Slovakien som vinland

En vän till en vän försåg oss häromdagen med ett antal utvalda buteljer från sitt hemland Slovakien. Självklart fanns en förhoppning om att skapa intresse för landets viner och på sikt öppna upp möjligheter för handelsutbyte. För oss kändes det mest lockande att lära nytt. Om vi eventuellt skulle tända på några av vinerna kunde det ju vara värt att skriva om. Och det gjorde vi.

Trots träget trebetygspluggande för några år sedan - med Jancis Robinsons bibel som prioriterad godnattläsning - är våra kunskaper om Slovakien i allmänhet och som vinland i synnerhet generande ytliga. Det finns nämligen inte särskilt mycket att läsa. Hugh Johnsons vinatlas rakar av landet och dess granne Tjeckien på ett par halvspalter och en karta. Bäst att ge sig ut på nätet och skaffa sig vettig grund att stå på.

Geografiskt sett gränsar Slovakiens sex vindistrikt till Österrike och Ungern. Största delen av produktionen kommer från huvudstaden Bratislavas närområde, som  ligger mittemellan Donau och Små Karpaternas utlöpare. Härifrån är det bara fem-tio mil till Wien och det österrikiska vinlandet. Resten av vinet växer utmed Ungerns norra gräns ända bort till Tokaj.

Slovakiens historia som vinland är minst lika lång som i andra klassiska europeiska vinländer. Arkeologiska fynd har visat att vinrankan nyttjades av kelterna redan för 2700 år sedan, men som så ofta var det de romerska legionärerna som först planterade landet i större skala. Hit upp gick det bra att odla, och vin var som bekant en absolut nödvändighet för den romerska armén. Alltså stannade man här och tågade inte vidare norrut.

Vid mitten av 1200-talet skövlades landet grundligen av de mongoliska tatarerna, men vinodlingen togs snart upp igen av bosättare från Tyskland, Ungern och Italien. Floden Donau - som rann genom habsburgarnas tysk- och ungersktalande huvudstad Pressburg och som fortfarande rinner genom dagens slovakiska Bratislava - var den perfekta transportvägen för att kunna sälja vinet.

Men - liksom för andra nationer ur det forna östblocket startade tideräkningen för det man kan kalla nutida kvalitetsvin först när järnridån demonterades 1989. Flera av de producenter som idag hör till de ledande kom igång runt 1990. Ett bra exempel är Ostrožovič, åtminstone lokalt världsberömda för sina söta Aszù-viner på klassiska ungerska druvsorter från den slovakiska sidan av Tokaj.

När det gäller bordsvin arbetar Slovakien i en tradition som enklast kan beskrivas som germansk. Ett flertal välkända tyskspråkiga druvsorter gör sig bemärkta, som riesling (rizling rýnsky) och grüner veltliner (veltinske zelené), gewürztraminer, blauburgunder och blaufränkisch. Något annat som utmärker den slovakiska vinnäringen är ett antal inhemska korsningar som ofta, men inte alltid, utgår från germanska sorter.

Här var det idel nya bekantskaper: andré (blaufränkisch x sankt laurent), alibernet (cabernet sauvignon x alicante bouschet) och dunaj (muscat bouschet x oporto x sankt laurent) som alla tre är blå.
Bland de gröna hör devín (gewürztraminer x malvasia), pálava (gewürztraminer x müller-thurgau) och muškat moravský (muscat ottonel x prachttraube) till de mer vanligt förekommande. Slovakerna verkar vara väldigt stolta över sina hemsnickrade korsningar.

Det är säkert smart att ha något alldeles eget att bjuda turisterna på, men några exportsuccéer lär de inte ha blivit ännu i alla fall. Mest kända ute i världen är med all säkerhet Egon Müllers rieslingviner från Château Béla strax norr om Budapest. I en kommande post ska vi titta närmare på några överraskande bra flaskor från familjeproducenten Karpatská Perla i närheten av Bratislava. Det är förresten deras alibernetdruvor som syns på bilden.

2010 Bret Brothers Pouilly-Fuissé Climat "La Roche"

Maconnais kan i lyckliga stunder leverera fantastisk chardonnay. Det räcker med att kika på marken i de bättre appellationerna för att förstå varför. Jorden är stinn av kalksten och marina fossiler. Backarna nedanför de två dramatiska klippformationerna i Solutré och Vergisson hör till områdets riktiga pärlor.

De tre unga bröderna Bret kompletterar egna vinmarker i Pouilly-Vinzelles - under namnet Domaine La Soufrandière - med inköpt frukt från gamla stockar i närområdet. Etiketten Bret Brothers är alltså ett slags mikro-négociant som har viss koll på vingården, plockar druvorna själva och sköter såväl vinifiering som uppfostran.
I vårt tycke är "La Roche" (de Vergisson) deras bästa vin.

Doften i 2010 Bret Brothers Pouilly-Fuissé Climat "La Roche" står som en frisk bris ur glaset. Här finns mint, kalksten och zestade skal av mogna syditalienska citroner. Någon bergamotte-citron har nog fått hänga med också, och en dutt lemoncurd. En god svart lakritssälta möter de intensivt ljusgula stråken. De använda ekfaten och dess diskreta vaniljtoner är perfekt integrerade och fungerar om en elegant understämma.

I munnen handlar det i stort sett om koncentrerad druvmogen frukt, krispig syra och svalkande sten. Strukturen finns för en längre framtid, det är bra tryck och längd på smaken men ingen upplevd alkoholvärme (som vissa årgångar kan ge i området). Ingen pålagd fatrostning heller. Suverän renhet i uttrycket - supergott att dricka både nu och senare.
Den här gången till en fransk svartkyckling.

Precis så här vill vi väldigt gärna ha våra chardonnayer. Det var onödigt att dra en parallell till Côte de Beaune häromveckan. Maconnais kan stå på egna ben, och det här är Maconnais som bäst.


TM Kvalitetsviner via BS, 299 kr.

Mer om Bret Brothers här.

Gammelrioja: Viña Pomal

Häromdagen var det en vän som undrade om vi hade några "guilty pleasures" när det kommer till vin (som att i smyg sörpla monster-shirazer rätt ur flaskan till dillchipsen). Knepig fråga. Man ska väl egentligen inte skämmas alls, men kanske kan vi locka fram ett par små rodnande skamkänslor vid tanken på de supertuscans i källaren som idag är ekskadade och onödiga. Guilty absolut, men knappast pleasures.

Något vi nästan aldrig skriver om, och alltför sällan dricker, är gammel-rioja. Stilen har häcklats under rätt många år nu med nedgörande beskrivningar som "mumifierad" och "balsamerad".
Hohoho liksom, kräftspad och vanilj! Innan dess var det en av svenskarnas mest populära vinstilar, så fallet blev rätt hårt. Men varje gång vi träffar på en god fullmogen rioja infinner sig samma slags rörelse och glädje som med andra vackert åldrade klassiska viner.

I början av november ska vi bränna av en provning med röd rioja från 1970, en av de bästa årgångarna i modern tid. Viña Tondonia Gran Reserva från ärketraditionella López de Heredia ligger bra till för att bli kvällens oförglömliga upplevelse, och kostade tre gånger mer än något av de andra sex. Ett vin som inte var särskilt dyrt att köpa in men har gott rykte bland rioja-vänner är Bodegas Bilbainas Viña Pomal. Igår hade vi tillfälle att testa tre halvgamla årgångar.

1994 Viña Pomal Reserva är kristallklart efter åratal på fat, flertalet omdragningar, och lång tid på flaska. I glaset får vi en ljust brunröd nyans med tegelkant. Nosen är vackert rödbärig åt rönnbärshållet, med en mångfald eteriska doftintryck som torkade örter, ceder, ljus tobak, läder, pata negra, buljongextrakt och rostigt järn. I munnen silkeslent, slankt och syrligt med nedsmälta tanniner som bara lämnar ett fint kakaopulver kvar. Syran drar åt rabarberhållet (oxalsyra) och i eftersmaken minglar mint och vanilj. Lättfotat vin trots stor årgång, balansen påminner om en sirligt åldrad bourgogne. Dricks fint nu efter varsam luftning.

