1999 Diebolt-Vallois Blanc de Blancs

När det gäller att skåla in våren måste Diebolt-Vallois vara ett av de bästa val man kan göra. I grand cru-byn Cramant är Jacques Diebolt och Nadia Vallois de ledande odlarna, med en produktion av omkring 70 000 flaskor - ungefär dubbelt upp mot Jacques Selosse i Avize. Är man sucker för renaste chardonnay från de bästa av odlarproducenter så är det till dessa adresser man bör vända sig.

Vad kan mer vara värt att veta? Att man endast använder vin från den första pressningen, le vin de cuvée, i alla sina viner. Att alla viner genomgår malolaktisk jäsning, utom toppvinet Fleur de Passion. Att dosagen vanligtvis ligger runt 6-8 gram. Och vill man uppleva den utsökta terroiren från Cramant till fullo - ja, då är det egentligen bara två viner som gäller: Fleur de Passion och Blanc de Blancs Prestige.

1999 Diebolt-Vallois Blanc de Blancs kommer till 60% från grannbyn Cuis, som är klassad som premier cru. Resten av druvorna hämtas från lotter i Chouilly, Epernay och från en del unga stockar i hembyn. Hela upplagan av detta vin såldes till Sverige! Korken ger intrycket att vinet degorgerats relativt nyligen, troligen under det senaste året.


Vinet har en livlig och tät mousse när vi häller upp, och en ljusare guldgul lyster i glaset. Doften är direkt med på noterna, komplex och verkligen jättefin att sniffa på. Gula mjöliga äpplen är först ut, därefter en stadig dosis av kalkstensmineraler. Nosen breddar ut med krämiga, knäckiga mognadstoner där vi också hittar inslag av valnötsskal och valnötsolja. Husets förödande citrustoner visar sig ikväll någonstans mellan mandarin och blodapelsin. Slutligen kittlas vi av en nyans av solmogna smultron, sluter man ögonen kan man nästan tänka rosé!
I munnen möts vi en behagligt avvägd mousse med god uthållighet. Smaken är elegant och omedelbart njutbar, precis som vi hoppats och förväntat oss. Smått gräddig, harmonisk och ganska rikt citrusfruktig med sköna mognadstoner. Syrorna är inte de tuffaste och mittsmaken fyller kanske inte ut helt och hållet, årgången känns lite vek. Smultrontonen kommer igen, och slutligen är det en uppstramande grapebitterhet som tar adjö i avslutningen. Det här är verkligen gott, men förmodligen inte något att ligga på, utan drickes allra bäst nu.
(90)

Avnjöts till snittar på rostat bröd med rökt lax, dijonsås och kapris. Därefter till kokt lax och hollandaise med förvälld gurka och gräslök.

ps. Virtuellt besök på gården kan man göra med Vinös och Peter Liem.

1999 Diebolt-Vallois Blanc de Blancs Brut (Jacques Diebolt et Nadia Vallois, Cramant, Côte des Blancs, Champagne)

Mousserande berg- och dalbana

Munskänkarnas påhängståg till tvåbetygskursen har nu rullat fram till bubbelvagnen. Staffan Svedberg presenterar, som vanligt med en del bra komplement till vad som går att läsa sig till. Ikväll ska det bli höga toppar och djupa dalar i en helblind provning. Vi roar oss med att öva lite poängsättning.

Första glaset är ljust gult med fin mousse. Doften visar direkt klass och ursprung, med tydlig brödjäst och framträdande mineralitet. Lite örter, sparris och vita blommor. Krita, flinta och krutrök. Outvecklad frukt av gröna äpplen och citrus. Den friska smaken bjuder på en ung, livlig mousse och lite kartiga aromer av gröna äppelskal. Gott om rökiga mineraltoner återkommer även här. Det smakar som en chablis premier cru med bubblor. Druvan är alltså chardonnay, och följaktligen är det en ung blanc de blancs vi har i glaset - eventuellt utan dosage. Hög kvalitet, men inte outstanding (87-89).

Facit: 2002 Palmer Blanc de Blancs

Oväntat att vinet har en restsockerhalt på 10 gram. Det kändes absolut inte. På champagnedagen hälldes årgång 2004 av samma vin och det var minst lika bra i den här stilen. Det är också vad som kommer finnas på hyllorna framöver.

Andra glaset har en mycket ljus, vitgul färg med gröna nyanser. Moussen ser fin ut när vi häller upp. Doften är örtig och aromatisk med inslag av svamp, honung, emserpastill och jordtoner. I munnen avslöjar sig moussen som lite grövre. Smaken är hyfsat tilltalande, aromatiskt fruktig med rätt stor kropp och jordiga toner som får oss att tänka cava. Absolut inte dålig, men helt utan elegans - vinet ger en rätt billig känsla. Moussen håller tyvärr inte mer än tio minuter i glaset. Det är en cava eller möjligen en cremant d'alsace, med tanke på vissa pinot-grisiga doftassociationer. (75-77)

Facit: NV Freixenet Cordon Negro Brut

Så mycket bättre än vi minns Cordon Negro! Det här budgetbubblet har inte sällan varit odrickbart, så jordigt och stjälkigt att det smakat kräks. Nu är det helt oväntat fullt drickbart. En rutinerad provare väljer faktiskt detta till bästa vin!

Tredje glaset har en utvecklad, oxiderat guläpplig doft - som ankomna äppelskrottar och skal i en unken källare med mögliga wellpappkartonger. Källartonen gränsar alltså till korkdefekt, och ett sammelsurium av orenlighet attackerar näsan. Smaken är oxiderat äpplig, oren och övermogen med mjuk syra, grov frukt och tydlig beska. Detta är verkligen inte gott och bör inte kosta alltför många kronor. En riktigt taskig cava? (57-59)

Facit: NV Henrik Åkesson

Inte korkdefekt, det är precis så här bedrövligt vinet är menat att vara. Familjen Åkesson borde beläggas med yrkesförbud och portförbjudas från systembolaget för evig tid. Har de någonsin gjort något gott för vinälskarna? Nästa projekt är att köra ner Domaine Rabiega i skiten.

Fjärde glaset har en guldgul färg med mikroskopiskt små bubblor. Doften är återhållsam men klart finessrik med brödiga drag och mognadstoner av persika, exotisk frukt, torkad frukt och svamp.
Läckra nyanser även i spektrat knäck, kola, farin och cognac. I munnen en lång mousse, och en rätt stor smak med drag av korint, farin och torkad frukt. Det här är ett finstämt, vänligt och behagligt vin att dricka. Hög kvalitet är det utan tvekan, tycks dominerat av chardonnay, troligen från champagne att döma av brödigheten och komplexiteten - mognande vintage eller en enklare prestigeblandning från okänd småodlare? (88-90)

Facit: NV Bott-Geyl Edouard Cremant d'Alsace Brut

Ovanligt komplex för att komma från Alsace, vi har nog aldrig testat något sånt. Men den verkar ha fått rätt lång tid "sur latte" och lagom mognad i flaskan.

Femte glaset är ljust guldgult med små bubblor. Doften är något knuten med söta honungstoner och gott om mineraler med aningar av diesel, och en frukt som påminner lite om gråpäron. Tyvärr tillkommer en artificiellt parfymerad doft som avslöjar att det rör sig om ett billigt vin. Smaken är torr, rätt stram och äppelkartig med lite bitterhet, tvärkort eftersmak och en liten mousse som tappar stinget förskräckande snabbt. Produktbubbel helt utan brödighet, kan vara en riesling och kanske från nya världen? (71-73)

Facit: Lutter & Wegner Riesling Brut

Sjätte glaset är rikt guldgult med stora bubblor vid upphällningen, men små och fina i glaset. Doften är mycket stor, med fin utveckling mot nötter, krita och svamp, och därtill den tydligt gräddiga känsla som är ett kännemärke för hög kvalitet. Märkbar fatkaraktär, frukt av vinteräpplen och korinter. Smaken kommer i en helt annan skala än övriga viner - frisk och fyllig med stora, mogna röda äpplen och märkbara skaltanniner. En behaglig krämighet som av toast w/ butter och därtill en lång, ihållande mousse. Detta är förstås en pinotdominerad skumpa, den är av hög klass, och inte är den helt ung heller. En stor, strukturerad matchampagne (91-93).

Facit: 1998 Cuvée Sir Winston Churchill

Wow, vad kul att få prova den igen! 70% pinot noir dominerar intrycken helt ikväll. För ett år sedan tänkte vi mest på inslaget av chardonnay. Så kan det gå.

