2000 Château Noaillac

Visst är det lite extra kul att hitta fram till systembolagets obesjungna fynd, och särskilt när de kommer från klassiska distrikt som bourgogne och bordeaux. Château Noillac är ett typexempel på en kategori vi tjatar om att vill se mer av på systemet, cru bourgeois i klassiskt medelfyllig médocstil. Det är rent av så att vi tycker att bordeaux ger mest behållning för pengarna i den här lättare stilen. Anledningen till detta vins obskyritet på vår hemmaplan måste vara att det enbart lanserats på magnumbutelj. Fråga oss inte varför...
Redan 1460 finns det belägg för att det har har odlats vin på markerna. Familjen Pagès driver egendomen, med 46 hektar vinmark. Modern high-tech i form av temperaturkontrollerade ståltankar är på plats, i vanlig ordning nu för tiden. Vinet lagras på barriques, varav 10% är nya. Druvblandningen är välproportionerad: 50% merlot, 45% cabernet sauvignon, 5% cabernet franc. Intressant är att familjen också äger Château la Tour de By, som Swedish Wine Cellar lanserar imorgon med avsikt att vinet ska finnas tillgängligt på systemet under hela nästa år. Vi hejar på, och hoppas verkligen att det lever upp till förväntningarna...

2000 Château Noaillac har en mörk typisk bordeauxdoft med påtagliga lagerblad, fatlakrits, svarta vinbär, nypon, och våt undervegetation ur valfri höstskog. Lite tobak och djurkiss kommer till (finare benämningar vore kanske stall eller lagårdstoner, men beskrivningen träffar inte riktigt rätt). Smaken är ganska lätt, i klassisk bordeauxstil, utan större fruktighet (vilket är helt ok), men med en god, syrlig, mjuk, läskande, något bitter och rätt lång eftersmak. Vinet bjuder på lättsam, hyfsat mogen drickbarhet (12,5%) - i en stil som gör att vi kommer att vilja dricka minst ett par glas till inom en snar framtid! Priset (111,50 per 75 cl) gör vinet till ett moget fynd. Bornicon & Salming importerar.

ps. Jämfört med merlotdominerade, plumpa 2001 Château Ducluzeau som släpptes i augusti - då är det här vinet så mycket godare...

2000 Château Noaillac Médoc Cru Bourgeois (Xavier et Marc Pagès, Loirac, Médoc, Bordeaux)

2005 Domaine de la Vougeraie Gevrey-Chambertin Bel Air

Jean-Claude Boisset är ett jätteföretag inom négociantbranschen i bourgogne, som producerar massor av vita och röda viner i olika prisklasser från de flesta viktigare appellationer. Man har sedan länge ett rykte att producera lite utslätade, publika viner, men med stora investeringar och förändringar under 2000-talet, och den nya duktiga vinmakaren Pascal Marchand (tidigare hos Comte Armand/Clos des Epenaux) som tar hand om toppvinerna, ser saker och ting ljusare ut. Domaine de la Vougeraie är både familjen Boissets bostad och en "label" för vingårdarna i egen ägo, totalt 37 hektar, och utgör alltså grädden av Boissets sortiment. I premier cru-vingården Bel Air har man drygt 1 hektar. All odling sker numera biodynamiskt.

2005 Gevrey-Chambertin Premier Cru Bel Air har en vackert klar och rubinröd färg med blåa toner. Den tilltalande doften bjuder på kryddnejlika, sandelträ, nypon, mineraler och vinbärsnickel med inslag av hallon i frukten. Smaken har en hög, snyggt fräsig lingonsyra - och de vinbärslika pastillkvaliteterna skiner riktigt intensivt och läckert i mittsmaken. Fruktigheten känns inte lika rå som hos vissa andra nollfemmor. Slutet ger järn och anis, men också en något snopen känsla när den fina smaken till slut löser upp sig i en viss vattnighet, där efterklangen också blir i kortaste laget för priset. Vinet är helt klart mycket gott, och går utmärkt att dricka redan idag, men det räcker inte hela vägen till överbetyg. Det är möjligt att bristerna tätar ihop sig med tiden, och det är mer än troligt att fler kvaliteter kommer till, för vinet bör förstås lagras, liksom alla andra nollfemmor. Varför inte prova med en flaska, men kanske inte så mycket mer än så...

ps. Av de 2005:or vi smakat från Gevrey-Chambertin har vi hittills charmats mest av Antonin Guyons La Justice som både är underbart nu och länge framöver. Där har vi lagt undan ordentligt, och kan rekommendera alla bourgogneälskare att göra detsamma.

2005 Gevrey-Chambertin Premier Cru Bel Air (Domaine de la Vougeraie, Jean-Claude Boisset, Nuits-Saint-Georges, Bourgogne)

2005 Beaune du Château vs. Clos des Langres

Beaune du Château är nog, jämte den berömda "jesusbarnets vingård" från samma producent, de bourgogner vi har tidigast synminnen av. De stod där som systemets dammiga trotjänare på hyllan redan för tjugotre år sedan när vi gjorde systemdebut, och förmodligen långt dessförinnan. Inte för att det var det första vi sprang och köpte... Men visst är Beaune du Château ändå ett vin vi druckit i många årgångar. Oftast är det anständigt, men sällan upphetsande. Medelmåttigheten personifierad, utom i fina årgångar, då i stort sett alla viner relativt sett glänser. 2005 är förstås en sådan årgång. Man måste också notera en tydligt positiv utveckling av den jättelika firmans viner under senare år. Bouchard är också en av de största innehavarna av egna vingårdar i bourgogne, med imponerande 130 hektar, varav många premier och grands crus. Det här vinet är en blandning av ett trettiotal ägda premier cru-vingårdar väster om vinstaden Beaune. Här hemma finns inte så mycket att välja på ur sortimentet, men i Köpenhamn möttes vi i somras av dussintals olika viner från Bouchard Père et Fils (inte minst Le Chambertin för saftiga DKK1900!) Vi smakade på 2005 Monthélie och 2005 Savigny-les-Beaune, varav den förstnämnda från egna vingårdar var det större vinet.



Clos des Langres är på sitt sätt raka motsatsen, en familjeägd domaine som i och för sig har gott om vingårdslotter (hela 42 hektar) i kända appellationer från Gevrey till Puligny. Men kvällens vin har den enklare beteckningen côte-de-nuits-villages, eftersom läget är i byn Corgoloin, precis på gränsen mellan côte-de-nuits och côte-de-beaune. Den muromgärdade vingården och det vackra châteauet har dock en lång historia: de första stockarna planterades av munkarna i Citeaux redan på niohundratalet. På 1800-talet jämfördes dess viner med premier crus från mer namnkunniga byar. Därefter följde ett sekel av medelmåttighet. Idag ägs gården av familjen d'Ardhuy, och med den unga, ambitiösa vinmakaren Carel Voorhuis vid rodret sedan 2003 vill man lägga upp ribban på högre höjd. En egendom att hålla ögonen på i framtiden, tycker Allen Meadows/Burghound, och noterar flera positiva intryck av vinerna från 2003 och 2004.


2005 Beaune du Château har en rödbrun, klart vacker färg i glaset. Vi tycker att doften är riktigt ljuvlig, med snygga balsamiska fattoner av sötmandel, lakrits och salmiak. Lite stall och en positiv unknad kommer till. Bärfrukten är rik och trevlig, som av blandade skogsbär. Smaken har intensiv syra och smakrik frukt med uttalat slank munkänsla. Sötmandel och saltlakrits går igen i en elegant helhet, som vi gillar mycket (jfr barbaresco). Det måste vara det bästa vi smakat av detta vin. Kanon, inte minst för priset!

2005 Clos des Langres är en lite mer besvärlig bekantskap i nuläget. Färgen är mer grumligt blåröd. Doften ger en mörkare, mer plump, något parfymerad bärfrukt med rökta och animaliska inslag av inälvor. Inte lika fräsch som föregående vin, vilket understryks av vissa inslag av våt papp och däven ullfilt. Kryddigheten handlar framförallt om syltad ingefära. Smaken är större och bredare än föregående vins slanka profil. Vi hittar ingen direkt elegans, men lite kärv råfruktighet med viss potens och en aning bitterhet. Syror och tanniner är lite hårda. Även om vi hittar en viss samstämmighet med Jean de Florettes kärva tillvaro i fredagsfilmens provence, kan vi nog inte förmå oss att handla mer. Passabelt idag, kan vinna på sikt.

2005 Beaune du Château Premier Cru (Bouchard Père et Fils, Beaune, Bourgogne)

2005 Clos des Langres Monopole, Côte-de-Nuits-Villages (Domaine d'Ardhuy, Corgoloin, Bourgogne)

2004 Delas Côte-Rôtie La Landonne

Vi fortsätter precis där den förra posten slutade. Vinerna som färdigställs under ledning av Jacques Grange är hustypiska på samma sätt som Pio Cesares viner. Man vet vad man får, gillar man det så är saken biff. Eller kanske lammstek, igen... ikväll får den sällskap av en rödvinssås spädd med lammsky, ren lammsky var nog ännu bättre. Rostade rotsaker och grönsaker kommer till.

