2004 Domaine Vincent Girardin Pommard Les Vignots

Färgen är mörkare och tätare än i Saintsbury Garnet. Här har vi en klart knuten doft där man efter hand kan finna kärniga röda vinbär, gräs, örter, krydda och till slut bittermandel. Smaken är mycket mer vinös i klassisk mening - ren, med tydlig mineralkaraktär och en åtstramande, syrligt klingande kärna av frukt. Inga uppenbara fancy tricks med rostad ek. Idag är det här ett embryo till ett färdigt vin - men eftersom de viktiga parametrarna finns på plats blir det med största sannolikhet en stor upplevelse om sådär fem år eller mer. Modigt att köra med den här stilen i dagens snabba vinvärld - på sätt och vis motsatsen till det amerikanska exemplet. Köp gärna, men spara absolut ett bra tag.

Till rådjursstek i sky med klyftpotatis, haricots verts och bräserad fänkål.

2004 Pommard Les Vignots (Domaine Vincent Girardin, Meursault, Côte d'Or)

2005 Saintsbury Garnet Pinot Noir

Ikväll jämför vi pinot noir från Carneros och Côte-de-Beaune. Först ut är 2005 Saintsbury Garnet, medvetet gjord för att drickas ung. Doften är tydlig och lättbegriplig. Den har rökiga och rostade fattoner, den är öppen och parfymerad med hallon- och rödavinbärslik frukt. Smaken är alltför sötsaftig för vår smak, ändå på ett negativt sätt grön och lite vattnig trots att eftersmaken är åt det eldiga hållet. Det är klart godare efter maten än före, eftersom sötman blir alldeles för påtaglig i apéritifstadiet. Okej, men inget som ger direkt mersmak.

Nyligen testade nyzeeländska Voss Estate Pinot Noir håller högre klass som vi ser saken, där är vi mer sugna på ett återseende. Märk väl att det vinet utvecklas fint med ett par timmar i karaff. Vi tänker oss att bästa sällskap är den utegrillade kycklingen i sommar...

2005 Saintsbury Garnet Carneros Pinot Noir (Saintsbury, Napa, California)

2003 Château Pesquié Quintessence

Vi drack det här vinet i somras och uppskattade det en hel del. Fortfarande dröjer sig en del flaskor kvar på systembolagets hyllor. På tallriken har vi ikväll lammfärsbiffar med fetaost, tabouleh, ugnsrostade paprikor, chalottenlök och bönvinägrett - så en syrah från södra rhônedalen känns påkallad. Doften är rik med aningen syltiga björnbär, hallon, lakrits, choklad, nötter (aningen amaretto) och örter. Just denna flaska har lite kolsyra som luftas bort rätt snabbt. Smaken är inte spritig och tung i gumpen trots den heta årgången, istället len och harmonisk, koncentrerad, med bra intensitet och friska syror i behåll. Ett riktigt gott vin från bästa producenten i Côtes de Ventoux, och här betalar man inga överpriser. Den internationella vinpressen öser lovord, inte minst vinadvokaten från Baltimore med 90-92 pinnar. Seamlessly hedonistic and voluptuous. One of the best buys in southern France, you betcha!

2003 Quintessence (Château Pesquié, Mormoiron, Côtes de Ventoux, Rhône)

2005 La Chablisienne Petit Chablis

Nu finns det gott om olika nollfemmor från Chablis att jämföra. Den här kommer från ett av världens bästa vinkooperativ, och har en mycket aptitretande doft av citron, grape och mineral. Dessutom inslag av nötter, en aning unket ylle och grön sparris. Smaken är generös och snyggt balanserad med en liten grapebitterhet. Syrorna är lite snällare än man kan tro av doften, inte alls kartiga men friska, och de bär ut fint i eftersmaken.

Ett sensationellt bra och föredömligt chardonnayvin för 96 spänn med smak av jord och druva, utan de internationellt strömlinjeformade egenskaper som gett chardonnay en backlash utan like. Och bäst av allt: det finns i landets alla systembutiker.

