1996 Bruno Paillard Brut Assemblage

I år firar vi nyårsafton med tema Italien. Och ingen regel utan undantag. Redan till brödpinnarna och nötterna gör vi en avstickare till Reims. Italien är underbart - men de godaste bubblorna kommer från champagne. Och dem Bruno Paillard jäste 1996 är i toppklass. Paillard är en extremt kvalitetsorienterad utmanare till de stora massmärkena. Mycket bra för pengarna, och liksom Selosse alltid med degorgeringsdatumet tryckt på flaskan. Minst tre månader bör man vänta, helst längre förstås. Vår flaska degorgerades i oktober så det är inte konstigt om den tycks ung fortfarande. I en glaset fin tät mousse, små bubblor, ljus färg med gyllene reflexer. Intensiv doft dominerad av mörkt bröd som pumpernickel och mjuk pepparkaka, mineral och torkad frukt. Smaken är ovanligt torr, men inte det minsta snipig, istället ett rent under av elegans. Super! Vi passar på medan den unika årgången finns kvar. Nästan lika god som vår andra favorit just nu, Comte Audoin de Dampierre från samma år, som är lite mer mogen.

1996 Bruno Paillard Millésime Brut Assemblage (Bruno Paillard, Reims, Champagne)

Pinot Noir Party

Ikväll är det kalas och Lulles Fågel & Vilt står för majskycklingarna. Helstekta i ugn blir de helt läckra och får sällskap av en calvadosspetsad gräddsås, vinbärsgelé, klyftpotatis och sallad. Busgott!
Vi har bestämt oss för att dricka god pinot noir hela kvällen vilket vi nästan lyckas med. Och så är vi nyfikna på att se hur en välrenommerad "kiwi-pinot", nämligen Tim och Judy Finns legendariska Moutere, står sig i det burgundiska sällskapet. Först ut är Beaune Les Grèves, en mjuk, rund och lättsam start som är god för sig själv. Doften har en del rostade fat och ett animaliskt drag, lite som fårfett. I smaken kommer smörkola och generöst saftig pinotfruktighet med lite veka fruktsyror. Klart tuffare och stadigare i strukturen är Aloxe-Corton, med mörk tät färg och rätt kraftig frukt av mörka bär, med mer matkrävande tanniner och en tydlig dos ny ek. Mycket pinot för pengarna. Båda dessa har vi skrivit om nyligen. Ny för oss är däremot Clos de Fonteny från Bruno Clair. Färgen är ljusare röd, inte så tät. Här finns en återhållen, lite sluten men elegant doft, Anne säger att det doftar stensöta. Smaken är torrare än de två föregående med tranbär och hallon, god slank struktur och fin markerad syra. Traditionell sparsam stil med måttlig fatkaraktär av mest äldre fat. Gott, finstämt och finessigt! Om man lagrar får man troligen belöning för sitt tålamod, när vinet vecklat ut hela sin skönhet om fem år. Bruno Clair gör också ett par prisvärda Marsannay för ungefär halva slanten. Nu har vi kommit fram till osten och provar Neudorf Moutere. På etiketten står 14,5% men det märks inte på något negativt sätt. Vad som däremot märks är att vinet har lite mer av det mesta än fransoserna: ett generöst men ändå smakfullt vin, i fin balans med bra friskhet. Det är verkligen gott och välgjort. Ska vi vara kinkiga så blir det en aning i mesta laget av rökiga och rostade toner från nya fat, som är lite i vägen för själva vinet. Lagring kan möjligtvis mildra det problemet...
Som final vill både vi och osten ha en riktigt kraftpaket. Därför måste vi överge vårt pinottema och dra korken ur en Barbera Gallina från La Spinetta. Vi skrev om den för någon vecka sen och intrycken stämmer. Ett toppenvin till ost att dricka nu eller spara.


2004 Beaune 1er Cru Les Grèves (Domaine Maillard)

2002 Aloxe-Corton (Tollot-Beaut)

2002 Gevrey-Chambertin 1er Cru Clos de Fonteny Monopole (Bruno Clair)

2004 Neudorf Moutere Pinot Noir (Neudorf Vineyards, Nelson, New Zealand)

2003 Langhe Nebbiolo

Ni dricker ju en massa olika viner som ni gillar, men vad gillar ni egentligen allra bäst ? Svårt att svara på, omväxling är ju själva nöjet - men frågan är om inte det här vinet kan sammanfatta våra preferenser på den röda sidan. Nebbiolodruvans doft liknar en fasett som man kan vända på och se nya bilder och vinklar i varje gång. I dag är det grus och stendamm som tar täten. Kan det vara gott ? Ja, det är gott. Sen en pust av rökt korv, tjära, lakrits. Nypon, hallon, rosor är inslag i en doftblandning med en svårdefinierbar komplexitet som bara kan sammanfattas - nebbiolo. Våra vägar ledde rakt in i vinets värld på fyra hjul med Volvo Amason genom Italien för tio år sen, och besöken har blivit fler sen dess. Och fortfarande är det de italienska erfarenheterna som präglar vår smakuppfattning: att den aromatiska kraften i vinet kommer ur syrorna. I det här vinet bär de vitvinslikt friska syrorna fram frukten i vinet, lite som i svenska jordgubbar. Syrorna gör också att eftersmaken ringer kvar länge i munnen. Den tegelröda transparenta uppenbarelsen är vacker att se på. Men fylligheten är rätt måttlig, så vinet är framför allt läskande. Hållbarheten och matvänligheten får man liksom självklart på köpet. Riesling är nebbiolos vita motsvarighet. Sa vi att vinet kostar under hundralappen ?

2003 Nebbiolo Langhe DOC (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

1990 Sugot-Feneuil Special Club

Special Club-flaskorna från Sugot-Fenueil är ett prisvärt sätt att smaka fullmogen Blanc de Blancs från Grand Cru-byn Cramant. Vadå Special Club? Jo, ett antal mindre byproducenter har slutit sig samman och marknadsför utvalda lägen och årgångar i en särskilt formgiven bukig flaska. I Richard Juhlins bibel läser vi att man gör endast 8000 flaskor av just den här, med druvor från 30-åriga stockar som växer i tre fina lägen. Vi har de senaste åren provat årgångarna 1985, 1988, och 1990. 85an var frisk och hade mer att ge, 88an hade tappat stinget och var på väg utför (i alla fall den flaskan) och 90an är mogen nu. I glaset har vinet har en gyllene färg och en nästan trögflytande uppenbarelse. Näsan möter en fantastiskt utvecklad chardonnaydoft med russin, korinter, fikon, hasselnöt och valnötsolja och en del oxiderade sherrytoner, som föranleder både glädje och invändningar runt bordet. Bubblorna är nertonade och mjuka och smaken är rund och stor med förvånansvärt bra syror i behåll och en del grapebitterhet. Den är mycket god att dricka både till och efter maten. Torskrygg i ugn med rieslingvelouté, lättstuvad hel spenat, haricôts verts och bönvinägrett.
Eftersom flaskorna är så slut som bara är möjligt, länkar vi till en underhållande återgivning av två danska champagnefreaks frustrerade möte med vårt svenska nyhetssläpp: Sugot-Feneuil - eller: Jagten på den perfekte flaske.

1990 Sugot-Feneuil Blanc de Blancs Brut Special Club (Robert Sugot, Cramant)

NV Gosset Grande Reserve

Världens äldsta champagnefirma är Gosset. Redan 1584 var de igång i Aÿ och det vore kul att veta hur det smakade då. Ett stilla vin var det i alla fall. Idag ser moussen finfin ut, bubblorna pyttesmå och snabba. Färgen är ljust gul med gröna reflexer. Så får vi en distingerad sval doft dominerad av mineral, ostron och musselkalk, sen grapefrukt och lite smultron. Smaken är mineralisk med betoning på hårda lite kartiga syror mer än mogen frukt, och en lång stram eftersmak. Inte alls något charmtroll, men klart elegant. Alltså en ung, bred, riktigt tuff och egentligen både mat- och lagringskrävande champagne. För att vara en standardchampagne är den extra ambitiös. Vilket sällskap behöver den för att hamna rätt, tro? Efter ett dygn i öppnad flaska är doften klart mer generös och tilltalande. I munnen är det också påtagligt bättre idag. Vi bullar upp anklevermousse med stänk av balsamicoreduktion på julvört. Och nu sitter smaken äntligen på rätt plats, gott! Men de i särklass de godaste bubblorna just nu tycker vi är 1996 Comte Audoin de Dampierre.

