Årsbästalistan 2009 - Our Wines of the Year

Under 2009 har vi smakat fler storartade viner än någonsin tidigare. Men sammanhanget runtomkring har ändrats en hel del. Förr om åren har våra största vinupplevelser uteslutande varit flaskor vi följt hemma i lugn och ro under en kväll eller flera. I år domineras cellartracker-noteringarnas Topp 40 av provningsviner som delats i sällskap med andra vingalningar. Och några glas fick faktiskt tiden att stanna.

När tretton ärrade vinälskare flämtar och tappar andan i ett och samma ögonblick vet man att det skrivs vinhistoria. Det här vinet har allt. En fascinerande backstory. Sublim doft. Laserfokus i munnen. Sirlig skönhet. Eruptiv kraft. Evighetslång smak. Perfekt mognad. Vi skäms att ha delat ut 97 poäng, för ingen siffra i världen kan göra rättvisa åt butelj nummer 5588.

Årets vinupplevelse alla kategorier: 1971 Giovannini Moresco Barbaresco Podere del Pajoré



När vinadvokaten från Baltimore ger 100 poäng till en châteauneuf kan man misstänka att det bjuds rejäla skvättar tung alkohol. Ångande kirsch, diverse söta likörer och mullrande lavahet vintage port brukar finnas med bland markörerna. Döm om vår förvåning när Janasses toppcuvée visar sig vara ett under av finess! "Burgundiskt" var det enda ord vi provare förmådde stöna fram, trots sexton förmodade alkoholprocent. Visst fanns det lite crème de cassis i glaset, men bara av den allra bästa sorten.

Årets maximalt magiska châteauneuf: 2007 Domaine de la Janasse Vieilles Vignes



Någon gång i mars damp ett mejl ner i boxen där vi fick veta att det var "Dags att välja sida. Parker eller Jancis!" Sedan följde en lagom försynt fråga om inte vi möjligtvis hade lust att prova samtliga hittills producerade årgångar av Château Pavie. Så galet storslagen var planen att vi inte kunde hålla oss för skratt. Med en beundransvärd envishet raggade Niklas J upp de utlovade buteljerna, och i slutet av september var det dags. Gérard Perse dängde belackarna på fingrarna med besked och vår Topp 40 bestod plötsligt till 12,5% av Château Pavie.

Årets mest magnifikt monumentala bordeaux: 2000 Château Pavie



Inget går ändå upp mot röd bourgogne när den är som bäst. Ej heller priset, tyvärr. Lilla entusiastfirman Vinitor har gett sig attan på att plocka de allra godaste russinen ur kakan och säljer vinerna till internationellt sett schyssta priser - påslagen är små. Det är väldigt lätt hänt att tankarna i en obevakad stund flyger iväg till Chambolle-Musigny 1er Cru La Combe d'Orveau eller Chambertin Grand Cru. Visst vore det ännu roligare att kunna dricka Domaine Perrot-Minots viner bara sådär lite då och då, men att drömma om dem funkar hyfsat det också. Stilen är modernt fruktig och redan häpnadsväckande tillgänglig, åtminstone på by- och premier cru-nivå.

Årets sexigaste silkesunderklädes-bourgogner: Domaine Perrot-Minot



Efter ganska så livliga nätdiskussioner kring den mystiska och kontroversiella 2004 Barolo Vigna Rionda lyckades Luca Roagna till slut övertyga om att det är säkrast att hålla sig kvar under traditionalisternas parasoll - inte minst när värmeböljan slår till. Roagnas 2003 Barbaresco Pajé är - med någon konkurrens från Bruno Giacosa och Giacomo Conterno - den mest eleganta piemonte-nolltrea vi smakat. Och nollfyrorna härifrån är förstås ännu ett par snäpp bättre. Har man bara tillräckligt med tålamod och lagringsutrymme kan man tryggt förvänta sig stordåd.

Årets mest lovande piemonte-nollfyra: 2004 Roagna Barbaresco Asili



Hela listan ner till 94p, rakt av ur Cellartracker:

2000 Château Pavie, Saint-Émilion Grand Cru (98)
2007 Domaine de la Janasse Châteauneuf-du-Pape Vieilles Vignes (98)
2007 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape (97)
1971 Giovannini Moresco Barbaresco Pajoré (97)
2007 Domaine Perrot-Minot Chambertin Grand Cru Vieilles Vignes (96)
1999 Paolo Scavino Barolo Riserva Rocche dell'Annunziata (96)
2005 Château Pavie, Saint-Émilion Grand Cru (96)
2005 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure (96)
1971 Marcarini Barolo Brunate (95)
2001 Domenico Clerico Barolo Percristina (95)
2001 Conterno Fantino Barolo Sorì Ginestra (95)
2001 Château Pavie, Saint-Émilion Grand Cru (95)
2001 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape (95)
1996 Moët & Chandon Champagne Cuvée Dom Pérignon (95)
2003 Château Pavie, Saint-Émilion Grand Cru (95)
2000 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc (95)
2007 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure (95)
2004 Roagna Barbaresco Asili (95)
2000 Roagna Barbaresco Crichet Pajé (94,5)
2004 Roagna Barbaresco Montefico (94)
2007 Olivier Bernstein Mazis-Chambertin Grand Cru (94)
2007 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservée (94)
2007 Domaine de la Janasse Châteauneuf-du-Pape Tradition (94)
2005 Gérard Bertrand Coteaux du Languedoc La Clape L'Hospitalitas (94)
2007 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Signature (94)
2007 Domaine Perrot-Minot Chambolle-Musigny 1er Cru La Combe d'Orveau Vieilles Vignes (94)
2006 Domaine de la Mordorée Châteauneuf-du-Pape Cuvée La Reine des Bois (94)
2006 Gros Frere et Sœur Clos Vougeot Grand Cru "Musigni" (94)
2002 La Pousse d'Or Volnay 1er Cru Clos des 60 Ouvrées (94)
2006 Domaine Bonneau du Martray Corton-Charlemagne Grand Cru (94)
2007 Diatom Chardonnay Huber Vineyard Santa Rita Hills (94)
2005 Domaine Léon Barral Faugères Valinière (94)
2007 Franz Hirtzberger Riesling Smaragd Singerriedel (94)
2003 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape (94)
1997 Paolo Scavino Barolo Carobric (94)
1999 Villa Cafaggio San Martino Toscana IGT (94)
1996 Joh. Jos. Prüm Graacher Himmelreich Riesling Auslese (94)
1997 Conterno Fantino Barolo Sorì Ginestra (94)
1998 Château Pavie, Saint-Émilion Grand Cru (94)
1998 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservée (94)
1971 Pio Cesare Barolo (94)
2005 Dr. Bürklin-Wolf Forster Pechstein Riesling GC (94)

.. och med viss sannolikhet lär väl Jacques Selosse Brut Initiale och 1988 Veuve Clicquot Rare Vintage slinka in i paradiset på självaste nyårsafton, likt de sista dagarnas heliga.

Man skulle kunna dricka enbart viner från Vinik och inte ha tråkigt en endaste sekund. I den här portföljen tycks alla behov vara uppfyllda: seriösa bubblor, krispiga vitviner, vita fetingar, fenomenalt drickvänliga rödtjut från de lättaste till de fylligaste, och så några vins doux naturels i slutet. Samtliga viner kommer från originella franska konsthantverkare, samtliga är ekologiskt odlade - och bäst av allt, det finns det i stort sett inga minor! Vinik är som en rolig David mot alla tråkiga Goliat i vinbranschen. Tack gode Bacchus för att ni finns!