2005 Petit Chablis (La Chablisienne, Chablis, Bourgogne)

2004 Voss Estate Pinot Noir

En djup doft av våt ylletröja, mineral, kryddig pinotfrukt med jordgubb och lite rökiga rostade ekfat. God läskande smak med bra bett och fin liten eldighet. Smaken ringer kvar ett bra tag. För priset är det en mycket bra och innehållsrik pinot noir. Extremt drickbart vin från ett sympatiskt familjeföretag med höga ambitioner.

2004 Voss Estate Pinot Noir (Martinborough, New Zealand)

2004 Mont Tauch Fitou L'Exception

Lammracks med tabouleh ikväll efter dagens skidpremiär. Vi provar en ung barrique-lagrad sydfransos. Det här är ett av toppvinerna från det ambitiösa kooperativet i Fitou. Druvsammansättningen domineras av syrah, men grenache och carignan finns med i mixen. Stockarna är gamla, skördeuttaget låga 25 hl/ha, och 10 hektar går till detta vin.

Vi drack årgång 2000 i juni 2005 till utegrillat, samtidigt som vi avnjöt kooperativets 1998 Terroir de Tuchan i fullmogen version. Nollnollan av L'Exception hade då hunnit få fina mognadstoner. Doften i nollfyran är lite knuten, men här finns en dov kryddig syrahfrukt med drag av björnbär och salmbär. Plus en hel del rostad ek och vanilj, samt lite fårfett. Smaken är god och sötfruktigt generös, men fortfarande lite för ung och kärnigt åtstramande. Sparas något år för en mer gjuten upplevelse. Årgång 2001 finns på rea i BS för 129 kr, men vi har inte testat den.

2004 L'Exception (Les Producteurs de Mont Tauch, Fitou)

2003 Domaine Gauby Vieilles Vignes

Domaine Gauby, nordväst om Perpignan, är en av de intressantaste producenterna i det nya Roussillon. Här har man levererat druvor till kooperativet i generationer, men sedan 1985 buteljerar Gérard Gauby sitt eget vin. Odlingarna är biodynamiska sedan 2001, skördeuttaget lågt (30 hl/ha), jorden kalkrik med gamla stockar - bland annat hundraåriga carignan. Grenache utgör 60% av druvorna till detta vin, carignan 20%, medan resten består av syrah och mourvèdre. Saltå Kvarn importerar vinerna till Sverige, men hittills bara för restaurang. Den 15 januari släpptes det här smakprovet.

Eventuella fördomar om oborstade alkoholbomber från varmaste södern kommer snart på skam. Här får vi förföriska skogsbärsdofter med hallon i förgrunden, örter som timjan och kåda, samt lite körsbärs-kärna eller bittermandel. Vinet är inte alls tungt eller eldigt, utan påtagligt silkesmjukt, generöst och harmoniskt balanserat. Syrorna är kanske lite åt det låga hållet, men avslutningen är lång och riktigt god.

Det är i snällaste laget för vår ryggbiff, där sitter en bordeaux bättre. Däremot är det hur gott som helst att dricka på egen hand, medan vi tittar på klart mindre harmoniska fransoser i Michael Hanekes "Dolt Hot". Vinet tjänar på att karafferas minst en timme i förväg.

ps. Från och med 2009 importeras Domaine Gauby av WineTrade Sweden.

2003 Côtes du Roussillon Villages Vieilles Vignes (Domaine Gauby, Calce)

2004 Castillo Perelada La Garriga Samsó

Samsó är en druva vi varken hört talas om eller smakat för. La Garriga är undervegetationen som hela medelhavsområdet är fullt av. Castillo Perelada är en storproducent, del av en av Kataloniens rikaste koncerner. Man har enorma arealer i DO Empordà-Costa Brava, och dessutom 50 hektar i DO Priorat. Slottet ligger nära franska gränsen i Perelada ungefär i höjd med Cadaques, känt som Salvador Dalis hemvist. Profilen på vinsortimentet är klart internationell, oftast med cabernetdominans, som i deras mest kända vin Gran Claustro.