NV Gosset Grande Réserve Brut (Gosset, Aÿ)

1980 Smith Woodhouse Vintage Port

På Vastastans Ost var det julrusning och Cropwells supergoda krämiga half blue stilton sålde som smör. Vi äter osten till tjugosexårig vintage port från Smith Woodhouse, ackompanjerad av Kalle Anka och sprakande björkved. Doften har framförallt härliga russin och katrinplommon, en dos kärnig körsbärslikör och mörk choklad. Smaken är söt, rund och harmonisk, tanninerna helt uppmjukade, vinet är perfekt moget nu. Eldig, rätt lång eftersmak. Mmm...en känsla av välbefinnade. Wine Spectator gav vinet 90 poäng och omdömet "tight, hard and closed". Men det skrevs 1989...en hel del har hänt sen dess, inte bara i den här flaskan. Att fin vintage port och utsökt stilton är nödvändigt för julen är etablerat av engelska farbröder och tanter sedan århundraden. Vi är ju lite anglofila till mans, gärna tanter och farbröder också ikväll... bland julklapparna i år: "A Hedonist in the Cellar" (Jay McInerney), "Arthur and George" (Julian Barnes).

1980 Smith Woodhouse Vintage Port (Symington)

2002 Château Poujeaux

Vi smakar på en förvånansvärt bra Poujeaux från ett dåligt år. Vackert rubinröd klar färg. Doften överraskar direkt med snygga klassiga bordeauxdrag: svarta vinbär, ceder, blyertspenna, mineral, lite kryddnejlika och svagt inslag av fikon. Smaken är läckert knastertorr med salt lakrits och fänkål, den återhållna frukten saknar sötma och mittsmaken är lite vattnig men stram, frisk och läskande. Inte särskilt lång eller komplex men verkligen god och välgjord för årgången. Som jämförelse är andravinet, La Salle de Poujeaux, från årgång 2001 betydligt mer fruktigt, därmed mer lämpat att spara ett tag. Men den nästan salta grovsnustorra smaken i 2002 är ändå snäppet ballare och elegantare tycker vi - den känns gammeldags i positiv bemärkelse. Behöver inte lagras, vinner troligen inte på mer än ett par år, för ovanlighets skull. Passar bra till lika traditionella nytrillade köttbullar med calvadosspetsad brunsås, pressgurka, gele, broccoli och kokt potatis.

2002 Château Poujeaux, Moulis Cru Bourgeois (Moulis-en-Médoc, Bordeaux)

2004 Weinbach Pinot Gris Réserve Particulière

Domaine Weinbach är en av de bästa i hela Alsace, belägen i ensamt majestät längs vägen österut strax utanför pittoreska byn Kaysersberg, där vi övernattade för ett par år sen. Gården drivs av systrarna Faller som tagit över efter sin mamma, de har superba lägen i Grand Cru Schlossberg. Vi provade deras andra "druv-viner" på Vinordic - minns både en ambitiös egensinnig sylvaner och en läcker muscat med helt torr smak. En invändning har vi dock: namngivningen av deras viner är ganska förvirrande. Olika cuvéer med familjemedlemmarnas förnamn blandas med Grand Cru-namnet på ett mystiskt sätt. Och så pryds alla deras flaskor av etiketten Clos des Capucins, vingården som omgärdar själva byggnaden, trots att den bara omfattar fem hektar. Varumärkesbyggande istället för vingårdsbeteckning ? Nåja...med hög status följer också höga priser - så vi hugger glatt när deras hyfsat prissatta Pinot Gris släpps. Det här vinet är det inga problem att gilla: doft av honung, torkad aprikos, citrusfrukt och annat gott som får oss att ta fram Le Nez du Vin och nosa på miniflaskorna med doftextrakt. Smaken är packad med liknande fruktighet, en del sötma och en snyggt balanserad alkoholvärme i slutet (14%). Vi dricker den till tortellini på karljohansvamp och parmesan, provar också med comtéost och Skärvångens Linus, en rödkittost av havartityp från Jämtland. Gott alltihop. Perfekta matchningar gissar vi kan vara (med goda minnen från Alsace) honungsmelon med lufttorkad skinka, eller foie gras.

