2004 Domaine de l'Hortus Grande Cuvée

Den här domänen, som startades av familjen Orliac för tjugofem år sedan, omfattar 60 hektar vingårdar i det vilda och vackra inlandet ovanför Montpellier. Markerna brukas enligt lutte raisonnée, vilket ungefär kan översättas till "med omtanke om miljön, om än inte ekologiskt". Druvblandningen i det aktuella vinet är 55% mourvèdre, 35% syrah och 10% grenache. Som vanligt sätter syrahdruvan sin prägel, närhelst den är med i blandningen. Doften är kryddig, lätt parfymerad, frisk och elegant. Här finns inslag av tjära, fin hudkräm, mandelolja, gräs, garrigue och godisbär. Smaken är härlig, saftig, kryddig. Snyggt och slankt att dricka, lättsamt men långt ifrån lättviktigt. Antydan till sötma och eldighet gör detta till ett lyckad matchning till såväl älgbourgignon som hårda ostar. Hög sydfransk kvalitet till rimligt pris.

2004 Domaine de l'Hortus Grande Cuvée Pic Saint Loup (Jean Orliac, Domaine de l'Hortus, Valflaunès, Languedoc)

1997 Castello di Brolio

Käre Baron! Vi lovar att vi har bäddat så bra vi kan, med bistecca fiorentina på hängmörad entrecôte, salt, citron och insalata di fagioli. Och ikväll landar vinet på sin rätta bana, efter förra gångens slirande i utkanterna av muggig kork. Sju års lagring blommar ut i en sammetsmjuk mognad som ger full utdelning. Doften är hustypisk, med smakfullt inslag av stall, läder, tobak, torkad frukt, mogna plommon, örter, fatkryddor, härligt friska mineraler - ja, till och med lite eucalyptus och aloe vera. Frukten är fortfarande förvånansvärt koncentrerad vid tio års ålder, syrorna vitala och perfekt balanserade, tanninerna uppmjukade och lena. Visköst, snudd på tjockflytande är det här vinet i sin runda munkänsla, ändå uppfriskande några grader under rumstemperatur. Tack... ikväll var det värt väntan, barone Ricasoli.

1997 Castello di Brolio (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)

2003 Josetta Saffirio Barolo Persiera

Josetta Saffirios (egentligen dottern Sara Vezzas) 2003 Barolo Persiera har en fokuserad doft, som framförallt bjuder på kryddighet: ingefära, muskot och nejlika. Vi hittar också bland andra toner mandelolja, skogschampinjoner, aloe vera och torkad frukt. En feminin barolostil, ganska ljuvlig, tycker S. Kryddorna kommer antagligen från faten, lite som Pierre Gaillards Côte-Rôtie eller Laurent Miquels Saga Pegot, för att ta ett par aktuella viner som lånat ur samma kryddburkar. Efter hand förenar sig allt till en helhet som är god om än inte fantastisk. Smaken är drygt medelfyllig, med rätt bra koncentration, gott sting i syrorna, måttliga tanniner och ett lite körsbärskärnigt åtstramande slut. Persiera är inte en specifik vingård, utan benämningen på denna specialcuvée. Fastnar man för den fatkryddiga profilen lägger man undan det här vinet i fem år.

2003 Barolo Persiera (Josetta Saffirio, Castelletto di Monforte d'Alba, Piemonte)

2003 Brolio Chianti Classico

Ett glas till ost efter sent söndagsjobb. Vi tror oss kunna det här vinet vid det här laget, men 2003 Brolio överraskar ändå med sin bredd och rent burdusa kraft, sina oblyga stalldofter, sin körsbärstäta frukt, sina chokladiga fat, rejält kärnbittra garvsyror och friska fruktsyror. Vi fann från början att detta välgjorda vin kommer vinna på att sparas, men någon flaska har fått oss att tveka. Ikväll är det uppenbart att vi fortfarande dricker ett ungt vin med fin framtid. Aktuell årgång på bolaget är 2005, den provar vi till grillat i sommar.

2003 Brolio Chianti Classico (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)

2003 Château La Nerthe

La Nerthe har ett grundmurat rykte att göra balanserad châteauneuf utan att, som det ibland händer i området, tippa över i eldiga viner med kännbar restsötma. Årgång 2000 var riktigt bra, och vi har fortfarande flaskor på lut. Men 2003 får oss inte att springa iväg för att skaffa fler. Doften är knuten och ger inget frivilligt, men vi hittar typiska garrigue-örter, kärnig röd bärfrukt, bittermandel, ett vrid peppar, mineral och ett inslag av volatila syror som inte är helt elegant. Smaken är medelfyllig, saftig, hyfsat givande och rätt god, aromerna spänner från plommon till vinbär. En viss pepprig intensitet finns, men vinet är inte riktigt komplett i mitten, och till slut får vi en lite vass och kärnbitter avslutning. Priset är på väg uppåt, men kvaliteten känns märkt av det extrema året. Pass.

2003 Château La Nerthe (Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

2001 Fontanafredda Barolo Serralunga

Vi äter strimlad utskuren biff i senapssås. Tack vare en snygg passning från Frankofilen dricker vi det här fina vinet igen ikväll, och har dessutom ett betryggande lager med trevliga framtidsutsikter i källaren.

Doften är komplex, här finns massor att hitta när man vänder och vrider på glaset: tjära, lakrits, plommon, valnöt, mandel, vanilj, hallon, blommor, torkade örter, brända toner och bruna kryddor (särskilt muskotnöt). Smaken är intensiv och generös, med friska syror och ihållande längd. Lufta i karaffen i god tid för maximal utdelning. I sommar smakar vi på den nya, varmare årgången 2003, som lär vara mer snabbmognande om än inte lika ypperlig.

2001 Barolo Serralunga (Fontanafredda, Serralunga d'Alba, Piemonte)

2006 Château d'Aquéria Tavel Rosé

Uteätarsäsongen är äntligen här, och därmed är jakten på den perfekta rosén igång. Château d'Aquéria är en av de största egendomarna i Tavel - åtta kilometer sydväst om Châteauneuf-du-Pape, mitt i hjärtlandet av Côtes-du-Rhône. Fransmännen själva skattar tavel högst bland sina roséviner, med jämbördig konkurrens endast från bandol. Här mognar druvorna ut till en för vintypen ovanligt stor smakrikedom. Grenache dominerar med upp till 60%. Sedan måste minst 15% cinsault ingå, samt mindre andelar av syrah, bourboulenc, mourvèdre, clairette och picpoul.

Vinet har en rätt intensiv ljusröd färg, om än nästan vattenklar utåt kanterna. En härlig doft av jordgubbar och röda vinbär stiger upp ur glaset. Därtill salvia och rosmarin... men sen dyker det upp ett otäckt kemiskt inslag - nagellack! Inte bra.