2004 La Garriga är ett helt originellt vin. Vi blir inte kloka på doften som påminner om en massa saker - ändå är helheten obekant. Doftspår som nypon, drottningsylt, aloe vera, lagerblad, kanel och fatvanilj far förbi. Smaken är ung, mjukt fyllig och rätt god. Faktiskt finns klart tydliga drag av nyponsoppa, och balansen är något för syrafattig för våra gommar, men de 14,5 procenten märks inte något särskilt. Vi trodde nog det skulle vara mer av en smäll på käften. Kul att prova, men bättre kan man i Katalonien, det vet vi av erfarenhet.

2004 La Garriga (Castillo de Perelada Vinos y Cavas, DO Empordá-Costa Brava)

2002 Château Beychevelle

Vi beslutar oss för att vi behöver en rejäl uppryckning efter det nedslående smakprovet från Graves. Så vi fortsätter på temat bättre bordeauxslott från den svaga årgången 2002. Turen har kommit till Château Beychevelle, numera med bra renommé och japanska Suntory i ryggen efter ett helt sekel av medelmåttighet. Lagom till avsmakningen får vi besök av en frankofil och vinet vinner troligen på att vi pratar Frankrike en lång stund. Doften har en god, rund och djup lakritstonad frukt med typisk blyertspenna och lagerblad. Smaken är rätt lätt, men läskande, stilfull och i hyfsad balans. Inte riktigt lika bra som nolltvåorna från Chasse-Spleen eller Poujeaux, och lite dyrare, men ändå klart god både innan maten och till kvällens extra hängmörade ryggbiff.

2002 Château Beychevelle, Saint-Julien 4ème Cru Classé, Bordeaux

2000 Château du Mayne

2000 var decenniets årgång i Bordeaux. Vi gör oss beredda att smaka vad vi tror är en lätt, men bra och mogen, representant för årgången. Istället får vi en tunn doft av gräs och grön paprika, följt av en fadd smak utan stringens eller innehåll. Lättsam och läskande, föreslår S. Men utan friska syror faller också det tyvärr platt. Priset, 89 kr? Då hade det varit förlåtligt. För 142 kr är det bara bedrövligt. Tillbaka till skolbänken, Carl-Jan. Alla andra råder vi att köpa Crozes-Hermitage Les Launes. Ska det nödvändigt vara Bordeaux till samma pris; ta Château Reignac eller Château des Annereaux istället. Straffet (som egentligen är en ynnest) blir att få ingå i husets matlagning.

ps. Efter tre dagar i öppen flaska har vinet oväntat nog inte oxiderats, utan faktiskt blivit något bättre. Ok då, låt gå för lättsam och läskande...men fortfarande inte alls värt priset (grmmpf..)

2000 Château du Mayne (J L Perromat, Cérons, Graves)

2002 Dopff & Irion Riesling Vorbourg

Måndag, ny arbetsvecka och fiskpinnar med majonnäs och lättstuvad bladspenat. Men vänta, det kan bli riktigt bra. Vi jämför två mogna franska vita bekantingar, båda härligt typiska för sitt ursprung. Först ut: 2002 Dopff & Irion Riesling Vorbourg, ett vin som har blivit mycket uppskattat här hemma hos oss under tiden som gått sedan det släpptes. Vorbourg är en lite enklare Grand Cru från Rouffach i varma södra Haut-Rhin, av den fina årgången 2002. Doften är stor och elegant, med fina mognadstoner. Massor av aptitretande dieseldoftande mineraler, ananas, ljuvlig honung, liljekonvalj, nötter, gula äpplen. Syrorna är ståliga och vinet är helt torrt, därför perfekt till mat, inte minst stekt som ikväll. Vi älskar god riesling, inte minst den här. Drick nu och tre år framåt. Just nu finns ett fåtal flaskor kvar i landet - så skynda...