1991 Viña Pomal Reserva är aningen mörkare i färgen och beter sig faktiskt mer ungdomligt i både doft och smak. Här finns medicinala örter, torkade snittblommor och rostigt järn över en hyfsat tät och frisk klassisk frukt med toner av cassis, tranbär och rönnbär. Smaken är silkeslen och harmonisk med fortfarande rätt spänstig frukt och levande tanninstruktur. Bästa vinet i trion. Riktigt läckert att dricka nu och många år till.

1981 Viña Pomal Gran Reserva har fått ännu varmare färgnyanser, lånade av solnedgången. Doften är om möjligt ännu mer komplex och adderar toner av inlagd frukt, geléer och marmelader gjorda på apelsiner, vinbär, tranbär och rönnbär. Ceder, örter, tobak, lite brett. En aning av fin vinäger finns där också, samt klassiska dillfrön och senapsfrön. Därtill basarkryddor och sällsamt pinot-lika toner.
I munnen ett torrt, slankt, syrligt/surt vin, fortfarande med visst grepp i tanninerna. Texturen är silkigt len och lite viskös. God längd på fruktaromer och syror, med visst stöd av det lilla vinägersticket.
Den här gamlingen är relativt pigg, från ett hyfsat men inte stort år.

300 flaskor 1994 Reserva släpps tillfälligt på SB 2/10, 159 spänn.
Ett hejdundrande klipp för den som uppskattar moget.

Philipson & Söderberg arrangerade och bjöd in.

2007 Mas des Chimères Terrasses du Larzac

Det kan inte vara någon enkel uppgift att bli nedskickad i glasen inom kort efter en kick som den i föregående post. Men den flaska som förmår leverera drickglädje och njutning på närmast samma nivå har faktiskt gjort sig förtjänt av en alldeles egen hyllning.

Precis lika självklart som Domaine du Pégau lyckas sammanfatta vad Châteauneuf-du-Pape handlar om, så kramar Guilhem Dardé och hans Mas des Chimères fram det essentiella uttrycket från de vildare avkrokarna i vidsträckta Coteaux du Languedoc. I det här fallet från Terrasses du Larzac - kanske den vassaste av underappellationerna.

De fem ledande sudiste-druvorna - cinsault,  carignan, grenache, syrah och mourvèdre - har tilldelats lika stora roller att spela i den här ensemble-föreställningen. Med tanke på sorternas olika inneboende egenheter ser det ut som ett klokt beslut, av flera skäl. Mästerstycket är att få ihop alla delarna till en sömlös helhet.

Nere i Languedoc hör man ofta åsikten att syrah getts alltför stort odlingsutrymme. Vinerna kan bli tungfotade och trögdruckna, särskilt om de vuxit i varma söderlägen och uppfostrats i småfrallor. Trion med spanska anor uppför sig klart mer avslappnat i området. Cinsault är ju infödd här och bidrar med syra, frukt och aromatik.

2007 Mas des Chimères Terrasses du Larzac öppnar för fullt spjäll, rakt ur flaskan. Näsan är fortfarande förunderligt frisk för ett sex år gammalt vin. I täten märks mängder av mosade mörka skogsbär och ett par röda trädgårdsbär, och inom kort har de hela den sydfranska garrigue-floran i hasorna. Lila blomsterkvastar far genom luften och landar i ett skönt mörker av lakrits och läder, jord, järn och kött. Alltmedan en dov funk kittlar våra inre djur.

I munnen tjusas vi direkt av de salivdrivande syrorna och det kompletta spektrat av fullmogen frukt. Det här är ju vansinnigt gott! utropar S. Tanninmattan är rena rama plyschsexet, men så dundrar landskapet och markpatrullen in och styr upp saken med bestämda drag av vilda örter, rost, jord, lakritssälta och mineralisk läskpapperstorka. Koncentrationen är på pricken och fräschören försakas inte för en endaste sekund. Det hinner dessutom gå rätt många innan klunkarna klingar ut.

Vilken kick, igen! Här har druvorna uppenbarligen vuxit på rätt ställe och plockats vid exakt rätt tidpunkt. Den självklara helheten beror förmodligen också på att de flesta rankor är bortåt hundra år gamla. 

Då kommer koncentrationen som av sig själv och terroiren går utanpå druvkaraktären. En förutsättning för att alltihop ska funka är givetvis den giftfria odlingen, de naturliga jäststammarna och de neutrala faten. 

Idag är vinet fortfarande en ungdom, och det kommer utvecklas positivt i åtminstone tio år till. Nu talar vi av erfarenhet, eftersom vi druckit versioner från slutet av 90-talet som fortfarande är i prima skick.

Apropå bloggdarlings. All kärlek och respekt till Mas des Chimères.

185 kr, Vinik via SB våren 2010.

2010 Domaine du Pégau Cuvée Reservée

Ständigt dessa otrogna smaklökar! De är de enda vi har att hålla oss till, och samtidigt är de i kontinuerlig rörelse. Sådant som attraherade för några år sedan kan i värsta fall kännas ganska omotiverat att sätta i sig idag. Inte konstigt att man blir försiktig med vad man lägger undan. Det som ser ut att hålla i längden är 1) klassiska uttryck och 2) mesta möjliga ursprungskänsla. Ett klockrent exempel på de egenskaperna är Domaine du Pégau i Châteauneuf-du-Pape.

I bästa fall kan ju vin förmedla ett slags panoramaupplevelse av landskapet det kommer från, med alla dofterna från marken och växtligheten som vinden bär med sig. Sådana uttryck hänger givetvis ihop med gamla stockar i prima lägen, men också att man låter bli kemikalier och inte skördar övermoget, vinifierar traditionellt med stjälkarna kvar, jäser spontant och väljer stora liggare framför små ekfat. Har man dessutom lite brettanomyces-svampar i källaren, skippar filtrering och tar det piano med svavlet så är väl bilden av Pégau ganska komplett.

Efter ett par timmar i karaff står nosen i 2010 Cuvée Reservée på vid gavel. Här var det packat med intryck, osedvanligt komplexa för ett såpass ungt vin (men typiskt för viner med måttliga nivåer av brett). Noterna nästan ramlar över oss - vi kan bocka av ordentliga kvastar med garrigue-örter och ett jäsande mos av mörka surkörsbär, hallon och cassis. Vidare lakrits och stensöta, höga pinjer och svart te, ceder och tobak, rått kött, järn och stenar, syren och lavendel. Höjd och djup, koncentration och definition. Det mesta man kan önska finns där.

I munnen är det klarheten vi direkt tänker på. Den årgångstypiskt friska men ändå fullmogna syran får koncentrationen av smaker att formligen skina. "Ljust" säger S - men nog är frukten mörk, det är snarare övertonerna som känns ljusa. Dessutom serveras harmoniskt tätvävda  tanniner, ett litet mått upplevd sötma, en sammansatt och varierad kryddlåda, men egentligen ingen upplevd värme att tala om. Behagliga mineralsalter och en gnutta läskpapper torkar upp i den långa och fortfarande lite fruktsöta efterklangen. Och hela paketet sitter ihop på ett klassiskt och självklart sätt.

Visst är Pégaus tia en rejäl munfull - inte helt olikt vad Didier Barral lyckades åstadkomma i samma årgång. Det finns en diskret natur-vibbe även här, någonting åt rödäppel- och syrenhållet, men framförallt den där härliga panoramakänslan vi hoppades på, samt en knäckande fin balans, harmoni och drickbarhet redan idag. Till lördagskvällens entrecôter spelar vinet mot öppet mål, och det kommer att bli ännu godare när den lilla fruktsötman integreras fullt ut.

Lite om framtidsutsikterna finns att läsa här, här och här. Nollnian drack vi här. Nollåttan här. Nollsjuan testades bland annat här och här. Nollsexan dracks här.

Roagna: 2005 & 2006 Langhe Rosso

Det blåser nya friska vindar idag, därom råder ingen tvekan. Kultiga bloggälsklingarna Roagna toppar dryckeslistan hos landets största morgontidning och nebbiolo tradizionale har plötsligt blivit nödvändig "basvara" för den svenska befolkningen. Det är nog dags att aktivera beställningsknapparna innan alla andra gör det.

Liksom av en händelse stod det två olika årgångar av Luca Roagnas Langhe Rosso på vårt bord igår kväll. Vi hade lagat mat som gav en första känning av höst: massvis med smörstekta kantareller och älgskav i en gräddig sås med dijonsenap. I det sammanhanget borde vinerna känna sig som barn i kuddrummet.