2004 Pinot Gris Réserve Particulière (Domaine Weinbach)

2004 Olivier Leflaive Bourgogne Cuvée Margot

Olivier Leflaives standardcuvée är ett schysst val när man vill ha en lätt och läskande pinot noir med tydlig druvkaraktär. Doften är fint kryddig med ren och god doft av vildhallon och jordgubb utan större djup, men utvecklas fint i glaset. Smaken har bra örtighet, visst är den lätt och lite tunn - men korrekt gjord, har goda syror och den saftiga pinotsmaken sitter på plats. Krydda och syra ger ett trevligt sting till eftersmaken. God till lättare mat som kyckling, kokt ljust kött, ost - eller på egen hand. Bra pris.

2004 Bourgogne Cuvée Margot (Olivier Leflaive)

2003 Brancaia Chianti Classico

La Brancaia är en vinegendom i Chianti Classico, som ägs av den schweiziska familjen Widmer. Vingårdarna som ger druvorna till detta vin ligger i Castellina in Chianti. Vinmakare är unga Barbara Konenberg-Widmer. Konsulterande oenolog är, liksom hos favoriterna Fonterutoli och Ricasoli, toscanamästaren Carlo Ferrini. Druvorna är 95% sangiovese och 5% merlot. Vinet lagrades 16 månader på nya och ettåriga ekfat. Brancaia bjuder på en doft i typisk nytoscansk stil: gott om rostade ekfat, aningen stall, mogna körsbär och mörk choklad. Smaken är rund och fyllig, med ektanniner och sura körsbär, syrorna lite avrundade från det varma året. Stilen känns bekant från 2003 Castello di Brolio, Ricasolis flaggskeppsvin vin från samma årgång, som har ännu mer att ge. Brancaia är ett riktigt gott vin! Pizza nel forno a legna.

2003 Brancaia Chianti Classico DOCG (Podere La Brancaia, Radda in Chianti)

2004 Brully Côte de Nuits-Villages

Som vi konstaterade för en månad sen har den här bourgognen en märklig, inte helt angenäm doft: brandrök, tobak, inslag av bensin och allmänt omoget gröna drag som av paprika. Smaken fortsätter i samma stil. Syrorna är inte på rätta stället, alltså som fokus mitt i frukten. Istället sitter de lite utanpå vinet, eftersom smaken är lite fattig och vattnig i mitten, och dessutom finns drag av vinägersyra. Inte så kul på egen hand. Men till maten är vinet helt funktionellt, ok och i rätt viktklass. Pot au feu på lammlägg, dijonsenap, i sällskap av en bönvinägrett. Nu ska vi inte dricka mer av det här vinet.

2004 Côte de Nuits-Villages (Matthieu Brully)

1999 Masi Mazzano Amarone

Amarone som trendföreteelse passerade väl zenit för några år sen, och fick - påhejat av allt från Nobelfesten till Bengt Frithiofssons solar - sin givna plats som det populäraste vinvalet när det ska bjudas fint. Mest pang och procent per krona, som en festligare motsvarighet till primitivo och lådviner från nya världen.

Vi dricker sällan amarone, eftersom varken restsocker eller hög alkohol hör till våra preferenser. Det vi letar efter handlar snarare om elegans och komplexitet före kraft. Men inför Masis Serego Alighieri har vi kapitulerat, och av vingårdsvinet Mazzano har vi lagt undan 95or och 99or. Generellt är det synd att dricka sin amarone innan den blivit minst tio år gammal, men... vi är nyfikna.

För att matcha det ser vi Nicke Nyfiken på dvd, och laddar upp med ett batteri av hårda ostar: pecorino toscano, parmigiano reggiano, manchego extra och 24 månaders ekologisk comté från pålitliga Vasastans Ost.

Och till ostbrickan kommer vinet till sin absoluta rätt, kombinationen är busbra. Doften är fortfarande ganska nertonad, och domineras förstås av russin - vad annars! Dessutom avrundade toner av körsbär i likör, och choklad med örtiga och kryddiga inslag. Smaken är rund och russinmjuk, inte för söt. Kraftfull men samtidigt elegant för att vara amarone. Mjuka tanniner och relativt låga syror. Alla sexton procenten är förvånansvärt väl infattade i fruktigheten, och märks mest i den goda och lite eldiga eftersmaken. Samt genom en portvinslik känsla av välbefinnande. Mer komplexa mognadsupplevelser får vi förhoppningsvis om sådär fem-tio år.

