Giro d'Italia 2013

Italien runt på tio viner och tio regioner, och så en trio flytande guld
i slutet. Nog saknar man möjligheten att kunna måla fritt med de vildvuxna sortimenten från Carlo och Fabio, men när vi ser på hur det blev är vi ändå rätt nöjda. Skillnaden är att de dansk-italienska farbröderna vanligen kör med lite mindre producenter och rättframma drickviner medan de svenska importörerna ofta springer efter prestige och kända namn.

Alla viner kom från beställningssortiment och bolagets tillfälliga släpp. Så det var ofrånkomligt att vi fick tugga lite mer barrique den här gången, och de heltraditionella botti-vinerna lyste med sin frånvaro. Därför är det glädjande att kunna rapportera att alla provningens röda hade fått en sansad och snygg ekbehandling. De inledande vita var båda uppfödda i ståltank.

1. FRIULI-VENEZIA GIULIA: Ribolla gialla

Ribolla gialla (slovenska rebula) är en mycket gammal druvsort som man mestadels hittar i gränstrakterna mellan Italien och Slovenien. Där är den belagd i skrift redan 1289, och man tror att den tagit sig dit från Grekland via kusten i Balkan. Beståndet av ribolla i Friuli minskade drastiskt efter phylloxeran, eftersom många valde att omplantera med kända franska sorter. Idag är den tryggt etablerad i området, fast i mindre utsträckning än de vita ledardruvorna Friulano, Sauvignon Blanc och Pinot Grigio.

2012 Perusini Ribolla Gialla, Colli Orientali del Friuli DOC
125 kr, BS 73064. Anständigt pris i EU-perspektiv.

Ungdomliga toner av jäst, päron, mandel(blom), lätt kryddighet och mineral. Smaken är lättsam och fräsch med en god mineralsälta och aptitlig liten bitterhet i slutet. Ger mersmak utan att ta till några större åthävor.

2. LIGURIEN: Pigato

Den liguriska kuststräckan, från Dolceacqua i väster till Colli di Luni i sydöst, bjuder på ett flertal unika druvsorter som odlas i hantverks-mässig skala, ofta på branta och arbetsintensiva terrassodlingar nära havet. I Dolceacqua och Albenga heter sorterna Rossese, Vermentino och Pigato. Modern DNA-teknik har nyligen visat att de två senare faktiskt är genetiskt identiska med varandra (samt med piemontesiska Favorita). Namnet Pigato betyder "prickig" och beskriver hur den mogna druvan ser ut.

2007 Vio Giobatta Ma René Pigato di Albenga
157 kr, BS 72283. Inga andra handlare.

Ett rikt gröngult utseende. Doften är mycket mogen: oljig petroleum och gul frukt, bittermandel och vegetala egenskaper i närheten av grön sparris. Den lika utvecklade smaken är småfet, medelfyllig och rätt kort, med en beska som hänger kvar. Vinet är på väg utför, men är inte ointressant. Påminner en del om gamla österrikare, fast lättare. Inte särdeles uppskattat av publiken. Varför säljer den lilla importören bara utgående vin från den här producenten? Det verkar inte seriöst.


3. PIEMONTE: Nebbiolo

Med nebbiolo är vi tillbaks på mer välbekant mark. Men beroende av jordmån och klimat kan druvans typiska uttryck anta ett flertal olika skepnader. Provningens vin tar oss till Roero, som ligger på den västra sidan om floden Tanaro. Området har en sandigare och lättare jordmån än Barolo och Barbaresco som på motsatta sidan av floden. Det här ursprunget ger slankare och relativt sett mindre tanninrika viner som gärna dricks tidigare.

2010 Matteo Corregia La Val dei Preti, Roero DOCG
219 kr, BS 79243. Hyfsat pris i EU-perspektiv.

Strålande doft med skolboksmässiga ljusa nebbiolo-toner. Rosenblad, röd vinbärspastill och friska röda bär, krydderier och höstskog. Kroppen är relativt lätt, syran hög, strukturen stram och tanninerna finsandiga. Den svala och bitvis regniga årgången 2010 gav ovanligt rena och klara aromer. Ett tjusigt exempel på den ljusare sidan av nebbiolo. Supergott, och enligt Jancis Robinson lär nästa årgång vara minst lika bra.


4. SICILIA: Nerello mascalese

Etna Rosso är utan tvekan senaste decenniets hetaste nykomling på den italienska vinscenen. Men sluttningarna på vulkanens norra och östliga sida har en lång historia som vinområde, där den senaste storhetstiden inföll för snart 150 år sedan, och en egen druvsort i världsklass: nerello mascalese. Eftersom vinet växer på så hög höjd, och dessutom ofta i norrlägen, kan de rödbäriga aromerna lura iväg provaren till långt nordligare breddgrader. En mörk mineralton från lavajorden hör också till de typiska kännetecknen, liksom friska syror och ett bestämt bett i tanninerna.

2010 Tenuta delle Terre Nere Guardiola, Etna Rosso DOC
292 kr, BS 72113. Hyfsat pris i EU-perspektiv.

Vulkanrökig näsa med petrokemiska drag. Frukten är först knuten men kommer efterhand loss med nypon, röd cassis, röda körsbär och rönnbär. Dessutom kan man notera en del kryddiga, nötiga och sandelträiga toner från de små franska ekfaten. I munnen en tuff rackare, aromatiskt sett fin och syran är det heller inget fel på. Tyvärr blir det i mesta laget av malörtsbitterhet och kärvt uttorkande tanniner för att det ska vara riktigt kul. Övertygar inte på samma sätt som 2010 Santo Spirito, och kräver mat för att runda av kanterna.


5. ALTO ADIGE/SÜDTIROL: Lagrein

Ännu områdesunik druvsort - den månghundraåriga Lagrein. Vi befinner oss då i de grusbemängda backarna på högra stranden av floden Adige. Det är där J. Hofstätter håller hus, i den välbekant klingande vinbyn Tramin. 1990 startade man ett projekt som gick ut på att återintroducera Lagrein, eftersom sorten höll på att försvinna. Lagrein är en extremt färgrik druva, som ger mörka och täta viner med svala friska aromer av blå skogsbär, blå plommon, viol, och mineral.

2009 J. Hofstätter Steinraffler Lagrein, Alto Adige DOC
199 kr, BS 90552. Hyfsat pris i EU-perspektiv.

Som en purpurfärgad fondvägg. Näsan lockas ned i glaset med espresso, choklad och vanilj från de små ekfaten. Inget som direkt skymmer frukten, för här vankas det rikligt med svala blå skogsbär, violer, kulspetsbläck och rafflande steniga mineraler. I munnen en tät men samtidigt sval smakprofil med blå bärighet, bläckiga tanniner, modest alkohol, högoktanig choklad, läskande syra och mineralsälta. Vi ses igen. Och luftar ett par timmar i förväg.


6. SARDEGNA: Carignano

Sardinien är hem åt ett antal egna druvsorter, varav de flesta kom dit genom Spaniens inflytande under 1600- och 1700-talen. Cannonau är densamma som garnacha, bovale sardo är troligen bobal, monica har inte längre någon direkt spansk motsvarighet, och carignano är förstås samma druva som spanska cariñena och sydfranska carignan. Ön har ett varmt klimat med milda vintrar och torra heta somrar, men närheten till havet skänker nödvändig svalka. Jordmånen liknar den i Bolgheri, med brun sandjord, lera och kalksten.

2010 Agricola Punica Barrua, Isola dei Nuraghi IGT
199 kr, TS 91230. Bra pris i EU-perspektiv.

Här kan man hitta lätta barrique-drag som kryddnejlika, rostad ek och lakrits. Nosen är dock huvudsakligen fruktig och blandar syltiga körsbär med cassis-marmelad och plommon. Ursprunget märks kanske främst i form av torkade macchia -örter och medicinaltoner. I munnen är vinet lagom tätt och fortfarande lite ungbläckigt, med hyfsad stuns i syrorna och proffsigt polerade tanniner i en internationellt kostymerad stil. Upplevs lite endimensionellt och banalt i aromatiken, som om aromerna lyfts fram med hjälp av tillsatt jäst. Rätt populärt hur som helst.


7. TOSCANA: Sangiovese

Toscana äntrar girot med sin berömda signaturdruva. Redan år 1716 definierades Chianti-områdets gränser i ett dekret från storhertig Cosimo III, men på den tiden hade sangiovese ännu inte dragit på sig ledartröjan. Istället var det förmodligen canaiolo som var vanligast i vingårdarna fram till 1870-talet. De bästa markerna i Chianti Classico finns generellt sett på högre höjder (300-500 möh), med omgivande skog och vitt skiftande betingelser när det gäller terroir. Den sydligaste och varmaste delen ligger ovanför byn Castelnuovo Berardenga.

2008 Fèlsina Rancia Chianti Classico Riserva DOCG

279 kr, TS 95258. Bra pris i EU-perspektiv.

Komplex sangiovesedoft med en god början till utveckling. Te, örter, grus, ljus tobak, surkörsbär - precis vad man önskar sig från den här adressen. I munnen ett medelfylligt vin med god fruktsyra, eleganta tanniner och väl avvägda proportioner. Harmonisk och givande chianti-klassiker som dricks alldeles utmärkt redan nu. Vi gillar nästan alltid vad vi får från den här producenten.


8. TRENTINO: Cabernet Sauvignon

Det enda vinet i startfältet som inte är gjort av italienska sorter må vara ursäktat, eftersom det kommit att närmast bli en italiensk institution sedan lanseringen 1982. Den bordeaux-inspirerade druvblandningen domineras av cabernet sauvignon med understöd från cabernet franc, merlot och carmenère. Tenuta San Leonardo ligger i södra Trentino, precis vid gränsen till Veneto i ett område som heter Vallagarina. Närheten till bergen ger stora svängningar i temperaturer mellan dag och natt, mellan sommar och vinter.

2006 San Leonardo, Vigneti delle Dolomiti IGT
399 kr, TS 95379. Bra pris i EU-perspektiv.

Sval och snygg cabernetdoft med bordeauxlika egenskaper, eller kanske snarare som en tänkt light-version av kyliga bergsviner från Californien. Alltså steniga och barrskogiga toner över ren vinbärsfrukt, med återhållsamma tillägg från faten - som ceder, lakrits, kafferost och vanilj. Friskt och medelfylligt i munnen med rena aromer, god syra, eleganta tanniner och en diskret chokladbitterhet som är helt under kontroll. Ännu en norditaliensk klassiker som redan dricks bra och förmodligen kan lagras åtskilliga år.


9. CAMPANIA: Aglianico

Aglianico är den druva som gäller i Taurasi DOCG. Sorten är kännbart tanninrik med enastående egenskaper för lång flasklagring. Det var Mastroberardinos gamla riservor från 1930-talet som gav upphov till det efterhängsna smeknamnet "söderns Barolo". När vi tänker på aglianico så tänker vi framförallt på aromer av mörk frukt, piptobak, örter och grillat kött.

2007 Mastroberardino Radici Taurasi DOCG
269 kr, TS 90505. €22,90 hos Belvini.

Redan drucket och hyllat, framförallt här. Det blir inte lika okomplicerat den här gången. Till att börja med lider två flaskor av korkproblem. De andra fem har först en mer återhållen frukt än väntat, och så får vi något slags vulkanisk aska på toppen istället. Frukten behöver tid och luft för att titta fram, men till slut har vi nog ändå alla parametrar på plats. Rejäla tanniner, frisk syra och mogen aglianicofrukt. Frågan är om det är samma batch som Belvini försåg oss med i våras. Produktionsvolymerna är rätt stora.


10. BASILICATA: Aglianico

Aglianico mognar sent och skördas i slutet av oktober. Den uppskattar högre och svalare lägen inåt landet - som i Taurasi och kring Monte Vulture - där stora temperaturskillnader befrämjar fräschör, och där vulkanisk jordmån bidrar till en speciell mineralitet. Just den egenskapen, samt de höga syrorna och tanninerna, bidrar till en seriositet som hör hemma i Europatoppen.

2008 d'Angelo Canneto, Basilicata IGT
283 kr, BS 84355. 145 muk hos Carlo Merolli.

Ung och utpräglat mineralisk doft med jord, tobak och inlagda körsbär. De små faten håller sig tacksamt på mattan. Spänstig, hårtslående men balanserad smak med fruktiga druvtanniner och bara aningen ekig känsla i avslutningen. En välbyggd aglianico som ber om att få jobba med biff. d'Angelo gör en sällan besviken och årgången ger ett superbt intryck, men det svenska priset känns väl tilltagset.

Extra: söta öar och kullar

X1. COLLI  EUGANEI: Moscato

Jaktslottet Villa Emo Capodilista ligger i distriktet Colle Euganei utanför Padua. Det är byggt 1568 och har rankats som en av världens 24 vackraste byggnader. Här framställer greven Umberto tillsammans med enologen Beppe Caviola ett av Italiens mest hyllade passito-viner av moscato giallo.

2008 Capodilista Fior d'Arancio Moscato Passito
199 kr /37 cl, BS 73034.

Namnet säger allt. En förtjusande floral doft med apelsinblom och apelsinmarmelad, bara lite tvålig. Relativt lätt och elegant i munnen, men fint koncentrerad.


X2. PANTELLERIA: Moscato

På den lilla ön Pantelleria - halvvägs till Afrikas kust från Sicilien - tar de låga vinstockarna skydd mot vinden i hålor i sanden. Det är moscato d'alessandria man odlar, men lokalt kallas den zibibbo. Namnet Ben Rye betyder "Vindens son". De tidigt mogna druvorna får torka i solen och havsvinden under en månad, sedan avstjälkas de för hand och blandas med färsk must av senare mognande druvor.

2009 Donnafugata Ben Rye Passito di Pantelleria DOC
299 kr/37 cl, BS 86883. €19,90 hos Superiore.

Mäktigt djup doft med aprikosmarmelad, fikon, kanderade apelsinskal, modellim, muskot och allmänt nötiga toner. Superrikt och trögflytande i munnen. Imponerande passito som övertygar till grönmögelost.


X3. LIPARI: Malvasia

Strax norr om Sicilien hittar vi den lipariska ögruppen, som framförallt utmärks av sitt vulkaniska ursprung. Här odlar man den ursprungliga klon av malvasia som tros ha importerats från Monemvazia på Peloponnesos så tidigt som 1500 f.Kr. Den finns också under synonymerna Greco Bianco i Kalabrien, Malvasia di Sardegna på Sardinien och Malvasia Candida på Madeira. Efter en nedgångsperiod återupplivades de lipariska malvasia-odlingarna på 1970-talet av den milanesiske arkitekten Carlo Hauner. 1973 upphöjdes Malvasia delle Lipari till DOC.

 

2009 Antonino Caravaglio Malvasia delle Lipari Passito DOC

299 kr/50 cl, BS 73059. €19,70 hos Falstaff.

Egensinnig och smått unik doft med brända mandlar, jordnöt, mysk, dadlar, honung och aprikos. Fin balans och bäst drickbarhet i trion, möjligen något spretigt ännu men lär sätta sig med några år till.

Alla tre har en sockerhalt på knappt 200 gram per liter, men samtidigt bra syror. Ben Ryé har högst alkohol, runt 14,5%.

Gubbamidda: Supertuscans 2004

Vilken fröjd det är att laga mat av svenska råvaror på hösten! Vi hackar ihop en pytt av trattisar, morot, palsternacka, rotselleri, lök, och bacon. Älgfärsbiffarna får extra höjd tack vare ägg och ströbröd som fått dra i kalvfond. Gräddsåsen spetsas till med hemgjord rönnbärsgelé och några lingon på toppen. Det tar sin tid, men det är så man jobbar upp en hälsosam aptit.

Planen är att checka av de supertoscanska nollfyrorna från Chianti Classico-området och se hur de har det nuförtiden. Kanske också för att se hur vi egentligen har det med dem nuförtiden. Det är heller inte ofta man ställer upp så många som fem stycken på bordet samtidigt. Och så kommer de ju blint för gästerna. Blint i fem karaffer där de vilat ett par timmar.

Våren var sen i Toscana 2004. Det kom snö i början av mars, men klimatet i april och maj blev milt och soligt med återhållsamt regnande. Knoppningen lyckades fint tack vare det varma året innan, men sommaren blev inte på långa vägar lika het. Druvorna skiftade färg sent, först i mitten av augusti. Augusti blev dock precis så där varm och solig som alla hoppats. Hela växtsäsongen gav en långsam och stadig utveckling, med bra fräschör och koncentration i druvmaterialet.

Det är riktigt mörka viner allihop, och trots minst hundra år av samlad erfarenhet runt bordet det blir oväntat svårt för de durkdrivna provarna att ringa in druvsort och ursprung. Det talas om storlek och muskler, om distrikt som Toro, Ribera del Duero och Madiran. Med lite diskret handledning hamnar vi ändå i Italien till slut. Det enda som tycks vara riktigt säkert är att vinerna inte kommer från Toscana, och att de inte är gjorda av sangiovese.

Då måste man ju ställa sig frågan varför folk tänker så. Och svaret måste bli att den fixering vid små franska ekfat som härskat under de tre senaste decennierna faktiskt varit till stor skada för ursprungs-känslan. Nu var ju i och för sig ambitionen att göra internationellt gångbara viner, och i så måtto kan man ju säga att vinmakarna lyckats. Det går nämligen inte längre att på ett enkelt sätt säga varifrån vinerna kommer. Helt uppenbart.

1. En mörk rubin, mest transparent i kvintetten. Nosen är knuten, men ger efterhand motvilligt ifrån sig noter som pinjenötter, ek, tobak, örter, te, och grus. När man känner till vad det är i karaffen, så känns detta ändå klart typiskt för sitt urprung. Den dova frukten förenar mörka körsbär med röda vinbär i en lätt volatil och - åtminstone för den som vet - väldigt italiensk stil.