Smaken är intensivt fruktig med aromer av röda bär, lite lingonsyrlig, inte alltför dominerad av alkohol, men med ett vasst stick som tyvärr också kommer från skönhetsavdelningen. När vi väl identifierat det här inslaget är det svårt att bortse ifrån, och det drar ned intrycket. Till lunch fick vinet göra sällskap med grillad kyckling och pastasallad med ruccolapesto. Lyckligtvis blev det avsevärt mindre nagellack när flaskan varit öppnad från lunch till middag.

Ok, men jakten går vidare. Våra favoriter har vi hittat bland de ljusorange eller lökskalsfärgade till laxrosa, med en liten markerad bitterhet. De finaste bandolerna som Tempier och Bastide Blanche, och ett flertal billigare vardagsroséer på plats i Provence. På SB kan Guigals CdR Rosé vara ett bra köp, och i billigt prisläge Rabiega Rosé.

2006 Château de Aquéria Tavel Rosé (Jean Olivier, Tavel, Rhône)

2001 Castello di Farnetella Poggio Granoni

En del av det lilla Felsina-imperiet är egendomen Castello di Farnetella. Den ligger i Val di Chiana, sydost om Siena, utanför Sinalunga i Chianti Colli Senesi. Deras högst belägna vingård heter Poggio Granoni och befinner sig på 480 till 520 meters höjd. Jordmånen är en blandning av sand och kalkrik lera. Druvorna som odlas där är sangiovese, cabernet, merlot och syrah.

Doften är mogen med stall, tobak och kaffe, en nypa julkrydderier, torkad frukt och inlagda körsbär. Typisk chianti, liknar ungefär en riserva även vinet klassas som IGT. Smaken är inte överdrivet kraftfull, mjuk och trevlig - hyggligt drickbar till manchego utan att framkalla några stora ovationer, och med framtiden redan avklarad. Det där sistnämnda bekräftas av att vinet oxiderade över natten. Sammanfattningsvis en besvikelse med tanke på läge och årgång. Vill man ha den här typen av vin rekommenderar vi istället hundringen billigare 2003 Rocca Guicciarda (Tjugehunratre Råcka Gwitjarda ;)

2001 2001 Poggio Granoni Toscana IGT (Castello di Farnetella, Felsina Berardenga, Toscana)

2001 Château Sainte-Anne Bandol

På rekommendation testar vi denna traditionella bandol-producent. Den rejält stalliga doften påminner om lite om en väl mogen chianti riserva. I munnen en mjuk och rätt slapp struktur utan tillräckliga syror, i långt framskriden mognad. Vinet packar till slut ihop och avlider i glaset.

Dessutom utrustat med en irriterande prislapp. I kategorin brettigt mogna röda från södra Frankrike är det här inte i närheten av Santa Duc Selections' 1999 Côtes-du-Rhône Vieilles Vignes. Och priset på det? Ganska exakt en tredjedel, när det släpptes i ett mindre parti för några år sen. Förresten, någon som hann få tag i Domaine Tempiers bandoler när de nyligen fläktade förbi?

2001 Château Sainte-Anne Bandol Cuvée Collection (Marquis Dutheuil de la Rochère, Ste Anne d'Evenos, Var)

2004 Celliers d'Orfée Cuvée Sextant

Det här vinet kommer från 100 kooperativt odlade hektar kring byn Boutenac, mitt emellan Narbonne och Carcassonne. Druvorna är lika delar syrah och carignan, delvis jästa med maceration carbonique för att framhäva frukten. Skördeuttaget var förtroendeingivande lågt, 35-45 hl/hektar. Vinet mognade på delvis nya barriques. Doften har först brända toner med inslag av gummi, för att sen utveckla sig till kryddig syrahdominerad frukt med mineral, fatvanilj, kola, sydfranska örter och blommor. Smaken är först rätt hård, liksom bläckig, men efter en timme i karaff utvecklas vinet riktigt fint.

En fruktig, kryddig, ärlig och rättfram sydfransos med fatkaraktär och förträfflig drickbarhet som perfekt ackompanjerar spett med grillad entrecôte, merguez och grönsaker. Gott, smakrikt och inte direkt eldigt (13,5%). Tummarna upp!

2004 Cuvée Sextant Corbières (Celliers d'Orfée, Vignerons du Mont Ténarel d'Octaviana, Ornaisons, Corbières, Roussillon)

Domaine Pascal Cotat: 2 x Sancerre 2004

Just nu finns en kul möjlighet att jämföra sancerre cru från Pascal Cotat. Vi kan inte motstå frestelsen - Les Monts Damnées och La Grande Côte är båda spännande viner, rena konsthantverket, miltals från all industriell sauvignon blanc. Handplockade druvor från topplägen, traditionellt vinmakeri, fermenterat och mognat på större använda fat.

Les Monts Damnées har en väldigt intressant doft med jäst i täten, sedan lite våt vante och massor av krutröksmineraler. Smaken är fyllig och tät, med pådrivande syror. La Grande Côte är fruktigare, med citrus, sparris samt toner av fat och jästfällning. En koncentrerad smakupplevelse. Båda vinerna är ypperliga och dessutom helt originella. Vilket man föredrar är en ren smaksak - S uppskattar citrusfrukten, T har en faiblesse för flintröken. Båda vingårdarna är belägna i Chavignol, så tilltugget kan bara bli ett - chèvre crottin!

2004 Sancerre Les Monts Damnées (Pascal Cotat, Sancerre, Loire)

2004 Sancerre La Grande Côte (Pascal Cotat, Sancerre, Loire)

2004 Comte Armand Auxey-Duresses Premier Cru

Den här röda bourgognen bjuder på en nobel pinotdoft. Avrundad, vinös och sammansatt, med de bästa noterna: vildhallon, nypon och en fin pinotkrydda där vi kommer att tänka på sandelträ, patchouli och ambra. Elegant! Smaken är ungdomlig och rätt stor, med rejäla doser fruktsyra och garvsyra. Dofterna går igen i smaken. Eftersom pinotfrukten sitter på rätt ställe blir det ett balanserat och givande möte, när väl den grillade kycklingen och pastaskruvarna med ruccolapesto kommer på bordet. Byn Auxey-Duresses i mellersta Côte-de-Beaune kan vara ett vettigt val, om producenten är bra och hade elementen på sin sida. Så är det utan tvekan här - vinet är en prydnad för både matbord och källare.

2004 Auxey-Duresses 1er Cru (Comte Armand, Domaine des Epenaux, Pommard, Bourgogne)

1999 Siepi Toscana IGT

Rådjurssadel med rödvinssås, gratinerad blomkål och broccoli. Vid dekanteringen visar sig det mörkfärgade, smått brunröda vinet fortfarande ha gott om små fällningspartiklar (trots att flaskan stått upp i flera dagar), som gör att utseendet ter sig lite jolmigt och inte helt klart i glaset. Doften ger merlottypiska korinter, plommon, bittermandel, rostade ekfat, julkryddor och snudd på julmust. Mer uppfriskande får vi också eucalyptus, samt en klockren ton av after eight serverad med nymalet arabica-kaffe. I munnen är vinet fint balanserat vad gäller syror, finkalibriga tanniner och måttlig alkohol. Dofterna går igen i smaken. Elegant avslutning med fin, bitter mörk choklad. Verkligen gott men inte färdiglagrat, så vi väntar något år med nästa flaska.

1999 Siepi Toscana IGT (Marchesi Mazzei, Castello di Fonterutoli, Castellina di Chianti, Toscana)

Domaine Zind-Humbrecht Zind Z004

Zzind! Det är äntligen dags att ta fram storsläggan och slå på hyllningsklockan igen. En av världens bästa vinmakare visar att man kan odla vilka jäkla druvor man vill - om man har stor terroir. Och det har man, för här har de oheliga chardonnay- , auxerrois- och pinot blancdruvorna vuxit i (håll i er): Clos Windsbuhl. Doften är läckert jästig (lite champagnelikt), kryddig, smått örtbitter med grön sparris och skönt stålig. Zzing! Vilka otroligt läckra, fräsiga och ståliga syror (toppat av en aning kolsyre-sprits) vi blir bortskämda med när vi smakar det väl kylt. Den intensiva smaken genljuder av citron och lime medan stålet ringer kvar i en lång eftersmak. Detta fantastiska terroirvin får oss att gå igång totalt, det är lika gott, friskt och smakrikt som den yppersta riesling eller fin champagne (fast utan en massa onödiga bubblor ;) Huka er borta i Reims om mannen börjar göra crémant som smakar på detta vis. Priset är löjligt. Berätta inte för någon att du har läst det här, utan gå bara diskret iväg och köp redan imorgon.

Zind Z004 (Domaine Zind-Humbrecht, Turckheim, Alsace)

2004 Pio Cesare Barbera d'Alba

En barbera som är förvillande lik Pios 2003 Nebbiolo Langhe. Snacka om husstil! Samma sten och grus, mandelmassa, stora fat och torkad frukt. Goda fräsiga syror som driver den fina slanka frukten med skinande pastillkvaliteter. Därtill smörkola och en läskande, lite uttorkande känsla i munnen. Verkligen trevligt, direkt och okomplicerat drickvin - eller till pasta och pizza. Här är vi direkt hemma hos gamla bekanta, så den som liksom vi gillar Pio kan glatt lägga in sin beställning.

PS. vi testar dagen efter till rådjurssadel, vinet har vuxit till sig lite och fixar maten galant. Penne ai ragù visar sig vara lika fint. Ett riktigt användbart allroundvin.

2004 Barbera d'Alba (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

2005 Saint-Joseph Cuvée André Péalat

Till kvällens mat har vi tänkt oss ett möte mellan sydfranskt, nordafrikanskt och libanesiskt kök. Vi dricker Gilles Robins specialcuvée från Saint-Joseph. Den görs bara de bästa åren, sedan 1999 när Robin tog över den dryga hektaren i Le Berceau, beläget i ursprungliga lieu-dit Saint-Josèph utanför Tournon, från pensionsfärdige vinodlaren André Péalat.

Efter ett par timmar i karaff är doften fortfarande dov och sluten, men öppnar efterhand upp i glaset. Här finns stort djup med mörka toner av tjära, lakrits, läder, björnbär, plommon och svart oliv med en sammansatt och återhållsam frukt. Smaken är stor och överraskande intensiv i munnen, närapå kryddvarm (ändå bara 13,5%) och syrlig med en väl ihoptvinnad kärna av vinös syrahfrukt där olika bärassociationer (vinbär, lingon, blåbär) integreras i varandra. Avslutar i en riktigt lång eftersmak.

Ett riktigt gott terroir-vin som imponerar inte minst som möjlighet, även om det inte direkt är ett charmtroll idag. Det kommer troligen bli storartat när tiden är inne, så vi lägger undan några flaskor. Vi funderar över vilket år det är dags... ska vi gissa på 2014 ?

2005 Saint-Joseph Cuvée André Péalat (Gilles Robin, Mercurol, Tain l'Hermitage, Rhône)

2005 Domaine de la Cotelleraie Les Perruches

Vi testar den här cabfrancen igen, gillade den sist. God och direkt doft med stall, lagerblad, blåbär, vaniljyoghurt och mörk choklad. Ung, tillgänglig, busig och en smula sötfruktig smak. Lite eldig är den visst också. En uppstramande malörtsbitterhet gör gott i avslutningen. Härligt juvenilt vin i både doft och smak - putte i blåbärsskogen. S, som vanligtvis brukar fryna åt gröna snipiga francviner, gillar vinet skarpt och går till och med loss mer på detta vin än det följande. Påminner en del om 2003 Domaine Filliatreau. Den här syns vi är en riktigt god idé att lägga undan några av, inte minst med hänsyn till priset.

2005 Les Perruches (Gérald Vallée, Domaine de la Cotelleraie, Saint-Nicolas de Bourgeuil, Loire)

Pinot Grigio IGT Barricato

Vad nu, är en av vinets fiender på besök? Nu har vi ju har aldrig tyckt att det där stämmer, vinäger i maten stör ju inte vinet om den är bra och används med måtta. Den här är vår favorit just nu, med en fruktig druvtypisk karaktär av fatlagrad pinot gris. Ett år på barrique ger vinägern runda syror som går in fint i matlagningen.

Pinot Grigio IGT Aceto di Vino Barricato (Acetifizio Mengazzoli, Mantova, Veneto)

Importeras av Di Luca & Di Luca.

Riesling revisited

Vi lagar färsk grön sparris, färserad torskfilé och scampi. Det är läge att friska upp intrycken av några favoriter från den senaste tiden. Först när vi druckit ett vin ett par gånger kan vi tycka att vi känner det...

Aromjäst och kalljäsning är vanliga grepp i lite billigare viner för att förstärka vissa fruktsmaker. Vi tyckte inte vid tidigare smakprov att det draget var störande i Franz Mittelbachs Kremstal-riesling. Men det tycker vi nu: trots fina mineraler vill vi inte att det ska dofta så här mycket päronfestis om vin (ett annat tydligt exempel var Fred Loimers basriesling från Kamptal). Kyl vinet hårt och drick utomhus. Godaste rieslingapéritifen just nu är istället 2005 Wegeler Pur.

Trimbachs basriesling växer ett par storlekar om man karafferar vinet en timme i förväg. Det här är ett utmärkt vin i denna klass, med gul mogen frukt och inte särskilt hårda syror.. Mindre blommigt och öppet i doften än vid förra smakprovet för ett halvår sedan, men fortfarande alltför ungt. Det här vinet bör efter tre års lagring ge full utdelning i form av petroleum.

