Årsbästalistan 2008 - Our Wines of the Year

Något vi kommer att minnas för alltid från vinåret 2008 är våra besök hos tre lysande vinpersonligheter: Didier Barral, Jean-Pierre Vanel och Julien Barrot. Särskilt när det gäller vinerna från Domaine La Barroche erbjöd det gångna året unika möjligheter att få snabb överblick. Vi har under bara ett halvårs tid haft tillfälle att prova upp till fyra årgångar av gårdens fyra olika röda cuvéer, plus några vita som inte når marknaden. Totalt handlar det alltså om bortåt tjugo viner, vi har nog aldrig varit med om maken! Och de erbjuder absolut toppklass i stort sett över hela linjen. Årets vin 2008 är inte bara det häftigaste vi druckit i år, titeln är också ett erkännande till ett genombrott som saknar motstycke. Årets vin 2008 alla kategorier är - 2005 Domaine La Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure .

Att lagra vin innebär i bästa fall att man får vara med om häpnadsväckande förvandlingsnummer. Här vill vi hylla det av våra viner som tydligast illustrerat själva poängen med lagring och dessutom uppnått det mest lyckade resultatet under året. Årets mogna vin var 1997 Fattoria di Felsina Fontalloro Toscana IGT

Det är ju allmänt känt att det görs helt fantastiska merlotviner i bordeaux, men vi kunde aldrig föreställa oss att ett av årets godaste viner skulle vara en italiensk merlot från en av de sämre årgångarna i mannaminne. Kanske lite regn och kyla inte är så tokigt när det gäller merlot i varmare klimat? Mer troligt är det ett stenhårt urval av druvmaterialet som ligger bakom kvaliteten. Det var nog tur att 2002 Redigaffi fick chansen att presentera sig helt incognito, som värdig final på en speciell kväll. Årets överraskning blev 2002 Tua Rita Redigaffi Toscana IGT

Eventuella listmaniker och kalenderbitare får sitt med nedanstående knökade Topp 22 Röda. Endast viner vi druckit i godan ro platsar på listan, alla andra fantastiska viner vi provat under året får ursäkta. Likaså saknas viner som ännu mest utlovar möjligheter inför framtiden, här är drickbarheten en viktig faktor. I år skippar vi poäng och inbördes ordning i listan (den som absolut behöver en siffra klickar på länkarna till Cellartracker och får en tasting note på kuppen). Varje vin har förstås bjudit på en stor och minnesvärd upplevelse. Har vi glömt några får ni påminna oss!

2005 Domaine La Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure

1997 Fattoria di Felsina Berardenga Fontalloro Toscana IGT

2002 Tua Rita Redigaffi Toscana IGT

2002 Domaine La Pousse d'Or Volnay 1er Cru Caillerets Clos des 60 Ouvrées

2004 Elio Altare Langhe Nebbiolo Vigna Arborina

2000 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc

2000 Tenuta di Capezzana Ghiaie della Furba Toscana IGT

2000 Poderi Aldo Conterno Langhe Nebbiolo Il Favot

1999 Villa Cafaggio San Martino Toscana IGT

1998 Château La Nerthe Châteauneuf-du-Pape Cuvée des Cadettes

2006 Domaine La Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure

2001 Fontodi Flaccianello della Pieve Colli della Toscana Centrale IGT

1999 Paolo Scavino Barolo Carobric

2004 Domaine La Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure

1999 Marchesi Mazzei Castello di Fonterutoli Siepi Toscana IGT

1997 Castelgiocondo Brunello di Montalcino Riserva Ripe al Convento

2003 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc

1998 Domaine Jamet Côte-Rôtie

2005 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Fiancée

1998 Paul Jaboulet Aîné Hermitage La Chapelle

1997 Conti Constanti Brunello di Montalcino

2003 René Rostaing Puech Chaud Côteaux de Languedoc

2005 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Jadis


Och så våra vita topp 10:

1996 Joh. Jos. Prüm Graacher Himmelreich Riesling Auslese

NV Jacques Selosse Champagne Brut Initiale

2005 Georg Breuer Riesling Rauenthaler Nonnenberg Monopol

1996 Duval-Leroy Fleur de Champagne Brut

2005 Domaine Zind-Humbrecht Riesling Heimbourg

2002 Domaine Jean-Pierre Sève Pouilly-Fuissé Vieilles Vignes

2002 Fernand Lichtlé et Fils Riesling Grand Cru Goldert

2002 Château Fuissé Pouilly-Fuissé Vieilles Vignes

2004 Hugel et Fils Riesling Jubilée

1992 von Othegraven Kanzemer Altenberg Riesling Spätlese



Strax utanför gläfser ett helt koppel underbara viner som inte fick plats! Och så har det blivit dags för årets bildgåta. Den består av fyra delfrågor och vi vill ha rätt svar på alla. Den som först levererar de rätta svaren belönas, precis som förra året, med en flaska av det vin vi utsett till årets bästa.




Vad heter berget/bergen i bakgrunden?
Vad heter byn där bilden är tagen?
Vilken appellation är vi i?
Vad heter restaurangen vars uteservering vi sitter på?

Ok, då kör vi. Lycka till!

ps. Vi har en vinnare. Martin klurade ut gåtan på ett föredomligt sätt. Byn Puyloubier ligger på sydsluttningen av Montagne Sainte-Victoire. Vi hade just besökt Domaine Richeaume. Kolla in restaurangen här.

pps. Nu är vi nyfikna på vilka viner ni tyckte var de bästa i år. Låt höra!

ppps. Och så har vi uppdaterat noteringarna i Cellartracker...

pppps. Just det, en liten kategori till: Årets roligaste film, kanske också den mest uppfinningsrika, var Michel Gondrys Be Kind Rewind. En produkt av djupgående kärlek till filmmediet! Vinner förstås på att ses flera gånger...

2006 Château de la Negly La Falaise

2006 Château de La Negly La Falaise är imponerande tätt, mörkt och visköst med gott om tårar i glaset. Doften är mycket tilltalande med fudge och söta aromer av fikon, dadlar, kirsch, hallonreduktion och mörk choklad. Man kunde tänka sig att vinet skulle vara jobbigt extraherat, men smaken överraskar positivt med fin balans. Vi noterar friska syror och en lustfyllt krämig munkänsla med mjuka, mogna tanniner, fint avvägd alkoholsötma, rejäl kropp och en lång, potent eftersmak. Fikon och hallon går igen i smaken där vi också hittar lakrits och goda, typiskt sydfranska örter. Stilen är modern, fruktig, välgjord och precis lagom hedonistisk med 55% grenache och 45% syrah. Fikontonerna får oss att associera till favoriter som Barroche Fiancée och Lacroix-Vanel Fine Amor. Vinet är extremt njutbart redan nu, 15% alkohol ställer inte till med några problem och ekbehandlingen sitter också helt rätt i sammanhanget. Ett mycket givande vin som lämpar sig utmärkt att njuta på egen hand. Och det finns fortfarande att köpa!

2006 Château de La Negly La Falaise AOC Côteaux du Languedoc La Clape

Jullovsviner

Kalla oss frankofila vinsnobbar om ni vill, men i år motar vi både olle och det svenska julbordet i grind. Julöl, snapsar, glögg, sillinläggningar, lutfisk, sylta, jansson, köttbullar, prinskorvar - vi säger stopp, inget av detta kommer över vår tröskel. Nej, här ska det bli champagne, bourgogne, ankleverterrine, halstrad gåslever, helstekt gås och annat gott. Såsen blir ovanligt bra med äppelcider, äppelcidervinäger och calvados. Julhelgen framskrider i legobyggandets tecken, emellanåt med gäster, ackompanjerat av allt från christmas carols till Soundtrack of Our Lives. Vi njuter av mognande viner och byter emellanåt för maximal underhållningseffekt.


1992 von Othegraven Kanzemer Altenberg Riesling Spätlese levererar en perfekt mix av dieseldojja, mineraler, limejuice och den svårbeskrivliga mognadslycka som tyskarna kallar edelfirne. Det är ett strålande, alkoholsvagt vin med höga, helt vitala syror som får salivkörtlarna att bete sig som brandsprutor. Personligheten lutar mer åt det eleganta kabinetthållet än åt dekadent spätlese, och kombinationen av mognad och fräschör är enormt uppfriskande. Vi är galet förtjusta i det här vinet som visar sig från sin bästa sida varenda gång vi ses. Onekligen var detta ett av årets allra bästa köp.