Sjunde glaset har en roséfärg som liknar smultronsoda. Doften är otillfredställande liten och blyg, med smultron- och jordgubbstoner och en ganska odefinierad pinotkaraktär. Smaken är frisk och rödbärig med liten bitterhet. Detta bör vara en standardrosé från champagne och den är ganska menlös, intetsägande och trist. (79-81)

Facit: NV Taittinger Brut Rosé Cuvée Prestige

Cuvée Prestige - ha, vilket lurigt namn! Om det hade varit Rotari hade journalisterna kunnat skriva "prisvärd". Nu är den bara onödig. Här kommer tre riktigt goda roséchampagner istället: Dosnon (Vinik) Veuve Fourny (Caveau) och Gosset (Divine).

Åttonde glaset är nästan vitt och har stora bubblor, och ett skum som samlas i kanten av glaset. Doften är parfymerad, druvig och söt -klockren muscat. Smaken är lätt, söt, låg i alkoholen, fruktig och hyggligt frisk med en mousse som hjälper till med att dra ut på smaken. En billig moscato, helt ok för vad det är (75)

Facit: NV Cinzano Asti Spumante

I sommar dricker vi hellre La Spinettas 2007 Bricco Quaglia Moscato d'Asti till bären och glassen.

2004 Le Vieux Donjon Châteauneuf-du-Pape

Om man gillar slanka, medelfylliga rhôneviner med fin aromatik kan det vara en god idé att titta på den lite inklämda och bortglömda årgången 2004. Ingen kan anklaga dessa viner för att vara too much. Växtsäsongen varade längre än de flesta andra år och druvorna fick gott om tid på sig att utveckla finstämda aromer. Närmare bourgogne kommer man nog inte i södern.

2004 Le Vieux Donjon Châteauneuf-du-Pape har en ljust varmröd färgnyans, lika transparent som en bourgogne. Inledningsvis ger doften en lite svårartad reduktiv sumpighet, men efter en timme öppnar vinet upp med ljust röd frukt av jordgubbar, sötsura körsbär och blodapelsin, med elegant örtiga och blommiga övertoner. Men ingen kirsch, ingen sprit. Reduktionen finns kvar men är nu helt behaglig, med skogssjö, rått kött och våt sten. Finstämda asiatiska kryddor tillkommer, snubblande nära pinotkrydda, plus en del grillade toner, som av kyckling. Och doften blir allt bättre med tiden...

I munnen får vi en friskt syrlig, örtig frukt i en medelfyllig, faktiskt lite tunn kropp. Intrycket är framförallt läskande, här finns inte skymten av krämig viskositet och absolut ingen alkoholvärme (14%). Men vinet har ändå en god intensitet i aromerna - åtminstone om man jämför med en bourgogne. Tanninerna är mjuka, men stramar upp sig i avslutningen med en diskret nypa kärva örter och en angenäm kryddighet - en liten avstämd bitterhet märks i eftersmaken. Vinet börjar komma in i mognadsfasen och kan tänkas ha nått en platå om ett par-tre år. Den lite seniga strukturen bör ge en hyfsad hållbarhet på längre sikt. Hur som helst är det gott redan nu, företrädesvis till grillad kyckling, eller att sippa på till en bit pecorino.



Den här upplevelsen är väldigt traditionell och helt jämförbar med en mognande pinot från côtes-de beaune. Det förvånar oss faktiskt en del att Bob Parker har gett det här vinet 90 poäng, för det här är inte sånt han vanligtvis brukar gilla. 2004 är inte i närheten av den fantastiskt lustfyllda nollfemma vi provade i somras, men är ändå ett trevligt, läskande, opretentiöst och drickvänligt vin. Inbitna pinotskallar har däremot en fin liten stund att se fram emot, för det är svårt att hitta ett grenachedominerat vin som är mer lik en svalodlad pinot. Många är nog de som skulle ha gått vilse i en blindprovning. Garriguen leder hem, som vanligt. (88)

2004 Le Vieux Donjon Châteauneuf-du-Pape (Michel Lucien, Châteauneuf-du-Pape, Vaucluse)

Domaine La Barroche på Pont Nouveau

Opartiska skribenter, det får ni leta efter någon annanstans - åtminstone när det gäller La Barroche. Vi är glada fans och det har vi varit ända sedan kvällen för ganska precis ett år sedan när vi drack två årgångar av Julien Barrots Cuvée Pure. Det som fick oss att falla så handlöst var mötet mellan en närmast burgundisk aromatik och en modern, sydlig yppighet. När vi sedan mötte den charmerande killen bakom vinerna blev det hela förstås ännu trevligare. Och det mesta vi sedan har stött på har levererat njutning på ett eller annat sätt, även om det hänt att vi haft invändningar. När nu Julien Barrot livs levande uppenbarar sig på Nybrogatan för att, tillsammans med Gabriel från Bristly, hälla en provning av det mesta han gjort - ja, då är det så härligt att vi ryser av lycka.


Ni kan väl storyn vid det här laget: pappa Christian vårdade gårdens gamla vinstockar ömt, men sålde vinet i bulk. De vanligaste köparna var Chapoutier, Jaboulet - och särskilt Guigal, som betalade bäst. Det som nu är gårdens stolthet hälldes ner i större, anonyma blandningar. Så sent som i början av åttiotalet hämtades grenache på fat av lastbilar från Beaune - och var det vinet hamnade kan vi bara fantisera om. Sedan sonen Julien tog över huvudansvaret har utvecklingen gått i raketfart - man får gå till popbranschen för att hitta maken till genombrott. Eftersom far och son var på det klara med att man hade förstklassigt råmaterial, var det läge att visa klädsam svansföring med en gång - en modern grafisk profil, en flashig hemsida och prissättning en bit över medelmåttorna. Och sedan de stora amerikanska bedömarna gjorde vågen har ringarna på vattnet bara spridit sig.

Nu är det dags att presentera årgång 2007, och vad kan väl då passa bättre än att jämföra med de föregående? Vi rekapitulerar snabbt: 2003 var som bekant djävulskt hett, men gårdens parceller sägs ha bra tillgång till grundvatten. 2004 var svalare, med en utdragen växtsäsong som gav elegant aromatik. 2005 var ett idealiskt år som gav stora lagringsviner med jämvikt av mogen frukt, friska syror och stadiga tanniner. 2006 ett mellanår som ändå gav en ganska rik frukt med gott om örtiga drag, men inte med samma spänst och renhet som de kringliggande åren. Och så 2007, ytterligare ett perfekt år, som ska visa sig bjuda på den renaste frukt, de mest sötmogna tanniner och den krämigaste munkänsla man bara kan tänka sig.



2006 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Terroir är gårdens tonårsrum. Här får de busiga grenacherankorna husera bäst de vill - ja, åtminstone till 95%. Vinet är ljusare rubinrött i glaset. Doften är omedelbart på lekhumör med kirschiga röda körsbär, hallon, jordgubbar och ljusa örter. Det är ett krämigt intryck vi får i doften, med inslag av lakrits och lite unkna romrussin. Smaken är torrare och örtigare än doften, med mer lakrits och stramare karaktär än i nollsjuan. (89)

2007 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Terroir känns mer knuten på doften än det underbart busiga tankprov vi fick för snart ett år sedan, och även mer återhållsam än nollsexans doft. Annars är vinerna relativt lika på nosen, men inga romrussin här - bara ung, ren godistonad frukt. Smaken är dock precis så lekfull och givande som vi minns den, med intensivt röda körsbärsaromer och söta, mogna tanniner assisterade av sötlakrits. Goda syror finns utan tvekan, men det är särskilt mineralerna som står för den läskande munkänslan. Detta är en ännu renare och läckrare smak än i nollsexan. 15,5% alkohol sitter mitt inne i frukten och den upplevda sötman har inget med restsocker att göra - den är endast 2 gram. Och doften växer efterhand i glaset. Vi ser mycket fram emot det här släppet. (92)



2003 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réserve var det första vin som Julien själv buteljerade. Alla ingående druvor vinifierades tillsammans eftersom han ännu inte hade tillräckligt med kärl. Doften ger en varm, utvecklad, mjukkokt rödfrukt med småunkna, reduktiva drag. Karaktär av romrussin och stora gamla fat. Smaken är utvecklad med ganska låg syra och några stjälkiga inslag. Munkänslan är mjuk, men ändå lite kantig av det varma årets tanniner. Helheten blir kanske lite platt, men absolut inte tungfotad. Ingen riktig höjdare. (87)

2005 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réserve bjuder på en mycket rik, krämig doft och tydliga, goda toner av garrigue och lammstek. Stor, lockande mörkröd frukt med associationer till jordgubbssylt, cassis och sötmandel. Smaken har en stadig, utmärkt struktur med friska syror och härliga, mörkchokladiga tanniner. Svarta oliver och örter kommer till i en skön helhet där vi inte alls tänker på den lite burdusa eldigheten från förra året. Utmärkt, det blir outstanding på engelska! (91)



2006 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Signature ger idag gott om örter, svarta oliver, anis och lakrits. Inte så mycket av de primära godisfruktiga toner vi hittade för ett par månader sedan, utan en svalare fruktighet. En viss örtig kärvhet och relativt sett tuffare och mer grovkalibriga tanniner med lite svalare karaktär. Börjar vinet redan lämna den vidöppna ungdomen? (89)

2007 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Signature har en stor, vidöppen och urläcker doft av söta, mosade skogsbär. Relativt mörk färg på fruktaromerna, en del björnbär bland hallonen. Ungdomlig godischarm, sötmandel och en gnutta vanilj. Lakrits, örter och rött kött spelar andrafiol. I munnen får vi njuta av fullständigt superba tanniner, klockren frukt och en läskande mineralkänsla - nu är det väldigt svårt att dölja fånleendet. Vinet är otroligt lustfyllt och enkelt att gilla redan nu - ja, faktiskt helt och hållet problemfritt. Det här vill vi dricka igen så fort det släpps. Superbt! (94)



2004 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Fiancée har fått en spännande mognadsutveckling mot mint, choklad, garrigue, multnande undervegetation, grillad köttsaft och romrussin - gott om mognadstoner från syrahdruvan. Smaken fortsätter på det mörkchokladiga temat, röd och svart frukt med en örtig, kryddig, något uttorkande och småkantig känsla. Inte absolut harmoniskt och kanske lite tunt i mitten. Doften lovar alltså lite mer än smaken håller, men det vore ändå ett nöje att få dricka detta till mat, varför inte en lammstek. Ett roligare och mer komplext intryck än förra våren. (89)

2007 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Fiancée är ett tankprov, vinet ska buteljeras inom ett par veckor. En superfint fokuserad frukt med tydlig syrahkomponent och unga, charmiga violgodistoner. Och härligt söta jordgubbsaromer som väl borde väl komma från grenachedelen, men Julien säger att den demi-muid som innehöll syrah faktiskt luktade jordgubbar! Sötlakrits, oliver, mörk choklad och rostade toner assisterar fruktaromerna. Vi gläds åt hur den här smaken känns så mycket mer otvungen än den örtbittra och extraherade nollsexan. Frukten har betydligt bättre fräschör med lena tanniner och ett läskande mineraliskt lyft, plus den krämiga nollsjuakänslan förstås. Hög charmfaktor, otroligt lätt att gilla. (93)



2004 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure är precis vår typ av lady. Hon har en parfymerad doft av gammal jordgubbssylt och hallon-reduktion. Ikväll tänker vi också på animaltoner av tryffel och gåslever, samt den sous-bois man gärna hittar i röd bourgogne. Intrycket är inte riktigt lika öppet som sist hemma, men flaskan var väl rätt nyöppnad. I munnen slås vi av hur enormt järnrik och mineralisk smaken är, som en blodtransfusion. För övrigt pur ljuvlighet och charm, i en förhållandevis något svalare, läskande tappning. (93)

2005 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure är först lite knuten på nosen, men öppnar snart upp och går på i ungefär samma förförande stil med slösande frukt och ännu tydligare terroirkänsla av jord, krossad sten och garrigue, dock med mindre av tredjehandsaromer. Men det är i smaken det händer ikväll - och jäklar vilken show det här vinet bjuder på. En fortfarande babyfet, burgundisk frukt med enorm renhet, själva definitionen av grenache. Söta, givande, perfekt pulvriga tanniner. Mängder av mineraler. En superlång, upphetsande kryddvarm eftersmak. Och inget bråk alls! Detta fantastiska vin har uppnått en om möjligt ännu större harmoni under det gångna året. Wow... vad månde bliva av allt detta? (96)



2006 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure ger, som övriga nollsexor ikväll, mer av lakrits, svarta oliver och friska provençalska örter. Doften framstår inte som helt fokuserad, eller mer troligt är inte vi fokuserade - men så sitter den enorma eftersmaken från nollfemman fortfarande i. Den här smaken är kanske den som mest domineras av söt lakrits och jägermeister-örter av alla Juliens viner. Alkometern stannade på 16,4 % och restsötman är endast 1,8 gram. (93)

2007 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure är ytterligare ett prov från foudre. Doften är öppen och fint fokuserad kring en söt, ljuvlig ton av cassismarmelad som vi inte brukar tänka på i det här vinet. Även i övrigt en något mörkare grenachefrukt än vanligt, där några blåbär har åkt med i hallonreduktionen. Kittlande, lustfyllda toner... Smaken är enormt len och viskös, med snälla tanniner och en stor, sötmogen, fint syltig frukt som inte skulle skämmas för sig till ostbrickan. Men lite nervös är den nog ändå för att visa upp sig så här tidigt inför en massa tyckare. Man fick karaffera bort en del koldioxid och intrycket är fortfarande lite oroligt. Vinet innehåller 16,6% fullständigt inlindad alkohol och faktiskt bara 3 gram restsocker, men har en stor upplevd sötma och glycerolfetma som gör att detta platsar bäst halvvägs till desserten. (93-95??)

Julien sammanfattar läget så här: "jag föredrar generellt 2005 som årgång, men jag gillar mina egna viner bättre i 2007".



Aptiten är nu svårt retad, men tillfredställs inom kort med en förning av först kalvbräss med murklor och silverlökspuré, och därefter långkokt kalvlägg med risotto. Det enda vi kunde önskat var att kvällen skulle ha varit dubbelt så lång. Dags för tredubbla kindpussar och taxi hem till barnvakten...

ps. Ta siffrorna för vad de är, inte ett betyg utan ett snapshot från just dessa fem minuter av vinets livstid.

Barolo champions

Kanske skulle en roséprovning i Kronobergsparken varit det självklara valet denna underbara vårdag - som måste varit årets hittills varmaste. Men planerna var spikade sedan länge, och eftersom hela sällskapet som samlats är råtorsk på nebbioloviner så har vi inte precis någon anledning att klaga. Det är högsta klass beställd till kvällens provning. Charkuterier, bröd, ostar och svamprisotto gör sällskap med vinerna. Och vi tänker inte kasta in handduken förrän timmen blir sen...

Omedelbart när vi kommit innanför dörren fick vi ett vackert och blint glas i handen, med en ljust gyllene, bubblande dryck vars stil kändes vagt bekant. Doften bjöd på fin utveckling och nötiga, brödjästiga, moget citrusfruktiga toner av renaste chardonnaydruva. Det verkade vara en Launois med sina subtila associationer till korinter, valnötsolja och kanderade apelsinskal. Lite pecorino eller stall osade runt hörnet och vi fick ett intryck av ganska rik mognad med viss oxidation. Mums! 2000 Launois Blanc de Blancs är jättegott att dricka precis just nu och nolltvåan lär säkert vara ännu bättre....

Härnäst är det dags för hela sällskapet (utom vår danske vän) att göra sin debut med äkta danskt vin. 2005 Nordlund Danskt Bordsvin (Dansk Vincenter, Avedøre Landsby) har en mörkt blåröd, ganska tät färg. Den cabernetliknande doften påminner om en franc från Loire. Frukten ger svarta vinbär och blåbär med gott om gröna toner som paprika, gräs och tulpanstjälkar. De nya ekfaten är både franska och amerikanska och bidrar på så sätt med rätt dominanta toner av både cederträ och krondill. Smaken är relativt lätt och bärfruktig med en hög och stramt kartig syra - ungefär i samma viktklass som en dolcetto och med samma användningsområde, alltså gott till charkuterier. Vinet går faktiskt utmärkt att dricka och måste betraktas som mycket lyckat med tanke på ursprunget. Intressant, men priset ska vi nog inte prata om...

