2003 Pio Cesare Langhe Nebbiolo

Den här favoriten hade vi faktiskt tappat hoppet om efter det förra nedslående mötet. Döm om vår förvåning när vi smakar en skvätt till lunchpastan av en nyligen fådd flaska. Asbestdammet är som bortblåst, inte ens ett uns finns kvar. Det vi får är en liten, först knuten doft med mandelmassa, plommon, torkad frukt och läderartat kryddiga toner. Bekant, men ändå inte. I munnen är vinet slankt och gott med en aning vasst sting i syran, och intensivt - vid god vigör. Vad ska man tro? Vi blir helt ställda... hur många olika tappningar har det egentligen gjorts av det här vinet? Vi gissar i alla fall på tre...

2003 Nebbiolo Langhe (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

2005 Fonterutoli Chianti Classico

Vi ugnsgrillar majskyckling som kommit hit från Bjärehalvön via Lulles - pollo alla diavola! Marinerad i salvia, rödpeppar, citron, salt och olivolja. Grekisk sallad bredvid. Bolagets bästa standardchianti testar vi i ny årgång ikväll. Vi har följt den sen vi först stötte på den för fem år sen, på ett italienskt enoteca i tyska Eckernförde av alla platser. Då hade vi åtskilliga goda flaskor av Castello di Fonterutoli bakom oss, både i minnet och i källaren. Förra årgången 2004 Fonterutoli var i det här läget yngre, tuffare, mer tanninrik. Nollfemman ger en förvånansvärt snabbmognad doft med lite stall, fatvanilj, surkörsbär, torkad frukt och inslag av grillat, bränt och örter. Smaken är närmast riservaliknande, för tankarna till Spanien (prova gärna bredvid Pesquera Crianza). Här finns också rejält med tanniner, men inte av det omogna slaget. Drick nu!

2005 Fonterutoli Chianti Classico (Mazzei in Fonterutoli, Castellina in Chianti, Toscana)

2005 Domaine de la Cotelleraie Les Perruches

Domaine de la Cotelleraie är ett familjevineri sedan fyra generationer, som från 1997 drivs av Gérald Vallée även om hela familjen är inblandad - pappa är fortfarande kvar och hjälper till. De tjugofemåriga stockarna växer på terrasser av grusjord, som odlas enligt "lutte raisonnée", det vill säga på ett sätt som tar hänsyn till miljön utan att vara ekologiskt certifierat. Man har 26 hektar vinmark. Lagringen av det här vinet sker på stora fat. Doften är ung, mycket fransk och aptitretande med god cabernet franc-karaktär: vanilj, blåbär, ceder, gräs, grön paprika och aningen tobak. Det är givande att lukta på, för dofterna är vidöppna, men här döljer sig fler lager som väntar på utvecklas med luft eller lagring, animaliska drag och kaffe till exempel. Smaker är intensivt blåbärsfruktig med lite eld i baken från det fina året, och en aning av sälta och kärnigt åtstramande malörtsbitterhet i avslutningen. Det här är ett kul och osnipigt loirevin, riktigt gott och överraskande, blått och lite busigt nu - det kommer säkert att ge större harmoni med några års lagring. Ett litet utropstecken för priset, så vi köper flera och lägger undan!

2005 Les Perruches Saint Nicolas de Bourgeuil (Gérald Vallée, Domaine de la Cotelleraie, Saint Nicolas de Bourgeuil, Loire)

2005 Gobelsburger Riesling Heiligenstein

Uttrycket guld och gröna skogar skulle kunna sammanfatta det här vinet. Guldet kommer i form av riktigt sötmogna rieslingdruvor från ett toppår, med en citrusdoft så koncentrerad att man undrar om man stuckit näsan i marmeladburken. Det gröna uppenbarar sig i ungdomligt breda aromatiska drag, så typiska för österrike. Smaken är koncentrerad, balanserad och lång. Syrorna är inte hårda. Här vill vi vänta tills det gröna har gått in i vinet, och ersatts av petroleum, om sådär fem år. Den märkbara sötma och antydan till eldighet som nu finns kommer då också att ha smält in i en högre harmoni. Ett perfekt källarprojekt som fortfarande går bra att få tag på.