1996 Duval-Leroy Fleur de Champagne Brut har en rik mousse och pyttesmå uppåtsträvande bubblor, minimala som i ett naturligt frizzante mineralvatten. Färgen är vacker, nektarlikt mässingsgul. Sniff sniff, mmm, det här gillar vi skarpt - doften är helt fantastisk: rikt gräddig, valnötig, med gyllene citruslik chardonnayfrukt (70% CH) och en diskret genomförd sherryton. Om nu smaken hade lyckats infria samtliga doftens löften hade vinet varit helt exceptionellt, men vi får ändå fullt tillräcklig utdelning - en gräddig, valnötsdrypande och citrusintensiv smak med härlig mineralitet, början till mognadstoner och samtidigt ungfriska, eleganta slutsyror utan jordbeska. Här finns också en skönt svampig tryffelton som gifter sig perfekt med Lulles tryfferade ankleverterrine. Outstanding årgångsskumpa till relativt vrakpris, ett kap från förra året. Grattis till er som fyllde på nu i december.


Hemma hos Domaine Tollot-Beaut är det alltid varmt och ombonat med gott om rostade fat. 2002 Beaune Clos du Roi Premier Cru är ljust varmrött i med blå reflexer och tegel i kanten. Doften bjuder på hela kryddlådan där nejlika och kanel märks mest. Gränsen mellan fatkrydda och pinotkrydda är omärklig, det är fint gjort. Här finns ett läckert, finessigt aptitretande sug med karaktär av gammal saft eller sylt på röda vinbär, hallon och en gnutta björnbär. Smaken är kryddig och elegant torr, med fina, saftiga bärfruktaromer och goda te-tanniner. Syrorna är kanske en aning märkta av den intima samvaron med ek, men vinet är ändå mycket läskande med en lång och intensiv avslutning där kryddorna minglar kvar i eftersmaken. Vårt intryck är att vinet har vunnit en hel del i elegans sedan förra året, ekfaten har gått in i helheten nu. Ett suveränt gott, givande och lyckliggörande vin, som lämpar sig väl att njuta på sina egna premisser. Kanske helgens godaste pinot?


2002 Domaine Tollot-Beaut Aloxe-Corton har en något mörkare färg än föregående vin. Vi får också mörkare aromer i doften med ett mer animaliskt intryck som påminner en del om norra rhône: bränt socker, blodapelsin, vildhallon, tomatpuré, lakrits, kött, svamp och multnande undervegetation. Smaken är stadig snarare än elegant, med dovare toner av tomat och kött - det saknar föregående vins mer utsökta personlighet, men det har istället viss kraft och smaken har bra längd. Syrorna är påtagliga, men lite grövre och flackare till sn karaktär. Det är alltså inte fullt lika njutbart på egen hand, utan behöver sin mat (den kära gåsen) eller ost (fårost från pyreneerna). I det sammanhanget funkar det utmärkt.



2006 Joseph Drouhin Vosne-Romanée kom så sent som i decembersläppet och det är förstås mot bättre vetande vi korkar upp, men vi ville helt enkelt få reda på hur framtidsutsikterna ser ut. Färgen är kristallklar, mycket ljust röd. Här tittar det fram en liten, blyg, mycket ungbärig doft av röda vinbär, hallon och jordgubbe. Det är något i bärigheten som påminner en smula om ung, lätt cru beaujolais! Här finns dock ytterligare några subtila drag om man letar: lite rått kött, en näve grus, krydda som av kanel och sandelträ. Smaken är fjäderlätt, slank och elegant med alldeles rena, fint syrliga, röda bäraromer. Vi får en hygglig intensitet tack vare de höga, goda syrorna, men också ett lite vattnigt stråk, och smaken slutar med en diskret kryddighet. Det som ges är alltså mycket snyggt, aptitligt och lovande för framtiden, men ska vinet drickas nu bör det nog göras med stadig blick på etiketten, medan man upprepar de magiska orden "Vosne... Romanée... Vosne... Romanée...". För att få bättre utdelning bör man snarare vänta till framåt 2014 - eller lufta i något dygn och dricka till feta gåsen. Rackarns vad vinet växte och oj vad gott det smakade i det sällskapet!


1997 Ceretto Barolo Bricco Rocche Brunate är brunrött med massor av finkornig fällning som inte går att dekantera bort trots att flaskan stått upp i flera dagar. Dofterna börjar med fin stallighet och är härligt komplexa vid dekanteringen, det verkar finnas massor att hämta här! Först ut i glaset är toner av lösningsmedel och bittermandel, sen följer mättade drag av hallonreduktion, fikonmarmelad, katrinplommon, farin och bränt socker men så plötsligt är den där - Coca-Colan! Och gott om den! Aromerna från doften går igen i munnen där vinet är rikt på extrakt som håller på att fällas ut, med mycket måttliga apelsinsyror, te-sträva tanniner, cola/must-aromer och lite ostiga mognadstoner. Det hela känns tyvärr rätt jolmigt, med sina låga syror har vinet klara problem att skära igenom mat (baconlindad oxfilé). Efter maten klarar det sig bättre, men vinet är ändå en klar besvikelse utifrån våra förväntningar. Vem har hällt julmust i barolon?


2000 Vincent Girardin Corton Vieilles Vignes har all den fräschör som föregående vin saknade. Vinet är transparent med fin varmröd lyster. Doften ger stall, kanelkrydda, nypon, mogna hallon, röda vinbär, smultron och örter. Smaken är slank och intensiv, läskande med framträdande örtighet, harmonisk och lagom drickmogen nu. Aromerna i doften speglar sig bra i smaken. Kroppen är lätt för en grand cru Corton, men så är det ju ett negociantvin. Syrorna lyser i alla fall som stjärnan över Betlehem.


2001 Vincent Girardin Corton Clos du Roi har betydligt fler hästkrafter under huven. Doften börjar med lagårdstoner, knallpulver och stenkross. Vi får en skön Barral-feeling med den framfusiga kraftfrukten som påminner om Emils körsbär och pressrester av äppelmust som ligger där och jäser på komposten. Bondgård och reduktion - vi tänker på vad Didier Barral brukar säga: "Det är inte så att jag eftersträvar de reduktiva dragen. De beror på att jag inte gör några omdragningar. Allt man behöver göra är att lufta vinet i god tid." Så eftersom också smaken är knuten ger vi Girardins vin ett par timmar i luften, och vips: nu har lagården och komposten försvunnit ur sikte. Istället är det grafit, örter, kryddor, hallon, lakrits och en gnutta must vi tänker på i doften. Smaken är kraftfull, kärnfull, fortfarande aningen knuten även om den öppnat upp bra. Här finns gott om livlig personlighet, sköna syror, elegant grafit och krämig munkänsla. Aromerna är rätt mörka, i området kring körsbär och skogshallon, med en ihållande kryddig eftersmak bak i gommen. Riktigt bra, och här finns dessutom gott om framtidspotential.


1983 Graham's Vintage Port dekanteras från en smärre kökkenmödding och serveras därefter med stilton från Thomas Hoe på pepparkakor. I glaset har vinet en djup, varmt brunröd färg med tegelkant. Doften inleder med en tydlig pust av grusdamm. Vad som därefter vecklar ut sig är en enorm solfjäder av mognadsaromer som låter oss plocka ut enskildheterna i lugn och ro. Här finns mandelmassa, bittermandel och lösningmedel. Frukten börjar i gammal slånbärssaft, fortsätter via torkad frukt och katrinplommon ut i russintoner. Örter som timjan och oregano kommer in och friskar upp. Mognadstoner av apelsinkrokant, mörk choklad, irish coffee, knäck och färsk tobak finns också att hämta om man vill. Smaken är fortfarande förvånansvärt ungdomlig och relativt fruktig med gott om fräschör. Den lindar sig på ett enormt behagfullt sätt runt tungan, betonar elegans före kraft - men precis i avslutningen trycker vinet till och drar iväg med aromer av sötlakrits, kryddor och bränt socker i den långa eftersmaken som är precis lagom brännvinsreligiös för sammanhanget. Mmm!

