2007 Is Argiolas Vermentino di Sardegna

Vi grillar laxkotletter som får sällskap av couscous med lök, vitlök och paprika som svettats i ugnen. Sugarsnaps och broccoli hittar också plats på tallriken. Med salt och citron som smaksättare blir det en enkelbiljett till medelhavskusten - alltså, gissar vi, rätt sammanhang att smaka på flaskan vi fick av Martin W på vinbaren.

2007 Is Argiolas Vermentino di Sardegna har en utpräglad, lätt aromatisk doft av mandelblom, solmogna apelsiner och smått tropiska inslag som honungsmelon. Slutligen en fin terroirkänsla av garrigue-örter och mineraler.

Smaken är avrundad, lite vaxig och småfet med goda citronsyror. Som så ofta i italienska vita är det bitterheten som utgör ryggrad till vinet. Mineraler fattas inte och ger en viss elegans åt den generösa solmognaden. En behaglig kryddighet värmer i avslutningen (14%). Resultatet blir något av en semesterupplevelse på flaska. Snälla Enjoy, ni kan väl lista vinet i BS? Det vore bra att ha till sommarens grillkvällar...

2007 Is Argiolas Vermentino di Sardegna DOC (Argiolas, Sardegna)

2006 Dönnhoff Felsenberg Riesling Trocken

Rea på systemet! Den senaste månaden har erbjudit en binge hyggliga köp till nedsatta priser. De sista resterna av tyska 2006 ska ut ur butikerna nu, den saken är klar. Och bolaget har som vanligt inget tålamod med "svansar" som står och tar plats i hyllorna. Den otåligheten kommer fyndletare till godo...

2006 Felsenberg Riesling Spätlese Trocken har en rikt gröngul färg som inte ser helt purung ut. Vi får en mättad doft av övermogen frukt med tidig utveckling, osande petroleum, lime- och citrusskal och spad av burkad ananas och persika. Det doftar som ett vin med ytterligare ett par år på nacken. I munnen bjuds det på småfet frukt och fylliga, övermogna toner. Mycket goda, relativt mjuka syror, spritsig mineralkänsla och en årgångstypisk bitterhet som blir ganska framträdande i avslutningen. Givande och läckert vin!

Dönnhoff är en mästare som lyckades utmärkt i det annars lite knepiga 2006. Ändå tror vi inte på detta som ett vin för längre lagring, utvecklingen har gått i en rasande fart sedan förra våren - så vi kommer att dricka upp resterande flaskor inom närmaste året. Det ger nämligen i stort sett "allt man vill ha i en riesling" redan nu. Fast inte den bländande elegansen och framtidspotentialen hos årgång 2007...

2006 Schlossböckelheimer Felsenberg Riesling Spätlese Trocken (Hermann Dönnhoff, Oberhausen, Nahe)

2002 Zind-Humbrecht Riesling Herrenweg

Vi fick nyligen en vink om att det här vinet eventuellt är på väg att vika ned sig. Dags alltså att korka upp den sista flaskan, som ikväll får sällskapa med norrländska gårdsosten Blenda.

2002 Zind-Humbrecht Riesling Herrenweg är rikt i färgen och doftar moget av akaciahonung, citronskal, dansk citronvand och galiamelon. En fin mineralkänsla letar sig fram mitt i all frukten och kittlar nosen. Vi smakar och är direkt överens - den här flaskan är på topp, här finns både en fast syrastruktur och bra livlighet - till och med spritsen är kvar. Herrenweg är verkligen skönt i sin fylliga aromrikedom, inte minst honungsaromerna går igen i munnen. Ihållande citronsyror leder ut i en mineralisk, lång och något grapebitter eftersmak.


Vinet har tillbringat de senaste fyra åren i källare med 10-16 graders temperatur, det kan förstås göra skillnad. Men man får nog också ställa in sig på att det varierar en del mellan flaskorna när de börjar bli lite till åren. Yppigheten och aningen av restsötma gör att vinet gör sig bäst när det får inta huvudrollen. Bara sältan från en lagrad ost behövs för balansens skull.

Jämtländska Blenda är en opastöriserad ost på får- och komjölk.
Den är ganska smakrik och påminner en del om Comté. Ganska omöjlig att sluta äta när man väl börjat, och kommer fint överens med vinet. Ett parti Monopol passar också bra i ett nedsläckt Stockholm. Vi roar oss med väldigt noggranna beskrivningar av hotellen.

2002 Riesling Herrenweg de Turckheim (Domaine Zind-Humbrecht, Turckheim, Alsace)

2000 Capezzana Ghiaie della Furba

Vinet! Vinet!! Vinet!!! Ja jäklar, det här vinet gör faktiskt om tricket igen. Med svårt favorittryck efter två raka prestationer bland årets bästa är ju oddsen rätt höga för en besvikelse. Var den ändå inte lite väl haussad, den där misstänkt billiga toscanaren? Tillfällig förvirring? Kanske är den på väg utför? Men cabernet sauvignon har aldrig varit en dålig druva i källaren. Här fick den hjälp av merlot och en skvätt syrah...

2000 Ghiaie della Furba är mörkt som oxblod i glaset. Den öppna doften får in en direktträff och mungiporna dras ända upp till rysningarna bakom öronen. Mättat, djupt och lockande att sniffa på: grafit, mörk tobak, grillat, tjära, kryddor, vanilj och mörka bär som macererat i alkohol - så sammansatt att det är svårt att bena ut. Aningar av cola och julmust håller sig på mattan och assisterar de fina intrycken.

Ett king size-vin i munnen, med härlig balans och harmoni i det varma året. Mognadstoner av blodapelsin, cassis, jord, tjära, sötlakritsfat och muscovado. Mogna frukttanniner och rejäl längd, med mörk choklad i eftersmaken. Vinet är fullt utvecklat, och toppar nog nu. För tredje gången på lika många år kvalar vinet in till slutspel om årets godaste viner - redan idag! Det klarar faktiskt att utmana de stora bordeauxerna - och det till en bråkdel av priset - men ifråga om hållbarhet förlorar det förstås. Gissningsvis kan även 2001 och 2003 ha blivit lyckade. Kanske kan vi få tag på nollfyran?

Dracks till en japaninspirerad buljongfondue med ryggbiff, grönsaksprimörer och béarnaise.

2000 Ghiaie della Furba Toscana IGT (Conte Contini Bonacossi, Villa di Capezzana, Carmignano, Toscana)

2004 Domaine La Barroche Pure

Vad är det för skillnad mellan goda viner och stora viner? Det kan man diskutera hela kvällen - men vi skulle vilja påstå att den senare kategorin oftare delar ut madeleinekakor och har förmågan att veva igång den inre filmprojektorn. Kvällens film utspelar sig en sommardag i köket i slutet av 1960-talet och i huvudrollen hittar vi allas vår farmor. Tallriken doftar av nykokt jordgubbskompott med gräddmjölk.

En torsdagskväll fyrtio år senare, med näsorna i 2004 Pure, är det exakt samma intryck som triggar minnet. Och precis som i en film är jordgubbarna larger than life, verkligare än verkligheten, smått surrealistiska men ändå helt trovärdiga. Och det märkliga är att upplevelsen fortsätter i munnen - vinet är precis lika lent som den gräddiga kompotten!

Så komplext som vinet är, har det förstås ännu mer att bjuda på. Nu serveras en andra dessert av fikon som kokat med vanilj, kanel och lakritsrot. Den viskösa, silkiga munkänslan, de mjuka syrorna och tanninerna gör vinet extremt lättsamt att dricka - lite som en efterrätt i sig, allra bäst på egen hand. Instant pleasure - en våg av pur tillfredsställelse sköljer genom det centrala nervsystemet...

Innan förnuftet helt kollrats bort funderar vi över eventuella invändningar. Först: den som framförallt söker största kraft och tanninstruktur i sin châteauneuf-du-pape hittar den inte här. Därnäst: den som söker ett vin med potential för riktigt lång lagring bör också leta någon annanstans än i Pure 2004. Slutligen: ett diskret inslag av lösningsmedel och parfym i doft och smak kan vara kontroversiellt, även om det inte stör oss.

Förbisett av den svenska vinpressen blev detta förra årets succé i bloggosfären. På vårkanten smögs vinet ut i BS. I juni släpptes 120 flaskor, och strax därefter var det dags för oss att hälsa på, handla och njuta på plats i Vaucluse. En kinesisk importör avbokade nyligen sin order och plötsligt fanns det ytterligare 72 flaskor till svenska hedonister. Närmare 200 beställningar ramlade omedelbart in hos Bristly via systembolaget. Den matematiken går ju inte ihop, men vi hoppas att just du fick din fix.

2004 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure (Domaine La Barroche)

Bordeaux madness hos Hjo

Den här provningen är något av det häftigaste och mest lärorika vi någonsin varit med om i vinväg. Hjo Grosshandel hade dukat upp en hel del av sitt aktuella sortiment från rödvinets Mecka, ett drygt sextiotal flaskor. Branschen slöt förstås upp, mer eller mindre mangrant. Fem timmar av intensivt provande, antecknande och socialiserande resulterade i så många intryck (och så mycket klotter!) att helheten faktiskt är omöjlig att förmedla. Vi smakade på vartenda vin men ska inte plåga läsaren med alla våra närsynta noteringar, utan nöjer oss med att plocka russin ur kakan. Håll till godo!

PESSAC-LÉOGNAN

2004 Ch Picque-Caillou (239 kr ex moms)
2005 Ch Picque-Caillou, magnum (599 kr ex moms)
1998 Domaine de Chevalier Rouge (699 kr, BS)
2005 Ch Bahans Haut-Brion, magnum (1599 kr ex moms)
2001 Ch Haut-Brion (3400 kr ex moms)

Här var det nollfemmorna som stod ut och särskilt Bahans, full av ungdomlig charm. Varmrött i färgen med italienska körsbär, cocktailbär, bittermandel och cherry blossom. I munnen livligt, fruktigt, ungtufft, stramt, långt - och mycket, mycket bra! Stor potential och redan utåtriktat som Bahans ofta är. Två magnum av andravinet eller en flaska av förstavinet? Valet är lätt! Och 2005 Picque-Caillou var förstås ett klipp för er som köpte billigt i höstens släpp.

SAINT-JULIEN

2003 Ch Talbot (499 kr, BS)
2001 Ch Leoville-Poyferré (659 kr, BS)
2000 Ch Branaire (799 kr ex moms)
2002 Ch Leoville-Barton (799 kr ex moms)
1998 Ch Ducru-Beaucaillou (799 kr ex moms)

De två Leovillerna excellerade. Nollettan hade en ren elegant doft med utmärkt frukt av blandade vinbär, cassis, mint och blommor. Wow, vilka imponerande, sandiga tanniner! God intensitet och balans, höga syror, lång eftersmak. Mycket bra och säkert fantastiskt till mat. Nolltvåan hade en elegant doft med årgångens gröna, örtiga inslag, ceder, rök, vinbär, hudkräm och aningar av stall. Stor, fruktig, fint läskande smak med en gnutta mintighet. 2003 Talbot gjorde också oväntat bra ifrån sig, med en skönt sammansatt doft av plommonsylt, röd cassis, läder, tobak och lite shit de merde. Smaken var inte lika fin som doften, men sötfruktig, mjuk och god.

SAINT-ESTÈPHE

2003 Ch Marbuzet (319 kr ex moms)
2003 Ch Phélan-Ségur (499 kr, BS)
2000 Les Pagodes de Cos (499 kr, BS)
1996 Ch Cos d'Estournel (1999 kr, BS)

Här strålade Cos nittiosexa, såpass att alla andra kommentarer är överflödiga. Den fantastiska doften prickar in själva definitionen av vänstra stranden-bordeaux, med en god skitton, blyerts, vinbär, kaffe, blommor, rentav en gnutta pelargon som lyckas vara helt behaglig. I munnen en ypperlig balans, intensitet, koncentration och längd. Ingenting fattas i detta vin, det är storslaget och helt enkelt underbart. Andravinet är inte alls med i matchen, det ger snarare intryck av tredjevin.



PAUILLAC

2004 Ch Pontet-Canet (599 kr, BS)
2003 Ch Clerc-Milon (799 kr, BS)
2004 Ch Pichon-Comtesse (1099 kr, BS)
2001 Les Forts de Latour (1490 kr, BS)
2002 Ch Mouton-Rothschild (1900 kr, BS)


Hur glada blir vi inte att vi laddade upp med Pontet-Canets nollfyror! Inte minst med tanke på prisutvecklingen... Den återhållna doften, och några av dagens mest respektingivande tanniner, berättar att vinet knutit sig sedan förra året och inte bör drickas nu - men att framtiden är säker som ett kassaskåp. Pichon-Comtesse gav den mest klockrena ton av cassislikör vi känt på länge, assisterad av salvia och lakrits. Detta är en mjukt fyllig, smått eldig crowdpleaser med rik, modern nyavärldenfrukt, redan omöjlig att motstå. Slutligen bjöd Mouton på en fantastisk, öppen och klassisk pauillacdoft med blyertspenna, vinbär och diskreta stall. Smaken var helt underbar, medelfyllig med stor elegans, intensitet och längd. Storstilat vin och extremt lämpat att njuta nu.



MARGAUX

2003 Ch du Tertre (499 kr, BS)
2001 Ch Giscours (749 kr, BS)
2005 Ch Kirwan (799 kr ex moms)
1999 Pavillon Rouge du Château Margaux (799 kr ex moms)
2003 Ch Giscours (magnum, 1 100 kr ex moms)
2002 Ch Margaux (2900 kr, BS)

Giscours visade klass med sin nolletta. En rejäl syrastruktur, bra kraft och frukt, stadigt och tillfredsställande vin. Nolltrean var inte i närheten. Kirwan upplevdes knutet men det som gavs nosen var varmt, snudd på syltigt med aningar av läder. Rejäl, energi i munnen, stora tanniner och en något eldig, lång eftersmak. Lite vasst nu, men lovande för framtiden. Pavillon Rouge hade fina, behagliga toner av stall - eller brett. Klassisk sammetslen margaux i munnen. Mycket god och välbalanserad med både ungdom och mognad. Slutligen gav förstavinet en smått fantastisk doft av mjukt vinbärig rödfrukt med inslag av blommor och sadelläder, samt en del örtiga övertoner. Medelfyllig smak, behagliga tanniner, mjukt syrligt och utmärkt drickbart nu. Finess och elegans!



SAINT-ÉMILION

2006 Moueix Saint-Émilion (129 kr, SB)
2004 Ch Corbin (274 kr, BS)
2004 Ch La Serre (329 kr, BS)
2000 Ch Fonplegade (249 kr ex moms)
1989 Ch Beauséjour (699 kr, BS)
1998 Ch Belair (879 kr, BS)
1999 Ch Pavie-Decesse (720 kr ex moms)
2000 Ch Pavie-Macquin (799 kr ex moms)
2003 Ch Troplong-Mondot (799 kr ex moms)
2005 Ch Belair (1 099 kr ex moms)
1999 Ch La Mondotte (1 840 kr ex moms)
2000 Le Petit Cheval (1 840 kr ex moms)
2003 Ch Cheval Blanc (2 720 kr ex moms)



Här bjöds flera mycket trevliga bekantskaper. Redan Corbin hade den komplexitet och typicitet man förväntar sig av en bättre bordeaux: blyertspenna och lagerblad, balanserat, relativt lätt, örtigt och läskande. Den mogna Beauséjouren var fantastiskt god, med en bouquet som förklarar varför det är värt att vänta ut sin bordeaux: grusdamm, knäck, gammal saft och kryddor. I munnen helt harmoniskt, levande och vackert. Med Pavie-Decesse befinner vi oss i Parker-land och förstår precis vad han gillat: läder, tjära, mörk kola, plommon och bränt socker ger en doft som påminner om mogen hermitage. Mörk mognad, intensitet och en storskalig smak. Härligt nu, men håller länge än. Slutligen enas vi med ett par medprovare om att jämföra Le Petit Cheval mot storebrorsan och kommer gemensamt fram till att vi föredrar andravinet från den bättre årgången 2000. Rent, fint och balanserat med stall och röda vinbär.





POMEROL

2000 Ch Ferrand (249 kr, BS)
1998 Ch Plince (289 kr, BS)
2000 Ch Moulinet (239 kr ex moms)
2001 Ch Plince (299 kr, BS)
2003 L'Hospitalet de Gazin (299 kr, BS)
1998 Ch Feytit-Clinet (399 kr, BS)
2004 Ch La Grave Trigant de Boisset (319 kr ex moms)
2004 Ch Gazin (499 kr, BS)
2002 Ch L'Eglise Clinet (499 kr ex moms)
2005 Ch Moulinet Lasserre, magnum (500 kr ex moms)
2003 Ch La Conseillante (699 kr, BS)
2000 Ch Certan de May (999 kr ex moms)
2004 Ch Trotanoy (1 200 kr ex moms)
1999 Ch Hosanna (1 450 kr ex moms)
1999 Ch Petrus (12 500 kr ex moms)



En minst sagt imponerande uppställning från Pomerol. Hit återkom vi ett par gånger för att bekräfta intrycken. 1998 Plince var väl inte fullt lika bra som vår nyligen druckna 2000, men ändå rätt intressant för pengarna med animaliska och mineraliska toner, bra syror och mognadsutveckling åt höstskog till. Ingen tvekan om att 2003 La Conseillante var dagens bästa nolltrea: nästan nyavärldenlik med sylt, mörka plommon och tobak. Lång och god i munnen. Och med Hosanna visar Moueix återigen högsta klass, förra gången var det nollfyran. Doften har vissa vänstra stranden-drag med grafit och blyertspenna. Smaken är superrik med lagom mognad, fyllig frukt och utmärkt längd. Här bjuds full utdelning för pengarna. Det kan vi inte säga om huvudnumret Petrus. Doften är dock värd att meditera över en längre stund. Mängder av mineraler och blyerts, hudkräm och helt förföriska blomparfymer som bara växer och växer. Smaken är förstås stilig, men ej så fantastisk som förväntat. Kom tillbaka om tjugo år när de flesta andra viner avlidit. Då kan vi börja snacka. Men vem orkar ha det tålamodet? Och vem vill binda pengarna så länge?



HAUT-MÉDOC

2006 Ch Hourtin-Ducasse (119 kr, SB)
2000 Moulin La Lagune (179 kr ex moms)
2005 Ch Coufran (299 kr, BS)

Coufran bjöd på sin typiska karaktär av jord, plommon, svarta vinbär, kaffe och vanilj. Här finns en god strävhet och rondör med fyllig plommonfrukt och bitterhet i smaken. Rätt långt i slutet. Grattis till er som lagt undan - ta det lugnt, belöning är på väg.

BORDEAUX/SATELLITER

2005 Ch de Fontenille Bordeaux (96 kr, SB)
2005 Ch Labadie Côtes de Bourg (139 kr, SB)
2005 Domaine de Courteillac Bordeaux (149 kr, BS)
2000 Ch de Bel Air Lalande de Pomerol (199 kr, BS)

Dagens i särklass billigaste vin visade sin ursprungsprofil i en lätt och syrlig kropp. Viss charm med röda vinbär, lingon och körsbär. Till ljusare rätter av exempelvis kyckling behöver Fontenille inte skämmas för sig. Att Labadies nollfemma tippat över är ingen nyhet, det är ett vasst och kokt vin med 14,5% alkohol.

Slutsatser? Allra tydligast: 2003 var inte vår årgång i Bordeaux. Sällan ges tillfredsställande längd i smaken - men ingen regel är komplett utan ett par lysande undantag. Visserligen är vinerna ofta konsumtionsfärdiga - men vad är det man får? De så kallade mellanårgångarna 2001 och 2004 däremot, de ger ofta precis vad man vill ha, även om särskilt den senare behöver mer tid. 1998 har struktur men sällan charm, medan 1999 kom med flera fina exempel. 2002 stod för riktigt lyckade viner av de bästa producenterna, öppna och tillgängliga just nu. Unga 2005 stack ut hakan när den hade chansen. Och så bekräftades förstås den gamla sanningen att bordeaux ger sitt allra bästa med tiden...

ps. Hjo har hyfsat till priserna här och var sedan detta skrevs. Exempelvis är 1996 Cos d'Estournel nedsatt till 1399 kr.

Bret Brothers

Bret Brothers - hur låter det egentligen? Brödraskapet för stalldofternas bevarande? Icke, här rör det sig om två unga driftiga brorsor, Jean-Philippe and Jean-Guillaume Bret, som efter avslutad vinutbildning gett sig attan på att vinifiera vingårdsvis i Maconnais. Den egna gården La Soufrandière har funnits i släkten ett par generationer, men när bröderna tog över vid millennieskiftet utökade man till att vinifiera druvor från andra odlare i omgivningen. Man söker efter gamla stockar i fina lägen. Det blir små kvantiteter - ett vin betyder en gård brukad av en odlare. Sedan vi först besökte området för ett tiotal år sedan är vi förtjusta i den här delen av Bourgogne, som i Sverige är ganska förbisedd. På plats har det dock länge funnits möjligheter till goda köp. Importören Franska Kvalitetsviner gav oss möjligheten att testa några varuprover och vi tackade naturligtvis ja till detta.


2007 Macon-Uchizy Climat "La Martine" doftar som en trädgård på sommaren - friskt, vitblommigt, med gröna kryddörter, jordtoner och flintrök. Fruktig citrus och vingummi leder vidare till ett par väl använda gummistövlar. I munnen är citronsyran omgiven av rätt generös fruktighet och en del jordbeska mineraler i sväljet. Saknar alls inte intensitet i avslutningen.

Uppdatering, dag 2. Vax och citrus i doften. Nu har syrorna kommit loss och kvillrar fint. Vinet vann stort på ett dygns luftning.

2007 Pouilly-Vinzelles har en elegantare, stramare doft med dominanta kalkstensmineraler samt nässlor, örter, vita blommor och lite dyrare, nyare gummistövlar. Vit persika, citrus, aningar av vanilj och än mer grus och kalk summerar en lite klassigare, mer elegant doft. Även detta glas har mogen frukt i smaken med livlig citrussyra. Bättre bett och struktur än föregående. Slankare, stramare, renare och längre i slutet. Gott om intensiva kalkgrustoner i den utmärkta eftersmaken.

Uppdatering, dag 2. Återhållsam doft. Syrorna mer avrundade och mindre livliga. Energin finns i slutet med betoning på struktur och mineralkänsla.

Det här är två seriösa, strama, skickligt gjorda maconviner som är mer lika än man kanske kan tro av noteringarna. Jäsning och uppfostran på fat (delvis på tank) har inte medfört några tydliga fattoner. Inte heller har de biodynamiska metoderna gett några drag av bokna äpplen. Våra intryck handlar mest om sånt som brukar kallas "terroir". Pouilly-Vinzelles kommer från "yngre" stockar (23 till 48 års ålder) i det egna läget "Les Quarts". Macon-Uchizy "La Martine" är gjort på druvor som köpts "på stock" av en grannodlare. Båda vinerna är i yngsta laget idag och kommer att utvecklas positivt över de närmaste åren. Syrorna behövde en timma luft för att komma loss.

Det är extremt små kvantiteter som har letat sig hit, bara ett par hundra flaskor, varför det inte lönat sig att lista vinerna i BS - men den som är intresserad kan höra av sig till importören. Har man vägarna förbi Skansen och restaurang Gubbhyllan är vinerna listade där. 2006 Pouilly-Vinzelles "Les Quarts" finns dock att få tag på i ett par butiker. Vi hoppas på att få se mer av brorsorna Bret framöver...

Bret Brothers, Domaine La Soufrandière, Vinzelles, Maconnais

2004 Pio Cesare Barbaresco

2004 Pio Cesare Barbaresco strålar redan i karaffen: transparent rödbrun med nästan orange lyster. Den långa korken är av högsta kvalitet och luktar ljus pepparkaka. Efter bara en omhällning är vinet med på noterna, här ska det charmas! Det är ljusa, röda fruktaromer av hallon, röda vinbär och nypon som träffar först i kväll. Och så Malacos salta flygfiskar som hoppar upp ur glasen. Kombinationen hallon-lakrits är som vanligt helt oemotståndlig. Därefter snackar vi om oljor: som menthol, tjära och barrträd. Vinets kryddlåda är underbar med finaste kardemumma i täten, assisterad av sandelträ, vanilj och andra indiska kryddor. Ljusa, blommiga övertoner ger höjd åt en doft där det är omöjligt att yttra ett endaste ont ord.

I munnen är tanninerna det första vi tänker på, de tapetserar kinderna och läskar på samma gång. Därnäst slår det oss hur silkeslent och medhårs vinet är i sin textur - där klara, intensiva aromer av hallon och röda vinbär levererar allt som vi Pio-älskare vill ha. Syrorna sätter in generalattacken först i avslutningen. Här ges mycket bra bett och skjuts in den långa eftersmaken där vi njuter av kryddorna, den hustypiska smörkolan och ett stänk muscovadosocker.