Så inleder vi kvällens länge emotsedda parad av baroli. Ett efter ett kommer vinerna in. Det första glaset visar upp en framskriden, murrigt bruntonad mognad med en öppen doft av ganska ljus, varm, kokt plommonfrukt och gammal slånbärssaft. Vi hittar också tydliga noter av menthol, kamfer och dova stråk av tjära och svart te. I munnen är detta en mjukt mogen, harmonisk upplevelse med en expansiv och lång smak. Syrorna är åt det låga hållet och tanninerna nästan helt nedmalda till ett fint pulver. Flaskan avtäcks: 1997 Paolo Scavino Barolo Carobric. Vinet utvecklas ganska snabbt i glaset och drar efter ett par timmar mer åt avslagen nyponsoppa med inslag av järn. Efter sex timmar har en liten rökighet dykt upp, lite som böckling eller det där rökta teet, lapsang souchong heter det väl. En nedkylning framåt nattkröken väcker liv i liket och helt oväntat finns det åter en viss fräschör. Resterande flaskor kommer vi utan tvekan att avsluta inom de närmaste två åren. (WS97/WA90)



Nästa vin ser yngre och livligare rött ut i färgen. Doften öppnar med en skvätt lösningsmedel och tydliga fattoner. Snart frigör sig ljusa, lekfulla nyanser av rostad banan, mosad banan och då vet vi genast vilken vingård det handlar om. 2000 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc har i övrigt en rik, söt, varmröd frukt i doften, och vi hittar snart fler fattoner av kola och nötter. Smaken har en rent enorm kraft och frukten är ytterst generöst tilltagen med support av anis och sötlakrits. En omedelbar wow-känsla infinner sig - det ligger väldigt nära till hands att lufta klyschan blockbuster. En invändning är dock en märkbar ekbeska och en droppe malörtsbitterhet - faten är inte riktigt integrerade ännu, varken i doft eller smak. Det här fortfarande lite burdusa höjdarvinet behöver ytterligare ett par, tre års ryggläge för att visa sig från sin allra bästa sida. (WS98/WA92)



Tredje glaset gör entré i en mycket sofistikerad, ljust rödbrun sidendress. Doften är påtagligt harmonisk och elegant, med stiliga parfymer snarare än råa lösningsmedel. Här finns tydliga, färska örter som vi inte hittade i Scavinos bägge viner. Sedan rullas hela det underbara barolopaketet upp: söt frukt av körsbär, slånbär och nypon, mättad tjära, ädel cigarrtobak, bästa balsamico, asiatiska kryddor och menthol. En association till igloo cola gör inte ont någonstans, utan bidrar bara med lite skön nostalgifaktor. Smaken är föredömligt väl samlad, med perfekt slankhet, kryddighet och rent av imponerande längd. Tanninerna är superfina i kornet - ungefär som slipdamm, påpekar Lott. Syrorna är också extremt livliga och fina, och de friska örterna återkommer på ett utmärkt sätt. Den härliga eftersmaken är förmodligen dagens längsta. Detta eleganta, intensiva och fantastiskt goda vin tycks av syrorna att döma vara en nolletta. Kan det vara Aldo Conternos Cicala? Nej, det visar sig vara 2001 Conterno-Fantino Barolo Sorì Ginestra. Hela sällskapet är överens om att detta storslagna vin är kvällens bästa. (WS99/WA95)



Våra bourgognekupor fylls på med det fjärde vinet. Blå nyanser i glaset ser fortfarande ungdomliga ut, och vinet ger på nosen en parfymerad, aningen alkoholburen, supermogen sammetsfrukt. Utåtriktade, soliga nypontoner charmerar och faten bidrar med en elegant kryddighet av kanel och julkryddor. Associationer till svamp och sous-bois ger klara burgundiska vibbar. Och vem är barolos störste beundrare av bourgogne - om inte Elio Altare. I munnen är vinet krämigt och sötfruktigt med sötlakrits, kryddig värme och mjuka syror - det är mer fokus på silkiga, proffsigt sammetslena tanniner än på syror i den här balansen. Den varma avslutningen är riktigt lång och tillfredställande, aningen eldig invänder Sophie. Vi avtäcker och ser etiketten på - 2004 Elio Altare Barolo Vigneto Arborina. Wow vad kul, här är vinet som gav upphov till den provningslusta som manifesteras ikväll. Efterhand tillkommer vackra övertoner av blommor i doften och flera i sällskapet påpekar en vaniljton som man kan uppfatta som mer eller mindre önskvärd - men 80% nya fat ska väl märkas på något sätt. Hur som helst är detta ett enormt läckert och lustfyllt vin som fantastiskt nog är helt tillgängligt för konsumtion redan nu. Dessutom växer både doft och smak under hela kvällen. (WS92/WA95)



Det är ungefär nu som vi börjar snacka om "Groundhog Day". Nästa glas doftar - tro det eller ej, barolo! Vinet uppvisar en supersnygg tegelröd lyster och transparens i glaset. Här tänker vi omedelbart på underbara blomtoner, närmare bestämt doftar det precis som färska kronblad av rosor, varför inte nyponrosor. Grusdamm, tjära, kolatoner och en fläkt av nagellack kompletterar en mer traditionell doft än de föregående. Även smaken ger ett traditionellt intryck - mycket slank, intensiv och superlång i slutet men kanske lite tunn i mitten, åtminstone jämfört med de föregående vinerna. Tanninerna har den lite grövre kaliber och mer uttorkande känsla som ett varmt år och ett lite mer konventionellt vinmakande kan ge. Det visar sig vara 2000 Massolino Barolo Vigna Rionda Riserva. Syrorna kunde gärna vara lite friskare, vilket förmodligen är fallet i den följande årgången. Trots några randanmärkningar är det ändå riktigt hög klass på vinet och vi ser mycket fram emot att smaka på nollettan framöver. (WS98/WA93)



2000 Elio Altare Barolo Arborina har sorgligt nog drabbats av en växt i flaskan. Massor av små mögelliknande bollar simmar omkring i vinet. Vad kan den här defekten heta?

Det sjunde vinet har en ljust brunröd färg med lite lägre intensitet. Doften är relativt liten, inte alltför fokuserad, och det blir faktiskt lite glest mellan intrycken. Det som finns är dock utan minsta tvekan gott och tilltalande. Doften bjuder på stilfull mognad med eteriska toner och sötmandel. Stilen är mer av old school barolo med gamla körsbär och stora botti. Smaken är inte alltför livlig, vinet börjar kanske tröttna lite. Trots invändningar är det ändå väldigt trevligt i stilen. Det tycks röra sig om lite enklare doningar från 98 eller 99. Det förra, visar det sig: 1998 Renato Ratti Barolo Marcenasco (WA89)

Glas åtta bjuder på unkna mognadstoner som av ostbutik och tång. Brun farin, svamp, soja och buljong är annat som diskuteras. Järnrika mineraler och en intressant komplexitet hamnar absolut på pluskontot. Smaken är slank och rätt välbalanserad i sina proportioner, såväl syror som tanniner är uppmjukade av tiden - inte helt tokigt. Flera invänder dock att vinet är kantigt och uttorkat av faten och det som talar starkt till vinets nackdel är en ekbeska som påminner lite om bitter grapefrukt. 2000 Gianni Voerzio Barolo La Serra är inte lika bra som nollettan som vi skrev om för några år sedan. Och efter vår nyligen druckna flaska av nollfyran måste vi tyvärr avfärda Gianni Voerzio som en ohjälplig ektomte. (WS93/WA89)



Nionde glaset blir en välbehövlig återgång till huvudspåret, och nu har vi dessutom risotto på tallriken. Här doftar det barolo på ett helt urtypiskt och ganska underbart sätt. Smaken är härligt välbalanserad med intensiv körsbärsfrukt, långa, livliga syror och en smarrig chokladton. Riktigt tillfredsställande standardbarolo som det skulle vara ett nöje att ha många av, till alla vardagens köttfärssåser. 2001 Renato Ratti Barolo Marcenasco är alltså betydligt mer lyckad än sitt tre år äldre syskon. Den som har vägarna förbi Danmark i sommar kan köpa en hel låda hos Philipson Wine för 199 DKK/flaska. Nollfyran kostar bara 129 DKK - "det er jo helt crazy" med tanke på att Vinovativa nyligen sålde vinet för 335 kr på SB. De svenska Ratti-priserna var helt enkelt minst 100 kronor för dyra, och det slank konstigt nog förbi inköpsavdelningens falkögon. (WS 91/WA 88).

2000 Ceretto Barbaresco Asij led tyvärr av en korkdefekt, men vi hade ju alla föregående slattar kvar att roa oss med till maten. Så går vi vidare till den uppfriskande desserten. En underbar polkaglass och hallonsorbet får sällskap av den urcharmiga, friska och druvsöta 2007 La Spinetta Bricco Quaglia Moscato d'Asti. Om vårt barn hade fått dricka vin skulle detta vara hans självklara val. Här ska det öppnas fler flaskor till utomhusjordgubbarna i sommar. Fast sonen får snällt vänta till 2019.

Under kvällen och långt in på nattkröken korkades ytterligare några hyggliga flaskor upp. Men nu handlade det mer om umgänge än om provning. Tack Ulrik för en riktig maratonsittning!

2000 Château Gombaude-Guillot Pomerol
2005 Bosquet des Papes Châteauneuf-du-Pape Tradition
2004 Marchesi Antinori Chianti Classico Riserva
2005 La Bastide Blanche Bandol

Bourgogne på Tavastgatan

De flesta som älskar vin har väl någon gång tänkt eller sagt att det vore kul att importera. Betydligt färre är de som omedelbart går från tanke till handling. Vår läsare sedan flera år, "Tavastgatan", beskriver sig som en "doer" och startade följaktligen det lilla vinimportföretaget Vinitor ganska snart efter att vinintresset fördjupats. Planen var helt enkelt att knyta upp de bästa tillgängliga producenterna från de klassiska franska distrikten. Eftersom det förmodligen är några hundra år för sent att ta upp handel med de stora i bordeaux, startade sökandet i bourgogne. Och det främsta verktyget för urvalet var faktiskt Parker's Wine Buyers Guide. Dess rankinglista av de bästa burgundiska odlarna blev till en kontaktlista att bocka av, och kommunikationen skedde mestadels i skrift. Här handlar det ju om små producenter och små kvantiteter, varför en liten importör faktiskt har en chans att få in en fot. Det har hittills gått bra och de tre som hittills funnit plats i portföljen är Gros Frère et Soeur, Pierre Damoy och dagens nya bekantskap, Perrot-Minot. Som referens provar vi också tre viner från vännen/ kollegan/ konkurrenten Gullberg & Gullberg.

"To bring out the best in terroirs, you need to keep yields low, to respect old vines, to pay constant attention to the life of our soils, to use a sorting table and to vinify with the greatest care…"

Den unge snyggingen Christophe Perrot-Minot är baserad i Morey-Saint-Denis och har skaffat sig ett rykte om att producera supermogna, rika viner från gamla stockar (vilket här betyder mer än 45 år). Med hjälp av grönskörd eliminerar han ojämn mognad, sparar endast 6-7 klasar på varje ranka, och tar därför inte ut mer än drygt 20 hektoliter per hektar för premier cru, eller drygt tio för grand cru. Efter noggrann sortering krossas druvorna och urlakas vid låg temperatur i uppemot två veckor. Vinifieringen sker i nya ekfat för bättre integration. Mognadslagringen tar 14-18 månader, på en till två tredjedelar nya fat, beroende av vingård. Ingen klarning eller filtrering och slutligen en låg svaveldos innan buteljering.

2005 Domaine Jacques-Frédéric Mugnier Nuits-Saint-Georges 1er Cru Clos de la Maréchale har en syrlig doft av rönnbärsgelé med örtiga kryddtoner. I munnen är det ett slankt, ändå fruktigt vin med höga, fräsande syror och påtagliga, rätt kärva tanniner. En god och helt matkrävande balans - vi kommer på oss med att hallucinera om renskav med gräddsås. (Gullberg & Gullberg, 460 kr ex. moms).

2007 Domaine Perrot-Minot Vosne-Romanée Champs Perdrix Vieilles Vignes kommer från en 50-årig vingård strax ovanför La Romanée och La Tache. Vinet öppnar på bästa humör: en smittande glad, saftig doft av mogna bär, körsbär och röda vinbär med inslag av cocktailbär och sötmandel. Nästa lager ger slösande mängder av mineraler, det är som att sniffa direkt på fuktigt kalkstensgrus. Vi letar efter ekfat men hittar inga, de är verkligt fint infattade. Smakupplevelsen i munnen blir ett direkt "wow" - en superlen och mycket harmonisk munkänsla av mogna, saftiga röda vinbär med förledande mjuk mittsmak, som till slut stramar upp i en lång syrlig eftersmak. En svag aning av mint adderar till fräschören. Vinet är helt tillgängligt redan nu, även det förstås är ungt och outvecklat. Druvorna till detta ypperliga kommunvin växer inom 100 meters avstånd från Romanée-Conti. Total produktion 1368 flaskor. 700 kr i BS. (92)



2005 David Duband Morey-Saint-Denis 1er Cru Clos Sorbé avslöjar kanske en svag strimma av kork och ger för övrigt blod och järnfilspån, tomatpuré, nypon, blodapelsin och örter. Smaken är väl ihophållen med god frukt och livliga, nervösa syror. Bra men inte stort. (Gullberg & Gullberg, 350 kr ex moms).

2007 Domaine Perrot-Minot Chambolle-Musigny La Combe d'Orveau 1er Cru Vieilles Vignes skördas från knappt åttioåriga stockar i en vingård på en halv hektar ovanför det nordvästra hörnet av Clos de Vougeot, omgiven av Le Musigny. Ursprungligen har läget ingått i Le Musigny men deklassificerades på 1800-talet. Vinet har en fantastisk, rentav sexig doft med väl mogen frukt och fina kryddtoner där vi särskilt noterar muskotnöt. Vi sniffar vidare och njuter av animaliska tryffeltoner, och associationer till både boudoir och undervegetation. Den röda frukten är enormt ren och fräsch med en rik karaktär av skogsbär, röda vinbär, körsbär och friska örter. Smaken gör oss inte det minsta besvikna, den är stor, fruktig, superlen, öppen, lustfylld och väldigt lätt att tycka om. No spitting! Munkänslan har den krämighet som är kännemärket för ett stort ungt vin - och eftersmaken kan beskrivas som en känsla av nötter och persika. Det här är en premier cru av allra högsta klass, med tydlig chambolle-elegans, och som visar en del komplexitet redan nu. Perfekt för restauranger som vill servera i år. Den totala produktionen var 1318 flaskor. Pris 1200 kr/BS. (94)



2006 Domaine David Duband Charmes-Chambertin "Pedicelle" Grand Cru har en utvecklad, brunröd färg. Doften är liten men tidigt framskriden med drag av rönnbärsgelé, nypon, läder och cassis. Brända toner, kokta rotfrukter, torkade örter och en allmän känsla av kompott gör att vi allvarligt undrar över vinets framtid. Även i smaken noterar vi en del brända, kokta och stickiga drag. Trots alla invändningar är det förstås i huvudsak ett gott vin med rätt kraftfull frukt och allmänt givande personlighet - om än vi inte ser någon potential för lagring. (Gullberg & Gullberg, 995 kr ex. moms).

2007 Domaine Perrot-Minot Chambertin Grand Cru Vieilles Vignes kommer från arrenderad mark eller inköpta druvor där Christophe kan påverka odlingsmetoderna. Vinet har en djup, återhållsam doft, ännu inte särskilt läsbar, med dova toner av lakrits, kryddor och ren mörkröd bärfrukt plus väldigt unga, nästan godisartade noter. Den rika, viskösa frukten med karaktär av hög mognad känns bekant vid det här laget, likaså de friska örterna. Smaken är enormt stor och renfruktig, med silkig babyfet munkänsla - och fina noter av kryddor och krossad sten. Alltså är det redan fullt möjligt att dricka, men framför allt ett grymt barnarov. Med en lagringstid om 7 till 10 år kommer råmaterialet mognat till ett stort vin. Total produktion 848 flaskor. 2500 kr/BS. (96)



Det har sagts att Perrot-Minots viner har en alltför märkbar ekbehanding, men det kan vi inte hålla med om, trots att vi letade med ljus och lykta efter trä och rostade aromer. Priserna är förstås höga, men inte utan anledning, och Vinitors påslag är små eftersom man inte har några kostnader för lokaler och löner. Det vin som vann våra hjärtan denna eftermiddag var utan tvekan 2007 La Combe d'Orveau, den flaskan tog slut utan prut. Om någon känner hur 1200 kronor bränner i fickan och vill ha en stor burgundisk upplevelse redan nu, look no further. Per Bill testade vinerna tidigare på eftemiddagen, och lär säkert också skriva i positiva ordalag om dessa unga, friska och fruktiga viner. Stort tack för att även vi fick smaka!

ps. Ursäkta frånvaron av egna bilder. Kamerans usb-port har gett upp och en kortläsare är på väg. Medan vi väntar på att den ska komma snor vi några bilder från Perrot-Minot.