Maison Delas har gjort La Landonne sedan 1997, med undantag för 2000 och 2002. Druvorna kommer från den ursprungliga delen av vingården med bästa sydöstläge. Stockarna är runt femtio år gamla. Cirka 2500 flaskor produceras årligen. Jämfört med Seigneur de Maugiron får vinet se betydligt mer av ny ek, och den resterande hälften av faten är ett år gamla.

Doften har framträdande tjärtoner med inslag av rökt korv, lagerblad, lakrits och passande nog, lammstek! Någon portvinston kan anas om man letar. Smaken är slankt intensiv och vitpepprig, där saftiga fruktsyror möter saltlakrits från faten, och allt samlas ihop i en avrundat god munkänsla. Vi tycker (inte oväntat) att balansen lutar lite mer åt fatlakritshållet än i 2004 Seigneur de Maugiron. Men båda vinerna är riktigt typiska för både druva, appellation och producent. Härligt! Slutsatsen blir dock att det mesta av det man verkligen längtar efter finns på plats redan i det billigare vinet.

2004 Côte-Rôtie La Landonne (Delas Frères, Saint-Jean de Muzols, Tournon, Rhône)

Vårt bästa under 400

Vitlöksspäckad lammstek efter hårt arbete... kan det bli bättre? Och så funderingarna om vad vi vill dricka... södra Rhône? Norra Rhône? Bourgogne? Bordeaux? Vilket vin som helst skulle ju gladeligen ge sitt bästa till lammet. Men en bisats i en kommentarsrad där vi fick den raka frågan om systemets bästa tillgängliga vin under fyrahundra, gör att urvalet smalnar av lite.... för vi vill ha total tillfredställelse - och det nu med det samma!

Nosen är ack så underbar: tjärpastiller, saltlakrits, tändsticksplån, brun farin och muscovado, korinter, kryddor, vaniljstång, mandelolja och en perfekt parfymerad syrahfrukt mittemellan röda vinbär och björnbär. Enbart ljuva dofter...

Smaken är suveränt harmonisk och balanserad, drygt medelfyllig och kryddig med mjuk, rik, frisk frukt och en pust av sydfranska örter. Det här är precis på pricken vad vi drömmer om i ett syrahvin, eleganta aromer och finess. S: vinet är helt jäkla formidabelt gott! T: ...och dessutom är det ju absolut tillgängligt och njutbart idag! Inget snack om att gneta och vänta tio år, eftersom vi gärna älskar vår syrah ung - om det är möjligt. Efter detta vin, och det tidigare utropstecknet 2004 Hermitage Les Bessards, finns inte längre några giltiga ursäkter för att vi ska missa 2004 Côte-Rôtie La Landonne från samma producent. Winemaker Jacques Grange, we love you!

ps. Läs också vad Holger tyckte om det här vinet.


2004 Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron (Delas Frères, Saint-Jean-de-Muzols, Tournon, Rhône)

1998 vs. 2000 Château Montus

Två bra årgångar av Alain Brumonts Montus, som börjar komma upp i mogen ålder. Årgång 1992 minns vi fortfarande som ett av de tidiga köpen i vårt mer medvetna vinliv. Julen 1995 stod sex flaskor i skafferiet - och eftersom det smakade bra avslutades förrådet långt innan vi förstått vad vinet kan utvecklas till med tiden. Priset låg då några kronor under hundralappen. Fortfarande är vinet stort för sitt pris. Dessa flaskor inhandlades i början av 2001 respektive 2003.
Vi smakar innan maten, och till biffar av rådjursfärs med grönpeppargräddsås, hasselbackspotatis och ugnsrostad paprika med zucchini.

1998 Château Montus har en vackert djup rödbrun färg. Doften ger först sumpiga mognadstoner av tulpanvatten, jord, aning stall och bränd tidning. Kött, korinter, piptobak och kryddor kommer till i en karaktär där frukten och kryddorna växer fram med luften. Vinet bjuder på en medelfyllig, slank, stram smak med hyfsad koncentration, livliga frukt- och garvsyror, kärnig bitterhet och viss mjukhet av mognaden. Frukten har tonats ner, och har vissa drag av plommon, jordgubbar och körsbär. Den torra munkänslan är läskande och bordeauxlik (12,5%). En angenäm utveckling!

2000 Château Montus har en svartröd färg. Först ges en något sluten doft som kommer loss efter en timme eller två. Här finns mandeltonade fat som leder tankarna till italienska riservor. Det visar sig vara stort, rikt och runt med kryddiga och korintiga drag. Smaken är mer primärt fruktig, tät, fyllig och kryddig med lite hetta (13,5%). Den är mer merlotlik än föregående vins svalare cabernetlika drag. Lakritstonerna är mer uttalade. Ett kraftfullare vin, fortfarande en smula busigt och bråkigt - men riktigt gott!

1998 Château Montus (Alain Brumont, Montus Bouscassé, Maumusson, Madiran, Sud-Ouest)

2000 Château Montus (Alain Brumont, Montus Bouscassé, Maumusson, Madiran, Sud-Ouest)

2001 Château Batailley

Som vi brukar säga, när man bara vill ha ett hyfsat glas médoc.... så vi smakar på detta vin igen, för sig själv, med en film och en liten ostbit. Doften är typiskt cabernetdominerad med grön paprika, mint, örter, blyertspenna, rök, stall och jordkällare. Smaken är frisk, mjuk i tanninerna och läskande god, men lite tom och vattnig i mitten. Trevligt vin, mer än drickbart med hyfsad eftersmak och snudd på mersmak, men som sagt, verkligen inte märkvärdigt för priset. Doften är något bättre än smaken. Ungefär lika bra som sist, eller kanske lite bättre, eftersom förväntningarna var nedskruvade den här gången. I lättaste laget för smakrika kötträtter. Vi gissar att de flesta förväntar sig mer för trehundra kronor.

ps. Vi hackar vidare. Efter ett dygn i öppen flaska har vinet redan utvecklat oxiderade drag av sura körsbär. Godare igår. Vi undrar över framtiden...

2001 Château Batailley, 5ème Grand Cru (Héritiers Casteja, Pauillac, Bordeaux)

2006 Fontanafredda Torremora Dolcetto

En längtan efter spaghetti carbonara utlöser i sin tur en craving efter ung och okomplicerad dolcetto. Kanske har dessa poster legat och skramlat i bakhuvudet: Frankofilen dricker toppdolcetti med Tutta la Famiglia in Roma och The Secret is Dolcetto by "motormouth" Gary Waynerchuk.

Så rätt till maten: purung doft med burdusa körsbär, bittermandel och örter, lingonsyrlig smak med massor av ungdomlig frukt och bra sting i mitten som får extra drag av svartpepparkvarnen. Hederligt, välgjort - pur italiensk vardag. Så mycket mer finns inte att säga, förutom att Fontanafredda levererar även i lägre prisklass. Antipasti med salami, eller stekt fisk, är andra kombinationer vi kan tänka oss. Karaffera och servera svalt.

2006 Torremora Dolcetto Langhe (Fontanafredda, Serralunga d'Alba, Piemonte)

2004 vs. 2005 La Pousse d'Or Corton Clos du Roi

Röd bourgogne på längden och tvären förgyllde lördagskvällen med A & M. Redan före middagen, vid femtiden, provade vi de två unga vinerna från vingården Clos du Roi, belägen mitt på Cortonkullens östra sluttning. Därtill tog vi ett lätt tilltugg bestående av korv och grännaknäcke. En inte oansenlig korkskruvsångest hade anats redan strax efter luchtid, innan korkarna resolut drogs och vinerna karafferades. Nyfikenheten övervann förstås alla prognoser om att åtminstone ett av vinerna (i värsta fall båda) skulle vara på tok för unga idag. Redan under karafferingen syns en tydlig skillnad: 2004 har en ljusare, tunnare, rödbrunare färg, medan 2005 är tätare, mörkare och drar mer åt blårött. Så ser vinerna också ut när vi några timmar senare har dem framför oss i glasen.

2004 Corton Clos du Roi har en doft som är öppen, mycket angenäm och ganska lätt att ringa in. Den framkallar bilder av nypon och örter som växer i torrt grus invid en solvarm, delvis nerbränd lagårdsvägg. Örterna är salvia, anis och fänkål. Andra inslag vi hittar är torkade körsbär, stekt tomatpuré, rått kött, salmiak och salta dofter av tång. Smaken är mycket torr, len, uppfriskande, örtigt åtstramande, sandigt uttorkande, med en aning bitterhet i slutet - och redan nu bjuder den på viss mognad. Ingen sötfrukt alltså, och rätt återhållsam fruktighet över huvudtaget. Men vinet är ändå mycket gott, vi gillar den torra smaken som domineras av nypon, med inslag av torkade körsbär. Liknande drag hittade vi exempelvis i detta vin, och som vi minns det, i Georg Breuers spätburgunder "Rouge". De lite respektlösa jämförelserna ger kanske en fingervisning om att vinet inte riktigt lever upp till sin nivå.
Å andra sidan är det i stort sett klart att dricka, sent på kvällen är upplevelsen ungefär likadan och lika god som tidigare.

