Äntligen har det gått tio år sedan den legendariska årgången i Toscana. Kan det vara dags att smaka på Siepi, Fonterutolis rosade toppvin, undrar vi? Druvblandningen är 50/50 av sangiovese och den mer snabbmognande merlot - det borde väl vara moget nu? Här hemma såg vi aldrig till den, men vi hittade den för sex år sen hos den lilla italienspecialisten Cibi e Vini ude paa Christianshavn.
Första doften kommer som en mintig fläkt upp ur glaset med torkad frukt, blommiga övertoner, läder, stall och söt stekt lök (eller är det från spisen...jaja, det doftar hur som helst toppen). Smaken har massor av mjuka tanniner från ny ek och tät supermogen frukt med ljuva merlotdrag, och stram eftersmak med lite kärnbittra korinter. Det lovar riktigt gott!
Sedan luftar sig vinet en timme och vi dricker det till entrecôte med stekt lök i simmig rödvinssky, puy-linser och grillad paprika. Men nu har doftspektrat ändrats och den för mogna toscanare ganska vanliga julmust/cola-doften överskuggar andra mer spännande aromer. Amerikanerna kanske jublar när vinet känns bekant - men inte vi.
Hädanefter avstår vi från att låta mogna toscanska ädlingar vara ute för länge i friska luften. Till maten är vinet förhållandevis mjukt, det underordnar sig och ackompanjerar de höga smakerna, men efter maten känner vi att koncentrationen, storleken och ektanninerna i vinet ändå är av det tuffare slaget.
Som jämförelse var 2000 ljuv och lättsam redan när den släpptes, 2001 var fin men tuff provad på en italiendag för två år sen. 1999 ligger till sig, och 2003 som säljs nu har vi inte smakat. Den som händelsevis undrar kan lugnt spara sin Siepi nittiosjua upp till fem år till, om lagringsutrymmet är svalt - och dricka den åt det svala hållet direkt efter dekantering.
1997 Siepi Toscana IGT (Marchesi Mazzei in Fonterutoli, Chianti Classico, Toscana)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar