1999 Casalferro vs. 1999 Castello di Fonterutoli

Det är sådana här flaskor som påminner oss om fördelarna - och problemen - med lagring. För tre år sedan kunde vi ge bort ett par flaskor 1999 Casalferro i en blandlåda till en väninna som fyllde 40. För ett par år sedan var det dags att börja smaka på de kvarvarande. Förra året knäckte vi en till. Båda smaknoteringarna finns att läsa på Cellartracker. Vi var redan då mycket positiva. Men det är först nu som allt har trillat på plats i fullständig harmoni. Inget går upp mot ett moget vin som landat rätt...

Ur flaskhals och karaff bjuder 1999 Casalferro på en stor, djup doft av färsk, fruktig virginiatobak. Buteljen innehåller en rejäl fällning. Glaset är mörkt, bruntonat, sammetsrött. Redan under karafferingen gick det inte att undgå den öppna, utåtriktade karaktär doften antagit. Vi sniffar i glaset och finner en helt underbar mognadsutveckling. Wow, så gott! Casalferro är gjort i en modernare stil än Castello di Brolio, med gott om mörk fatrostning. Åldern har nu integrerat alla sådana aromer. De finns där men ingår i en större helhet. Choklad, mint, stalligt läder, julmust, katrinplommon, övermogna körsbär och vanilj. Senare på kvällen inslag av bränt socker och smörkola, till sist klart mest av stenmineraler. Som så ofta med komplexa upplevelser känns det lite futtigt att försöka bena ut beståndsdelarna. Allt ingår i en komplex, vacker och ädel doft!

Smaken har blivit fint syrlig, sammetslen, fyller munnen på ett storslaget sätt och är ändå lättfotad. Mint och kryddor gör sig påminda. Tanninerna är helt nedsmälta, inget motstånd finns kvar. Vinet är i sig själv i perfekt balans. Vi äter vällagrad pecorino sardo till, men tar det lite lugnt med osten för att släppa igenom vinets finess. Den burdust fatuppfostrade ynglingen har blivit en åldrande skönhet med en behaglig, rent av rörande grace! Värt ett par extra poäng...

1999 Castello di Fonterutoli träffar nosen direkt med sina typiska julkryddor. Det är en råare, tuffare doft med jämförelsevis mer av spritiga körsbär, tallbarrsolja och en aning ammoniak från svinstian - förutom de mer förväntade dragen av julmust och plommon. Smaken har mer av bittermandel, märkbar ekbeska, nästan störande eldiga oborstade körsbär i sprit och en del kärva tanniner kvar. Denna flaska har fortfarande karaktär av jobbig tonåring som hojtar från lastbilsflaket med uppkavlade vita jeans. Vår förra flaska av det här vinet kändes harmoniskt och färdigutvecklat. Skillnaden är minst sagt påtaglig (läs gärna noteringarna), en fascinerande variation. Så vi får helt enkelt luta oss tillbaka, vänta ett år till på nästa flaska och hoppas på att de disharmoniska, kantiga dragen ska ge med sig - eller på en bättre flaska....

ps. 1999 Casalferro är minst lika vackert som den 1997 Grange vi provade i onsdags. Snacka om prisvärde...

1999 Casalferro (Barone Ricasoli, Castello di Brolio, Gaiole in Chianti)

1999 Castello di Fonterutoli (Marchesi Mazzei, Fonterutoli, Castellina in Chianti)

Australiensälj hos V & S

Likt totala outsiders är vi på besök i ett av den svenska vinbranschens absoluta högkvarter: det nya, fashionabla huvudkontoret på V&S Group i Marievik. Som om det skulle behövas, vill man tillsammans med jätteföretaget Foster's Group puffa lite extra för det vinland som redan är Sveriges mest säljande: Australien. Förmiddagen bjuder på en frågepanel där de som svarar är Bengt-Göran Kronstam (Sveriges mesta vinskribent, ni vet), Sören Polonius (hyllad chefssommelier på F12 och fyra andra restauranger) och Sara Norell (inköpschef på Systembolaget). Frågeställare är Ulf Sjödin (marknadschef på V&S och nybliven Master of Wine). Som lockbete erbjuds vinerna på bilden ovan (förutom ett femtiotal enklare viner). Vi nappade på inbjudan.


Temat för frågestunden lyder som följer: "Australien - 2007 års vinland enligt konsumenterna. Australiensiska viner toppade försäljningen på Systembolaget under 2007. Det bevisar att australiska viner faller den svenska vinkonsumenten i smaken." Jaha, eller, vad bevisar det egentligen? Panelens deltagare är tyvärr så tandlösa i sina kommentarer till detta påstående att vi blir tvungna att vässa knivarna själva. Jo, det bevisar snarare att våra monopolstrukturer gynnar stordrift och corporate brands som kan leverera stora mängder av samma produkt. Konsumenter som inte är insatta eller orkar leta väljer helt enkelt de produkter som exponeras mest i butiker, via marknadsföring och press - viner som alla andra köper. En självgenererande spiral, som förstärks av systemets modultänkande. Det som säljer mycket säljer mer, det som säljer lite säljer ännu mindre. En möjlig debatt om modultänkandet dyker upp men självdör i sin linda. Ingen är här för att debattera.

"Har konsumenten möjlighet att påverka produktutvecklingen inom vinindustrin och vinutbudet på den svenska marknaden?". Vilken fråga, den känns fel ställd. Återigen består svaren av tandlöst snömos av allra mest diplomatiska slag. Gaaahh! Vi får lust att skrika:
det blir inga intressanta viner i en produktion som utgår från marknadsanalyser, nationella kundgruppsprofiler, kemilabb och sensoriknissar. Intressanta viner kommer ur vinodlarens passion att ge uttryck för växtplatsen, områdets druvor och traditioner, att både bevara och förnya. Möjligen har kemisterna gjort plonket bättre. Men vi kommer alltid att betala extra för personlighet och småskalighet istället för väl tilltagna marknadsavdelningar hos superbrands - för att fånga upp ett ord som förtjust fläktar förbi vid provningsbordet...

"Programmet bjuder också på en Blending workshop där deltagarna får möjlighet att ta fram sitt egna australiensiska favoritvin som sedan kommer att analyseras och kvalitetssäkras av en oberoende sensorisk panel. Därefter kommer vinet att skickas till vinmakarna på Wolf Blass vingårdar i Australien för att de ska få bättre insikt i vilken typ av vin som efterfrågas på den svenska marknaden".
Bengt Frithiofsson är dagens enda olydiga elev och undrar vad som egentligen menas med detta. Och visst, vad ska man egentligen säga? Med tre möjliga ingredienser en shiraz, en cab och en sangiovese är amatörblenderns uttrycksmöjligheter något begränsade. Blanda vin verkar kul, men det kan man ju göra hemma med ett mätglas och några endruvsviner. Vad man inte kan göra hemma är att vertikalprova fyra årgångar Penfolds Grange och toppa med den unika cuvéen Penfolds Block 42....


1997 Grange ser oxblodsfärgat ut, med lite bruntoner. Det finns härliga tredjehandsaromer av undervegetation och mogna fattoner i doften, med inslag av lakrits, tobak och cigarrlåda. Både mintig fräschör och utvecklad unknad. Smaken är påtagligt mjuk, plommontonad, behagligt avrundad och helt drickfärdig. Snabbmognad! Europeisk skala vad gäller storlek och intensitet. Vilket vackert vin! Påminner en del om mogen hermitage. (14%) RP94, WS92.

1999 Grange är en annan historia. Mörk purpur med blåton. En örtig, kryddrökig doft med märkbara grönt vegetativa inslag av barrträd och eucalyptus. Smaken är björnbärig och riktigt tufft tanninrik, mest av alla fyra vid första smakprovet. Ett lite svalare år. Bättre vid andra smakprovet. Växer. Behöver minst tre år till på rygg. (14%) RP92, WS94.

2001 Grange är djupt blårött. Här finns en mycket renfruktig doft som appellerar stort vid första sniffen. Mint och mörk choklad ramar in de mogna mörka björnbären. Detta är shiraz och inget annat. Rejält intensiv smak med mogna tanniner som först tycks lätta, men växer fram och blir rejält mycket tuffare vid andra smakprovet. (14,5%) RP98, WS93.

2002 Grange är ogenomskinligt blålila. Här finns en mer knuten men ren doft av björnbär och viol. Stor smak med tät frukt och en balans som mer framhäver vinets höga fruktsyror än de mogna tanninerna. Trots det tapetseras gommen fullständigt av detta fortfarande purunga vin. (14,5%). RP98, WS95.


Allihop bleknar nästan i jämförelse med 2004 Penfolds Block 42 Kalimna Cabernet Sauvignon. Vinet kommer från Penfolds äldsta vingård och cabernetstockarna är 125 år gamla - de äldsta i världen! De växer som bush vines i en salig röra, och ålar iväg längs med marken så att druvklasarna måste stöttas med halm. Endast fem versioner har gjorts sedan 1962. Till vardags hamnar druvorna i Grange och i Bin 707. Vinet fick endast 13 månader på nya mediumrostade 300 liters ekfat. Denna flaska är försedd med skruvkapsyl. Hälften av buteljeringarna fick naturkork, för att man skulle kunna följa eventuella skillnader i mognadsutveckling. Tydligen lär den gå något fortare med traditionell kork - trots att flasklagring av kemisterna bevisats vara en reduktiv process, inte en oxidativ.