Jämför gärna med Bründlmayers vin från samma läge och år. Vi drack ett glas till lunchen: pot-au-feu på lammbog, mat som är god i ordets alla bemärkelser. Några timmar senare utsätter vi vinet för balkongprovet: här gör sig glaset fint i eftermiddagssolen, guldgult med sina gröna reflexer. Nu ger doften också en del av gröna äpplen, mineral och... polkagris! (nej, det där var visst sonen som gnuggade pepparmynta mellan fingrarna). Den goda smaken är rik, munfyllande kraftfull och, som tidigare idag, snudd på eldig.

2005 Riesling Heiligenstein (Schloss Gobelsburg, Langenlois, Kamptal)

2002 Dopff & Irion Riesling Vorbourg

Gästerna sitter till bords och vi börjar med en pilgrimsmussla med lite bitter rosésallad. Därefter går vi loss på vongole från Melanders (egentligen hjärtmusslor från västkusten), bläckfisk och räkor som fått fräsa i vitlök, gul lök, olivolja, bladpersilja och tomat. De landar på färsk pasta och påminner oss om när vi åt den här rätten ett par kvarter från fiskmarknaden i Siracusa.

Genomgående dricker vi Vorbourg, ett ypperligt matvin i sin heltorra stil. Mogen doft med viss petroleum och citron. Smaken är stramt god, så pass god att vi avverkar flera flaskor, utan vidare funderingar över vinet (det finns ju faktiskt annat att prata om). Det här är fjärde gången det figurerar - så mer utförliga provningsintryck går lätt att hitta med sökfunktionen. Bra att vi la upp ett lager.

2002 Riesling Vorbourg (Dopff & Irion, Château de Riquewihr, Alsace)

2002 Château Poujeaux

Ännu en flaska på temat gott slott från dåligt år. Av de nolltvåor vi provat har Chasse-Spleen varit bäst, men den här är också fin om man uppskattar den torra, lätta och svala stilen. Vi har tidigare jämfört den med 2001 La Salle de Poujeaux och tyckte då att den har en salt egenart som ändå vinner i karaktär mot det fruktigare andravinet. Ikväll får vi en liten men bred, god doft med stall, rulltobak, ceder, lakrits, svarta vinbär, körsbär, torkad frukt och mynta.

Smaken är också god, stram, örtig, mineralisk, med aningen sälta och en smula uttorkad, vattnig mitt. Verkligt läskande, alls inte fjäskande vin med trevligt återhållsam alkoholhalt (12,5%). Till och med i en svag årgång, med ena handen bakbunden, utklassar Poujeaux spanska konkurrenten Mas La Plana. Till Brie de Meaux. Blir du sugen? Det kan tänkas gå att få tag på någon flaska...

2002 Château Poujeaux (Cru Bourgeois, Moulis-en-Médoc, Bordeaux)

2003 Alfiero Boffa Barbera d'Asti Muntrive'

Nu är det dags igen för vänner av piemonte att skyndsamt bege sig till vinkällarbutikerna, eller lägga in en reptilsnabb beställning från varudepån. Det här är vingårdsbarbera av högsta karat. Doften är stor, väldigt god och väldigt piemonte: hallonkola, torkad frukt, örter, lakrits, vanilj, och en skvätt körsbär i likör. Fina övertoner greppar tag och gör doften till en upplevelse i sig.

Smaken är likaledes verkligen god - med givande, intensiv, aningen bränd frukt och fina, lite kärnbittra syror. Likheter finns med munkänslan hos bra nebbiolo, fast med mindre garvsyra. Vinet är i perfekt drickbar balans nu. Vi drack 2003 Collina della Vedova för nio månader sedan. Det var också mycket bra, kvällens vin är ännu bättre.