2005 Corton Clos du Roi har en tätare doft med intressant djup och bredd. Den går inte att omfatta helt, allt har inte fallit på plats än. Här finns en robust air av nygrillat kött, och våtare sensationer av fuktig lera och havstång. Massor av röda vinbär, bigarråer och anthon bergs pralinplommon ingår i en fruktighet med rondör och kraft. Det är inte särskilt långt till stallet, en färsk blaja osar helt klart runt knuten. Vi hittar också en märkbar doft från ett upplag trävirke med ett litet inslag av linolja och terpentin. Smaken ger rätt generöst ifrån sig, med inslag av årgångsrik körsbärslik sötfrukt, balanserad syra och ganska tuffa, aningen ekiga tanniner som fyller munnen ordentligt.

Sent på kvällen har doften vuxit flera storlekar - nu ännu djupare, tätare, bredare, fruktigare, med nya inslag av svarta vinbär och tomatplanta. Här finns lagårdsdofter med gödsel, en aning ammoniak från pissoiren, salta drag av salmiak och till slut faktiskt - svavel! Vinet är, trots de tuffare inslagen i doft och smak, redan fantastiskt gott, storstilat, ungt förstås, lite kantigt, spretigt och ekigt än - men ett perfekt råmaterial till en stor bourgogne om sådär tio år (eller tjugo...)

Vi pratade en hel del under provningen om hur dofterna i bourgogne av den här kalibern gör att man börjar associera i bilder och hittar oväntade dofter från minnet, med samma effekt som madeleinekakan för Marcel Proust. På så sätt är vinerna prisvärda - man får rätt mycket intellektuell upplevelse för pengarna. Inte minst 2004:an har mycket eleganta aromer, i en lättare kropp. Vinerna är rätt olika, men har förstås också hel del gemensamma drag, där det som märks i förgrunden i det ena vinet står tillbaka i det andra. Den årgångsrika 2005:an är det betydligt större vinet med den godare smaken, men här får vi ge oss till tåls och vänta på att vinet ska visa mer av sin finess.

2004 Corton Grand Cru Clos du Roi (Patrick Landanger, Domaine de la Pousse d'Or, Volnay, Côte-de-Beaune, Bourgogne)

2005 Corton Grand Cru Clos du Roi (Patrick Landanger, Domaine de la Pousse d'Or, Volnay, Côte-de-Beaune, Bourgogne)

2002 Parent Monthélie vs. 2005 Rodet Savigny-les-Beaune

Under resten av kvällen äter vi ostar och pratar på, det blir brie och saint-albray. Vi ställer upp två yngre, lite enklare côte-de-beauneviner att jämföra i våra dubbla glas. Vinerna är ganska likartade med kalla, våta, råa drag. Båda är drickvänliga och goda till ost.

2002 Monthélie från Domaine Parent har en kall doft med våt lera, insjö, rått kött och något dämpad rå frukt med drag av blåbär, lingon och vinbär. Här finns också inslag av örter och nypon som vi gillar. Smaken är lite kärv och rätt grön, oinsmickrande men rätt så god och läskande - med bra syror. Inte så märkvärdigt vin, fast ändå helt ok. Vi köper nog inte fler.

Antonin Rodets 2005 Savigny-les-Beaune har vi druckit flera flaskor av tidigare, och vi gillar den mer och mer. Doften är fruktigare och större än i föregående vin. Vi hittar, förutom våt sten och ung rå frukt, idag också mer av jordgubbe och konserverad persika (rentav peach melba). Fin kryddnejlika assisterar. Garvsyrorna är pigga och lite kartiga, fruktigheten rejäl men slank, munkänslan är läskande, priset är bra - vi uppfattar vinet som betydligt bättre än sin 85 kr dyrare medtävlare. Det är rent av så att man bör lägga undan ett smärre parti av det här vinet, eftersom endast ett år (eller fler om man så vill) kommer ge en positiv utveckling mot större harmoni.

2002 Monthélie (Jacques Parent, Pommard, Bourgogne)

2005 Savigny-les-Beaune (Anthonin Rodet, Mercurey, Bourgogne)

1988 Domaine Rougeot

Till middagen upprepar vi den numera bombsäkra kombinationen av ankconfit och Rougeots rara småflaskor. Det är något med den stjärnaniskokta rödvinssåsen och den knapriga confiten som tar fram det absolut bästa ur dessa gamla viner. Läs här vad vi tyckt tidigare.

1988 Volnay-Santenots bjuder ikväll på en doft av sjöbotten (vi minns med nöje noteringen som S gjorde första gången "som att dricka mumier från Titanics lastrum"), tång, lera och mineraler. Mässingshandtag, anis och fänkål kommer till. Smaken är läskande, lite örtig och, som M påpekar, på något sätt fortfarande fruktig med fin syra. Gott!

1988 Pommard Cuvée Henri Rougeot ger associationer till höskulle, eldad tidning, rostade pinjenötter och varm salt bastuluft. Jämfört med Volnayvinet ges lite större smak och komplexitet i en lång behaglig munkänsla. Härligt att luta sig tillbaka och avsluta de fullmogna vinerna ett tag efter maten. Det var tur att vi hade två halvor av vardera kvar. Så tog de slut, och vi saknar dem redan...

1988 Volnay-Santenots Premier Cru (Domaine Rougeot, Meursault, Bourgogne)

1988 Pommard Cuvée Henri Rougeot (Domaine Rougeot, Meursault, Bourgogne)

2005 Jaboulet Côtes-du-Rhône Parallèle "45"

Rödvinssås! Vi passar på att dofta och smaka på Jaboulets negociantvin från 45:e breddgraden. Doften är lite vass, ungdomlig med framträdande örter och gräs, rotsaker, fattoner åt lakritshållet, lite plump plommonfrukt och en gnutta tobak.

Detta är rödtjut! Den kraftiga smaken har rejäla garvsyror och viss längd, lite oborstat men ändå inte så tokigt för att vara detta vin. Vi har aldrig tyckt att det här vinet var något särskilt - på sin höjd habilt - men den här årgången var bra i Rhône, och vi uppfattar vinet som lite bättre än vanligt. Står man ut med att vinet bråkar i munnen så kan det funka till en mörk köttgryta i vinter. Kvar av innehållet i flaskan blir ett par deciliter reducerad och mycket god sås med smak av stjärnanis.

2005 Côtes-du-Rhône Parallèle "45" (Paul Jaboulet-Ainé, La Roche de Glun, Rhône)

Lundgrens Lager

Efter att ha nått toppen av hermitageberget finns det egentligen bara en väg att gå, neråt. Så vi kommer på oss med att längta efter en riktigt god lager. Fredagskvällens krabba och särskilt den hemslagna hovmästarsåsen tycks ropa på öl (även om vi för säkerhets skull också inhandlat en flaska av Brocards 2006 Kimmeridgien, om vi mot förmodan skulle ändra oss i sista stund).

Mmm, Lundgrens Lager måste vara ett av de godaste lageröl vi någonsin smakat. De örtigt humlearomatiska dragen och den framträdande beskan i en fylligt guldgul kropp lämnar de flesta andra ljusa öl i bakvattnet. Exempelvis framstår Staropramen i jämförelse som nästan fadd och smörkolatonad. Likaså är inte Nils Oscars God Lager riktigt lika stringent. Jever har den örtiga beskan, men inte Lundgrens fylliga smak. Bitburger har inte lika tuff beska, och går i en slankare, elegantare pils-stil. Gillar ni örtbeska och passerar dansk-tyska gränsen, missa för allt i världen inte Flensburger. Men ikväll tar fula gubben på ett förträffligt sätt hand om både krabbans lite tuffare smak, och den sötsura hovmästarsåsen (med stämpeln no-no i vinsammanhang)...

ps. Anders Wennerstrand drack fula gubben till en kontroversiell gastronomisk specialitet. Läs mer på den nya, mycket lovande bloggen Nettare e gioia. Sorteras under favoriter!

pps. Vi tror inte våra öron när vi hör att Lundgrens Lager inte längre finns på systembolaget.
Vad har hänt och varför? Det rör sig trots allt om rikets bästa lageröl! Vi väntar från svar från Nils Oscar AB...

Lundgrens Lager (Nils Oscar Company, Nyköping, Sverige)

2005 Yann Chave Hermitage

Här har vi en hermitage som har alla egenskaper för att bli ett stort moget vin! Tät blåröd färg. Direkt en "salt" doft med fräst, bränd tomatpuré, oregano och timjan, tjärat rep, järn och grillat kött. Efter fem timmar: en fullmatad doft med björnbär, gödsel och mintchoklad. Både unket och fräscht.

Urgod, koncentrerad syrahsmak med betoning på kraft, fyllighet, extrakt, utmärkt stora och munfyllande tanniner, gott om kryddor (inte minst kanel), och en lång eftersmak. Len intensitet i munnen, tät årgångsrik frukt och mintchoko från nya och ettåriga fat. Gott och direkt som ungt, kommer att bli storslaget med tiden. Drick inom ett par år - eller vänta tio-tjugo år. Ett imponerande vin...

ps. Yann Chave har endast ett och ett halvt hektar i appellationen, vilket innebär totalt cirka 7000 flaskor för världen att dela på. Vill man vara med och dela, så gäller det att vara snabb! Redan slut på regeringsgatan, men går att beställa... Priset är modest för en bra hermitage. Vi drack det först till vitlökssmorda lammkotletter, kantareller, le puy-linser och sugarsnaps - och sent på kvällen till ost.