Detta är en riktig crowdpleaser! Stilen är intressant inte minst för att den lyckas vara både modern och traditionell på samma gång. Trots lång tid på nya fat av slavonsk och fransk ek, som gett en snabbmognad och genomluftad karaktär, skyms inte alls den ljuvliga nebbiolodruva vi älskar så mycket. Det är nästan skamlöst lättillgängligt - men ändå kompromissas inte ursprunget, glaset innehåller utan tvekan barbaresco precis som man vill ha den. Dessutom levererar firman i ungefär samma stil varje år och har sällan har gjort oss besvikna. Vi håller den här ungefär jämsides med 1999, men mycket snabbare i mål. En bit pecorino sardo är allt som behövs för att komma till himlen. Kanske är vi helt bortkollrade, men det är så Pio Boffa jobbar när han är som bäst...

2004 Barbaresco (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

2003 Brunel Les Cailloux

Nu ryker sista flaskan av en fantastisk fyndlåda med 2001 och 2003 från danska AtomWine. Här fick vi mängder av direkt utdelning för väldigt lite pengar - i snitt 185 kr per flaska! Just nolltrean är redan beprövad som ett knäckande bra vin till ost (vi vill särskilt minnas en Epoisses hemma hos Frankofilen i höstas), och i kväll vill vi bli knäckta, rentav golvade...

2003 Les Cailloux Châteauneuf-du-Pape öppnar med flyktiga toner av nagellack, lösningsmedel, och grappa! som vädras bort rätt snabbt. Nästa lager utgörs av den galet solmogna frukten med röda körsbär, russin och torkade persikor. Vi borrar oss vidare ner i det mörka med muscovadosocker, fint kryddiga mognadstoner, solvarma stenar, tjära och grillat.

I munnen bjuds en relativt slank fruktkropp omfamnad av en alldeles silkeslen, fylligt viskös textur. Onekligen finns ett alkoholvasst sting i mitten, men också ett livligt bett i avslutningen. Sväljupplevelsen är njutningsfyllt portvinslik, med en utdragen eftersmak. Ingen tvekan, det här är ett slösaktigt givande vin som går raka vägen till hjärnans lustcentrum. Det gäller bara att använda den här smått extrema nolltrean i rätt sammanhang - den är helt suverän med ostar, ikväll queso di cabra och pecorino sardo...

2003 Les Cailloux Châteauneuf-du-Pape (Lucien et André Brunel, Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

2004 Hugel Riesling Jubilée

Till middag längtar vi efter en försmak av sommaren: rimmad lax med dillpotatis och crême fraiche med äpple och pepparrot. Vinet är redan prövat och godkänt - ja, mer än så! Detta är en av de bättre nollfyror från Alsace vi hittills testat....

2004 Riesling Jubilée har en öppen doft, den står som ett spett ur glaset. Här finns storslagna mineraler och akaciahonung som leder tankarna vidare till blommorna - fast med osande fotogen i tankarna. Frukten är mogen och aningens oxiderad med bokna äpplen - rentav en sked av innanmätet från McDonalds äppelpaj! Fullmogen ananas är en annan referens vi pratar om. Trots allt det utåtriktade är helheten otroligt elegant.

I munnen får vi en rik frukt med enorm struktur och kompromisslöst tuffa, ändå helt behagliga syror. Det biter som en färsk ananas! Oljiga toner av citronskal och petroleum kommer till i en smått viskös helhet. Det här blir man riktigt glad av - som en ovanligt omfångsrik röst med både höjd och djup. Supergott vin och lämpat till det feta och salta i laxen. Vi köpte vinet för två och en halv hundring, och eftersom det är en direkt konkurrent till Trimbachs Cuvée Frédéric Emile (och faktiskt minst lika bra) snackar vi stort prisvärde här!

ps. Vinet finns nu i BS för 299 kr. Mellanskillnaden är exakt vad SB:s dotterbolag Lagena tar ut för att distribuera en flaska. Vem har bestämt det priset?

2004 Riesling Jubilée (Hugel, Riquewihr, Alsace)

Munskänkarnas 2-betygsprov

En säsong av föreläsningar, provningar och trägen godnattläsning kulminerade idag i det slutliga provet. Lite tävlingsnerver hade vi nog allihop, för visst ville vi passera nålsögat och gå vidare mot nya utmaningar. Teorin skrevs först, vid halvelvatiden. Som vanligt visade det sig vara en god idé att ha utantillkunskaper om grand cru-vingårdarna i bourgogne och chablis. Någon utflykt till nya världen blev det också - men en californienkarta hade så bristfällig grafik att det var svårt att veta om vi såg hela delstaten eller bara den mellersta delen! I fördjupningsdelen var det ovanligt mycket fokus på söta viner, den här gången. En fråga om tio olika metoder för framställning av sött vin hade lite luddigt formulerade svar. Som helhet var teoriprovet ändå ganska lätt och bör ha gett minst 75 poäng av 85 möjliga, där gränsen för godkänt brukar ligga runt 50.

Så är det dags för praktiskt prov, och här gäller det att vara taktisk - att gardera med genomtänkta kandidater som kan rendera åtminstone halva poängen. Summan av gissningarna behöver inte utgöra ett vin som finns i sinnevärlden - det kan faktiskt vara Frankensteins monster - här gäller det bara att inte skriva samma sak på två ställen. Utmaningen är att komma på ett vettigt alternativ när man är säker på vilken druva det är i glaset. Och inte är det lättare när man inte är säker...

Glas nummer ett har en relativt ljus, varmt halmgul färg. Första intrycket en decimeter från glaset är: klockren chardonnay! Milt nötiga toner och vanilj. Inslag av bivax, honung och vått ylle och våt halm gör att vi börjar tveka. Några vita blomtoner svävar ovanpå. Smaken är mycket mineralisk och något oljig med bitande höga syror. Helheten känns inte riktigt behaglig eller balanserad, i nuläget. Kombinationen av doftintrycken och de hårda syrorna får oss att gissa på chenin blanc från loiredalen. En syra-association till Hunter Valley semillon får oss att gardera med Australien.

Facit: 2007 Pewsey Vale Riesling (Eden Valley, South Australia)

Har glas ett och två förväxlats?

Glas nummer två är mycket ljust i färgen med gröna nyanser. Doften ger vegetala, örtkryddiga drag med framträdande mineraltoner. Sten! Några blommor svävar ovanpå. Smaken är helt torr, stram och rätt intensiv. Ren och bra med schysst mineralkänsla. Det känns som en ung alsaceriesling.

Facit: 2007 Olivier Leflaive Bourgogne Les Setilles

Har glas ett och två förväxlats?

Glas nummer tre har en så uttalad och uppenbar doft att svaret är givet. Vinet är mycket ljust i färgen med gröna nyanser, och doften kan kännas på decimeters avstånd: krusbär, nässlor, vinbärsblad. Smaken är fruktig på ett kalljäst och inte alldeles elegant vis. Nyzeeländsk sauvignon blanc.

Facit: 2008 Stoneleigh Sauvignon Blanc (Marlborough, New Zealand)

En varm dag utomhus, serverat väldigt kallt. Möjligen.



Glas nummer fyra är medelljus rubin med blåtoner. Doften är varm, fint kryddig och lite knäckig med bäriga hallongodistoner som inte tippar över utan lyckas vara vinösa. Lättare kropp, mjuka tanniner, medelhög syra och en god balanserad kärvhet. En matvänlig beaujolais!

Facit: 2007 Georges Duboeuf Morgon (Beaujolais)

Det här kan vi absolut tänka oss att återkomma till i sommar, lagom kylt till en bergtunga à la meunière.

Glas nummer fem är mörkast och tätast i färgen. Doften ger både mintchoko och nymalet kaffe med en svag aning av stall. Ceder, vinbär, korint, plommon kompletterar intrycken. Kaffet går igen i smaken som är stor, tanninrik, något torrsträv och aningen eldig. Merlotdominerat från bordeaux, blir vår gissning.

Facit: 2006 Barone Ricasoli Rocca Guicciarda Chianti Classico Riserva (Toscana)

Tufft och bra från ny årgång som vi inte testat. Kändes uppenbarligen inte som en urtypisk toscanare. Bör absolut provas hemma!

Glas nummer sex har en mörkare blåröd färg. Doften ger ett sötsyltigt intryck, som cassismarmelad med vanilj. Här bjuds en mjuk medhårssmak med lägre tanniner och genomsnittliga syror. Färska örter och några andra vegetala, gröna inslag gör att vi gissar på Chile. Och cabernet sauvignon förstås.

Facit: 2005 Bonterra Cabernet Sauvignon (Mendocino County, California)

Inget vi återkommer till.

Glas nummer sju är medelljust varmrött med ljusare, tomatröd till klar kant. Samma färgintensitet, men bättre lyster och djup än i glas fyra. En fatkryddig doft med starka inslag av tjärat rep bjuder på frukt av röda vinbär och hallon. Grusdamm och goda blomparfymer svävar ovanpå. Smaken är slank och mycket tanninrik med sandig munkänsla. Något tunt i avslutningen, men rikt i aromerna. Bravo! Är det folka-Pio från den senaste batchen - även kallad Pio v.2.0?

Facit: 2005 Pio Cesare Langhe Nebbiolo (Piemonte)

När det är bra, så är det bra.


Kanske inte världens mest spännande viner - och tänk om vi hade haft ett danskt utbud, då hade det blivit ännu svårare att gissa! Trots den totala förvirringen kring glas ett och två bör vi ändå ha skrapat ihop till några poäng över godkänt. Klockan har blivit två och aptiten är vid det här laget glupande. Vi taxar in på Sturehof, där en halstrad hjälmaregös med smörstekt svartrot, ramslök och ansjovissås visar sig vara ljuvligt god. Ett glas 2006 Michel Bouzereau Meursault "Les Grands Charrons" förenar smakrik citrus, tydliga mineraler, örter och balanserat rostade fattoner. En upplevelse - elegant, givande, nästan storslaget vin!

Fontanafredda Barolo Serralunga: 2004 vs. 2001

Fontanafredda är väl inte precis det hippaste crewet i Barolo - om än det största. Vi har levererat en del pisk på senare tid, både till deras Briccotondo och Langhe Nebbiolo. I rättvisans namn måste vi faktiskt skrika ut från hustaken att vi gillar deras bybarolo! Undantaget var årgång 2003, som återigen gjorde oss besvikna i en blindprovning härom veckan. Ikväll känns det istället lockande att jämföra de båda goda årgångarna 2001 och 2004 i parallella glas. Och de här vinerna lär knappast förfaras av att stå ett dygn eller två i öppen flaska...

Barolo Serralunga 2004 doftar av bigarråer, viol, sötmandel, tjära och piptobak. Fatkaraktären känns tydlig, men den är snyggt genomförd och kompletterar frukten. Våra näsor gläds åt typiska nebbiolodrag i modern version. Vill man ha mer av bouquet får man snällt vänta. Smaken bjuder på tillfredställande, sötmogen frukt och bra bett i attacken. Mittsmaken är mjuk och behaglig, sen trycker vinet ifrån ordentligt i avslutningen med varm kryddighet och en rejäl, lite alkoholdriven längd på eftersmaken (14%). Vinets stil är balanserad, vänlig och publik. Det är proffsigt gjort - och redan färdigt för konsumtion, förvånande nog. Schysst drinking pleasure...


Barolo Serralunga 2001 har en tuffare, djupare doft med begynnande mognadstoner av vår älskade nebbiolodruva. Mandelmassa, lite lösningsmedel, mer örter och mineraler än föregående, tomatpuré, tjära, tobak, undervegetation och några seldon från stallet. Och vilken lycka - grafitmineraler och några torkade rosor i slutet av glaset. Vi är överens, detta doftar riktigt, riktigt gott! I munnen får vi ett slankare vin än föregående med betydligt högre syror och mer av uttorkande tanniner. Mer struktur och en lite vrång bitterhet i mittsmaken, mer av traditionellt tuffa tag - och faktiskt något kortare i slutet, om än med goda kryddor (13,5%). Vinet ropar efter både mat och fortsatt lagring - den där bitterheten är både kompromisslös och krävande. Med fyra-fem timmars luftning bjuds större harmoni, och en gnutta balsamico i mitten...

Maten var den mest givna man kan tänka sig - pasta med ragù (barolo i såsen) och parmesan. I det sammanhanget funkade nollettans bitterhet bra. Det blir ändå en guldstjärna i kanten till nollfyran, för det behövs drickbar barolo som är lätt att få tag på och inte tar slut på en kafferast. Och vi tycker att den här är mycket godare än exempelvis Gianni Voerzios 2004 Barolo La Serra. Till slut, när luften gjort sitt, går segern till den tuffare nollettan. Hyvlad parmesan är inte alls dumt som tilltugg...

Efter ovanstående intryck förvånar det en smula att inga små ekfat använts i mognadslagringen. Två år på slavonska och franska botti låter väl ganska traditionellt?

2004 Barolo Serralunga d'Alba (Fontanafredda, Piemonte)

2001 Barolo Serralunga d'Alba (Fontanafredda, Piemonte)

2001 Domaine Brusset Gigondas Les Hauts de Montmirail

Gårdagens fundering om fatlagrade viner från södra rhônedalen får oss att vilja dricka Brussets Les Hauts de Montmirail igen. Här är det nämligen barriquelagring som gäller. Det var nästan precis ett år sen sist vi smakade, nu gör vi det bekvämt för oss och recyclar förra årets bild. Druvmaterialet är 55% grenache, 25% mourvèdre och 20% syrah från terrasserade odlingar där man utvinner 25 hl/ha. Efter avstjälkning vinifierades de olika druvorna separat under tre veckor med inledande kallmaceration, därefter jäsning med pigeage och temperaturkontroll. Vinet mognade på franska fat, varav en hel del var nya.

2001 Gigondas Les Hauts de Montmirail är varmt brunrött i färgen. En stor, varmt mogen fatkaraktär för tankarna ända till toscana! Vi plockar ut noter av röda körsbär med kärnor, nymalen vitpeppar, kryddnejlika, kanel, vanilj, läder, varm julmust, tomatpuré och rosmarin.

Smaken är alldeles sammetslen och harmonisk med utlagrad sötfrukt, röda körsbärsaromer och mjuka men fullt vitala syror. En rejäl puff uttorkande och aromrik kanel pudras över hela gommen. Mourvèdrekomponenten har klivit fram med en skönt lantlig känsla, lite åt det ljusare bandolhållet. Vinets mesta energi finns nu i eftersmaken som är riktigt lång och givande med bra mineralkänsla och fatvanilj. Förra årets anmärkning om ekbeska kan strykas helt, nu är den dominanta fatkaraktären helt integrerad och därmed är intrycket klart bättre än sist. Alkoholen är behagligt återhållsam, enligt etiketten endast 13% - riktigt lågt för en Gigondas. Vinet har helt klart nått sin topp med en vänlig drickmognad och gör sig allra bäst på egen hand.

Invändningar? Ja, inte kan vi säga att det här är typiskt för byn. Men det har till slut hittat elegansen - och det visar att fat och grenacheblandningar i södra rhône kan funka. Särskilt när nästan hälften av druvorna inte är grenache...

Vi handlade på plats 2004 och priset är nu som då jämförbart med Santa Duc Tradition - €17.

2001 Gigondas Les Hauts de Montmirail (Domaine Brusset, Cairanne, Rhône)

2005 Domaine de la Vieille Julienne "lieu-dit Clavin"

En väldigt trevlig effekt av den här bloggen är sambeställningar av viner som bara går att köpa i hela lådor. Mer sånt, eller hur? Nyss var det Barrals 2006 Faugères, ikväll är det Vieille Juliennes 2005 Clavin som äntrar scenen.

2005 Domaine de la Vieille Julienne "lieu-dit Clavin" är mörkt varmrött åt det blå hållet. Doften ger rikligt med intryck och den utvecklas på ett intressant sätt över dygnet efter uppkorkandet. Direkt i karaffen får vi krossade stenar, inälvor, gåslever och allmän bondgårdsatmosfär där spillningen finns precis runt hörnet. En skön och lantlig känsla - och hoppsan, där fick vi nosa på bondens armsvett ingrodd i arbetskläderna! En kryddig, träig, småsvettig fatton med kanelstång och mandel, varför inte bittermandel. Frukten då? Jo tack, här bjuds gott om mättade, mörkröda aromer av skogsbär och mörka körsbär med kärnor. Det blir mer fokus på frukten efter ett dygn i öppen flaska. I sin helhet är detta riktigt tilltalande - utlovar storverk i gommen!