2003 Barbera d'Asti Muntrive' (Alfiero Boffa, San Marzano Oliveto, Piemonte)

2004 Thelema Cabernet Sauvignon

Här är vinet som perfekt ackompanjerar de höga smakerna hos grillat nötkött. Färgen är tät, mörkt rubinröd åt det blå hållet. Doften har god söt piptobak, avvägd rökighet, mörk vinbärsfrukt och cassis. Smaken är kraftfullt fruktig, snabbmognad och givande. Fyller munnen fint! Syrorna är avmätta, alkoholen balanserad (13,5%) och eftersmaken ger gott om kaffe och mörk choklad. Typisk fin sydafrikansk cabernet, som vi har en svaghet för när den är så här bra. Waterford, Rust en Vrede, Kanonkop - det här vinet är i samma klass. Vi köper och dricker till sommarens tuffare grillövningar. Lägger undan ett par flaskor också.

2004 Thelema Cabernet Sauvignon (Thelema Mountain Vineyards, Helshoogte, Stellenbosch)

2002 Torres Mas La Plana

Vi grillar hängmörad T-benstek med ugnsrostad palsternacka, morot och klyftpotatis. Därtill bönvinägrett och grönsallad. Vinet har en god återhållsam doft dominerad av plommon med inslag av söta hallon, örter, ceder och gräs. Den runda smaken är rätt finlemmad, medelfyllig med måttlig intensitet, gröna toner och bra syror. I vår smak är det inte särskilt imponerande sett till priset, men ändå ett hyfsat bra vin som kan behöva lite lagring. Ikväll står det inte upp mot de höga smakerna i det grillade köttet. Ljusare kötträtter lär bli bättre sällskap.

ps. en dag senare dricker vi vinet till kalvlever med bacon och rödlök. Vi måste omvärdera intrycken från igår. Nu har doften oxiderat och syrorna är oginare än igår. Vinet har en tunn, grön och snipig struktur, med kort eftersmak, och tyvärr utan mersmak. Prisvärdet uppskattar vi till ungefär hälften, men det blev ju inte charmigare om det vore billigare. Vi skulle inte prova att lagra.

2002 Torres Mas La Plana Cabernet Sauvignon (Miguel Torres, Villafranca del Penedès, Barcelona)

2004 Alain Voge Saint-Péray Cuvée Boisée

Okej, här fick vi all rondör vi kunde önska och lite till. En extremt fatpräglad doft med massor av vanilj, rostad ek, nötter, mandel, honung samt en viss ton av starkvin. Druvorna är marsanne från 30-åriga stockar, plockade sent i september när de blivit mycket mogna. Men druvkaraktären är rätt sekundär eftersom vinet framförallt smakar honungslena fat. Ett särpräglat och annorlunda vin som verkligen gör skäl för namnet, smakrikt och kul som omväxling. Efter de fabulösa smakproven av Cornas vill vi ha mer av Alain Voge. Nästa gång provar vi vieilles vignes-varianten 2003 Saint-Péray Fleur de Crussol - som bara kan ha mindre ek än Cuvée Boisée. Den tredje vita cuvéen Harmonie finns inte på bolaget.

2004 Saint-Péray Cuvée Boisée (Alain Voge, Cornas, Rhône)

2005 Ogier Les Closiers Châteauneuf-du-Pape Blanc

Vi lagar en sydfranskt inspirerad torskrygg i ugn, först drösad en stund. Zucchini, paprika, potatis rostar vi också. Runt omkring fisken ringlar vi en salsa verde av basilika och på toppen en liten hög med kapris. Vinet är först bara ungt, blygt sötdruvigt, mandeltonat och smått aromatiskt. Endast själva namnet på appellationen verkar passa ihop med prisklassen, tycker vi.

