, lagerblad och svarta vinbär. Smaken ung, fatigt stabil och tanninrik - som gjord att möta en köttbit nu när vinet är ganska ungt. Vi gillar denna rätt muskulösa Saint-Julien redan nu, även om vi är rätt säkra på att de bästa upplevelserna kommer i framtiden.

2001 Sarget de Gruaud Larose (Château Gruaud Larose, Saint-Julien, Bordeaux)

2004 Geheimrat "J" Riesling Spätlese trocken

Vi arbetar oss vidare in mot pudelns kärna, den perfekta rieslingen. Det här är en kär bekant från åren 2001 och 2002, nu smakar vi nysläppta årgång 2004. Doften är lite knuten, men domineras nu av oljig citron (skal) och lime. Smaken inleds med förtjusande fin sprits på tungspetsen, har stadigt strama, lite hårda, bredare syror som för tankarna till alsace, präglade av samma citrusfrukter som doften. Lång stram klingande eftersmak. Mmm, mycket gott. Men lustigt nog är gårdagens vin det mer "tyskt" sirliga och denna årgång av Geheimrat snudd på "fransk". De är båda ytterst goda viner med stor framtidspotential, och varför välja när man kan få båda? Här ska vi lagra fram dieseltonerna - vill man ha fler går det att beställa. Men vi vill ändå ge en extra eloge till den lätta elegansen från Weingut Hirsch. Fingerspitzgefühl...

2004 Geheimrat "J" Riesling Spätlese Trocken (Weingut Wegeler, Oestrich-Winkel, Rheingau)

2004 Hirsch Riesling Zöbinger Heiligenstein

Nu snackar vi riesling på allvar! Vi sprang på ett smyglanserat småparti av en österrikare som får oss på fall fullständigt. Det här vinet är storebror till nyligen testade Zöbing Riesling. Doften är mer återhållen, mycket mineralisk och elegant med en liten laserstråle av mandarin och grape. Smaken har finlemmade syror och ljuv citrusfrukt i en tysk stil som matchar Rheingaus allra bästa viner (läs Breuer, Lang, Geheimrat J). Inte alls aromatiskt och brett som en del landsmän - utan ett rent under av sirlig förfining i perfekt balans. Och syrorna är finlemmade, inte stålhårda som i vissa unga alsaceviner. Vi älskar riesling och det här vinet är mitt i prick för oss, bäst hittills från Österrike. För den som tycker att detta verkar gott finns just nu 100 flaskor. Lär förstås bli ännu bättre med tiden...

2004 Riesling Zöbinger Heiligenstein (Weingut Hirsch, Kamptal)

2005 Domäne Wachau Riesling Loibenberg

Efter att ha introducerats via BS i oktober kommer nu ett småparti av denna österrikare. Smaragd motsvarar ungefär tysk Spätlese, så vinet är präglat av sent skördade druvor med hög mognadsgrad. Färgen är halmgul. Första doften hoppar upp ur glaset och lämnar direkt ett tydligt avtryck: gröna marmeladkulor. Vi funderar ett ögonblick över minnen av Fazers gröna från för länge sedan. Vidare får vi mandarin, grape, mineral och aningen aromatiska toner. Smaken är läckert bred: både syrlig och generöst sötmogen rieslingfrukt från ett toppår. Avslutningen är stadig och lite bitter. Vi dricker den helst ordentligt sval, med värmen kommer kryddigt aromatiska toner som vi inte är helt gillar.

Vi föredrar nyligen testade Hirsch Zöbing Riesling, ändå är detta en mycket trevlig bekantskap - om än inte helt klockren just för oss. Vinet funkar fint som lyxig apéritif med ost och korv, sedan till en röd linssoppa med bacon. Vill man prova den nu finns ett litet gäng i specialbutikerna.

