fredag, september 14, 2007
Guigal 2003
Firma E Guigal, norra rhônes ledande vinproducent med grundmurad ikonstatus, från den exceptionella och solstekta årgången 2003, kräver en helkväll för sig själv. Förväntningarna på vinerna från côte-rôtie är rätt haussade, och priserna har dragit iväg ordentligt... Men vi har en vag känsla av att andra kommer att uppskatta vinerna mer än vi. Spännande är det hur som helst, och vi laddar upp med delikata aptitretare från Vasastans Ost, som komjölksosten tomme de savoie, en hård fårost från Isère (mycket bra till crozesvinet) och den lufttorkade vildsvinskorven cacciatora. Därefter satsar vi på det allra säkraste kortet till syrahviner: en boeuf bourgignon på högrev av frigående ekologisk boskap från Svartådalen i Västmanland (vilket kött! mört, marmorerat, välhängt..), rökt sidfläsk, kantareller och skogs-champinjoner, hel chalottenlök, vitlök, tomatpuré, massor av côtes-du-rhône och annat smått och gott som hör grytan till (ikväll provar vi lite finhackad bladselleri) och till slut förstås en bouquet garni med persiljestjälkar och gul morot från Årstiderna.
Kvällens kända parameter, vårt normalvärde 2003 Crozes-Hermitage, har en god, öppen, överraskande mogen doft, med rökt korv och tydlig gammal jordgubbssylt som återkommer senare under kvällen, därefter en ljuvlig vinbärssaft och cassis med inslag av svarta vinbärsblad. God, aningen stram, läskande smak, lite parfymerat söt, något kryddig och lätt syltig smak, inte särskilt tät eller strukturerad, men med hyfsat bra syror. Redan mycket mer utvecklat än senast vi provade, en överraskning efter våra prognoser om lagring och tunnlar (kanske vinet snabbmognat på butikshyllan?) - givigt och bjussigt nu! Fint till korv, och riktigt bra till hård fårost från Isère, men inte tillräckligt stort till maten, den parfymerade frukten tar på något sätt för mycket plats i den lite lättare kroppen. Mycket trevligt vin, men någonstans en bit in i huvudrätten räcker det inte till, utan får se sig frånkört...
2003 Brune et Blonde har en helt klar mörkröd färg. Doften är djupare, mörkare, men klart återhållsam, rent av något svårgripbar och utan tydligt fokus. Här finns drag av blåbär, björnbär, piptobak, med animaliska, lätt rökta toner. En god jordgubbe dyker upp med lite tid, och till slut utvecklas söta körsbär och bittermandel. Ung, god, först aningen blyg smak, där vi noterar lite låg syra, alltså en mjuk munkänsla, inte alls så tät eller intensiv som hos nästa vin, och lite chokladig i tanninerna. Smaken utvecklas efter hand till att vara klart givande och rik, med lång eftersmak av sura körsbär, och påminner faktiskt mest om södra rhône och italien! Doft och smak balanserar inte riktigt idag, och vi saknar: å ena sidan lätthet, elegans, å andra sidan, ambivalent nog, kött, blod och typiska norra rhônedrag... Är vinet redan på väg in i tunnel, jo det får vi nog tro! Vi lägger undan ett par, lite på chans. Jämförelsevis var årgång 1998 perfekt öppen och tillgänglig 2002 (och ett läckrare vin som meriterade till inköp av hel låda, då...)
2003 Château d'Ampuis har en djupt mörkröd färg med något mattare utseende i glaset än föregående vin. Doften är öppen, tät: med skärpan perfekt inställd på kryddighet med intensiv, tungt förförisk, sötfruktig björnbärsmarmelad. De häftiga dragen för tankarna till languedoc-roussillon och australien, ett svagt inslag av tryffel, tydligt sydfranska örter, svagt rökta inslag, smörkola (som en aura över glaset), och senare lakritsrot och vanilj. Vi får en len, rik, kryddig smak (med ett starkt drag av kanelstång, något torrt och åtstramande). Den tjockt viskösa munkänslan försvarar priset väl, med en intensiv, rent av racerliknade eftersmak av kola och björnbärssylt. Syrorna är livliga, trots de kraftfulla, syltiga dragen. Mindre animaliskt än förväntat av ett toppvin från norra rhône. Snarare finner vi brända mandlar och fatmogen whisky. På nosen tillkommer senare en smula av mer typiskt tjärat rep, men efter några timmar sluter doften sig lite. Men smaken går motsatt väg - efter maten drar vinet ifrån ordentligt i munnen, och vinner mer och mer mark under kvällen. Rätt imponerande! Trots föredömliga 13% känns kraften i vinet som rena knockoutdropparna...
Med tanke på att det första vinet kostar runt 150 kr, nästa vin tredubblar föregående pris och finalen dubblar mittenvinets pris, så måste vi först ge en särskild eloge till Guigals omvittnade förmåga att producera bra vin från köpta druvor. Vår andra fråga är om växtåret 2003 gett vinerna de aromer vi allra helst önskar oss. På den frågan måste vi tyvärr svara nej, även om de dyrare vinerna är täta och koncentrerade. Året är extremt, och ingen av côte-rôtierna liknar riktigt vad vi tidigare smakat av dessa viner. De är häftigare, syltigare och kryddigare - Château d'Ampuis är som som gjord för kraftmätning vid provningar av internationella viner från varma klimat. Vill man ha mer av den karaktären, varför inte leta där värmen är ännu mer generös - i australien! De extrema priserna måste också diskuteras. Brune et Blonde kostade för fem år sedan 269 kr, Château d'Ampuis 569 kr - och var mer typiska för sitt ursprung än kvällens viner. Det som försvarar prishöjningen är att skörden blev liten i det torra, heta året, och att man säkert gallrade bort massor av grillade druvor. Men ska vi generalisera, föredrar vi själva ett välgjort medelfylligt norra rhônevin från en mer normal årgång än den här. 2004 Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron träffade i stort sett mitt i prick för oss, vad gäller finess, elegans och ursprungstypiskt aromspektrum. Och i ännu högre grad 2004 Hermitage Les Bessards! Vi ser också fram emot 2005 som ser riktigt lovande ut så här långt.
ps. Drucket provade också Guigals côte-rôtier igår (och nio andra viner...). Vi är nyfikna på vad man tyckte, men först måste de bara återhämta sig lite...
2003 Crozes-Hermitage (E Guigal, Château d'Ampuis, Rhône)
2003 Côte-Rôtie Brune et Blonde (E Guigal, Château d'Ampuis, Rhône)
2003 Côte-Rôtie Château d'Ampuis (E Guigal, Château d'Ampuis, Rhône)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar