Domaine La Barroche på Pont Nouveau

Opartiska skribenter, det får ni leta efter någon annanstans - åtminstone när det gäller La Barroche. Vi är glada fans och det har vi varit ända sedan kvällen för ganska precis ett år sedan när vi drack två årgångar av Julien Barrots Cuvée Pure. Det som fick oss att falla så handlöst var mötet mellan en närmast burgundisk aromatik och en modern, sydlig yppighet. När vi sedan mötte den charmerande killen bakom vinerna blev det hela förstås ännu trevligare. Och det mesta vi sedan har stött på har levererat njutning på ett eller annat sätt, även om det hänt att vi haft invändningar. När nu Julien Barrot livs levande uppenbarar sig på Nybrogatan för att, tillsammans med Gabriel från Bristly, hälla en provning av det mesta han gjort - ja, då är det så härligt att vi ryser av lycka.


Ni kan väl storyn vid det här laget: pappa Christian vårdade gårdens gamla vinstockar ömt, men sålde vinet i bulk. De vanligaste köparna var Chapoutier, Jaboulet - och särskilt Guigal, som betalade bäst. Det som nu är gårdens stolthet hälldes ner i större, anonyma blandningar. Så sent som i början av åttiotalet hämtades grenache på fat av lastbilar från Beaune - och var det vinet hamnade kan vi bara fantisera om. Sedan sonen Julien tog över huvudansvaret har utvecklingen gått i raketfart - man får gå till popbranschen för att hitta maken till genombrott. Eftersom far och son var på det klara med att man hade förstklassigt råmaterial, var det läge att visa klädsam svansföring med en gång - en modern grafisk profil, en flashig hemsida och prissättning en bit över medelmåttorna. Och sedan de stora amerikanska bedömarna gjorde vågen har ringarna på vattnet bara spridit sig.

Nu är det dags att presentera årgång 2007, och vad kan väl då passa bättre än att jämföra med de föregående? Vi rekapitulerar snabbt: 2003 var som bekant djävulskt hett, men gårdens parceller sägs ha bra tillgång till grundvatten. 2004 var svalare, med en utdragen växtsäsong som gav elegant aromatik. 2005 var ett idealiskt år som gav stora lagringsviner med jämvikt av mogen frukt, friska syror och stadiga tanniner. 2006 ett mellanår som ändå gav en ganska rik frukt med gott om örtiga drag, men inte med samma spänst och renhet som de kringliggande åren. Och så 2007, ytterligare ett perfekt år, som ska visa sig bjuda på den renaste frukt, de mest sötmogna tanniner och den krämigaste munkänsla man bara kan tänka sig.



2006 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Terroir är gårdens tonårsrum. Här får de busiga grenacherankorna husera bäst de vill - ja, åtminstone till 95%. Vinet är ljusare rubinrött i glaset. Doften är omedelbart på lekhumör med kirschiga röda körsbär, hallon, jordgubbar och ljusa örter. Det är ett krämigt intryck vi får i doften, med inslag av lakrits och lite unkna romrussin. Smaken är torrare och örtigare än doften, med mer lakrits och stramare karaktär än i nollsjuan. (89)

2007 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Terroir känns mer knuten på doften än det underbart busiga tankprov vi fick för snart ett år sedan, och även mer återhållsam än nollsexans doft. Annars är vinerna relativt lika på nosen, men inga romrussin här - bara ung, ren godistonad frukt. Smaken är dock precis så lekfull och givande som vi minns den, med intensivt röda körsbärsaromer och söta, mogna tanniner assisterade av sötlakrits. Goda syror finns utan tvekan, men det är särskilt mineralerna som står för den läskande munkänslan. Detta är en ännu renare och läckrare smak än i nollsexan. 15,5% alkohol sitter mitt inne i frukten och den upplevda sötman har inget med restsocker att göra - den är endast 2 gram. Och doften växer efterhand i glaset. Vi ser mycket fram emot det här släppet. (92)



2003 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réserve var det första vin som Julien själv buteljerade. Alla ingående druvor vinifierades tillsammans eftersom han ännu inte hade tillräckligt med kärl. Doften ger en varm, utvecklad, mjukkokt rödfrukt med småunkna, reduktiva drag. Karaktär av romrussin och stora gamla fat. Smaken är utvecklad med ganska låg syra och några stjälkiga inslag. Munkänslan är mjuk, men ändå lite kantig av det varma årets tanniner. Helheten blir kanske lite platt, men absolut inte tungfotad. Ingen riktig höjdare. (87)

2005 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réserve bjuder på en mycket rik, krämig doft och tydliga, goda toner av garrigue och lammstek. Stor, lockande mörkröd frukt med associationer till jordgubbssylt, cassis och sötmandel. Smaken har en stadig, utmärkt struktur med friska syror och härliga, mörkchokladiga tanniner. Svarta oliver och örter kommer till i en skön helhet där vi inte alls tänker på den lite burdusa eldigheten från förra året. Utmärkt, det blir outstanding på engelska! (91)



2006 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Signature ger idag gott om örter, svarta oliver, anis och lakrits. Inte så mycket av de primära godisfruktiga toner vi hittade för ett par månader sedan, utan en svalare fruktighet. En viss örtig kärvhet och relativt sett tuffare och mer grovkalibriga tanniner med lite svalare karaktär. Börjar vinet redan lämna den vidöppna ungdomen? (89)