Druvblandningen innehåller sorter som de flesta inte dricker till vardags: grenache blanc, bourboulenc, clairette, roussanne. Men efterhand, och till rödkittostarna, kommer vinet faktiskt mer till sin rätt. Det ungt aromatiska ger efter för...något som känns bekant. Ja, just precis! En klockren doft av inlagda päron (fördelaktigare pris på konservburk från Del Monte). Blommiga övertoner av mandelblom och jasmin ger skimmer åt den ljusa frukten. En liten eldighet bär de inlagda päronen vidare. Trots den snälla syran tror vi att det här ganska skira vinet kommer att vinna på lagras ett eller ett par år för att få mer rondör. Men vi står nog över.

ps. vi provade 2004 Saint-Cosme Blanc på Vinordic 2006. En femtilapp billigare i samma stil, med lite mer av det hela. Nu framme i årgång 2006, ej testad.

2005 Les Closiers Châteauneuf-du-Pape Blanc (Ogier Caves des Papes, Châteauneuf-du-Pape, Rhône))

2003 Ceretto Barolo Zonchera

Den unga Zonchera, lillasyster till Cerettos mer berömda vingårdsbaroli Bricco Rocche och Brunate, har nått fram till 2003. Doften är friskt örtig och lite bränd, med torkad frukt, russin och fruktkaka, framförallt rikligt präglad av diverse julkryddor. I munnen har den intensiva frukten en röd känsla av körsbär och hallon, ung och lite spetsig, med massor av kryddor, syror och goda tanniner. De 14,5 procenten känns inte malplacé i sammanhanget. Kraftfullt och gott.

I jakten på nebbiolos heliga graal är det här vinet, trots fina egenskaper, inte helt mitt i prick i vår smak. Slutsatsen är att varma årgångar som 2000 och 2003 inte förmår ta fram de allra vackraste dragen hos den kinkiga druvsorten. Men - detta vin har helt klart kapacitet för lagring.

ps. 1999 Barolo Boschetti som vi drack i förra veckan hade mer av klassiska nebbioloparfymer, i en lättare kropp. Vore man tvungen att poängsätta enligt hundraskalan skulle Zonchera förtjäna några poäng mer. Underförstått är det kraften, strukturen och lagringsbarheten som meriterar till det. Men de underbara torkade rosorna och den spröda, slanka  stilen ligger närmare våra preferenser.

2003 Barolo Zonchera (Ceretto, Alba, Piemonte)

2000 Prunotto Barolo

Prunottos barolo bjuder på en doft av vanilj, mandelmassa och bittermandel, kryddnejlika och lite grusdamm. Smaken ger rund, fyllig, lite plump frukt som av plommon och torkad frukt, aningen eldig med åtstramande avslutning. Vinet är gott, men vi saknar det där riktiga stinget i syrorna, elegansen och de skimrande övertoner av rosor och örter som en fin version av barolo kan ge. Bra, men inte mitt i prick för oss. Till pappardelle ai ragù.

2000 Barolo (Prunotto, Alba, Piemonte)

1994 Wegeler Geheimrat "J" Riesling

Notera den fina handskriften av årtalet på etiketten. Vi hällde om halva magnumflaskan på en tom 2004-butelj (ändå upp till korken) och förslöt den ordentligt. Nästan tre månader senare ses vi igen. Doften är nu förödande god, med oljor av alla de slag: dieselolja, citronolja och tropisk frukt. Inga problem med syrorna, de sitter där de ska i en bra, lite uttorkande struktur. Vinet är klart bättre än förra gången, då vi tyckte att det "hängde på gärsgårn". Ett imponerande lagringsvin!

ps. en dygn senare är det möjligen ännu godare. Hela spektrat av mineraler, skiffersten och olika oljor är otroligt givande att sniffa på. Syrorna är intakta med en bitter twist.