2005 Hermitage (Yann Chave, Mercurol, Rhône)

2004 Gourt de Mautens Rasteau

2004 var ett lyckat år ute bland byarna i Vaucluse, och Gourt de Mautens har stora ambitioner med sina viner. Jérome Bressy är bara trettio, en av de unga nykomlingarna i Rasteau, och här slår han till med ett fullpackat vin i en stil som brukar uppskattas av Robert Parker. Stockarna är mycket gamla och skördeuttaget är superlågt, 12-18 hl/ha. Vinet utgörs till 70% av grenache. Resterande 30 % är Carignan, Mourvèdre, Syrah, Counoise, Muscardin og Vaccarèse.

Vinet är mörkt och ogenomsiktligt. Doften är lite knuten, men komplex och aromatisk, här finns kött, sten, tydlig körsbärslikör, vinbär och nypon. Den stora smaken är rikt generös, extraherad, chokladig och nyavärldenlik. Munkänslan är tjock, len och syltig - här finns det gott om sötma. Det är inte vår kopp te, men till ost gör sig vinet riktigt bra. Vi nöjer oss med det, några fler buteljer blir det inte.

2004 Gourt de Mautens Rasteau Côtes-du-Rhône Villages (Jérome Bressy, Domaine Gourt de Mautens, Rasteau, Rhône)

2002 Pio Cesare Barolo

Årgång 2002 var en katastrof i piemonte. Så det är ju lätt att tänka sig att man gjorde bäst i att stå över. En intressant aspekt är dock att ingenting alls av toppvinet Ornato gjordes detta år, så alla druvor som återstod efter (förmodligen omfattande) gallring gick till detta vin. Vi skickar ett tack till Gunnar Westling och hans Barolobrev för att kvällens upplevelse alls blev av.

Vinet ser ljust ut i glaset, med lite tegelnyans. Det har den transparens vi brukar gillar i vår barolo, dags för en sniff! Här finns en mycket god och hustypisk doft av torkad frukt, grusdamm och mandelmassa, med fina inslag av tjära och läder. Smörkola svävar ovanpå, en aning mintchoklad kommer till, och tyvärr ett litet stick av aceton. Vid närmare eftertanke: exakt 3% kork. Well whatever, never mind...

Smaken är slank, något stickig, men ändå riktigt god och faktiskt lite eldig (14%). Syrorna är friska, tanninerna torra och lite gröna, eftersmaken inte tokig alls. Vi befarar att de tre korkdefekta procenten snart kommer vara trettio, så vi gör processen kort med den här flaskan. En positiv överraskning är det - vi tycker att vinet är rätt utvecklat redan nu - och det funkar mycket bra till strimlad entrecôte i senapssås med penne och parmesan. Precis som Barolobrevet skriver är det ett faktiskt ett godare vin idag än Pios 2003 Barbaresco. Rekommenderas, inte minst för alla som gillar Langhe Nebbiolo (även om flaskorna nog inte räcker till alla;-).

ps. Kork, inte smygkork... Vi kunde ju faktiskt plocka ut doften, fast den var diskret.

2002 Barolo (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

2004 Marc Kreydenweiss Riesling Kastelberg

Marc Kreydenweiss är en av de mest uttalat biodynamiska vinodlarna i Alsace. Familjen har brukat sina vingårdar efter dessa principer så länge, över femton år, att det är intressant att se vad det kan innebära för vinet. Liksom hos Zind-Humbrecht tycks stor aromrikedom gå hand i hand med massor av terroir. En läsvärd, fylligare presentation gjordes av The Wine Anorak 2001. Kastelberg är ett toppläge med mycket speciell jordmån, och det produceras endast 300 lådor per år. Vi provar först till stekt gös, men allra bäst blir det till en skiva rödkittost på en liten bit grännaknäcke senare på kvällen.

2004 Riesling Kastelberg Grand Cru har en imponerande mässingsgul färg i glaset. Det som slår oss direkt är de honungstonade aromerna. Den nötiga, rökigt mineraliska citrusfrukten har intressanta fatoxiderade inslag i en klart storslagen doftupplevelse. Vinet är mycket smakrikt och mineraltonat, på samma gång lent och stramt. Här finns ännu mer av det vi hittade i doften, samt en liten bitterhet och en lång, elegant eftersmak. Vi tror att vinet kan bli precis hur bra som helst med tiden, idag kommer smaken fram ordentligt först efter ungefär fyra-fem timmar. Det här är ett vin som vi ska ge riktigt lång tid i källaren.

2004 Riesling Kastelberg Grand Cru Le Chateau (Marc Kreydenweiss, Andlau, Alsace)

2004 Patrick Jasmin Côte-Rôtie

Patrick Jasmin får ett mycket sympatiskt och respektfullt helporträtt i John Livingstone-Learmonths "Wines of the Northern Rhône". Det roligaste citatet dyker upp när han berättar om sin första skörd samma år som han tog över efter faderns tragiska bilolycka 1999. "Jag provade en druva före skörden och den smakade som ett plommon, eller plommonmarmelad, inte alls som en druva. Jag blev orolig och bad veteranen Marius Gentaz-Dervieux att smaka. Han sa bara att den påminde honom om 1947!"

Vi häller upp Patrick Jasmins Côte-Rôtie från 2004 (och han gör endast en cuvée, blandad från alla sina fina lotter - bra tycker vi). Efter att ha vädrat bort en lite unket, reduktivt drag hittar vi en hel del likheter med Guigals 1998 Brune et Blonde. Den mineraliska doften bjuder först på rått kött, vinbär och våt sten. Lite vitpepparkrydda och lagerblad assisterar. Smakprofilen är först snarlik ovannämnda vin, medelfyllig, ungt saftig med bra, fräsig syra, men lite vattnigare, lättare och förstås kortare i eftersmaken. Någon kryddighet och tomatpuré hittar vi också. Gott är det förstås, men lite snålt känns det ändå denna kväll.

Kvällen därpå återkommer vi till vinet. Nu har det hänt positiva saker. Doften har kompletterats med mandel och körsbär. Smaken har tappat sina vattniga inslag och tätat ihop sig bra. Den är mer sötfruktig och kryddig, med fin hallonintensitet i slutet. Vinet är slankt och elegant, med betoning på druva mer än på fat - finessen i både aromer och smak är gemensam med granndistriktet i norr, Bourgogne. Viss lagring krävs alltså, men redan om ett par tre år kan det vara dags att dricka. Vill man ha en flaska är det läge att agera blixtsnabbt (vinet släpptes igår).

ps. Det kom in ett par lådor till under onsdagen, de syns konstigt nog inte i saldot på SBs hemsida. Eller så gick de åt under en timme. Kolla själva...

2004 Côte-Rôtie (Patrick Jasmin, Ampuis, Rhône)

2005 Weinbaudomäne Trier Riesling Rotliegender Schiefer

Det är alltid lika kul när vi får dra i snöret! Kling, klong... här har vi ett klingande klockrent rieslingfynd från den strålande årgången 2005, och till löjligt bra pris. Redan ordet "Schiefer" får saliven att rinna till. Det är ju särskilt som apéritif vi älskar vår tyska riesling, och den här fyller ut kostymen lika bra som dubbelt så dyra viner.

Dag 1 provar vi på balkongen i eftermiddagssol. Det doftar riktigt gott: mandel, nässlor, mineraler, sockerdricka och mogen citrusfrukt med drag av det fina året. Rena lyckan! Dag 2 är doften mer komplex och rökig, särskilt av flintrök. Smaken har en perfekt sprits, och är präglad av mogna druvor, men har ändå ett uppstramande grönt inslag av nässlor och fläder, som inte alls stör helheten.

En riktigt välbalanserad riesling med litet insmickrande inslag av sockerdricka. Även i förra årgången uppskattade vi detta vin, men då hade det inte alls de generösa dragen av mogen frukt, utan balanserade på endast två ben: syra och mineral. Liksom i förra årgången håller det 12%, lite mer än vanligt i Mosel. Typiskt nog håller vinet på att ta slut...

ps. Igen, oj så gott det här vinet är. Efter viss bunkring är det husets apéritif just nu, med bokad plats i kylen.

2005 Riesling Rotliegender Schiefer trocken (Staatliche Weinbaudomäne Trier, Mosel-Saar-Ruwer))

1998 Guigal Côte-Rôtie Brune et Blonde

Efter helgens provning av 2003 Côte-Rôtie Brune et Blonde är vi nyfikna på hur årgång 1998 tar sig ut idag. Vilken skillnad! Doften är cabernetlikt sval, med svarta vinbär, blyerts, lagerblad, våt sten, fat och en smula jordkällare och vitpeppriga stall. I munnen är vinet sammetsmjukt, medelfylligt, fortfarande fruktigt, med rejäl syra och örtiga, uppstramande, aningen gröna inslag av lager och svarta vinbärsblad. Frukten är bordeauxlik som cabernet sauvignon/cabernet franc, både vinbärsspetsig och avrundande plommontonad, men den slanka finessen och strukturen påminner mer om bourgogne. Eftersmaken är lång, mineralisk, vitpepprig och ljuvlig. Vinet är fortfarande ungt, efter en timme i luften kommer smaken loss och blir bara bättre, rena njutningen - och så är flaskan slut! Äntligen ute ur tunneln! En syrlig hård fårost med ursprung från Isère (via Vasastans ost) blir perfekt tilltugg och möter upp syrorna fint. Pur elegans från norra rhône!