Årets drickvinsleverantör: Vinik

Om man inte tillhör de ekonomiskt oberoendes solbelysta skara och ändå vill fylla sina garderober och källare med lagringsviner av toppklass så är det till Bristly man först ska vända sig. Ingen annan svensk importör har under året levererat så höga USA-poäng till så rimliga priser. Några exempel för att friska upp minnet: 2007 Domaine La Barroche Cuvée Pure, 2007 Mas de Boislauzon Cuvée de Quet, 2006 La Pèira, 2004 Domenico Clerico Ciabot Mentin Ginestra och ovannämnda Roagna-viner. Älskar man södra rhône och piemonte kan det knappast bli bättre. Gratis medlemskap i Bristlys vinklubb kan vara första hållplatsen på resan mot ett bättre vinliv.

Årets källarleverantör: Bristly

Hur kul är det egentligen att köa? Att shoppa under stress? Utan att ha hunnit prova först? När kvantiteterna är så små att varorna är väck innan man hinner säga barolo tjugohundrafyra? På en dag och vid en tidpunkt som bestämts av pappa staten? När systembolaget bestämt sig för att dra ner på intressanta viner 2010 och brödköerna ringlar evighetslånga i kylan på Regeringsgatan, då behövs det faktiskt andra sätt att handla: Gute Weine, Barolobrunello, Vivinum, Superiore, Wein-Plus, Wein-Weber, Weinpiemont - listan kan göras hur lång som helst. Har man en gång insett vilket ymnighetshorn som flödar på den tyska marknaden, då finns ingen återvändo. Vi är ju faktiskt medlemmar i ett EU där det är meningen att varor och tjänster ska passera över gränserna.

Årets frihandel: Tyska nätvinhandlare

Årets "börjar vi inte tröttna nu?": Alla viner med för mycket hårdrostad ekplanka, inte minst de italienska.

Årets nyårslöfte: 2010 ska vi dricka mer röd bourgogne och jobba på att öka andelen i källaren av dessa världens mest eleganta rödviner.



Så har det blivit dags för årets bildgåta. Frågorna vi vill ha svar på är:

Vilket är vindistriktet?
Vad heter kommunen?
Vilken by är vi i?
Vad heter byns högst rankade appellation?
Vilken druvsort är den mest odlade?

Den som först levererar rätt svar på samtliga frågor blir rikligen belönad. Men svara i kommentarstråden, inte via mejl.

Och alla ni 71 560 unika besökare som tittat in under året, kommentera gärna mer. Det är det som gör bloggosfären till ett ställe man gärna vill hänga på...

Gott Nytt Vin 2010!


ps. Jovisst är det Schweiz, Vinosapien! Distriktet heter Lavaux (kantonen/regionen är Vaud). I dessa hisnande vackra vingårdar odlar man mest chasselas. Den bildsköna byn, tillika kommunen, är mycket riktigt Rivaz. Samtliga vingårdar ligger inom appellationen Saint-Saphorin, vilket därmed är den högst rankade. Dezaley Grand Cru rankas förstås högre, men ligger helt och hållet i grannkommunen Puidoux. Lurigt!

BYOB: Terminsavslutning

Strax innan jul hade vi en härlig sittning som envist pockat på att bli bloggad alltsedan dess. Den här kvällen var vi sju vingalningar med en sjuklig lust att dela vinupplevelser. Bara att knyta upp tomtesäcken alltså, och låta röda näsor jobba i blindo. När det blev läge för mat ringde vi efter pizza från Ciao Ciao. Ostarna kom i vanlig ordning från Wijnjas.

Först ett vitt vin. En enda sniff och reptilhjärnan har redan bestämt sig vad det är i glaset. Under höstlovet drack vi Zind-Humbrechts Zind Z004, och den hade utvecklats åt precis det här hållet, bort från den friska jästighet och det zzing vi inledningsvis älskade. Guld och granskog! Grön sparris och fet gul frukt, barriga granruskor och burkpersika med intensiv citrus. Några vitblommiga övertoner också. Men smaken stämmer inte riktigt med minnesbilden, här finns mer fetma, ett rikligt extrakt och en avrundad syra. När vi tvingas inse att det inte är Zind vi dricker så är det helt kört att hitta några nya spår. Chardonnay från Clos Windsbuhl, så är det bara...

2005 Schloss Gobelsburg Riesling Alte Reben (89)

Okej då, vi säger väl riesling. Som apéritif är den lite baktung med mer extrakt än syra, men skicka in en österrikisk kalvschnitzel så snackar vi.



Det första röda - brunröda - vinet doftar EXAKT som man vill att en klassisk bordeaux ska dofta. Gödsel, gräs och grön paprika på ett väldigt tilltalande sätt. Mmm, nu är vi redan mitt i Médoc! Blyertspenna, cigarrlåda och nyputsade ridstövlar i stallet. Svartvinbärsfrukt ripplad av röda vinbär - cabernet med merlot! Multnande höstskog, svamp och lite mynta. I munnen är detta varken ett stort eller kraftfullt vin, men det vinner lätt första pris i grenen drinkability. En slank och läskande munkänsla, med låg alkohol och mjuka nedsmälta tanniner. Frukten är hyfsat ungdomlig, det finns inget hål i mitten vad vi kan se och avslutningsvis bjuds en eftersmak åt det kortare hållet. En anstrykning av murkna fat och källare i doften får någon att misstänka kork, men ingenting i smaken pekar på det. Summa summarum erbjuder det här vinet en närmast total harmoni i munnen, men utan att bjuda på några större fyrverkerier. Det har karaktären av ett mellanår, fast från ett riktigt bra och urtypiskt slott - lite som 2002 Mouton-Rothschild på den senaste Hjo-provningen. Gissningarna blir en rolig pilkastning på médockartan: Margaux, Saint-Julien, Saint Estèphe, Pauillac. Sällskapet har också klara problem att åldersbestämma vinet. Det tycks inte vara lastgammalt, men man kan notera en finmalen fällning i glaset. Någonstans mellan 1988-1999. 1995, kanske?

1983 Château Mouton-Rothschild (91-92)

Wow, vad kul! Vore man rik skulle detta vara det ultimata onsdagsvinet! Gick lös på någonstans mellan 1300-1500 vid auktionen för något år sedan. Tack Ulrik för att vi fick vara med om det här.



Nästa vin har en ljusare tegelorange färg med finkornig fällning. Doften är mogen och avrundad med inslag av hö och ostbutik, hästsvett och salviaörter, apelsiner och tomatpuré. Framträdande drag av torkad tobak får snart sällskap av tjära, och kanske finns här en andel nya fat. I slutet av glaset är det just tjärtonerna och tomatpurén som minglar kvar. Smaken har en livlig syra, är tanninrik som en nebbiolo med något uttorkad frukt. Även här njuter vi av underbara aromer som blodapelsin, tomatpuré och rostiga mineraler. De pigga syrorna driver en lång eftersmak, och leder klart över tanninerna i en totalbild som är elegant och nästan burgundisk. Det hela leder tankarna till barbaresco och mognadstonerna antyder att vinet nog kan vara betydligt äldre än man tror. Detta är jättegott, även om det inte är storslaget som de bästa 71:orna i höstas. Vår gissning blir en Riserva -78 från Produttori del Barbaresco.