Josef Leitz 2007: Kaisersteinfels & Schlossberg

En av de klarast lysande stjärnorna i Rheingau är Josef Leitz. Liksom Breuer har han valt att ställa sig utanför Erstes Gewächs-klassifikationen eftersom hans monopolvingård Kaisersteinfels, precis som Breuers Nonnenberg, inte kvalade! Skandal, för det rör sig om ett grannläge intill Schlossberg med gamla terrasser som inte genomgått Flurbereinigung. Beteckningen "Alte Reben" är ingen överdrift, med 80-åriga stockar som kanske ger de mest mineralrika och syradrivna vinerna utmed hela Rheingaus sydsluttning. Efter de senaste decenniernas utökning av egendomen från bara tre hektar har Leitz nu trettiosju hektar i skifferrika lägen. Hans vinifikation handlar inte minst om lång kontakt med jästfällningen för att utvinna mer aromer. Ikväll testar vi både Kaisersteinfels och Schlossberg från den stora årgången 2007, i parallella glas.


2007 Rüdesheimer Berg Kaisersteinfels Riesling Alte Reben doftar nästan löjligt mycket av mineraler - som vatten pumpat ur en gammal brunnskran av järn i skiffermark, plus en gnutta petroleum. Lätta honungstoner med inslag av vit persika berättar om väl mogna druvor. Annars är det gröna äpplen och gråpäron som dominerar den unga doften, med vitblommiga övertoner, som av mandelblom. Purung charm och sirlighet med diskreta aningar av sockerdricka. Den slanka, finessiga smaken ger fasta, fräsande diskantrika äppelsyror. En skaltonad struktur ger bra längd nu och stor potential för framtiden. Ännu outvecklat förstås, kommer fylla ut bättre om några år. Ändå är det redan ett läckert och läsbart vin med elegans.


2007 Rüdesheimer Berg Schlossberg Riesling Alte Reben har en något rikare färg, även om båda är ljusa. Här finns mer av honungstoner, fetare tropisk frukt och gulare äpplighet. En mer aromatisk, örtkryddigare, djupare och bredare doft som ger oss associationer åt det österrikiska hållet. Trots skillnaderna i beskrivning är vinerna förstås ändå relativt likartade. Men den här smaken är någon storlek större med stadigare, tuffare frukt och rejälare syror, samt en tydligare mineralbeska bak i gommen. Ett mer krävande vin, så göm och glöm...

Utan minsta tvekan är båda suveräna lagringsviner som kommer att ge mycket mer tillbaks med tiden. Det är nog framförallt syrafetischisterna som finner stor behållning redan i de outvecklade versionerna. Ikväll är vår favorit den något lättare Kaisersteinfels, som har en fantastiskt fin sirlighet, elegans, charm och begriplighet redan nu.

Vinerna serverades till ugnsstekt lax med en tyskinspirerad potatissallad på vårlök, rädisa, vitkål, kapris, gurka, oliv, bladpersilja, timjan, majonnäs och vinägrett. Gott!

ps. Det finns fler viner från Leitz att upptäcka i BS. Importeras av Johan Lidby Vinhandel.

2007 Rüdesheimer Berg Kaisersteinfels Riesling Alte Reben (Weingut Leitz, Rüdesheim, Rheingau)

2007 Rüdesheimer Berg Schlossberg Riesling Alte Reben (Weingut Leitz, Rüdesheim, Rheingau)

2004 Leon Barral Faugères Valinière

Det har gått ganska precis ett år sedan vi senast drack Didiers Barrals toppcuvée från det lite svalare 2004. Då trodde vi att det skulle behövas ett par år innan vinet visade sitt bästa. En hel del har hänt sedan dess, både med vår relation till Barral och med vinet - samt, trevligt nog, med prislappen. Tidigare i våras reades de sista flaskorna ut med attraktiv rabatt. Klart att vi högg till, eftersom detta vanligtvis är ett ganska kostbart vin - även hos franska cavister där priset ofta är högre än det svenska.

2004 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Valinière har en klar, medelljust varmröd färg med några kvardröjande blå reflexer. Ljusare i glaset än vi minns det! Och doften är vidöppen redan efter en vända i karaffen. Först ut är en fin stallton, därefter får vi järn, en pust röd äppelmust och mogna blodapelsiner. Nu börjar vi tänka på pinot noir eftersom tonerna av kryddor och vilt är snarlika dem man kan finna i en god bourgogne. Assistans av kakao, salmiak, lakrits och fudge - varför inte lite lakritskola. Högt upp i glaset får vi gott om sydfranska örter, som salvia. En mycket harmonisk och läcker doft i sin helhet...

Smaken drivs fram av härliga syror i en relativt lätt kropp med stor harmoni och skön mognadsutveckling. Frukten fyller inte ut helt - är man kritisk skulle den faktiskt kunna kallas en smula gles - men aromerna är mycket goda och syrorna härligt läskande. Riktigt elegant! Ja, vi gillar ju ofta när aromerna är större än kroppen: mängder av lakrits, rökta charkuterier och tjärat rep - nästan som en Lagavulin! Spänst och motstånd saknas inte, vi tycker återigen att vinet har klara likheter med en aningen rustik och småstallig bourgogne. En sensation av metall och järn blir märkbar i den långa eftersmaken.

Vilken tur att vi kom oss för att köpa några flaskor till slut! Det är ett fullständigt behagligt vin att dricka, och mognaden är precis lagom långt framskriden nu - det kokar ner till ett mycket positivt intryck, inte minst när pris och kvalitet har kommit överens på en anständig nivå. Nollfemman är byggd av betydligt stadigare virke och behöver troligen längre tid för att gå i mål. Åtminstone var det vårt intryck senast vi smakade. Vi återkommer i den frågan framöver...

Vinet dracks till en bouef bourgignon - klockrent sällskap.

ps. Aptitretande smaknotering även hos Vinös.

pps. Är det det här vi brukar kalla för butiksmognad?

2004 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Valinière (Didier Barral, Lentheric, Cabrerolles, Haut Languedoc)

Glimtar från champagnedagen på Grand Hôtel

Den 20 april var det återigen dags för Gunilla Colliander att presentera champagnedagen - ett mäkta populärt arrangemang. Spegelsalen var nog ovanligt välbesökt den här gången - det var rejäl trängsel redan från start. Svårt att komma fram, och vissa bord var emellanåt bara att glömma. Ganska snart blev det mer av branschparty än av vinprovning. Lågkonjunkturen märktes på så sätt att det presenterades fler standardviner, vara många var väldigt unga. Därför kan man utan överdrift säga att helhetsintrycket var mer mediokert än förra året. Ok, visst fanns det bling-bling också. De mesta kändischampagnerna vi provade var Madonna Ciccones kärlek till döds 1999 Amour de Deutz och hiphopvärldens favoritläskedryck 2002 Louis Roederer Cristal. Amouren var renaste definition av chardonnaydruva, på ett citrusljuvligt och ganska snällt vis. Cristallen däremot var ungt stram, långt mer komplex, återhållsamt delikat och lovande för en lång framtid. Förmodligen kommer rätt många goda liter att sprutas bort i onödan. Kejsarens nya kläder var signerade av Armand de Brignac: ett mediokert innehåll i ful och tokdyr förpackning - maken till bondfångeri får man leta länge efter. Den är som gjord för att hälla i poolen i stället för Cristallen. Vill man garanterat slippa bullshit är förstås Jacques Selosse Brut Initial underbart god även i den senaste tappningen som enligt utsago ska släppas i sommar. En del hus var inte representerade, mest saknade var väl Diebolt-Vallois och Larmandier-Bernier.