1994 Riesling Spätlese Trocken Geheimrat "J" (Weingüter Wegeler, Oestrich-Winkel, Rheingau)

2005 Schlumberger Riesling Grand Cru Saering

Det var lite drygt ett år sedan vi drack årgång 2001 av det här vinet. Inte helt oväntat var den versionen mer utvecklad än den här. Schlumbergers 2005 Saering har en rätt knuten doft med mandel, blodapelsin och grape. Smaken är ung och hyggligt god, med lite breda, inte helt precisa syror. I slutet kommer lite bitterhet.

Efter ett par dagar i öppnad flaska har det hänt en hel del positivt: doftens frukt är mer uttalad, med betoning på mogen ananas och persika. En riktigt söt nos! Syrorna är klart mjuka. Sammanfattningsvis är detta en snäll grand cru utan riktig klass men med en del charm ikväll. Ett par snäpp enklare än till exempel Léon Beyers Les Ecaillers. Lagra ett tag eller lufta riktigt länge.

2005 Riesling Grand Cru Saering (Domaines Schlumberger, Guebwiller, Haut-Rhin, Alsace)

2005 Gianni Voerzio Barbera d'Alba

Dellos Pizza på Högalidsgatan - närmare Cefalú på sicilianska nordkusten kommer man inte utan flygbiljett. Räddaren i nöden efter en extralång arbetsdag. Specialiteter som Alfio: salsiccia, svarta oliver, pecorino och lök på en lövtunn botten. Vi testar Gianni Voerzios nysläppta Barbera. Doften har purung primär blå körsbärsfrukt, ny ek, vanilj och mörk choklad. Friskt rättframt vin med bra fräs i syrorna och en hel del ektanniner från faten. Vinet är rätt gott - dock inte så gott att det ger total mersmak. Det smakar mycket trä, så pass att charmen lever farligt.

2005 Barbera d'Alba (Gianni Voerzio, La Morra, Piemonte)

1999 Chateau Lagrezette

Idag släpptes detta vin som kan tänkas passa älskare av mogna fransoser i traditionell stil. Malbec-druvan är ohotad regent i höglänta Cahors. För att förvirra sakerna en smula kallas denna druva norrut i Loire "côt", men lokalt i Cahors för "auxerrois". Ingen vet varför.

En av appellationens mest renommerade producenter är Lagrezette. Slottet ligger vid byn Caillac, strax norr om Cahors, längs den slingrande floden Lot. Man skördar för hand, lagrar vinet arton månader på en tredjedel nya fat och får konsulthjälp av Michel Rolland. På tal om honom prövades mikrooxidation (fr. micro-bullage) tidigt här i Cahors, i början av 1990-talet, efter att ha uppfunnits i Madiran. Kul att Tryffelsvinen nu nosat upp ett moget parti.

I glaset får vi en klar vinröd färg med blå ton. Doften är klassisk, med bordeauxliknande djup och komplexitet: en rejäl komocka, fat och jord, tobak och salvia, ceder och lakrits, svartvinbär, katrinplommon och mörk choklad. Bland mer subtila svala övertoner hittar vi mandel, vanilj, kokos och blommor.

Smaken är riktigt god, och som gjord för bordeauxvänner. Till en början mjuk och sammetslik i munnen, med bra balans i gamla skolan. Frukten är sval och fylligt köttig, men inte överdrivet koncentrerad (som så ofta i bordeaux), och i slutet får vi en hel del bitiga garvsyror. Trevligt och lite rustikt vin.

ps. flaskvariation måste vara anledningen att nästa butelj har mer fulländad harmoni i smaken. Tanninerna är perfekt uppmjukade, den saftiga mitten är mer givande och eftersmaken liknar den man får av att äta fin mörk choklad. Vi kan bara säga köp, köp, köp!

