Pinot Nero: Podere Fortuna Coldaia 2005 vs. 2006

Pinot nero-kursen bär av till Toscana igen, närmare bestämt området norr om Florens och sluttningarna upp mot Appenninerna. Podere Fortuna kan stoltsera med en dokumenterad historia av vinodling tillbaks till år 1465 och dåtida ägaren Lorenzo Il Magnifico, men det är först sedan 2001 som man helt har specialiserat sig på pinot nero.

Coldaia är det ena av gårdens två vingårdsviner, ambitiöst genomfört med hög planttäthet och lågt uttag. Den sydligt exponerade vingården ligger på 250 meters höjd, med en jordmån av måttligt kalkrik sandig lera. Musten jäste under tolv dagar i öppna jäskar av fransk ek (som i Bourgogne) och vinet uppfostrades under ett år i små franska ekfat. Alessandro Brogi berättar att faten kommer från Berthomieu/Ermitage. Innan man får dem har de använts ett varv för chardonnay i Bourgogne, och en femtedel av faten ersätts varje år. Efter fatlagringen gjordes assemblage och vinet fick ett halvår i betongtank och ett år i flaska innan de totalt 3300 buteljerna släpptes till marknaden.

2006 Podere Fortuna Coldaia Pinot Nero Toscana IGT är ljust varmrött med både blå och tegelbruna nyanser. Det för sig vackert i glaset som en pinot ska göra, inte olikt en côte-de-beaune. Doften är stor och verkligt utåtriktad. Ljusrostade toner av sandelträ och muskotnöt, ene och bittermandel lämnar snart plats för en klar och fin frukt med associationer till jordgubbar, röda körsbär, röda vinbär och stickiga nypon. Nere i undervegetationen hittar vi rå skogssvamp och lätt köttiga drag. En härlig nos, på det hela taget.

Smaken liknar en stor och öppen famn. Fint rödfruktig och harmonisk i munnen. Öppen och omedelbart givande, snarare än komplex eller mystisk. Den har spänstig kropp, välbalanserad syra och behagfullt intensiva aromer utan några tendenser till vare sig gleshet eller överhettning (13%). Fortfarande ungdomligt kärnig i mitten, och trevligt mineralsalt i avslutningen. Allt som allt: en riktigt fin pinot med alla tecken på bra årgång. Verkligt angenäm att dricka, rentav ljuvlig. Och det finns utan tvekan potential för några års utveckling.

2005 Podere Fortuna Coldaia Pinot Nero Toscana IGT har en mer återhållsam men också mer utvecklad doft. Den friska frukten har sjunkit in och får stå tillbaka för en mängd finlemmade tredjehandsaromer av kryddor, undervegetation, svamp, gummi och vaniljstång. Vi får båda - helt oväntat - en obestämd känsla av "nattklubb". Det är som i en film, något slags 30-tals-kolonialstil med parfymerad tobak, ljusa blommor och exotisk sötma. "Indochine", liksom. Ja, både restaurangen och filmen. Är inte pinot noir ganska unik när det gäller att generera bilder av det här slaget?

I munnen ett silkigt, förföriskt vin. Munkänslan är grejen här, med en fruktsyra som inledningsvis är tillbakalutad, diskret infattad i allt det lena. Lite svalare och glesare i mitten (12,5%), och det saknas kanske lite stuns och spänst. Finishen är aningen kartig/örtig, men de söta aromerna kommer loss fint i själva svansen som är av rätt ansenlig längd. Gott och fullmoget pinotdricka - nästan lika givande som sitt yngre syskon - med en mystisk och spännande dimension som adderar till upplevelsen och gör det lätt att bortse från de mindre bristerna.

Med förra smakprovet från Podere Fortuna i färskt minne måste vi säga att kvällens upplevelse var ett fall framåt. Det här är eleganta doningar i ljust burgundisk stil som bör kunna drickas med god behållning även av kräsnare pinot-skallar. Den här gången hade vi - precis som då - bäddat för vinerna med smörstekta kantareller på en brödskiva vänd i ankflott.

Carlo Merolli, 289 dkk/sek och 225 dkk/sek (vi betalade 100 dkk per flaska i kursavgift). Podere Fortuna är inte rädda för att ta betalt, sa Carlo, och la till att "aia-ändelser" i stort sett alltid märks på prislappen. Som vi förstod saken, så finns inget av vinerna till salu för tillfället och det är ovisst om de kommer att göra det framöver, med tanke på de danska kundernas måttliga intresse för lite dyrare pinot nero.

ps. Av Alessandro Brogi fick också reda på att man från och med 2007 gör en särskilt pinot nero-selektion under namnet MCDLXV (ca 475 dkk, 600 fl. 2007 och 2600 fl. 2009) och att Coldaia 06/07 bör kunna säljas för 199 dkk. Go for it, Carlo!

pps. ...and he did! 199 dkk/sek är klart rimligt för vad 2006 Coldaia har att erbjuda. 2007 är gissningsvis än mer generöst att döma av årgångens personlighet.

2006 Pian dell'Orino Brunello di Montalcino

Vi kan knappt föreställa oss vad det kostar att starta upp en vinegendom i Montalcino. En som fått räkna lite närmare på det är Caroline Pobitzer, bördig från Alto Adige/Südtirol. Den som såg filmen "Führerns Elit" häromåret har också sett hennes spektakulära föräldrahem Castel Katzenzungen som spelade en viktig roll i filmen.

Pian dell'Orino grundades från scratch. Caroline flyttade till Montalcino 1996, då hon fick tillfälle att köpa en förfallen gård och några hektar vinmark. Snart slog hos sig ihop med Jan Hendrik Erbach, som hade utbildat sig till oenolog i Geisenheim och arbetat flera år i Bordeaux. Tillsammans påbörjade man ett upprustningsarbete som skulle ta flera år. Själva vineriet ser ytterst genomtänkt och prydligt ut, hela projektet utstrålar tysk ordning och reda.

Egendomen omfattar sex hektar uppdelat i fyra olika vingårdar i Montalcinos klassiska del sydöst om staden. Odlingsmetoderna är certifierat ekologiska och biodynamiska. All must jäser med vingårdens egna jäststammar, den som ska bli brunello får en maceration om hela fem veckor vid högre temperatur. Uppfostran går till på traditionellt vis - tre år i botti av slavonsk ek, och sparsamt med svavel vid buteljeringen.

2006 Pian dell'Orino Brunello di Montalcino ser ut att vara en tät rackare. Doften är klart återhållsam efter en halvtimme i karaff.
Vi nosar fram antydningar om målarpytsar och mandelmassa, eneträ och bastubänk. Frukten släpper inte till riktigt, men har betryggande sangiovese-typiska drag i en renfruktig, mörk version med med glimtar av körsbär, hallon och björnbär. Kompott av plommon, påpekar S. Choklad och nougat. Te, jord och salmiak.

Det är i munnen det händer. Pow!!! Vinet skopar in direktträff på första klunken. Vilken koncentration, vilket fokus, vilken balans, vilken längd! Den rejäla syran behagligt inbäddad, tanninstrukturen på samma gång respektingivande och exceptionellt finmaskig. Och så finns det massor av frukt - körsbär, hallon, blåbär, björnbär. Givetvis är smaken fortfarande ungdomligt knuten, och den behöver ett par timmar för att öppna upp helt och fullt. Men då är vinet också rejält gott att dricka på egen hand, redan nu. Som sagt: en underbar längd, som också skvallrar om framtidspotentialen. I slutet minglar noter av tobak, tjära, mint och salta mineraler.

Ska vi snacka stil, så är det ett intressant möte mellan modernt och klassiskt. Ett uppenbart proffsjobb där frukten är av absolut toppklass och renheten slående. Vi kommer snarast att tänka på topparna bland bordeaux 2009. Samtidigt fick vinet en uppfostran utan småfrallor, vilket gör att man slipper oroa sig för att det ska utvecklas till julmust, som en del barrique-toscanare. För det här vill man lagra - minst fem år till att börja med. 2006 är en exceptionell årgång, och Gallonis 97 poäng kan mycket väl visa sig vara befogade när tiden är inne.


Franska Kvalitetsviner via SB/PI, 468 kr, varuprov.
Endast 60 flaskor kom till Sverige, de är troligen slut redan.
Emilie Vin, 360 dkk. Jersild Vin, 350 dkk.Vinaturel.de, €53.

ps. "The Social Network" passade bra till, ett proffsjobb det också.

2010 Frantz Saumon Minéral+

Nu när vi fått vårt lystmäte när det gäller att häckla branded wines, måste vi i rättvisans namn också berätta om ett riktigt bra domänvin från VinRvi. Sedan 2002 odlar Domaine Frantz Saumon sex hektar i appellationen Montlouis, i en jordmån av kalksten och flinta. Marken odlas med handarbete utan kemiska ingrepp. Uttaget ligger runt 30 hl/ha och druvorna synas noga på sorteringsbordet. Vinerna jäser med naturliga jäststammar i använda ekfat om 225 till 400 liter.

Det ljusgula 2010 Frantz Saumon Minéral+ Montlouis sur Loire Sec Tendre har en ren och fin doft av vaniljkokta gråpäron och gula äpplen, plus ett mer solmoget inslag av ananas. Dessutom noterar vi bivax, äppelblom, ljust fruktig öl som Heineken, och jodsalta mineraltoner. Faten assisterar försynt med en ljus kryddighet och nämnda vaniljstång. I munnen samsas stadig syra och kännbar kalkstensstruktur med en liten restsötma runt 10-12 gram som framhäver den täta, fina frukten och balanserar den höga syran på ett behagfullt sätt. Det här är snudd på enastående bra, och priset känns rimligt. Den som gillar chenin bör kolla upp.