Innehållet i glaset ser ut som blårött bläck. Vi doftar. Doften står som ett spjut ur glaset med en surrealistiskt övertydlig, hallucinogen version av cassis eller svarta vinbär som reducerats till essens. Smaken är helgjuten som ett kassaskåp och ändå mycket elegant. Kopiösa mängder av tanniner, ändå lena som choklad, badande i en pool av tät cabfrukt. Det liknar mest ett fatprov - en jättebaby som förtjänar ett decennium eller två i källaren. Wow, vilket vin! 100% cabernet sauvignon. (13,2%) RP96, WS97.

There is no such thing as a free lunch. Man bör inte hacka och klaga när man blir bjuden. Man bör inte heller plocka körsbär. Men vi kan inte komma ifrån att V&S, trots spjutspetsarna från Penfolds, står för mycket av det vi inte gillar med den svenska vinimporten. Man kommer osökt att tänka på Blå Tågets gamla dänga "Staten och Kapitalet". När vi hjälpte en väninna med idéer till restaurangens vinlista, gick vi efter hennes önskemål genom V&S sortiment (de erbjuder restaurangerna förmånliga betalningsvillkor, månader i efterhand). Och maken till tråkigt utbud får man faktiskt leta efter. Ja, några fler vertikalprovningar hos V&S lär vi väl inte bli bjudna på. Men vi är oberoende och vi säger vad vi tycker. Vi har inga andra lojaliteter än våra smaklökar...

ps. Läs också systembolagets pressmeddelande från förra våren.

Champagnedag på Grand Hôtel

Att prova dryga hundratalet skumpor på en eftermiddag är både ljuvligt och förvirrande. Emellanåt är smaklökarna schack matt, andra ögonblick infinner sig en oväntad klarsyn. Det beror förmodligen även på vad som finns i glaset. Precis som det ska vara alltså. Ska vi sammanfatta kort, så är det de mindre producenterna som förtjänar den största nyfikenheten. Hos dem får man gott om personlighet, karaktär - och mer upplevelse än man betalar för. Några större hus bjöd också på fantastiska smakprov i den dyrare ändan av sortimentet...



Dagens bästa:

NV Veuve Fourny Blanc de Blancs Brut Nature är som namnet antyder en champagne utan tillsättning av dosage. Ingen make-up, inget att gömma sig bakom. De huvudsakliga årgångarna är 2004, 2003 och 2005. Dessutom ingår hela 40% reserve-vin, vilket märks när vi smakar. Doften bjuder inte oväntat på mussel- och ostronskal och salta, jodmättade havstoner. Smaken är oväntat rik och maffig för den här typen av vin, och fyller hela munnen. Inte vass och snipig, utan balanserad och harmonisk med stor fräschör - vi faller pladask och börjar redan hallucinera om skaldjursmiddag. Roligare än flera andra zero-dosage-viner vi provat, exempelvis Ayala. (Caveau)

2002 Veuve Fourny Vertus Premier Cru Blanc de Blancs Millésime har en fokuserad doft med koncentrerad citrusfrukt och nötter. Det här skulle vi kunna sniffa på i en timme. Ren, skön munkänsla. Ingen malolaktisk jäsning. Hustypiskt låg dosage. Superb nu, ännu bättre i framtiden. Bland dagens första glas och ett av de godaste. Minst lika läckert som Cuvée "R". Ett superfynd för källaren som inte gör ont nu. Finns även på magnum. (Caveau)

NV Cuvée "R" de Veuve Fourny har redan i lördags fått vår rättmätiga hyllning. 80% CH 20% PN. En del batonnage och nio månader sur lie i gamla burgundiska ekfat från fabrikanten "François Frères" har bidragit med en smått bourgognelik fetma. Samtidigt noterar vi nu blommiga övertoner i en speciell doft med många intressanta aspekter. Den rika smaken ropar efter olika matmatchningar. Den sympatiske Charles Fourny rekommenderar foie gras, hårda ostar - ja till och med parmesan! (Caveau)

NV Jacques Selosse Brut Initiale är samma degorgering som släpptes i december 2007 och som vi testade ett par veckor senare. Den är helt igenkännlig i sin skrattretande ungdomliga, blommiga karaktär av liljekonvalj. Mycket lovande vin! Med tanke på hur krämig, nötig och läckert utvecklad 2006 års version redan hunnit bli, är det verkligen synd att dricka den senast släppta nu. Vi ligger på flaskorna, minimum ett par år. (Vinalliansen)

1993 de Venoge Grand Vin de Princes Blanc de Blancs. Grand cru-druvor från Cramant, Avize, Oger, Le Mesnil. Oj, det vattnas i munnen vid blotta anblicken av vinet i dess anslående flaska - och de legendariska bynamnen. Rik färg i glaset. En doft, en sipp. Wow! Doft och smak är i perfekt balans och vinet är i en perfekt fas just nu. Ord känns verkligen fattiga i ett sådant här sammanhang. Kort och gott: finess, mognad, välavvägda oxidtoner, gräddighet, smörighet. Stor upplevelse, väldigt lite vätska - en centiliter? (Enjoy)

1995 de Venoge Louis XV är den nya prestigecuvéen, ett imponerande vin, tappat på lika uppseendeväckande flaska. 50% PN, 50% CH. Tar över stafettpinnen som toppvin från de Venoge. Knuten, fint vinös och komplex doft med valnötter och smör. Mycket behagfull, fortfarande ung, stram och knuten smak. Stor potential för en lång framtid. (Enjoy)

NV Roger Coulon Cuvée Prestige Les Coteaux de Vallier kommer från en speciell lieu-dit och har spenderat åtta år på jästfällningen. 80% chardonnay, 20% pinot noir. Dosagen är föredömligt låg, 4 gram. Doften är imponerande, både smörig och med tydliga autolytiska drag från jästfällningen. Smaken är inte ikapp, här finns gott om unga, stramt örtiga drag idag. Ändå otroligt fin. Om fem år borde allt vara i balans. Verkligen lovande! (Delighthouse).

NV Gosset Celebris Blanc de Blancs Cuvée Extra Brut är en blandning av åren 95, 96, 98 och 99. Doften är komplex, brödig och kryddig med tät citrus, champinjoner och undervegetation i höstskog. Skönt svulstig, citruspackad, komplett smak med stor längd. (Divine)

1998 Gosset Celebris Vintage Extra Brut är en mix av 64% CH och 36% PN. Doften är stor och komplex: här finns rökiga mineraler, mogen honungstonad frukt och övertoner av blommor. Smaken är stram och riktigt läcker, med mer att vänta i framtiden. Vi jämför med föregående vin, som är mer tillgängligt nu. Extra trevligt att Celebrisvinerna serverades ur karaff. (Divine)

2003 Gosset Celebris Rosé har en riktigt stor, generöst fruktig och maffig doft och smak. Syrorna imponerar för årgången. En helt charmerande, superambitiös matrosé. Packad med mogen röd bärfrukt. (Divine)

1998 Nicolas Feuillatte Cuvée 225 har en blommig, smörig, brödig och gräddig doft. Smaken är utvecklad, riktigt god och väl balanserad. En ekfatslagrad cuvée på 50% PN och 50% CH med lite högre dosage, 10 gram/liter. På denna nivå är den ett kap till jämförelsevis rimligt pris. (Philipson & Söderberg)

1998 Nicolas Feuillatte Palmes d'Or är toppcuvéen gjord på 60% PN och 40% CH. Med detta namn är kopplingen till glamouren på filmfestivalen i Cannes solklar. Mycket komplex doft med vita blommor och tydliga röda bär av pinot noir. Ojojoj, vilken fyllig, krämig smak. Imponerande! (Philipson & Söderberg)

NV Zoémie de Sousa Brut Merveille produceras ekologiskt sedan 1986. Druvorna är en mix av alla tre sorterna och kommer från egna vinstockar. Vinifikation på ekfat ger vinet en skön rondör. Karaktär av citrus och torkad frukt. Mycket god och tilltalande skumpa till ett riktigt bra pris - 326 kr. (Champagneshop)

NV Zoémie de Sousa Brut Désirable är en ren chardonnay vinifierad på ekfat varav 15% var nya. Fantastiskt fin frukt!! Jättegott och välbalanserat, men upplevelsemässigt bara ett steg upp från föregående. Drygt ett par hundra kronor dyrare. Bör lagras några år för att ge valuta för pengarna. (Champagneshop)

2002 Marc Hebrart Special Club är gjord på 60% PN och 40% CH. Nytt namn för oss, kul! Doften är krämig, smörig och extremt lovande. Smaken är fortfarande ung, med bokna äpplen i en stram kostym. Här finns stor charm och lagringspotential. Specialclub-flaskor är i stort sett alltid ett klipp. (Champagneshop)

1999 Gaston-Chiquet Special Club. Ännu ett nytt namn, tack för det! 70% CH, 30% PN, Hög, fräsch mintig ton - samtidigt finns djup av farinsocker och äppelkaka. Noll smörighet, fräscht, vinöst och upplyftande. Torr, stram brödjästig avslutning. (Champagneshop)

1998 Lanson Noble Cuvée Blanc de Blancs har fått en lång tid på jästfällningen. Exakt hur lång missade vi, men det måste handla om runt åtta år. Detta är en ren, mycket seriös, ädel och storslagen chardonnay med dammig krita, citrus, massor av struktur och strålande slutsyror som lovar gott för en lång framtid. (Chris-Wine)

1998 Pol Roger Cuvée Winston Churchill är tung av legender kring den store premiärministern och hans enorma faiblesse för detta vin. Detaljerna kring druvsammansättning och vinifikation är som vanligt hemliga. Vi finner en enormt läcker, gräddig, krämig doft med inslag av vanilj och ren, fin citrus. Det finns också mognadstoner i spektrat sherry/oxid/champinjoner. En fantastiskt fin definition av begreppet champagne! Det är mycket chardonnay i tilltalet just nu, men det kan man ju säga även om Pol Rogers standardcuvée - som har proportionerna 40% CH, 40% PN och 20% PM. (Ward Wines)

NV Diebolt-Vallois Blanc des Blancs Prestige. Doften ger supertydlig pressad blodapelsin. En klockren träff. Wow, vilket vin! Dagens sista glas - och likaså ett av de godaste. (PrimeWine)

ps. Tack Charlotta på Reisen för trevligt provningssällskap och många bra kommentarer!

2002 Theo Minges Gleisweiler Hölle Riesling Auslese

Ikväll landar vi i allra sydligaste Pfalz, nästan vid gränsen till Alsace. När man kör Südliche Weinstrasse söderut mot fransk-tyska gränsen, är pärlbandet av sagolikt söta byar på östsidan av den nordsydliga sluttningen faktiskt förvillande likt Route du Vin i Alsace. Theo Minges egendom är belägen i Flemlingen, grannby till sluttningarna i Gleisweiler där kvällens vin vuxit. Gårdens odlingar omfattar 23 hektar.

2002 Theo Minges Gleisweiler Hölle Riesling Auslese har en rikt guldgul färg. Doften är underbart läcker och komplex, dessert på flaska! Här finns måttlig petroleum, marsipan, honungsmeloner, aprikoser, kokta päron, ja till och med lite söt blodapelsin. En del botrytis och fina stenmineraler knyter ihop den frestande helheten. Smaken bjuder på en yppig upplevelse där sötman vinner över syrorna. Trots detta är balansen bra, munkänslan är inte alls kladdig, och det vi utlovades i doften levereras med råge i smaken. Marsipantoner, fruktcocktail, lite botrytís. Detta är ett humörhöjande elixir, lättsamt flytande guld. Vi tar pistagenötter till, grönmögelost kan också vara passande sällskap - eller så klarar sig vinet fint på egen hand. Det är given flaska vi dricker ikväll, men tänk ändå att man kan köpa dem för €10 (50cl) på plats!

ps. Det djupnade inte efter ett dygn i kylen, så troligen var åtminstone denna flaska färdigutvecklad. Tack, Vinosapien!

pps. Det är inte vi som ändrat ettan till en tvåa på etiketten. Vi lovar!

2002 Gleisweiler Hölle Riesling Auslese (Weingut Theo Minges, Flemlingen, Pfalz)

2006 Faury Shiraz

Vi grillar ute efter att Street för dagen förvandat knivsöder till något som mer liknar Notting Hill, Portobello eller Camden. Lammfärsbiffar fyllda med fetaost får sällskap av mjukstekt färsklök och paprikor. Därtill röda linser och bondbönor som givits en viss hetta av turkisk torkad röd paprika.

Som vi konstaterade sist vi provade är 2006 Faury Saint-Joseph som gjort för utegrillning. Men vinet utlöser också en diskussion om vad det egentligen är vi har i glaset. Att det inte är höjden av elegans konstaterade vi sist. Men efter omprovningen vill S revidera omdömet ytterligare. Frankofilen fiskade efter en designlösning med giraffer, eldslågor och kanske namnet Mauro kunde få plats på något sätt också - i sanning profetiska ord! Jo, den här doften är verkligen framfusig och tydlig - här finns inget subtilt som kan försvinna utomhus - rejält parfymerad och fruktig på ett sätt som faktiskt skulle kunna kallas nyavärldensyltig! S drämmer till med storsläggan: det doftar boxvin! Nästa dråpslag kommer inom kort: det doftar maceration carbonique - skumbanan, smörkola och parfymerad bärfrukt som en hyfsat fruktpackad beaujolais. S konstaterar iskallt: "What goes up must come down..."

Vi smakar, och syrorna har på ett tydligt sätt rundats av med generös malolaktisk jäsning. Balansen lutar därför åt att den unga frukten kan upplevas som lite bläckig (malört, anis). S avslutar maliciöst med att konstatera att även smaken har drag av boxvin! Dock är vi helt överens om att vinet ändå möter upp maten på ett utmärkt sätt med sin framdrivna frukt, men att de negativa sidorna blir mer märkbara efteråt. Vinet känns "fixat" i källaren. Icke desto mindre kan det göra ett bra jobb till grillen i sommar och de närmast följande. Om nu inte Saint-Joseph var en aningen mer prestigefylld appellation än Crozes-Hermitage hade det faktiskt suttit bättre med en prislapp i nivå med exempelvis Gilles Robins 2006 Papillon. Baksidesetiketten rekommenderar konsumtion vid 4-6 års ålder och hållbarhet i upp till 12 år. Det har vi verkligen svårt att tro, när strukturen i syror och tanniner är så snäll. Det tycks som att vinet är gjort för att dricka på frukten. Men vi sparar några flaskor, så får vi väl se vad som händer...

2006 Domaine Faury Saint-Joseph (Philippe Faury, La Ribaudy, Chavanay, Rhône)

NV Champagne Cuvée "R" de Veuve Fourny 1er Cru

Efter en heldag med inspelningar gör vi det lätt för oss. Danskarna kallar det friske pillede rejer, vi får förstås pilla själv men det gör vi gärna mellan sipparna på kvällens utsökt goda skumpa. När det gäller champagne (vin över huvudtaget förresten) är vårt hjärta alltid hos de mindre familjedrivna odlarproducenterna. Veuve Fourny & Fils har visserligen tillstånd att göra champagne på inköpta druvor, men det som är gårdens stora tillgång är 6,5 hektar premiercru-odlingar i Vertus. Precis som det ska vara är marken extemt kalkrik och lägena genomsnittligen sydöst. Gården har varit i släkten sedan 1856. Man buteljerade själv första gången 1956. Madame Fourny drev egendomen efter makens frånfälle 1979, och nuförtiden är sönerna Emmanuel och Charles-Henry ansvariga för driften. Totalt gör man ungefär 70 000 flaskor om året, ungefär dubbelt så mycket som Jacques Selosse. Men då handlar det också om hela åtta olika cuvéer, som alla får en bra presentation på gårdens hemsida. Druvmaterialet domineras stort av chardonnay. Det passar oss utmärkt. Kvällens cuvée är vinifierad på små ekfat och mognadslagrad i fyra år innan degorgeringen. Det som utlöste inköpet var Richard Juhlins omdöme: "Ett underbart prestigevin som gjorts för att hedra Roger Fourny. Biodynamisk behandling av de gamla stockarna, lågt skördeuttag, ingen filtrering, lokal naturjäst, 50% gamla reservviner och allt på gamla fat. Ändå finns här ett Selosselikt aromspektrum av gråpäron, dvärgbanan, sesamfrön och nya fat i en läckert smörig kostym. 91/100" När Juhlin går över nittio är det exceptionellt lovande eftersom han frekvent använder hela området över 50...



Cuvée "R" de Veuve Fourny presterar en fantastiskt tät och gräddig mousse när vi häller upp. Den härliga, lovande guldgula färgen skvallrar om fatlagring. Doften är rik, med koncentrerad citrus, nötter, valnötsolja (eller skal), brioche (gränsande till sesamfrön), gott om kritiga mineraler och märkbar vanilj från faten. Inga dvärgbananer hoppar upp och anfaller, men vi klarar oss bra ändå. Låter som receptet på en maffig champagne, eller hur... Smaken är både härligt rik och tillräckligt stram i syrorna, med en grapebitterhet som passar oss fint. Ett knappt märkbart uns av sherry går att märka i den både friska och krämiga munkänslan, men dosagen är föredömligt låg. Vi är helt överens, detta är underbart, supergott! Att dessutom priset är på samma nivå som de stora märkenas trista standardtappningar - det kan ju knappast vara till skada...

ps. Vi har provat flera viner från importören Caveau utan att helt falla i farstun. Här får de in en klockren träff på våra smakpreferenser. Tack ska ni ha!

pps. Läs mer ingående om Veuve Fourny i Peter Liems excellenta champagneblogg "Besotted Ramblings and other Drivel".

NV Champagne Cuvée "R" de Veuve Fourny 1er Cru Extra Brut (Veuve Fourny & Fils, Vertus, Champagne)

1998 Pian delle Vigne Brunello di Montalcino

1998 Pian delle Vigne har en mörk, rödbrun färg. Ser tätt ut! Ur karaffen kommer dofter som påminner om balsamvinäger, gammalt läder, ljus tobak och ädel, subtilt stallig mognad. Ur glaset är det direkta intrycket farinsocker, fikonsirap, mandelmassa, jästa körsbär och likörtoner. Vi smakar och får en sötfruktig, aningen eldig, stor smak som verkligen fyller ut hela munnen. Tanninerna är fullständigt lena, syrorna åt det lägre hållet, intensiteten i smaken är rejäl och det hela slutar en lång, rätt alkoholdriven eftersmak (13,5%) där lakrits, plommon och likörfrukt minglar kvar i bortåt en minut. En modern brunello utan alltför mycket fat, som kommit i mål och håller ett bra tag till.