1983 Gaja Barbaresco Sori Tildin (91-92)

Fantastico! Oj, vilken ynnest att få prova det här vinet. På etiketten står det 1982 Gaja Barbaresco men korken säger märkligt nog 1983 Sori Tildin. Till slut visar det att det är korken som stämmer! €130/Stefan Töpler.



Från en magnumbutelj häller upp vi ännu ett brunrött glas, fast lite tätare i färgen än de föregående. Här noterar vi tobak, skit/gödsel och örter med salvia, malört och eucalyptus i förgrunden. Franska fattoner av läder, smör, vanilj och kaffe. Frukten liknar plommon och har fått en jättefin utveckling. Smaken är sötfruktig, mogen men inte direkt komplex, med småsträva tanniner av svart te. Syrorna är mjuka och avslutningen av mjukt avklingande medellängd. Te-tonerna säger toscana och visst är det riktigt gott och harmoniskt, men kanske inte stort. Ett lyxigt och gott ackompanjemang till pizzorna som nu står på bordet.

1993 Frescobaldi & Ferré Brunello di Montalcino Riserva (91)

Buteljen är ett under av kitschighet med sin tygetikett designad av Gianfranco Ferré. Flaskan är täckt av guldkronor, och tydligen släpptes den här specialaren inför millenniefestligheterna. Priset låg först på $475 men efter att festen var över reade SB ut denna magnum för 600 kr. Hyggligt pizzavin, Niklas!



Nästa glas bjuder på julkryddor, julmust och torkad frukt, till och med russin. Ett framfusigt inslag av sötmogen cassis och tropisk passionsfrukt sällskapar med körsbärsfyllda chokladpraliner. Tjära och balsamiska fattoner, blomparfymer och kokoskola. Det finns en hel del godis i den här påsen! Även smaken är söt som godis med mjuka syror och tuffa, rätt så uttorkande tanniner. Mittsmaken är dock mycket proffsig, tuggbart fruktig, viskös och behaglig. Avslutningen är lång med både eldighet och en lite torr kärvhet som kanske inte är vinets bästa tillgång. Som Fritte säger: Hohoho, här var det muskler! Vinet är som gjort för att casha in höga amerikanska scores, men det kräver att provaren fixar den söta och häftigt ekade stilen. Cocacola-barbaresco, lystrar även till namnet Suckling-barbaresco.

2000 La Spinetta Barbaresco Vigneto Starderi (93)

Ett kontroversiellt vin runt bordet - drar ner både negativa och positiva reaktioner. Efter Roagna-provningen i november känns detta nästan som en karikatyr, och utgör nog själva sinnebilden för allt vad Luca inte gillar. Den tunga noshörningsprydda flaskan har väl ungefär lika bra imponatorfaktor som en fet suv i dessa miljömedvetna dagar, men visst finns här en rejäl lagringspotential som försvarar betyget. Själva känner vi dock hur förhållandet till Spinettas topp-barbareschi svalnat så pass att vi faktiskt slutat bry oss nämnvärt när de släpps. Ofta uppnår vinerna inte riktigt den balans som vi hoppats på, och särskilt inte i ett varmt år som detta. Dessutom har de numera blivit galet dyra...



Nu häller vi upp ett nytt glas, ljust rubinrött. Doften bjuder på galet fina fikon, gula sultanarussin, jordgubbsylt, romerska bågar och körsbär. I och med de här intrycken känns druvsorten redan spikad och vi fyller förstås på med förväntad garrigue, lavendel och rosmarin. Här finns också en gräddighet som gränsar till smör pch, påpekar någon, ett reduktivt inslag av gummi. Smaken överraskar med att vara så fräsch, balanserad, torr och stram, och ingen särskild alkoholvärme noteras. Citrussyrorna fräser som ett bett rakt in i fruktköttet på en apelsin. Om det här är en châteauneuf måste den komma från en lite svalare årgång. Det är nu Franko berättar att vinet är en nolltrea. Insikten träffar direkt, det måste vara en röd bourgogne vi har glaset och troligen från côtes-de-nuits. Enligt devisen "känn din egen källare så känner du andras" gissar vi på Potels Vosne-Romanée 1er cru.

2003 Nicolas Potel Vosne-Romanée 1er Cru Les Petits Monts (91)

Vilket galet år det var, 2003! Klimatzonerna flyttade minst 30 mil norrut. Vinet skulle absolut kunna fått ett högre betyg på sin rena hedonism, men förtjänar avdrag för att det är atypiskt, och för att syrorna tappar i livlighet med tid i glaset. Är de justerade månntro?



Ung, härlig frukt av söta björnbär, kirsch, körsbärskärnor och sötlakrits. Fina inslag av cassis, örter, espresso, rollokola och fatkryddor som kommer alltmer i glaset. Smaken fortsätter på cassis-spåret - en smått eldig och härligt sötmogen frukt av mestadels svarta vinbär. Ganska så imponerande i munnen! Vi får informationen att det rör sig om en bordeauxblandning, men alla gissar ändå vilt och ingen träffar rätt.

2004 Gaja Ca' Marcanda Bolgheri DOC (92)

Vad ska man säga? Väldigt proffsigt och gott, som vanligt från Gaja, men här finns knappast ett tydligt avtryck från toscana.



Doften ger bittermandel, körsbär med kärnor och ett inslag av charmerande jordgubbar. Skogsbär, anis och fatkryddor. Här finns ett slags bordeauxkänsla, men ändå inte. Syrorna är friska och höga, tanninerna mjuka. Frukten är svalt god men lite tunn i mot slutet. Helhetsintrycket handlar mycket om läskande fräschör, med balanserad alkohol, viss grönhet och inslag av äppelskal. Eftersmaken är lite kort och avklippt, men det som bjuds är ändå väldigt gott. Efter en del funderingar är det nog en cali men knappast från något varmt läge i Napa, snarare uppe i bergen. Ridge Santa Cruz Mountains från början av 00-talet?

2003 Jordan Alexander Valley Cabernet Sauvignon (90)

81% cabernet sauvignon, 15% merlot, 2% petit verdot och 2% malbec. 40% bergsfrukt från Alexander Valley. Tjugoåttonde årgången från vinmakaren Rob Davis. €41 hos Wein-Weber.

Granatröd, transparent färg. Röda körsbär och kärntoner kittlar nosen. Ett lagom modernt doftintryck med lim och flyktiga alkoholer från faten. Här finns också en mycket fin ursprungstypisk nebbiolokaraktär av tjära och rosor med inslag av sandelträ, asiatiska kryddor och lite mandarin. Verkligen lovande! I munnen ett fokuserat, elegant och rödfruktigt vin med rödavinbärssyror som dominerar över tanninerna. Noter av sandelträ och en snygg torrhet i avslutningen summerar ett av kvällens mest aptitretande viner. Är det en nollfyra från barbaresco? Riktigt fin är den hur som helst.

2005 Mario Marengo Barolo Bricco delle Viole (93)

Finns det några kvardröjande flaskor får de stark köprekommendation.



Färgen är medelmörkt brunröd. Det första som träffar näsan är ett plåster. Ja faktiskt - använt, svettigt och kanske rentav lite varigt! Detta låter kanske inte särskilt gott, men som det ofta är med brettiga noter i vin så funkar det fint. Därefter dyker det upp några nötiga toner, vi associerar till både jordnötter och valnötter. Doftavdelningen kör nu igång en härligt sammansatt aromshow med torkade körsbär, köttsafter, rödvinssås på kål och rotfrukter, en aning grisnjure och ostbutik. Pinjeträ, garrigue och tobaksliknande stjälkighet som ger goda associationer till bordeaux. Men det ursprunget är förstås inte med på kartan, redan plåstret skvallrade om vilken producent vi troligen har i glaset. Smaken bekräftar alla förväntningar med söt frukt och ljuvligt utmognade tanniner. Rik grenache med apelsinsyror som får smaklökarna att dansa ringdans, och aromerna minglar kvar länge. Drickfärdigt vin, och fantastiskt gott! Strukturen av mogna stjälkar går igen i munnen och nu är det inte längre någon tvekan. Detta måste vara en Pegau, frågan är bara från vilket år. 2001?