VinRvi, 147 kr, varuprov. €11 hos franska cavister.

Nollnian bloggades av Billigt Vin häromdagen.

2006 Lucomo et Frères Rhôndezvous

Frifräsarna Vinminvin har levererat från Dragör direkt hem till svenska kunder i snart fyra år nu. De hade ett relativt intressant sortiment som bäst utforskats och beskrivits av Billigt Vin. Flaggskeppsproducenten har alltid varit Philippe Gimel, men man har också sålt vin från Domaine Singla samt en del hantverksmässigt gjorda viner från Beaujolais, Loire och andra mindre prestigefyllda områden.

Vid årsskiftet sögs företaget upp i en grupp vid namn VinRvi.
Tongivande här är Ulf Löwenhav, en kille med förflutet som konsult åt finanssektorn. Efter hans pipa ljuder nya tongångar på hemsidan. Antalet producenter har skurits ner till ett minimum och inriktningen ändrats till den typ av produkter som kallas branded wine. Det här är en företeelse som det kittlar i magen att få skriva om, eftersom vi känner en intensiv motvilja inför hela fenomenet som sådant.

Jamie Goode har behandlat företeelsen på ett förtjänstfullt sätt i sin artikelserie "The two cultures"  (2002). Stuart Waltons bok "You heard it through the grapevine" (2001) är också essentiell läsning. Enkelt uttryckt handlar det om att skapa märken som levererar pålitligt i en trygg och igenkännlig stil. Eftersom man klippt av banden mellan slutkunden, bonden och jorden kan man leverera produkten i så stor skala som marknaden kräver. Allt bygger på att kunderna känner förtroende för varumärket, så det vill till att vinet är "välgjort" för att bli framgångsrikt i längden. Skalfördelarna kan i bästa fall ge en enorm lönsamhet.

VinRvi har tagit fram en linje boxar under namnet Rowbusta, som fått det enklaste namn man kan tänka sig: en siffra från ett till sju. Man får veta vilken druva och vilket land, men sen är det stopp. Ingen producent i det aktuella landet behöver stå i mål - tänk er vilken frihet detta erbjuder inköparna. Kunden förväntas sätta sitt förtroende till ett helt okänt svenskt brand med ett halvårs historia, och betala 289 kr per box. Det är så att man baxnar!

VinRvis nästa produktlinje heter Lucomo et Frères. Ett namn taget ur luften för att beskriva en väldigt lättflyktig företeelse, nämligen "vår virtuella vingård". Det här luftslottet kan ligga lite varstans på samma gång eftersom man utlovar både chianti, rosso di toscana, côtes-du-rhône och sydafrikansk cabernet. Även här gången förväntar man sig att kunderna ska sätta allt sitt förtroende till ett varumärke. Till bröderna Lucomo närmare bestämt, ett par gökar som bara finns i några entreprenörers livliga fantasi. Liksom Mamma Scan.

Rhôndezvous är det fyndiga namnet på vinet vi ska titta närmare på. Etiketten är rätt catchy med sin orangeröda färg och blå blockbokstäver med vit bård som får dem att stå i full kontrast. En onödig slinga med franska liljor i kanten stör det modernistiska uttrycket, och Lucomo-brödernas varumärke har helt fel typsnitt. Det är ju kutym att branded wine säljer på druvsorten, så här har man fiffigt kringgått de franska reglerna genom att skriva Gre-Syr-Cin-Car.

Ursprunget anges på framsidesetiketten till Vallée du Rhône, och man har inte glömt det viktigaste med en vinetikett: hus på bild, dock oklart vems. Under huset står det "L'Amour du Terroir". Mmm, det låter. Kan någon hälsa luft-brorsorna att den kärleken gärna behöver en lite tydligare adress? Årgången anges ganska överraskande till 2006 - det är inte precis vanligt med mogna branded wines. Vi vänder på flaskan och hittar en rättfram och något mer förtroendeingivande baksidesetikett.

Den innehåller mer - och annan - information. Här anges ursprunget till AOC Ventoux och producenten heter "Grappes et Terroirs". Deras webbplats är under konstruktion, så där var det stopp. Däremot finns man på Facebook men har - inte helt oväntat - inga vänner. Förresten är det ändå någon annan som tappat upp vinet åt dem. De som gjort det kallar sig ESV och har postkod 84700 - det vill säga kommunen Sorgues i Vaucluse. På "Grappes et Terroirs" finns i alla fall en tjej som heter Fanny och hon önskar oss Bonne Dégustation! De är så trevliga, fransyskorna.

Vi får veta lite till. Alkoholen anges till 14,5%, och som brukligt innehåller vinet sulfiter. Majoriteten av druvmaterialet är grenache noir som i det här fallet sägs visa den karaktär den får när den växer i lerig jord. Tusan, nu börjar vi nog snacka lite "Amour du Terroir" ändå!
Mer fakta är helt enkelt inte möjligt att få reda på. Fast - nu råkar importören ha skvallrat om vem som har odlat druvorna. Om man skärskådar Vinminvins sortiment och har Ventoux i minne, så har man svaret. Det är också anledningen till att vi tackade ja till att testa.

2006 Rhôndezvous har faktiskt en riktigt läcker doft i omedelbart tillgänglig stil. Den svarta frukten är alldeles ren och djup med björnbär, blåbär, kryddor och salmiak. Här finns uppenbarligen inga fat, bara betong, så det blir plus i kanten. Efter några timmars luftning börjar doften oxidera och blir syltigare, kryddigare. Efter ett dygn i öppen flaska handlar den mycket om torkade fikon och dadlar.

Smaken är både kraftfull och generös, ganska fyllig men absolut inte tung i gumpen. Massor av mogen mörk grenachefrukt, lagom söt, som balanserar fint med en frisk syra och goda tanniner. Slutet är kryddigt och mineraltorrt, men också påtagligt kort. I eftersmaken spritter några lakritsfiskar och salmiakbalkar. Det hela är väl sammanhållet och tillräckligt moget. Har inget att vinna på ytterligare lagring, vilket den modesta eftersmaken berättar. Ett klart gott vin är det hur som helst.

Vi låter en vinvän blindprova. Han sätter priset till 100-120 spänn. Själva kan vi med god vilja sträcka oss till 130. Branded wine är en självklar axelryckning i lägsta prisklasserna - tänk Claude Val, Jacob's Creek eller vad som helst - men det blir mer komplicerat när vi lägger på en hundring. Folk handlar inte anonymt märkestjut i den prisklassen. Varför skulle de göra det, när de kan få the real deal för samma pengar? Exempelvis kostar Rhôndezvous ganska precis som Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor eller Domaine de la Janasse Terre d'Argile, och då är vi på en annan nivå.

Det här är helt enkelt för dyrt i sitt sammanhang. Och hade det inte varit smartare att sälja vinet under producentens riktiga namn? Med en kvartett Parker-scores i spannet 90-95 besitter han ju långt större kredd än Lucomo-brorsorna lär skrapa ihop under hela sin virtuella livstid...


VinRvi, 159 kr, varuprov.

2010 Marcel Lapierre Morgon

Fram till 1960 framställdes all beaujolais på förfädernas vis, men redan tjugo år senare var i stort sett hela området industrialiserat - en mörk period i hela Europas vinhistoria, för övrigt. 1981 bestämde sig Marcel Lapierre för att det fick vara nog med med kemi och tillsatser i vingårdar och jästankar. Det var hög tid att börja göra riktigt vin igen, och för varje år får han allt fler efterföljare i området. Ingen har gjort mer för att rädda Beaujolais från undergång än Marcel Lapierre. Respekt är bara förnamnet.

2010 Marcel Lapierre Morgon (Cuvée Sans Soufre) har en otroligt vacker och levande doft, men massor av finstämda nyanser som tittar fram allteftersom vi följer vinet. Dammande granitgrus är vad som träffar nosen först. Nyklippt gräs och daggfriska örter från skogen pratar vi om därnäst. Violer och rosenblad, aj så snyggt. Frukten är på samma gång rättframt bärig och elegant fasetterad med röda körsbär, ljusa skogsbär, jordgubbar och vinbär. Andra dagen hittar vi noter av citrus, bark, muskot och en hel del salmiak. Så elegant!

I munnen kan vi njuta av en lätt och frisk hälsodryck med behagfullt mogen fruktsyra, en svag antydan till sprits, svalkande granitkänsla och alldeles förtjusande aromer av skogshallon, jordgubbar, körsbär och vinbär. I slutet finns ett litet gräsigt, örtigt snörp. Därefter minglar långa hallonbäriga girlanger med kryddor, salmiak och lakritsrot i eftersmaken. Det är så harmoniskt, så okomplicerat njutbart att dricka, och om möjligt ännu bättre andra dagen.

S utnämner det till ett frökenvin. I dubbel bemärkelse, eftersom hon ofta kallas fröken. Det är som hämtat ur en saga, tycker hon. Här finns inte fylligheten och tanninerna hos årgång 2009 - snarare fräschören, transparensen och elegansen från 2008. Möjligen är 2010 snäppet rikare, den håller i alla fall en procent högre alkohol (13%). Något års (sval) lagring är egentligen att rekommendera, men i det här fallet kommer det bli väldigt svårt att hålla fingrarna borta. Inga sulfiter, 100% ren druvsaft. Ett vin man tänker på länge efter att man svalt sista klunken.

Winetrade via BS, 198 kr. Vinrosen, 133 dkk. När vi skrev om nollåttan klagade vi på att priset blivit på tok för högt i ett europeiskt perspektiv. Den här gången har Niklas & Ida hyfsat till det med den 50-lapp som behövdes. Tack för det!

Pinot Nero: 2004 Bressan

Som vi skrev nyligen måste Fulvio Bressan vara den inkarnerade motsatsen till giriga industriproducenter. Hans metoder innefattar en närmast manisk noggrannhet, biodynamisk odling, handarbete, galet små uttag och lagring tills vinerna bedöms vara färdiga att släppas. Jobbar man så ärketraditionellt som Bressan gör, går det inte fort. De aktuella årgångarna är: Pignol 2000, Ego 2001, Pinot Nero 2004 och Schiopettino 2004, för att ta några exempel. Förutom att det tar lång tid att få tillbaks sina investeringar, är priserna dessutom klart modesta. Företagsekonomer måste slita sitt hår! Vi känner en enorm respekt för Fulvio Bressans inställning till sitt vinmakande.

Den mörkt sammetsröda 2004 Bressan Pinot Nero Venezia-Giulia IGT är en riktig "cherry bomb" - om än en ovanligt nyanserad form av körsbärsdynamit. Glaset bjuder på utåtriktade drag av maraschino, körsbärskärnor och koncentrerad saft av röda och svarta körsbär, med några smultron på toppen. Här finns typiska botti-toner, med svart te, mörk jord och lakritsrot i fonden, dessutom en viss utveckling mot balsamico, läder och orientkryddor. En ytterst lovande nos som påminner om sangiovese från Montevertine. Sweet!

Upplevelsen i munnen lever lätt upp till doften med sin ruggigt fina rödfrukt och ett underbart fokus i den hårt vässade syran. Smaken är både slank och rik på samma gång, med en saftighet lika intensiv som koncentrerad (dock bara 13%). Det är inte bara röda körsbär i aromatiken, här finns en självklar komplexitet av hallon, smultron, rabarber och rönnbär. Smaken skär likt en laserstråle genom vår pollo alla diavola och breder ut sig med underbara jordtoner och örter i slutet. Vilken sanslös längd, vilken elegans, vilken precision, vilken klass!
Det är en ynnest att få dricka så här vackra och traditionellt utgjorda viner. Leaves the competition in the dust.

Vinomatik via BS, 231 kr i tre-pack. Winewise/Terroiristen, 195 dkk.
Nolltrean provade vi här.  Billigt Vin har besökt gården här och här.

Côtes-du-Rhône: Montirius vs. Janasse

Om vi ska sammanfatta varför vi gillar côtes-du-rhône i två ord får det bli "charm" och "drickglädje". Den där omedelbarheten! Och så sitter vinerna i stort sett alltid som gjutet till lammkotletter och den ugnsfasta formen med paprikor och zucchini, auberginer och lök, oliver och timjan.

Kvällens match känns nästan orättvis. I Montirius ringhörna har vi deras "enklaste" 2010 Côtes-du-Rhône - ett purungt vin gjort av grenache, mourvèdre och syrah som vuxit i närheten av byn Mondragon norr om Orange. Här handlar det om druvor man köpt av odlare i bekantskapskretsen, från ekologiskt odlade stockar i 25-årsåldern. Vinet är jäst och uppfostrat i betongtankar, och håller 13,5% alkohol. 2010 betecknas som ett förnämligt år med skinande frukt och friska syror, så kanske vi inte ska räkna ut den här kombattanten riktigt än.

Janasse ställer upp med sin "mini-châteauneuf" 2009 Terre d'Argile - ett av utropstecknen på Bristlys sortimentsprovning i våras, och nyligen hyllad av Frankofilen. Nollsjuan av detta vin hade förresten en så expressiv örtflora att den borde ha hetat Les Garrigues om inte det namnet redan var upptaget. Druvblandningen är ungefär densamma - grenache, syrah och mourvèdre som vuxit i röd lerjord strax norr om Courthezon, precis utanför Châteauneuf-zonen. Janasse använder sig av moderna metoder med sträng grönskörd och uppfostran i småfrallor (en tredjedel nya) för syrah och mourvèdre. En tung pjäs med femton procent tjong.

Det blålila 2010 Domaine Montirius Côtes-du-Rhône har en nästan oanständig nos. Fudgiga malo-toner vädras ut inom några ögonblick och lämnar fälter fritt för violer, blåbärssmoothie och söta mörka körsbär. Allt är vidöppet och väldefinierat med svartpeppar, varma stenar, frisk garrigue och lite rök i bakgrunden. Mungiporna dras ofrånkomligen uppåt till ett stort smil. I munnen presenterar sig vinet med primärt sötfruktiga aromer och en len munkänsla. Aromer av nymosade hallon och björnbär med assist av sötlakrits minglar både länge och väl, mycket tack vare den friska mogna fruktsyran. En bestämd snärt av örter sätter punkt, och så är munnen redo för ännu en klunk. Det initialt sötfruktiga intrycket stramas enkelt upp med en vända i kylen, och när maten väl står på bordet är det fräschören och strukturen man tänker på. Absolut ingenting hindrar det här vinet i dess framfart mot lustcentrum.

Det blåsvarta 2009 Domaine de la Janasse "Terre d'Argile" Côtes-du-Rhône Villages har en djupare, mer mättad doft som denna gång är förvånansvärt sluten och vägrar att låta sig upplevas "tredimensionellt" på ettans vis. Visst finns den mörka frukten där, visst finns det köttiga drag, visst finns det garrigue, visst finns det alkohol och visst finns det chokladig ek. Det är seriösa och proffsiga doningar, men våra lustcentra förblir märkligt oberörda. Efter ettans oemot-ståndliga charmoffensiv är detta uppenbart ett mer muskulöst vin.
Det har högre extraktion, lite tyngre alkohol och en tjockare munkänsla där ekfaten tar udden av fruktsyran med en skvätt chokladsås. Visst är det kraftfullt och gott, men också en aning strömlinjeformat och långtifrån lika avväpnande och skoj. Någon riktig kärlek uppstår inte ikväll, varken i samspel med maten och på egen hand.

Att tussa ihop viner är som att leka "sten, sax, påse". Vi föredrar ofta charm framför muskler, och i kväll var det charmen och drickglädjen som vann (alldeles oavsett poäng och sånt tjafs). 2010 verkar dessutom vara en härlig årgång i södra Rhône. Vi har fortfarande gott hopp om en roligare uppvisning av Terre d'Argile framöver, och eftersom vinet är så pass ambitiöst anlagt ser lite lagring ut att vara en god idé. Nu har vi fem flaskor kvar, men frågan är om vi inte varit gladare om det vore fem av Montirius Côtes-du-Rhône? Well, det ena behöver ju inte utesluta det andra...

Franska Kvalitetsviner via BS, 128 kr, varuprov
Bristly via BS, 159 kr.

Pinot Nero: Casal Pilozzo Regina Vitae 2006 vs. 2005

Ju mer pinot nero vi provar från Casal Pilozzo desto mer övertygade blir vi om att de faktiskt är något bra på spåren. Lazio är väl inte den första region man kommer att tänka på när det gäller pinot noir, men här snackar vi ändå 350 meters höjd i nordsluttningarna av en utslocknad vulkan. Adressen är Monte Porzio Catone strax söder om Rom, granne med Frascati. En tydligt definierad terroir, med tillräcklig svalka för att bevara fruktsyrans fräschör. En annan intressant detalj är att man nöjer sig med endast tre månaders uppfostran i barriques, vilket gör att eken inte tar överhanden som i ett par andra italienska exempel vi testat.

Den ljust granatröda 2006 Casal Pilozzo "Regina Vitae" Pinot Nero Lazio IGT har en frisk, fin doft som hoppar upp ur glaset.
Vi plockar noter av kirsch, röda körsbär och körsbärskärnor med antydningar om mandelmassa, lim och ny ek. En ungdomligt lovande nos, men egentligen ingen utveckling att tala om. Mer av mörka jordtoner och några korn farin kommer med luft.

I munnen går vinet på direkt attack med markerat frisk syra och hög intensitet förpackad i en slank fruktkropp. Trots 14,5% upplever vi inget alkoholgenomslag, även om avslutningen kommer att vinna på ytterligare flasklagring. Det är riktigt bra längd på den lätt kryddiga eftersmaken. Stilmässigt kan man dra paralleller till slank röd nebbiolo (minus tanninerna) eller möjligen dito ljus corvina med lite ek. Gott och elegant genomfört med både fräschör och potential. Mjuknar och fyller ut till okomplicerad drickvänlighet efter några timmar i luften. Det här är helt klart på väg uppåt.

2005 Casal Pilozzo "Regina Vitae" Pinot Nero Lazio IGT är en nyans mörkare med tegel i kanten. Nosen är komplex, med intressant mognadsutveckling. Kött, stekt lök, undervegetation, tjära, svamp och grusjord. Trevlig örtflora med mynta, körvel, oregano, salvia och en smula malört. En spännande doft med stilmässiga associationer till fullmogna tyskpinnar och nordrhônare.

Här får vi en mognare, mer harmonisk, rentav färdig smak med tillbakalutad syra. Lite fylligare fruktkropp, men intensiteten är mer återhållsam. Tanninerna upplevs silkiga, chokladiga med en smula farin och välintegrerad ek. Slutar torrt med gott om örtiga tanniner från mitten ut i slutet. Vinet kommer fint i eftersmaken, som har god längd. Lagom mognad ikväll och en trivsam drickbarhet.



Som vanligt med pinot noir är det sval temperering som visar upp vinernas bästa. Även om Regina Vitae inte har någon supertydlig druvkaraktär är vi som sagt klart positiva till vad Casal Pilozzo håller på med där nere i Lazio. Vi kommer med glädje att fortsätta följa "de misslyckades" framfart framöver.

Carlo Merolli, 160 dkk/sek och 145 dkk/sek.

ps. "Misslyckade" därför att dessa var de minst uppskattade vinerna på en pinot nero-provning Carlo arrangerade förra året. Årgång 2002 och 2003 bloggade vi här. Nolltrean är, inte oväntat, den minst lyckade - om än långt ifrån misslyckade.

Gubbamiddag #9

Helgens gubbträff utlovades bli "lite annorlunda" när det gällde uppställningen av viner. Vad det skulle innebära mer specifikt var ju inte lätt att veta. Men med tanke på att kvällens värd rest en del både här och där, kunde man ju ana sig till att några "exotismer" fanns med på bordet.

Apéritifen ute på altanen går i en guläpplig och jordig stil med behagligt avrundad mousse. Smaken slutar torrt, kryddigt och lite jordbeskt. Ett par äppelskrottar tittar fram när temperaturen stiger. Ganska gott och välbalanserat bubbel, utan att vara märkvärdigt. Champagne är otänkbart - gissningsvis är det en cava med ett antal år på nacken.

2004 Quinta do Cabriz Dão Método Classico Bruto

Oj, det var debut med portugisbubbel för alla utom värden. Druvorna är bical och malvasia, alkoholhalten 12%. Flaskorna har legat högst ett och ett halvt år på jästfällningen eftersom den aktuella årgången är 2009. Nu får vi veta att alla kvällens viner kommer från olika länder. Inget av dem hör till "nya världen", och Portugal är redan avklarat.

Det första röda är tja, rött, och genomskinligt. Inledningsvis doftar det väldigt mycket vått grus och våt lera på ett sätt som skymmer resten. Efterhand blir doften mer gräsig utan det uppfriskande adjektivet nyklippt, och vinbärig med äppelkartiga drag. Ett lite glest och omoget intryck får man säga. I munnen handlar det om hög syra och låga tanniner i en rätt tunn kropp med kärvt, kartigt slut. Balans och koncentration är inte precis orden man letar efter - det är ett skäligen enkelt vin vi har i glaset. Knappt drickbart - det är inte särskilt behagligt på egen hand, och det bjuder inget som helst motstånd till den helstekta oxfilén på tallriken. Det känns på något sätt östeuropeiskt. Cabernet från tjotahejti, föreslår J och det stämmer ju ganska bra.

2006 Inkerman Kachinskoye Cabernet, Krim, Ukraina

Inkerman är inte bara en stad på halvön Krim, utan också en vinfabrik - den ledande i Ukraina. Man verkar sträva efter att skörda så många druvor per hektar som möjligt. Cabernet Kachinskoye sägs vara "the king of fine vintage red dry wines in Ucraine". För säkerhets skull uppges alkoholen till 10-13%. Det mesta blir kvar i karaffen.

Andra glaset har en svartröd, ganska tät färg med blåröd kant. Doften är faktiskt alldeles strålande. Ren och ungdomlig. Floral, med potpurri och violer. Läckra aromer av friska skogsbär, röda pastiller och en strimma lim. Apelsiner och lite muskotkrydda kommer till. Riktigt gott sniff, elegant som tusan. Smaken bekräftar de lovande doftintrycken. Den är frisk, renfruktig och slank med hög syra, bestämda tanniner och en ytterst aptitlig kärvhet i avslutningen. Ingen ek stör den allmänna glädjeyran. Sicket matvin detta måste vara, vi kan knappt vänta!
Kan det vara en syrah från norra rhône? Njaä, vi har nog en annan kandidat till Frankrike. Vår gissning blir en blaufränkisch från Burgenland, helt utan ek eller med enbart gamla/större fat.

2005 Tiflis Wine Cellar Kartuli Vazi Mukuzani, Georgien

Producenten heter Tiflis's Wine Cellar och produktlinjen Kartuli Vazi = "georgiska rankor". Druvsorten är saperavi, som vuxit i den aktade appellationen Mukuzani i Georgiens ledande vindistrikt Kakheti. Mukuzani-viner är vanligtvis fatlagrade, har vi läst oss till, och så även detta vin även om det inte märks alls. 12% alkohol. Oj, vad det funkade bra till maten, allra bäst i vår smak. Kostar ynka €7 i Tbilisi, men tyvärr ville firman ha €400 för att DHL-frakta en låda till Sverige, så det blir väl knappast aktuellt.

Tredje glaset är ljust varmrött, med gott om tegel i kanten. Doften är väldigt märklig, och ärligt talat ganska rälig. Mängder av omogen, unken grönhet överskuggar den ljusröda frukten. Plötsligt får vi en känsla av död och sten - gammal gravkammare av samma typ som vi hittat i några äldre Colaresviner. Om det är en mineralton, kan berget hellre hålla klaffen. Några våta fimpar ligger utslängda i en dypöl. Och sen lite söt knäck och gräddkola, i ett valhänt försök att muntra upp tillställningen. Smaken bekräftar de flesta av intrycken, med en hård omogen fruktsyra, rejäl grönhet samt utbränd tobak, knäckiga mognadstoner och ett syrligt slut. Det här kan vara kvällens sämsta vin. Ukrainaren var mer harmlös, medan det här är mer karaktärsfullt och samtidigt mer svårgillat eftersom en viss flaskmognad förtydligat de negativa dragen. Colares har en annan tannin/syra-struktur, så det spåret kan vi helt släppa. Det är lite åt pinothållet, men ändå finns absolut ingen pinotkaraktär. Kan det vara gjort i Ungern, kanske?

2000 Neoklas Frankovka, Sardice, Moravia, Tjeckien

Aha, där kom ju blaufränkisch. Eller frankovka, som de säger i Tjeckien. Nog för att druvan är känd för en viss grönhet åtminstone i svala år, men att det kunde gå så här illa... Hur som helst, med sina 175 hektar är Neoklas en rätt stor och ambitiös producent i byn Sardice, distriktet Slovácka, regionen Moravia strax norr om österrikarnas Weinviertel. Om det står "Exclusive" på etiketten så är det en av deras bästa buteljeringar, som kostar tre gånger så mycket som de vanliga - det vill säga 90 kr istället för 30. De tycks ha klassat ner sin frankovka till "de vanliga" buteljeringarna. Ett klokt drag, eftersom ingen verkar vilja dricka vinet ikväll.

Fjärde glaset doftar också lite märkligt men ändå gott på ett oxidativt, varmvuxet och rustikt sätt. Här finns röda äpplen, russin, katrinplommon och sylt. Mognadstoner av choklad, tjära, farin och julmust. En anstrykning av starkvin, som antyder att en fylligare alkoholkropp är att vänta. Är det så här georgiska viner luktar? (vi har ingen erfarenhet av sådana och känner ännu inte till att tvåan kom därifrån). Smaken är tät och varmfruktig med mogna, aningen uttorkande tanniner samt aromer av farinsocker och russin. Först känns det som om vinet behöver mat, men därtill är syran är alltför låg, åtminstone för kvällens matsammanhang. Ost och eftermaten-snack är vinets rätta element. Förutom syranivån ett ganska komplett vin, solbakat och lite rustikt men perfekt moget och gott! Och det kommer inte alls från Georgien...

1999 Château Kefraya Comte de M

... utan från Bekaa i Libanon. Kefrayas toppcuvée är gjord av syrah och cabernet sauvignon som mognat i nya småfrallor under ett år. 14,5% alkohol.

Femte glaset är opakt blårött med rödsvart kant. Doften är mättat, rostad, tät. Animalisk med köttiga, charkiga och läderartade drag. Mörk plommonfrukt, men här var det också gott om ek med choklad, kola, kaffe och godis. Även smaken är tät, först rätt burdus med utmärkt frukt och gott om tanniner. Avslutningen är rätt ekig och den citruslika syran spretar lite, men inte mer än vad som är klädsamt.
Ett uppenbart proffsjobb av folk som vet hur man tillfredsställer. Fram tonar bilden av en bodega på spanska höglandet med konsulter i dyra kostymer som klurar fram den rätta mixen av stimuli för att såväl kräsna kunder som feta amerikanska recensenter ska orka vältra sig över 90-gränsen. Parker-stil, alltså. Det är ett ganska modernt uttryck de har fått fram, och utan tvekan riktigt läckert. Gissningsvis är syrah en dominerande druvsort? Vad kan det då vara - en Finca Sandoval från typ 2004?

Vega Sicilia "Unico" Reserva Especial 2010 Release (91-94-95), Ribera del Duero

Oj, det var som tusan! Unico har varit ett mer konservativt vin vid tidigare tillfällen vi smakat, och inte helt tillfredsställande heller, med alltför brända toner. Det här var ju generöst. Och tänk att det hade så många år på nacken, men ändå verkade så ungt - inget som tydde på högre ålder. Jo, "fatsyran" säger U. Det händer en hel del positivt under de timmar vinet står i glasen, och till slut är det både elegant och klassiskt. Men en stadig blick på etiketten är ändå nödvändig för att få full valuta. Jay Miller är på 99 poäng, vi fattar nada. Tack T, som nyss fyllt jämnt och lät gubbsen få dricka upp presenten.

Sjätte glaset är ljus varm rubin med rejäl tegelkant. Doften är väl utvecklad och fint nyanserad med örtiga mynta-toner, båthus, ljusa penseldrag av tjära, finska tjärpastiller, ett gammalt tygplåster, hostmedicin och söt god frukt åt plommon/katrinplommonhållet. Så här doftar gammal syrah, vi är i norra rhône och det är 70- eller 80-tal. Smaken är stram och osöt, medelfyllig med hög syra och nedsmälta tanniner. Den åldrande frukten visar först klara tecken på uttorkning och balansen är inte hundra från start - "över kullen" plitas alltför tidigt - men allteftersom vinet står i glaset upplevs det betydligt tätare och mer oklanderligt balanserat. Mynta, örter, järn och tobak minglar i den långa eftersmaken. Det här blir bara bättre! Gissningsvis en god côte-rôtie från början-mitten av åttiotalet.

1983 Paul Jaboulet-Ainé Hermitage La Chapelle

Ser man på, den här har vi ju druckit förr. Det släpptes ett gäng av 83:an på Regeringspassagen något år efter den butiken öppnade, kan det ha varit 2003-2004 eller så? Kvällens bästa vin och ett kul återseende!

Sista glaset är gult och bjuder på en finstämd doft som trots tydlig botrytis (honung, saffran, mandelmassa) ändå har en tydlig och mycket vacker druvkaraktär, såpass att vi kan sätta ner foten och säga riesling. Smaken är dansant med sin lätta sprits, inte det minsta övervikt någonstans, spänstig syra och elegant frukt med aprikoser i eftersmaken. Alkoholhalt? frågar värden. 7,5 % svarar vi, och det var ju på decimalen rätt. Balansen är rena skolexemplet på god moselriesling, det enda som egentligen saknas är en framträdande skifferkaraktär. En Auslese med två stjärnor för botrytiserade druvor. Årgången då? Kanske 2004. Den är inte särskilt yppig, ändå...

2005 Reinholdt Haart Piesporter Goldtröpfchen Riesling Auslese Goldkapsel

Tänk att det här elixiret inte kostade mer än €25 på plats och ger så otroligt mycket tillbaks. Mosel är fantastiskt!

Snabbis hos WineTrade

Måndagen erbjöd enorma möjligheter till vinprovning hos Vinovativa, Vin&Natur och WineTrade. Vi satsade istället eftermiddagen på kvalitetstid med sonen som slutat sin första dag i femman redan efter en ynka timme. "Pirates of the Caribbean - On Stranger Tides" på bästa platser i en nästan tom salong överträffar faktiskt vilken vinprovning som helst. Åtminstone om man är elva.

När vi sent omsider anlände till WineTrades lokaliteter hade skymningen fallit, ett helt svin grillats, Jean Foillards beaujolaiser druckits upp och Stockholms sommelier-maffia blivit salongs.
Dags att med friska sinnen prova igenom ett tjog viner från producenter som Puzelat-Bonhomme (Loire), Olivier Pithon och Domaine Matassa (Roussillon) samt Château d'Arlay (Jura). Två viner träffade mitt i prick, inte bara på oss att döma av snacket vid bordet där minst en världsmästare var mycket positiv.

2009 Domaine Puzelat-Bonhomme Cheverny Blanc - mest menu pineau, plus lite sauvignon blanc - hade en härlig balans och fräschör med jästig surlie-karaktär, lite skaltanniner, stunsig syra och massor av terroir-känsla. Andra gången vi provar - det här är seriöst goda grejor.

2009 Domaine Puzelat-Bonhomme Cheverny Rouge var om möjligt än mer charmerande med sin mix av gamay och pinot noir.
Lite rökelse och utblåst stearinljus på toppen, massor av ljusa vackra bärtoner därunder. Den lätta, mjuka kroppen balanserade sin mogna frukt perfekt, här fanns inget spret åt något håll. Maken till drickbart vin får man leta efter.

Bägge går på 108 kr till restaurang. Vi orkar inte räkna ut exakt vad det motsvarar som privatimport, men inte kan det bli särskilt dyrt. Rekommenderas.

pst: 161 kr via SB

Nya årgångar från Domaine Leon Barral

Att prova den nya årgången av Didier Barrals Faugères har på relativt kort tid blivit en tradition lika viktig som vårprimörer, kantareller och kräftor. I år missade vi tåget helt. Det beskärda antalet flaskor till Sverige var så litet att att ynka tre lådor nådde privatkunder och resterande nio gick till restauranger. Men varför blev det så galet få den här gången? Vi talar ändå om en rätt så stor gård, där 28 hektar odlas aktivt. Hagelskurar, är det bistra svaret.

Vår självpåtagna roll som hejaklacksledare i Svenska Barral-fancluben renderade ett erbjudande om att få prova resten av vinerna i förväg. 

Inte direkt något högriskprojekt för importören kan tyckas, men förväntningarna är höga och slentrianmässiga hyllningar ligger inte för oss. Framförallt är det skönt att veta i förväg vad man ska jaga och vad man kan låta bli. Och så är det viner som tarvar diskussion.

2009 Leon Barral Blanc Vin de France är framställt av 80% terret blanc/gris och resten viognier. När det luftar till sig i karaffen ställer H den oundvikliga frågan: "är det där hans vita vin?" En mer orange kulör får man nämligen leta efter - lätt beslöjad dessutom. På nosen får vi först lite barraltypiskt salmiak/knallpulver innan vinet ger sig ut på heden för att hitta ljung och pors. Honung och öljäst katapultar oss tillbaka till tidig stenålder där mjödet nyss uppfunnits. Några apelsiner och aprikoser fick visst gå med i brygden också. "Intressant" får man säga - men som helhet faller doften faktiskt ganska platt. Smaken är lyckligtvis mer vinös. Även om attacken är märklig - snarast fadd - finns det gott om struktur i mitten med nästan rödvinslika tanniner och hyfsad syrafräschör, trots allt. Hela energipaketet är lokaliserat till avslutningen/svalget som är torrt, kryddigt, mineralstint och salmiaksalt med kraft och längd. Entusiasmen runt bordet är rätt måttlig. Ett glas räcker. Pass.

Orangevin.

Utdragen skalmaceration, lång samvaro med jästfällningen och en kontrollerad oxidation i barrique är nyckelorden för det här vinet.
Om Barral tidigare har figurerat i utkanterna av orangevins-scenen, så intar han med den nya årgången en plats mitt i spotlighten. Nästa steg blir att köpa amforor och gräva ner dem i marken - tänk Josko Gravner. Kvalitetsmässigt är det väl ungefär lika bra som friulanens Breg eller Trincheros Palmé 7 - gillar man den udda vintypen så är det bara att köra. Vi som var så förtjusta i fräschören i Barrals vita (gyllene) nollsjua tycker att han tagit metoden ett steg för långt den här gången. Petitesser som druvsorter och ursprung blir sekundärt i sådana här viner. Så är det också klassat som Vin de France...

2008 Domaine Leon Barral Faugères mixar hälften carignan med resten cinsault och grenache, allt uppfostrat i betongtankar under två år. Vinet gör entré i en transparent varmröd dress med blå reflexer. Nosen är ovanligt örtig med nyanser av lavendel, salvia, rosmarin, pinje och mynta. Ord räcker inte för att fånga in helheten av garriguens flora. I den välbekanta gottpåsen märkt "Barral" finns knallpulver, svartpeppar, lakrits, körsbärskärnor, bläckiga körsbär, röda äpplen, kronblad av viol och syren samt finaste kardemumma.

Efter sådant sniff är vi inte precis svårflörtade. I munnen serveras en intensiv och rättfram attack. Mittsmaken är livlig och busig. Impregnerar tungan med en frukt som är klart kryddig men inte eldig. Rabarbersyrlig, strukturerad och pepprig, precis lagom tät. Örtsnörp i slutet, och lite läder. Svingott, och ack så lätt att dricka. Minst lika bra som vanligt, i en ovanligt örtig och friskt syrlig version.

2008 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Jadis blandar hälften carignan med 40% syrah från söderlägen och resten grenache. Allt uppfostrat i använda små ekfat (1-10 år gamla) under två år.
Ett mörkt blårött, betydligt tätare vin. Doften är inte vidöppen ikväll, men är ändå patenterat barralsk med toner av knallpulver, salmiak, svartpeppar, eneträ och prosciutto. Vidare får vi körsbärskärnor, mörka körsbär, röda bio-äpplen, violer och syrener. Kardemumma-kryddan kommer med mer luft. Alltihop är väl sammanhållet, men samtidigt väldigt levande och ständigt skiftande.

Det här är en lite vildare historia än både Tradition och Valinière, vilket även gäller smaken som är tät, intensiv och kryddig med märkbara men långtifrån dominanta fattoner. Efter en dryg timmes luftning blir tanninerna sådär härligt söta som tätvävd sammet, medan fruktsyran på samma gång är frisk och mogen. Salmiak-lika mineraltoner spritter på tungan efter sväljet. Alkoholen märks mycket mindre än i nollsjuan. Rejält extraherat vin som behöver ordentligt med luft, och som ändå inte öppnar upp hela registret - än. Busbra, men ett halvår till kommer att göra gott.

2008 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Valinière är till fyra femtedelar mourvèdre och resten syrah från nordsluttningar. Vinet uppfostras som Jadis. Här är färgen nästan lila, utseendet ännu tätare. En lätt pust av brynt smör verkar hänga ihop med fat/rostning medan sensationer av kallt järn och köttsafter berättar om skifferjord. Frukten är mörk som lakritsdoppade blåbär och björnbär. Ett par violer bidrar med övertoner och garriguens flora stämmer in, med lavendel, salvia, pinjer med mera. I botten finns en svärta som av grillkol och asfalt. Och så det där järnet, igen. Elegant, och oupphörligt fascinerande.

I munnen: så oerhört harmoniskt. Inget spret överhuvudtaget. Kassaskåpstätt och silkeslent - men samtidigt så slankt och friskt. Frukten är hanterad till perfektion, sötman mer återhållsam än i Jadis. Här ligger fokus mer på syror än på tanniner, eller snarare: tanninerna är spunna av kinesiska silkesmaskar. Avslutningen är lång, lustfylld och komplex. Balansen och helhetskänslan beskrivs bäst som burgundisk. Det här är inget annat än storslaget, och dricks alldeles utmärkt redan nu.

Slutsatser: om det "vita" vinet skiftar från år till år, så är Didier Barral ytterst pålitlig när det gäller de röda. 2008 är en mycket bättre årgång i Languedoc än i Rhône, och kvalitetsmässigt är nollåttorna jämförbara med 2005 och 2007 - om än med lägre alkohol än 2007, silkigare tanniner än 2005 och friskare syror än båda. Vad gäller drickvänligheten är Tradition en akustisk lägereldssång, Jadis elförstärkt rock'n'roll och Valinière närmast en klassisk symfoni.

Om vi finge önska oss något mer, vore det att Didier tog det bara lite lugnare med pigeage-stången i Jadis. Och som sagt, tyvärr drabbades domänens vinmarker av hagel under växtsäsongen 2008, vilket innebar att ett redan lågt uttag decimerades än mer. Kvaliteten led av allt att döma inte alls, men det blev problem när det gäller antalet producerade flaskor. Faugères Tradition är alltså redan tvärslut. 
Av de andra två har Systembolaget köpt allt som kom till Sverige, 
vilket är 240 Jadis och 120 Valinière.


Varuprover från Franska Kvalitetsviner (ej Tradition).
På SB den 1 september, Jadis 256 kr och Valinière 399 kr.
Barral Blanc kostar 224 kr (privatimport i 6-pack)


ps. Mer om Barral här och besök på gården här.

2010 Brunnenhof Lagrein (vino della botte)

Överraskningarnas tid är inte förbi. Kurt Rottensteiner på Brunnenhof i Alto Adige läste (förmodligen i en rätt skum google-översättning) om sin 2006 Pinot Nero Riserva Mazzon som gav ett värmeskadat/passé intryck hemma hos oss i slutet av juli. Häromdagen svängde DHL upp framför firmadörrn med provflaskor av nollsjuan och nollåttan, plus ett botti-prov av gårdens lagrein från 2010. Hoppsan, här har vi en odlare som är mån om sitt goda renommé.

Det mörkt blålila 2010 Brunnenhof Lagrein (vino della botte) doftar ungtjut med toner av blåbärsyoghurt, violer och färsk lakrits. En förförisk näsa som lockar till stora klunkar utan prut. I munnen får vi så en lustfylld sötmogen blåbärsfrukt med perfekt balanserad syra, krämigt mjuk munkänsla och en svinläcker övergång till sötlakrits och örter i avslutningen. Förmodligen har man inte hunnit leta rätt på svavelstickorna innan avtappningen, för satan i gatan vilken drickbarhet! Lite primi piatti och slurp, så var det vinet slut.

Bland smak-associationerna hittar vi teroldego, dolcetto och syrahdominerad rhôneblandning. 2010 verkar vara da shit i Südtirol såväl som i Toscana, Rhône och Bordeaux. Vinet kommer från riktigt gamla stockar, är en nyhet hos Brunnenhof och släpps framåt jul. Möjligen/troligen kommer det att importeras av Carlo.


ps. Mer ungt vin på bordet måste vi ha! Didier Barrals 2008 Faugères missade vi helt när det kom till Sverige (i alltför få flaskor på grund av hagelskurar). Ändå står det på lut ikväll. Tack, Henrik.

Pinot Nero: Bressan vs. Boccadigabbia

Kvällens kursavsnitt blir lite mer av typen pilkastning. En sport där det händer att man missar tavlan, vilket kommer att ske inte bara en gång utan två.

Friuli-odlaren Fulvio Bressans viner har bäst och grundligast presenterats av Billigt Vin-Ingvar. Det här är väl så långt man kan komma från en dussinproducent, och förväntningarna på 2003 Pinot Nero är förstås höga efter fina 2001 Ego och 1999 Pignol.

Som motspelare hade vi tänkt oss en nolltrea från Toscana, men 2003 Lanciola Riccionero är så sjukt korkad att vi drabbas av temporärt illamående. Som stand-in slänger vi fram något så exotiskt som en pinot nero från Marche. Boccadigabbia har fått uppskattande omdömen från bland andra Wine Advocate. Vem vet, kanske kan det bli en jämn fight ändå.

2003 Bressan Pinot Nero är en transparent, intensivt varmröd uppenbarelse med blå reflexer och tegelorange kant. Doften fängslar verkligen med sina sagolikt fokuserade aromer av vilda hallon och björnbär, vinbärsnickel och crème de cassis/framboise. Här finns en tydlig mognadsutveckling mot undervegetation, lövhögar, vedbrasa, örter och läder. Ett sniff som sätter unika avtryck i hjärnbarken.

I munnen är det som att suga på en röd pastill. Frukten är rik med hög druvmognad men samtidigt slank med en frisk, snudd på hård grönhet och kompromisslös syra som fokuserar cassis-aromerna till spetsen av en nål för att etsa en lång och intensiv avslutning.

2004 Boccadigabbia Il Girone har en djupare varmröd färg med lite tegel i kanten. Doften är rejält ekad med oskönt balsamiska drag av terpentin, nysågat trä, mandelmassa, svedd kork, stekt lök och unket farinsocker. De här intrycken är svåra att komma förbi för att sätta ord på den generiskt mörkröda frukten. Inte särskilt tilltalande, faktiskt.

I munnen får vi en medhårsbrygd som balanserar sina tillgångar rätt bra, sånär som på eken som helt stjälper lasset. Det är på tok för mycket ek även i smaken, även om den är bättre än doften. Syran saknar spets i jämförelse, istället får vi lite mer av tanniner. Kan tyckas behagligt, men helheten blir alltför jolmig och all ek tar verkligen emot att sätta i sig. Det här är inget för oss, bäst att frysa in eländet för framtida matlagning.

Slutsats: Bressans Pinot Nero är ett märkligt och minnesvärt vin som bör upplevas. Il Girone är roligare att låta bli.

Winewise/Terroiristen, 195 dkk. Nollfyran finns i BS för 693 kr/3-pack.
Carlo Merolli, 270 dkk (vinet finns inte till försäljning).

Pinot Nero: 2004 Nero di Villa vs. 2001 Brigante

Pinot nero-kursen letar sig vidare bland de italienska vinregionerna och landar i Piemonte. Kvällens kombattanter är Villa Fiorita i Astigiana och Cascina Baricchi i Langhe. Vinerna har sju respektive tio år på nacken och kommer från två högklassiga italienska årgångar.

2004 Villa Fiorita Nero di Villa Monferrato Pinot Nero har en transparent granatröd färg med hög lyster och briljans. En gnistrande klar uppenbarelse med både ljusblå och tegelröda nyanser.

Doften ger påtagligt ren och klar röd frukt med florala övertoner och några färgpytsar och limtuber på toppen. Bra höjd tack vare de lätt volatila dragen. Pigga aromer av röda vinbär, äpple, granatäpple, lingon, tranbär och rönnbär. En dutt mandelmassa från faten, annars mycket återhållsamt med kryddor förutom lite sandelträ. Öppnar upp mot rikare hallon och blyerts/grusmineraler. Elegant sniff.

Syran är frisk till hög, kroppen slank, rödfrukten fokuserad och intensiv. Munkänslan stenig och tanninerna aningen kärva. Slutet blir en smula kartigt men längden är alldeles utmärkt med en behagfullt avklingande eftersmak. Fortfarande ett ungdomligt vin med friska, svalvuxna vibbar. Balansen är klassiskt matorienterad och faten håller sig på mattan. Snyggt jobbat!

2001 Cascina Baricchi Brigante in Fuga Langhe Pinot Nero är dovare brunrött i färgen. Patinerat, och lite matt i pälsen. Nosen är utvecklad med tredjehandaromer av farin, cola, kafferost, tjära, svamp, soja, fudge och örter - en hel del fatmarkörer som synes. Doften påminner mer om mogen ekbarolo än om pinot noir.

Smaken är avrundad, ganska fyllig och viskös. Den sötfruktiga sammetstexturen är hyfsat tjock med mogna tanniner och en del "murr" från faten (bränt socker, julkryddor, cola, choklad). Syran är tillräcklig på egen hand, men alltför låg när maten kommer på bordet. Längden är varken eller med surkörsbär, mintchoko och kryddvärme i eftersmaken. Vi hittar ingen druvkaraktär även om ursprunget märks, och vinet känns alltför fatpräglat trots bara en femtedel nya fat. Rätt jolmigt dricka på det hela taget.