Vorbourg visar på en variant av hur vi vill att mogen riesling ska dofta, här särskilt lampfotogen bland andra oljor. Ett verkligt gott vin med återhållsam frukt, läckert låg restsötma, strama syror från det fina året, grapebitterhet och stål. Resterande flaskor håller ett par år till.

Det mest generösa vinet kommer förstås från Zind-Humbrecht. 2004 Herrenweg är redan så gott att resterande flaskor måste förses med hänglås. Varför då, när det är så gott, kan man undra? Jo, för att det ska bli ännu godare! Doften är stor men inte helt öppen, och ger framförallt mycket av citronoljan från skalen. Med lång luftning kommer fler dimensioner i fruktigheten, som persika och aprikos. Smaken är perfekt koncentrerad citrus. Lagra eller lufta länge!

2006 Tegernseerhof Selection Riesling (Franz Mittelbach, Tegernseerhof, Wachau)

2004 Trimbach Riesling (F E Trimbach, Ribeauvillé, Alsace)

2002 Riesling Vorbourg (Dopff & Irion, Château de Riquewihr, Alsace)

2004 Riesling Herrenweg de Turckheim (Domaine Zind-Humbrecht, Turckheim, Alsace)

2005 Henri Bourgeois Sancerre Grande Réserve

Kvällens vin kommer från byn Chavignol, mest berömd för den goda getosten crottin de chavignol. Vi tar en vanlig industrichèvre från Soignon på knäckebröd istället och det går finfint. Vinet har en påtagligt mineralisk doft med distingerat återhållsamma toner av krusbär, nässlor och vinbärsblad. Smaken är knastrande torr med fin syra, elegant mineralitet och sval frukt. Aningen vattnig i mittsmaken, men ren och läskande. I stort sett sauvignon blanc som vi vill ha den, alltså.

Familjen Bourgeois har odlat vin här i flera hundra år, nu har man både 65 hektar egna odlingar och en négociantverksamhet. Vi gillar vinerna från Bourgeois, oftast mer än de från Pascal Jolivet. Grande Réserve är en blandning av inköpta och egna druvor. Finns kvar att få tag på efter majsläppet. Kolla också in Sancerre Les Baronnes. Men håll i framtiden särskilt utkik efter La Bourgeoise från egna femtioåriga stockar, och toppvinet MD/Les Monts Damnées. Ett spännande vingårdsnamn där man gärna skulle vilja ha reda på bakgrundshistorien...

2005 Sancerre Grande Réserve (Henri Bourgeois, Chavignol, Loire)

1997 Castello di Brolio

Den här 'riservan' från 1997 har varit en jämnare historia, mindre extrem i sina faser än Castello di Fonterutoli. Doften bjuder som vanligt på lite stall med inslag av läder samt en typiskt grusig mineralkaraktär, men till slut en svettig vinägerton som vi argumenterar lite över. Är det inte en smula smygkork? Jo, något är fel... så verkar det vara...

Smaken är god sötmogen chianti, lagom stram fortfarande, yngre än föregående vin, med en liten aning av vinäger. Här finns mer av hårda garvsyror, och en snipighet som nog har att göra med kork. Absolut inte odrickbar ändå. Så vi får hoppas på nästa flaska. Unket stallig pecorino eller manchego är fortfarande till bra hjälp.

1997 Castello di Brolio Chianti Classico (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)

1997 Castello di Fonterutoli

Det här vinet har haft en märklig utveckling som sett oss lyckliga, bekymrade, svikna, uppgivna och ikväll lyckliga igen. Århundradets årgång, genljöd den enorma hypen. Vi köpte två lådor. Disappointed, ehh?? frågade glatt sommelier Mario Moroni på Pontus när det såg som mörkast ut.

Att detta var första året för det nya Toscana stod i alla fall helt klart. I början, för sju år sen, bjöd vinet på en ny nivå av chianti-power med sanslöst extraherad frukt som var helt imponerande direkt, med en rejäl dos ny ek. Ett flertal flaskor gick åt. Sen bar det efterhand utför, det har luktat julmust och coca-cola, obalansen har varit störande, den uppumpade frukten tycktes falla samman, syrorna verkade trötta. Vi började tro att brinntiden var ute för det här vinet.

Vilken överraskning att se Fågel Fenix uppstå ur askan! Doften är mogen, smått portvinslik, intensivt plommonfruktig med läcker mognadsoxidation. Salmiak, pepparkakskryddor särskilt ingefära, och sydliga örter. Sammetsmjuk smak i god balans, med helt uppmjukade men märkbara tanniner, och syror i fin vigör. Vi började några grader över källartemperatur och lät vinet öppna sig i glaset. Riktigt, riktigt gott!

Vi kommer att tänka på 1990 Cuvée Casa Bassa Séguret (från Domaine de Cabasse) som efter fjorton år hade utvecklat ännu mer av liknande långsamt oxiderade portvinstoner. Pecorino passar fint som tilltugg.

1997 Castello di Fonterutoli Chianti Classico Riserva (Marchesi Mazzei, Castello di Fonterutoli, Castellina in Chianti, Toscana)

2004 Delas Hermitage Les Bessards

De är så sköna, de här fredagarna som trillar in mitt i veckan... när ens livskamrat redan fattat beslut och korkat upp ett toppvin slipper man dessutom beslutsvåndan. Drick inom tre år eller vänta tio, lyder mantrat för varje slav under den här lasten.

Firma Delas utanför Tournon har en enda kronjuvel i sitt sortiment, och här har vi den. Les Bessards är den västra delen av det spektakulära runda berget vid rhônefloden. I glaset får vi en helt suverän syrahdoft med ett litet berg av tjärpastiller, en hel påse med söt lakrits, gummi, rök från brända löv, varma kryddor, nyponros. Ja, och så associationer till bär förstås, åt björnbärshållet.

Smaken är supergod och välbalanserad, medelfyllig och läskande, med en skinande frukt som i sin klarhet har likheter med nickelpastiller. Björnbär, svartvinbär, nypon (sistnämnda fanns nog tyvärr aldrig som nickel). Verkligen öppet och tillgängligt just nu - inget snack om att vänta och se. Vore synd att lagra när fruktigheten är så underbar. Till utegrillad köttfärsbiff med grillade grönsaker.

2004 Hermitage Les Bessards (Delas Frères, Saint-Jean de Muzols, Tournon, Rhône,

1999 Château Lagrezette

Detta vin är vår senaste förtjusning. Hur ofta erbjuds egentligen moget franskt vin till anständigt pris? Har man inte möjlighet att lagra är det verkligen läge att kolla det här vinet. Vi tvekar en sekund att haussa eftersom vi vill ha fler - men vi ska ju inte köpa alla 52 flaskorna på Passagen. Och vi vill inte missunna läsaren att uppleva essensen av djur tappat på flaska...