Investera i champagne!

Att investera i champagne är både klokt och roligt. Och det behöver inte ens vara särskilt dyrt. Den glamorösa damkören The Sweptaways erhöll i år exakt 289 kr per person i musikersättning från SAMI. Vi fick frågan vilken champagne pengarna bäst skulle omsättas i.

I anteckningarna från årets mässprovningar - Vinordic 2008, Champagnedagen på Grand och Champagne & Fine Wines - är det en standardskumpa som tittar fram gång på gång, den testar alltid lika positivt. Vi har dessutom njutit av den på hemmaplan och är helt överens om dess utmärkta egenskaper. Och det blir faktiskt en guldtia över, den kan vara bra att ha. Utdelning på investerade pengar kommer redan till helgen, om man så vill. Årets partybubbel heter de Venoge Cordon Bleu.

En riktigt God Jul tillönskas alla läsare!

ps. Mästerkocken Hans Beck Thomsen på Henne Kirkeby Kro serverade de Venoge när vi var där sommaren 2006. Det var vårt första möte med detta champagnehus, vad vi kan komma ihåg...

pps. King's College Choir i Cambridge plus 1983 Graham's Vintage Port fixar till den rätta stjärnögda julstämningen trots brist på snö. Religion ska inte underskattas i de här sammanhangen, som Holger sa.

ppps. Banne oss om det inte snöar i alla fall. Det blir en vit jul... nåja, gråvit.

pppps. Standardskumpor från de stora husen är ett minfält, som känt. Något som överraskat oss under året är att gamla skräcködlor som Mumm och Lanson fått ordning på grejorna.

2005 Philippe Gilbert Menetou-Salon Renardières Rouge

Jullov är för oss synonymt med pinot noir. Nu har vi fått ett nytt älsklingsvin av druvan. Lite otippat kommer det från den östligaste delen av Loire, beläget på ungefär samma breddgradd som norra ändan av Côte-de-Nuits. Domaine Philippe Gilbert har en historia som sträcker sig tillbaka till 1768, men det är under de senaste tio åren som arbetet med kvaliteten burit frukt, tack vare stora investeringar och samarbetet med oenologen Jean-Philippe Louis. Resultaten har på senaste tiden uppmärksammats av La Revue des Vins de France, Bettane & Dessauve och Dussert-Gerber. Egendomen är sedan 2005 i övergångsfasen till biodynamisk certifiering. Vingården "Les Treilles" i kommunen Parassy har de äldsta stockarna och vänder sig rakt söderut. Därifrån kommer kvällens vin.



2005 Menetou-Salon Les Renardières Rouge har en ljuvlig pinotkaraktär, en fantastiskt god doft där vi fastnar med näsan i glaset ett bra tag. Den röda frukten befinner sig i spektrat av röda vinbär, hallon, tranbär och nypon. Här finns skogiga drag, särskilt av enbarr, och därtill fina grusrökiga mineraler som ger fräschör och terroirkänsla. En liten likörton av blomme i madeira och fatkrydda kommer till, utan alltför framträdande rostning. Mums!

I munnen imponerar vinet för en så svalt odlad pinot. Det vi direkt slås av är smakens intensitet och styrkan i aromerna. Syrorna är av den sort som får snålvattnet att rinna oupphörligt, "sappy" skulle man kunna säga - de bär smaken en bra bit framåt i tiden. De te-lika tanninerna är mogna och närvarande, och visst finns det ek men den är enbart behaglig. Mineralerna och den friska örtigheten tilltalar oss stort.

Vad är det mer som får oss på fall? Jo, inte minst associationer till piemonte. Är det vildrosor eller nyponrosor vid sidan av grusvägen, och ett litet inslag av lösningsmedel? Hur som helst är vi hemma redan nu, det behövs inte mer. Tänk efter, hur mycket god pinot hittar ni egentligen för under tvåhundra spänn? Detta är förstås det bästa vi någonsin smakat från området, och erbjuder en tuff utmaning till bourgogner för ytterligare en hundralapp. Efter två timmars luftning erbjuds en tillfredställande drickmognad redan idag, även om det går att poppa och dricka direkt. Vi har provat två flaskor med konsistenta intryck.

ps. Philippe Gilbert har nyligen bytt importör från Giertz till Vinik (nik@vinik.se). Vi har också provat den likaledes goda men något lättare nollsexan. Den nya årgången är redan på plats, men den usla kronkursen gör att en prishöjning på 40-50 kronor är att vänta. Tveka alltså inte att hugga till medan resterande nollfemmor finns kvar i BS.

2005 Menetou-Salon Renardières Rouge (Philippe Gilbert, Menetou-Salon, Loire)

1998 Guigal Côte-Rôtie Brune et Blonde

Tårögd utsikt mot granen.

Som vi hade sett fram emot den här flaskan! När vi dragit korken och sniffar i flaskhalsen anfaller något som måste vara the mother of all cork taint. Ett praktexempel som borde distribueras till all världens vinutbildningar. Snyft...



Vanligtvis funkar det att göra rödvinssås på ett måttligt korkat vin. Men inte den här gången. Det går lyckligtvis fler tåg. Så här tyckte vi i februari:

1998 Côte-Rôtie Brune et Blonde (E Guigal, Ampuis, Rhône)

2005 Weingut Hirsch Zöbing Riesling

Att lagra vin ger ibland känslan av att titta ner i en brunn. Oj vad djup den var! Och oj vad tiden går fort! Tänk att det var nästan två år sedan Weingut Hirsch fick oss på fall med sin 2005 Zöbing Riesling. Nu ses vi igen, över en middag på stekt fjällröding toppad med små bitar av rökt sidfläsk...

2005 Zöbing Riesling har en gyllengul färg. Doften är vidöppen, med en tung doft av skal och oljor: musselskal och citrusskal, med dess oljor från citron och grapefrukt och därtill en mättad doft av motorolja. Så läckert! En sipp avslöjar direkt att vinet berikats ordentligt i smaken. Här finns betydligt mer tyngd nu, fortfarande är det en suverän apéritif men framförallt ett färdigutvecklat ackompanjemang till mat. Till kvällens röding är det som klippt och skuret. Vi associerar en hel del till alsace, men syrorna och de flintiga mineralerna är mer tyskt lekfulla i munnen. De tidigare inslagen av gröna äpplen i doften har gett efter för citrus. Vinet är fortfarande otroligt livligt, definitivt på uppåtgående - det ska bli intressant att se vad nästa flaska ger om ytterligare ett par år.

För 110 kr måste det här vara ett av de bästa vitvinsköp vi någonsin gjort. Det platsar högt där uppe bland de riktigt stora, lämnar basrieslingarna kvar i ett grusmoln i vägkanten. Vi kan bara önska att vi hade skaffat fler. Men det var så gott redan som ungt att det vi fick stora problem att uppbåda karaktären att spara flaskorna. Nu finns den förmodat utmärkta årgången 2007 att köpa, men prislappen är inte längre lika fördelaktig - 189 kr. Vi kan ju alltid hoppas på en tillfällig lansering, då priset brukar bli bättre. Det är ändå värt att lägga in en beställning för att få prova nya årgången från den extremt talangfulle vinmakaren Johannes Hirsch...

2005 Zöbing Riesling (Weingut Hirsch, Kammern/Langenlois, Kamptal)

Sjögräs

Slutet gott: kaffeparfait, nougatpasta, valrhôna och havtornscoulis.

Sjögräs! Så lång tid här på Timmermansgatan - runt femton år nu - och så länge det var sedan vi besökte stället sist - nästan lika många år. Hela tiden har restaurangen haft ett gott rykte, som på senare tid möjligen blivit ännu bättre genom fina recensioner i DN och White Guide. Inredningen sätter matlagningen i centrum av lokalen med öppet kök där tre kockar, killar i trettioårsåldern, jobbar för fullt. De mahognyfärgade ribbstolarna längs väggarna leder tillsammans med kakelmosaiken tankarna till ett badhus - eller till gammaldags tågkupeer. Dags för avgång, vi påbörjar resan med varsin meny i handen. Åttaåringen ögnar sig snabbt fram till pilgrimsmusslorna med pumpapuré, vi andra faller för dagens rekommendation - vaktel med gåslever och tryffel (258 kr).