1998 Côte-Rôtie Brune et Blonde (E Guigal, Ampuis, Rhône)

En flicka på gaffeln

Karin bjuder in oss till sin pierrotrutiga bistro för att prata lite om hennes nya meny och urvalet av viner. Sedan invigningen för ett halvår sedan har det tuffat på fint, och en färsk recension i Expressen gör att stamgäster blandas med nyfikna nykomlingar. Vi äter varsin "bifteck frites sauce béarnaise". Denna rätt har under flera decennier släpats i gruset av syltor och vägkrogar tills vi trodde allt hopp var ute. Men ikväll får den sin upprättelse. En rejält tjock och välsmakande biff serveras diagonalt uppskuren med perfekt syrlig, hemkörd "bea" och fräscht oflottiga frites, tomat och rödlök.

Restaurangens viner serveras glasvis, tack för det. Filosofin är att det ska räcka med 200-250 kr för en varmrätt och ett glas på vardagskvällen. Till maten smakar vi på 2004 Raimat Cabernet, 2005 Penfolds Bin 2 Shiraz Mourvèdre och 2005 Rosemount Shiraz. Vi gillar vinet från Penfolds bäst. Alla tre serveras minst fem grader för varmt, vilket får oss att för en stund förvandlas till Gordon Ramsay. En vinkyl skulle göra rödvinerna rättvisa, bli ett blickfång - och visa gästerna att man har löst saken. Så länge duger det med en kvart i kylen eller några minuter i hinken. Hellre börja några grader för svalt och låta vinet komma ikapp rummets temperatur...

Karin har fixat till en mysig atmosfär i sina två rum. Nu längtar hon efter mysiga franska viner på listan och det gör vi också. En bistro behöver sin hederliga côtes-du-rhône, sin chablis, sin sauvignon blanc och sin billiga bordeaux. Har man inte smakat på dem tidigare, utan de har grävts fram ur undanskymda delar av restaurangsortimentet blir det förstås extra plus för den intresserade. Kassaskåpssäkra val från det ordinarie sortimentet är dessa goda och billiga viner:

2003 Côtes-du-Rhône (Guigal),
2006 Petit Chablis Domaine Saint-Claire (Brocard),
2006 Sauvignon de Bordeaux (Lurton),
2003 Barrel Select (Dourthe)

ps. De nya spännande franska tillskotten till vinlistan kommer från PrimeWine:

2005 Côtes-du-Rhône Rouge La Dame Rousse (Domaine de la Mordorée)

2005 Chablis Haute Tradition (Billaud-Simon)

och hoppas vi verkligen, lätt dreglande eftersom vi missade att köpa vinet vid vårt besök på Otto Suensons butik i Köpenhamn i somras :

2003 Puech-Chaud Languedoc (René Rostaing)

Shiraz från tre världsdelar, och lite sötsaker

Efter en heldag med nyckelpanik i garaget, cirkusskola på Cirkus Cirkör, grönsaksshopping på torget i Alby, vinshopping i Hallunda, färja till Ekerö, och promenad bland purunga kalvar och urgamla ekar i Munsös naturreservat Väsby Hage (stockholmsområdet är för närvarande helt renons på svamp) är vi rätt mogna för middag. Vuxet sällskap av bästa slag, vilda cirkuslekande barn, bouef bourgignon med diverse tillbehör och slutligen Kaka med Tatinäpplen och hasselnötsbotten gör kvällens viner till opretentiöst ackompanjemang mer än koncentrerat provande.

2005 Crozes-Hermitage Les Launes har vi redan hyllat, och är ett av de viner vi dricker oftast. Särskilt användbart är det lite svalt innan maten med tilltugg som korv och oliver. Doften bjuder på ikväll på lagerblad, svarta vinbär, viol, våt sten och mineral. Den förhållandevis svala, läskande frukten får stöd i munnen av lakrits och lite vanilj. Ungt, friskt och stringent vin.

2006 Allesverloren Shiraz har trots sin ungdom en mognare, varmare ton av plommon, sydafrikansk rök, skogspromenad och vitpeppar. Smaken har förbluffande friska syror, liksom vännen Holger har vi aldrig förr smakat dess like i en shiraz från sydafrika. Trots fräschören finns ingenting hårt i smaken, den är slank, mjukt medelfyllig, kryddigt generös med toner av ljusare plommon och röda vinbär. Alkoholen är perfekt balanserad vid 13,5%. Till maten är detta gästernas favorit och vi tycker också att det möter upp grytan riktigt fint med bara en aning mer sötma än föregående vin. Mycket gott vin till påfallande bra pris!

2004 Peter Lehmann The Barossa Shiraz är nästan svart i glaset och har en påtagligt tät doft av after-eight med inslag av russin och korinter. Smaken är mycket bra och givande med mintchokladiga sammetslena tanniner, rejäl fruktkoncentration utan nämnvärd syltighet, med malört och lakrits i den långa, strukturerade avslutningen. Perfekt för att runda av måltiden med sin fylligare stil präglad av små nya franska ekfat. Ett rent av imponerande vin, jämförbart med viner i dubbla prisklassen. Vi blir sugna på mer, och att prova att lagra det här vinet. Ja, det ska vi göra!

Tatinkakan är gjord särskilt med tanke på L som äter glutenfritt. Den är riktigt lyckad, men nästa gång gör vi botten bara hälften så tjock. Därtill dricker vi Josef Anderts 2004 Beerenauslese Cuvée, som vi haft på lut ett halvår. Vinet levererar all njutning vi förväntar oss, faktiskt mer än vi kommer ihåg sen sist. Liksom vi skrev då, är det ett klockrent fynd i sin vintyp för ynka 81 kr, ett vin att ha hemma när det plötsligt vankas dessert. Doften är rieslinglik, och marmeladtonad med blodapelsin och blodgrape. Förutom de renfruktiga dragen anar vi den här gången lite mer av botrytis. De friska syrorna balanserar sötman till perfekt fräschör, här finns mycket smak men inget kletigt alls. 50/50 Welschriesling och Scheurebe från flackt belägna Apetlon på östra sidan av Neusiedlersee (grannskapet kallas även Hölle eftersom det är så infernaliskt varmt och fuktigt - men som gjort för uppkomsten av ädelröta på druvorna).

Slutligen 1999 Lichtle Jubilée 1649, ett vin vi fick "with compliments" när vi i somras handlade ett par lådor vin från Domaine Lichtle hos den danske importören DL Vin. Etiketten är lite hemlig. Årgången är 1999 och jubileet är gårdens. Druvblandningen kan vi bara gissa om, men att vinet är sent skördat tror vi (inte minst eftersom vi nyligen drack en 1997 Lichtle Riesling VT Jubilée). Vi blir lite överraskade att vinet är så lätt, med någon sprits och blommiga, ungdomligt uppfriskande drag av päroncider och en lite bitter eftersmak med något gröna inslag. Inte så märkvärdigt. Endast familjen själv vet vad som ingår i vinet, men det känns som mer än två druvsorter. Vi gissar på riesling, gewurz och pinot gris....

2005 Crozes-Hermitage Les Launes (Delas Frères, Saint-Jean de Muzols, Tournon, Rhône, Frankrike)

2006 Allesverloren Shiraz (Allesverloren Wine Estate, Swartland, Sydafrika)

2004 Peter Lehmann The Barossa Shiraz (Peter Lehmann Wines, Barossa Valley, Australien)

2004 Beerenauslese Cuvée (Josef Andert, Apetlon, Neusiedlersee, Österrike)

1999 Jubilée 1649 (Fernand Lichtle et Fils, Gueberschwihr, Alsace, Frankrike)

Guigal 2003

Firma E Guigal, norra rhônes ledande vinproducent med grundmurad ikonstatus, från den exceptionella och solstekta årgången 2003, kräver en helkväll för sig själv. Förväntningarna på vinerna från côte-rôtie är rätt haussade, och priserna har dragit iväg ordentligt... Men vi har en vag känsla av att andra kommer att uppskatta vinerna mer än vi. Spännande är det hur som helst, och vi laddar upp med delikata aptitretare från Vasastans Ost, som komjölksosten tomme de savoie, en hård fårost från Isère (mycket bra till crozesvinet) och den lufttorkade vildsvinskorven cacciatora. Därefter satsar vi på det allra säkraste kortet till syrahviner: en boeuf bourgignon på högrev av frigående ekologisk boskap från Svartådalen i Västmanland (vilket kött! mört, marmorerat, välhängt..), rökt sidfläsk, kantareller och skogs-champinjoner, hel chalottenlök, vitlök, tomatpuré, massor av côtes-du-rhône och annat smått och gott som hör grytan till (ikväll provar vi lite finhackad bladselleri) och till slut förstås en bouquet garni med persiljestjälkar och gul morot från Årstiderna.