GOSSET (Divine)

Gosset bjöd på ungefär samma uppställning som förra året, och visade på så sätt hur fint de här vinerna utvecklas med tiden. NV Grande Réserve doftar klockrent av vaniljglass med gräddkolasås. Smaken är harmonisk och vänlig med god syra. Cuvéen innehåller åren 2004, 2003 och 2002. Dosagen var 6,5 gram. 1999 Millésime har en utvecklad doft av bokna äpplen med brödjäst och goda mognadstoner. Smaken är stor, komplex, strukturerad och mycket god. Firmans bästa förhållande mellan pris och prestanda. NV Celebris Blanc de Blancs Extra Brut har en animalisk, mycket spännande doft med inslag av läder och nötter. Smaken är moget mjuk och förförisk med en krämig munkänsla som påminner starkt om vispad grädde. 1999, 1998, 1996 och 1995 i cuvéen. Sparsamma 3,5 gram dosage gäller för alla Celebrisvinerna. 1998 Celebris Extra Brut har en fint utvecklad, nötig doft med brödjäst och bokna äpplen. Mycket krämig och läcker smak. 2003 Celebris Rosé Extra Brut innehåller 8% rött vin från Ambonnay och Bouzy. Färgen är mycket vacker, mellan apelsin, persika och solnedgång. Vi får en mycket läcker doft med inslag av nötter, jordgubbar och smultron - mindre fruktig och mer intressant utvecklad än förra året. Smaken är storartad och stramt matorienterad med en läckert knastertorr avslutning.



VEUVE FOURNY & FILS (Caveau)

Här är ett hus vi redan tagit till våra hjärtan. Familjedrivet, tydligt ursprung (Vertus) och vingårdslägen med definierad terroir. Här betalar man för innehållet, inte för märket. Överlag ges hög kvalitet till mycket tilltalande priser. Brut Nature har en härlig renhet med citrus och havsmineraler som påminner om fiskaffär. Livlig mousse och skärpa i en stram, definierad smak. En mix av 2006, 2005 och 2004. Perfekt till skaldjur (280 kr). 2002 Millésime 1er Cru har utvecklats fint sedan förra året. Citrus och mineraler med noter av nötter och toffee. Störst skillnad märks i munnen: än mer harmoniskt, mjukare och krämigare denna gång. Mycket bra! Cuvée "R" de Veuve Fourny är jäst och lagrat på fat men dominerades ändå av mineraltonerna - klockren kalk och krita. Utmärkt balans och mjuk mousse av högsta klass. 3 gram dosage. Likaså mycket bra!


DE VENOGE (Enjoy)

2000 Blanc de Blancs doftar av havsmineraler, fisk och musselkalk. Mycket god i samma stil som Cordon Bleu, fast bättre och mer utvecklad. Riktigt bra! 1998 Millésimé ger en nötig utveckling med aningar av sherry och oxidationstoner. Smaken är likaså nötig, utvecklad och harmonisk. Mycket gott! 1995 Louis XV blandar 50/50 fatlagrad chardonnay och pinot. Som en mognande högklassig bourgogne med utsökta bubblor. Dyrt och gott i exklusiv lyxflaska för vänner av fatlagrad skumpa.


BARON-FUENTÉ (Red & White)

Det är ett drygt halvår sedan vi först provade 2002 Baron Fuenté Grand Millésime.
Även denna gång kopplar vinet upp sin charm. Det är en ungdomlig, blommig och druvig apéritifchampagne på 45% CH, 40% PM och 15% PN. Vinet har en viss jordighet och meunierkaraktär från Aube. Moussen är markant men samtidigt väldigt behaglig och mjuk i munnen. Ett trevligt, fjäderlätt vin av hög klass till utmärkt pris (349 kr). Fram med kanapéerna och partyt är igång.

Red & Whites representanter berättade förresten att de släpper vingårdsriservor från Produttori del Barbaresco i augusti. Så häng på låset.

Jean-Luc Colombo Cornas Les Ruchets: 2003 vs. 2001

Jean-Luc Colombo är känd som den meste modernisten och storfräsaren i Cornas. Han är både inköpare, odlare, vinmakare och konsult - Norra Rhônes Rolland är en bra beskrivning, om man vill. Här gäller både organisk odling, grönskörd, cold-soak, micro-oxidering, strikt hygien och nya fat för nästan hela slanten. Liksom andra predikanter av en ny metod är han inte okontroversiell, men han har rönt stora framgångar som rådgivare åt andra egendomar, exempelvis nyligen provade Domaine La Casenove. Les Ruchets är ett av de arrenderade topplägena med 80-100 år gamla stockar i tvärbranta sluttningar av krossad granit. De avstjälkade syrahdruvorna fick en kall urlakning under fyra dygn och jäste sedan i temperaturkontrollerade ståltankar under en vecka, med ytterligare tre veckors urlakning vid högre temperatur medan jäsningen avslutas. Man praktiserar ingen pigeage, men gärna remontage, délestage och microbullage. Därefter mognade vinerna i ett och ett halvt år på ekfat varav två tredjedelar var nya.

Cornas Les Ruchets 2003 ser fortfarande ganska ungt ut, färgintensivt blårött om än i en varm, skön nyans. Doften är direkt med på noterna och öppnar med hintar av järn och tjära. Nästa lager som frigör sig är faten, med lösningsmedel, bittermandel och tobak. Redan nu står det klart att vi har ett mycket aptitretande vin i glaset. Frukten intar scenen med dova, mättade aromer av mörka skogsbär. Ett inslag av russin berättar om den heta sensommaren 2003. Efter en timme har nosen kommit loss ordentligt och frestar med söta björnbär och övertonsrik cassis, samt några ljusare stråk av persika och sötmandel. En bit upp i glaset svävar blomtoner av viol och ros. Intressanta är också de skogiga inslagen - dels i form av multnande undervegetation, dels friska gröna blad av pinje, eucalyptus och aloe vera. Lite Vicks-fräschör, alltså. I sin helhet är det ett mycket givande och lättbegripligt glas att sniffa på...

Smaken är rikt fruktig. rättfram och yppig med ett fatkomplement av mintchoko. Vi märker av en behaglig värme (enligt etiketten bara 13,5%) och en livlig, diskantrik syra. De sammetsmjuka, mörkchokladiga, munfyllande tanninerna har tydlig fatrostad karaktär men är väldigt lätta att gilla, helt utan bitterhet, och därefter biter vinet ifrån bra ända ut i den kryddiga, långa avslutningen. Det är mycket av allt just nu, inte minst av charm. (91)

Den oxblodsfärgade Cornas Les Ruchets 2001 har en betydligt mer återhållsam, rent av knuten doft. Hemliga, dovt rökiga tjärtoner, piptobak, läder, stall och vitpeppar öppnar upp mot menthol och blomtoner, som av torkade rosor. Detta glas ger ett mer animaliskt intryck, med färre ljusa stråk - förnämt och reserverat som en stor bordeaux eller en vresig barolo. Sophie påpekar särskilt en lite gammeldags kryddton, som av "Fünf Kräuter". Det tycks som att det bästa fortfarande ligger förborgat i en längre framtid.

Här får vi en riktigt storslagen, knastertorr och mycket lång smakupplevelse. Hög intensitet, begynnande mognad, lakritslen munkänsla och bra grepp i den järntonade avslutningen. Frukten är är onekligen väldimensionerad och rik, men tillbakadragen, varför helhetsintrycket blir saltare, mattare och mer dominerat av av fat, stall och mineraler. 2001 har gett en mer klassiskt avvägd stil som bör ha fina möjligheter till utveckling på längre sikt. Kanske passerar vinet något av en mellanfas för tillfället, men inte den allra mörkaste tunneln. Ett imponerande vin, seriöst och ädelt. (91)

Slutsatsen är att Colombo lyckades undvika alla tänkbara avigsidor med det varma året. Nolltrean är ett strålande exempel på balans utan vare sig hårda tanniner, låga syror, vass alkohol och syltiga eller platta drag. Nollettan kommer troligen öppna upp rätt snart och visa sitt allra bästa om två till fem år. Båda vinerna provades till en urskön boeuf bourgignon. Kameran ballade precis ur, så vi lånar en bild som får duga för stunden.

Cornas Les Ruchets 2003 (Jean-Luc Colombo, La Roche, Tain l'Hermitage, Rhône)

Cornas Les Ruchets 2001 (Jean-Luc Colombo, La Roche, Tain l'Hermitage, , Rhône)

2007 Xavier Châteauneuf-du-Pape

Ett inte oansenligt maskineri av uppståndelse har dragits igång inför lanseringen i ordinarie sortimentet av Xavier Vignons negociant- châteauneuf. Med endast två viner från denna namnkunniga by stadigt planterade på de svenska butikshyllorna (Mont-Redon och Vieux-Lazaret) är behovet skriande och vinet har utan tvekan en plats att fylla. Vinovativa ställde till med exklusiv vinmakarlunch och därefter har vi sett positiva skriverier både i Munskänken och annorstädes. Våra tankprover hos Julien Barrot skruvade upp förväntningarna på årgången, men det här är den allra första buteljerade nollsjuan från byn som vi överhuvudtaget smakar på hemmaplan. Så det är med en viss nyfikenhet vi provar...