2002 Riesling Grand Cru Vorbourg (Dopff & Irion, Riquewihr, Alsace)

2000 Castello di Fonterutoli Siepi

Siepi är toppvinet från Castello di Fonterutoli, gjort av lika delar merlot och sangiovese från superba vingårdar runt Castellina in Chianti. Ofta är det ett av Toscanas bästa viner, med stående prenumeration på Tre Bicchieri i Gambero Rosso. Vi provade nyligen årgång 1997. Den hade utvecklat tydliga drag av julmust som vi inte var helt sålda på. Årgång 2000 köpte vi för några år sedan, och redan då var det ett riktigt smarrigt och harmoniskt vin. Nu möts vi liksom hos nittiosjuan av en frisk mintig fläkt, ungefär som mintchoko eller after eight. Minten leder vidare till eucalyptus och andra örter som timjan. Men vi får ingen julmust eller cola den här gången, inga stalltoner, inte alltför dominant ek. Bara ren förförisk frukt som påminner om körsbär i likör. Smaken är otroligt tät och koncentrerad i mitten, eftersmaken lång. Den påminner om en riktigt fint extraherad hemkokt hallonsylt. Tanniner och syror är sammetslena och helt infattade i smaken. Vinet är helt sensationellt gott, den enda invändningen att det är aningen för syltigt. Vi bedömer att vinet är perfekt just nu med bra balans mellan mognad och fräschör. Sparas till efter maten för att njuta av alla smaksensationerna för sig själva.

2000 Siepi Toscana IGT (Mazzei in Fonterutoli)

1996 Comte Audoin de Dampierre Grand Vintage

Vår godaste champagne just nu slår till igen. Mikroskopiskt fina bubblor kvillrar i en gyllengul färg. Massor av jäst i första doften öppnar upp mot rik citrus som lemoncurd och grape, och avslutningsvis får vi doft och smak av nötter, särskilt hasselnötcreme. Moget, läckert och helt underbart! Cuvéen domineras av 65% pinot noir-druvor från premier cru-odlingar i Avize. Men i våra munnar framstår snarare karaktären av de 35 procenten chardonnay, när druvan är som bäst. Vinet har just bytt årgång till 1998. Den som lyckas hitta en kvardröjande flaska från 1996 har våra varmaste lyckönskningar.

1996 Comte Audoin de Dampierre Grand Vintage Brut (Chenay, Champagne)

2005 Jean de Chaudenay Chablis

Årgång 2005 var lyckosam i bourgogne och chablis. Nu börjar vinerna komma ut på marknaden, och det är dags att smaka. I somras prövade vi den första: Petit Chablis från La Chablisienne, som är sensationellt bra och generös för att vara den enklaste appellationen i chablis. Vi har aldrig smakat något från Jean de Chaudenay (som är en underetikett från Jean-Marc Brocard) förut, så vi är lite nyfikna. Doften är egenartad och vegetal med nässlor, flinta och vått ylle av det mindre eleganta slaget. Smaken överraskar tyvärr negativt med fler gröna toner som avkok på sparris och skockor - ingen hit till räkorna. Tydlig jordbeska kombinerat med förvånansvärt dålig spets i syrorna summerar en svag prestation, som hamnar i plastburk för infrysning och förhoppningar om ett nytt liv i matlagningens sköna värld. Undvik det här vinet och ta något från La Chablisienne eller Drouhin istället.

2005 Chablis (Jean de Chaudenay, EMB à Préhy)

2001 Barbaresco Sorì Paitin Vecchie Vigne

Vi stannar i Piemonte till majskycklingen, men växlar upp till femtiotre år gamla nebbiolostockar från Neive i trakten av Alba. Vi får en djup doft omsvept av mineraler, med härligt vinös bonnighet, lite vinjäst och stråk av stall. Här finns mustig intensiv hallonfrukt med lakrits, högklassiga tanniner och god längd. Mycket gott och tillgängligt nu, men lagras för full utdelning. Ett karaktärsfullt toppenvin som fortfarande finns kvar i Malmö och Göteborg.