Vinlistan omfattar tjugofyra vita och trettiotvå röda. Det är en snygg samling intressanta kvalitetsviner i mellanpris - inget skräp och inget skryt. Urvalet hittar balansen mellan olika regioner, ofta med modernistiska förtecken. Vinovativa är den importör som är mest representerad.


Ikväll är det särskilt 2004 Ballarin Langhe Rosso som får igång vår nyfikenhet. På frågan om det är en ren nebbiolo får vi svaret ja. Hmm, kan det röra sig om unga stockar, kortare fatlagring än stipulerat - eller kommer druvorna månne från strax utanför zonerna barolo-barbaresco? Det senare, enligt utsago. Ok, vi hugger till...

Vinet kommer in och ser lovande ut redan när det hälls upp. Doften är verkligt tilltalande, både fint vinös och fruktig med en läcker korg av aromer som körsbär, hallon, cassis, mandel, kryddor och blommiga övertoner. Imponerande, faktiskt. En sipp, och bingo! Smaken är supergod, sammetslen, tät och stilig med bra kropp och rondör, lagom alkoholvärme, behagligt mogna, mjuka tanniner och härliga, balanserat höga syror. Det här ger ett modernt och inte överdrivet druvtypiskt intryck, vi gissar på framställning med kort maceration, roterande jästankar och väl integrerade nya ekfat. Den närmaste associationen är faktiskt Elio Altare, inte illa!

Huvudrätten kommer in och här kan vi inte säga det bättre än White Guide: "Proppad med gåslever dyker den urbenade, vackert upplagda vakteln upp tillsammans med en lätt cognacssky och lenvevat potatismos. Kring pippin står en fin air av tryffel." Detta är kärleksfull matlagning på verkligt hög nivå - vi faller pladask för kombinationen av smaker där vi också bör nämna murklorna som omger hela härligheten. Vakteln är bland det godaste vi ätit i år.

Vinet och maten gifter sig perfekt! Vi har inget att invända, det är bara att luta sig tillbaka i välbehag och skicka ett tack till kockar, servis och vinansvarig för ett suveränt jobb. Väl hemma kollar vi upp vad det var vi drack. Aha, hmm, alltså en mix av 40% barbera, 40% nebbiolo och 20% cabernet sauvignon! Det förklarar ju ett och annat. Och det har vuxit i La Morra, minsann. Inte helt tokigt med Altare alltså. Stockarnas ålder var 10-30 år, inte de typiska 4-15 åren för unga stockar i Langhe. Inga rotofermenters, istället pigeage två gånger dagligen på burgundiskt vis. Slutligen fick vinet 18 månader på fransk ek. Johan Lidby importerar till Sverige och vinets listpris är 180 kr ex moms i RS, dvs ett pris till privatkund på cirka 250 kr. 680 spänn på notan känns mer än rimligt...

ps. Vi älskar att läsa vinlistor innan besöket. Den här finns inte på nätet, så vi lägger ut den längst ner. Håll till godo!

2004 Ballarin Langhe Rosso (Cascina Ballarin, Frazione Annunziata, La Morra)

Restaurang Sjögräs, Timmermansgatan 24, Stockholm

2005 Deux Montille Saint-Romain "En Jarron"

Ikväll lagar vi dubbelpanerad rödspätta med smör och citron. Tiden är alltså mogen för att smaka på ett av de relativt nysläppta vinerna från Deux Montille. Etiketten står för inköpta druvor som omvandlats till vin av den unga och briljanta vinmakerskan Alex de Montille i Volnay. Familjen är numera kändisar inte minst tack vare Jonathan Nossiters film Mondovino. De mer berömda ursprungen kostar, men i Saint-Romain betalar vi åtminstone inget extra för appellationens status. Årgången 2005 var ju givande, som känt. För jämförelsens skull smuttar vi också på en billig bourgognekopia från Robert Mondavi...

2005 Deux Montille Saint-Romain "En Jarron" är på sitt sätt det perfekta restaurangvinet av chardonnay. Här finns inga uppseendeväckande konstigheter - bara finstämda, eleganta bourgognedrag som gjorda för att stötta matupplevelsen utan att ta över uppmärksamheten - och dessutom till ett för området anständigt pris. Vinet är fortfarande relativt ljust i färgen och den första doften är blommig med en finstämd doft av nytt friskt trä, som en solig träslöjdslektion eller den ljusast blommiga single malt. Fruktaromerna är lätta, som vit persika och ljus citrus. En finstämd smörighet lovar att dyka upp även i smaken - och gör det förstås också. Här är det finess och elegans som gäller hela vägen, balanserad alkohol (12,5%), balanserad syra, ja balanserat alltihop! Intrycket är alldeles ren, lättbegriplig, milt fatad chardonnay utan jordighet eller bitterhet, men med en mjuk, lite vaxartad känsla i munnen - väldigt stilfullt och vänligt på det hela taget. Och mycket gott till maten. Ska vi invända något är det väl just att vinet är så rent, ingen större komplexitet, ingen omvälvande terroirkänsla - än. Den som lagrar får nog se fler kvaliteter. Vi spar en flaska och återkommer i ärendet.

Vårt referensvin är en kalifornier av baskvalitet - 2007 Robert Mondavi Woodbridge Chardonnay. Vinet är ungt och ljust med en något mer markerad, rökig ek som utlovar en viss bitterhet i smaken. Unkna jordmineraler, smör och citrus hittar vi i lättare doser, ungefär som i en bourgogne mâconnais. Här finns också en del störande aromatiska drag av vinbärsblad och gurkvatten som ger ett lite billigt intryck - dock inte värre än i vår österrikiska, vitpeppriga lågprisfavorit 2007 Meinklang Grüner Veltliner. Men i vår smak ska chardonnay helst inte vara det minsta grönt aromatisk. För bara 82 kronor är det här ändå klart godkänt.

ps. Årets bästa show med Gary Vaynerchuk gästades av Jancis Robinson. Det uppstod kemi mellan de här två. Vi är överens om att de båda erbjuder all världens poängdrickare en möjlig väg ut mot tillfrisknande - och samtidigt lockar BiB-hinkare med vägar in i mer intressanta hörn av vinets värld. Och så fick hon oss att ge Mondavis baschardonnay en ärlig chans...

2005 Saint-Romain Villages "En Jarron" (Maison Deux Montille, Volnay)

2007 Woodbridge Chardonnay (Robert Mondavi, Californien)

2004 Domaine Lacroix-Vanel Mélanie & ..Ma Non Troppo

När himlen ligger som ett grytlock över ett blygrått Stockholm, regnet vräker ner och lucialjusen inte vill ta skruv - då är det lätt hänt att tankarna flyr iväg till ett somrigt Languedoc. Varsitt glas av kooperativets syrahrosé under platanen, en grillfest på gården med pratsamma britter... vår landlord Jonty, en dataingenjör straight outta Croydon, var avvaktande till de tunga lokala syrahvinerna - som engelsman var han desto mer förtjust i mogen médoc. Därför var det kul att få bjuda honom på ett oprövat vin som vuxit bara ett par kilometer hemifrån, och som inte bekräftade hans farhågor: "Mmm, there's an interesting musky, horsey cellar character to this wine which I really like, it reminds me of a traditional bordeaux..."

Det vi drack var en precis nyöppnad flaska av 2005 Domaine Lacroix-Vanel Mélanie, ett vin till 70% dominerat av syrah, med assistans av 20% grenache och 10% mourvèdre. Dagen innan hade Jean-Pierre Vanel berättat om sina jäs- och lagringstankar av "resine", sånt man gör båtar av, alltså. Aha, epoxy! förstod vi till slut, men inte den endaste lilla gnutta ek. Vinet stod upp riktigt fint efter Domaine La Barroches 2004 Réserve och 2004 Pure, som hela sällskapet just hjälpts åt att sänka. Some competition...



Vi har nu provat 2004 Mélanie Côteaux du Languedoc vid några tillfällen. Vid karafferingen bjuds en verkligt karaktärsfull djurisk doft av lagård och stall komplett med gamla hästtäcken. Rentav en smula ondska, som någon träffande skrev på Cellartracker. Vi antar att det är den lilla svampen brettanomyces som spökar. Vi låter vinet stå i karaffen några timmar tills det är dags att sätta tänderna i lammkotletterna. Och vips - nu har vinet kommit ut ur stallet, ut i naturen. Det mörka glaset doftar av frisk frukt: röda äpplen, rentav granatäpplen, blommor, svartpeppar och stenar man slår mot varandra. Doften är för övrigt mörk och syrahtypisk med svarta vinbär och plommon mot en fond av lakrits och tapenad på svarta oliver. I munnen får vi en riktigt seriös frukt med svartpepprig, mineralisk, kraftfull mittsmak. Här finns utmärkt längd men absolut ingen övervikt eller alkoholhetta. Helhetsintrycket är komplext, men om det beror på brett, terroir eller något annat är svårt att säga. Det här vinet har både viss mognadsutveckling i doften och samtidigt stadgan i smaken för att hålla i åtskilliga år. €15 på plats, 180 kr i Sverige.


Även 2004 ...ma non troppo Côteaux du Languedoc möter vi för tredje gången. Vinet domineras till 90% av mourvèdredruvor från gamla stockar som växer i en mörk, basaltisk lavajordmån. Eken lyser med sin frånvaro, som vanligt när det gäller röda från Vanel. Vinet är mörkt, plommonfärgat, nästan opakt i glaset. Doften är mild, djup och lantlig: vi möts av nyanserade toner av spillning, tobak, grafit, blommor och en frukt av mörka plommon och björnbär utan syltighet. Om man, som vi, lärt känna mourvèdre via Bandol så överraskar det här vinets tanniner genom sin sammetslena mjukhet. Smaken är tät, viskös, givande och mycket rik i frukten. Syrorna är balanserade och friska. Avslutningen är kryddig och en smula eldig - men alltså inte nämnvärt tanninsträv. Vårt intryck är att vinet befinner sig i en något återhållsam fas strax efter den direkta ungdomen - och att det finns massor av karaktär och komplexitet som väntar på att förlösas med lagring. €15 på plats, 195 kr här hemma. Båda vinerna finns att beställa från: nik@vinikwine.se

Vårt besök hos Jean-Pierre Vanel finns beskrivet här. 2007 Buffe Vent Neffièz Côteaux du Languedoc (€5,50) är en saftig syrahrosé som produceras av kooperativet i byn Neffiès, 2 km från Caux där Vanel huserar. Den besatt väl inte elegansen hos en bra provencerosé, men hade goda bäraromer, hyggliga syror och funkade fint till allehanda lättare lunchrätter. Tillräckligt bra för att längta tillbaka till...

Fem glas med Giorgio Pelissero

Vi klämmer in en smidig efterlunchprovning med barbaresco-modernisten Giorgio Pelissero från kommunen Treiso. Spännande att få snabb överblick vid ett enda tillfälle - gårdens viner har nämligen hittills gått oss helt förbi. Produktionen ligger på 120 000 flaskor från 35 hektar. Man odlar de flesta för området traditionella druvsorter, men inga internationella. Sedan det tidiga åttiotalet är man mest kända för sin dolcetto, vilken också pekas ut som en mycket viktig del av produktionen. En provningsdeltagare undrar över organiska metoder, men det har han inget för. Här sprutar man nämligen ungefär som grannarna eller så mycket som EU-påbuden tillråder. Pelissero är utbildad oenolog och har en teknisk syn på vinmakandet, men understryker också att allt handlar om kvaliteten på druvorna. Den moderna tekniken gör att han reder sig med två anställda i vineriet. Antonio Galloni har haft vissa invändningar mot tunga fötter och yvig ekbehandling, något som kunde inge farhågor. Som det ska visa sig får vi en del i den vägen - men också några exempel som motsäger prognoserna med besked...


2006 Dolcetto Munfrina kommer från druvor som vuxit i sandig jord. Vinet jäste vid relativt låg temperatur och har inte sett annat än rostfritt stål innan buteljeringen. Glaset är mörkt blårött med mycket färgämnen och lila reflexer. Doften är tilltalande renfruktig med aromer av saftiga mörka körsbär, slånbär, cassis och violparfym. Körsbärskärnor och bittermandel assisterar. Smaken överraskar med mogna pulvriga tanniner, ovanligt många sådana för en dolcetto. Vinet upplevs som rikt på arom och extrakt, vilket föranleder oss att fråga om rotofermenters. Mycket riktigt är detta den genomgående metoden för jäsning och urlakning hos Pelissero. Vinet har inte klarats eller filtrerats, vilket spär på känslan av "torrextrakt". Det här är en riktigt god och tydligt ambitiös dolcetto - som gör sig bra på provning och sätter en respektabel grundnivå för tanniner i den utmärkta årgången 2006. Finns i BS. Ett schysst pris har den också.


2005 Barbera d'Alba Piani har sitt ursprung i kalkrik lerjord. Vinet har jäst i roterande tankar med temperaturkontroll som alla Pelisseros viner, här vid 30-32 grader i 15-20 dagar. Därefter följde mognadslagring i ett år, mestadels på små franska ekfat och en liten del på större fat av slavonsk ek. Vinet är rikt på färg, här i en varmare blåröd nyans. Doften är kryddig, med mörka körsbär och tydligt rostade fattoner av choklad och läder. Blommiga och örtiga övertoner friskar upp. Smaken är rätt tuff med tydlig kärn- eller ekbitterhet och hög syra. Framförallt bitterheten gör att vinet ger ett lite kantigt intryck idag. Kanske behöver ligga ett kortare tag, kanske blir det bättre med mat? Giorgio beskriver (precis som sin namne Giorgio Rivetti) 2005 som en lätt, direkt och begriplig årgång. Men vinet övertygar oss inte riktigt.


2006 Langhe Nebbiolo produceras av druvor från unga stockar, mestadels inom barbaresco-zonen. Med ung menas här 4-15 år, vilket är samma gränsdragning som Giorgio Rivetti har gjort för sin Langhe Nebbiolo. Fördelen med unga stockar brukar vara en härlig direkthet i aromerna. Vinifikationen gjordes med kortare macerationstid än vanligt och en lagringstid på åtta-nio månader, mestadels i stora botti samt en liten del i små barriques.

Detta är ett ljusare vin - med en lysande granatröd färg och blå reflexer ger det ett mer traditionellt intryck. Här får vi en öppen, elegant parfymerad doft med klockren nebbiolodruva: blommor (ros och viol), färska örter, nypon och en saftliknande, läckert ljus rödfrukt i spektrat av slånbär, hallon, jordgubbar och röda vinbär. Doften går snart från öppen till vidöppen. Första sippen ger en dosis behagligt pulvriga tanniner som känns klart bekanta från Munfrina, de tycks ha med året att göra! När man väl vant sig vid tanninerna framträder den röda, skinande saftiga frukten som är riktigt god och tillgänglig redan nu, det finns ingenting som hejdar vinets aromer och drickbarhet. Det här glaset är otroligt charmerande, lättsamt och finessrikt i både doft och smak - ja, vi skulle rent av våga köpa ett kolli enbart baserat på dagens smakprov. Tyvärr finns det inte att beställa än - fast den saken kan ju ändras! Priset bör i så fall uppskattningsvis landa runt 180 kr.


02004 Long Now Langhe Rosso är en produkt med siktet tydligt inställt på den internationella marknaden. Namnet "Long Now" har Giorgio lånat från sammanslutningen som startades av Brian Eno i syfte att vidga våra tidsperspektiv en smula - därav den femsiffriga skrivningen av årtalet. Druvmixen i detta vin är 50/50 barbera/nebbiolo. Man har skördat druvorna åt det övermogna hållet och därefter extraherat på högvarv för att sedan låta vinet mogna i 15-18 månader på nya barriques.

Glaset är opakt mörklila, god natt och sov så gott! Doften är mycket kryddig och tydligt fatrostad med typiska drag av bittermandel, mandelmassa, mint, mörka likörkörsbär och mörk choklad. Det ger ett skräddat och lyxigt intryck, om man nu går igång på dessa drag. Smaken börjar med en söt attack för att strax växa och bli kraftfullt fruktig med täta, mörkchokladiga tanniner. Nu tar eken också plats med besked i munnen och lägger sig lite på tvären för frukten, vilket också bekräftas av en bitterhet som förmodligen alltid kommer vara en del av det här vinets personlighet. På en direkt fråga svarar Giorgio att den snarare beror på sen skörd och intensiv urlakning än på ek. Här tycker vi att det blivit för mycket av det goda, på flera sätt...


2004 Barbaresco Vanotu är gårdens stolthet, en vingårdsbarbaresco som Giorgio Pelissero skulle kunna prata om ända till kvällen. Druvorna växer i kalkrik lerjord på 350 meters höjd, med optimal solexponering. Vinifikationsmetoden är densamma som för alla Giorgios viner: roterande jästankar. Jästemperaturen är relativt hög (32-34 grader), och så kör man med regelbunden överpumpning. Vinet mognar i 18 månader på barriques. I årgång 2004 användes enbart nya fat.

Vinets färg är djupt sammetsröd, med bra täthet ända ut i kanten. Det första som möter oss är en liten men tydlig ton av ren merde - en skitfin doft av ädel spillning! Nosen breddar ut med lite svettigt sadelläder, mineraler, menthol, örter och lantgårdskänsla till en nästan cinematisk upplevelse av terroir. Den nyanserade frukten ligger i det röda spektrat av hallon och vinbär med ett superbt doftdjup. En krämighet av ljusare choklad kan anas och övertoner av fin parfym eller hudkräm svävar på toppen. Seriöst, komplext och mycket lovande! Efterhand ger doften intryck av att sluta sig lite. Vi smakar och får gommen heltapetserad av kopiösa mängder mogna tanniner. Här finns en mycket frisk och bra syra som utgör stomme åt den imponerande täta, röda frukten, smaken upplevs som mycket väl balanserad. I eftersmaken minglar goda aromer av slånbär och saftiga körsbär. Här ser vi en suverän potential - men vinet behöver förstås några år på rygg, som alla toppviner från området. Rätt kul att en gnutta Brett letat sig in i mönstervineriet. Vad som verkligen imponerar i detta vin, förutom kvaliteten, är att alla de nya ekfaten knappt märks! Nota bene, exakt likadana ekfat som i föregående vin. Hur detta har gått till är något av en gåta! Vinet finns inte att beställa för tillfället, men kommer förhoppningsvis in och lär då kosta runt 375 kr.

Pelissero importeras av Moestue Grape Selections, som också stod för provningen.

2006 Dolcetto Munfrina

2005 Barbera d'Alba Piani

2006 Langhe Nebbiolo

02004 Long Now Langhe Rosso

2004 Barbaresco Vanotu

ps. Thank you, Giorgio - apologies for cutting the hair on your forehead ;-)

pps. Grannbloggarna har druckit dolcetto, både Munfrina och Augenta.

1996 Fresnet-Juillet Special Club

Hur står det till med korkskruvsångesten nu för tiden? Vi känner oss vanligen hyfsat friska, men ikväll slog den till med full kraft. Det gällde Franz Hirtzbergers 2007 Riesling Spitzer Singerriedel Smaragd, ett fantastiskt vin enligt prognoserna. Medan vi vände torskryggen i mjöl och redde av vitvinssåsen kändes det spännande att tänka på ett tidigt smakprov. Men när det var dags att dra korken gick det bara inte. Misstanken att ett grovt barnarov just höll på att begås hade fått fäste...

Så skönt då att falla tillbaka på något med lite mognad under korken. På de karakteristiska special club-flaskorna kan man läsa i relief: "Club de Viticulteurs Champenois". Egentligen heter sammanslutningen numera Club Trésors de Champagne. Det rör sig ofta om fantastiskt prisvärda och noga utvalda viner från mindre odlare. Fresnet-Juillet grundades 1952 av Gérard Fresnet, borgmästare i grand cru-byn Verzy. Byn är känd som en del av det mörkaste pinot noir-bältet Montagne de Reims och därför blev vi lite överraskade av druvsammansättningen i kvällens vin: 60% chardonnay och 40% pinot noir från grand cru-byarna Mailly och Verzy. Men eftersom chardonnaydruvorna kommer från premier cru-byn Bisseuil blir vinets beteckning premier cru. Husets totala årsproduktion ligger på 75 000 flaskor och merparten av de egna vingårdarna är planterade med pinot noir. På hemsidan finns den hårresande historien om hur huset skapade sina underjordiska källarvalv...



1996 Fresnet-Juillet Special Club är ljust guldgult i färgen med en tät och livlig mousse. En liten valnöt inleder intrycken, och följs av trevligt unkna, svampiga mineraltoner. Snart vecklar doften ut sig och bjuder på brioche eller snarare nybakta scones med lemon curd - för det finns gott om citrus i det här glaset! Några soliga inslag av passionsfrukt kan också anas...

Vi smakar och slås direkt av hur fantastiskt fräscht och intensivt det här vinet är. Massor av strama, höga, eleganta 1996-syror möter citronfrisk chardonnay, rikt mogna aromer och en märkbar, men fint genomförd dosage som vi diskuterar och har lite olika åsikter om. Moussen och syrorna ger fortfarande ett ungt intryck, avslutningen är föredömligt lång med typisk bitterhet av grapefrukt i eftersmaken - det är ingen tvekan om att vinet är byggt för att klara framtiden. En titt på korken ger intrycket att det inte är särskilt länge sedan vinet degorgerades. Når det sin topp om 5-10 år?

Hur som helst är det hög klass och riktigt gott redan nu. Kanske lämpar sig denna special club-flaska för tillfället allra bäst till snittar med pålägg som lax, räkor eller anklever. Men även som matchampagne gör den sig riktigt bra, även om en större andel pinot inte brukar skada i det sammanhanget...

1996 Fresnet-Juillet Special Club Premier Cru Verzy

ps. Nödvändig bloggläsning för den champagneintresserade är Peter Liems Besotted ramblings and other drivel.

pps. Dagens fråga: När öppnar man bäst ovanstående riesling från Hirtzberger?

2005 Fort Ross Pinot Noir Reserve

Det finns importörer vi är beredda att följa vart kosan än går. Med Bristly gör vi en resa i fantasin till Sonoma Coast, ett tiotal mil norr om San Fransisco längs med Highway 1. Förutom att området längs kusten är bedövande vackert på bild, känns det svårt lockande att prova burgundiska druvsorter från de svala lägena på hög höjd - där oceanen har en avkylande inverkan på klimatet. Det är nu fjorton år sedan Linda och Lester Schwartz, med sydafrikanskt förflutet, började röja, schakta och dränera för att plantera sina vingårdar. De hade fått höra att läget var för "too steep, too near the ocean and too cold to ripen grape".. Men Fort Ross Vineyard blev i alla fall verklighet - tack vare enorma arbetsinsatser - och deras belackare motbevisade. De senaste två åren har Wine Spectator riktat sin spotlight på egendomen, inklusive höga betyg. Och nu sitter vi här med resultatet i glaset...



2005 Fort Ross Pinot Noir Reserve är relativt mörkt i färgen och har en mycket lovande doft som står upp som en kvast ur glaset. Det är en köttig, tydligt kryddig och pinottypisk upplevelse med mörkare frukt av körsbär, hallon och fin plommonmarmelad. Vi får en bra terroirkänsla med gott om nyregnad sten och barrskogsdofter av gran, en och pinje. S noterar en dragning åt eucalyptushållet. Dessutom finner vi svaga inslag av brasrök och smörkola.

I munnen är vinet verkligt fräscht och saftigt med bra fokus och fruktintensitet i smaken - precis lagom fatbehandlat, kryddigt och med en diskret ton av smörkola. Syrorna är något mjukare än i pinot noir från bourgogne men mittsmaken har ändå en barrskogigt sval, läskande känsla utan eldighet. Avslutningen är riktigt lång, och först där märks den behagliga värmen av 14% alkohol.

Summa summarum: en fantastiskt god, givande och harmonisk pinot noir som lämpar sig fint att dricka redan nu. Kostnaden kan tyckas kännbar, men väger man in alla arbetsinsatser i de svårarbetade lägena, betänker de låga skördeuttagen och jämför med vad man får för pengarna i bourgogne är priset mer än rimligt. Vi dricker gärna fler flaskor från Fort Ross i framtiden - undrar just hur deras chardonnay smakar...

ps. Man producerar endast 6000 flaskor av detta vin, varav 360 letat sig in på SB. Vänta alltså inte för länge...

pps. Vad åt vi till? Jo, det blev en boeuf bourgignon på högrev och en pava Periquita, massor av rökt sidfläsk, skogschampinjoner och chalottenlökar. Det passade förstås superbra ihop med vinet...

2005 Fort Ross Pinot Noir Reserve (Fort Ross Vineyards, Sonoma Coast, Californa)

2006 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor

Den senast tiden har godnattlektyren bestått av Jonathan Nossiters bok "Le Goût et le Pouvoir". Det är onekligen kontroversiell läsning. Författaren, mest känd som regissör till Cannes-dokumentären Mondovino, är en man med en mission. Han öppnar fronter åt alla håll i den moderna vinvärlden och drar sig inte för att använda boken som partsinlaga om Mondovino, Michel Rolland, Parker och all världens kapitalistiska storpotäter. Man blir extremt ambivalent som läsare. Hans resonemang har helt klart sina poänger - vi instämmer och applåderar ofta i själva sakfrågorna - men med sin intellektuella snobbism jagar han säkert bort fler än han frälser. Hans favoritnöje är att gå omkring och ifrågasätta vinlistor på restaurang och locka ut sommelieren på hal is. Det provas också en hel del vin, och en genomgående tanke är att smaknoteringar som beskriver vinets aromer missar målet. Istället pratar författaren och hans vänner bland de burgundiska vinodlarna om de associationer vinerna leder till. Det blir både förföriska Dim-kvinnor, barndomsminnen, fransk-intellektuellt frasmakeri och annat som inte ensamt klarar av att beskriva vinet. Men vad är egentligen en smaknotering utan aromer? Nota bene, vi är inte ute efter att såga det associativa sättet att beskriva vin, som ofta är personligt och läsvärt - men utan mer jordnära noteringar blir det inte kommunikativt. En vanlig taktik är också att beskriva ett vin genom att porträttera personen bakom vinet. Varm intellektuell aristokrat, och samtidigt bonde, är ett högt betyg. Ok, men skicka då en tanke till författare som T.S. Eliot och Celine - knappast politiskt korrekta, troligen inte ens sympatiska, men deras författarskap...

När det gäller den Caux-baserade ex-litteraturläraren Jean-Pierre Vanel vill vi ändå gå några steg i Nossiters fotspår. Mannen och hans vin talar nämligen precis samma språk. Fine Amor är ett begrepp ur den sydfranska riddardiktningen från 1200-talet som betecknar hövisk kärlek utanför äktenskapet. I vissa fall den ideala vänskapen mellan två män. Aha tänker ni, men nix, det var inte en erotisk relation trubadurerna syftade på. Nå, tillbaks till själva vinet. Den dominerande druvsorten är grenache (55%), resten av druvorna är en blandning av syrah, mourvèdre, carignan och och cinsault. Stockarna har vuxit i terrasserade sluttningar med jordmån av grus och vulkanisk basalt. Odlingsmetoderna är ekologiska, det vill säga utan kemikalier, insektsgifter och gödningsmedel. Vinet har inte ens sett röken av trä. Vinifikation och mognadslagring skedde i tankar av epoxy.

2006 Fine Amor har en härlig, direkt, renfruktig doft av mogna vildhallon och fikon. Det finns komplement, men de är mer diskreta: kryddor (inte minst sandelträ), animaltoner av läder och kött, vitpeppar, steniga mineraler och bittermandel. Inslaget av carignan känns numera bekant. Trots finessiga sekundära aromer är det doftens renhet som slår oss mest.

I smaken får vi en fantastisk fräschör och arom. Det är mogna vildhallon som dominerar, den skinande frukten rider högt på friska syror - man får resa till bourgogne för att hitta dess like, men betala dyrt för så mogen frukt. Den bäriga kärvheten är perfekt avvägd mot rondör av choklad och fikon, och 14% alkohol märks överhuvudtaget inte. Komplementdruvorna bidrar med en skön komplexitet i smaken som får en att vilja ta en sipp till, och en till. Elegans, balans och ett suveränt omdöme speglar vinmakarens eftertänksamma personlighet på pricken!

Märk väl, vi talar alltså om ett vin som kostar €10 på plats (150 kr här hemma). Det är som gjort att dricka just nu på frukten, vinet utvecklar sig fint i glaset under kvällen - dagen efter har det tappat lite i fokus. Inte minst är det ett underbart matvin tack vare sina perfekta syror. Ikväll glänser vinet till hel, ugnsgrillad gårdskyckling. Vi ger alla fyra tummarna upp, precis som ute på terrassen i Neffiès (grannbyn till Caux). Mycket mer av det här, tack...


ps. Vad Jonathan Nossiter tycker om Lacroix-Vanel har vi ingen aning om, men hans fiender på "The Wine Advocate" (i detta fall David Schildknecht) har skrivit följande underbara rader. Redan själva dramaturgin ger vällustrysningar - skönt att även vinet gör det:

"If I could pick one person to epitomize the idealism of the Languedoc’s many fools-for-wine, it would be Jean-Pierre Vanel. Starting out with a dream and a small acreage of vines on Villefranchian terroir inherited from this grandmother and struggling all the way, he has already crafted some of the region’s most supple and sophisticated wines with a primitive basement facility and an assortment of small tanks."

pps. Vinet finns att beställa från: nik@vinik.se

2006 Fine Amor AOC Pézenas Côteaux du Languedoc (Jean-Pierre Vanel, Domaine Lacroix-Vanel, Caux, Languedoc)

Munskänkarna provar decembernyheter

Provningen av decemberhyheterna bjuder på bonus i form av tre portviner. Det slår vi till på, en utmärkt konsumentupplysning inför julen. För övrigt hoppas vi stöta på en del viner vi sneglat på i listan över släppet. Med facit i hand kan man se att det blev rätt mycket annat också, och några riktiga överraskningar. Vi kör blindstyre, here we go!

Vin 1 har en rätt generös doft av gult äpple, gult päron, mandelmassa, honung, fat och järnliknande mineral. Rätt intensiv, mogen sötfrukt, halvhyfsad syra, rätt lång smak med aningen eldig avslutning och en tydlig bitterhet i eftersmaken. Svårt att plocka råvara och ursprung eftersom vinet är ganska druvigt och neutralt. Bittermandel och bitterhet leder tankarna till Italien, och då tänker vi på en mer ambitiös, fatlagrad verdicchio. Provningskompisen P har bättre koll och spikar i alla fall rätt druva.


2005 Wild Yeast Chardonnay (Springfield Estate, Robertson, South Africa)

Det är inget fel på vinet men nja, det här är lite för opersonligt och lättglömt...

Vin 2 har en mycket elegant och druvtypisk doft av emserpastill, champinjon, honung och svagt oxiderande äpplen. Rik, mjuk och lyxig munkänsla med mild syra, fint balanserad restsötma och druvig fräschör. Lent som en smekning. Jättebra och typiskt för både pinot gris och Trimbach, måste vara Réserve Personnelle.


2002 Pinot Gris Réserve Personnelle (Trimbach, Ribeauvillé, Alsace)

Här är "vill ha"-faktorn på plats! Grand Cru Osterberg är inget dåligt ställe att odla druvor på. 2002 var fint i Alsace. Elegant vin!


Vin 3 har en purung, blåröd färg med lila kant. Doften är ung, med busgodis och en klick sylt av mörka bär, lite parfymeri plus malolaktisk kola (typiskt för ungt vin). Stannar vi kvar med näsan i glaset hittar vi mörkare toner av tjära, lakrits och läder samt en gnutta cederträ (från ekfaten?) Smaken är rätt stor, behagligt torr och stram med gott om tannin och hyfsat extraktrik kropp. Med en rejäl smak - utan upplevd druvsötma, snarare lite småsalt i munnen - för vinet tankarna till syrah. Det här kan mycket väl vara en crozes-hermitage från 2006, varför inte den nysläppta Domaine de Lises?

2006 Butibalausi Negre Crianza (Can Majoral, Plà i Lievant, Mallorca)

Tempranillo, manto negro, callet, cabernet sauvignon och syrah - från Mallis! Vem hade kunnat gissa det? Etiketten har i alla fall precis samma färger som Graillot-arvingens vin. Bra, inte minst sett till priset. Lycka till med att minnas namnet tills det är dags att handla.


Vin 4 har en tunnare, varmt blåröd färg. Doften är dammig och påminner om utbrunnen aska, med gröna, tulpanstjälkiga toner och brända örter. Undertill finns en svartvinbärslik, gles frukt. Den relativt lätta smaken är kärv, örtig och fruktfattig, med inslag av lakrits och aska. Detta är absolut inte gott, och druvan går inte att placera. Bulgarien eller Rumänien?


2006 Viña Norte Barrica (Bodegas Insulares Tenerife, Tacoronte-Acentejo, Islas Canarias)

Druvan heter "listán negro" och vinet har legat ett halvår på barrique. Vilken djävulsk plan, att para ihop Kanarieöarna och Mallorca! Se upp för turistfällor på nästa resa. Vi har lustigt nog provat vin hos precis denna producent i Tacoronte, för tio år sedan. Just passing by, liksom. Inga positiva intryck den gången heller...


Vin 5 är mörkare blårött i glaset. Doften ger röda och svarta vinbär, även i form av fin cassis. Ceder, vanilj, aning paprika och fin överton av ros. En ganska härlig ung doft. Smaken är mycket trevlig, mjukt saftig, renfruktig, med bra syror, rätt snälla tanniner och måttligt med extrakt. Detta är riktigt fräscht och gott. Det bör vara ett cabernetdominerat vin från en svalare växtplats i nya världen.


2007 Southern Ocean Cabernet Sauvignon Merlot (Hawke's Bay, New Zealand)

Aha, en nyzeeländsk cab-merlotblandning. 16 månader på franska ekfat, varav en tredjedel nya. Hawke's Bay ligger på Nordön. När vi sedan ser priset... är det inget annat än ett klipp!


Vin 6 har en mörkare rödbrun färg. Det här ser rätt moget ut! Doften är härlig, med utvecklad, typisk médockaraktär: plommon, nyvässad blyertspenna, asfalt, lagerblad, köttbuljong, någon blommighet och ett inslag av ostaffär som får oss att längta efter en bit mogen brie. Detta är skolboksbordeaux från vänstra stranden, därom är vi fullständigt överens! Smaken är god, mjuksträv och sammetslik, med något uttorkad, mognande fruktighet och lite torrbitter avslutning. Vi är i pauillac, året är 1998. Det här är antingen ett doldisslott eller ett andravin, inte ett av de bättre, men ändå i 300+kronorsklassen.

2004 Christine (Buitenverwachting, Constantia, South Africa)

Skolboksbordeaux my ass! Så går det till när man blir riktigt grundlurad. Vinet har inte någon störande rökighet, vi märkte heller ingen eldighet heller trots 14,5% alkohol. 45%CS, 45%CF, 10%ME. Tre år på franska barriques. Extremt snabb mognad! Gissa om vi sprang och köpte ett par flaskor. Varför inte ge en till farsan - han gillar väl old-school bordeaux?

ps. När vi sippar vinet till en bit "Le Rustique" camembert - och vet vad det är i glaset - känns cab franc-komponenten tydlig med ett behagligt inslag av gräs och grön paprika. Vi hittar också löjligt mycket mintkola i både doft och smak. Och, jo visst är det en smula eldigt, med diskret kryddnejlika/pepparkaka i avslutningen. S: det är för bjussigt och stort för att vara det gissade vinet. Men gott!

Vin 7 har en mörkröd färg med dragning åt brunt. Doften är likaså mörk med tobak, läder, tjära, örter, lite stall, aning volatila drag. Ett animaliskt intryck med frukt av gammal körsbärssaft. Smaken är syrlig och något kärv med tobaksaromer. Greppet i munnen är inte vidare bra, det händer liksom inget särskilt, intrycket är lite anonymt och livlöst. Ungdomen är borta men inget annat har kommit istället. Det ger intrycket av ett vin i utförsbacke - eller i bästa fall en tråkig fas. Mognande syrah?

2005 Vino Nobile di Montepulciano (Poliziano, Montepulciano, Toscana)

Ytterligare ett belägg för att man ska undvika 2005 i Toscana - eller bara en trist flaska?


Vin 8 är medelintensivt rödbrunt med ljusare tegelröd kant. Tydlig rosendoft, nebbiolo. För övrigt återhållsam och lite knuten, ger intryck av att behöva luftas ett tag. Någon sniff senare får vi fattoner av mer traditionellt slag, tjärpastiller, läder och gammal körsbärssaft på mörkare bär. Doften växer efterhand i glaset, mycket lovande! Smaken är slank, torr, sträv och stilig med lite ekbittra tanniner som behöver några år för att gå in i vinet. Bra! Det här har vi koll på, det är Paitins Barbaresco.

2004 Barbaresco Sorí Paitin (Pasquero Elia, Az. Agr. Paitin, Neive, Piemonte)

Jo, vi har handlat och ja, vi väntar några år med att dra korken.


Vin 9 är mycket mörkt med blåtoner och färgrika, viskösa tårar. Vi hittar bittermandel, körsbärskärna, körsbär, blomtoner, vanilj och fint rostade fat med inslag av tjära. Det är en mycket god doft som ger ett italienskt intryck. Smaken är vaniljtonad men tuff, mycket tanninrik med viss bitterhet från ny ek. Det är inte läge att konsumera vinet nu. Vi gissar på en supertoscanare, fast inte sangiovese utan snarare en cabernet/merlotblandning från 2004.

2005 Ridge Santa Cruz Mountains (Ridge Vineyards, Cupertino, California)

Inte första gången Ridge ger ett italienskt intryck! Men cabernet/merlot stämmer ju i alla fall. Ändå en liten besvikelse ikväll på grund av framträdande strävhet och bitterhet. Ingen brist på struktur i alla fall (som i nollfyran). Vinet behöver lagras och blir säkert jättebra med tiden.


Vin 10 är kolmörkt, svartrött med viskösa tårar. Vi får en enormt läcker doft mättad av cassis, tjärpastill, läder, salt och söt lakrits, mandel och rosentoner. Doften har också en lite rökig fetma som för tankarna till Roskildefestivalen. I munnen är vinet rikt cassisfruktigt, mintigt och blommigt. Smaken är verkligt välbalanserad, harmonisk, rik, fräsch och mycket svårspottad. Vad är nu detta för gott? Nya världen utan tvekan. Ridge Zinfandel? Aussie shiraz?

2005 Torbreck The Struie (Torbreck Vintners, Barossa Valley)

En suverän uppvisning! Lite otippat för oss, men här dök det upp en aussie-shiraz som passade fint. Inte syltigt, inte för extraherat och 15,5% märks inte alls. Intressant att prova bredvid Santa Cruz Mountains. Mycket bra med flera plus och utropstecken.


Vin 11 är tätt, mörkt blårött. Doften är örtig med mint, eucalyptus och russin. Frukten tät, åt blåbärs/björnbärshållet. Smaken är (i vår smak) fortfarande alltför rättfram och primärfruktig, med russinton. Late Bottled Vintage.

2003 Graham's Late Bottled Vintage (Porto, Portugal)

Bör lagras om man inte går igång på purung port.

Vin 12 är mörkt rödbrunt i glaset. I den mognande doften framstår en tydligt grusig terroirkänsla och får sällskap av knäckiga toner, plommon, slånbär och russin. Smaken är fin, mjuk, balanserad, harmonisk, varm och behaglig. Härligt god vintage, men ändå utan det där totala lyftet...


1992 Graham's Malvedos Vintage Port

Mer än användbart i jul, till stilton och peppisar.


Vin 13 ser ungefär likadant ut som föregående, mörkt rödbrunt. Förutom likheterna med Malvodos (grus!) finns fler dimensioner i doften: multnande höstlöv, undervegetation, och större komplexitet av läder och apelsinchoklad som går igen i munnen. Smaken är omedelbart snäppet större, men framförallt så växer och växer den till enorma proportioner i den evighetslånga avslutningen. Kraft och elegans. Oj, vad gott!

1983 Graham's Vintage Port

Magnifik vintage att avnjuta som meditation - julefrid och fröjd på flaska. Imponerade mer idag än förra julafton. Finns i beställningssortimentet - det är värt att betala ett par hundra extra för de religiösa övertonerna.