Smaken är stram och relativt slank, med svala sur-syrliga moreller. Smått beska ektanniner och kärva druvtanniner gnabbas lite med varandra. En tydlig mineralkaraktär noteras, och pinjebarrig örtighet. Av de fem kombattanterna på bordet är detta den fysiska lättviktaren, och samtidigt det vin som uttrycker varifrån det kommer och vilken druva det är gjort av på det tydligaste och ärligaste sättet. Vi rankar det som nummer tre och sätter extra plus för hur det uppför sig med mat, tack vare syran. Fortfarande i yngsta laget.

2004 Fattoria di Fèlsina Fontalloro, Toscana IGT

100% sangiovese från Castelnuovo Berardenga och Colli Senesi, 330-400 m. Jäsning vid 28-30 grader, 16-20 dagars skalkontakt. 18-20 månader i franska barriques, hälften nya. 13.5%. 94 Galloni-pinnar. 299 kr.

2. En ogenomskinlig mörk rubin. Doften är hela tiden rätt knuten, med dova fat och mineraltoner. Pinjenötter, skokräm och rikligt men helt oinställsam ek. Den mörka frukten kommer fram efterhand men lossnar aldrig såpass mycket att man kan prata om definition. Det känns ekigare än ettan, och har dessutom ett litet inslag av omoget gröna toner. Det är svårt att läsa av vinet med hjälp av näsan.

I munnen en kraftfull krabat med rejält extraherade tanniner och en ekbeska som upplevs klart negativ för balansen. Det är stramt, tufft och motsträvigt, bjuder inte heller på särskilt mycket information om sig själv för tillfället. Fortfarande i yngsta laget. Kvällens svarte petter, enligt en enig jury. Bjöd på en långt bättre show vid grillen i Ljunghusen i slutet av juli.

2004 Villa Cafaggio San Martino, Toscana IGT

100% sangiovese. Från Panzano in Chianti, kalksten, 450 m höjd. Jäsning vid 28-30 grader, 21 dagars skalkontakt. Arton månader i franska barriques, hälften nya. 14%. Galloni 92p. 299 kr.

3. En påtagligt grusig, stenig, jordig och allmänt mineralisk doft. Här finns ett härligt fokus runt kärsbärskärnor och mogna mörka körsbär med aning av rotfrukter. Druvmognaden känns högre och mer lyckad än i de föregående två vinerna. Bland de små noterna tänker vi på senapsfrön, lite bakelit och en pust av rök. Tre udda saker som förmodligen hänger ihop med faten.

I munnen är det direkt balansen man tänker på. Det är mindre surt och beskt än de två föregående, med större tanniner som ändå bråkar mindre. Mer harmoniskt och välstrukturerat, och inte helt överraskande kasseras det också in i en betydligt större längd i slutet. Det här är en imponerande uppvisning av ett vin som fortfarande är alldeles för ungt, och man kan lugnt tänka sig en framtid om 10-20 år. Kvällens bästa.

2004 Fontodi Flaccianello della Pieve, Colli Toscana Centrale IGT

100% sangiovese. Från Panzano in Chianti, kalksten, 450 m höjd. Ekologisk odling, naturjäst med 21 dagars skalkontakt. Arton månaders lagring i nya franska barriques. 14%. Galloni 96p. 520 kr.

4. Kvällens flörtis lånar, utan att skämmas det allra minsta, stora delar av sin personlighet från Bordeaux. Det här är den klart mest utvecklade doften, med toner av cassis, rödare körsbär, ljus tobak, stall, ceder, blyerts, multna löv, blommor, vanilj, choklad och kaffe. Det är skönt att kunna få säga goda ekfat någon gång ibland.

I munnen en avrundat fluffig historia med snyggt polerad munkänsla och chokladiga medhårstanniner. Här finns riktigt bra frukt och en tillgänglighet som känns ganska avväpnande efter den inledande trion av tuffingar. Det saknas dock inte struktur, syran är alldeles utmärkt och slutet har en behaglig fatkryddighet. Ett populärt vin runt bordet och ett givet val när frågan gäller vilken flaska som bör konsumeras redan nu.

2004 Antinori Tignanello, Toscana IGT

85% sangiovese, 10% cabernet sauvignon, 5% cabernet franc. Från vingården Tignanello, 47 hektar, kalksten, 350-400 m. Jäsning vid 28 grader. Längre maceration med délestages. Ett års lagring i nya franska barriques. 13,5%. Galloni 93p. 399 kr.

5. Färgen är opak, nästan svart. Den dova, djupa doften ger ifrån sig midnattsmörk frukt, cassis och plommon med assist av lakrits och tjära, läder och örter. Det finns också en känsla av blommig ny ek med typiska inslag av mörk choklad och vanilj. Allt presenterat på ett ytterst seriöst sätt, helt utan inställsamhet.

I munnen ett extremt tätt, närmast bläckigt vin med dominanta, tuggiga tanniner. Det måste varit för viner av det här slaget som farbror Bob patenterade uttrycket palate-staining. Smaken är enormt lång, men tyvärr dras vinet med en efterhängsen ekbeska som lämnar tungan alldeles nedsvärtad och sotig, en känsla vi också drabbats av i åtskilliga modernare spanska viner. Ett riktigt kraftpaket, men den slutliga domen blir tyvärr att vinet är alltför extraherat och alltför hårt ekat. Synd på så rara ärtor, för kvaliteten är det egentligen inget fel på. Givetvis är vinet alltför ungt ännu.

2004 Querciabella Camartina Toscana IGT

70% cabernet sauvignon, 30% sangiovese. Från Ruffoli i centrala Chianti Classico. Biodynamiska sedan år 2000. 12-20 dagars maceration. Två års lagring i franska barriques, 80% nya. 14%. Galloni 95p. 499 kr.

Slovakien: Château Belá

Efter bilfärd genom ett odlingslandskap som historiskt sett tillhörde Ungern, svängde vi in på parkeringen vid Château Belá i lagom tid för en sen lunch. Det minutiöst renoverade och perfekt underhållna slottet framkallade en känsla av att kliva rakt in i habsburgarnas 1700-tal. Med Mozart diskret spelande i restaurangens högtalare blev illusionen fullständig.

Flott värre.

Hälleflundra.

Husets vita.

Blint: en bra Pfalz-riesling.

Provning med vinmakare MIROSLAV PETRECH:

"Château Belá startade år 2000. Det var det året slottet köptes av grevinnan Ilona von Krockow och fick en helrenovering från grunden. Här kan ni se några bilder på hur byggnaderna såg ut innan dess."

Ahh, helt nedgånget! Inte mycket mer än ruiner.

"Precis. Det kostade 100 miljoner Euro att renovera slottet. Alla möbler, snickerier, konst - ja allting fick ersättas med nytt, eller med gammalt. Först 2007 var hela bygget färdigt.

Château Belá köper sina druvor av mitt företag Rivel. Vi odlar 80 hektar vinmark, med hjälp av 25 vingårdsanställda. Jag betalar min personal bättre än andra odlare, eftersom jag vill ha dedikerade medarbetare. Förutom till Château Belá (där jag enbart vinifierar druvor från Rivel, och använder 15% av Rivels totala produktion) säljer jag resten av druvorna till Vino Matysák i Pezinok.

1994, när jag startade, hade jag ingen aning om vad som krävs för att sjösätta ett framgångsrikt bolag. Vi kom ju nyss från statssocialismen. Min partner och jag hade tillsammans €800 i kapital. Min första plan var att själv göra vinet från druvorna, men banken erbjöd oss lån till 25% ränta! Det hade varit självmord. Så mitt fokus blev att odla så bra druvor som möjligt och sälja dem så dyrt som möjligt.

70% av Château Belás viner är vita, och resten röda. 80% av de vita är rhensk riesling, och det är ju också den som blivit lite känd ute i världen. En av delägarna är moselproducenten Egon Müller, som bekant. Grevinnan, tillika huvudägare, är nära släkt med fru Müller.

Vi exporterar till länder som Japan, Nya Zeeland, Australien, USA, Kanada, och hela Västeuropa, ja till och med Frankrike. Fyra eller fem gånger har vi skickat vin till Sverige. Det är samma problem med monopol där som i Kanada. Ännu värre är det förstås i Ryssland, men där på grund av maffian."

Vägen in i monopolet liknar ett nålsöga. Men man kan väl privatimportera era viner genom Gullberg By Stockwine (som tar in Egon Müller till Sverige)?

"Ja, det borde gå. 

Det var Egon Müller som hittade mig här nere. Den första planen var att göra en liten men exklusiv produktion, och sälja till ett högt pris. Han tyckte att vi borde starta med riesling, eftersom det var vad han var känd för. Men först var vi tvungna att lära folk var Slovakien ligger överhuvudtaget."

Precis. Ingen verkar veta.

"Jag var på en världsomspännande tävling i Österrike. Vår närmaste granne!  Österrikarna frågade: är det verkligen så att ni har vingårdar i Slovakien? Jag sa: jag vet att ni också har snö i Österrike. Sen var den konversationen över.

Jag är 69 år nu, man jag kan aldrig sluta, för jag älskar mitt jobb. Jag har odlat druvor i hela mitt liv. Så fort jag lämnat universitetet började jag jobba här i området, och det är säkert här jag kommer att dö.

Jag föddes i den västra delen av Slovakien, på en plats som var mer berömd för att producera slivovica (plommonbrännvin). Hit till Stúrovo kom jag 1970, genom en landsbygd där alla talade ungerska och fortfarande gör det. Mina förkunskaper i ungerska var som era i japanska, men inom tre år kunde jag genomföra mina föreläsningar på ungerska, om odling och vinmakning.

Vi kommer framförallt att smaka på olika rieslingviner idag. Vill ni prova något annat också - säg bara till.

Egon Müller är tretton år yngre än jag, men han är ingen typisk tysk - han är lite långsam av sig (skratt). Fransk-tysk, kan man säga.

Vi börjar med en 2012 Riesling. Torrt vin. 13,8% alkohol, 7,8 gram syra och tre gram socker."

Honung, persika, lime. Lindblomstoner. 

"Ganska typiska aromer för unga rieslingviner jorden runt.

Slottet har alltså inga egna vingårdar. Det är min firma Rivel som står för odlingarna - allt som allt 80 hektar. I den gulgröna sluttningen på bilden ser ni bland annat blaufränkisch, men det är alibernet som ger de jättelika röda bokstäverna RIVEL. Jag planterade sticklingar i fyra dagar, det var en dröm jag haft i tio år. Bokstäverna är hundratjugo meter höga med en tjocklek på fyra meter. Effekten blir som bäst från mitten av september till slutet av november."

"Vår riesling gör vi väldigt rent och enkelt. Inga kemikalier, inga tillsatser. Druvornas kvalitet är så bra. Klasarna går hela rakt ner i pressen, varefter musten går direkt till tank. Vi klarnar den med bentonitlera, och ger den en svaveldos om 30 mg/l. Efter ett dygn, då den är nästan klar, tillsätter vi lite extra bentonit, sedan jäst, och höjer temperaturen till 17 grader. Jäsningen går långsamt, så under de följande två månaderna rör vi inte vinet. Det är 100% must från naturen, vi kan inte göra den till 110%. (skratt)

I januari gör vi en första filtrering, i mars en andra. I augusti är det dags att tappa vinet på flaska. Vi håller sedan vinet i flaska fram till jul, då vi släpper de första buteljerna. Fram på vårkanten släpper vi resten. En process om ett och ett halvt år totalt. Sedan prioriterar vi de kunder som verkligen förstår och bryr sig om vinet. Jag och naturen har skapat det här tillsammans. De som bara häller i sig vinet utan att reflektera åker huvudstupa ut genom dörren och är inte välkomna igen."

Vad är det för slags terroir här i området Stúrovo?

"I Slovakien har vi sju vinregioner. Juznoslovenská är den varmaste. I byn Muzlá, där vi är nu, är medeltemperaturen över året 10,3 grader. Nederbörden är mycket låg, 450 mm om året. Det som är viktigast för oss är framförallt detta: beskärningen måste vara rätt. Hur mycket du skär, avgör hur glad du blir i källaren. Blir skörden för stor, håller vinet inte i längden. Vårt uttag är aldrig högre än 40 hl/ha. Vinet får en fyllig kropp och blir rikt på extrakt. Vi behöver inte svavla särskilt mycket. Jag kan garantera ett framtidsperspektiv på åtminstone femton år.

Man kan ha en liten produktion och ett högt pris, men det gäller att hitta kunden.

Nu provar vi riesling från 2011. Torrt vin. 13,5% alkohol. 4 gram socker och 6,6 gram syra. Ni bör inte bli besvikna. Min filosofi är enkel. Jag vill ha bra betalt, men jag kan erbjuda stort vin."

Vi drack ett glas av den torra elvan till lunchen uppe i slottsrestaurangen. Stilen kändes närmast tysk, men när vi tänker på Tyskland så är det på Pfalz. Kraftfullt vin med mogen frukt.

"Har Petrech tysk skolning? Nej, han har faktiskt moravisk skolning. Min egen skola!"

"Vi plockar druvorna sent, vid hög sockermognad. Spätlese, eller närmast Auslese. Marken har mycket lössjord och kalksten, så det är en alkalisk jord på pH 7,9. Motsatsen till Mosel, som har en surare jord med pH 6,8. Kalken ger bra studs i syran. Vissa vinmakare i Slovakien har problem med för låga syror, inte jag.

Vi talade nyss om socker. Genomsnittliga druvor har 200-220 gram per liter, medan mina ibland kan ha 260-280. När det uppstått botrytis kan vi tala om 400 gram.

Här har vi 2008 Riesling. Torrt vin. 7 gram socker, 7 gram syra, 13% alkohol. Parkers Wine Advocate gav den 88 poäng."

Det var onödigt lågt. Petroleum på nosen. Mineral.

"Precis. De flesta i Slovakien vill tyvärr mest dricka ungt vin, men på restauranger ute i Europa uppskattar de mognande viner."

Hög syra, bra! Men man kanske inte ska vänta så mycket längre?

"Nu en 2011 Riesling. Halvtorr version. 13,8% alkohol, 6,6 gram syra, 9,5 gram socker. Sockret är själva paraplyet, och syran som käppen i mitten. (Mr. Petrech framför en obetalbar pantomim)

Det bör serveras vid tio grader. Man kan lätt dricka fyra flaskor!"

Väldigt lent och harmoniskt.

"Passar både män och kvinnor. Jag behöver inte göra mycket, bara gå dit en gång i veckan och kolla att det sköter sig. Med min erfarenhet vet jag vad precis man kan vänta sig."

Ljuvligt vin. Årgången måste ha varit bra.

"Mycket bra, fast inte exceptionell. Balansen mellan socker och syra kunde ha varit ännu mer lyckad. Jag tror att 2013 blir bättre. Får man in 100% kvalitet så är det inte mycket mer man kan göra. Bara hjälpa naturen på traven och skydda den så gott man kan. Skördar man för tidigt blir det inte bra, och inte för sent heller. Enda sättet är att göra sina misstag och lära sig. Erfarenhet är dyrköpt, men viktig."

Gjorde du dina första skördar i kooperativ, eller på egen hand?

"Det var i ett kooperativ. 1970. 110 hektar. Ett helt annat system. Allt handlade om kvantiteter. Man fick aldrig göra sitt bästa, och jag fick inte ha kontrollen. Nu är det jag som har ansvaret, och jag känner ansvaret att göra mitt bästa.

Vinmakande är ett sånt härligt yrke. Alla kan umgås med vinet: politiker, hockeyspelare, affärskvinnor. Men man ska aldrig göra det för pengarna. Självklart är det viktigt med pengar, men så fort man sätter dem i första rummet så går det utför.

Om jag till exempel gör bra vin ett år, och det säljer väl, så kommer nästa årgång och den är kanske inte lika bra. Men jag vill fortfarande leverera ett lika bra vin. Då är det lätt gjort att lämna den smala vägen och bli vän med kemikalierna. Och det händer när man låter pengarna styra."

Var 2010 en besvärlig årgång här i området?

"Glöm den, det var den sämsta årgången under alla mina 35 år. Vanligen har vi 400 mm nederbörd - 2010 var det 1200. Katastrof! Nu provar vi istället en 2011 Riesling. Halvtorr. 13,7% alkohol, 7 gram syra, 25 gram socker."

En fyllig figur. Tropisk frukt. Passionsfrukt, qumquats, melon.

"Det är nästan lättare att göra ett sött vin. Naturlig syra, naturligt socker, vinmakaren måste bara låta det gå dit det vill. Det här passar bra till ostar.

80% av våra vita viner är torra. Det är svårare att sälja de söta. Ibland säljer man dem över en treårsperiod. Jag vill inte sälja dem med hjälp av nedsatt pris - jag ändrar aldrig på ett pris jag satt, inte heller uppåt, oavsett senare utmärkelser. Jag brukar aldrig heller framhålla vilka medaljer vi får, eller klistra på dem på flaskorna. Den smarta kunden kommer att upptäcka vilka de bra vinerna är ändå. Enkelt."

På Vinalies de Paris är chansen en på tre att vinna guld eller silver. Och så kostar det €150 per vin som de ska prova.

"Det var en sådan utställning i Västeuropa. Jag sände dem sex prover och det kostade 250 Euro. På 100-skalan fick jag 70 poäng. Aldrig mer, säger jag (skratt).

Concours de Bruxelles hade 8300 prover. För varje sample fick man betala in €150. De sa: Mr. Petrech, du måste sända oss några viner. Inte en chans, sa jag."

Det verkar vara bra business att ha ett sånt där institut och printa ut medaljer.

"Nu blir det Riesling 2012. Halvsöt. 14% alkohol, 7,2 gram syra och 45 gram socker. Ett stort paraply! Mycket honung här."