1998 Domaine du Pegau Cuvée Reservée (94)

Tack Niklas, den var i perfekt mognadsfas just nu.

Brunröd, medelmörk färg. Här tänker vi direkt på garrigue-örter och ett medicinalt, smått volatilt inslag. Frukten är röd, med starka inslag av torkad frukt, russin och fikon. Bakkryddor och milt brettiga toner assisterar. Smaken bjuder på massor av mognande grenache med bra syror men rätt så torra tanniner. En châteauneuf-nolltrea förstås! Behagfullt eldigt, kryddigt vin med en del portvinstoner. Trots de smått uttorkande dragen är det jättegott, och som vanligt kan de här vinerna inte komma på bordet utan att en rinnig, stinkande époisses kommer släntrande strax efter. Vi slår till med en gissning på 2003 Brunel Les Cailloux.

2003 Domaine du Pegau Cuvée Reservée (92)

Borde man ju ha känt igen eftersom det var så nyligen vi sågs sist. Men ikväll kändes 98:an mycket mer Pegau-ig vid en direkt jämförelse. Rackarns vilka goda viner de gör, hur som helst..

Ljust rubinröd färg. Härlig pinositet som kittlar nosen, med jordgubbsylt och grillkryddor, peppar, örter, mynta och boudoir - eller nyknullade lakan, för att citera en entusiastisk tyckare runt bordet. Smaken är också rejält fruktslampig med tydlig eldighet och en gnutta kirsch. Aromer av apelsiner, lakrits och nori-ark. Ett hedonistiskt och väldigt californiskt helhetsintryck, ingen risk för att förväxla detta med röd bourgogne. Påminner om Hansel North Slope, kan det vara den?

2006 Walter Hansel Cuvée Alyce Russian River Valley Pinot Noir (90-91)

North Slope var nog lite elegantare, enligt Franko. Det här rekommenderas särskilt till grillad kyckling eller varför inte på egen hand.

Mörk, tät, blåsvart färg. Doften bjuder på skogsbär, kanske särskilt björnbär. Tydliga rostade fat med brända toner. Muskotnöt, järn, röda äpplen och mörk choklad. Ett vinöst intryck med allmänt biodynamiska vibbar. Smaken är sötfruktig, något eldig med utmärkta syror och rejäla, chokladiga tanniner från modernt rostade franska ekfat. Frukten är rejält extraherad men blir inte det minsta jobbig i och med att syrorna är så höga och friska. Vinet är riktigt gott, men fortfarande purungt och tycks vara mycket utvecklingsbart. Tanninerna växer ju längre vinet står i glaset. Helhetsintrycket är huvudsakligen italienskt, men med små färgklickar av Ridge och Barral. De biodynamiska vinteräpplena plus den sistnämnda associationen som vi annars aldrig får i Italien gör att det plötsligt framstår alldeles klart vad vi har i glaset. 2006 Barricadiero är ett vin man känner igen om man har smakat det.

2006 Vini Aurora Barricadiero Marche IGT (91)

90% montepulciano, 5% cabernet sauvignon, 5% merlot. 14,5% alkohol. Ekologisk odling. Mycket mogna druvor och lång maceration, 20-30 dagar, med stjälkarna kvar. Mognade ett år på nyfranskt. 149 DKK hos Cibi e Vini på Torvegade, Christianshavn. Finns fortfarande kvar på deras hylla, skynda att fynda.

Tack alla, och särskilt M & K som huserade, vi längtar redan till nästa gång det är dags. Andra noteringar här, här och här.

2005 Domaine de la Charbonnière Vacqueyras

Vi inleder kvällen med fluffiga pastejer av ankresterna mixade med trattkantareller, bacon, lök, äggula, grädde och en aning vetemjöl. De tillagas med hjälp av kokottformar i vattenbad under folie, vid 175 grader i 45 minuter. Serveras på trekanter av rostat bröd, stekta i ankflott. Som tillbehör tar vi en syrlig sallad på frisé, lollo rosso, endive och valnötter. Liten reduktion på balsamico och portvin vid sidan av.

1996 Duval-Leroy Fleur de Champagne har en gyllene doft av brioche, lemoncurd, valnötter och ostronskal. Vi noterar finstämda aningar av sherry-oxidation. Smaken bjuder på härliga syror och aromer av citrus och nötter samt en ungdomligt pigg mousse. Outstanding även denna gång, men inte lika rik och maffig som gårdagens Henriot. Resten av vinet dricks till filéer av rödtunga i gräddsås på skaldjursfond och citron. (92)



2005 Domaine de la Charbonnière Vacqueyras blandar 60% grenache med 40% syrah från fyra hektar på en platå vid namn "Hautes Garrigues" i Sarrians. Vinet har en mättad, riktad doft med en liten början till mognadsutveckling. Vi får aromer av röda och mörka körsbär, bittermandel, mörk choklad och tobak, animaliska drag av läder och tryffel, en aning av lantlig bondgårdskänsla och en dominerande, jordig mineralton. Elegant är bara förnamnet.

I munnen ställer denna Vacqueyras skåpet med besked. Inledningen är precis lagom fruktig och i mitten har vi en bergfast, stenig struktur med utmärkt balans mellan syror, tanniner och alkohol. Pepprig intensitet och rejäl persistens i gommen. Elegant knastertorr, stenmineralisk avslutning och en rejält lång eftersmak med gott om örter. Ingen sprit, ingen överdriven sötfrukt. Detta är ypperligt redan nu - inte minst till brie de meaux som i kväll - men mitt i vinets tätt ihoptvinnade kärna bor också löften om en framgångsrik utveckling i minst fem, kanske till och med sju-åtta år framöver. (91)

Ankrejs

På juldagen och/eller annandagen är feta gåsen tradition hemma hos oss. I år goofade lokala Vi-butiken sin leverans, så vi fick improvisera med lilla ankan istället. Och det gick förstås bra det också. Tillagningen blir den klassiska helstekningen, vi kallar den för Grossmans Gås. Inkråm, ankputs och köttsafter utgör bas för såsen. Hallonvinäger ger sötma och syra. Och beväpnad med en halv liter vispgrädde kan man bara inte misslyckas...