Förväntningarna är alltså på topp. Vi smakar och skogsbärsfrukten är lika god som förväntat, plus fina solvarma svarta vinbär direkt från busken, med den kryddighet man kan hitta i bären. Syrorna är utmärkta i attacken, men blir hårda som lingon i det aningen glesa slutet. Det är också nu, precis i avslutningen, som vinets största problem uppenbarar sig - en ekbeska eller bitterhet som förtar behagfullheten i munnen. Visst är aromerna goda, men munkänslan är inte helt skön! Drickupplevelsen har klara problem att leva upp till löftena från doften...

Varför? Delvis handlar det nog om tuffa syrah-tanniner, typiska för 2005, som nu börjar stänga ner efter en ungdomlig fas. Men mest av allt, en märkbar fatton som sällan blir helt lyckad i viner från det här området. Just nu känns det som att vinet behöver lagras för att tämja beskan, men frågan är om den ger med sig med tiden....

Vinovativa importerar och vinet finns att beställa som privatimport i låda om tolv, 179 kr per flaska. Sa vi att det var biodynamiskt odlat?

ps. Tack till Mårten och Sara som puffade på.



pps. Vi gick på Anna Järvinens skivrelease ikväll, och lyckades samtidigt pricka in klubben Doclounge som visade Bigert & Bergströms nya film "Life Extended". Barerna på Strand hade endast några få, hemska viner. Ni vet redan att Penfolds Rawson's Retreat är kletigt och äckligt. Redan en blick på etiketten ger huvudvärk, 58 kr glaset är en grov förolämpning. Syrabefriad chardonnay från Salento bör också undvikas till varje pris. Stackars gäster...

2005 Côtes-du-Rhône "lieu-dit Clavin" (Domaine de la Vieille Julienne, Orange, Rhône)

Munskänkarna provar Rhône

När vi träffar Hans Artberg, vilket har hänt en del på senaste tiden, brukar vi gnabbas vänskapligt om hur långt eller kort man bör skriva om vin. Hans menar att vi bloggare ägnar oss åt en utdragen form av prosalyrik, i och för sig underhållande men inte särskilt begriplig. Vi i vår tur tycker att Hans kunde kosta på sig några ord till, han ristar ju inte runstenar med hammare och mejsel. En isländsk notering om något av följande viner skulle kunna se ut så här "Stram, god, rhône?" Nåväl Hans, vi tar till oss av kritiken och ska fatta oss kort den här gången. Mitt emot sitter Anders från Nettare e Gioia, och vi provar blint ikväll. Eftersom det är en parvis stationsprovning finns det skäl att tro att vinerna presenteras tematiskt. Tillsammans är vi grymma på att gissa vin!

Första glaset har en ungbärig, varm, godistonad körsbärsdoft. Malolaktisk smörkola, knäck, vanilj, aningar av garvat läder. Grenache och syrah. Smaken känns lite billig, kletig och insmickrande. Huvudvärksvarning, säger A. En "tillverkad" variant av côtes-du-rhône. Hög BiB-klass är en självmotsägelse, men det är på den nivån vi är.

Facit: 2006 Château Courac Côtes-du-Rhône

Andra glaset har en först något knuten doft med våt sten, rått kött, örter, körsbär och blommiga övertoner av viol. Grenache och syrah. Bra balans i den goda smaken, lagom örtig kärvhet, bra längd och gott om terroirkänsla. Utmärkt och typisk côtes-du-rhône som man vill ha mer av, Guigal eller Domaine Martin?

Facit: 2005 Guigal Côtes-du-Rhône

Tredje glaset doftar kryddig syrah med söta bär, viol, eneträ och lakrits. Smaken är stram, något torrkärv och en smula stjälkig. Inte helt tillfredställande. Det blir en gissning på Moillard-Grivots Crozes-Hermitage. Vi kollar upp vad det är för vin - och det har faktiskt presterat betydligt bättre på hemmaplan.

Facit: 2006 Les Vins de Vienne Saint-Joseph

Fjärde glaset har en urtypisk syrahdoft med tjärpastill, olivtapenade, lakrits, kött, chark, eneträ och burnout vid rödljuset. Smaken är blueprint-syrah med både sälta och sötmogen frukt i en torr, medelfylligt slank kropp. Bra syror och behaglig munkänsla. Vi är överens om att det bör vara Les Launes.

Facit: 2006 Crozes-Hermitage Les Launes

Femte glaset har omedelbart en fin blomton, därefter fiskar vi upp smått saftsyltiga drag av hallon/blåbär och så några körsbär i likör. Här finns dessutom både mineraler och moderna fattoner. Smaken är relativt stor med arom av choklad och lakritssälta i avslutningen. Rätt trevligt vin, men syran är lite åt det låga hållet. Vi pratar först om Lirac. A förslår Vacqueyras, och det klickar rätt. T känner igen vinet som kära mamma serverade till rådjurssteken för någon månad sen.

Facit: 2006 Les Hauts du Castellas Sélection Barrique Vacqueyras

Sjätte glaset har tydliga mineraltoner som av krossad sten, med knuten mörk frukt. Smaken är tuff och rätt oborstad med lite bråkig alkohol och gott om tanniner från "the dark side of the force." Det här motsvarar bådas våra minnen av Santa Ducs Gigondas. Särskilt väl avpassat för folk med skägg på tungan.

Facit: 2006 Domaine Santa Duc Gigondas Cuvée Tradition

Sjunde glaset har en parfymerad doft med animaltoner, inslag av tjära och garvat läder. Smaken är relativt slank, dammig och i avsaknad av önskvärt fokus och bett. Lite tunt i avslutningen. En ospännande middle-of-the-road-châteauneuf. A slår fast att det handlar om en större producent, och lägger en röst på Mont-Redon. T hade väntat sig mer burgundisk stil från Mont-Redon och gissar på Vieux-Lazaret. En svag prestation.

Facit: 2006 Château Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape

Åttonde glaset har en lysande röd färg och är det första vinet hittills som verkligen doftar av solvarma bär. Röda körsbär, hallon, jordgubbssylt med tobak och sötlakrits i både doft och smak. Mycket läckert och lockande med bra utdelning i munnen och behaglig eldighet som lindar sig runt sötlakritsen i slutet. Vi längtar efter ostbricka och är överens om en gissning på 2006 Bosquet des Papes. Bäst i kväll?

Facit: 2006 Pierre Usseglio Cuvée Tradition Châteauneuf-du-Pape

Nionde glaset har en liten, blyg och elegant doft. Subtila drag och små gester. Svaga aningar av lövbrasa och chark, violtoner och fin saftighet av slånbär, björnbär och körsbär. Smaken är sval, slank och balanserad med märkbara tanniner och syror. Lakrits och järn assisterar finstämt. Vinet ger intryck av att komma från en sval och nordlig plats, förmodligen côte-rôtie. Brune eller Blonde? undrar A med glimten i ögat. Ingen aning! Snyggt, ännu outvecklat vin som behöver ytterligare fyra-fem år för att försvara rykte och pris.

Facit: 2005 Robert Jasmin Côte-Rôtie

Tionde glaset har en stor, rik, komplex doft - här finns mycket att hitta. Vi pratar om kryddnejlika, korinter, svarta vinbär, plommon, kaffe och choklad. Smaken är stor och saftig med dyra, behagliga syrahtanniner. Stilen är modern och fatrostad, nästan merlotlik. Ett riktigt vinmakarvin - proffsigt men också rätt anonymt och i nuläget befriat från tydligare ursprungstypiska drag. Eftersom frukten är stor, men trots allt sval, landar våra gissningar på hermitagekullen. Vinet måste lagras för att hitta hem igen. Här är vad vi tyckte för ett år sedan.

Facit: 2005 Ferraton Ermitage Le Méal


Visst är det fint med gobeletstockar! Alla rullstenarna tronar på en fet kaka av lera, det blir rätt så smarriga viner på den här platån. Kartan snodde vi från De Long som lagt ut den på nätet för fri användning. Fler fina vinkartor finns att köpa på deras webplats.

2005 Domaine Chanson Beaune Clos du Roi

Chanson Père & Fils är en stort och anrikt vinhus i Beaune. Sedan över tvåhundra år har man lagrat sina viner i Bastion de l'Oratoire, Beaunes största fästning uppförd på 1500-talet. Men trots all historia har man ett skamfilat rykte från de senaste decennierna att reparera. 1999 köptes huset av Bollinger (ungefär som William Fèvre och Bouchard köptes av Henriot 1998) och nu jobbar man på att höja kvaliteten. Kvällens vin berättar att man är på väldigt god väg. Förutom sin negociant-verksamhet äger huset 38 hektar vingårdar i premier cru- och grand cru-lägen. Exakt var kan man se på den interaktiva kartan som tar oss från söder till norr i ett informativt bildspel. I Clos du Roi äger Chanson tre hektar varav två är planterade med pinot noir.