Stor uttrycksfull doft av järn, blod, inälvor, päls, koskit, rostbiff och slutligen en klockren lammstek med rosmarin och timjan. Därtill lakrits och mörk frukt. Låter det osmakligt? Tvärtom, även vegetarianer kan med prova med gott samvete. Den järntonade smaken är avrundat god ikväll, mittsmaken måttligt koncentrerad, och vinet har några fina år framför sig.

76% malbec, 22% merlot, 2% tannat. Från sluttningar med grus och kalkjord. Lagrat nästan två år på ny ek. Rikligt med fällning i flaskan, så glöm inte att dekantera.

1999 Château Lagrezette (Cahors, Sud-Ouest)

2005 Gini La Froscà

Här får vi alla mandeltoner vi anade i föregående vin, plus bittermandel. Det har mer av ungdomligt fräsiga krusbär och en skymt av sprits med ton av fruktsoda. Frukten är gul, både mild och intensiv med tropiskt inslag och italiensk värme på köpet. Gini har 25 hektar på de bästa sluttingarna i appellationen och skördar med lågt uttag.

La Froscà, gjord på 100% handskördad garganega, har liksom Brocards Vieilles Vignes inte sett skymten av ek, men har en karamellartad intensitet i smaken som slår många ekade viner. Det här vinet håller beundransvärt jämn klass över olika årgångar - vi kan inte påminna oss någonsin ha blivit besvikna. Tyvärr tog flaskorna slut omedelbart efter släppet.

2005 La Froscà Soave Classico (Gini, Monteforte d'Alpone, Veneto)

2005 Jean-Marc Brocard Chablis Vieilles Vignes

Årgång 2005 från Chablis dominerar nu stort, och det finns fina möjligheter till jämförelser. Kvällens vin är en gammal bekanting som brukar göra god nytta till stekt fisk utomhus någon gång varje sommar. Av någon anledning inte förra sommaren, trots att smakprovet av 04an på Vinordic var riktigt bra. Så här har vi har alltså en klar uppfattning om vad vi är ute efter.

Vi sticker näsan i glaset. Doften är generöst god, nästan smörig med gula äpplen och inslag av konserverad frukt, faktiskt mandel (lite soavelikt) och måttlig mineralitet. Den för detta vin typiska flintröken märks inte alls, ej heller den lilla lovikkavanten. Smaken är mild, god och trevlig, med fin intensiv mittsmak från mogna druvor och hygglig längd, helt utan den förväntade grapebitterheten. Syrorna är förvånande mjuka. Mer av sötmogen chardonnaydruva, men mindre av terroir. Det smakar bra, men vi är inte helt överens om utslaget. Är det oväntat ämabelt och givande? Eller är det en besvikelse där vi inte känner igen vinets stil?

ps. även förespråkaren för den ämabla linjen säger till slut: "man tröttnar nog rätt snart på det här vinet". Motståndarsidan har då precis börjat hitta fler intressanta aspekter av vinets doft.

2005 Chablis Vieilles Vignes Domaine Sainte Claire (Jean-Marc Brocard, Préhy, Chablis, Bourgogne)

2005 Gilles Robin Cuvée Albéric Bouvet

Couscous royale med rostade paprikor, grönsallad, bönor och grillad majskyckling. Det är andra vi gången vi dricker den här nollfemman.
I glaset har vinet en klar djupröd färg med blå inslag. Vi får en ungdomlig, fortfarande rätt knuten syrahdoft (viskar "drick mig inte än") som ger mineral, vått ylle, röd och mörk bärfrukt, färska örter och barrträd, svart oliv och tjära. Avslöjar mindre än för några veckor sedan. Smaken är osöt, ung, god, lingonsyrlig, väl ihoptvinnad runt en stram kärna av bitterhet med malört och sälta i eftersmaken (Gammel Dansk). Koncentrationen är bra, strukturen är ganska slank utan överflödigt generöst hull. Vinet är som gjort för matbordet - men som vi skrev förra gången, här krävs flera år i källaren.

2005 Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet (Domaine Gilles Robin, Mercurol, Rhône)

2003 Pio Cesare Langhe Nebbiolo

Den här favoriten hade vi faktiskt tappat hoppet om efter det förra nedslående mötet. Döm om vår förvåning när vi smakar en skvätt till lunchpastan av en nyligen fådd flaska. Asbestdammet är som bortblåst, inte ens ett uns finns kvar. Det vi får är en liten, först knuten doft med mandelmassa, plommon, torkad frukt och läderartat kryddiga toner. Bekant, men ändå inte. I munnen är vinet slankt och gott med en aning vasst sting i syran, och intensivt - vid god vigör. Vad ska man tro? Vi blir helt ställda... hur många olika tappningar har det egentligen gjorts av det här vinet? Vi gissar i alla fall på tre...

2003 Nebbiolo Langhe (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

2005 Fonterutoli Chianti Classico

Vi ugnsgrillar majskyckling som kommit hit från Bjärehalvön via Lulles - pollo alla diavola! Marinerad i salvia, rödpeppar, citron, salt och olivolja. Grekisk sallad bredvid. Bolagets bästa standardchianti testar vi i ny årgång ikväll. Vi har följt den sen vi först stötte på den för fem år sen, på ett italienskt enoteca i tyska Eckernförde av alla platser. Då hade vi åtskilliga goda flaskor av Castello di Fonterutoli bakom oss, både i minnet och i källaren. Förra årgången 2004 Fonterutoli var i det här läget yngre, tuffare, mer tanninrik. Nollfemman ger en förvånansvärt snabbmognad doft med lite stall, fatvanilj, surkörsbär, torkad frukt och inslag av grillat, bränt och örter. Smaken är närmast riservaliknande, för tankarna till Spanien (prova gärna bredvid Pesquera Crianza). Här finns också rejält med tanniner, men inte av det omogna slaget. Drick nu!

2005 Fonterutoli Chianti Classico (Mazzei in Fonterutoli, Castellina in Chianti, Toscana)

2005 Domaine de la Cotelleraie Les Perruches

Domaine de la Cotelleraie är ett familjevineri sedan fyra generationer, som från 1997 drivs av Gérald Vallée även om hela familjen är inblandad - pappa är fortfarande kvar och hjälper till. De tjugofemåriga stockarna växer på terrasser av grusjord, som odlas enligt "lutte raisonnée", det vill säga på ett sätt som tar hänsyn till miljön utan att vara ekologiskt certifierat. Man har 26 hektar vinmark. Lagringen av det här vinet sker på stora fat. Doften är ung, mycket fransk och aptitretande med god cabernet franc-karaktär: vanilj, blåbär, ceder, gräs, grön paprika och aningen tobak. Det är givande att lukta på, för dofterna är vidöppna, men här döljer sig fler lager som väntar på utvecklas med luft eller lagring, animaliska drag och kaffe till exempel. Smaker är intensivt blåbärsfruktig med lite eld i baken från det fina året, och en aning av sälta och kärnigt åtstramande malörtsbitterhet i avslutningen. Det här är ett kul och osnipigt loirevin, riktigt gott och överraskande, blått och lite busigt nu - det kommer säkert att ge större harmoni med några års lagring. Ett litet utropstecken för priset, så vi köper flera och lägger undan!

2005 Les Perruches Saint Nicolas de Bourgeuil (Gérald Vallée, Domaine de la Cotelleraie, Saint Nicolas de Bourgeuil, Loire)

2005 Gobelsburger Riesling Heiligenstein

Uttrycket guld och gröna skogar skulle kunna sammanfatta det här vinet. Guldet kommer i form av riktigt sötmogna rieslingdruvor från ett toppår, med en citrusdoft så koncentrerad att man undrar om man stuckit näsan i marmeladburken. Det gröna uppenbarar sig i ungdomligt breda aromatiska drag, så typiska för österrike. Smaken är koncentrerad, balanserad och lång. Syrorna är inte hårda. Här vill vi vänta tills det gröna har gått in i vinet, och ersatts av petroleum, om sådär fem år. Den märkbara sötma och antydan till eldighet som nu finns kommer då också att ha smält in i en högre harmoni. Ett perfekt källarprojekt som fortfarande går bra att få tag på.

Jämför gärna med Bründlmayers vin från samma läge och år. Vi drack ett glas till lunchen: pot-au-feu på lammbog, mat som är god i ordets alla bemärkelser. Några timmar senare utsätter vi vinet för balkongprovet: här gör sig glaset fint i eftermiddagssolen, guldgult med sina gröna reflexer. Nu ger doften också en del av gröna äpplen, mineral och... polkagris! (nej, det där var visst sonen som gnuggade pepparmynta mellan fingrarna). Den goda smaken är rik, munfyllande kraftfull och, som tidigare idag, snudd på eldig.

2005 Riesling Heiligenstein (Schloss Gobelsburg, Langenlois, Kamptal)

2002 Dopff & Irion Riesling Vorbourg

Gästerna sitter till bords och vi börjar med en pilgrimsmussla med lite bitter rosésallad. Därefter går vi loss på vongole från Melanders (egentligen hjärtmusslor från västkusten), bläckfisk och räkor som fått fräsa i vitlök, gul lök, olivolja, bladpersilja och tomat. De landar på färsk pasta och påminner oss om när vi åt den här rätten ett par kvarter från fiskmarknaden i Siracusa.

Genomgående dricker vi Vorbourg, ett ypperligt matvin i sin heltorra stil. Mogen doft med viss petroleum och citron. Smaken är stramt god, så pass god att vi avverkar flera flaskor, utan vidare funderingar över vinet (det finns ju faktiskt annat att prata om). Det här är fjärde gången det figurerar - så mer utförliga provningsintryck går lätt att hitta med sökfunktionen. Bra att vi la upp ett lager.

2002 Riesling Vorbourg (Dopff & Irion, Château de Riquewihr, Alsace)

2002 Château Poujeaux

Ännu en flaska på temat gott slott från dåligt år. Av de nolltvåor vi provat har Chasse-Spleen varit bäst, men den här är också fin om man uppskattar den torra, lätta och svala stilen. Vi har tidigare jämfört den med 2001 La Salle de Poujeaux och tyckte då att den har en salt egenart som ändå vinner i karaktär mot det fruktigare andravinet. Ikväll får vi en liten men bred, god doft med stall, rulltobak, ceder, lakrits, svarta vinbär, körsbär, torkad frukt och mynta.

Smaken är också god, stram, örtig, mineralisk, med aningen sälta och en smula uttorkad, vattnig mitt. Verkligt läskande, alls inte fjäskande vin med trevligt återhållsam alkoholhalt (12,5%). Till och med i en svag årgång, med ena handen bakbunden, utklassar Poujeaux spanska konkurrenten Mas La Plana. Till Brie de Meaux. Blir du sugen? Det kan tänkas gå att få tag på någon flaska...

2002 Château Poujeaux (Cru Bourgeois, Moulis-en-Médoc, Bordeaux)

2003 Alfiero Boffa Barbera d'Asti Muntrive'

Nu är det dags igen för vänner av piemonte att skyndsamt bege sig till vinkällarbutikerna, eller lägga in en reptilsnabb beställning från varudepån. Det här är vingårdsbarbera av högsta karat. Doften är stor, väldigt god och väldigt piemonte: hallonkola, torkad frukt, örter, lakrits, vanilj, och en skvätt körsbär i likör. Fina övertoner greppar tag och gör doften till en upplevelse i sig.

Smaken är likaledes verkligen god - med givande, intensiv, aningen bränd frukt och fina, lite kärnbittra syror. Likheter finns med munkänslan hos bra nebbiolo, fast med mindre garvsyra. Vinet är i perfekt drickbar balans nu. Vi drack 2003 Collina della Vedova för nio månader sedan. Det var också mycket bra, kvällens vin är ännu bättre.

2003 Barbera d'Asti Muntrive' (Alfiero Boffa, San Marzano Oliveto, Piemonte)

2004 Thelema Cabernet Sauvignon

Här är vinet som perfekt ackompanjerar de höga smakerna hos grillat nötkött. Färgen är tät, mörkt rubinröd åt det blå hållet. Doften har god söt piptobak, avvägd rökighet, mörk vinbärsfrukt och cassis. Smaken är kraftfullt fruktig, snabbmognad och givande. Fyller munnen fint! Syrorna är avmätta, alkoholen balanserad (13,5%) och eftersmaken ger gott om kaffe och mörk choklad. Typisk fin sydafrikansk cabernet, som vi har en svaghet för när den är så här bra. Waterford, Rust en Vrede, Kanonkop - det här vinet är i samma klass. Vi köper och dricker till sommarens tuffare grillövningar. Lägger undan ett par flaskor också.

2004 Thelema Cabernet Sauvignon (Thelema Mountain Vineyards, Helshoogte, Stellenbosch)

2002 Torres Mas La Plana

Vi grillar hängmörad T-benstek med ugnsrostad palsternacka, morot och klyftpotatis. Därtill bönvinägrett och grönsallad. Vinet har en god återhållsam doft dominerad av plommon med inslag av söta hallon, örter, ceder och gräs. Den runda smaken är rätt finlemmad, medelfyllig med måttlig intensitet, gröna toner och bra syror. I vår smak är det inte särskilt imponerande sett till priset, men ändå ett hyfsat bra vin som kan behöva lite lagring. Ikväll står det inte upp mot de höga smakerna i det grillade köttet. Ljusare kötträtter lär bli bättre sällskap.

ps. en dag senare dricker vi vinet till kalvlever med bacon och rödlök. Vi måste omvärdera intrycken från igår. Nu har doften oxiderat och syrorna är oginare än igår. Vinet har en tunn, grön och snipig struktur, med kort eftersmak, och tyvärr utan mersmak. Prisvärdet uppskattar vi till ungefär hälften, men det blev ju inte charmigare om det vore billigare. Vi skulle inte prova att lagra.