2005 Riesling Smaragd Loibenberg (Freie Weingärtner Wachau, Dürnstein, Wachau)

2004 Domaine Santa Duc Gigondas Tradition

En hemlig och sluten doft, aningen köttig med bittermandel och ton av kåda eller terpentin. Smaken är kryddig, bråkig och alkoholstark med rejäla tanniner i eftersmaken. Verkligen inget charmtroll just nu - rustikt, murrigt och klart ogint. Men kanske kan det bli bra med lagring. Våra erfarenheter säger att det här vinet i så fall skulle komma till sin rätt runt 2011 och framöver, men vi tänker inte chansa på det.

På den fenomenala provningscaveaun vid torget i Gigondas, där de flesta viner från appellationen finns att avsmaka och köpa till gårdspris, kostar det här vinet €17. Så det svenska priset är mycket rimligt satt. Santa Duc är en av de hetaste producenterna, men det finns andra som gör minst lika god och mindre alkoholhet Gigondas till svalare pris, håll utkik efter Domaine Raspail-Aÿ och Château de Saint-Cosme (båda €11).

2004 Gigondas Tradition (Edmond Gras et Fils, Domaine Santa Duc, Les Hautes Garrigues, Gigondas, Rhône )

2004 Château Montus

Vi måste få veta nu, trots den etablerade stämpeln "lagringsvin". Djup purpurfärg i glaset. Doften kryddig, mörkt fruktig med merlotliknande korinter. Smaken stram, god och rättframt fruktig, lite skönt bråkig och busig med kryddnejlika, mörk choklad och kaffe. Vill man ha sitt vin ungt och inte har problem med tanniner är den här årgången redan drickbar, om man tar en ostbit eller biff till, trots förväntingar om motsatsen (exempelvis är 2000 svårdrucken ett bra tag till). Ja, varför inte dricka på frukten - men då kan man egentligen lika gärna ta Alain Brumonts drick-nu-vin La Gascogne Tannat-Merlot, för halva priset. Och priset på Montus är nu på väg uppåt, om än inte lika fort som på Stockholms bostadsrätter. Vi drar oss till minnes december-släppet 95 (troligtvis 92an) som då kostade 96 kr, om vi inte har helt fel. Vill man ha hela fulla mognadselegansen utan busfrukt får man snällt vänta 6-12 år. Ja, vi köper och väntar...

2004 Château Montus Madiran (Alain Brumont, Maumusson, Madiran)

2004 Zind-Humbrecht Riesling Herrenweg

Redan den fylliga gula färgen överraskar. Doften är klart säregen, oväntat stor och utvecklad i det unga vinet. Tydligt oljig och bensintonad med dansk citronvand, bergamotte, apelsin och akaciahonung. Smaken är rätt bredaxlad och bär på en hel korg med citroner, apelsiner och grape. Syrorna är visserligen höga, men faller in bra i den fylliga karaktären. 02an var ganska annorlunda: ljusare, lättare och sirligare. En häftig kontrast! Det här vinet blir spännande att följa när karaktären fördjupas ytterligare. Finns fortfarande på hyllorna, köp!

Till enkelpanerad torskfilé med lättstuvad mangold.

2004 Riesling Herrenweg de Turckheim (Domaine Zind-Humbrecht)

2003 Castello di Brolio

Årgång 2003 är den tidigast drickfärdiga av alla Castello di Brolio hittills. Den liknar på det viset årgång 2000, men har ännu snabbare nått mognad. Vi får vackra tårar i glaset, och en snyggt slinkig uppenbarelse. Den läckra doften har bigarråer som drar åt vildhallon, med tydlig färsk ingefära och mandelmassa. Smaken börjar örtigt och mineraliskt, fortsätter med mörkchokladigt mjuka tanniner, och avslutar med en rätt intensiv och lång eftersmak med drag av körsbärs-likör. Inget utpräglat lagringsobjekt, istället redan sammetslikt och gott.