Det kan bli lite tungt när både alkoholen och restsockret är högt. Lite så här.

"Efter första flaskan bryr du dig inte om det (skratt). Syran gör att det balanserar. Det ska drickas vid åtta grader."

Med ost?

"När du försöker övertala din flickvän. Det kan ta tid."

Haha, säkert. Vilka andra matmatchningar?

"Aptitretare. Foie gras. Eller efter. Desserter. Blåskimmelostar."

Det har nog kraften att möta en roquefort.

"Passar perfekt ihop.

Nu något ännu sötare - isvin från 2011. I Sverige har ni en stadig vinter. Här i Mellaneuropa får vi ibland vänta till 31 januari året därpå för att kunna plocka frusna druvor. Som senast. Det var ingen riktigt iskyla innan dess."

Rieslingkaraktären är fenomenal. Som ett trippelkoncentrat av druvsorten.

"Vattnet blir till kristaller inuti druvan. Man måste plocka innan soluppgången. Folk är inte jätteglada över beslutet att plocka. Snarare riktigt arga.

Vi pressar mycket försiktigt. Till och med i musten är temperaturen minus fyra."

Fantastiskt. Vad kostar halvflaskorna?

"Trettiofem".

Vilket pris. Strålande isvin.

"Här har vi nu en tjeckoslovakisk korsning. Neuburger x riesling = aurelius. Det var 400 gram socker i musten och 100% botrytis. Det var till och med botrytis på järnstolparna i vingården. Årgång 2010."

Aromer av gulbruna torkade orientaliska frukter som dadlar, sultana och fikon.

"Syran är 11,3 gram och restsockret bara 50 gram."

Väldigt speciellt. Upplevs förstås inte särskilt sött.

"Jag kan knappast sälja vinet, men jag kan ge bort det. Fast inte till vem som helst. Du måste dricka det med din fru. Inte med flickvännen. Det måste vara riktigt kallt. Att dricka för sig självt." (hämtar ett vin till)

Vad har vi här? Rödbärigt.. jordgubbar, vinbär, komplext… cab?

"Cabernet sauvignon, eiswein, 2011. Vi plockade den 31 januari 2012. Det var minus 12 grader ute. 8% alkohol och 230 gram socker. 10,8 gram syra."

Vet du hur vi visste? Igår fick vi också en cabernet sauvignon, eiswein, 2011. Plockat den 1 februari 2012. Hos Juraj Zaprazny. 

"Det förvånar mig att en såpass ung kille klarar det. Det är inte många som gör det bra. Att göra stort eiswein är ett mästarprov.

Det här har passerat den första ungdomen, men väntat fortfarande på att träffa en flicka i universitetet. Det behöver fem år till."

Jättefint nu. Det påminner om farmors jordgubbssaft efter ett par år i skåpet. När man själv var fem.

"Ni svenskar måste vara stolta över att ni producerar de bästa och mest typiska jordgubbarna.

I Kanada har de ju iskyla jämt, här är det lite svårare att göra eiswein. Man får vänta. Ofta är det plus sju under julhelgen."

Tre årgångar per decennium?

"2006, 2008, 2009 och 2012. Jag kommer inte att göra det i år. Istället ska jag göra ett strohwein, med botrytis. Som en tysk TBA. Det är spännande att göra de söta. Jag väntar på dem som ett litet barn."

Har du börjat skola in en efterträdare?

"Ja. det har jag. Min son är direktör i ett annat företag och min dotter är fotograf. Mina barn växte upp under slutet av kommunismen och början av kapitalismen. I Rivel, mitt eget företag, har jag en anställd kille som är 28 år gammal. Långsamt skolas han nu in att ta över. Jag tror att han kommer bli strålande.

I Rivel odlar vi tre andra gröna sorter: welschriesling, grüner veltliner och feteasca regala. Åtta kilometer härifrån kan man se odlingarna och läsa texten RIVEL."

Vi såg namnet på vägen hit. Det tog nog tio sekunder att klura ut hur du gjort.

"Ja, det var ju tack vare alibernet och deras röda blad. Nu får ni prova ett eiswein av alibernet också. Från tank. 2012."

Gott om hallonsylt, och mineral. Fantastisk doft.

"Det är fortfarande på väg att bli vin. 8% alkohol, 11 gram syra, 230 gram socker. Det är mitt första experiment med alibernet som eiswein. Jag var lite orolig först. Det är en druvsort med aggressiva tanniner."

Som en hallonsoda koncentrerad gånger tio.

"Men varför är inte ditt namn utskrivet på etiketten, brukar folk fråga. Jag svarar: det må stå Egon Müller utanpå, men det är Miro Petrech inuti flaskan."

Provat:

2012 Riesling Suché (torr 3 g/l)

2011 Riesling Suché (torr 4 g/l)

2008 Riesling Suché (torr 7 g/l)

2011 Riesling Polo-suché (halvtorr 9,5 g/l)

2011 Riesling Polo-suché (halvtorr 25 g/l)

2012 Riesling Polo-sladké (halvsöt 45 g/l)

2011 Riesling L'adové vino (Eiswein 230 g/l)

2010 Aurelius Vyber z cibéb (TBA 50 g/l)

2011 Cabernet Sauvignon L'adové vino (Eiswein 230 g/l)

2012 Alibernet L'adové vino (Eiswein 230 g/l)

Prisläge ca €16-€25 för riesling. €35 för isvin.

Slovakiskt eko: 2009 Domin & Kušický Cabernet Sauvignon

Vi var självklart nyfikna på om det kunde finnas några slovakiska motsvarigheter till den typen av franska och italienska viner som i brist på bättre brukar ringas in med epitetet "naturliga". Det vill säga viner som inte bara är gjorda av giftfritt odlade druvor, utan där den icke-interventionistiska hantverkarfilosofin verkar löpa som en röd tråd hela vägen ner i flaskan. Här har vi något åt det hållet.

2009 Domin & Kušický Cabernet Sauvignon är rakt av den godaste cab vi hittills testat från Slovakien. Den kommer från Modrý Kameň i Stredoslovenská, en sydöstlig vinregion som gränsar mot Ungern, där klimatet är varmare än i Malokarpatská. Gården odlar 40 hektar i ett glesbefolkat område tolv mil från närmaste industrier och städer. Producenten är eko-certifierad sedan 2005, först ut i landet. Följaktligen står det också Bio Wine på etiketten.

Vyber z hrozna suché betyder ungefär samma sak som Auslese trocken. Det mörka, något oklara utseendet skvallrar om ett ofiltrerat vin. Doften inleder lite grusigt, men djupnar strax med klara druvmogna aromer av cassis, fläderbär och mörk stenfrukt. Den fortsätter med mörk piptobak, lakrits, brun farin, moget rött äpple, nyklippt gräs och ängsblom på toppen. Uttrycksfullt och lovande.

I munnen tjusas vi direkt av den livliga fruktsyran och den solmogna cabernetfrukten. Det blir en härlig koncentration mitt i smaken, men på ett avspänt sätt, utan att extraktet upplevs framjobbat - det finns ingen sådan bitterhet. De söta tanninerna bråkar heller inte nämnvärt, men det finns ändå gott om fast materia att tugga på. Och en utåtriktad personlighet full av hyss och bus. Barral-vibbar!

Vinet har helt överraskande mognat arton månader i nya bordeauxfat, men det är knappast något som märks, och någon ekbeska känner vi inte heller. Alkoholen drar åt det högre hållet - 14% enligt etiketten - så den långa avslutningen värmer på ett behagligt sätt. Uttaget var inte mer än 0,8 kg per ranka och årgång 2009 var ju varm, som bekant. Musten jäste helt naturligt, men även om svavlingen är rätt försiktig - 70 mg/l - är den i högsta laget för att platsa i det puristiska naturlägret, och nya fat hör väl knappast hemma där heller. Strunt samma.

För att summera det här vinet i tre ord: livlighet, självklarhet, njutbarhet.

Prisläge €16 till €24, beroende på handlare. Årgång 2011, som också var ett mycket bra år i både Ungern och Slovakien, säljs av någon anledning för €9 till €11.

Slovakien: Elesko

Direkt efter den arla morgonvisiten i Pavelkas bergsvingårdar blir vi upphämtade inne i Pezinok av Zuzana Bircikova, sommelier på Elesko. Det vi snart ska få uppleva är något helt annat än Milan Pavelkas traditionella, smått konservativa familjeegendom. Elesko är en nästan ofattbar satsning med splitternytt vineri i mångmiljon-klassen och vidsträckta nyplanterade vinmarker. Där möter vi upp med vingårdsansvarige Michal Faluši. Mitt ute på slätten ligger, till synes självklart, en genomborrad kalksten i monumentalformat. Den är vad Elesko vill lyfta fram som sin unika symbol.

MICHAL FALUŠI (vingårdsansvarig)

ZUZANA BIRCIKOVA (sommelier):

"Vi är ett alldeles ungt vineri, så vi har fått skapa vår egen historia. Den vita travertinen är en skulptur som väger 157 ton. Den är 4 x 4 x 5 meter stor och utskuren till formen av ett öga. Om man vill kan det tolkas som gudens öga, som håller blicken på vårt vineri och beskyddar oss från sjukdomar och annat ont."