Trots den stora smaken klarar vinet inte att möta upp en bistecca fiorentina på clubsteak. Därtill är syrorna för låga. Vi finner en perfekt stand-in i 2005 La Spinetta Langhe Nebbiolo. Brunellon som nu kompletterats med lite sandelträ och ljusare körsbärstoner - paketerade i den underbart silkeslena munkänslan - njuter vi på egen hand med lite hyvlad parmesan och äntligen - Joy Division-filmen Control. So sad...

1998 Pian delle Vigne Brunello di Montalcino (Antinori Agricola, Tenuta Pian delle Vigne, Montalcino)

Gilles Robin 2006: Albéric Bouvet vs. André Péalat

Det är en vacker hommage när cuvéer i rhônedalen får bära namnet av dem som brukade jorden i föregående generationer. Albéric Bouvet (Gilles Robins farfar) och André Péalat (arrenderad mark) röjde, plöjde, slet ut knän och rygg och sålde sitt vin till den stora firman Jaboulet. För tolv år sedan var det Gilles Robins tur att, vid tjugofyra års ålder, ta över och sälja sitt eget vin. John Livingstone var klart avvaktande i sin presentation för något år sedan och slog ner på överextraktion! Vi håller inte med när det gäller de senaste två årgångarna - det här uppfattar vi som seniga, rena viner i en klassisk stil som möjligen inte är provningsvinnande, men extremt lämpad för rustik mat och lagring. Ok, det gäller att sopa banan, sätta scenen. Vi tar ett kilo prima svenskt lammlägg från köttdisken på Vi-butiken i Alby. Det lagas "tre gånger i grytan" för att låna ett uttryck från Kina. Först pillar vi in massor av vitlök och rosmarin. Sen steker vi i gåsflott. Därefter bräserar vi en timme i en flaska rött. Slutligen grillar vi klart köttet för att få till den fina knapriga ytan. Vinet reduceras till sås. Det blir årets hittills mest minnesvärda köttupplevelse - fingerlicking good!

Enklast är att först beskriva de stora likheterna i dessa unga viner. Karafferna ger först tobak, våt sten, rått kött och ylliga mineraler. Vidare ger båda vinerna örter och inälvstoner med lite fräna drag av ammoniak och just det, grispiss! Den purunga syrahfrukten bjuder på körsbär som påminner en smula om ungtuff dolcetto.

Skillnaderna märks när vi smakar. 2006 Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet har en intensiv, stram, tuff smak med en måttlig lakritsrondör. Smakens volym är inte lika stor som i glaset bredvid, men tanninerna är mer påtagliga, här finns också mer av kärvhet, mittsmaken är koncentrerad och avslutningen lång. Till kvällens mat är det här rätt vin. Tanninerna och kärvheten möter det grillade lammköttet perfekt. Doften öppnar nu upp (efter ca 3 timmar) och ger en gnutta malolaktisk knäck och smörkola, mer lakrits och en behaglig sjöbottensump.

2006 Saint-Joseph Cuvée André Péalat är det elegantare vinet av de två. Syrorna är mer framträdande i en torrare inramning med antydan till sälta. Tanninerna är återhållsamma och lena. Smakens volym är större, men fyller inte riktigt ut mitten idag. Det känns dock som att det ska ordna sig fint med tiden. Det är en häftigare upplevelse, här finns mer som händer i glaset, med antydan till röda äpplen och vildhallon, men det möter inte upp maten på samma sätt. Den perfekta matchningen borde vara ankconfit, där höga syror är det man önskar mest av allt. Doften ger efter bortåt 4 timmar mer av kryddor och lagårdstoner. Tanninerna har nu börjat märkas mer än syrorna...

Detta är rena, klassiskt strukturerade, seniga lagringsviner och suveräna matviner. Kompromisslöst franskt. Gamla stockar. Låga skördeuttag. En del stjälkar åker med i goda år. Femton månaders mognadslagring på barriques, men bara en liten del nya. Noll fjäsk, jämfört med den publikfriande, lättgillade 2006 Domaine Faury Saint-Joseph. De är inte gjorda för att vinna provningar - vilket ger pluspoäng i vår bok. Båda vinerna bör gå en strålande framtid till mötes...

2006 Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet (Gilles Robin, Les Chassis Mercurol, Tain l'Hermitage, Rhône)

2006 Saint-Joseph Cuvée André Péalat (Gilles Robin, Les Chassis Mercurol, Tain l'Hermitage, Rhône)

1996 Joh. Jos. Prüm Graacher Himmelreich Auslese

Oh Lord! Sweet Jeesuz! När det serveras piggelin i himmelriket - då smakar den nog så här. Vi vänder våra blottade huvuden uppåt, mot glaset, och skådar ljuset. Årets hittills mest lustfyllda dryckesupplevelse är en oskyldig riesling från mittelmosel, driven av endast 7,5% alkohol. 12 år har transformerat det unga vinet till flytande guld. YPK-faktorn är hög, men yrseln är av det religiösa slaget. Bär ut oss, det är bara för vackert...

1996 Graacher Himmelreich Auslese har en rik, gulgrön färg och förvånande nog är glasets väggar täckta av små kolsyrebubblor. Vi får en ren, mognande doft som i tur och ordning bjuder på marsipan, aprikoser, persikokärnor, himmelsk piggelin transformerad till edelfirne, honung, bokna äpplen, citronolja, fantastiska mineraler och elegant avvägd petroleum. Allt i en stilfull, aningen återhållsam presentation.

Smaken är otroligt nog fortfarande schpritzig, enorm i sin smakrikedom och samtidigt helt sirlig och ungdomligt spänstig i syrorna, som påminner om finessen i en perfekt svensk jordgubbe. Balansen mellan syra och sötma är helt underbar. Att det går att krama ur så mycket smak i ett så här alkoholsvagt vin upphör aldrig att förvåna oss. Äppelkakan är inbyggd i smaken, det är alltså helt komplett som upplevelse betraktat. S myntade begreppet lyckovin när vi först besökte moseldalen 1996. Ordet kunde inte passa bättre - vinet är både upphetsande och uppfriskande. Behöver vi säga att flaskan går åt med en rasande fart? Vinet är bara i början av sin storhetstid och klarar ännu många år i källaren - det känns otroligt fint att ha tre flaskor kvar...

ps. Holger, har du möjligen druckit någon än?

1996 Graacher Himmelreich Auslese A P #14 (Joh. Jos.Prüm, Bernkastel-Wehlen, Mosel)

2001 Amiral de Beychevelle

Ett kärt återseende från månadsprovningen i början av maj. Det kan tyckas att detta andravin från Château Beychevelle har en lite väl hyggligt tilltagen prislapp - med tanke på slottets mellanprisläge och jämfört med andraviner som Sarget de Gruaud Larose eller La Salle de Poujeaux. Men alla sådana funderingar upphör när man smakar - för här levereras osedvanligt mycket bordeaux per insatt krona...

2001 Amiral de Beychevelle har ett mörk, ganska tät, plommonfärgad uppenbarelse i en nyans mittemellan blått och brunt. Vi sniffar... ahh, detta är en sinnligt stimulerande och utvecklad doft med fin komplexitet! Här finns hela spektrat av typiska, önskvärda aromer: lagerblad med vaga inslag av stall, cederträ, mint, paprika, vanilj och framförallt en hel del mörk piptobak. Frukten handlar mycket om plommon, kanske plommonpuré med inslag av körsbär, svarta vinbär och korinter. Mer stalltoner tittar fram under kvällen. Mmm, det här kan man dofta på länge...

Smaken överraskar positivt! Inget uttorkat eller ihåligt finns här - utan en läskande, mintig fräschör, fin fruktkoncentration, riktigt bra intensitet (fantastiskt att det går med sedvanliga 12,5%), god mittsmak och mer än godkänd längd. Härligt! Vinet har en avrundad, smeksam munkänsla med gott om lakrits och precis lagom mycket vaniljfjäsk för att hålla sig på rätta sidan. Tanninerna är lena och sköna. Alltså: missa inte detta trevliga vin, inget jobbigt lagrande behövs, det är bara att korka upp och njuta. Betydligt bättre än le grand vin från 2002. 68% cabernet sauvignon, 20% merlot och 12% cabernet franc. 18 månader på ettåriga fat.

2001 Amiral de Beychevelle Saint-Julien (Château de Beychevelle, Saint Julien, Bordeaux)

2005 Cuvée du Vatican Réserve Sixtine

Vill ni dricka nattvardsvin till osten? Här står de papala associationerna som spön i backen - enligt uppgift stod egendomen för en rejäl leverans till Vatikanen på 1920-talet. Förmodligen smakade de heliga dropparna ganska annorlunda jämfört med kvällens smakprov...

2005 Cuvée du Vatican Réserve Sixtine har direkt en doft av after-eight och bittermandel som skvallrar om modern fatbehandling. Söta björnbärstoner, körsbär i likör, primär mogen frukt i chokladig infattning. En aning av mineraler kommer till efterhand, men varken grillat, läder eller garrigue gör sig särskilt bemärkta. Det doftar moderna italien, konstaterar S.

Den lena, fylliga, behagligt avrundade smaken bjuder också på after-eight och en tät, läcker likörfrukt. En del fatkryddighet märks i munnen. Det är flytande godis, balanserat och fylligt. Men - trots den moderna, stylade maffigheten är vinet primärt och outvecklat. För att få mer komplexitet krävs lagring. Inte för att tämja vinet, men för att locka fram fler intressanta och ursprungstypiska nyanser. Idag är det mer modernt än fascinerande...

55% grenache, 30% syrah och 15% mourvèdre. De två sistnämnda låg på nya barriques.

2005 Cuvée du Vatican Réserve Sixtine Châteauneuf-du-Pape (Jean-Marc Diffonty)

2006 Crozes-Hermitage Les Launes

Här har vi vinet som inte svikit oss sedan det lanserades på systemet. Det var väl i och med årgång 1999 om vi inte minns fel? Den enda årgång vi avsiktligt hoppat över och väntat ut är katastrofskörden 2002. Les Launes erbjuder så mycket ungdomlig syrahtypicitet man bara kan önska sig. Vinmakaren Jacques Grange är urskicklig på att ge vinet en konsekvent och igenkännlig stil.

2006 Crozes-Hermitage Les Launes har en mörkt blåröd, hustypiskt klar uppsyn utan ung jolmighet. Doften är först något knuten men bekant och intressant: malört, vitpeppar, kumminfrö, grönmynta, svart olivtapenade och salt lakrits med tjäran diskret lurande undertill. En aning parfymerad, mörk syrahfrukt med drag av cassispastiller - men inga söta björnbär eller rökta korvar i år (som i 2003). Vi smakar och får en klassisk, fräsch, ung frukt med goda örter och salt lakrits. Hög syra, någon rondör, aptitlig kärvhet. Lite kort och knutet i eftersmaken. Gott! Karaffera gärna, så att vinet får lufta ordentligt. Med sina 12,5% passar vinet perfekt till mat. Ikväll pannbiffar med lök och haricots verts.

2006 Crozes-Hermitage Les Launes (Delas Frères, Saint-Jean de Muzols, Tournon, Rhône)

2005 Domaine La Barroche Réserve

Vi avslutar helgen med kolgrillade lammkotletter, ugnsrostade grönsaker, bönsallad och tabouleh. Med hjälp av ett gäng kubanska farbröder på stereon lyckas vi få upp illusionen av varmare klimat. Höga sydländska smaker bäddar för ett smakrikt vin. Det måste vara dags att testa Julien Barrots standardcuvée. Vi luftar vinet i tre-fyra timmar. Här finns ett ös som är i klass med en del andra egendomars prestigecuvéer! Vinet är gjort på 60% grenache, 23% mourvèdre, 9% cinsault och 8% syrah.

2005 Domaine La Barroche Réserve bjuder direkt ur karaffen en tät, fruktig doft av supermogna, mosade skogsbär. När vi väl har vinet i glaset bjuds läckra, mättade, krämiga, grillade aromer av körsbärslikör, crème de cassis och konserverade jordgubbar. Drag av grillkol, grillat kött och bacon sitter som hand i handske med maten. Bassett's sötlakrits, fikon och bränt socker kommer till i slutet av glaset.

Vi smakar och vinet smäller till med en fyllig, tät, intensiv, sötfruktig och hyfsat alkoholhet (15%) smak med en riktigt lång, fet, sötsalt lakritsrem till eftersmak. Smaken plockar upp myntan från vår tabouleh och bjuder dessutom på kryddnejlika. Frukten är fortfarande lite burdus och kärnig. Alkoholen är framfusig men sitter ändå fint i den maffiga helheten. Det smakar redan riktigt bra och kommer med största sannolikhet att bli finfint med lagring. När tiden är inne kommer vi nog att välja att njuta av det mognande vinet till ost...

ps. Lagom till osten har vinet utvecklat fantastiska aromer av romindränkta russin med några stänk vaniljstång. Det är ingen tvekan, detta är ett fantastiskt vin och det har varit en stor upplevelse att prova det ikväll...

pps. Vill ni få en klockren upplevelse av fuktiga lövbrasor och småkillars smällare - utan att åka ut i förorten? Stoppa då näsan i Pio Cesares 2005 Langhe Nebbiolo...

2005 Domaine La Barroche Réserve Châteauneuf-du-Pape (Christian et Julien Barrot, Domaine La Barroche, Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

Domaine le Sang des Cailloux: 2005 och 2000

Vi får besök av Vinosapien. Sitter vi och nagelfar poäng och försöker bräcka varandra med värsta vinet? Nej, det gör vi inte. Pratar vi Sturkö skärgård och vinutflykter i Provence? Japp, det är såna upplevelser vi är intresserade av. Vinosapien har alla betyg och därmed en hyfsad chans att ta hem priset i Munskänkarnas jubileumstävling imorgon, som deltagare i ett av de tre lag som är i final. Blindprovning på ett podium inför massor av åskådare - smaka på det! Man behöver bara pricka druva och ursprung. Lätt som en plätt. Tar man producenten och vinet så har man en fjäder i hatten. Vi kan bara önska lycka till...

Domaine le Sang des Cailloux Cuvée Doucinello / Fioreto / Azalaïs hamnade omedelbart högt upp på vår prioritetslista efter testet för en vecka sedan. Ikväll bjuds vi ett smakprov av vad det här vinet kan ge med fem års extra lagring. Som referens har vi nollfemman i glaset bredvid. Vinerna visar förstås olika färger och kontraster av ungdom och mognad. Men framförallt får vi ett starkt intryck av konsekvens. Det är samma vin, bara i olika faser av sitt liv. Som namnet Sang des Cailloux utlovar har båda glasen tydliga drag av järn/blod och sten/garrigue. Den lagårdaktiga mourvèdrekomponenten är märkbar. Oj, det här är egenskaper vi går loss på!

2005 Cuvée Doucinello har en tydlig doft av saftig piptobak och läcker, aningen burdus likörfrukt i krysset mellan söta björnbär, svarta vinbär och mörka körsbär. Den täta, intensiva, lite likörtonade känslan i munnen är fortfarande lite ung och busig. Mycket gott vin och liksom sist riktigt givande redan nu. Köp och lagra.

2000 Cuvée Azalaïs har en underbar doft av järn, sten, stall eller lagård. Varje snurr sätter fart på dofterna. Utvecklingen ger smått bordeauxlika mognadstoner med ännu mer av järn, jord, lagerblad och garrigue. En lite mintig bris friskar upp. Vi smakar och munkänslan är fantastiskt harmonisk, mjuk och avrundad. Superfina vildhallon växer fram mer och mer vartefter vinet får tid i glaset. Stalligheten drar sig tillbaka efterhand. Underbart! Vinet är på toppen av sin drickbarhet och visar inga tecken på utförsbacke.

Stort tack till Vinosapien för att vi fick tillfälle att prova den mogna versionen! I sommar jagar vi rätt på 2003 Azalaïs och 2004 Fioreto. Den här producenten förtjänar att upptäckas ordentligt. Essensen av södra rhône i en flaska. Avslutningsvis utbyter vi rieslingbuteljer från Theo Minges och Rudi Pichler. Vi ses och hörs framöver!

2004 Lucien Albrecht Weid Pinot Noir

Är man på jakt efter tydlig pinosity är det inte alls dumt att leta bland fina lägen och skickliga producenter i Alsace och Tyskland. För ett par år sedan fick vi en härlig upplevelse av Marcel Deiss 2002 Burlenberg. Tyskarna kan, dom också. För att ta ett exempel gav Breuers billigaste Spätburgunder Rouge, som inte varit i närheten av ett endaste fat, en härlig pinotkaraktär med god krydda när vi drack våra flaskor. Ikväll är det upp till bevis för vinmakaren Jean Albrecht. Druvorna till kvällens nysläppta vin har vuxit i lieu-dit Weid i Bollenberg, ett varmt, sydvänt och kalkrikt läge i södra Alsace. Vinifieringen är gjord på traditionellt bourgognevis, i öppna kar med frekvent nedpressning av hatten. Vinet mognade på barriques, varav hälften var nya.

2004 Weid Pinot Noir ser riktigt vackert ut i glaset: en klar, varmt rubinröd färg med brun kant. Vid karafferingen fick vi en tät doft av hallon. I glaset möts vi av en supersnygg fatrostning i skalan från sandelträ via mysk till nytänd rökelse från new age-butiken. Var gränsen går mellan fat och pinotkrydda är omöjligt att säga (och det är ju verkligen positivt), men hur som helst, riktigt gott är det, rentav dreglande gott! Tomatkvistar, nypon, hallon, grustoner, rått kött och en perfekt avvägd sumpighet kompletterar doften.

Vi smakar och får direkt en förvånande mintig fräschör! Här finns fint avvägda syror med drag av rabarber, riktigt bra fruktintensitet, en len munkänsla och ett schysst händelserikt mingel i munnen efteråt. Aningar av tulpan och grön paprika i avslutet stör oss inte det minsta, eftersom balansen mot allt det andra är så bra. En viss utveckling gör att nyponen, kryddorna och de andra typiska dragen för pinot noir kommer fram riktigt fint i förening med den snygga fatkaraktären. Slutsats: vi brukar gilla även lättare pinot noir från Alsace, men här har vinmakaren fått till ett resultat som kan matcha mången fin bourgogne. Vi gillar det skarpt och trär upp ännu ett smultron på strået av minnesvärda bekantskaper därifrån. Jättegott vin! Fler flaskor, tack...

ps. Jämfört med en känd ledfyr som 2005 Beaune du Château är det här betydligt mer givande nu - lika bra som, eller snarare bättre än, Tollot-Beauts 2005 Savigny-Champ-Chevrey eller Domaine Maréchals 2004 Pommard La Chanière. Nollfemmorna från côtes-de-beaune kör möjligen om med tiden, men ikväll är Lucien Albrechts pinot noir helt oemotståndlig - till grillade klubbor av majskyckling med tysk potatissallad (vinägrett, kapris, rödlök och färska kryddörter).

pps. Döm om vår förvåning när vi hittade ett par flaskor 2004 Tignanello i eftermiddags...

2004 Weid Pinot Noir (Jean Albrecht, Domaine Lucien Albrecht, Orschwihr, Alsace)

2006 Rudi Pichler Riesling Smaragd Terrassen

Efter en känslosam dag med begravning av kära gammelmormor längtar vi efter en välgörande middag med viss ambitionsnivå. Till grön sparris och pilgrimsmusslor smakar vi på en ung, intressant Wachau-riesling från Rudi Pichler, som släpptes i morse. Lika unga, intressanta Bristly Wines står för importen.

2006 Riesling Smaragd Terrassen framstår i glaset som ljust grönmetallic. Mängder av små kolsyrebubblor svävar omkring i vinet. Doften är fint fokuserad med mineraler och purunga aromer från jäsningen. Godistoner av päronsoda och piggelin samsas med fruktaromer av bordsdruvor, gråpäron, grapefrukt och lime. Stilen är nässlig, aromatisk och drar i nuläget nästan iväg åt sauvignon blanc-hållet. Smaken har medelhög syra och en fruktig, aromatisk karaktär med ung druvsötma och några krusbärstoner. Fint och gott!

Jämfört med vår österrikiska favorit, den extremt sirliga, lasersyrliga 2004 Zöbinger Heiligenstein från Weingut Hirsch är detta inte riktigt mitt i prick för oss just idag. Det känns fortfarande lite ofärdigt, men mineraliteten och frukten lovar gott för några års lagring. När druvsötman har gått in i helheten och de unga jästiga aromerna dämpats lite, kommer detta vin erbjuda en betydligt större upplevelse. Ett lovande vin...

2006 Riesling Smaragd Terrassen Trocken (Rudi Pichler, Wösendorf, Wachau)

2004 La Spinetta Barbera d'Asti Ca' di Pian

Tänk vad det kan hända saker med ett drygt års lagring! Barbera behöver ofta inte så lång tid - den här gissade vi att den skulle vinna på ett par år när vi provade förra våren. Vi karafferar - och flaskan innehåller en rejäl fällning. Färgen är vackert klar och varmröd, med både blå och bruna reflexer.

2004 Barbera d'Asti Ca' di Pian har en öppen, läcker doft med söta, lite burdust inbjudande likörkörsbär, hallon, korinter och torkad frukt. Balsamvinäger, muskot, mandelmassa och ljus choklad kommer till. Förra året hittade vi en del fräna drag av ansjovis eller sardeller - nu är de borta. De nya ekfatstonerna med terpentin har också utvecklats till en skönare, köttigare harmoni där vi nu också finner en tydlig, fin skitton som skvallrar om mognad. Sten och rosor tittar fram senare på kvällen. Smaken är intensiv, fortfarande med bra fräs i syrorna. Liksom i doften finns nu mindre av tuff fränhet och mer av harmonisk sötfrukt. Det smakar riktigt bra, har gjort sig förtjänt av en extra poäng och inbjuder till fortsatt drickande under året som kommer. Extralagrad pecorino sardo passar perfekt, tomatsås alla napolitana är inte alls särskilt lyckat - medan stekt lök, grillad kyckling eller grillat kött borde funka fint...

2004 Barbera d'Asti Ca' di Pian (La Spinetta, Castagnole delle Lanze, Piemonte)

2001 Fontodi Flaccianello della Pieve

Flaccianello! Vissa viner besitter magi redan i namnet. Liksom i San Martino och Fontalloro, två andra supertoscanare från chianti classico-zonen, handlar detta om 100% högklassig sangiovese och 100% ny ek (Fontalloro har dessutom konsulterande vinmakaren Franco Bernabei gemensam med Flaccianello, och San Martino delar den berömda växtplatsen, amfiteatern Conca d'Oro i Panzano). Men till skillnad från Felsinas och Villa Cafaggios toppviner, där vi har fått så många goda smakprov, är detta av någon anledning fortfarande oprövad mark för oss. Vilket Frankofilen klurade ut och tog med sig kvällens flaska...

Blint: I glaset har vinet en nästan brunröd färg som lovar en del utveckling. Det som först möter oss är en mycket elegant genomförd fatkaraktär med inslag av lagerblad, cederträ, läder och mild stallighet. Det är bordeaux! Hmm, nja, rätt mycket av örter och bittermandel, förresten. Torkad frukt, korinter, julmust, svettiga fat, än mer örter och än mer fint läder... Nej, detta är utan tvekan toscana. En sipp och syrorna bekräftar att vi är i Italien. Detta är riktigt höga, snygga, mogna syror! Smaken har god intensitet och en hel munfull av fullständigt tuggbara tanniner. Tanninerna är på en sådan massiv nivå att associationerna slirar vidare åt Piemonte till. Eftersmaken överraskar, trots det redan goda intrycket, med en superb längd. Vinet har fått en viss mognadsutveckling, men är fortfarande åt det unga hållet och kräver sin mat. I slutet av glaset minglar stall och bakkryddor. Ett mycket gott vin och en spännande ny bekantskap. 2004 Flaccianello köper vi i sommar hos Otto Suenson i Köpenhamn....

2001 Flaccianello della Pieve IGT Colli della Toscana Centrale (Giovanni Manetti, Azienda Agricola Fontodi, Panzano in Chianti)

1998 Hermitage La Chapelle

Vi försöker minnas inhandlingen av denna flaska. Det bör ha varit någon gång under 2001. Efter en långpromenad längs Årstaviken måste barnvagnen ha rullat vidare upp till butiken i Söderhallarna. Magneten som drog var säkert Per-Henrik Månssons omdöme i Wine Spectator, garnerat med hela 96 poäng: "What a great wine. Full-bodied, with crushed berry, smoke and grilled aromas, all presented quite subtly. Stands out for its natural, down-to-earth taste of clean, pure, shining fruit. A pleasure to drink. Tempting now. Best from 2003 through 2015." La Chapelle har ju det legendariska vinets historia, men ryktet har kommit att hamna rejält på sniskan efter att den misslyckade årgång 2000 släpptes, samtidigt som priserna fortsatte att rusa vidare uppåt. Spännande i alla fall att äntligen korka upp. Tidigare har vi druckit en 1983 Hermitage La Chapelle, med portlika mognadstoner, och andravinet 1995 Hermitage Pied de la Côte, som var härligt tillgängligt när Jürgen Grossman hällde upp i glasen på Restaurang Gässlingen för sådär en fem år sedan.

1998 Hermitage La Chapelle ser väl utvecklat ut, förvånansvärt ljust brunrött, med orange kant och gotiska valv av viskositet längs med glasets innerväggar. Doften är verkligen komplex och grafisk: här finns örter, pinjebarr och eucalyptus. Rökiga tjärtoner är det mest kraftfulla inslaget, därtill lakrits och stensöta. Övertoner av violer och andra blommor adderar finess, liksom lite parfymerade, kokta mörka bär. S uppskattar mognadstonerna av fräst tomatpuré och torkad frukt. Skit, undervegetation och stendamm är annat vi möter i detta glas...

Smaken överraskar också med sin mjuka stil med fokus på syrlighet och slankhet. Munkänslan är len, viskös och behaglig med smeksamma, uppmjukade tanniner. Detta är inte något potent, fylligt kraftpaket - utan ett påtagligt elegant matvin med medelhög koncentration och anständig längd på eftersmaken, som dock hamnar i skuggan av 2001 Flaccianello. Frankofilens gissning på Côte-Rôtie från slutet av nittiotalet och omdömet "i det närmaste burgundisk karaktär" slår huvudet på spiken. "A pleasure to drink" från citatet ovan kan vi också skriva under på...

Vinet låg på sina fat i endast 13 månader. Inga eller få av faten var nya, och resten mellan ett och fem år gamla. Det gör att vinet har få aromer som man förknippar med fatrostning, och terroiren kommer på så vis igenom fint i en lite gammaldags stil. Nå, hur var det med betyget då? Nej, någon nittiosexpoängare är det inte. Parker tycker nittio - och det känns fel åt andra hållet. Vi hamnar precis mittemellan och kommer förhoppningsvis att minnas den underbara doften ända tills vi öppnar nästa flaska...

ps. Vill man ha en version som fått välsignelser i lika mått av båda amerikanska auktoriteterna, satsar man på La Chapelle 2003.

1998 Hermitage La Chapelle (Paul Jaboulet Ainé, Tain l'Hermitage, Rhône)

2005 Bosquet des Papes

Inte nog med att det är medelhavsvärme på dagtid - även sent på kvällen går det fint att sitta ute med ett glas rött. Att det skulle vara möjligt i Stockholm den tionde maj låter nästan som en saga, och hör verkligen inte till vanligheterna. Okej då, en tröja skadar inte, och även glaset vill gärna ha två värmande händer.

Det vi har i kuporna får oss att tänka på ett gammalt recept från négociantnäringen i Beaune. Ta två delar tunn och ogin pinot noir från det svala, gråmulna bourgogne. Toppa upp med en tredjedel charmigt sötfruktig grenache från de solstekta rullstenarnas land. Voilá - smaka på ett glas förföriskt parfymerad Chambolle-Musigny!

Ska man testa det här receptet på hemmaplan kan 2005 Bosquet des Papes vara en lämplig kandidat. Färgen är saftröd och klar, passar bra att blanda i bourgognen. Doften är underbart god och tydlig: en hel hög mosade, jäsande jordgubbar, ett lager nygarvade lädervaror, pinjekåda, kryddpeppar, grillat lammkött och svarta oliver. Inte minst de lite parfymerade bären kommer att göra susen för pinoten.

Låt oss smaka. Charm! Här finns inga bråkiga tanniner - nä, inte så värst mycket tanniner överhuvudtaget. Det är en frisk och saftig smak med lagom sötfruktighet och fint infattade 14,5%. Här finns inget tungt eller eldigt som kan förstöra vår finlemmade Chambolle. Seså, hem och blanda nu...


Den här saftiga, inte så extraherade stilen känns väldigt traditionell på ett vackert sätt. Exempel på den kan hittas även i grannbyarna runtomkring, och brukar vara uppskattad av fransmännen själva.
Ger man vinet tid att nå sju års ålder kommer det att utveckla fina mognadstoner och skaffa sig lite behövlig rondör kring midjan. Vi gillade årgång 1998 som den blivit ungefär 2004-2005. Jämförelsevis var den nog lite eldigare, och nollfemman lite syrligare. Mer burgundisk, alltså.

75% grenache, 10% syrah, 8% mourvèdre, resten cinsault, vaccarèse och counoise. Betongtankar och foudres. Inget tjafs.

2005 Bosquet des Papes Châteauneuf-du-Pape (Maurice et Nicolas Boiron, Châteauneuf-du-Pape)

2007 Chavet Menetou-Salon

Kanske var det här årets vackraste dag... Allt står i blom, grönskan är splitter ny och solen steker ett sommarvarmt Stockholm. Livet känns enkelt - och man längtar efter en lika enkel och opretentiös middag. Killarna från Cefalu på Dello's Pizza gör en suverän frutti di mare, stinn på vitlök och grön av bladpersilja. Havets frukter är ikväll bläckfiskringar, blåmusslor och räkor. Pizzan tycks ropa efter en superfräsch sauvignon blanc. Vi testade det här vinet i måndags och blev mycket charmerade...

2007 Chavet Menetou-Salon är nästan vitt med gula och skära nyanser. Den sirliga doften har egenskaper som vi brukar gilla: sockerdricka, mineral, nässlor, emserpastill, honung och finstämd fläderblom. Mycket diskreta krusbär och svarta vinbärsblad. Syrorna är sprittande, smaken är fjäderlätt och elegant utan alltför påträngande druvkaraktär. En sauvignon blanc för rieslingälskare som vi! Först blir det en läcker apéritif - och att det sedan sitter som en fiskarkeps till frutti di mare behöver väl inte påpekas....

2007 Menetou-Salon (Chavet Fils, Menetou-Salon, Loire)

2005 Domaine le Sang des Cailloux Cuvée Doucinello

Vilket namn den här gården har! Man ser framför sig vinodlaren som mödosamt vrider ur terroiren som en trasa - och dropparna som kommer ska helst vara själva hjärteblodet av södra rhône. Pretentionerna och allvaret i "Stenarnas Blod" gör det otänkbart att leverera oengagerande plonk eller ta till billiga (eller dyra) knep i källaren. Vi gillar verkligen förväntningarna som väcks - men ska de infrias?

2005 Domaine le Sang des Cailloux Cuvée Doucinello doftar tobak ur flaskan och under karafferingen. Vi luftar ett par timmar i en vid karaff. Det vi möts av senare på kvällen är inget annat än imponerande. Doften är fortfarande lagom återhållsam men verkligt komplex för ett så ungt vin. Här finns grafit, järn och sten. Här finns pinjebarr och kåda. Här finns en mörk, seriös körsbärsfrukt med stor typicitet för appellationen. Här finns svamp, animalier och undervegetation. Slutligen bidrar faten med inslag av tobak och kaffe.

Vi smakar och upplevelsen i munnen infriar löftena. Smaken både rik och samtidigt läskande. Frukten har påtagligt bra tryck i avslutningen, med en del likörtoner, och alltihop ringer en lång stund i eftersmaken på ett sätt som faktiskt framkallar rysningar. Balansen mellan kärnbitterhet, lena tanniner och friska syror utlovar en strålande framtid för detta vin. Ruggigt gott, ett fullständigt ärligt uttryck för ursprunget och väldigt mycket vin för pengarna. Lagra tre till fem år för total utdelning, alternativt lufta några timmar i förväg. 70% grenache, 20% syrah, 7% mourvèdre och 3% cinsault.

ps. En rolig men lätt förvirrande detalj är att denna cuvée Tradition lever med ett ständigt roterande namnbyte. 2004 hette den Cuvée Fioreto, 2006 heter den Cuvée Azalaïs. Och så rullar det på, så att alla tre döttrarna på gården blir rättvist behandlade...

2005 Vacqueyras Cuvée Doucinello (Serge Férigoule, Domaine le Sang des Cailloux, Sarrians, Rhône)

2005 Château Pesquié Quintessence

Med stor sannolikhet heter den bästa producenten i Côtes-de-Ventoux Paul Chaudière. Hans bästa vin är döpt till Quintessence. Det är gjort på 80% syrah och 20% grenache. I den här obesjungna appellationen betalar man inget extra för status. Inte minst därför är detta ett vin att hålla kontinuerlig koll på. Förra årgången övertygade inte riktigt på oss, men när det gäller 2005 är det svårt att gå vilse i södra rhônedalen.

2005 Quintessence Côtes de Ventoux har en frisk, örtkryddig doft. Vi är överens om att det direkta intrycket vi möts av är jättegott! Lagården och djuren osar, faten bidrar med aromer av bittermandel, kaffe och lakrits, frukten är mörk och ganska djup med körsbär, mörka plommon och en diskret likörton. Blomkruka och pepparkvarn står på var sin sida. Det är ett vin som ger behållning när man sniffar på det under en hel kväll.

Vi gillar smaken: den är strukturerad och seriös med tydlig fatkaraktär och mer fokus på friska syror än på motvalls tanniner. Den rejäla frukten är lite rödare i munnen än på nosen - med en del röda vinbär och lite stram kärnbitterhet som ger fräschör. Eftersmaken är ganska lång och bärs av syrorna och alkoholen (14,5%). Trots procenten är vinet läskande, munkänslan är balanserad, fatrundad och skön - här hittar vi varken något vasst, tungt eller eldigt. Det går utmärkt att konsumera vinet redan i sommar, varför inte utomhus, men det tål förstås något år i källaren - kanske fler år än man tror. Riktigt bra vin till bra pris, och det går att få tag på. Swedish Wine Cellar importerar, som vanligt.

2005 Quintessence Côtes de Ventoux (Château Pesquié, Mormoiron, Rhône)

2006 Monte Aribaldo Dolcetto d'Alba

2006 Monte Aribaldo Dolcetto d'Alba är en ambitiös dolcetto från en namngiven vingård - Monte Aribaldo, belägen i kommunen Treiso i Barbaresco-området. Producenten Marchesi di Gresy är en av de mest välrenommerade i Barbaresco. Som vanligt har vi lite svårt att ägna någon större energi åt att analysera dolcetto, det är liksom inte meningen. Sällskapet och samtalet blir viktigare. Därmed inte sagt att vinet inte tillfredställer. Alla karakteristiska drag är på plats, de unga saftiga körsbären, örterna och en dos fatlakrits. Smaken har en rätt minnesvärd ung sötfrukt från det fina året och stramas upp av sedvanlig kärnbitterhet. Helt rätt till cacciatora och grissini rosmarino. Växer en storlek som matsällskap till en sallad på snabbt tillagade gröna primörer toppad med tunna skivor av halstrad lammentrecôte och grovriven parmesan.

2006 Monte Aribaldo Dolcetto d'Alba (Tenute Cisa Asinari dei Marchesi di Gresy, Barbaresco, Piemonte)

Munskänkarna provar majnyheter

Sista nysläppsprovningen för säsongen. Redan i kassan går det inte att låta bli att skymta extravinernas namn. Två toppbarbaresci - herre jesus, vi är bönhörda! Alla blindprovningsambitioner flög just iväg som glada vårfåglar. Ikväll dricker vi med titt på etiketten, för även resten av utbudet är riktigt kul och träffar hyfsat mitt i prick längs vår fransk-tysk-italienska axel. Tack till arrangörerna i sektion Stockholm för den strålande avslutningen.

2007 Menetou-Salon (Domaine Chavet) är nästan vattenklart med gröna reflexer. En späd, sirlig, ljuvligt ren doft av fläderblom med aningar av krusbär och nässlor stiger ur glaset. Fräsch, lätt, elegant smak med snygg, hög syra och lite päronsplitt. Stiligt, lekfullt, charmigt. Bör drickas i valfri trädgård i sommar.

2005 Trentham Viognier (Trentham Estate) är ganska färgstarkt, gröngult. Den öppna doften är rik och aromatisk med gummitoner, violer, rökiga örter och löften om fetma i vinet. Smaken är kryddig och rökig, fruktig med rondör och hygglig syra i lite robustare stil. Prickar inte druvsorten. Rätt mycket vin för pengarna.

2006 Rüdesheimer Berg Rottland Riesling (Georg Breuer) har en mycket knuten doft där jasmin är först ut. Det är svårt att plocka enskildheter, men citrus och en obestämd örtighet finns där. I jämförelse med nästa vin framträder subtilt salta havstoner av musselskal, tång och tjära. Smaken är stor och citrustonad, fortfarande ung, mycket tuff och kärv. Syrorna är rätt hårda - vinet måste lagras. Inte alls den direkta, klockrena träff som nollfemman bjöd på vid ett flertal tillfällen under förra året.

2006 Monzinger Frühlingsplätzchen Riesling Spätlese (Emrich-Schönleber) har ett av vinvärldens gulligaste vingårdsnamn: "den lilla vårplätten". Nu har vi landat i Nahe, sydost om mosel. Doften börjar med mineraltoner av kalkrikt vatten och simbassäng utomhus. Blyga nyanser av emser, nässla och blommor i omgivningarna av syren och lindblom. Smaken kommer som en riktig överraskning!! Det är inte halvtorrt - det är lieblich. En ämabel, smickrande smak med sprits, persikotoner, påtaglig restsötma och vänliga, mjuka syror. Ett elegant medhårsvin som påminner om mosel, men har fler gröna toner.

2005 Domaine de la Colline Chinon (Chérreau-Carré) är medelljust blårött med lila inslag. Våt, mineralisk doft med en aning av insjö. Rätt goda blåbär, lingon och andra associationer till nordisk barrskog med tall och gran. Den druvtypiska gräsigheten är inget vi särskilt tänker på. Smaken är ung, syrlig och rejält sträv i avslutningen. Tapetserar kinderna. Borde funka till mat.

2005 Tandem Syrah de Maroc (Alain Graillot/Ouled Thaleb) har en varm, mörkt blåröd färg. Doften är varm, kryddig, utvecklad och påtagligt gummitonad -rätt spännande - påminner lite om den mogna aussieshirazen från Tahbilk, minus mognadsutvecklingen. Här finns nyanser av tjärpastill och eucalyptus. Örterna leder tankarna till Portugal (senast 2000 José de la Fonseca Sousa Mayor). Ja, det doftar gott, om än inte lika mycket norra rhône som när vi provade på Vinordic. Vilken besvikelse det blir att smaka! I munnen är vinet både platt och vasst på samma gång, med en negativ salmiakton som hänger kvar. Inte alls gott.

2001 Amiral de Beychevelle Saint-Julien (Château Beychevelle). Det är här någonstans som kvällen taxar in för avgång. Jetmotorerna varvar upp för den flygtur som väntar. Glaset skiljer sig från de föregående - här finns löften om mognad. Både bruna toner i vinets kropp och lite blå toner åt kanterna. Härligt typisk bordeauxdoft som uppnått en rätt bra komplexitet. Lagerblad, försiktiga stall, lakrits, tobak, lite tjära, vanilj och en rätt hyfsad frukt med svarta vinbär och några söta björnbärstoner. Smaken är torr och elegant med lång, lakritstonad avslutning. Behagfullt vin med bra drinkability. Rekommenderas förstås särskilt för vänner av mognande bordeaux. Ok prislapp.

1995 Hermitage Cave de Tain l'Hermitage har en brunröd, mogen färg, med en viskös uppenbarelse i glaset. Den goda, mogna doften bjuder på övermogna plommon och ruttnande bär i en mineralisk inramning. Soja, hoisinsås, utvecklade fattoner (som undervegetation) och därtill ett tydligt os av nyandlig rökelse. Smaken är mogen, mjuk och harmonisk. Ett vackert och gott vin! No spitting. Hmm, det här var två riktigt trevliga viner i rad. Humöret stiger!

2005 Bosquet de Papes Châteauneuf-du-Pape är klart och medelljust blårött i glaset. Helt förförisk, öppen, något parfymerad, sötfruktig doft av hallon, mogen jordgubbe. Doftslingorna lindar sig runt lustcentrum och ger kvällens kanske allra tydligaste träff. Mycket läckert! Resten av doften ger återhållsamma toner av sandelträ, vanilj, garrigue och grillkött. Smaken är förstås inte ikapp med doften, men den är kryddig, balanserad, harmonisk och mycket lovande, betraktad som råmaterial för lagring. Om fem år kan det vara dags att dricka. Detta kan bli strålande och ge en saftig, burgundisk upplevelse. Eftersmaken är skön redan nu...

2005 Monferrato Pin (La Spinetta) är mörkt blårött och bjuder på en något burdus doft där vi hittar läcker sötfrukt av körsbär plus ett par hallon. En gnutta likörton, lösningsmedel, tydlig terpentin, ny ek, fatchoklad och någon blommighet. Rund, rik, fatdriven smak med gott om mogna tanniner. Förmodligen kommer ekbehandlingen gå in litegrann med tiden, men till en grillbiff funkar nog den lite yxiga stilen att konsumera redan nu - särskilt om vinet inte jämförs med en lättare och elegantare sparringpartner, som ikväll.

Så var det dags för extravinerna. Nu är det bara att luta sig tillbaks och njuta...

2003 Barbaresco Asili (Bruno Giacosa) har en varm, ganska ljus färg med liten brunton i kanten. Doften är först något knuten men spänner över ett ljust, bärigt doftspektrum: slånbär, tranbär, hallon, mogna jordgubbar. De sistnämnda kommer mer och mer när vinet får lite tid i glaset. Vackra kryddörter, torkad frukt, fatläder och farin är annat som dyker upp efter hand. Efter den finstämda doften blir vi överraskade av en mycket intensiv smak. Trots att den på sitt sätt är både bärig, lätt och syrlig finns det en sjujäkla kraft och stadga i detta vin. Det som vinner i slutändan är dock vinets superba elegans och finess. Inte ett spår av uttorkande nolltre-tanniner...


2004 Barbaresco Valeirano (La Spinetta) blir en värdig avslutning på kvällen. Här bjuds en mycket djup, rik, komplex doft med ett tydligt inslag av bränt socker (crême brulée). Snygga rostade fat, rosor och relativt mörk frukt av körsbär och hallon. En ung alkoholton, ett uns burdust. Dags att smaka. Jäklar, vilket drag och vilket djup det är i den här smaken. Massor av tanniner, silkeslena trots sin ungdom. En skvätt hostmedicin (bråka inte nu!). Avslutningsvis en superlång eftersmak med pepparkakskryddor som minglar kvar i munnen. Ett respektingivande styrkebevis. Vi ses i framtiden...

Nettare e Gioia bjuder på en stilstudie med italienska förtecken från samma kväll. Läs vidare här.

2001 Germano Ettore Barolo Serralunga

Vi smakar på Germano Ettores 2001 Barolo Serralunga vid två tillfällen med tre dagars mellanrum. Mellantiden spenderar vinet i en upptoppad 25 centiliters flaska. Vilken skillnad några dygn kan göra för en traditionell barolo med tonårsfinnar! Druvorna kommer från unga stockar i vingårdslägena Ceretta och Prapó.

Dag 1 får vi en knuten doft med anis, stensöta, färsk rotselleri, grus, blommor och örter. Frukten drar åt det strama tranbärshållet. Smaken känns torr och oinsmickrande, och knyter åt ordentligt i avslutningen. Gott om unga tanniner, anis och lakrits i eftersmaken. Svårt att närma sig.

Dag 4 bjuds en utvecklad, tydligt läsbar doft med anis, inslag av rostbiff och tomatpuré, hostmedicin, aceton, mandelmassa, sötmogna hallon, torkad frukt och sandelträ. I smaken har det lockats fram goda syrliga hallontoner och en fin intensitet. Det bjuds fortfarande gott om tuffa tanniner och höga syror, men i den här långluftade skepnaden får man valuta för pengarna. Här tittar en strålande matbarolo fram, som nu går fint att ta till sig även på egen hand, eller till italienska hårdostar. Lagra annars gärna minst tre år eller hellre ännu mer.

2001 Barolo Serralunga (Azienda Agricola Germano Ettore, Serralunga d'Alba)

ps. Snart börjar Gunnar "Barolobrevet" Westling att importera under namnet Ostkustvin. Vi väntar med spänning. Gissningsvis är det inte mulliga fruktbomber från nya världen som kommer att finnas på produktlistan...