På egen hand, utan medtävlare, är 2005 Roagna Langhe Rosso riktigt skön. Färgen är relativt ljus med dragningar åt tegel.
En lätt stalldoft vädrar ut inom några minuter och lämnar fältet fritt för komplext utvecklade aromer av läder, multnande skogsgolv, tjära, menthol, torkade rosenblad och torkade surkörsbär. En helklassisk historia som kan få vem som helst att längta till Piemonte.

I munnen en ganska slank och transparent upplevelse med hygglig syra. Själva frukten är väl knappast den tätaste man skådat men aromatiskt sett väldigt öppen och fin. I gengäld för den antydda glesheten får man en vackert frilagd struktur av sten och greppiga druvtanniner i behagligt avpassad mängd. Här finns balans, harmoni, lagom långt gången utveckling och ett klockrent traditionellt uttryck.

Det är i nästa glas vi inser att det kan bli ännu bättre. Visst ser 2006 Roagna Langhe Rosso tätare ut, och visst kommer även doften med djupare nyanser, men når på samma gång en högre höjd. Här serveras mandelkubbar, tjärat tågvirke och gammalt läder, myntaolja och friska rosor. Men framförallt är frukten mörkare, tätare och friskare. Allt som allt: en föredömligt klassisk nebbiolonäsa som undviker att sniffa alltför djupt i målarpytsarna.

Nollsexan är ett betydligt yngre vin - långt yngre än bara ett års skillnad kan få en att tro. Strukturen är större och tuffare, men balanseras av en betydligt tätare och mer koncentrerad frukt, som fortfarande är lite knuten. Och som det brukar vara i riktigt lovande viner öppnar smaken upp på ett exemplariskt sätt efter en stund i karaff. Då är det också en alldeles strålande upplevelse - fullt jämförbar med långt dyrare barolo och barbaresco, såväl när det gäller stilistiskt uttryck som absolut kvalitet, och givetvis lagringsduglighet. Utan tvekan den bästa version vi hittills druckit av Roagnas rosso.

Bristly via BS, 199 kr och 209 kr
Atomwine, 149 dkk och 159 dkk

Mer om Luca Roagna här.

Träffa Vinet med Vin & Natur

Under devisen "Träffa Vinet" bjöd Vinik och Vin & Natur in till en gemensam uppvisning av höstkollektionen 2013, i första hand riktad till restaurangfolk. Rustika tuggbarheter monterades ihop av "den franske kocken" Petter Nilsson.

Ett växthus med vinrankor uppbundna i pergola där de dignande gröna druvklasarna väntar på att få byta färg till rött - se där den perfekta omgivningen att bekanta sig med ett hundratal viner. Så många fanns det nämligen att prova, säkert fyrtio från Vinik och ungefär sextio från Vin & Natur.

Tur att adressen står på baksidesetiketten.

För den som lärt sig att begripa vin genom kategoriska uppdelningar som regioner, appellationer, druvsorter och årgångar kan nog Vin & Naturs utbud te sig lätt yrselframkallande. Flertalet av deras producenter arbetar nämligen utanför appellationerna och har utvecklat en diger flora av ordvitsar, sifferlekar och diskreta antydningar för att kringgå det rigida systemet.

010 & 011 Vin de Table de France

Med nya Vin de France på etiketten får man sedan 2010 åtminstone skriva ut årgången och druvsorten, men inte något närmare ursprung. Därför hamnar fokus istället på hantverkarens egennamn, och på det mer eller mindre fyndiga fantasinamn som hen hittat på för att skänka sitt vin en unik identitet. Det personliga och ibland lite arty-farty uttrycket fullbordas gärna med prilligt naivistiska etiketter.

Yrselkänslorna tilltar när druvsorterna inte vill uppföra sig som man lärde sig i skolan. En senskördad sauvignon blanc kan vara helt renons på lärobokens gröna toner och istället bete sig som en druvmogen chenin blanc. Viner som har fått kontakt med luft visar upp helt andra spektra än utbildningarnas så kallade typviner som är framställda helt utan syrekontakt.