Slutsatser: Nero di Villa 2004 är en elegant och årgångstypisk pinot noir som talar italienska med fransk accent. Klarhet och renhet är nyckelorden. Till kvällens grillade kyckling med gräddsås sitter det som bollen i krysset, och balansen vinner på luftning. Det här dricker vi väldigt gärna igen. Go for it, Carlo!

Brigante 2001 står inte upp till maten men är ändå inte helt åt skogen på egen hand om man uppskattar mognadstoner, även om smaken börjat tröttna. Tidigare har vi provat 2004, 2003 och 2002, och ingen av dem visade någon egentlig druvkaraktär (alltför sen skörd?) Eftersom 2001 har rykte om sig att vara den bästa årgången får vi nog anse oss klara med Brigante nu.


Carlo Merolli, 185 dkk/sek och 165 dkk/sek.


ps. Korruptions-Mikael kan suga på att vi kom undan med att betala 100 dkk per flaska.

pps. Vinrebellerna kräver att vi ska fimpa betygen. Okej, låt gå. Om det uppstår abstinens, kolla CT.

Aglianico del Vulture: Bauccio 2006 vs. 2004

Mixa bautasten och macho så har du Bauccio. Fanken vet vad ordet betyder, men det är onekligen ett rätt tungt namn på ett vin. Även flaskorna är stadiga pjäser som signalerar att vi har kralliga grejor i glaset. Snygga etiketter har de också.

Vi befinner oss alltså i Basilicata. Närmare bestämt i Venosa, öster om den utslocknade vulkanen Monte Vulture. Madonna delle Grazie har åtta hektar vinmarker på hög höjd (runt 500 meter) i östliga lägen och stockarna är ungefär i femtioårsåldern. Musten genomgår ett par dygns cold-soak innan jäsning i öppna kar med frekvent nedtryckning av skalhatten. Efter en utdragen maceration får vinet ett års uppfostran i nya 500-liters fat av fransk ek.

2006 Cantine Madonna delle Grazie "Bauccio" Aglianico del Vulture DOC är mörkt blårött till oxblodsfärgat. Glaset har en väl sammanhållen doft av jäsande mörka körsbär och bränd jord med lite blyerts och sadelläder. De sprillans medelstora faten snackar ceder och mörk choklad, men inte så uttalat som med barriquer. Dessutom hittar vi ungdomlig bittermandel och diskret volatila drag.

I munnen får vi en kaxig, rättfram mörkfrukt av jästa körsbär med lite kviller på tungan. Ungdomligt tät och hårt tvinnad, men inte alls överextraherad. Kraftfullt, tanninrikt och spänstigt vin med frisk syra och örtig eftersmak. Det här är en tuffing som ropar efter kött, och borde glänsa i det sammanhanget. Som tur är har vi bullat upp med entrecôte på grillen och hemvevad bea med Sturköhäxans egenodlade dragon. Kombinationen sitter som gjutet.

2004 Cantine Madonna delle Grazie "Bauccio" Aglianico del Vulture DOC är mer transparent, mörkröd sammet med ett par millimeter tegel i kanten. Nosen visar flera fina tecken på utveckling: svart matjord, undervegetation, svamp, tobak, farin och järn. Balsamiska drag och söta röda stråk i den mörka frukten. Massor av örter, med salvia och mynta på toppen och lakritsrot i fonden.

Smaken känns mer "färdig" och har nått en bra bit på väg till harmoni. Attacken är mjukare och tanninerna mer sammetslika, även om den intensiva avslutningen fortfarande är ganska så tuff och lite örtbitter. En sensation av menthol-kyla avslutar den långa bågen. Efter ett par timmars luftning är det högst trevligt att suga i sig även på egen hand.

Summa summarum: aglianico måste räknas in bland världens stora druvsorter och det här är två rejäla, muskulösa rödtjut att fyra av i köttsammanhang. Tack vare ungdom och nya tonneaux framstår nollsexan som en modernare tappning av traditionerna. Efter fyra timmar i luften har den blivit mer drickvänlig. Nollfyran har redan hittat hem och känns mer klassisk i stilen eftersom faten hunnit underordna sig och tredjehandsaromer kommit till. Väntar man ett par år kommer nollsexan säkert att gå samma väg. Årgångarna är väl ungefär lika bra när det kommer till kritan.

Vinik, 250 kr.

Under veckan som gick har vi också hunnit dricka 2008 Messer Oto och 2007 Lisconi från samma producent. För sina 175 spänn prickar respektabelt tanninrika Lisconi in en sweet-spot mellan pris och ambitioner.

Mer aglianico från en av de klassiska producenterna i Vulture har vi testat här och här.

Blindbock 12 Augusti

Nej, vi hade inte träffats för att blindprova sake och sushi, inte heller för ett gruppstudium av manga-serier. Hana betyder blomma och Shinobu betyder, i detta sammanhang, att minnas och på ett gripande sätt tänka på någon älskad eller viktig person i ens liv. Har vi läst oss till, och detaljbilden får utgöra ledtråd till ett vin som skulle dyka upp halvvägs under kvällen. Nio vingalningar hade bänkat sig runt bordet och det fanns inget tema för aftonen (även om det ibland kom att verka så). Flaskorna var maskerade i statliga skäms-påsar av polyeten, eller så var vinet omhällt i en dummy.

I köket får vi varsitt Riedel Riesling med ett ljust, halmgult vin. 

Doften presenterar ett modernt uttryck för chardonnay-citrus, med snyggt hanterad mandelmasse-ek och en aning av ätticksstick från fatlagringen. Visst finns även mineraler, men mer som kalkstenar än som musselskal. I munnen serveras en visslande hög syra som skulle lämna mången riesling i bakvattnet. Dessutom lätt rostade drag och ren, elegant citrus-frukt. Mineralerna är måttligt framträdande - vi skulle gärna haft mer av sälta och sten i finishen. Återigen: modernt och väldigt snyggt genomfört. Även om doften kan sägas ha ett par droppar Nya Zeeland-vinmakning i sig, så är smaken 100% bourgogne - allt annat är uteslutet. Frågan är bara om det är Puligny-Montrachet PC, Corton-Charlie eller Chablis GC. Vi satsar en skiva tryffelsalami på det förstnämnda. (92)

2008 William Fèvre Chablis 1er Cru Vaulorent

Över till ett blårött vin med viss transparens - riktigt snyggt i kupan.

På nosen en fin kryddighet, med tydlig riven muskot. Skogsbärsfrukten är frisk och köttig, påminnande om syrah med sina violer. Bittermandel och limtoner berättar om dyra fat, och om låg avkastning i vingården. I munnen får vi så ett friskt och kryddigt vin med utmärkt extrakt, utan att det på något sätt är överextraherat. Inte heller överekat, som så många spanjorer. Läskande syror, daggfrisk skogsbärsfrukt och en skön kryddighet. Järn och köttsafter som får saliven att rinna till. Ett ganska så underbart vin! Det känns dessutom mäkta välbekant från i våras. Dels från en munskänksprovning på spanien-tema, dels från en flaska vi drack på hemmaplan. Det måste vara nollsexan av Villa Corullòn! (93)

2007 Descendientes de J. Palacios Bierzo Corullòn Moncerbal

Nästan rätt i alla fall. Den här vingårdsselektionen är dubbelt så dyr, men levererar ungefär samma upplevelse. 

Färgen är mörkare rödbrun, transparent med tegelkant. Doften rejält framskriden, med stora härliga mognadstoner. Spearmint och eucalyptus. Rostigt järn och havsvatten. Späntved och båthus. Svamp, soja och te. Torvrökar och vedbrasor. Örter och gammal jordgubbssylt. Och så har vi smaken, som träffar alltför hårt och lite obalanserat. Syran är hög och kroppen slank - det finns inte mycket som kan balansera, nu när tanninerna är nedsmälta och frukten bleknat. Uttrycket är heltraditionellt, med en liten ålderssötma i avslutningen. En vars viner passar in på den här smakprofilen är Giuseppe Mascarello, så vi gissar på en 70-talsbarolo därifrån. Fel region, längre söderut! Gianfranco Soldera, gissar G. En lika gammal Castell'in Villa, gissar vi igen. Fel, fel. Ännu längre söderut, säger U. Nu blev det plötsligt lätt. Det måste vara aglianico! Måste vara Mastroberardino, för det var bara de som gjorde sånt här på den tiden. Barolo of the south! 92 för nosen, 88 för smaken. (90)

1982 Mastroberardino Taurasi Riserva

Vinet som döptes om till Radici Riserva 1986 har producerats sedan 1928. 1982 anses vara en av de bästa årgångarna och de tidiga 30-talarna sägs vara vid full vigör, så den här flaskan var nog inte hundra.