Välkomstdrinken är rena guldet: 1996 Henriot Brut Millésimé. Den här rika årgångsskumpan blandar chardonnay med pinot noir i lika delar och har legat hela sju år på jästfällningen. Kvällens flaska hade en härligt autolytisk brödighet och mer av ungdomligt pirr och fräschör än den vi provade i juni, och gav därmed ett bättre intryck (93). Snittar av rostat bröd med rikliga klickar av Savini Tartufis mousse på karljohan och vit tryffel, dekorerad med lövtunna skivor skogschampinjon, var chockerande gott som tilltugg. Därefter sippade vi och brorsan från Amsterdam på 2008 Christophe Cordier Bourgogne Blanc Vieilles Vignes. En uppseendeväckande hög kvalitet för att vara basbourgogne, och ett riktigt trevligt vin med rostade toner, vanilj och tydliga aromer av konserverade päron, vit persika och åkerö-äpple. Unga, höga syror mötte ganska så generös frukt i en lång omfamning. (90)



Till ankan hade vi luftat ett par flaskor av Maison Albert Bichots 2007 Pommard, ett byvin gjort av inköpta druvor som vinifierats och mognatslagrats på négociantens egendom Domaine du Pavillon, i just Pommard. Doften är utan tvekan det här vinets största tillgång. Här finns verkligt tilltalande aromer av mosade jordgubbar, pinotkrydda och bäst av allt, den mättade höstskogen med hela högar av våta löv. Intrycket är tillräckligt komplext för att framkalla bilder, associationer och samtalsämnen - den grenen är bourgogne bäst på. I munnen är det ett elegant, läskande och lättsamt vin att dricka, med friska men behagligt mjuka syror och en ganska gles, nätt och jämnt tillräcklig frukt. Om man bara håller till godo med vad som bjuds smakar det hur som helst riktigt gott och passar utmärkt att konsumera nu, gärna till en pippi. Tack till morfar för pommarderna! (87)

Till ostarna plockade vi fram Cuvée du Vaticans 2007 Côtes-du-Rhône Villages, ett vin är som grundligen avhandlat i bloggosfären och som redan tidigare fallit morfar väldigt mycket i smaken. Tricket funkade även denna kväll, och vinet slösade med sin fikonfrukt när den lättviktiga bourgognen inte längre räckte till.



Som nachspiel växlade vi upp till Domaine de la Janasses 2007 Côtes-du-Rhône Villages "Terre d'Argile". Med sina mättade, animaliska aromer av mörka vildhallon, mörka körsbär, salmiak, svartpeppar, krossad sten och rena extraktet av garrigue-örter är vinet i perfekt balans redan nu - till skillnad från det tuffare och bråkigare storasyskonet Côtes-du-Rhône "Les Garrigues". Båda är fantastiska exempel på hur den enklare appellationen lyckades 2007 - och särskilt Terre d'Argile är ett sanslöst fynd i termer av pris och prestanda. (€14,95/91).

2007 Domaine de Lises Saint-Joseph

Domaine Tollot-Beauts 2002 Aloxe-Corton avslöjade sitt nedriga samröre med korkdjävulen, så varför inte testa en sval och syrlig syrah till kvällens boeuf bourgignon? I och med årgång 2007 har Maxime Graillot börjat buteljera Saint-Joseph från den klassiska, södra delen av appellationen kring Saint-Jean de Muzols utanför Tournon. Stockarna, hälften tioåringar och hälften femtioåringar, växer i rena graniten. Liksom Maximes andra viner makas även detta i pappa Alain Graillots vineri, men till skillnad från fadershusets rutiner avstjälkas druvorna helt och hållet. Musten utsätts för regelbunden pigeage och det färdigjästa resultatet lagras under det följande året på använda burgundiska ekfat, ett till fyra år gamla.

2007 Domaine de Lises Saint-Joseph har en sval doft med mängder av lilafärgade violpastiller, en redig portion inälvor plus en antydan till svinstia och rökt korv. Ännu mer av violblommighet fylls på hela tiden och därtill örter som salvia, malört och tomatkvist. Visst finns det några björnbär, men inte deras sötare aromer. En tydlig mineralkänsla och salmiaksälta får oss att göra det enkelt och summera intrycken till Läkerol Salvi.

I munnen är detta ett mycket svalt och extremt läskande vin med lätt kropp. Fruktsyrorna är uppiggande, galet friska och påminner en hel del om askorbinsyran man får i en helt osöt C-vitamin brus. Lite bikarbonatfräs - och massor av mineralsval granit. Den närmaste jämförelsen bland nyligen provat blir faktiskt Jean-Paul Bruns beaujolaisviner! Frukten är lite åt det tunna hållet och restsötman bör väl vara exakt 0,0 gram. Särskilt mycket till struktur för lagring hittar vi inte, men som drickvin betraktat är det både seriöst, sympatiskt och riktigt kul. Samt ett oklanderligt sällskap till grytan. (89)



Som jämförelse öppnar vi en 2007 Crozes-Hermitage från samma adress. Doften är mildare, inte lika riktad och uttrycksfull. Violtonerna är mer återhållsamma och enrisröken ungefär densamma. Kanske finns här lite mer av fattoner som kola och kryddor, men klart mindre av den intressanta graniten. Smaken är något fylligare men har inte samma lyft i syrorna. Effekten blir inte alls lika uppiggande och elegant - en lingonliknande kärvhet minglar kvar i två måttligt glada munnar. (87)

ps. Efter några dagar i öppen flaska har vinet inte blivit sämre, tvärtom mer runt och behagligt. Järniga mineraltoner har också vaknat till liv. (88) Så några års lagring kan nog vara på sin plats. Men vänta er inte alltför mycket...

pps.. Det finns några flaskor Saint-Joseph kvar, här.

2001 Château La Casenove Rivesaltes

Det är visserligen julafton och både ni och vi har annat för oss. Men ibland träffar ett vin mitt i prick och då förtjänar det att bloggas omgående. Bordsvinerna från den forne pressfotografen Etienne Montès i Roussillon har vi kunnat bekanta oss med under året som gått. Men den här omgången är annorlunda, nu gäller det Kalle Anka och Saint-Agur med pepparkakor. Etiennes vin doux naturel får ta över ansvaret från långt mer namnkunniga portviner. Och det ska visa sig att han klarar uppgiften med bravur...

2001 Château La Casenove Rivesaltes skulle till sitt mörkt rubinröda utseende kunna förväxlas med en mognande vintage. Vi träffas av en underbart mättad, mognande doft av ekfat, orientalisk kryddlåda, torkade fikon, anis, lakrits, chokladdoppade jordgubbar, blommor, plommon, russin och portvin. De dominanta fikontonerna går igen i smaken som är silkeslent fyllig och superharmonisk, med bra syror och en suveränt rik avslutning, lång och lustfylld utan spretande sprit (17%). Ett fenomenalt uttryck för grenache, och dessutom ett perfekt julaftonsvin. (93-94)

ps. Vinik importerade Casenove ett tag, men gav upp dem för att egendomen inte hade för avsikt att skaffa ekologisk certifiering. Det är hur som helst schyssta grejor, vi har blivit väldigt förtjusta över allt vi provat därifrån. Låt oss hoppas att någon annan importör nappar tag i Montes' viner framöver...

pps. Ha en fortsatt God Jul, kära läsare! Och tack Niklas J för julebrygden. Den var grymt fin!

Château Bouscassé: 2005 vs. 2005

Château Bouscassé har sedan nittiotalet ett grundmurat rykte som tacksamt och billigt lagringsvin, inte minst tack vare den svenska vinpressen. Vi har själva flera årgångar i källaren - på sistone är det särskilt nollnollan vi gärna plockat fram. Sedan årgång 2004 lanserades i ordinarie - med tre tiors prissänkning som murbräcka - är vi flera oberoende tyckare (dock ingen bland de så kallade vinskribenterna) som har noterat en förändring till det sämre.

Till 2006 har etiketterna uppdaterats med ny grafisk design, och buteljerna som säljs via systembolaget har fått en ny typ av presskork. Priset har halkat upp igen med ett par tior till 119 kr, och är därmed snart ikapp årgångarna före 2004. Flaskorna som går till den tyska marknaden förärades nya etiketter redan ett år tidigare, men har märkligt nog fått behålla den hederliga naturkorken. Priset ligger också högre än det svenska, €14,90 hos Wein-Plus. En jämförelse av innehållet kan vara av intresse.