2002 Torres Mas La Plana Cabernet Sauvignon (Miguel Torres, Villafranca del Penedès, Barcelona)

2004 Alain Voge Saint-Péray Cuvée Boisée

Okej, här fick vi all rondör vi kunde önska och lite till. En extremt fatpräglad doft med massor av vanilj, rostad ek, nötter, mandel, honung samt en viss ton av starkvin. Druvorna är marsanne från 30-åriga stockar, plockade sent i september när de blivit mycket mogna. Men druvkaraktären är rätt sekundär eftersom vinet framförallt smakar honungslena fat. Ett särpräglat och annorlunda vin som verkligen gör skäl för namnet, smakrikt och kul som omväxling. Efter de fabulösa smakproven av Cornas vill vi ha mer av Alain Voge. Nästa gång provar vi vieilles vignes-varianten 2003 Saint-Péray Fleur de Crussol - som bara kan ha mindre ek än Cuvée Boisée. Den tredje vita cuvéen Harmonie finns inte på bolaget.

2004 Saint-Péray Cuvée Boisée (Alain Voge, Cornas, Rhône)

2005 Ogier Les Closiers Châteauneuf-du-Pape Blanc

Vi lagar en sydfranskt inspirerad torskrygg i ugn, först drösad en stund. Zucchini, paprika, potatis rostar vi också. Runt omkring fisken ringlar vi en salsa verde av basilika och på toppen en liten hög med kapris. Vinet är först bara ungt, blygt sötdruvigt, mandeltonat och smått aromatiskt. Endast själva namnet på appellationen verkar passa ihop med prisklassen, tycker vi.

Druvblandningen innehåller sorter som de flesta inte dricker till vardags: grenache blanc, bourboulenc, clairette, roussanne. Men efterhand, och till rödkittostarna, kommer vinet faktiskt mer till sin rätt. Det ungt aromatiska ger efter för...något som känns bekant. Ja, just precis! En klockren doft av inlagda päron (fördelaktigare pris på konservburk från Del Monte). Blommiga övertoner av mandelblom och jasmin ger skimmer åt den ljusa frukten. En liten eldighet bär de inlagda päronen vidare. Trots den snälla syran tror vi att det här ganska skira vinet kommer att vinna på lagras ett eller ett par år för att få mer rondör. Men vi står nog över.

ps. vi provade 2004 Saint-Cosme Blanc på Vinordic 2006. En femtilapp billigare i samma stil, med lite mer av det hela. Nu framme i årgång 2006, ej testad.

2005 Les Closiers Châteauneuf-du-Pape Blanc (Ogier Caves des Papes, Châteauneuf-du-Pape, Rhône))

2003 Ceretto Barolo Zonchera

Den unga Zonchera, lillasyster till Cerettos mer berömda vingårdsbaroli Bricco Rocche och Brunate, har nått fram till 2003. Doften är friskt örtig och lite bränd, med torkad frukt, russin och fruktkaka, framförallt rikligt präglad av diverse julkryddor. I munnen har den intensiva frukten en röd känsla av körsbär och hallon, ung och lite spetsig, med massor av kryddor, syror och goda tanniner. De 14,5 procenten känns inte malplacé i sammanhanget. Kraftfullt och gott.

I jakten på nebbiolos heliga graal är det här vinet, trots fina egenskaper, inte helt mitt i prick i vår smak. Slutsatsen är att varma årgångar som 2000 och 2003 inte förmår ta fram de allra vackraste dragen hos den kinkiga druvsorten. Men - detta vin har helt klart kapacitet för lagring.

ps. 1999 Barolo Boschetti som vi drack i förra veckan hade mer av klassiska nebbioloparfymer, i en lättare kropp. Vore man tvungen att poängsätta enligt hundraskalan skulle Zonchera förtjäna några poäng mer. Underförstått är det kraften, strukturen och lagringsbarheten som meriterar till det. Men de underbara torkade rosorna och den spröda, slanka  stilen ligger närmare våra preferenser.

2003 Barolo Zonchera (Ceretto, Alba, Piemonte)

2000 Prunotto Barolo

Prunottos barolo bjuder på en doft av vanilj, mandelmassa och bittermandel, kryddnejlika och lite grusdamm. Smaken ger rund, fyllig, lite plump frukt som av plommon och torkad frukt, aningen eldig med åtstramande avslutning. Vinet är gott, men vi saknar det där riktiga stinget i syrorna, elegansen och de skimrande övertoner av rosor och örter som en fin version av barolo kan ge. Bra, men inte mitt i prick för oss. Till pappardelle ai ragù.

2000 Barolo (Prunotto, Alba, Piemonte)

1994 Wegeler Geheimrat "J" Riesling

Notera den fina handskriften av årtalet på etiketten. Vi hällde om halva magnumflaskan på en tom 2004-butelj (ändå upp till korken) och förslöt den ordentligt. Nästan tre månader senare ses vi igen. Doften är nu förödande god, med oljor av alla de slag: dieselolja, citronolja och tropisk frukt. Inga problem med syrorna, de sitter där de ska i en bra, lite uttorkande struktur. Vinet är klart bättre än förra gången, då vi tyckte att det "hängde på gärsgårn". Ett imponerande lagringsvin!

ps. en dygn senare är det möjligen ännu godare. Hela spektrat av mineraler, skiffersten och olika oljor är otroligt givande att sniffa på. Syrorna är intakta med en bitter twist.

1994 Riesling Spätlese Trocken Geheimrat "J" (Weingüter Wegeler, Oestrich-Winkel, Rheingau)

2005 Schlumberger Riesling Grand Cru Saering

Det var lite drygt ett år sedan vi drack årgång 2001 av det här vinet. Inte helt oväntat var den versionen mer utvecklad än den här. Schlumbergers 2005 Saering har en rätt knuten doft med mandel, blodapelsin och grape. Smaken är ung och hyggligt god, med lite breda, inte helt precisa syror. I slutet kommer lite bitterhet.

Efter ett par dagar i öppnad flaska har det hänt en hel del positivt: doftens frukt är mer uttalad, med betoning på mogen ananas och persika. En riktigt söt nos! Syrorna är klart mjuka. Sammanfattningsvis är detta en snäll grand cru utan riktig klass men med en del charm ikväll. Ett par snäpp enklare än till exempel Léon Beyers Les Ecaillers. Lagra ett tag eller lufta riktigt länge.