2005 Beaune 1er Cru Clos du Roi har en ljust röd, transparent uppenbarelse med ungdomliga blåtoner och briljanta reflexer i glaset. Doften lockar, öppen och komplex med fin höjd och eteriska övertoner. Först ut är nyponen, därefter kommer det råa köttet och de kalkgrusiga mineralerna. En kryddighet likt muskot och sandelträ kittlar näsan och skymmer inte alls den ljusröda pinotfrukten med associationer till vildhallon, jordgubbe och rödbeta. Slutligen noterar vi en frisk örtighet med inslag av lavendel. Det mesta man vill ha är alltså på plats i nosen. Smaken är örtigt uppstramad med friska syror och slank kropp i lättare, nästan vitvinslik viktklass. Lättheten till trots bjuder avslutningen på stor aromrikedom och rejäl intensitet med lite alkoholvärme i slutet. Elegant och redan ganska underbart...

Vinet dracks till en ljus kycklinggryta med massor av lök, skogschampinjoner och bacon - ett lyckat möte. Årgången förnekar sig inte, vi tror starkt på det här vinets potential för längre utveckling i källaren. (91)

2005 Beaune 1er Cru Clos du Roi (Domaine Chanson Père & Fils, Beaune, Bourgogne)

Time of the Season

Vem sa att man måste ha elgitarrer för att rocka? The Sweptaways och Howlin' Pelle Almqvist ställer skåpet med ett par congas och maraccas som enda tilltugg. Dags för lite ohejdad marknadsföring av teamets kärleksbarn. Första singeln från nya albumet släpps imorgon.



The Sweptaways har en grym fotoblogg.

2007 Fontanafredda Barbera Briccotondo

Här är vinet med vilket James Suckling slutligen sköt sin egen betygsskala i sank. Fontanafredda måste blivit lika förvånade och glada som Malena Ernman när poängen publicerades. 90 points! Vi är alltså på en nivå där Suckling placerat viner som: 2004 Castello di Brolio, 1999 Castello di Fonterutoli, 2006 Pio Cesare Barbera Fides, 2005 Château Cantemerle, ja rentav Aldo Conternos 1996 Barolo Bussia Soprana. Inte konstigt att egendomen (eller importören?) har funnit det för gott att trycka upp stickers och förse sina 69-kronorsflaskor med lite extra guldglans i hörnet...

Hur bra är då 2007 Briccotondo? Ja, till att börja med finns en störande doft av skumbanan och artificiella fruktaromer som man vanligtvis brukar hitta i enkel beaujolais, men gärna kan vara utan i en barbera - maceration carbonique och industriell jäst. Den gör tyvärr att det här inte känns som ett "riktigt" vin. Dessutom finns en orenhet (källarton) i doften som inte är helt tilltalande. För övrigt är det framfusiga mörka körsbär, salvia och lakrits för hela slanten. Smaken är helt okej balanserad och fullt drickbar till vår hembakade pizza. Ett anständigt lågpristjut, helt enkelt.

I produktbladet står inget att läsa om enzymjäsning med koldioxid i sluten tank. Däremot jästes vinet vid en relativt sval temperatur (23-25 grader) för att framhäva fruktigheten. Frekvent överpumpning hjälpte extraktionen av färg och tannin. Och så stoltserar man med att en del av vinet sällskapat i fem månader med nya ekfat från Allier - inte precis vanligt på den här prisnivån. Nå, vi skulle ändå gissa att själva urlakningen av skal och must påbörjades genom en kortare körare med kolsyrejäsning och utvald jäst. Och till slut är det ju resultatet som räknas.

Poängen, ja. Svårt det där med poäng, inte minst med såna här enklare, "tillverkade" viner. Det kan inte bli mer än 80, men enklast är nog att avstå helt. Kan man tänka sig att lägga till en femtiolapp får man ett mycket bättre, närmast perfekt pizzavin i 2006 Pèppoli Chianti Classico. Köp den istället och bli helnöjd med matchningen!

2007 Barbera Briccotondo (Tenimenti Fontanafredda, Piemonte)

2006 Josef Leitz Rüdesheimer Berg Kaistersteinfels Alte Reben

Till apéritif blir det återtitt på en favorit från den lite besvärliga tyska årgången 2006. Josef Leitz gör rheingauviner från backarna ovanför Rüdesheim, i en stil som tilltalar oss. Det skadar inte heller att hans viner på Erstes Gewächs-nivå är mycket rimligt prissatta. Erstes Gewächs förresten, det står inte något i den vägen på flaskan. Bara Alte Reben - gamla stockar - och åldriga kan de säkert vara, eftersom vingården inte genomgått den effektiviserande omdaning som kallas flurbererinigung. Josef Leitz valde precis som Bernhard Breuer att kliva av hela klassificeringskarusellen när Kaisersteinfels inte kvalade. Den var i gott sällskap med Breuers superba Nonnenberg, en annan vingård som blev orättvist behandlad...

2006 Kaistersteinfels Alte Reben har en ganska rikt gröngul färg. Doften ger ett intryck av mycket mogna druvor, med associationer till mogen persika, apelsin, honungsmelon och ananas. Och som det osar! Petroleumtonerna är härligt utvecklade, och sitter mitt i plytet på den småfeta frukten.

Smaken är stor, årgångsgenerös och nästan viskös med både rejäl aromrikedom och riktigt höga syror. Men här finns också något inslag av bitterhet eller beska som inte är alldeles behagligt på egen hand, och vi får en känsla av bikarbonat bak i gommen. Eftersmaken är också aningen kort med ett inslag av gurkvatten. Men detta är randanmärkningar. Bitterheten bleknar med tilltugg och vinet smakar till slut fullständigt gott när vi laddar upp med coppa och grissini. Vi tycker att det passar bra att dricka nu snarare än att lagra.

Obs: just nu på rea till kanonpriset 223 kr!

2006 Rüdesheimer Berg Riesling Kaistersteinfels Alte Reben (Weingut Josef Leitz, Rüdesheim, Rheingau)

Munskänkarna provar höjdarchardonnay

Chardonnay är känd som vinmakarens favoritdruva. Den lånar sig villigt till allsköns styling i källaren, men förutom sin anpasslighet är den lyckligtvis också duktig på att fånga upp mineraltoner och berätta om sin terroir. För något decennium sedan fick sminkavdelningen helt övertaget och gjorde publik succé. Dessa svulstiga, rostade viner gav upphov till den numera överspelade "Anything But Chardonnay"-trenden. Den sortens chardonnayer har väl lyckligtvis framtiden bakom sig, över hela jordklotet...

I tisdags provade Munskänkarna i Stockholm utsökt chardonnay från just - hela klotet. Det vandrande uppslagsverket Jan Rosborn har satt körschemat och sprutar vinfakta i sedvanligt munter och hög takt. Pennan glöder, här vankas ovanligt fylliga kommentarer. Provningen är halvblind - vi vet alltså vilka vinerna är, men inte i vilket glas.

Första glaset är relativt färgrikt, ljust guldgult med gröna reflexer. Doften är något smörig med en klart elegant och måttfullt genomförd fatrostning där vi också kan hitta nötter och vanilj. Intrycken går igen i munnen där balansen är utmärkt med exakta, goda syror. Här finns också en bra intensitet med inlindad alkohol, men faten är precis så diskreta som vi önskar. Svaga aningar av tropisk frukt och lite majs bidrar till att röja ursprunget, och kvar blir en god eftersmak som är fruktig och citrusdriven. Det är ett mycket välgjort vin, och proffsigheten känns californisk. Helhetsintrycket har vissa likheter med vin nr 6, men detta tilltalar oss betydligt mer. Näst bäst i vår smak.

Facit: 2005 Dutton Goldfield Chardonnay (Russian River Valley, Sonoma County, USA), REA 199 kr (förr 284 kr).

Teamet bakom vinet är Steve Dutton, med historia som druvodlare, och Dan Goldfield, tidigare vinmakare åt bl.a. Mondavi och Schramsberg. Samarbetet startades 1998 med fokus på pinot noir och chardonnay, dessutom lite zin och syrah. Gården är ägare till gamla, obevattnade vingårdar i Green Valley och Russian River Valley, vilka planterades av Steves pappa redan på 60-talet. Därmed har man god tillgång till druvor från vuxna, välutvecklade stockar. Många rankor i området är, pga den senaste vågen av vinlus, väldigt unga. Inte här! Vinet är gjort med en blandning av naturjäst och kultiverade stammar. Metoden liknar den burgundiska med jäsning på fat och batonnage varannan vecka. Mognadslagringen varade i 10 månader på franska ekfat, varav 40% var nya. Alkoholen stannade på 13%.