1999 Chateau Lagrezette (Alain Dominique Perrin. Domaine Lagrezette, Caillac, Cahors)

2004 Künstler Reichestal Pinot Noir

God tysk spätburgunder är en klart gångbar dryck inför sommaren. Vi provade nyligen två från BS. Hur står sig den här från dagens nysläpp? Vin verkade för övrigt vara en bisak idag när landets whiskynördar skapade långa köer för att få ta del av Mackmyras preludier. Det som fick oss att ta plats i kön var frankenriesling samt fin österrikisk dito. Men ikväll alltså pinot noir.

Franz Künstler bjuder i Reichestal på en aningen unken, smått bränd doft med fatton, pinotkrydda, sandelträ, nypon, hallonkola, medicinaltoner och till slut uppfriskande örtiga inslag som av barrträd och eucalyptus. Smaken är klart eldig men samtidigt lite tom i mitten, inte helt balanserad. Se upp för att möta med kryddor i maten. Vi vill rekommendera att istället kolla in de två tyska spätburgunder från BS som vi drack rätt nyligen.

2004 Reichestal Pinot Noir (Franz Künstler, Rheingau)

2003 M. Chapoutier Cornas

Confit de canard. Smaka på de orden - köksfranska när den är som vackrast. Det finns ett element av alkemi: låren kokar två timmar och fyrtio minuter täckta av flott. Därefter får de knapersteka i ugnen i trettio minuter. Ut kommer en av det franska långkokets höjdpunkter. Resultatet är gott som godis. Barn kan intyga att det stämmer.

Ikväll får confiten sällskap av två såser: en trögflytande rödvinssås spetsad med en skvätt Blossa -06 som ingen ville ha, och apelsinsåsen som passerat gränsen till chutney med hjälp av apelsinskalens pektin och stjärnanisen. Blomkålspuré, haricots verts och därtill en grönsallad som bidrar med nödvändigt syratillskott av citron och dijonsenap.

Chapoutiers Cornas kallas av producenten själv "Les Arènes" även om etiketten inte säger så. Huvudrollen på den arenan har solen - inte minst 2003. Doften är mjuk och rund, den bruna frukten handlar om plommon, bigarråer, fikon och russin. Tjära, lakrits och tapenade finns förstås också där, så att vi ska veta vilken druva det rör sig om.

Smaken är sammetslen, rund, fyllig, balanserad och lustfyllt god. Hittar vi något grönt är det övertoner av sydfranska örter, och mot slutet en liten, liten aning av uppstramande lingonsyra. Det här är nog den bästa årgången vi smakat av detta vin. Lagring känns inte nödvändigt när vinet är så gott nu. Vi öppnade flaskan tre timmar i förväg och hällde upp i karaff en halvtimme innan maten.

2003 Cornas (M. Chapoutier, Tain l'Hermitage, Rhône)

2003 Léon Beyer Riesling Les Ecaillers

Idag är det rekordtidig start för årets balkongodlande. Deklarationerna är printade, allt papper har tagit slut (tur att ritblock finns till hands och har rätt format). Balkongen har sin mentala förebild i Alsace, där byarna tävlar om att ha fyra blommor på sin village fleurie-skylt vid infarten.

Nollltrean av Les Ecaillers är en drick-mig-nu-riesling från knastertorrhetens och de tuffa syrornas okrönta kungar Léon och Marc Beyer. "Grand Cru Pfersigberg" kunde det stått på etiketten, men Beyer vet att det räcker med att vi vet vem som gjort vinet. Den svårt mineralosande doften ger lika delar dieselolja och citronolja - utvecklad och urläcker. Syrorna är årgångstypiskt avrundade, smaken generös och eftersmaken är härligt grapebitter. Mums till aptitretare medan leca-dammet yr och jorden fyller upp balkonglådorna.

2003 Riesling Les Ecaillers (Léon Beyer, Eguisheim, Alsace)

ps. skulle någon vänlig människa vid tillfälle kunna uppdatera data i beställningssortimentet?