Kvällens kända parameter, vårt normalvärde 2003 Crozes-Hermitage, har en god, öppen, överraskande mogen doft, med rökt korv och tydlig gammal jordgubbssylt som återkommer senare under kvällen, därefter en ljuvlig vinbärssaft och cassis med inslag av svarta vinbärsblad. God, aningen stram, läskande smak, lite parfymerat söt, något kryddig och lätt syltig smak, inte särskilt tät eller strukturerad, men med hyfsat bra syror. Redan mycket mer utvecklat än senast vi provade, en överraskning efter våra prognoser om lagring och tunnlar (kanske vinet snabbmognat på butikshyllan?) - givigt och bjussigt nu! Fint till korv, och riktigt bra till hård fårost från Isère, men inte tillräckligt stort till maten, den parfymerade frukten tar på något sätt för mycket plats i den lite lättare kroppen. Mycket trevligt vin, men någonstans en bit in i huvudrätten räcker det inte till, utan får se sig frånkört...

2003 Brune et Blonde har en helt klar mörkröd färg. Doften är djupare, mörkare, men klart återhållsam, rent av något svårgripbar och utan tydligt fokus. Här finns drag av blåbär, björnbär, piptobak, med animaliska, lätt rökta toner. En god jordgubbe dyker upp med lite tid, och till slut utvecklas söta körsbär och bittermandel. Ung, god, först aningen blyg smak, där vi noterar lite låg syra, alltså en mjuk munkänsla, inte alls så tät eller intensiv som hos nästa vin, och lite chokladig i tanninerna. Smaken utvecklas efter hand till att vara klart givande och rik, med lång eftersmak av sura körsbär, och påminner faktiskt mest om södra rhône och italien! Doft och smak balanserar inte riktigt idag, och vi saknar: å ena sidan lätthet, elegans, å andra sidan, ambivalent nog, kött, blod och typiska norra rhônedrag... Är vinet redan på väg in i tunnel, jo det får vi nog tro! Vi lägger undan ett par, lite på chans. Jämförelsevis var årgång 1998 perfekt öppen och tillgänglig 2002 (och ett läckrare vin som meriterade till inköp av hel låda, då...)

2003 Château d'Ampuis har en djupt mörkröd färg med något mattare utseende i glaset än föregående vin. Doften är öppen, tät: med skärpan perfekt inställd på kryddighet med intensiv, tungt förförisk, sötfruktig björnbärsmarmelad. De häftiga dragen för tankarna till languedoc-roussillon och australien, ett svagt inslag av tryffel, tydligt sydfranska örter, svagt rökta inslag, smörkola (som en aura över glaset), och senare lakritsrot och vanilj. Vi får en len, rik, kryddig smak (med ett starkt drag av kanelstång, något torrt och åtstramande). Den tjockt viskösa munkänslan försvarar priset väl, med en intensiv, rent av racerliknade eftersmak av kola och björnbärssylt. Syrorna är livliga, trots de kraftfulla, syltiga dragen. Mindre animaliskt än förväntat av ett toppvin från norra rhône. Snarare finner vi brända mandlar och fatmogen whisky. På nosen tillkommer senare en smula av mer typiskt tjärat rep, men efter några timmar sluter doften sig lite. Men smaken går motsatt väg - efter maten drar vinet ifrån ordentligt i munnen, och vinner mer och mer mark under kvällen. Rätt imponerande! Trots föredömliga 13% känns kraften i vinet som rena knockoutdropparna...

Med tanke på att det första vinet kostar runt 150 kr, nästa vin tredubblar föregående pris och finalen dubblar mittenvinets pris, så måste vi först ge en särskild eloge till Guigals omvittnade förmåga att producera bra vin från köpta druvor. Vår andra fråga är om växtåret 2003 gett vinerna de aromer vi allra helst önskar oss. På den frågan måste vi tyvärr svara nej, även om de dyrare vinerna är täta och koncentrerade. Året är extremt, och ingen av côte-rôtierna liknar riktigt vad vi tidigare smakat av dessa viner. De är häftigare, syltigare och kryddigare - Château d'Ampuis är som som gjord för kraftmätning vid provningar av internationella viner från varma klimat. Vill man ha mer av den karaktären, varför inte leta där värmen är ännu mer generös - i australien! De extrema priserna måste också diskuteras. Brune et Blonde kostade för fem år sedan 269 kr, Château d'Ampuis 569 kr - och var mer typiska för sitt ursprung än kvällens viner. Det som försvarar prishöjningen är att skörden blev liten i det torra, heta året, och att man säkert gallrade bort massor av grillade druvor. Men ska vi generalisera, föredrar vi själva ett välgjort medelfylligt norra rhônevin från en mer normal årgång än den här. 2004 Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron träffade i stort sett mitt i prick för oss, vad gäller finess, elegans och ursprungstypiskt aromspektrum. Och i ännu högre grad 2004 Hermitage Les Bessards! Vi ser också fram emot 2005 som ser riktigt lovande ut så här långt.

ps. Drucket provade också Guigals côte-rôtier igår (och nio andra viner...). Vi är nyfikna på vad man tyckte, men först måste de bara återhämta sig lite...

2003 Crozes-Hermitage (E Guigal, Château d'Ampuis, Rhône)

2003 Côte-Rôtie Brune et Blonde (E Guigal, Château d'Ampuis, Rhône)

2003 Côte-Rôtie Château d'Ampuis (E Guigal, Château d'Ampuis, Rhône)

2005 Moulin de Cassy vs. 2005 Verdignan

Det är äntligen dags för våra första smakprov av den hyllade årgången 2005 från bordeaux. Vi provar i parallella glas, till älgköttbullar med gräddsås, potatis, bönvinägrett och grönsallad dressad med olivolja/balsamico.

2005 Château Moulin de Cassy har en tät blåröd färg. Den lockande doften i karaffen ger först trion blåbär, vanilj och kött. I glaset kommer mer av svarta vinbär, ungt kärnig karaktär, och inslag av after-eight med en dragning åt eucalyptus och lagerblad. Till slut adderas en aning anthon bergs chokladpralin med jordgubb och ett uns korint och krydda från merlot/nya världen. En riktigt trevlig, ungfruktig doft! Den fruktiga smaken har rejält hög syra, strama druvtanniner och en rå, intensiv kärna som gör att vi tror starkt på att lagra det här vinet. Oväntat tufft i denna prisklass. (jfr vårt test av Potels virtuella och kontroversiella 2005 Morey-Saint-Denis VV, en bra årgång kan behöva mer tid). Utvecklas ganska snabbt med tid i luften och blir till slut uttalat korintigt och kryddigt. Som så ofta: cabernet i början och merlot i slutet. Ovanligt bra vin i denna prisklass, lägg gärna undan några flaskor. 50/50 cabernet/merlot. Vigneron Independant!

2005 Château Verdignan har likaledes en mörkt blåröd färg, en god ung doft, men klart rökigare med dragning åt läder, föraningar av stall på en tydlig botten av lakrits. After-eight hittar vi även här, med ett tillägg av aceton/skoputs i positiv bemärkelse. Här finns också ett varmt inslag av brända mandlar som för tankarna till whisky, sherry och madeira. Detta drag stannar kvar under kvällen. Smaken har en betydligt lenare, mer jordigt avrundad textur än hos föregående vin. Lakrits- och plommontonad, med rostade, något salta och uttorkande fatiga tanniner. Frukten är sötare och mer förädlad. Helheten är klart värdig sin något högre prisklass, där bordeaux faktiskt ger mycket för pengarna i den fina årgången. Ingen tvekan om att det är en god idé att lägga undan - ikväll är det vinet vi väljer att spara till senare under kvällen och en ostbit. Cabernet Sauvignon 55%, Merlot 40%, Cabernet Franc 5%. Ännu en bra cru bourgeois, man tackar! Verdignan har aldrig smakat så här mycket, vad vi kan komma ihåg...

ps. Just nu är vi mest av allt nyfikna på hur pass bra Guigals 03or från norra rhône kan vara (eftersom flaskor finns), så det artar sig till en provning på lördag. Virtuell provning?

2005 Château Moulin de Cassy, Médoc (Pierre et Olivier Compagnet, Begadan, Mèdoc, Bordeaux)

2005 Château Verdignan, Haut-Médoc Cru Bourgeois Superieur (Fam. Miailhe, Saint-Seurin-de-Cadourne, Mèdoc, Bordeaux)

2004 Domaine Chante-Perdrix Châteauneuf-du-Pape

Denna châteauneuf känns lite bortglömd, så vi vill gärna ge den en chans innan flaskorna tar slut på hyllorna. Druvorna är 80% grenache och resten syrah, mourvèdre och slutligen den ovanliga muscardin, från 45-åriga stockar. Lagringen skedde på stora fat. Vi skär upp några bitar manchego som tilltugg.

Här finns en mycket tilltalande, rödfruktig doft någonstans mellan mogen jordgubbe och björnbär, med fatkrydda, vanilj, smörkola, nypon, undervegetation, sydfranska örter och, vågar vi säga ett inslag av russin... Smaken är mjukt god, vänligt varm och lättsam, godisaktig och ändå fräsch, med överraskande mycket kryddighet och något inslag av russin. Vinet blir kryddigare och påtagligt moget, ju mer kontakt med luften det får. Lite insmickrande sötfruktigt, men ingen störande eldighet. Delikat, lättsamt och lustfyllt charmörvin att dricka på tu man hand, nu med en gång!