En mörk sammetsröd, tät uppenbarelse. Relativt ung, bra frukt av toscanska surkörsbär åt likörhållet. Ganska duktigt med fat - lim, bittermandel, rostade och tjäraktiga toner. Smaken bjuder på stora mogna tanniner, rejäl syra och tät, något överextraherad körsbärsfrukt med markant hög druvmognad. Aromerna och fatkryddorna är goda, men tyvärr upplever vi också en störande eldighet som dominerar balansen både med och utan mat. Helhetsintrycket känns lite överjobbat - men varken det eller obalansen är något som alla håller med om. Toscana och 2004, lär det ju vara. (91)

2004 San Giusto a Rentennano Percarlo Toscana IGT

En selektion av gårdens bästa druvor som producerats sedan 1983. 100% naturjäst sangiovese och 100% nya franska barriquer i 22 månader. Syra: 6 gram. Alkohol: 14,65%

Nu har vi ett mörkt brunrött vin i glasen, med antydan till tegel i kanten. Mandelkubbar, utropar Franko och naturligtvis går det snart inte att hitta något annat än mandelkubbar! Jodå, frukt finns det förstås också. En ganska middle-of-the-road AOR rödakörsbärs-frukt med en skvätt maraschino. Lite likörig, alltså. Tillgänglig, men också märkligt anonym.  Lätt volatila limtoner, vaniljte och hallonkola-remmar fulländar bilden av kvällens tråkigaste doft. Smaken kan bara bekräfta med vänlig syra, hållningslös struktur, fjolliga tanniner och lite ny ek i avslutningen. A slår fast att vi är i Toscana - så helt anonymt kan ju vinet inte vara. Men tråkigt är det likafullt, även om L kommer till vinets försvar med argumentet att ingen restaurangkund skulle klaga om de fick in ett glas till maten. Men här och ikväll är det i alla fall ingen som gillar mesig mainstream-brunello. (88)

2001 Ciacci Piccolomini Brunello di Montalcino Vigna di Pianrosso

Fjäski Fiaskolomini, snarare. Ett skäms-vin från vår källare.
Vi lovar att aldrig mer köpa något från den producenten.

Nästa glas har en mörkt brunröd, tät färg med lite mer av mognadstoner än föregående. Doften är sagolikt rik och köttig - som en djupröd sammetssoffa av mörk sangiovesefrukt. Fortfarande väldigt vital, ungdomlig och uttrycksfull, med rejäla inslag av slaktbänk, grispiss, tjära, rök och järn. Smaken är precis lika sagolikt rik och köttig den, med massor av tät mogen frukt och en rejäl struktur med stora smarriga tanniner och gott om mineraler att suga på i den långa lustfyllda eftersmaken. Fortfarande märkligt ungdomligt, med åtskilliga års framtid. Kvällens vin om ni frågar oss. (95)

1997 Castelgiocondo Brunello di Montalcino Riserva Ripe al Convento

Vår flaska, och välbehövlig revansch för brunellon - en vintyp som definierats på pricken av Keith Levenberg i The Devil's Dictionary. Någonstans i minnet hade vi en post-it-lapp om att kvällens värd längtade efter att få dricka det här vinet. Så, klappat och klart!
Korken var i nyskick och vi hade lagrat svalt sedan 2003.
Innan dess två år i småfrallor, ett år i botti och två år i flaska.
En ännu mer storslagen uppvisning än hösten 2008.

En vit uppfriskare gör entré. Sten och blomma i den rena doften, och jästiga, äppelskaliga sur lie-toner. Smaken är en veritabel gomrensare med rafflande syra, nedmalda stenar och en hel hög med äppelskal i strukturen. Ungt som tusan, med uppenbar potential för 10-15 år på rygg. Vi är alldeles övertygade om att detta måste vara en vingårdsmuscadet från Guy Bossard eller Marc Ollivier. Alvarinho, säger någon och det ligger nära till hands det också. Hur som helst är det ett vin som är drivet till sin yttersta spets. Supergott! (91)

2010 Diatom Hana Shinobu Santa Rita Hills Chardonnay

Det japanska tecknet betyder att det blåser från väster. Och det gör det ju vid stillahavskusten. Det är alltid en speciell upplevelse att få dricka Diatom. Tack!

Ännu ett mörkrött vin i en brun nyans som börjar kännas välbekant vid det här laget. Doften är stor och rik med viss utveckling. Fullplockad svampkorg, ädel tobak, exotiska orientkryddor, bittermandel och grönmynta. Mörka körsbär och te, ett läckert och lovande sniff. I munnen ett kraftfullt och strävt vin med stor frukt, utmärkt balans och stadig ryggrad. Det är ett härligt tryck i smaken och mognadsgraden är riktigt skön med gott om ungdomlig kraft kvar. Toscana och sangiovese utan tvekan. Vi sätter ner foten och säger Flaccianello 2004. (93)

2001 Il Poggione Brunello di Montalcino

Il Poggione levererar alltid och inte kostar det många pengar heller.

Sammetsröd, transparent färg. Ung och frisk näsa med klart lysande aromer åt det röda körsbärshållet. Dessutom sandelträ, bittermandel, viol och gott om örter. Doften förmedlar i samma andetag en ovanlig kombo av renhet och komplexitet. Det doftar mörk pinot noir. Smaken är rik och tät, men med rätt måttliga tanniner. Aromerna intensiva med elegant fatprägel och lite högre alkohol ger en behaglig eldighet. Det känns som en californisk pinot. H slår fast att vi bör vara i södra rhônedalen, vilket naturligtvis är rätt. Ett elegant vin är det hur som helst, och jäkligt gott. (93)

2006 Château de Saint-Cosme Gigondas Cuvée Hominis Fides

Ahh, så nice att se saldot i CellarTracker. Vi ses igen, vinet!

Nästa vin har en rik, tung och plump doft med mint och eucalyptus på toppen. Plommonfrukten är supermogen - nästan likörpralin - med inslag av blåbärspaj, vaniljglass, mjölkchoklad och en extra portion vaniljssås. Blodapelsiner! Och lakrits! hörs andra röster. Upplevelsen i munnen blir rik, mjuk och varm med vänliga syror och lika snälla tanniner. En liten äppelklyfta märks i eftersmaken. Det går inte att gissa annat än aussie shiraz. 96 shiraz och 4 viognier, säger U. Den sifferkombon känns bekant, så vi slår till med Clonakilla. Fast den nollåtta vi fått smaka därifrån var mycket friskare och roligare. (90)

2006 Clonakilla Canberra District Shiraz-Viognier

Här är det är knepigt med temperaturen - rumstempat blir jolmigt, och svalt blir knutet. Förmodligen skulle man ha druckit vinet på busfrukten för ett par år sedan, eller väntat tills det är moget om ännu fler år. Nu verkar det på något sätt vara i tunnel. Har de såna i Australien också? 

Liniment, plåster och örter på nosen - först snudd på brettig. Faten snackar bittermandel och lim, mint och kakao. Körsbärsfrukten är härligt mörk och djup med fin terroirkänsla av svart te, pinje och grus. 

I munnen får vi så ett rikt och fylligt vin med silkiga tanniner, men också rejäl intensitet, kraft och spänst. Seriösa sangiovese-doningar med solid framtid. Svingott! Franko säger Toscana, 2001 eller 2004. Gabriele håller masken och gissar inget, så det ligger väldigt nära till hands att säga Monsantos toppvin. (93)

2001 Monsanto Chianti Classico Riserva Il Poggio

Fin doft av vanilj, mandelmassa, kaffe och mint. Rostade fat var det här, ingen tvekan om det. Kåda och eneträ. Violer och körsbär. En snygg liten grönhet."Jäkligt elegant", suckar G. Smaken bjuder på en spetsig och uppfriskande syra åt tranbärs- eller lingonhållet, med en lätt omogen kärvhet. Kroppen är relativt lätt, men struktur och aromintensitet är det inget fel på. Ett elegant och raktigenom burgundiskt vin med lätta violtoner och välintegrerade fat. Eftersom det beter sig precis som en god bourgogne från ett svalt mellanår som 2004, gissar vi på bourgogne. Och i så fall kanske man kunde tänka sig en premier cru från Côte-de-Beaune? Andra runt bordet plockar druvan och landar på rätt sida om Lyon. (91)

2002 E. Guigal Côte-Rôtie La Landonne

Oj då! Här behövs det lite etikettsdrickning för att få full valuta för slantarna. Tack, Anders!

Efter hårt arbete med rött är det gott att läska sig med vitt igen. Doften är mineralisk och kryddig med mogen frukt likt citrus och persikor samt en diskret, nästan petroleumlik utveckling. I munnen bjuds det, lite överraskande, på röda frukter som jordgubbar och smultron förutom de mer förväntade persikorna - resultatet blir ungefär som peach melba. Vinets kropp är nästan fet och vaxartad med en relativt låg syra som hjälps på traven av en liten sprits och emser-salt. Avslutningen är kryddig med markerad alkohol som inte alls är besvärande när vinet serveras kylt. Varm årgång, den saken är klar. Riesling? Nä, syran är för låg och kryddigheten för markant. Grüner, måste det vara! Riktigt gott tyckte vi, även om det hördes invändningar mot låga syror. (89)

2003 Nigl Grüner Veltliner Kremser Alte Reben

Rejält grusig och mineralisk doft med friska, röda fruktaromer av hallon och röda vinbär. I munnen en härlig struktur med stadiga nebbiolotanniner, aptitlig te-torka och rejäl längd. Lite fällning i karaff och glas men fortfarande i huvudsak ungt. Ett oförvanskat terroir-vin, som det verkar skapt av endast jord och druva. Traditionella doningar av högsta klass. Svingott, igen. (93)

2004 Sottimano Barbaresco Pajoré

Stort tack till H & K för lång skön kväll i gott sällskap av vingalningar. Eftersmaken av Barbaresco Pajoré passade bra att suga på i taxin hem...