Varifrån kommer kalkstenen?

"Från östra Slovakien. Den var väldigt svår att få hit. Man var tvungna att hyra in tre tyska kranar för att lyfta den på plats, och försäkringspremien blev därefter."

Vi har förstått att Elesko har en uttalad ekoprofil. 

"Det kallas 'integrerad produktion', det vill säga 'så eko som möjligt'.
Vi måste förstås använda någonting, men de produkter vi använder mot sjukdomar är ekocertifierade. Koppar och svavel, först och främst. Och vi använder förstås bara eko-godkänt rengöringsmedel i vineriet.

I våra vingårdar här i Modrá odlar vi lika delar gröna och blå druvor.
Vi har 115 hektar i den här egendomen ute på böljande slätten och ytterligare tio hektar i sluttningarna ovanför själva vineriet i Modrá.
De äldsta rankorna är nu åtta år gamla, så den första skörden tog vi in 2008. Vi började med att odla några få druvsorter, och utvecklade portföljen efterhand. Nu omfattar den arton sorter. Elva gröna och resten blå."

De stockar vi ser här omkring oss, vad är det för sorter?

"Pinot noir, dunaj och alibernet. Vingården heter Iveta, och är döpt efter ägarens fru. Alla vingårdarna har kvinnonamn ur familjen, som Zoya och Lilla Zoya, efter döttrarna."

Vem är huvudägaren, och var är han bofast?

"Han heter Igor Ledecký, och bor i Bratislava."

Finns det utländska investerare också?

"Nej. Ägaren gjorde framgångsrika affärer i Ryssland och tjänade stora pengar där. Han ville investera dem i vin för att förverkliga sin största dröm, nämligen att skapa den mest moderna vinegendomen i hela Centraleuropa. Det finns inget liknande i Slovakien, eller något annat av de postkommunistiska länderna."

Hur många hektar pinot noir växer här?

 "Åtta hektar totalt. De burgundiska sorterna har tillsammans den största arealen. Chardonnay, pinot blanc, pinot gris, pinot noir. Vi gör chardonnay med och utan barrique, samt barrique sur lie - min favorit. För att koncentrera frukten beskär vi rankorna och lövverket och tar bort överflödiga klasar.

Planttätheten är 4 445 stockar per hektar och uttaget ligger i genomsnitt mellan 50 och 60 hektoliter per hektar. Åt det högre hållet för de vita, och lägre för de röda."

Arbetet i vingårdarna, är det mycket maskinellt?

"Den första beskärningen görs med traktor, sedan går vi efter med elektriska sekatörer. Alla 125 hektaren sköts av sex personer. Beskärningen börjar i slutet av november och är klar i februari."

Skördar ni med maskin också?

"Ja, allt skördas maskinellt. Tre personer sköter hela skörden. Vi har den mest avancerade skördetraktorn som går att få tag på i hela Europa. Den använder vibrerande gummiklubbor och tar bara de druvor som har rätt mognad. De som behöver mer tid tar vi lite senare. Det finns också teknologi som blåser ut eventuella rötskadade druvor. Från skördetillfället tar det högst 40 minuter att få in druvorna i vineriet."

När planerar ni att skörda den här vingården?

"En del är redan skördat, men september var svalare än väntat så sockernivåerna var inte tillräckligt höga. Förra året var skörden redan klar så här dags. En del druvor väntar alltså fortfarande på det rätta tillfället. Syrorna är också ganska höga det här året, på grund av vädret. Det hänger också ihop med att säsongen startade sent, det var fortfarande snö här i påskas. Sommaren var riktigt varm, men också kort. Redan i september blev det kallt. Den här delen som vi ser är redan skördad, medan den där borta fortfarande väntar."

Hela upplägget ser väldigt rationellt ut.

"Ja, allt är noga planerat när det kommer till vad vi ska göra med druvorna. Vi kan smaka lite på de här pinot noir."

Syrliga och goda. Snart klara... en vecka till? Tio dagar? Små bär.

"Generellt har alla odlare samma problem. Bären är små eftersom det var så kallt vid blomningen. Det påverkade hela deras utveckling."

Man ser att vissa klasar är ojämnt mogna.

"Vädret var extremt opålitligt i april. Först lite vår, sedan tjugo centimeter snö.

Jorden här är medelhård, med mycket sten. Vi plöjer mellan varannan rad och odlar gräs och blandade täckgrödor mellan varannan. Det är en del av vår eko-idé att vi vill uppmuntra mikroorganismer i jorden. De är mycket användbara för vinrankorna när det gäller näringsupptaget. Vi har bara 500-600 mm regn per år, så det gäller också att hålla fukten kvar i jorden. Vi hittar inspiration i den biodynamiska helhetssynen.

Här borta kan vi smaka på några Dunaj-druvor."

De är mycket sötare... högre mognad.

"Dunaj har också en aning av mörk choklad i eftersmaken. Föräldrarna till den här tjeckoslovakiska korsningen heter muscat bouschet, oporto och sankt laurent."

Kärnorna känns färdiga.. de smakar kryddigt och nötigt.

"Druvorna kommer nog att skördas inom en vecka."

Det blåser som tusan härute. Ingen risk för röta då?  

"Marken håller fukt, så risken är att mögel eller röta sprids med vinden. Men vi har inte haft några problem än så länge."

ZUZANA BIRCIKOVA (i bilen):

Hur ser er prismodell ut?

"Det vanliga sortimentet med torra bordsviner ligger runt €10-€12 för privatkunder. €14 för barrique-vinerna. De söta brukar kosta runt €24 per halvliter, men våra tokajer är förstås dyrare. De torra röda och vita toppcuvéerna ligger också runt €24, ett pris som delvis beror på dyrare flaskor av dubbelt glas. På instegsnivå har vi ett par enklare viner för €7."

Av era 600 000 flaskor per år, hur är fördelningen?

"Mer vitt än rött och bara en liten andel sött. Klimatet i Malokarpatská lämpar sig kanske allra bäst för torra vita."

Blaufränkisch verkar också funka bra här.

"Ja, men vi producerar ingen cabernet sauvignon. Andra gör det, men vår vinmakare anser att det behövs en längre period av varmt väder och därmed mognare frukt."

Nej, det var egentligen ingen cabernet på vinsalongen som övertygade.

"Nu åker vi igenom Modrá. Stadskärnan är mycket gammal, invånarna här har traditionellt ägnat sig åt keramik."

Modrá betyder ju blå.

"Ja, de gjorde kakel också, handmålat med blå ornament."

Vacker väg från Modrá till vineriet.

"Fast den är rätt besvärlig på vintern"

När kommer första snön?

"Kanske i november. Om en vecka, som det känns nu (skratt) "

Det var frost i gräset i morse. Gör ni isvin också? 

"Ja, vi har ett par olika varianter. Här ser vi nu själva vineriet. Den supermoderna byggnaden från 2008 vann slovakiska arkitekturpriset 2010. Snart tar vår vinmakare Ladislav Ďorď över. Jag ska förbereda provningen under tiden."

LADISLAV ĎORD (ansvarig enolog):

"Vi har fyra stora hallar. I den här förvarar vi det färdiga vinet. Den andra är för själva alkoholjäsningen, och den tredje för malolaktiska jäsningen."

Jag hörde att ni producerar ungefär 600 000 flaskor om året.

"Det stämmer, men vi har kapacitet för en och en halv miljon. Det gör att vi kan lagra tre årgångar samtidigt. De röda behöver ju längre tid i vineriet."

Stora hallar, stora tankar. Det är lite av nya världen i all sin rationalitet.

"Vi använder oss av både ny och gammal teknologi. Vi har investerat i ett större antal medelstora ekliggare från Garbelotto i Italien. Dessutom har vi 180 barriquer. Då kan vi blanda för att få den rätta balansen, eller göra två olika varianter. Från tank är vinet friskt och aromatiskt, från fat mer elegant avrundat.

Vi har totalt 125 hektar, varav tio befinner sig här ovanför vineriet. Vi odlar arton olika druvsorter, här ser vi just nu riesling och sauvignon blanc. För varje druvsort arbetar vi med minst fyra olika kloner, ofta från länder som Tyskland, Italien, Österrike och Frankrike.

Vi plockar allt med maskin. Det är bra eftersom det går snabbt. Tre personer gör hela jobbet, om vi inte hade maskin skulle vi behöva 100 plockare. Det tar 20 minuter för traktorn att ta sig hit och sedan tar det 20 minuter att processa druvorna. 50 ton druvor om dagen kommer in genom den här dörren. Ett traktorlass är ungefär 3,5 ton.

Druvorna landar direkt i maskinen för krossning och avstjälkning. Sedan slussas den vita juicen vidare till pressen. När det gäller rosén väntar vi fyra-fem timmar, tills färgen är rätt. Sauvignon blanc och några andra aromatiska sorter får ett par tre timmars skalkontakt innan pressningen. Chardonnay och viognier pressas direkt. Kapaciteten i pressarna är ungefär tio ton.

Den röda skalmassan bearbetas med datorstyrd pneumatisk nedpressning tio gånger var fjärde timme. Det är brukligt i Slovakien att separera musten från skalen efter nio till fjorton dagar, men vi kör med långa macerationstider, vanligen cirka 30 dagar innan vi pressar. Detta eftersom vi vill ha gott om naturliga druvtanniner, och inte vill addera dem med ek eller på annat vis. Metoden knyter an till äldre vinmakartraditioner. För att uppmuntra den malolaktiska jäsningen adderar vi mjölksyrebakterier, och ibland pressar vi först när malon är klar.

Efter pressningen kommer den vita musten hit ner för att sätta sig och klarna i stora tankar. Vi kyler musten till åtta-tio grader och väntar 12 till 24 timmar, det beror lite på hur fort vi skördar. Efter ett dygn pumpas den klara musten vidare till den stora jäshallen, och bottensatsen filtreras med ett vacuumfilter."

Kommer teknologin härifrån Slovakien eller utifrån?

"Det beror på. Vissa maskiner för processning kommer från Italien. Jästankarna kommer från Tjeckien. De precisionstillverkade buteljeringslinjerna kommer från Tyskland. Vi har ungefär 350 rostfria ståltankar, varav 170 är fullt temperaturkontrollerade. Den aktuella temperaturen i varje tank syns på den här centrala datorskärmen. Tankarna har dubbla mantlar, där en är till för kylning och en för uppvärmning."

Vad är volymen på en av de här tankarna?

"Just den här är 8300 liter. De största ligger på 10 000 liter. Sedan delar vi med två, så vi har också tankar på 5000, 2500 och 1250."

Väldigt rationellt.

"Lätt att dela upp en stor tank på flera små. Temperaturerna kan också kontrolleras och styras över internet, men bäst är förstås att vara här själv."

Vid vilken temperatur jäser ni de vita?

"Det skiftar lite, men vanligen runt 14 grader. Ibland 13. Mot slutet av jäsningen får temperaturerna stiga lite till 15-16. För de röda håller vi mellan 26 och 30 grader beroende på årgång. Rödvinsjäsningen inleds med en kallmaceration vid åtta grader som varar i sju dagar. Sedan värmer vi upp till 15 grader och tillsätter jäst. Snart är temperaturen uppe i 26 grader. Vi har separerat en jäststam från våra Dunaj som vi använder, men för övrigt handlar vi kommersiella jäststammar.

Inga risktagningar.

"Nej, det skulle bli dyrt. Det här är den viktigaste hallen, för här gör vi 80% av jobbet. Och städar hela tiden efter oss med vatten."

Hygien är förstås A och O.

"Ja, verkligen. Efter alkoholjäsningen går vinet vidare till den här hallen för malolaktisk jäsning. Vi värmer upp till 22 grader, tillsätter mjölksyrebakterier, och efter en eller två veckor är den malolaktiska jäsningen färdig. Sedan vilar vinet en eller två månader innan vi flyttar det vidare till stora fat eller barrique."

Så ni använder bara den här hallen i en månad drygt.

"Nja, vi kan förstås använda den för att förvara vin längre om det skulle behövas. Men som det är nu har vi bara nya viner här. När skörden kommer in är det bra att ha ett par hallar tomma. Nästa hall är avsedd för det färdiga vinet, för assemblage. Det är sista stationen innan buteljering."

Samma storlekar på tankarna här.

"Ja. 10 000, 5 000, 2 500, 1 250. Ibland är det två tankar i en."

Investeringsnivån måste vara enorm.

"Ja, det är den mest ambitiösa satsningen i hela Centraleuropa. Vineriet gick lös på 32 miljoner Euro. Själva byggnaden kostade ungefär 20 miljoner och resten var inventarier. Här har vi buteljeringslinjen, delvis från Tyskland och delvis från Italien. Den här maskinen sätter på hättor och den där etiketter. Vi klarar att buteljera 10 000 flaskor om dagen, men vanligen blir det ungefär 7 000."

Går alla flaskor till Slovakien och Tjeckien, eller exporterar ni till andra länder också?

"Ungefär 10% går på export. En container med druvmust till Malaysia, ett par containrar vin till Taiwan. Lite till Kina, till Polen och omgivande länder. För några år sedan sålde vi en del till Ryssland, men nu har vi startat en egen vingård där också." 

Enligt samma modell som här?

"Ja, men ännu utan byggnader. En av våra enologer åker dit och processar druvorna i ett lokalt vineri där vi hyr in oss. Vi säljer en stor del av frukten och producerar ungefär 150 000 flaskor där. Mest röda viner, pinot noir och annat."

Byggdes den här anläggningen av slovakiska byggare?

"Ja, av ett byggföretag från Bratislava. De påbörjade bygget 2007, och 2008 var vår första årgång. Restaurangen och galleriet Zoya Museum (med permanent utställning av Andy Warhols konst!) avslutades 2009. Året därpå utnämndes Eleskos vineri till "Årets Byggnad" i Slovakien.

Det här är vårt fatrum. Vi har trettio stora ekliggare varav tjugo används till röda viner, och dessutom 180 barriquer. I början köpte vi små fat från Italien och Spanien, men nu handlar vi enbart franska barriques från tunnbindare som Seguin-Moreau, Vicard och Nadalie. Rostningen är mestadels medium, med 15% medium-plus och 5% light. Varje år köper vi ungefär 35 nya fat. De små nyttjas i tre år för barrique-vinerna. Det fjärde året använder vi dem bara till viner som ska blandas med de stora faten. Det femte året säljer vi dem. Vissa vita viner - chardonnay, riesling, viognier, lite pinot gris - genomgår hela sin jäsning och uppfostran i fat, små eller stora."

Är eken i de stora faten av slavonskt ursprung?

"Det är lite olika, men de är alla tillverkade av italienska firman Garbelotto. En del av eken är slavonsk, en del är fransk, från Allier och Nevers. Volymen är 50 hl och rostningen är medium. Normalt ligger vinerna tolv månader i de stora faten, men det varierar mellan nio och femton månader. Exempelvis pinot noir är känslig och ska inte ligga för länge. Merlot får tretton månader och tuffare sorter som alibernet och dunaj femton. Bara tio av dem är fulla, just nu innehåller en del av dem bara en lösning med svavel och citronsyra, i väntan på nytt vin. Vi får skrapa bort lite vinsten (tartrater) mellan användningarna."

Vilka svavelnivåer pratar vi om i det färdiga vinet?

"90 till 120 mg/l för de röda och 120-150 för de vita. Det beror på sockernivån och syran. Vi tillsätter svavel utifrån pH-värde. Ni ska få se mitt laboratorium. Där har jag en avancerad maskin som kan analysera alla nödvändiga värden i vin inom ett ögonblick."

En väldigt representativ fatkällare. Man kan nästan stryka ordet källare.

"Vi kan husera företagsprovningar med 50-70 personer, där man får pröva att blanda sitt vin själv. Till exempel Norges kung och drottning, Medvedev och Putin har sina egna 225-litersfat här. Ryssarna blandade den sovjetiska sorten alibernet med den slovakiska dunaj. De ville nog säga något med det… (skratt) "

Vi hörde att du inte gör någon cabernet sauvignon.

"Nej, jag tycker inte att området runt Modrá lämpar sig för cabernet."

Men blaufränkisch funkar bra?

"Ja, frankovka, dunaj och pinot noir passar bra här."

Hur stor arbetsstyrka behövs det för att köra hela källaren?

"Bara fem, inklusive mig och min assisterande vinmakare. Vi smakar tillsammans och funderar hela tiden på vad vi kan göra bättre. Och här i mitt labb kan jag få reda på allt jag behöver veta om vinet."

ZUZANA BIRCIKOVA (sommelier):

"Man kan utläsa från etiketten precis varifrån vinet kommer - region, by och vingård. 'Lilla Zoya' är till exempel älsklingen här ovanför. Det är också namnet på galleriet - Zoya Museum."

Den viognier vi har i glaset just nu upplevs örtig och sval.

"Som vårt generella klimat."

Men man känner ändå värmen i slutet.

"2011 och 2012 var bland de längsta och varmaste somrarna som jag minns. Eftersom vi velat jäsa ut vinet torrt, så får man lite högre alkohol."

Lite glycerolsötma från alkolen. Det behöver mat.

"Precis. Jag öppnar inte det här bara för att ta ett glas vitt på egen hand. Men jag gillar verkligen eftersmaken och dricker det gärna när jag lagar asiatiskt.

Lång, inte minst tack vare de 14,5%.

"Vi fortsätter med Palavá, en sort som ursprungligen kommer från Moravien (på andra sidan gränsen till Tjeckien). Det är en korsning mellan gewurztraminer och müller-thurgau. Elesko har den största palavá-planteringen av alla producenter i Slovakien och Tjeckien. Den här är torr och ung, från 2012. Jag gillar fräschören. Vi gör en halvtorr version också, men jag föredrar den torra."