2004 Domaine Chante-Perdrix (Guy et Frederic Nicolet, Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

2005 Nicolas Potel Morey-Saint-Denis Vieilles Vignes

Kvällens virtuella provning av denna unga côte-de-nuits blir spännande - vi ser fram emot en hyfsat komplett bild. Det finns skäl att vara nyfiken: vinet kommer från fina 2005, är påfallande bra prissatt och tillgängligt i form av hundratals flaskor. Vinet härstammar från vingårdar på bynivå belägna invid genomfartsleden N74, en remsa endast 1,5 km lång, parallellt och en halv kilometer meter öster om storheter som Clos de Tart och Clos de la Roche. Vi satsar ikväll på rödspätta à la meunière (med champinjoner och kalvfond), sugarsnaps och småpotatis.

Redan vid dekanteringen röjer doften lite korv och våt ylletröja. Färgen är mörkröd och lovande. Vi får direkt en ung, knuten, råfruktig, animalisk doft, med något inslag av rått kött, och än mer tydliga toner av rökt korv (inga problem för oss eftersom det påminner om norra Rhône). Frukten spänner mellan hallon, jordgubbar, moreller och körsbärskärnor. Därtill kommer pinotkrydda, grusväg och ett aningen sumpigt drag, som när man lutar sig över ett akvarium.

Smaken är stram, syrlig, hallonfruktig, en smula rökig, med påtagligt tuffa skaltanniner som vi uppfattar som lite uttorkande, men kryddiga. I munnen ges hyfsad densitet och en ordentlig syra- och tanninstruktur som lovar riktigt gott för lagring. Ett rejält, förhållandevis kraftfullt, stiligt snarare än finstilt bourgognevin, som lämpar sig mycket bra till mat under de närmaste fem åren. Inte minst till kvällens stekta fisk funkar det riktigt fint. Därefter kommer förmodligen mer av mognad, harmoni och drickvänlighet. Det känns som att det här vinet har en hel del dolda kvaliteter som väntar på att uppdagas med tiden. Vi lägger undan fyra flaskor och glömmer dem till 2012. Men som matvin ger vi alltså tummen upp redan nu!

ps. Läs också vad Drucket och Frankofilen tyckte.. Det verkar som att alla hittat unkna inslag: blomstervatten, akvarium, funk, avlopp, you name it... reduktion? Vi verkar överens om att vinet inte är drickbart idag utan mat. Men sen skiftar ju intrycken! Vi öppnade två flaskor, båda luftade en timme först. Fanns några skillnader var den ena aningen mer rökt och den andra något mer kartig. Men i stort sett hyfsat lika. Ett embryo idag, ett färdigt vin om fem år.

2005 Morey-Saint-Denis Vieilles Vignes (Nicolas Potel, Nuits-Saint-Georges, Bourgogne)

2003 Comtes de Rocquefeuil Montpeyroux

Vi är bortbjudna på middag. Vårt värdpar tillbringade sin semester i Lodève (i trakten mellan Montpellier och Cevennerna) där tidigare gäster hade skrivit i gästboken sina tips på producenter att besöka. Kooperativet i Montpeyroux verkar vara ambitiöst, och odlarna har en fin terroir att förvalta. Denna cuvée har funnits sedan 1990 och är namngiven efter befästningen Rocquefeuil, varav det återstår ett torn och den närbelägna vingården.

Blandningen utgörs av 40% carignan, 30% grenache och 30% syrah, skördeuttaget ligger runt 35-40 hl/ha. Marken är kalkrik och odlingarna ligger på runt 260 meters höjd i sydöstläge. Vinifieringen är modern, med avstjälkning, temperaturreglerad urlakning, omdragning och överspolning till annan tank. Detta för att mjuka upp tanninerna och framhäva frukten. Vinet mognade under tolv månader i tvååriga franska ekfat. Man har lyckats hålla alkoholhalten till 12%, bra gjort under varma 2003. På plats betalade våra vänner €8.50.

Doften är rund, mogen och fint fruktig med mörka bär, undervegetation, mineral, garrigue och vanilj. Smaken är angenämt harmonisk, frisk, kärnig, rund och vaniljtonad i avslutningen. Ett utmärkt matvin!

Det har blivit en hel del viner från Languedoc-Roussillon under de senaste åren, och det ser ut att bli fler i framtiden. Med utmärkt timing släpper Britt och Per Karlsson - i samarbete med Anders Levander och Bengt Rydén - "Languedoc – möten med viner och vinodlare i franska södern". Vi köper så klart när boken kommer i oktober. Den kan bli en användbar vägvisare i detta gigantiska område, som hittills saknar en mer heltäckande genomgång på svenska.

2003 Comtes de Rocquefeuil Montpeyroux, Côteaux de Languedoc (Cave de Vignerons de Montpeyroux, Languedoc)

1998 Tahbilk Shiraz

Till resten av brien och filmen Pans Labyrint smakar vi på ännu ett moget vin. Tahbilks vita viner på marsanne och viognier har vi uppskattat tidigare, men shirazen provade vi nog för första gången hos Munskänkarna för en vecka sedan, i just den här årgången. Av uppenbara skäl serveras vinet blint (för S).

Druva? Mmm, en soligare, varmare doft, är det italienskt, nej visst ja det är ju en syrah! Absolut. Pris? Det kostar 160 spänn. Spik, imponerande! Ursprung? Norra rhônedalen, kanske år 1997 eller 2000... visst, kunde det ha varit, men nu råkar det komma från australien. Va? Då är det nog inte så gammalt... Jo det är precis vad det är! (nu är våra erfarenheter av att lagra aussieshiraz någon längre tid lika med noll och inga, så det finns inte direkt någon kunskapsbank att hämta ifrån). Vi dricker vinet istället - men utan att röja identiteten.

1998 Tahbilk Shiraz har en god, intressant och komplex doft med tjära och örter, plommon, jord, gummi, björnklister, ingefära, mint, eucalyptus och anis. Den avrundade, goda smaken ger sötmogen plommontonad frukt, utan restsötma eller syltighet, med lite malört i eftersmaken. Alkoholen är inte märkbar vid föredömliga 13,5%. Vinet känns friskt och intakt. Och passar mycket bra till brieosten. Mot slutet av flaskan (och filmen) är det dags för S att få reda på vad det var i glaset. Oj, ibland är det bäst att inte veta! En helt korrekt flaska. Inga spår av muggighet eller smygkork den här gången. Inte så lätt att känna igen vinet, eftersom de tråkiga dragen var så markanta sist.

Slutsatsen är förstås att vi borde lagra shiraz (och prova blint oftare). Både den tidigare testade 2004 Peter Lehmann The Barossa Shiraz och Tahbilk Shiraz är billiga, välgjorda och utvecklingsbara i en stil som inte ligger så långt från norra rhône. 2001 Tahbilk Shiraz, en bra årgång enligt Wine Spectator, finns i BS för 120 kr. Nyligen munskänksprovade 2004 Tyrrell's Brokenback Shiraz hade måttliga 13% alkohol och en smak befriad från kletig syltighet. Parker går igenom uppsjöar av aussieshiraz i sin Wine Buyer's Guide, men vi vågar inte riktigt anlita advokaten i detta ärende. Hela kontinenten är med några undantag väglöst land för oss. Så har läsaren tips på osyltig shiraz med balanserad alkohol i stramare franskorienterad stil (alltså inte bomber som The Octavius, Mitolo G.A.M med flera) så tar vi tacksamt emot alla rekommendationer...

1998 Tahbilk Shiraz (Château Tahbilk, Nagambie Lakes, Goulburn Valley, Central Victoria, Australien)

2001 vs. 1998 Château Batailley

Ibland bara måste man slå i bromsen och påminna sig sagan om kejsarens nya kläder. Även om vår förhandsinställning är positivt förväntansfull efter förra sensommarens mycket goda smakprov av 1999 Batailley, och även om vi i stort sett alltid gillar ett gott glas médoc, kan vi inte säga något positivt om prisvärdet på dessa två viner. Inget annat distrikt kan ta så bra betalt för så pass medelmåttiga viner... men det visste ni väl redan. Tanken svindlar när man jämför med nyligen provade 2004 Le Serre Nuove i samma prisklass. Vi lagar kalvlever anglais, med rödvinssky, rödlök, bacon och le puy-linser. Som gjort för médocvin!

2001 Château Batailley är inte så tät i den svagt blåtonade, vinröda färgen, och har en doft som inte öppnat sig trots mer än två timmars luftning. Här finns ändå en diskret mix av svarta vinbär, torkad frukt, något rökta toner som av korv eller skinka, lite julmust och en pust av målarfärg i positiv bemärkelse. Ljusare inslag av äpple (!) kommer till, och längst ner i glaset rödvinssås med inslag av lök och tomat (troligen för att vi just gjort en sådan, hur som helst doftar vinet snarlikt!). Lite tobak adderas efterhand. Smaken är lite stum, med god syra, men rätt vattnig i mittsmaken och grön i de veka tanninerna. Snopet kort i slutet. Inte alls imponerande, men gott på ett enklare sätt. Slutligen vinner vinet på att kombineras med ost, utan att nå lika högt som 1998. Blir troligen bättre om några år, så vi spar ett par flaskor till 2011 , för att se om den kommer ikapp sin äldre namne.