Runt bordet finns sju ständigt nyfikna näsor och precis lika många erfarna gommar. En kvartett vinbloggare och en vinimportör. Vinerna serveras blint, förstås. Spottkopparna fylls disciplinerat. Och vi håller snattran under provningen.

Det första glaset har en öppen, fokuserad doft med en rik mörkfrukt som träffar mitt i plytet, därtill serveras tobak, örter och smörkola. Även intrycket i munnen är renfruktigt och tillfredsställande med blåbär, björnbär och assisterande fatchoklad. Avslutningen är kryddig och mintig. Utmärkt. (88)

Det andra glaset har en något dammigare och örtigare doft. Suddigare, och samtidigt mer komplex. Inslag av barr och kokta rotsaker. Frukten är onekligen där någonstans, men liksom ur fokus - den adresserar inte doftcentrum på samma sätt. I munnen är tanninerna något kärvare än i första glaset, örterna mer framträdande, frukten något glesare, och avslutningen något snipigare, mer lingonsyrlig. Skillnaderna är inte dramatiska, men tydligt märkbara. Alla provare noterar ungefär samma saker. (86)

Slutsatsen är enkel: vi svenskar får inte äran att dricka samma vin som tyskarna. Och det är väl helt i sin ordning - om det nu inte var så att det såldes som samma vin. Så till nästa år föreslår vi att Alain Brumont och importören Vinunic fixar till en liten ändring även i etikettens grafiska formgivning: "Cuvée Suédoise".

2005 Château Faizeau Sélection Vieilles Vignes

Även en torsdagskväll kan förtjäna sin lilla guldkant emellanåt. Som till exempel när de flesta nödvändigheter inför julen burits upp för trapporna, granen är pyntad och godsakerna plockats in i kyl och frys. Till laxsnittar och en trio fines de clair njuter vi av NV Bollinger Special Cuvée. Man ska som bekant inte skåda given häst i munnen, men Bolly levererar alltid. Kanske inte fullt lika imponerande som NV Egly-Ouriet Brut Tradition, men ändå en härligt fyllig pinotkaraktär med rostat bröd, valnötter och vinteräpplen. Mums!





Mitt i julstöket, till kalvlever anglais där vi adderat stekta äppelklyftor, lär vi känna 2005 Château Faizeau Sélection Vieilles Vignes. Den här flaskan är vi verkligen nyfikna på, sedan vi drack den fint utmognade nollnollan. I glaset har vi ett mörkt, tätt vin med fin lyster. Doften är knuten, köttig och extremt lovande med mörka körsbär, plommon, körsbärskärnor och mineraler. Efter en timme öppnar vinet upp med frestande stalltoner, röda vinbär, grillat, läder och vaniljkola. I munnen bekräftas de goda intrycken av en sammetslen upplevelse med intensiv, fullmogen merlotfrukt - samtidigt föredömligt stram och strukturerad. En elegant, mandelmassig eldighet i mitten leder ut i en mineralisk, försvinnande god avslutning med noter av jodlösning och te. Mmm, här har vi faktiskt ett klockrent lagringsvin som redan utklassar långt dyrare grejor från högra stranden, och lovar att göra det dubbelt upp när det är moget. Yepp, 2005 glänser igen! Liksom Château Faizeau! (91+)

€25/Gute Weine. Ingår i "Probierpaket Bordeaux 2005 v.2.0".

ps. Essentiell läsning om bordeauxeländet i allmänhet och det här sköna vinet i synnerhet hittar man hos Mise en Bouteille.

2005 Château de la Cour

Unge Hugues Delacour övertog gården Château La Rouchonne 1994. Tidigare hade man sålt skörden till kooperativet, men Hugues döpte om egendomen och lät bygga en ny källare - eller snarare tillbyggnad - 1995 och buteljerade sin första årgång samma höst. Stockarna växer i en jordmån av grus och sand på en alv av lera. Metoderna i vingården följer modern standard med beskärning av lövverket, grönskörd och sen skörd av druvorna. Vinet blandar 85% merlot med 15% cab franc, och det hela får mogna under ett år på fransk ek. Totalt 5,6 hektar i appellationen Saint-Emilion Grand Cru ger 30 000 flaskor - alltså ett uttag om 37 hl/ha.

2005 Château de la Cour, Saint-Émilion Grand Cru har en tät, mörk, blåröd färg. Doften ger mörkbitter körsbärsfrukt med karaktär av 85-procentig choklad. Vi noterar en del nya fat, vanilj och örtig menthol med inslag av jägermeister. Mörk tobak kommer efterhand, med inslag av lagerblad och en aning kaffe/stall.

Smaken är modern och rätt tufft extraherad. Här dominerar de mörka körsbären, med assistans av svarta vinbär och kokkaffe. Syran är lite väl uppmjukad, tanninerna fylliga och lena men något bittra hela vägen ut. Det är den mörka chokladen som stannar i eftersmaken, med en nypa kryddor.

Vinet är modernt, proffsigt framställt - mörkfruktigt och stadigt. Onekligen njutbart, men kanske inte direkt ett charmtroll. Vänner av bitter choklad bör få sitt lystmäte, och det passar fint till brie de meaux. Respektingivande Saint-Emilion, men inte med samma fascinerande terroirkänsla som Cadet-Piola. (88)

€20/Gute Weine. Ingår i "Probierpaket Bordeaux 2005 v.2.0".

2005 Château Cadet-Piola

Château Cadet-Piola gör ett stort nummer av sin charmerande etikett från 1921 - och av att strunta blankt i moderna trender. Missa inte den väldigt franska filmen på hemsidan! De ekologiskt skötta odlingarna om sju hektar har en ovanligt stor andel cab: 51% merlot, 28% cabernet sauvignon, 18% cab franc och 3% malbec. Men just nollfemman anges till 80% merlot, 15% cab franc och 5% cab sauvignon, allt handplockat. Vi hoppas att egendomens kalkrika jordmån ska bidra till friska fina syror.

2005 Château Cadet-Piola, Saint-Émilion Grand Cru Classé har en tät, mörkröd sammetsfärg. Vinet gör en förödande snygg catwalk under karafferingen - och som det doftar sen! En mättad nos med klassiska markörer av läder, piptobak och stall. Mörkröd rysarmerlot av röda vinbär och surkörsbär med inslag av farin, marsipan, kardemumma, blyerts och grusmineraler. I munnen får vi en intensivt rödavinbärsfruktig smak med sandiga tanniner, läskande cab franc-syror och en mineralisk avslutning - som inledningsvis skulle kunna beskyllas för att vara lite tunn och avnupen i svansen. Men så lågt sjunker vi inte ikväll!

Den tuffare bitterheten från 2005 La Grave Figéac får vi inget av här - för detta är ett behagfullt, elegant vin som delar med sig av sin syrliga frukt utan omsvep. Med en timmes luftning fyller eftersmaken ut, precis som vi hoppats. Charmerande! Den som vill njuta till max av den ädla kombinationen röda vinbär, stall och mineraler väntar sisådär fem-tio år. (89-90+)

Det tycks bara vara att blunda och peka på valfri bordeaux-nollfemma så får man ett gott vin! Men det är förstås en sanning med modifikation. Någon har valt åt oss - i det här fallet Heiner Lobenberg - och han har gjort ett väldigt bra jobb. Just detta vin bör passar den som uppskattar syrlig frukt och traditionell elegans. Ett slags Roagna i Saint-Émilion!