2005 Riesling Grand Cru Saering (Domaines Schlumberger, Guebwiller, Haut-Rhin, Alsace)

2005 Gianni Voerzio Barbera d'Alba

Dellos Pizza på Högalidsgatan - närmare Cefalú på sicilianska nordkusten kommer man inte utan flygbiljett. Räddaren i nöden efter en extralång arbetsdag. Specialiteter som Alfio: salsiccia, svarta oliver, pecorino och lök på en lövtunn botten. Vi testar Gianni Voerzios nysläppta Barbera. Doften har purung primär blå körsbärsfrukt, ny ek, vanilj och mörk choklad. Friskt rättframt vin med bra fräs i syrorna och en hel del ektanniner från faten. Vinet är rätt gott - dock inte så gott att det ger total mersmak. Det smakar mycket trä, så pass att charmen lever farligt.

2005 Barbera d'Alba (Gianni Voerzio, La Morra, Piemonte)

1999 Chateau Lagrezette

Idag släpptes detta vin som kan tänkas passa älskare av mogna fransoser i traditionell stil. Malbec-druvan är ohotad regent i höglänta Cahors. För att förvirra sakerna en smula kallas denna druva norrut i Loire "côt", men lokalt i Cahors för "auxerrois". Ingen vet varför.

En av appellationens mest renommerade producenter är Lagrezette. Slottet ligger vid byn Caillac, strax norr om Cahors, längs den slingrande floden Lot. Man skördar för hand, lagrar vinet arton månader på en tredjedel nya fat och får konsulthjälp av Michel Rolland. På tal om honom prövades mikrooxidation (fr. micro-bullage) tidigt här i Cahors, i början av 1990-talet, efter att ha uppfunnits i Madiran. Kul att Tryffelsvinen nu nosat upp ett moget parti.

I glaset får vi en klar vinröd färg med blå ton. Doften är klassisk, med bordeauxliknande djup och komplexitet: en rejäl komocka, fat och jord, tobak och salvia, ceder och lakrits, svartvinbär, katrinplommon och mörk choklad. Bland mer subtila svala övertoner hittar vi mandel, vanilj, kokos och blommor.

Smaken är riktigt god, och som gjord för bordeauxvänner. Till en början mjuk och sammetslik i munnen, med bra balans i gamla skolan. Frukten är sval och fylligt köttig, men inte överdrivet koncentrerad (som så ofta i bordeaux), och i slutet får vi en hel del bitiga garvsyror. Trevligt och lite rustikt vin.

ps. flaskvariation måste vara anledningen att nästa butelj har mer fulländad harmoni i smaken. Tanninerna är perfekt uppmjukade, den saftiga mitten är mer givande och eftersmaken liknar den man får av att äta fin mörk choklad. Vi kan bara säga köp, köp, köp!

1999 Chateau Lagrezette (Alain Dominique Perrin. Domaine Lagrezette, Caillac, Cahors)

2004 Künstler Reichestal Pinot Noir

God tysk spätburgunder är en klart gångbar dryck inför sommaren. Vi provade nyligen två från BS. Hur står sig den här från dagens nysläpp? Vin verkade för övrigt vara en bisak idag när landets whiskynördar skapade långa köer för att få ta del av Mackmyras preludier. Det som fick oss att ta plats i kön var frankenriesling samt fin österrikisk dito. Men ikväll alltså pinot noir.

Franz Künstler bjuder i Reichestal på en aningen unken, smått bränd doft med fatton, pinotkrydda, sandelträ, nypon, hallonkola, medicinaltoner och till slut uppfriskande örtiga inslag som av barrträd och eucalyptus. Smaken är klart eldig men samtidigt lite tom i mitten, inte helt balanserad. Se upp för att möta med kryddor i maten. Vi vill rekommendera att istället kolla in de två tyska spätburgunder från BS som vi drack rätt nyligen.

2004 Reichestal Pinot Noir (Franz Künstler, Rheingau)

2003 M. Chapoutier Cornas

Confit de canard. Smaka på de orden - köksfranska när den är som vackrast. Det finns ett element av alkemi: låren kokar två timmar och fyrtio minuter täckta av flott. Därefter får de knapersteka i ugnen i trettio minuter. Ut kommer en av det franska långkokets höjdpunkter. Resultatet är gott som godis. Barn kan intyga att det stämmer.

Ikväll får confiten sällskap av två såser: en trögflytande rödvinssås spetsad med en skvätt Blossa -06 som ingen ville ha, och apelsinsåsen som passerat gränsen till chutney med hjälp av apelsinskalens pektin och stjärnanisen. Blomkålspuré, haricots verts och därtill en grönsallad som bidrar med nödvändigt syratillskott av citron och dijonsenap.

Chapoutiers Cornas kallas av producenten själv "Les Arènes" även om etiketten inte säger så. Huvudrollen på den arenan har solen - inte minst 2003. Doften är mjuk och rund, den bruna frukten handlar om plommon, bigarråer, fikon och russin. Tjära, lakrits och tapenade finns förstås också där, så att vi ska veta vilken druva det rör sig om.

Smaken är sammetslen, rund, fyllig, balanserad och lustfyllt god. Hittar vi något grönt är det övertoner av sydfranska örter, och mot slutet en liten, liten aning av uppstramande lingonsyra. Det här är nog den bästa årgången vi smakat av detta vin. Lagring känns inte nödvändigt när vinet är så gott nu. Vi öppnade flaskan tre timmar i förväg och hällde upp i karaff en halvtimme innan maten.

2003 Cornas (M. Chapoutier, Tain l'Hermitage, Rhône)

2003 Léon Beyer Riesling Les Ecaillers

Idag är det rekordtidig start för årets balkongodlande. Deklarationerna är printade, allt papper har tagit slut (tur att ritblock finns till hands och har rätt format). Balkongen har sin mentala förebild i Alsace, där byarna tävlar om att ha fyra blommor på sin village fleurie-skylt vid infarten.

Nollltrean av Les Ecaillers är en drick-mig-nu-riesling från knastertorrhetens och de tuffa syrornas okrönta kungar Léon och Marc Beyer. "Grand Cru Pfersigberg" kunde det stått på etiketten, men Beyer vet att det räcker med att vi vet vem som gjort vinet. Den svårt mineralosande doften ger lika delar dieselolja och citronolja - utvecklad och urläcker. Syrorna är årgångstypiskt avrundade, smaken generös och eftersmaken är härligt grapebitter. Mums till aptitretare medan leca-dammet yr och jorden fyller upp balkonglådorna.

2003 Riesling Les Ecaillers (Léon Beyer, Eguisheim, Alsace)

ps. skulle någon vänlig människa vid tillfälle kunna uppdatera data i beställningssortimentet?