2001 Barbaresco Sorì Paitin (Pasquero-Elia, Bricco di Neive, Piemonte)

2004 Fontanafredda Eremo Langhe Rosso

Ny årgång av favoriten Eremo. Fontanafredda är den största producenten i Langhe (området där Barolo är legendariskt och Barbera länge varit vardagsvinet). Vi besökte deras vinslott 1999 - då tyckte vi bara att deras 1990 Barolo Riserva var värd att köpa. Sen dess har mycket ändrats, trots storleken håller man numera hög klass över hela linjen. Men Eremo har vinmakaren Danilo Drocco korsat vardag med fest och produkten är snudd på oslagbar. Förra årgången 2003 var inte optimal, även om vinet blev gott ändå. Så nu är vi nyfikna på vad det mer normalt tempererade året 2004 har att ge.

En hel del, svarar våra näsor: först smörkola, sedan röd frukt som hallon och röda vinbär, därtill rosor, viol och lakrits/anis. Smaken är ursnyggt balanserad, på samma gång insmickrande och stram. Dels finns en utvecklad mjukhet, dels friska syror och kärnfruktiga tanniner som ringer kvar länge. Den här versionen av Eremo är ännu bättre än förra året. Med sin vitvinslika fräschör är vinet perfekt till lite rustika antipasti som vildsvinskorv och fårost. Som bonus passar vinet till det mesta annat vi kan komma på. Husets vin?

2004 Eremo Langhe DOC (Fontanafredda, Serralunga d'Alba, Piemonte)

2003 Farnese Colline Teramane

Har ni möjligen svängt ihop en pizza efter egen design på fredagskvällen? Med durumvete, mozzarella, skinka, champinjoner kanske? Och tomatsåsen spetsad med balsamico, vitlök, basilika och novello? Då är det här vinet ett hett tips - fullpackat med allt som är typiskt Italien: körsbär med bra drag, lite ek, örter, tanniner, syror, liten kärnbitterhet. Tätt, balanserat, välstrukturerat, helt enkelt riktigt gott!

Och vinet är så mycket bättre än man förväntar sig till priset - man får god valuta för pengarna i Abruzzo. Vi provar mot klart dyrare 2004 Belguardo Bronzone från Mazzei i södra Toscana - och föredrar montepulcianons intensiva frukt framför morellinons gumptunga fatbehandling. Vinet blev lite förbigånget av de svenska vin-skribenterna, men går just nu åt med rasande fart. Köp idag!(på SB byter vinet just nu årgång till 2004).

2003 Montepulciano d'Abruzzo Colline Teramane DOCG (Farnese Vini, Ortona, Abruzzo)

2004 La Spinetta Pin

Superstjärnorna La Spinetta bjuder på nyavärldenversionen av Piemonte. Druvmixen är nebbiolo, barbera och cabernet. Mycket och snyggt genomförd ekfatskaraktär är ett genomgående drag i deras viner.

2004 Pin är fortfarande purungt tuff - men redan insmickrande god. Doften har faktiskt drag av speysidewhisky med sina fattoner av smörkola, lakrits, tobak och söt alkohol. Men ursprunget är ändå otvivelaktigt italienskt med mineral, bittermandel, viol, hallon, mörka körsbär och cassis. Munnen full av superkoncentrerad frukt, kärniga tanniner och härligt höga syror. Vi har provat flera äldre årgångar tillbaks till 1996 och det är kul att se hur de olika druvorna tar huvudrollen i olika årgångar. Lagring är förstås tacksamt, men Pin är busgott även som ungt.

Nollfyran tycks redan vara slutsåld... men i februari kommer jättegoda och klart billigare Barbera Ca' di Pian, så håll utkik! I kväll dricker vi Pin till renkalvsadel med gräddsås. Bra också till smakrika ostar, minns vi från timmarna efter nyår.

2004 Pin Monferrato Rosso (La Spinetta)

2003 E. Guigal Crozes-Hermitage

Guigals Crozes-Hermitage är en medelfyllig och balanserad representant för det varma året 2003 - varken kokt, syltig eller eldig. Vinet är gjort på inköpta syrahdruvor från bra lägen i fyra byar inom Crozes-appellationen.

I glaset har vinet en blåröd färg, inte alltför tät. Det händer en hel del när det får luft. Först är doften rätt knuten och örtig. Efterhand öppnar den upp sig betydligt med cassis och järniga mineraltoner. I munnen känner vi en del hårt uppstramande lingonsyror och en god kärnig bitterhet i eftersmaken. Fatkaraktären är relativt diskret trots den långa tiden - arton månader.

Ett härligt matvin i klassisk fransk stil! I augusti skrev vi att vi tror mycket på lagring och det bekräftas av doftintrycken nu. Den som bryr sig om Robert Parker kan glädjas åt att han delade ut 91-94 poäng - ett uppseendeväckande högt betyg för ett vin i den här prisklassen, och kul med tanke på att vinet inte är typiskt "parkeriserat" med extra allt. Prisnivån är ungefär densamma i Frankrike och här hemma.

Till pytt i panna på lamm och entrecote.

2003 Crozes-Hermitage (E. Guigal, Ampuis, Rhône)

2002 Wegeler Oestricher Lenchen Riesling Spätlese

Funderar ni på äpplen, päron, mandarin, ananas, melon, aprikos till dessert? En fruktsallad kanske? Varför inte dricka efterrätt istället, med perfekt balans mellan syra, sötma och mineral. För elva år sen när vi övernattade i Beilstein am Mosel myntade S begreppet "lyckovin". Det var en 1994 Lippmann Mesenicher Deuslay Auslese. Här har vi en ny kandidat från den fina årgången 2002. Samma snälla 8% alkohol, men frukt och syror som är allt annat än mesiga. Rekommenderas varmt, lagra fram dieselångorna den som vill. Observera priset - ynka 97 kr!

2002 Oestricher Lenchen Riesling Spätlese (Weingut Geheimrat J. Wegeler, Oestrich-Winkel, Rheingau)

1997 Castello di Brolio

Sist ut i kvartetten av förmodat mogna nittiosjuor har vi 1997 Castello di Brolio. Det här är vinet som har mest kvar att ge i framtiden. Precis som i 1997 Fontalloro finns en tydligt stenig mineralitet i doften, med likartade drag av stall, läder, torkad frukt, körsbär och choklad. Stalligheten är mindre uttalad än i Fontalloro, doften är mer återhållet elegant, fortfarande lite knuten. Smaken har god söt frukt med bra tät mittsmak, men med klart mer knutna kärntanniner. Syrorna är yngre än hos Fontalloro, Brolios nittiosjua har en stram struktur. Nittioåttan har varit färdig ett tag, men det här vinet har fortfarande framtiden framför sig, vilket vi verkligen uppskattar - nu när vi har en låda kvar. 2003 som finns att köpa nu behöver man inte alls vänta på, det tycks inte alls vara lika ägnat åt lagring.

Till pappardelle bolognese, parmigiano och pecorino sardo.

1997 Castello di Brolio (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)

1997 Fèlsina Fontalloro

Dags för nästa mogna läckerhet. Mesta delen av druvorna kommer från den sex hektar stora och kalkrika vingården Fontalloro i Castelnuovo Berardenga i sydligaste och varmaste delen av Chianti Classico. Producenten Fattoria di Fèlsina gör vinet på 100% sangiovese, och det är ett av de mest kraftfulla viner av den druvan vi smakat, jämsides med Villa Cafaggios San Martino och Castello di Brolio.