Toscanahypen efter årgångarna 97 och 99 har helt klart mattats av. Både Castello di Brolio och Castello di Fonterutoli finns kvar i rätt bra kvantitet, till och med i olika årgångar (2001 och 2003). De ger riktigt bra utdelning för pengarna utan vidare väntan.

2003 Castello di Brolio (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)

2005 Weingut Hirsch Riesling Zöbing

Extremt aptitretande doft, snålvattnet rinner till! Här utlovas först ung rieslingsyra och mycket mineral, sedan ren frukt med äpple, lemon zest och inslag av nyskuren ananas. Smaken attackerar med lekfull sprits på tungspetsen, fräsigt livliga citrussyror retar hela gommen och en liten bitterhet som av grapefrukt ger ytterligare stadga i avslutningen.

Jädrar vad gott! Uppskattar man exempelvis Breuers Riesling Sauvage och Gobelsburger Riesling är den här ett klart snäpp godare. Varför då? Jo, den är mognare och renare i frukten och inte alls grönt aromatisk. Toppkandidat till husets riesling. Släpptes i torsdags och håller tyvärr redan på att ta slut. Bra pris också.

2005 Zöbing Riesling (Weingut Hirsch, Kamptal, Österrike)

2003 Nino Negri Valtellina Sfursat 5 Stelle

Vad kan väl passa bättre som avslutning på en dag i backen än ett vin som vuxit på de italienska alpernas sydsluttningar? Den underbara kvalitetsbeteckningen Cinque Stelle har en skön klang av traditionell prestige från förra århundradet, och tankarna går till gammeldags italienska hotell och restauranger. Inte nog med det, när nebbiolo-druvorna lufttorkats till russin blir sällskapet perfekt med en hårdost. Ikväll tar vi niomånaders Giglio Sardo Dolce. Vi vet att det vi testar är ett vin avsett för längre lagring, men doften är redan verkligt generös. Russin, plommon, bittermandel, och rikligt med kryddor som kanel och kryddnejlika. Fat, läder och ljus choklad. Smaken är superintensiv, fortfarande lite kärnigt bråkig, med 15,5 förvånansvärt väl integrerade procent och en lång, behagligt eldig eftersmak. Det är helt enkelt urgott, och bär på ett kassaskåpssäkert löfte om perfekt mognad 5-10 år framåt eller mer... där har vi något att se fram emot.

Ett av Italiens mest intressanta och sant originella viner. Slutsålt på en dag trodde vi, men det tycks ha kommit ett eftersläpp i veckan av de flesta nyhetslanseringarna. För närvarande finns det att beställa.

2003 Sfursat 5 Stelle (Nino Negri, Chiuro, Sforzato di Valtellina DOCG, Lombardia)

2001 Gianni Voerzio Barolo La Serra

Skidåkarmiddag är lika med pappardelle al ragù med massa parmigiano. Och förutom saft i barnens glas finns det inget som passar så bra till som nebbiolo. Gianni Voerzios dolcetto inledde igår, idag dricker vi hans ypperliga barolo som med kort lagring redan hunnit få fina mognadstoner. Doften har typiskt torkade rosor, kryddor, läder, viol, hallon, plommon och lakrits. Tanninerna är mjuka och behagliga, syrorna balanserade och till rätt mat är vinet redan mycket drickvänligt, utomordentligt elegant och gott. I USA säljs nu det här vinet, med eldunderstöd av amerikanska kritikerhyllningar, för uppseende-väckande $108. Ett av de mesta barolofynden någonsin (om än inte den största baroloupplevelsen) våren 2006 på systemet för 203 SEK.

2001 Barolo La Serra (Gianni Voerzio, La Morra, Piemonte)

2004 La Spinetta Barbera d'Asti Ca' di Pian

Ikväll blir det middag för sju. Vi börjar med antipasti: crostini med Lou Ferrignades provensalska sardiner, toscansk vildsvinskorv, olivhack, hela stora gröna oliver. Barnen är sugna och älskar alla munsbitar. De vuxna får dessutom första smakprovet på nya årgången av La Spinettas fina standardbarbera. Doften är ung och fortfarande knuten, med mörka körsbär, smörkola och fatvanilj. Smaken är ung och överraskande kraftfull, attackerar med god sötfruktig intensitet, fatiga inslag av kaffe och choklad och avslutar stabilt med lite eldighet. Betydligt fylligare än årgång 2002 som vi provade 2005. Mycket bra! Den här årgången lagrar vi ett eller några år.

2004 Barbera d'Asti Ca' di Pian (La Spinetta, Castagnole delle Lanze, Piemonte)

2004 Ridge Geyserville

A meditation wine! Underbart - det trotsar alla våra fördomar om zinfandel. Ok, lite carignan och petit sirah finns också med i det exemplariska vinmakandet. Doften är mättad av nypon, skogsbärssylt, ingefära, kryddnejlika, kanel. Smaken är helt sensationell, explosivt läcker, slank men generös med drag av sylt och kryddor. Eftersmaken lång och driven av söt frukt och alkohol. Vinet är redan väl balanserat, och hur gott som helst att dricka för sig självt. Varken ost eller choklad är till vinets fördel. Bäst att bara att njuta som det är, i huvudrollen. Och ännu bättre lär det bli med tiden.

2004 Ridge Geyserville (Ridge Vineyards, Sonoma County, California)

2005 Gianni Voerzio Dolcetto d'Alba Rocchettevino

Trots att vi provat vin och dinerat i byn La Morra, där det här vinet har sitt ursprung, har vi helt missat att smaka på vardagstjutet dolcetto. Gianni Voerzio är mest känd för sin fina barolo, men här är vinet som sitter helt rätt till antipasti. Doften är ren, rak och intensiv med pigga körsbär, mandel, örter, avrundad med lite mörkchokladig ek. Smaken är lika rättfram med kärnigt kärva körsbär, vitvinsfriska syror, små malörtsaktigt uttorkande tanniner och en god, lite kort eftersmak. Rocket wine!

Perfekt uppiggande aptitretare, verkligt välgjord. Vi dricker den sval till vällagrad cacciatora, vildsvinskorv i tunna skivor och urgoda fårosten giglio sardo dolce (som med sin mjölksyra möter upp vinet perfekt). Lika gott är det här unga syrliga vinet med sofrito på lammbog, lagad som på Korfu: bräserad i ljus fond med vitvinsvinäger, vitlök och bladpersilja.

2005 Dolcetto d'Alba Rocchettevino (Gianni Voerzio, La Morra, Langhe)

2004 Alain Graillot Crozes-Hermitage

Här är vinet som får svenska vinälskare att lyfta 3800 flaskor ur landets systemhyllor på en enda dag. Vi tillhör också skaran som sett ljuset och köper lådvis var gång vinet släpps. Men det var ett par år sedan den sista uppenbarelsen. 2003 fläktade förbi i BS, och vi hann inte. 1998-2002 minns vi som igår, muskulöst täta 98-99, medelfylliga 00-01 och lättare 02. Återseendets glädje är alltså stor när näsan möter den första doften omedelbart efter att korken dragits.

Så omisskännligt Graillot, han är bäst på det här: tjärpastiller, rökt korv, skogsbrand, vulkat bildäck runt en kärna av viol, björnbär och röda vinbär. En himmelsk kör av dofter, men jordiskt underbar. Om man har denna böjelse blir man helt knäsvag, och kroppen vill helst åla iväg över golvet. Smaken har rejäla syror, lakrits och läskande vinbärslik frukt, rätt fyllig men inte syltig. Stram, nästan salt och lite malörtsbitter. Vinet är helt klart byggd för att klara lagring. Men ung syrah när den är som allra bäst är så oemotståndlig att det krävs en karaktär av järn för att klara att passera tunneln som möter ljuset någon gång under tiden 2010-2014...

2004 Crozes-Hermitage (Alain Graillot, Pont de l'Isère, Rhône)