Andra glaset har en påtagligt rik färg, mörkare guldgul med gyllene reflexer. Doften är superrik och berättar om mycket mogna druvor med inslag av torkad frukt och russin. Tropisk frukt med senskördad karaktär i en stor, nötig, aningen oxiderad ekfatskostym som påminner lite om Château Fuissé VV. I munnen får vi kvällens rundaste syror i en stor, generös smak med oxidationstoner och citrus/lime i slutet. Några av syrorna är nog tillsatta för att hålla ihop det hela, och visst finns det också en tillfredställande grapebitter uppstramning i vinet. Likheten med lite gammeldags maconnais gör att vi lite oväntat faller till föga, det blir ett plus i kanten. Detta bör vara sydafrikanen.

Facit: 2005 Springfield Estate Methode Ancienne Chardonnay (Robertson, Breede River Valley, Sydafrika), 239 kr.

Springfield Estate är en stor egendom med 350 hektar mark varav 180 under vinrankan. Gården drivs av syskonparet Bruwer, vinodlare sedan fyra generationer med anor till franska huguenotter från slutet av 1600-talet. Den odlade marken är mycket karg och kalkrik. Till kvällens vin vinifierades olika parceller separat. Som namnet på vinet antyder handlar det om en hyllning till äldre vinstilar. Bara naturjäst, ingen skalmaceration, inget svavel i musten, ingen klarning eller filtrering. Däremot en långsam och medveten oxidering av musten, bland annat genom överpumpning. Vinet spenderade 12 månader på jästresterna, i stort sett utan batonnage. Resultatet blir en mer europeisk stil än i de flesta nyavärlden-chardonnayer. 13,5% alkohol.



Tredje glaset är nästan vattenklart med gröna reflexer. Doften är purung, något blyg och knuten. Men rackarns vad elegant den är, det är kanske den snyggaste unga chardonnaydoft vi någonsin haft äran att sniffa på. De mest utsökt sirliga, milt parfymerade blomtoner (som av jasmin) förenas med fantastiska, något oljiga mineraler.
Smaken är stram, absolut ren och mycket intensiv i en kropp lika slank som Sparven från Minsk. Avslutningen bjuder på perfekta, riktigt långa, mineraliska syror! Strukturen och finessen liknar den mest utsökta unga riesling. Redan efter första sippen är saken klar - vinet är outstanding. Ingen tvekan om att det är den unga Corton-Charlemagnen. Fyra av trettio provare höll detta som kvällens bästa vin...

Facit: 2006 Bonneau du Martray Corton-Charlemagne Grand Cru, 875 kr.

Bonneau du Martray gör inga fläskiga, smöriga bourgogner. Här är det stramhet, finess, lagringsbarhet och raffinemang som gäller. Egendomen drivs av samma adliga familj sedan lång tid, och man medverkar aktivt i vinodlingen och vinmakandet. 1969 gick man över till domäntappning, 1994 skedde ett generationsskifte med påföljande kvalitetshöjning och grönskörd, 1997 påbörjades vägen mot ekologisk odling, de senaste åren innebär detta även en övergång till biodynamik. Michel Jamais berättade häromdagen att gården aldrig gjort så bra viner som de senaste åren, och att nollsexan förmodligen är den bästa årgången hittills. Detta bekräftas av Jan Rosborn som hade tillfälle att vertikalprova vinerna nyligen. Man försakar mycket i kvalitetsarbetet, exempelvis kan man låta en vingård ligga i träda i sju-åtta år för att återhämta sig. Vi såg liknande hos Didier Barral, men detta är bourgogne och därmed världens dyraste vinmark! Man har bara grand cru-vingårdar, 11 hektar totalt. Åtta olika parceller vinifieras separat. Det är en enkel, traditionell metod man använder: jäsning på fat med naturjäst och lite batonnage. Malolaktisk jäsning på vårkanten. Omdragning på sommaren. 18 månader efter skörd görs blend och buteljering. 13,5% alkohol.




Fjärde glaset har en mycket ljust guldgul färg med gröna reflexer. Doften har vissa gröna, vegetabiliska drag som inte känns fullständigt tilltalande. Dessutom kommer grönheten i sällskap med en lite billigare vaniljglass. Smaken är ung, intensiv, rentav något eldig, med hyfsat stram och välbyggd mittsmak, samt limesyror i slutet. Vinet är anständigt, men ger ett lite enklare intryck. Det bör vara chilenaren.

Facit: 2006 De Martino Single Vineyard Chardonnay (Limari Valley, Chile), 139 kr.

Limari Valley är ett svalt och kustnära område fyra mil nordväst om Santiago. Närheten till havet ger stora temperaturskillnader. Det kan faktiskt skilja hela 15-18 grader mellan natt och dag! Detta förhållande bidrar till en bra kombination av mognad och syra. De Martino är en familjefirma med 300 hektar vingårdar, helt eller delvis ekologiskt odlade. Kvällens vin kommer från en gård som heter "Quebrada Seca" (torra ravinen). Låga skördeuttag, utvalda kloner och nya franska ekfat i 12 månader.



Femte glaset är ljust halmgult med varmt gula reflexer. Doften är utvecklad och påtagligt smörig - som att stoppa näsan i en kastrull med skirat smör. Detta dominerar tyvärr över alla andra intryck, men letar man lite går det också att hitta goda mineraltoner, nötter och mogna äpplen. Smaken är smörig (surprise, surprise!) med rätt höga, goda syror och en bra intensitet. Fruktigheten drar åt mogen, guläpplig fallfrukt, och mineraliteten berättar om fina vingårdslägen. Den småsvulstiga stilen gissar vi har sitt ursprung hos firma Penfolds.

Facit: 2002 Domaine Villiam Fèvre Chablis Grand Cru Bougros "Côte Bougerots", 445 kr.

Oj, det var en besvikelse! Den fantastiskt eleganta nollfyra vi serverades hos Frankofilen känns rätt långt borta. Rosborn uppmärksammar oss på ståliga, chablistypiska syror - men detta är ändå inte chablis grand cru så som man vill ha den. Domaine William Fèvre är nuförtiden en del av champagneimperiet Henriot. Man har sedan övertagandet 1998 jobbat med att höja kvaliteten och att uppnå en mindre fatad och mer elegant stil. Domänen har 27 hektar vingårdar varav 15 ha grand cru och 12 ha premier cru. Uttaget är lågt, 30 hl/ha. Vinifikationen skedde i rostfria tankar och mognadslagringen i ekfat. 13% alkohol.



Sjätte glaset: liknar det fjärde, en ljust gul nyans med gröna reflexer. Doften är ungdomlig med nässlor, smått oljiga mineraltoner, milt rostade fat, något slags gummi och en fet nötighet (paranöt, säger någon). I munnen slås vi först av hur pass breda och oprecisa syrorna känns - som ett foto med vaselin på linsen. Inte det fokus och den elegans vi hoppats på efter den fina doften. Mycket händer åt sidorna i gommen men någonting fattas i mitten. Onekligen smakrikt och gott, alls inte klumpigt - men inte i besittning av egenskaper som får oss på fall. Detta blir de flestas favorit. Eftersom det förra vinet inte motsvarade vår bild av Fèvres Bougros återstår bara att gissa fel.

Facit: 2003 Penfolds Yattarna Chardonnay (South Australia), 464 kr.

Etiketten Yattarna presenterades 1996. Ordet betyder "steg för steg" och mycket riktigt har konceptet utvecklats under en längre tid. Druvorna kommer från Adelaide Hills, Piccadilly och Fleurie. Man har sökt efter de svalaste lägena i svalast möjliga områden. Jäsningen skedde i ny fransk ek. Man undviker till varje pris att tillsätta syror. Vinet mognade under 10 månader i ekfat varav 80% var nya, med omrörning var sjätte vecka. Vinet buteljerades utan filtrering och håller 13,5% alkohol.



Konsensus verkar vara att glas ett, tre och sex är bäst. Vi tackar för en som vanligt kul och lärorik provning. Nästa gång tar vi gärna en Bonneau du Martray-vertikal...