€30/Gute Weine. Ingår i "Probierpaket Bordeaux 2005 v.2.0."

Lördagskväll på Creutzgatan

BB, BB & BB! Det kan utläsas som boeuf bourgignon, bonnes bouteilles - et bébés. Ettåringen med tefatsögon gör sitt bästa för att dra uppmärksamheten från de vuxnas viner. Den coola nioåringen föredrar macbookens virtuella nöjen framför insnöade vinnördar. För i lördags blev det nektar & glädje för hela slanten...

Kvällens inledande aptitretare ser ut som citronvand, doftar som citronvand och smakar som citronvand. Fast i en specialversion optimerad för vuxna, av de gyllene reflexerna att döma något dyrare än den danska specialiteten. Moussen är mjuk, vi hittar aromer av lemon zest, valnötsskal och mörkt bröd. I munnen får vi en utmognad, rik och drickvänlig smak där syrorna är såpass snälla att det är tveksamt om det kan vara en 96:a. Jättegott, och på något sätt bekant, men vi går bet på att spika vinet.

1996 Bruno Paillard Brut Assemblage (91)

Ikväll är första gången vi upplever Paillards 96:a som fullt mogen. Sist vi träffades drog vi slutsatsen att det behövdes flera års ryggläge, och nu har det i och för sig gått två år, men frågan är om inte olika lagringsförhållanden också spelar in. Nu är lockelsen stor att knäcka en till under jullovet...

Den silvervita, grönskimrande 2008 Zilliken Saarburger Rausch Riesling Kabinett stoltserar med glans och lyster. Här slipper vi de drag av piggelin som präglar en hel del ung mosel, istället får vi gröna äppelskal, vit persika, vita blommor och en mycket ren och elegant mineralton från Rausch jordmån av blåskiffer och diabas.
Smaken balanserar perfekt på sina tre ben: druvsötma, hög äppelsyra och mineralsälta. Ett litet inslag av röd frukt bidrar till den allmänna elegansen. Alkoholen landar som brukligt runt 8,5% och gör vinet ack så lättsamt att dricka. (88-89)



Pilgrimsmusslorna halstras i rikligt med smör och Anders gör ett rätt ambitiöst försök att elda upp sitt vackert nyrenoverade kök med ett dricksglas cognac som bränsle. Som svalt tillbehör kommer den patenterade salladen på krabbkött, mango och färsk koriander. Nästa glas har en återhållsam men utvecklad rieslingdoft av oljepanna och nyputsat silver, med ostronskalsmineraler, återhållsam frukt av vit persika med en fin liten vitblommighet. Sirligt och finessrikt. Smaken är nästan helt torr och väldigt mineraldriven, med en behagligt markerad syra och balanserad alkohol runt de 10-12. Vinet är helt utan tropiskt gulfruktiga drag och fortfarande med en aning av sprits och fräsande bikarbonat i avslutningen. Gissningarna går direkt till rheingau och Breuer, och Anders är dessutom inne på rätt år - 2004. Så länge vinet är kallt beter det sig exakt som det ska, men när det kommer upp i temperatur tappar det stringensen och avslöjar sitt ursprung i form av en liten jordbeska. Några yppigt tropiska pfalzdrag letar man dock förgäves efter i den här svalare årgången. Vi har på känn att även 2008 är ett pfalz-år som vi kommer att gilla för dess fräschör - liksom 2001 och 2004.

2004 J. L. Wolf Forster Jesuitengarten Riesling Spätlese Trocken (90)

När vinet släpptes dominerades intrycken av friska gröna äpplen. De dragen har nästan helt försvunnit och lämnat fältet fritt för mineraltonerna.



Det andra pilgrimsmusselvinet har en fascinerande animalisk-mineralisk doft av nötter, ylle, flintrök, hö och fårkött. De första doftintrycken ger vid handen att det rör sig om en ung chablis grand cru. Även i munnen fascinerar vinet med en kombination av hög druvmognad som inte är det minsta svulstig, hög citrussyra som inte är hård och en storartad kalkstensmineralitet, rena ostronskalen faktiskt. Kombinationen av stenig svalka, gräddigt extrakt och aningen eldighet är högintressant. Några runt bordet noterar en liten bitterhet som kan antyda att alkoholen är högre än den verkar. Ett storartat terroirvin, och gissningen är fortfarande chablis grand cru.

2007 Diatom Huber Vineyard Santa Rita Hills Chardonnay (94)

Greg Brewer är mannen som skruvat ihop denna imponerande chardonnay, gjord på inköpta druvor från utmärkta lägen i Santa Barbara, lagrad på ståltank, med blockerad malolaktisk jäsning. 2760 flaskor producerade. Otroliga 16% alkohol har trollats in i helheten med hjälp av någon okänd magi.



Det första röda bjuder på en jättestor, vidöppen pinotdoft med mängder av intryck: lövbrasa, rönnbär, rödbeta, kryddbod, blodapelsin, fårkött, tomatpuré, gräs, våt mossa och en härlig gödselton. Tomatstjälkar och örter berättar något om årgången. Vinet är, enligt Franko, "sjukt fint i munnen, med röda citrustoner och rönnbär, bredd, värme och generositet". Det kan tyckas vara en motsättning att det står både rondör och slankhet i blocket, men precis så är det. Aromerna fyller ut, syror och mineraler är sköna, en god stjälkighet märks absolut, och fatkryddorna värmer upp den långa avslutningen. Anders spikar årgången till 2004, och gissningarna landar till slut på Cortonkullen. Till vår glädje blir alla väldigt förtjusta i det här vinet. "Ställer min världsbild på ända", utbrister L, som har ett svalt förhållande till röd bourgogne. Enormt bjussigt och tillfredsställande, snudd på 93 pinnar.

2004 Domaine Maillard Beaune 1er Cru Les Grèves (92)

Bourgogne som överpresterar sett till pris och appellation - sånt kan vi inte få nog av. Den här har varit riktigt god redan från start 2006, och enligt vännen Holgers utsago passerades en smärre tunnel förra året. Men ikväll överträffade vinet sig självt.



Nästa röda har en återhållsam, subtil, småhemlig pinotdoft. Grusdammiga mineraler bildar slöjor framför en superseriös rödfrukt i spektrat hallon, röda vinbär och lingon. Elegant infattade fat bidrar med sin pralinkänsla av ljus choklad, nötter, marsipan, och en gnutta körsbärslikör. Den superslanka, ungdomliga smaken uppvisar stor renhet och en silkeslen munkänsla. Syrorna är mjuka men fasta, med vissa likheter till rabarber. Ett galet snyggt vin, här snackar vi enbart elegans och klass - men det är fortfarande alldeles primärt. Gissningarna landar på 2007 och Volnay. När vi berättar att vinet är en nolltvåa, håller endast 12% och kommer från en producent av långsamma viner klipper Franko till med den gamle advokaten Hubert de Montille, numera världsberömd surgubbe tack vare filmen Mondovino. "Un peu acidique!"

2002 Domaine Hubert de Montille Pommard 1er Cru Les Pézerolles (93+)

Oj så gott det är redan nu. En mogen bourgogne blir det om sisådär tio-femton år.