1999 Mazzano Amarone della Valpolicella Classico (Masi)

2002 Riesling Vorbourg

Vi är alltid på jakt efter god riesling. Nyss släpptes denna 02a. Årgången var riktigt bra i Alsace, och ofta har utvecklingen hunnit fram till de mognadstoner som vi letar efter. Doften är mycket god och bjuder på ljuvligt bred petroleum, bivax och honung. Dessutom inslag av aprikos, valnöt och mint. Smaken präglas av lite avrundade men ståliga syror och har en fin grapebitterhet. Eftersmaken är inte särskilt lång eller klingande. Det är en jättegod matriesling, precis vår sort, men det är ingen stor Grand Cru och framtiden finns framförallt nu. Priset är toppenbra, vi tackar och kommer att dricka vinet flera gånger under de närmaste åren. Fortfarande finns det hyfsade kvantiteter. Till frästa scampi i hummergräddsås på spaghetti.

2002 Riesling Grand Cru Vorbourg (Dopff & Irion, Riquewihr, Alsace)

2001 Rotari Rosé

Laxrosa vardagslyx...Mezzacorona från Trentino smäller till med en billig och god skumpaersättning, en försäljningshit. I glaset en kopparnyans som är fin att titta igenom medan vi pyntar granen (julen är ju allra bäst innan..). Doften är lite brödig och tydligt präglad av söta smultron och allmänt lättsam vinbärig pinot noir-frukt, med en del associationer till champagne. Bubblorna är lite vassa i munnen så varför inte låta vinet ta vägen om en karaff? Smaken är en smula jordig med en godisartad sötma som ringer kvar i eftersmaken. För under hundralappen är det nog ändå rätt svårslaget. Mezzacorona är verkligt skickliga att tillverka vin i lägre prisklasser. Den här har mer utpräglad karaktär än den vita Rotari Brut. Båda är goda och tjänar med säkerhet på att lagras - men vem gör det?

2001 Rotari Rosé (Mezzacorona)

2003 Ode d'Aydie Madiran

Ett riktigt rödtjut från madiran i sydvästra frankrike till rustikare mat på måndagskvällen. Färgen är tätt blåröd. Första intrycket är bra, vinet doftar gott och mycket: fat, plommonfruktighet och örter. Smaken är likaså fyllig, strama tanniner gömmer alkoholen, men tyvärr...något viktigt fattas: fruktsyror. Vinet saknar spets och friskhet och blir till slut inte så kul alls. Kyler man vinet lite så blir det mindre märkbart. Men en gång räcker för oss. Vill man resa till Gascogne i 80-kronorsklassen rekommenderar vi istället Alain Brumonts Tannat-Merlot.

2003 Odé d'Aydie (Fréderic Laplace,Château d'Aydie, Madiran)

2001 Château Ferrand

Det här pomerolvinet släpptes i måndags och går fortfarande att få tag på. Kanske en vecka till, men knappast två. Vinet i glaset är påfallande vackert, transparent rubinrött med tegelröda kanter. Lockande... Upp ur glaset kommer mogna stalltoner, läder, anndra animaliska toner av järn och kött, lite gräs, saftiga hallon, plommon, nypon, lite piptobak av märket Old Holborn och allmänt läcker karaktär av förfall och multnad. En komplex och rent förförisk doft, snålvattnet rinner till...smaken är snyggt kruttorr, läskande, ganska slank och lätt i mitten men med lång och bra, lite torrsträv eftersmak, aningen eldig. Ett stiligt och moget merlotvin till rimligt pris. Vi kollar hur vinet ackompanjerar älggryta lagad som boeuf bourgignon, couscous med rostad paprika, zucchini och russin. Och det visar sig vara en lysande kombination. Det här är ett riktigt gott matvin som vi ska köpa mer av!

2001 Château Ferrand (Pomerol)

1999 Drouhin Chambolle-Musigny

Bourgogne är notoriskt svårt och chansartat. En bra årgång från en renommerad producent är ingen garanti för en stor upplevelse. Här finner vi en hemlig, lite knuten, inte alls stor men god doft med en del mognad och ett starkt drag av julmust, för övrigt rätt så vanligt i mogna toscanare. Smaken är också rätt god, men lätt och har lite snipiga syror. Vi måste vara tråkiga och säga att prislappen är större än intrycken, i motsats till de två senast smakade från Tollot-Beaut. Dessutom var Drouhins 1999 Volnay-Chevret klart bättre. Ändå fick vinet bästa tänkbara draghjälp av lammstek i sin skysås, gratinerad broccoli och blomkål, därtill haricots verts.