Upp ur glaset stiger en tätt packad doft med stall (bonnigare än Tignanello), steniga mineraler (klart fler än Tignanello), torkad frukt, intensiva surkörsbär och jovisst - lite julmust. Men inte så det stör. Smaken är äntligen helt mogen (vi har gjort flera tappra försök, senast för mer än ett år sen) men bäst av allt: syrorna är fortfarande friska, rätt höga och livliga och garanterar en viss framtid (tanninerna är också klart tuffare än hos Tignanello). Det här var tidigare ett bråkigt monster - nu är det en vildhäst som överraskande satt sig ner på bakbenen och låter oss kliva på. Fem flaskor kvar, de håller några år till.

Till pappardelle bolognese med massa parmigiano.

1997 Fontalloro IGT Toscana (Fattoria di Fèlsina)

1997 Antinori Tignanello

Förra gången vi drack det här vinet serverades en besvikelse. Snällt, mjukt och menlöst.  Kanske säger det mer om de märkliga vägar lagringsviner faktiskt kan ta. Vi hoppas alltså fortfarande, och tror att denna hyllade nittiosjua av Antinoris famösa supertuscan är redo för ren och oförfalskad njutning utan mat. Möjligen i sällskap med ett par skivor pecorino sardo dolce.

Och japp, visst är den redo för det. Doften är urgod: stall, läder, körsbär, hallon - idag slipper vi julmusten från igår, tack och lov. Smaken är i perfekt balans och helt rätt för vårt drickasjälvsyfte - alla ekfat och cabernettanniner har integrerats i vinet, som ändå har kvar en ungdomlig saftighet med uppfriskande syror. Det handlar om elegans före kraft. Det är sangiovese när den är som flörtigast, harmonisk på ett sätt som leder tankarna till spanska godingen Alion. Trots allt ös i frukten är den förvånansvärt frisk och lättsam, för att vara en supertoskanade från ett "superår". Som gjort för vinamatörer i ordets sanna bemärkelse.

1997 Tignanello Toscana IGT (Marchesi Antinori, Firenze, Toscana)

1997 Castello di Fonterutoli Siepi

Äntligen har det gått tio år sedan den legendariska årgången i Toscana. Kan det vara dags att smaka på Siepi, Fonterutolis rosade toppvin, undrar vi? Druvblandningen är 50/50 av sangiovese och den mer snabbmognande merlot - det borde väl vara moget nu? Här hemma såg vi aldrig till den, men vi hittade den för sex år sen hos den lilla italienspecialisten Cibi e Vini ude paa Christianshavn.

Första doften kommer som en mintig fläkt upp ur glaset med torkad frukt, blommiga övertoner, läder, stall och söt stekt lök (eller är det från spisen...jaja, det doftar hur som helst toppen). Smaken har massor av mjuka tanniner från ny ek och tät supermogen frukt med ljuva merlotdrag, och stram eftersmak med lite kärnbittra korinter. Det lovar riktigt gott!

Sedan luftar sig vinet en timme och vi dricker det till entrecôte med stekt lök i simmig rödvinssky, puy-linser och grillad paprika. Men nu har doftspektrat ändrats och den för mogna toscanare ganska vanliga julmust/cola-doften överskuggar andra mer spännande aromer. Amerikanerna kanske jublar när vinet känns bekant - men inte vi.

Hädanefter avstår vi från att låta mogna toscanska ädlingar vara ute för länge i friska luften. Till maten är vinet förhållandevis mjukt, det underordnar sig och ackompanjerar de höga smakerna, men efter maten känner vi att koncentrationen, storleken och ektanninerna i vinet ändå är av det tuffare slaget.

Som jämförelse var 2000 ljuv och lättsam redan när den släpptes, 2001 var fin men tuff provad på en italiendag för två år sen. 1999 ligger till sig, och 2003 som säljs nu har vi inte smakat. Den som händelsevis undrar kan lugnt spara sin Siepi nittiosjua upp till fem år till, om lagringsutrymmet är svalt - och dricka den åt det svala hållet direkt efter dekantering.

1997 Siepi Toscana IGT (Marchesi Mazzei in Fonterutoli, Chianti Classico, Toscana)