1998 Château Batailley har ett mognare utseende med tegelröd kant. Den uttalade doften har direkt efter dekantering mycket påtagliga lagerblad och cederträ, våt sten med inslag av jordkällare, svarta vinbär och popcorn! Det är en dovare, djupare, typiskt mogen och god bordeauxdoft, som är aningen rökig med lakrits, stall och tomatstjälk. Smaken är avrundad, harmonisk, syrlig med en liten aning god längd. Klart mer av upplevelse än föregående vin. Vi laddar upp med en av vinhistoriens bästa kombinationer: brie & pauillac. Allt landar rätt, med det mogna vinet drucket vid sval temperatur till den mogna osten. Här får vi då äntligen valuta för pengarna...

2001 Château Batailley, Pauillac 5ème Cru Classé (Héritiers Casteja, Pauillac, Bordeaux)

1998 Château Batailley, Pauillac 5ème Cru Classé (Héritiers Casteja, Pauillac, Bordeaux)

2001 Voghera Barbaresco vs. 1996 Barolo Colonnello

Den här matchen verkar skum, fixad på nåt sätt... En snabbmognande barbaresco i lättare viktklass - mot en tung lagringskanon från barolo. Orättvist! Men det handlar inte om att kora vinnare, utan mer om att få perspektiv på intrycken. Vi laddar upp med en ovanligt lyckad risotto på hårdfrästa soppar, lök, kantarellfond, parmesan och riesling. Därtill entrecôte, citron, rosésallad och haricots verts.

Luigi Vogheras Barbaresco har varit ett återkommande glädjeämne sedan årgång 1996 lanserades på systemet för några år sedan. Med undantag för 2000 har det varit tummen upp hela vägen. Vinet brukar vara snabbt att mogna, och är ett säkert kort i anständig prisklass. Den söta, friska doften präglas av mandelmassa, torkad frukt, hallon, vaniljig ek, ljus choklad och god kryddighet av sandelträ. Smaken är förhållandevis snäll, aningen vaniljig, söt och insmickrande, med ok syror, torra tanniner och något vattnig mitt, avrundad och mjukt drickbar nu. Möter inte riktigt upp maten som den helt kompromisslösa Colonnello. Men efterhand kommer mörkare, djupare mer spännade toner i doften, med en del drag av det större vinet. Det är första gången vi provar 2001 och vi är inte besvikna.

Aldo Conterno är legendarisk, en av de bästa producenterna i Monforte, och hans viner kommer aldrig billigt. 1996 Colonnello har legat till sig i sex år och bjuder på en stor, potent, upphetsande doft av tjära, läder, köttbuljong, hallon och körsbärskärna. Här är vi på den nivån av upplevelse där varje sniff ger nya fascinerande doftintryck. Härnäst bjuds brända portvinstoner (utan alkoholångor) , rostade kastanjer, kanderade valnötter med lönnsirap och frästa, brända kryddor som spiskummin. Doften är betydligt mer vinös än hos föregående vin. Utmed vägen har vi också anat lakrits och tryffel (den diskretare svarta). Smaken är stram, slank, stilfullt hallontonad, med tuffa druvtanniner, början till vinös mognad och matkrävande med strålande syror. Lång, klassisk, syradriven eftersmak utan ekfjäsk (barolovinerna från Aldo Conterno lagras på traditionellt vis under två och ett halvt år i stora gamla liggare av slavonsk ek, som inte tillför aromer av ny eller rostad ek). Lysande till maten. Imponerande även efteråt. Klassisk, storartad lagringsbarolo, bara i början av ett långt liv!

2001 Barbaresco (Luigi Voghera, Frazione Tetti, Neive, Piemonte)

1996 Barolo Bussia Soprana Vigna Colonnello (Poderi Aldo Conterno, Bussia, Monforte d'Alba, Piemonte)

2001 Château Ducluzeau

En opretentiös mogen vardagsbordeaux, till en liten bit brie. Den här kategorin, cru bourgeois, behövs det mer av ute på hyllorna, när vi inte söker efter något mer än ett hyggligt glas från ett område vars stil vi uppskattar. Och den stilen får gärna innehålla mer av cabernet än vad det här vinet har. Doften är mogen, varm och merlotpräglad, med stall, tobak, cederträ och plommon. Smaken är inte elegant men rund och god, och gör sig bäst vid svalare temperatur, då frukten framhävs och vinet blir mer läskande. Det finns en del gröna toner, en liten bläckighet och ingen särskild längd att tala om. Men det är ett helt ok, drickvänligt vin, om förväntningarna är rätt inställda. Ett litet antal flaskor finns fortfarande kvar och priset är rimligt. Plus för mognaden som går fint med ost.

ps. I klassen cru bourgeois håller vi tummarna för 2004 La Tour de By som Swedish Wine Cellar släpper i det ordinarie sortimentet i oktober. Bra pris och mer cabernet i blandningen...

2001 Château Ducluzeau (Mme Jean-Eugène Borie, Listrac, Médoc, Bordeaux)

2005 Gevrey-Chambertin La Justice vs. Le Créot

Två Gevrey-Chambertin med ursprung i namngivna lägen på bynivå, från nysläppta fina 2005. Det ska bli ett sant nöje att ställa upp dem mot varandra och äta lammfärsbiffar med provençalska grönsaker i ugn. Båda vinerna är förvånansvärt givmilda redan nu...

La Justice har en helt underbar och sammansatt doft med skinande hallonfrukt, mandel, kola, paj, pinotkryddighet, fräst lök med ljust kött, och tomatpuré. T hittar en tydlig fläkt av nytt fönsterkitt på spröjsade fönster, vilket fungerar som madeleinekaka och utlöser ett antal somriga barndomsassociationer till stenar, grus och blommor. Smaken är relativt lätt, och den strålande ljusa frukten tyngs inte alls av ek idag. Friskt, något stramt, med urgoda höga syror, lite kärnbitter mittsmak och bra längd. Elegant, transparent med vitvinslik fräschör. Le Tense Sassella har vissa liknande drag. Inte insmickrande, bara otroligt gott. Man blir rörd. Efterhand kommer mera av anis, lakrits och mentol i doft och smak. Vinet seglar högt på sina fruktsyror!

Le Créot har en extremt lockande, djup, bred och mörk doft. Här finns gott om animaliskt köttiga, lite tuffare drag, med tjära, choklad och mörkare bärighet åt björnbärshållet. Man kommer nästan att tänka på en lättare Côte-Rôtie. Anis och svagt fatoxidativa inslag med en smula terpentin tillkommer efterhand. Smaken är mycket god, godare tycker S, lite rundare och fatigare än föregående vin, med ett snäpp lägre fruktsyror och en aning eksträvhet. Lite malört och garvsyror märks i eftersmaken. Faten är mer påtagliga, och håller frukten i ett bestämt grepp idag. Ändå är vinet klart tillgängligt, men strålar inte riktigt lika klart som La Justice.

Vi summerar - aj så gott, vilken lycka, två riktigt schyssta bourgogner i mellanprisläge, där La Justice nog ändå vinner idag på pur elegans. För den som uppskattar sin pinot noir ung kan det knappast bli bättre. Köp omgående! Framtiden lär inte bli sämre för något av vinerna...

2005 Gevrey-Chambertin La Justice (Antonin Guyon, Aloxe-Corton, Bourgogne)

2005 Gevrey-Chambertin Le Créot (Jean-Claude Boisset, Les Ursulines, Nuits-Saint-Georges, Bourgogne)

2004 Le Serre Nuove dell'Ornellaia

S begär in ett ungt italienskt vin. Kul att kunna tillgodose önskningen med just 2004 Le Serre Nuove. Länken till Tenuta dell'Ornellaia ger en uttömmande presentation av framställningen. Druvblandningen är otvetydligt bordeauxlik: cabernet sauvignon, cabernet franc, merlot och petit verdot.

Vinet är vackert, klart och mörkt i glaset, med fina tårar. Doften ger först tobak och kaffe. Den tydliga cabernetkaraktären med svarta vinbär ställer frågor om ursprung, är det kanske en ung lurifax från bordeaux? Doften går vidare med undervegetation, mossa, järn och blod, mint, krydda och avslöjande sura italienska körsbär. Smaken ger först klart knuten cabernet, men är mycket harmonisk, kraftfull och uttalat merlotkryddig.

Här finns också en internationellt formgiven, elegant fatbehandling med aromer av after eight-choklad i munnen. Italienska syror leder fram till en lång, god, rätt slank eftersmak. Slutligen får smaken mer av generös merlot efter någon timme. Vinet är förstås inte alls moget, även om det stilfulla vinmakandet gör det drickbart och njutbart nu. Vi gissar att 2012 kan bli ett bra år att njuta vinet i sin fulla skönhet.

Är vinet FÖR internationellt? Receptet kanske kan beräknas till 1/3 modern bordeaux, 1/3 välskräddat italien och 1/3 gräddan av nya världen. Hur som helst - rasande skickligt gjort och riktigt gott att dricka redan nu, så lägg undan av denna fina årgång...

2004 Le Serre Nuove (Tenuta dell'Ornellaia, Bolgheri, Toscana)