1999 Chambolle-Musigny Premier Cru (Joseph Drouhin)

1996 Mailly Grand Cru La Terre

Vi fortsätter att smaka på nysläppen från i måndags. Mailly har en riktigt bra doft: i början frisk jäst och citrus som snart breddar ut sig till härliga röda äpplen. Efter mer kontakt med luften och stigande temperatur kommer också valnöt. Mycket läckert och aptitretande. Smaken är tuffare med fortfarande lite hårda syror och grapebitterhet som antyder att här finns en stor framtid om man lägger undan någon flaska. Redan gott, men vill man ha maximal utdelning just nu är 96an från Comte Audoin de Dampierre oslagbart. PS. Efter tre timmars luftning är vinet ännu läckrare, doftar som halva julafton och smakar mjukare, vilket bara bekräftar våra lagringsteorier. För den som just nu letar julklappar: uppseendeväckande presentförpackning med ambitiös trycksak ingår i köpet...

1996 Mailly Grand Cru La Terre (Champagne)

1995 Duval-Leroy Brut

I måndags släpptes denna söta lilla halvflaska, där man kan smaka mogen årgångsskumpa i fiffigt vardagsformat. Doften är färdigutvecklad med oxiderade sherrytoner som vi inte är helt överens om hur mycket vi gillar, nötig med betoning på valnötsolja, och dessutom finner vi blodgrape, korinter och russin. De mogna inslagen för tankarna till Launois goda standardcuvée. Smaken är tyvärr lite platt och uddlös, syrorna börjar svikta och mittsmaken är inte så koncentrerad, men domineras av grape. Som synes är doftupplevelsen klart bättre än smaken. Lite kul ändå, plus i kanten för mognaden, men Launois är både billigare och bättre.

1995 Duval-Leroy Brut (Champagne)

2004 Gallina Barbera d'Alba

Jaa! Här har Fratelli Rivetti hittat en beundransvärd balans. Doften är mer lågmäld, nyanserad med toner av hallon, mogna körsbär och smörkola, ja faktiskt en smula som en elegant fruktig whisky. Smaken är fokuserad, jättegod utan överdrivet eldiga drag. Ändå samma höga alkoholhalt (14,5%). Allting är fint ihopknutet, med tät textur som lovar gott för kortare lagring. Vi gillar det här vinet mycket, som mer är i stil med Barbaresco Vigneto Starderi från samma producent. Osten passar ruskigt bra till, manchego extra. Vi tror alltså egentligen mer på ost än mat till de här vinerna. Satisfying and hedonistic är amerikanska adjektiv som passar. La Spinetta är ändå barberans trollkarlar. Första leveransen Gallina såldes slut på en enda dag. Men nu går den tydligen att beställa igen. Super-duper gott !

2004 Gallina Barbera d'Alba (La Spinetta, Castgnole Lanze, Piemonte)

2004 Bionzo Barbera d'Asti

VÄLDIGT spännande! Vi provar årets släpp av barberaviner från La Spinetta. Först ut: Bionzo. Doften kommer med bittermandel, sursöta körsbär i likör, tät cassis, julkryddor, starkvinstoner, till och med calvados, men snyggt infattade ekfat. Den direkta smaken har tät söt struktur, klart eldig, med kryddnejlika och andra glögginslag. I eftersmaken blodapelsin och blodgrape. Halvvägs till starkvin (14,5%) med en hel del sötma. Kvällens Pollo alla Diavola har inslag av spansk peppar. Inte helt lyckat, eldigheten förstärks, men till ost funkar det klart bättre. Helhetsintrycket är ändå lite väl kletigt "nya världen"-stuk, vi är inte helt sålda...