2007 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Signature har en stor, vidöppen och urläcker doft av söta, mosade skogsbär. Relativt mörk färg på fruktaromerna, en del björnbär bland hallonen. Ungdomlig godischarm, sötmandel och en gnutta vanilj. Lakrits, örter och rött kött spelar andrafiol. I munnen får vi njuta av fullständigt superba tanniner, klockren frukt och en läskande mineralkänsla - nu är det väldigt svårt att dölja fånleendet. Vinet är otroligt lustfyllt och enkelt att gilla redan nu - ja, faktiskt helt och hållet problemfritt. Det här vill vi dricka igen så fort det släpps. Superbt! (94)



2004 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Fiancée har fått en spännande mognadsutveckling mot mint, choklad, garrigue, multnande undervegetation, grillad köttsaft och romrussin - gott om mognadstoner från syrahdruvan. Smaken fortsätter på det mörkchokladiga temat, röd och svart frukt med en örtig, kryddig, något uttorkande och småkantig känsla. Inte absolut harmoniskt och kanske lite tunt i mitten. Doften lovar alltså lite mer än smaken håller, men det vore ändå ett nöje att få dricka detta till mat, varför inte en lammstek. Ett roligare och mer komplext intryck än förra våren. (89)

2007 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Fiancée är ett tankprov, vinet ska buteljeras inom ett par veckor. En superfint fokuserad frukt med tydlig syrahkomponent och unga, charmiga violgodistoner. Och härligt söta jordgubbsaromer som väl borde väl komma från grenachedelen, men Julien säger att den demi-muid som innehöll syrah faktiskt luktade jordgubbar! Sötlakrits, oliver, mörk choklad och rostade toner assisterar fruktaromerna. Vi gläds åt hur den här smaken känns så mycket mer otvungen än den örtbittra och extraherade nollsexan. Frukten har betydligt bättre fräschör med lena tanniner och ett läskande mineraliskt lyft, plus den krämiga nollsjuakänslan förstås. Hög charmfaktor, otroligt lätt att gilla. (93)



2004 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure är precis vår typ av lady. Hon har en parfymerad doft av gammal jordgubbssylt och hallon-reduktion. Ikväll tänker vi också på animaltoner av tryffel och gåslever, samt den sous-bois man gärna hittar i röd bourgogne. Intrycket är inte riktigt lika öppet som sist hemma, men flaskan var väl rätt nyöppnad. I munnen slås vi av hur enormt järnrik och mineralisk smaken är, som en blodtransfusion. För övrigt pur ljuvlighet och charm, i en förhållandevis något svalare, läskande tappning. (93)

2005 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure är först lite knuten på nosen, men öppnar snart upp och går på i ungefär samma förförande stil med slösande frukt och ännu tydligare terroirkänsla av jord, krossad sten och garrigue, dock med mindre av tredjehandsaromer. Men det är i smaken det händer ikväll - och jäklar vilken show det här vinet bjuder på. En fortfarande babyfet, burgundisk frukt med enorm renhet, själva definitionen av grenache. Söta, givande, perfekt pulvriga tanniner. Mängder av mineraler. En superlång, upphetsande kryddvarm eftersmak. Och inget bråk alls! Detta fantastiska vin har uppnått en om möjligt ännu större harmoni under det gångna året. Wow... vad månde bliva av allt detta? (96)



2006 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure ger, som övriga nollsexor ikväll, mer av lakrits, svarta oliver och friska provençalska örter. Doften framstår inte som helt fokuserad, eller mer troligt är inte vi fokuserade - men så sitter den enorma eftersmaken från nollfemman fortfarande i. Den här smaken är kanske den som mest domineras av söt lakrits och jägermeister-örter av alla Juliens viner. Alkometern stannade på 16,4 % och restsötman är endast 1,8 gram. (93)

2007 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure är ytterligare ett prov från foudre. Doften är öppen och fint fokuserad kring en söt, ljuvlig ton av cassismarmelad som vi inte brukar tänka på i det här vinet. Även i övrigt en något mörkare grenachefrukt än vanligt, där några blåbär har åkt med i hallonreduktionen. Kittlande, lustfyllda toner... Smaken är enormt len och viskös, med snälla tanniner och en stor, sötmogen, fint syltig frukt som inte skulle skämmas för sig till ostbrickan. Men lite nervös är den nog ändå för att visa upp sig så här tidigt inför en massa tyckare. Man fick karaffera bort en del koldioxid och intrycket är fortfarande lite oroligt. Vinet innehåller 16,6% fullständigt inlindad alkohol och faktiskt bara 3 gram restsocker, men har en stor upplevd sötma och glycerolfetma som gör att detta platsar bäst halvvägs till desserten. (93-95??)

Julien sammanfattar läget så här: "jag föredrar generellt 2005 som årgång, men jag gillar mina egna viner bättre i 2007".



Aptiten är nu svårt retad, men tillfredställs inom kort med en förning av först kalvbräss med murklor och silverlökspuré, och därefter långkokt kalvlägg med risotto. Det enda vi kunde önskat var att kvällen skulle ha varit dubbelt så lång. Dags för tredubbla kindpussar och taxi hem till barnvakten...

ps. Ta siffrorna för vad de är, inte ett betyg utan ett snapshot från just dessa fem minuter av vinets livstid.