På tallrikarna har vi nu en underbar boeuf bourgignon med gräddig stomp av potatis och jordärtskocka. Det tredje röda har en strålande fruktig och utåtriktad doft, av cassis, slånbär och som det tycks, cabernetdruvor. Gröna drag av tobak, cederträ, en aning skokräm och stall. Fina övertoner av viol och lim. Showiga fat indeed, och den här fruktiga doften känns californisk! Smaken är mjuk men fast, med stora silkiga tanniner och en behagligt eldig avslutning. Visst finns det gröna toner, men balansen är suverän och fällningen i glaset berättar att vinet inte längre är särskilt ungt. Vi gissar på ett bergsläge i californien, kanske Ridge Santa Cruz Mountains från början av decenniet. Men det blev inte många rätt. Druvan är merlot, vi är i bolgheri och vinet är äldre än väntat.

1996 Tenuta dell'Ornellaia Masseto Toscana IGT (93)

Wow, vad häftigt att få prova detta ikonvin för allra första gången. Nittiosexan är inte en av de bästa versionerna enligt expertisen, men ändå en rejäl upplevelse. Lodovico Antinori hade tydligen bra flyt det året, för Ornellaia 96 är ett av de godaste viner vi druckit.



Nästa vin är blårött med en ung, öppen cab-merlotdoft. Färsk, nykrossad frukt likt svarta vinbär och plommon får sällskap av lagerblad, nygarvat läder, bittermandel, tydligt rostade och mörkchokladiga fat och en liten grisnjure. Smaken är modern med direkt attack och bra frukt i mitten, typ 50/50 cabernet-merlot. Något gröna tanniner noteras i den ungt råa frukten, och faten är i tydligaste laget nu. En riktigt god bordeaux och troligen en nollsexa, men väl ung och snudd på för grön i smaken ikväll. Här behövs lite tålamod, saker och ting kommer säkert att bli bättre med tiden.

2006 Château Smith-Haut-Lafitte (91+)

Det känns som att nollfyran var snäppet bättre vid samma tidpunkt i utvecklingen.



Ostbrickan landar på bordet och som vanligt är Wiinjas époisses underbar att äta med sked, till en trio av marmelader. Glaset har en mörkare doft med skogsbär, likörtoner, plommonsylt, bittermandel och grillat. Parfymerade övertoner och lite kirsch. Ljusare stråk av röda vinbär, röda körsbär, mandel, äppelblom och skrattretande tydliga päron. Smaken är rödfruktig, drygt medelfyllig och läskande med bra balans mellan ung frukt, alkohol, tanniner och syror. Smått hedonistisk karaktär, men ändå med stor fräschör. Finfint till ostarna. Gissningsvis en god californier, Geyserville hänger på tungan.

2007 Ridge Geyserville (91)

Ska bli kul att se vart den här årgången tar vägen med tiden. Om man kan låta bli flaskorna förstås.



T & S skickar varma tack till A & L och M & K för en helskön lördagskväll!

2005 Château La Grave Figeac

Det är söndagkväll och vi befinner oss någonstans i mitten av Gute Weines Probierpaket Bordeaux 2005, v. 2.0. Lådans innehåll är handplockat av geschäftsführer Heiner Lobenberg själv, uteslutande ur kategorierna cru bourgeois och saint-émilion grand cru i segmentet €15-€30. Prislapparna summerar till €285 men lådan kostar €229 - sånt gillar vi skarpt.

Hittills har vi varit glada att bekräfta försommarens goda intryck av Ch du Retout (Haut-Médoc), Ch Gaudin (Pauillac), Ch Clauzet (Saint-Estèphe), Ch Pontac-Monplaisir (Pessac-Léognan) och Ch d'Aurilhac (Haut-Médoc). De första tre presterade faktiskt bättre, fyran var lite vass och spretig liksom sist, och den sistnämnda möjligen inte lika spännande som i juni - men ändå en tillfredsställande, modern haut-médoc. Ikväll är det dags att ge sig ut på ännu oprövad mark i Saint-Emilion...

Jean-Pierre och Sabine Clauzel på Château La Grave Figeac stoltserar med ett läge mitt i krysset av Figeac, Cheval Blanc och La Conseillante. Egendomen omfattar 6,4 hektar, i en varm, grusig och sandig jordmån med 65% merlot och 35% cab franc. Det aktuella vinet kommer från den grusigare delen och mognar i hälften nya och hälften ettåriga fat. Trots rätt moderna metoder är målsättningen att göra en mer klassisk Saint-Emilion.

Det är lika bra att säga det med en gång: 2005 Château La Grave Figeac har en skitgod doft! Karaffen berätter det utan omsvep, och efter ett par timmar stämmer även glaset in lovsången. Rått kött, valnötter, nygarvat läder, mörk piptobak, syrener, mjölkchoklad, blomme i madeira, kryddor och mörkbittra körsbär med bläck- och likörtoner - samt aningar av välhållen bondgård. Snudd på Barral-vibbar i början och inalles ett riktigt skönt och komplext glas att sniffa på!

I munnen får exakt vi vad hoppats på: en klassisk, drygt medelfyllig merlot - stram, strukturerad, fruktig men osöt, med ett bestämt, mineraliskt avslut, och en hyfsat lång, endast försiktigt varm eftersmak. Tanninerna leder matchen mot syrorna och det stadiga vinbygget är helt klart ämnat för lagring. På egen hand är vinet fortfarande förvånansvärt småtufft, men det har riktigt bra lyft och en elegant kakaobitterhet som envisas med att mingla kvar. Ett skolexempel på en lyckad nollfem-merlot från högra stranden i lite mörkare stil, och vi kan absolut tänka oss några till i källaren. Om sisådär fyra år borde vinet gå i mål. (90)

Pris: €30/ Gute Weine. Den är väldigt lärorik, den här bordeaux-lådan...

2005 Domaine Alain Chabanon Les Boissières

Visst får man respekt för producenter som ligger på vinerna tills de är färdiga! Och Alain Chabanon väntar längre än de flesta med att buteljera sina toppcuvéer...

2005 Domaine Alain Chabanon Les Boissières Coteaux du Languedoc blandar 90% grenache, 5% mourvèdre och 5% carignan. Vinet mognade under 36 månader, enbart på ståltankar! Först nyligen släpptes 4500 standardbuteljer och 200 magnum av nollfemman. Vinets uppenbarelse är transparent och brunröd - det ser närmast ut som en barolo! Doften bjuder på läder, fikon, torkad frukt, rönnbär, sandelträ, orientalisk kryddlåda samt animaliska och smått brända toner.

Smaken är på samma gång stram, kryddig, hedonistisk, angenämt eldig - och helt utan upplevd restsötma. Strålande syror och lagom potent alkohol (14,5%) samverkar till att dra ett knivskarpt fokus. Här njuter vi av suveränt goda aromer som rönnbärsgelé, bränt socker, tallbark, läder, ljus choklad och lakrits. Munkänslan är varmt viskös - och samtidigt förvånansvärt läskande. Vi imponeras av en anmärkningsvärd mineralitet - en elegant, torr sälta minglar kvar i den långa avslutningen - och trots ganska ansenlig kraft summerar vi ett raktigenom burgundiskt intryck. Inte ett lika rödfruktigt vin som nollfyran, mer av brända toner, och tack vare den stora årgången blir det en häftigare helhetsupplevelse. Lagras ett par år för maximal utdelning. (93)

ps. Som referens smakar vi ett glas av den välbekanta, förtjusande friska, grenachebaserade 2007 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor. Och mycket riktigt halkar vi ner ett par pinnar på betygsstegen. Men även detta är ju ett enastående gott vin, när vi hunnit ställa om smaklökarna efter kvällens huvudnummer.

Vinik importerar och priset är 270 kr (nik@vinik.se)