2004 Bionzo Barbera d'Asti (La Spinetta, Castagnole Lanze, Piemonte)

2000 Marquise de la Tourette

Den här Hermitagen från Delas släpptes i går, ungefär lika prissänkt både här och i Danmark. Tidigare kostade den 386 kr - nu 228! Första doften bjuder på grillat, sen en skrattretande tydlig doft av danska Ga-Jol tjärpastiller (eller kanske finska, där finns det fler såna) och lite kemiska inslag, som skokräm. Här finns också lakritsrot , tändstickor mot plån och knallpulver...tjäran vetter dessutom mot tobak och rökt korv. Den inbäddade syrahfrukten spänner över hallon, nertonade björnbär, plommon och fikon. Som helhet är det en riktig doftsensation! Smaken är nästan fri från sötma (läckert), är lite uttorkad med nertonad frukt, istället får vi Bassetts saltlakrits. Mittsmaken är en smula vattnig men längden är bra och avslutningen kryddig och örtbitter (salvia). Smaken är inte riktigt lika bra som doften - men vinet är påfallande moget. Så gott före mat och lika fin till mat. Långkokt lammbog med grönsaker.

2000 Hermitage Marquise de la Tourette (Delas)

2002 Aloxe-Corton Tollot-Beaut

Vi provar ännu en bourgogne 02a från Tollot-Beaut i Chorey-les-Beaune. Doften är läcker, nästan insmickrande: djup hallonfrukt med inslag av björnbär, smörkola, karamell och lakrits från rostade fat. Smaken är bred och köttig, i en ännu rundare och fylligare men mindre lagringskrävande stil än Savigny-Champs-Chevrey. Syrorna är bra men balanserade, intensiteten och helhetsintrycket är lite mjukare, med en rejäl fatkaraktär. Mycket njutbart och väl värt sitt pris. Inte dumt alls till tryffelbrie. Dessutom är vinet verkligen gott på egen hand.

ps. från ett annat tillfälle: Eftersmaken är faktiskt ändå hårt åtknuten och lagring tillråds.

2002 Aloxe-Corton (Tollot-Beaut)

1999 Drouhin Volnay-Chevret Premier Cru

Långkoket har stått på i två och en halv timme och lammbogen faller självmant av sina unga ben. Köttet har puttrat i merparten av Rémi Jobards ogina, gröna och snipiga, dessutom dyra bourgogne blanc - och hönsbuljong, vitlök, örter, persilja med mera. Därtill puré på persiljerot och bönvinägrett. Lite dijonsenap bredvid. Nu är stunden kommen att prova en Côte-de-Beaune från Drouhins hyllade 1999 - frågan är om den är färdig att dricka än? Dofterna är diskreta. Först kommer ur glaset en animalisk puff med lite fårfett, en aning rök, sen blandade dofter från ost- och charkbutiken. Lakrits från rostade fat, hallon, jordgubbar och en blommig doft som av violer. Efterhand lite steniga och järniga mineraltoner. Smaken har hög syra, koncentrerad och matkrävande struktur. Den största kicken är eftersmaken, som är intensiv och lång med goda hallon. Vinet bjuder inte på mognadstoner av höstskog än, men funkar fint till kvällens mat. För att få en ännu större upplevelse kan det vara idé att spara vinet ytterligare fem år.

1999 Volnay-Chevret Premier Cru (Joseph Drouhin, Beaune, Bourgogne)

1992 Niersteiner Pettenthal

Gammal riesling från Rheinhessen! Redan färgen när vi häller upp i karaffen liknar nästan tokajer, och det fortsätter på samma vis i näsan. Här finns en hel cykelkällare där någon glömt lådvis med röda äpplen som börjar bli rätt ankomna. En hel del goda oxiderade honungstoner (som tokajer eller sherry) och sen massor av torkad eller inlagd tropisk frukt. En liten chock blir det när vi möter en smak lika snäll, honungslen och fyllig som förra årets finaste äppelsaft. Syrorna har nästan helt lagt sig, alkoholen är typiskt låg (7,5%) men aromerna är många, långa och mogna. Priset är sensationellt lågt med tanke på att någon lagrat vinet i 14 år åt oss. Ofta släpps faktiskt mogen tysk riesling till uppseendeväckande vrakpriser. Vi har en flaska kvar, den ska vi prova till anklever. Idag var tryffelbrie gott som tilltugg även om munsterost kanske hade varit bäst. Gott också två dagar senare som aperitif.

1992 Niersteiner Pettenthal Riesling Auslese, Rheinhessen (Dr. Rheinhard Muth)