2007 Xavier Châteauneuf-du-Pape är transparent blårött. Glaset bjuder på en trevlig, mättad doft av ungdomlig skogsbärsfrukt med orientaliska kryddor, garrigue, garvat läder, lakrits och kirsch. Karaktären ligger mittemellan ambitiös côtes-du-rhône och typisk châteauneuf. En rätt låg andel grenache, känns det som.

Smakintrycket är omedelbart positivt, givande, okomplicerat och precis lagom hedonistiskt. Busunga viol- och bärtoner samsas med geléhallon, cassis och lakritsgodis. Frukt, örter, syror och alkohol umgås på ett väluppfostrat sätt. Munkänslan är inte särskilt viskös och måttligt extraherad, rentav en aning tunn i mitten. Trots 15% alkohol är vinet framförallt läskande med en bra mineralkänsla, vänliga tanniner och riktigt skön balans. Det här gillar vi - det blir utan tvekan fyra tummar upp - för vinet funkar fint till ostbrickan redan ikväll och bär på löften om utmärkt utveckling under de närmaste åren.

Till slut måste vi ändå påpeka att flera bra gårdsproducenter säljer sina viner för €15 till €20 på plats - tänk exempelvis om vi hade fått se Clos du Mont Olivet och Brunel Les Cailloux på hyllorna här hemma. Men en négociant kan leverera större kvantiteter och det passar förstås monopolet bättre....

2007 Xavier Vignon Châteauneuf-du-Pape AOC (Rhône)

Sju små sötnosar

Stockholms Munskänkar har fixat till en påhängskurs till 2-betygs-kursen, på temat "Sött, starkt och mousserande". Detta eftersom en hel del kunskaper i ämnet förväntas, men inga provningar ryms i schemat. För oss som alltför sällan dricker dessertviner ger det välkommen fördjupning i ämnet. Men man kan också betrakta detta som ren konsumentupplysning. Provningen är halvblind och vi hittar åtminstone ett vin som ger riktig mersmak...

Första glaset är rikt halmgult till saffransgult. Doften är återhållsam och outvecklad med en botrytiston som påminner om hela kemtekniska lådan i städskrubben: lim, skoputs och diverse andra produkter med lösningsmedel. Honung och bivax. En mineralisk känsla av kalkstensputs och ett litet inslag av saffran. I munnen återkommer lim och honung i en hyggligt intensiv, relativt viskös och ganska lång smak. Hyfsade syror med viss jordbitterhet. Ganska bra, men ger inte så mycket tillbaks i nuläget. Det bör vara sauternes, men efter sauternesprovningen härom veckan är förväntningarna kvar på en helt annan nivå.

Facit: 2004 Château d'Arche (Sauternes) 226 kr/75 cl, förr: 282 kr

90% semillon, 10% sauvignon blanc från byn Sauternes. Denna 2ème cru-egendom odlar 40 hektar och tar ut 17 hektoliter från vart och ett. Vinet jästes på ståltankar och mognade på ekfat, varav en tredjedel nya. 2004 var ett mellanår i området, 12,5% alkohol är också relativt lågt.



Andra glaset ser ut ungefär som ettan. Nosen är öppen och utåtriktad, ganska parfymerad med rosentoner, vaxduk och vaxljus. Bokna röda äpplen är alltid en bra markör för att känna igen tokajer. Nötter och mandelmassa kompletterar den mättade doften. Smaken är aningen oxiderad med en stadig röd äppelsyra och aromer av bränt socker och rostade mandlar, hjortron och svamp. Simmig, viskös munkänsla. Lite kladdigt, men riktigt gott.

Facit: 2004 Château Dereszla Tokaji Aszù 5 Puttonyos (Tokaj) 139 kr/50 cl

Tokajer i modern stil. 70% furmint, 30% hárszlevelü. 115 gram restsocker.



Tredje glaset är alldeles ljust, vitgult med gröna reflexer och små kolsyrebubblor. Doften är otroligt fräsch och aromatisk med en tydlig rieslingkaraktär av grönt äpple, jasminblom, vinbärsblad, mineraler och honung. I munnen ges en liten sprits och fin balans mellan syra och sötma, även om det inte hade skadat med ännu högre syror. Helhetskänslan är ändå krispigt fräsch med hygglig längd. Muscatlika associationer till bordsdruva rundar av intrycken. När temperaturen stiger faller vinet tyvärr ihop lite och blir en aning platt, sötman tar över i balansen.

Facit: 2007 WG Wegeler Geisenheimer Rothenberg Riesling Eiswein (Rheingau) 149 kr/37,5 cl

7 % alkohol, 148 gram restsötma. Servera kallt, varför inte till jordgubbar. Även om det smakar gott redan i sommar, prova att lagra någon flaska...



Fjärde glaset är återigen saffransgult. En mättad, fet botrytisdoft slår upp ur glaset, som av honung, lim, marsipan, kanderade citrustoner och aprikosmarmelad, ylle och vax. Aningar av bokenhet och oxidation kommer till. Smaken är mycket viskös och fet, nästan oljig, med dagens högsta sötma och mjuka syror. Komplext, kompakt och extraktrikt, men också aningen platt. Bland mycket annat finner vi aromer av aprikoser och bokna äpplen. Det generösa solskenet och ädelrötan leder oss till Neusiedlersee.

Facit: 2006 Lenz Moser Trockenbeerenauslese (Neusiedlersee) 145 kr/37,5 cl

196 gram restsocker per liter är en hel del! 10,5% alkohol.



Femte glaset har mörkast färg av alla vilket antyder en riklig fatbehandling. Doften ger bittermandel och nötter - väldigt italienska toner känns det som, rakt av från soavedistriktet med lite mandelblom. Frukt av torkade aprikoser, banan och apelsin. Den italienska känslan går igen i munnen, med mer bitterhet än syror och en ganska yvig fatkaraktär. Balansen känns inte helt tillfredsställande. Kvällens minst intressanta vita vin, i vår smak.

Facit: 2006 Ca' Rugate La Perlara (Veneto) 259 kr/50 cl

Druvorna torkades i 6-7 månader. Vinet jästes och lagrades ett år i ekfat. 13,5% alkohol, 5,5 gram syra. 5 000 liter produceras varje år. Det hade varit mer spännande att prova en passito från Pantelleria, gärna Ben Ryé...



Sjätte glaset har en outvecklad men intressant och tilltalande doft, där vi tänker på tydliga mineraltoner, blommor, honung, persika, mandel och nötter. Finns det botrytis eller inte? Först är det inte helt lätt att säga, men när vi jämför med glas nummer ett som har vissa likheter, så blir det tydligt att ädelrötan saknas här. Vad som däremot inte saknas är syror. Smaken är balanserad, mineralisk och mycket frisk. Härligt motstånd och intensitet, samt en utmärkt längd. Uteslutningsmetoden tar oss till Pyrenéerna.

Facit: 2005 Alain Brumont Brumaire Novembre Pacherenc du Vic-Bilh (Sud-Ouest) 179 kr/50 cl

Petit manseng som fått torka på rankan, med avbrutna stammar. Vindarna från bergen skyddar mot fukt. 13% alkohol, 5 gram syra, 100-130 g restsocker beroende på årgång. Kvällens bästa vin, med god potential för utveckling. Det här ger utan tvekan köplust: riktigt snyggt och användbart nu, och ännu bättre med tiden...



Sjunde glaset hamnar utanför jämförelsen redan på grund av sin färg. Det ser ut som mörka körsbär, en varm nyans med början till utveckling. Doften ger russin, mörka körsbär, glöggkryddor, ek och portvinstoner. Smaken satsar på kärnbitterhet, russin och fruktiga, påtagliga tanniner. Syrorna är på medelnivå och eftersmaken snopet kort i förhållande till allt extrakt. Inte vidare intressant ikväll, bör möjligen prövas med choklad eller parmesan.

Facit: 2004 Bolla Recioto della Valpolicella (Veneto) 225 kr/50 cl

70% corvinone, 30% "andra lokala druvsorter". Vinifiering i ståltank och ett år på nya ekfat. 13,5% alkohol.