Den lätta blomparfymen påminner om gewurztraminer.

"Ett vin att dricka en varm sommarkväll ute på terrassen, utan mat. Skördat vid spätlese-nivå i vingårdarna Zoya och Iveta."

Den med stora stenen. Vinet måste vara lätt att sälja. Så flörtigt.

"Ja, det går bra, och priset är €10,70 här på vineriet. Nästa vin är ett av våra flaggskeppsviner, en cuvée som heter Traja Jazdci. Namnet betyder "tre ryttare", alltså tre druvor som drar jämnt. Chardonnay, palavá och röd traminer. Den är lagrad i stora ekfat. Kostar €14 i vanlig flaska och €19,30 i dubbelglas. 

Bra syra, bra extrakt, bra längd. Välgjort. Försvarar sitt pris ganska lätt.

"Här har vi nu en torr rosé".

Igår på salongen provade vi minst fyra roséer som hade 20-24 gram socker, alldeles för mycket för en rosé.

"Den här har sju gram. Syran är rätt hög, så det balanserar och upplevs som torrt. För mig är det nödvändigt med fräschör i ett sommarvin."

Det har inga toner av godisjäst, som man ibland kan råka på.

"Nej, våra roséer är inte gjorda i den stilen. Ingen lollipop. Fransmän brukar gilla roseer härifrån, inte bara vår utan också Mrva & Stanko, eftersom klimatet är svalt och ger fräscha viner."

Med lätta tanniner.

"Ja, som en bra kombination av de röda och vita världarna."

Kostar?

"Nio någonting. Som ni kan se har vi tre färgnyanser på etiketterna. De vita etiketterna betyder rostfritt, de gula betyder stora ekliggare, och de laxrosa betyder barrique. Nu går vi över till rödvinerna, först en 2009 Pinot Noir."

Doftar ju precis som en pinot noir ska göra. Ganska lätt och slankt i munnen, med en avslutning som upplevs lite bitter efter de vita. Och så noterar man alkoholen en smula. Rätt gott. Verkar fortfarande behöva lite tid och luft. 2009 var ett riktigt bra år, eller hur?

"Jag skulle vilja ge det två-tre år till eller tjugo minuter till en timme extra i glaset. Då skulle det upplevas som mjukare i slutet. Vi kan spara ett glas och se vad som händer. Nu ska vi prova en 2011 Frankovka (blaufränkisch) från barrique. En tredjedel av faten var nya. Efter fyra år får enligt vinlagen man inte använda dem längre i ett "barrique"-vin. Man kan dock skriva "matured in oak". Frankovka har en lång historia här i Slovakien. Vi gör också en variant som enbart mognat i stora liggare, vi kan prova en från 2008. Då hade Elesko ännu inte fått sitt nuvarande namn utan hette In Vino. Det gamla namnet byttes ut eftersom det var lätt att förväxla med andra företag, och det gjorde kunderna förvirrade."

Barriquerna är ganska uppenbara. Vanilj, eksötma, typiskt taktila ektanniner samt en del sälta och rökighet. Intressant att jämföra med nollåttan som är mer animalisk på nosen, lättare och slankare i munnen. Syrligare, mer druvsaftig. Barriquevinet har mer kropp och rondör. Det verkar behöva tid för att integrera eken.

"Två-tre år till tror jag. Vi kan göra samma jämförelse med Dunaj. Det finns en variant med stora fat och en med små - båda från 2011. Här behövs definitivt tre-fyra års flasklagring, enligt min åsikt. Dunaj planterades senare än blaufränkisch, så vi kan inte jämföra med någon äldre version. Det här är första årgången."

Vi har faktiskt druckit det ena hemma (en flaska från vännen Jan). Det var gott både då och nu. Frisk syra och ren blå frukt. Bra extrakt, och ingen ek som stör. Tuffa tuggiga druvtanniner. Lite som en seriös dolcetto. Säkert en hit till korv och chark.

"Själv föredrar jag elegantare viner. Det här tuffa lämnar jag gärna åt männen. Lite barrique gör tanninerna mjukare, och det gillar jag."

Så förutseende att du hade bullat upp med viltkorven här.

"Köttet kommer från vår egen hjord av renar. Vi har importerat dem från Nya Zeeland. De har 80 hektar att springa fritt och beta på i anslutning till våra vingårdar. Korvarna är framställda i vår egen restaurang."

Gott vin det här. Det känns mineraliskt, det har tät frukt och det smakar inte sött. Och det har bra bett i tanninerna. Hellre stora fat än små.

"Precis så har vi tänkt när vi gjorde flera varianter. Nämligen att olika kunder har olika smak, och det ska finnas något för alla. Men det ingen skillnad på druvornas kvalitet. Ofta hamnar ju det bästa druvmaterialet i barrique-vinet. Inte här."

Smart resonemang. Det andra vinet är lite som det första, fast med mycket underlagskräm och ögonskugga. Softat i konturerna. Också bra, men en helt annan slags munkänsla. De små ekfaten gör en enorm skillnad.

"Om man fick paret blint skulle man kunna tro att det var två olika sorter".

Ek är ett kraftfullt verktyg.

"Tvåan har en tydlig viskositet med tårar i glaset."

Håller helt med om att man bör lagra tvåan. Men ettan dricks riktigt bra i sin ungdomliga framfusighet.

"Nu ska vi prova ännu ett par - 2011 Alibernet och 2009 Alibernet Barrique."

Aromerna är klart cabbiga. Mörk cassis.

"Sorten kom hit från Ukraina under 1960-talet. I början användes mest som teinturier, alltså för att förbättra färgen på annat vin, och då kanske i en inblandning om 10-15%. Sedan upptäckte någon att den smakar gott också - även om tanninerna kan vara riktigt tuffa - så nuförtiden ser man den alltmer på egen hand. Även om man knappast dricker den på egen hand."

Vi snackar grillade biffar här.

"Precis, beställer jag biff så beställer jag alibernet."

Priser?

"€12,70 och €14"

Det är klart enklast att greppa druvans karaktär från de stora faten. Barriquerna trollar snarare fram en typisk mörk körsbärspralin, lite som i moderna italienska viner. Det känns säkert familjärt för många kunder.

"Färgen är helt bläckig och sätter sig i glaset".

Tanninerna är så enormt mycket mjukare i barrique-vinet. Som choklad. Två års extra utveckling gör förstås mycket till.

"Jag dricker gärna det här på egen hand. Särskilt en fredag när jag sitter uppe och tittar på film till klockan två på morgonen."

Proffsigt jobb med barriquerna. Det uppför sig riktigt bra i munnen.

"Nu ska vi prova en cuvée som heter Veterlín. Den är gjord på fyra sorter: alibernet, merlot, dunaj och pinot noir. Årgången är 2011 och vi har ganska nyligen buteljerat vinet. Det har legat på barrique.

De dominanta sorterna här är väl alibernet och dunaj?

"Absolut, och det syns på färgen."

Eken är också dominant just nu. Här behövs tid.

"Det står alltid på baketiketten när vinet är buteljerat. Juni 2013. Buteljen är i dubbelt glas och särskilt avsedd för lagring. Den speciella flaskan gör att priset är €23, annars skulle det ha kostat €19. Vår vinmakare ser en stor potential här."

Vi skulle gärna sitta kvar och prova de söta vinerna, men vi är redan sena till nästa besök. 

"Låt oss då avsluta med 2011 Chardonnay. Man ser på etikettens färg att vinet legat i barrique, dessutom på jästfällningen med batonnage. För att peka ut den högre kvaliteten skriver vi druvsortens namn i rött. Priset är €14,70. Det här är mitt absoluta favoritvin. Första gången jag fick prova var bara "wow".

Det påminner om en nya världen-chardonnay. Mogen exotisk frukt samt kokos, vanilj och kryddor. Massor av smak. Det dricks nog bäst vid en lite varmare temperatur än det har nu.

"Vi gör också en chardonnay i stora fat och en i barrique utan batonnage. Den påminner mycket om Californien. Den doftar nästan amerikansk whisky, bourbon vanilla."

Om man ska summera, så handlar Elesko om professionalism, kvalitet och kommersiell fingertoppskänsla. Ni har uppenbarligen tänkt på det mesta, till och med på Andy Warhol. Tack för mottagandet, men nu måste vi rusa.

"Jag lovar att köra er till Karpatská Perla i Senkvice på fem minuter blankt".

Provat:

2012 Riesling

2011 Riesling "2" (semi-dry)

2011 Viognier

2012 Palavá "1"

2011 "Traja Jazdci" white cuvée 

2011 Pinot Gris

2012 Zweigeltrebe Rosé

2009 Pinot Noir

2011 Frankovka Modrá Barrique

2008 Frankovka Modrá 

2011 Dunaj

2011 Dunaj Barrique

2011 Alibernet "1"

2009 Alibernet Barrique

2011 Chardonnay Barrique Sur Lie