Knappast dina vanliga gamla Alsaceviner

Det är lätt att gå vilse bland massan av namn, åtminstone om de blir alltför många. Man behöver struktur också. Ulf och Emil har gjort föredömliga presentationer av producenterna på sin hemsida, men prislistan hade varit mer genomskinlig med tydligare geografiska indikationer. Hela den här vildvuxna vinhärvan kan nog, åtminstone för andra än de mest nördiga, kännas ogenomträngligt svår att sortera och överblicka.

 Bourgogne aligoté från De Moor 1) inkognito 2) ordvitsare

Själva produkterna är däremot väldigt lätta att tycka om. Drickbarheten är närmast religion hos de franska småhantverkare som tillsammans utgör den här prestigefria scenen, där Ulf och Emil har plockat bland de bästa. Därför hittar vi knappast några stolpskott, eller några alkoholbomber för den delen. Många viner klockar in runt 11-12 friska procent utan att kännas glesa, och kan i stort sett drickas som jos till frukostmackan.

Frukostvin

Sammanfattningen från förra årets uppvisning stämmer ganska bra även i år: "Är det vi eller vinerna som har kommit till mötes? Det här känns ju inte alls kufiskt längre! Vi funderade tillsammans med ett par sommelierbekanta vad det kan bero på. Dels är det flera nya producenter på borden idag. Dels rör det sig i flera fall om rätt nystartade operationer där utvecklingen går snabbt framåt. Och flera av de senaste årgångarna har varit fördelaktiga, inte minst för dem som jobbar utan svavel. Men dels handlar det nog om ökad kunskap hos mottagaren. I mörkret är alla katter grå, och som med andra viner behövs erfarenhet för att lära känna olika stilar från den här scenen av hantverkare."

Det man å andra sidan vill tillägga är att flera av producenterna idag är nästintill veteraner och kan luta sig mot decennier av erfarenhet, såsom Alice och Olivier de Moor, Dominique Derain, Philippe Valette, Michel Guignier, Jean Montanet (Cadette) och flera av de andra. Det här är inga duvungar, och de kan göra vin.

Prislista med guide till ursprung och druvor:

Lahèrte Frères (Chavot, Côte des Blancs, Champagne)

NV Blanc de Blancs Brut Nature (09/10), 230.-
2009 Le Vigne d'Autrefois Brut Nature, 295.- pinot meunier

Alice & Olivier de Moor (Courgis, Chablis, Bourgogne)

2012 À Ligoter VdF, 105.- bourgogne aligote från Chitry
2011 d'Autres Vallées VdF, 170.- bourgogne aligote från Chitry

Domaine de la Cadette (Vézelay, Bourgogne)

2012 Soeur Cadette Melon, 110.- melon de bourgogne
2012 La Châtelaine, Bourgogne Vézelay, 115.- chardonnay

Monthanet-Thoden (Vézelay, Bourgogne)

2009 La Galerne Bourgogne Blanc (mg) chardonnay

Alexandre Jouveaux (Uchizy, Maconnais, Bourgogne)

2011 Combarnier VdF, 150.- chardonnay
2011 Le Mont VdF, 155.- chardonnay
2011 Préty VdF, 165.- chardonnay
2010 O10 VdF, 180.- chardonnay
2011 O11 VdF, 180.- chardonnay

Domaine Valette (Chaintré, Maconnais, Bourgogne)

2011 Macon-Village, 130.-
2010 Macon-Chaintré Vieilles Vignes, 155.-
2009 Viré-Clessé, 200.-
2009 Pouilly-Vinzelles, 210.-
2009 Fouilly-Fuissé, 215.-

Jean-Marie Berrux (Corpeaux, Côtes-de-Beaune, Bourgogne)

2011 Le Petit Têtu VdF, 155.- chardonnay

Recrue des Sens/Yann Durieux (Hautes-Côtes-de-Nuits, Bourgogne)

2012 Love & Pif VdF, 160.- aligoté
2011 Manon VdF, 290.- chardonnay
2011 White Pinot VdF, 290.- pinot blanc
2011 1er Pont VdF, 290.- pinot noir

Michel Guignier (Vauxrenard/Fleurie, Beaujolais)

2012 La Bonne Pioche VdF, 125.- gamay
2011 Granite VdF, 150.- gamay
2010 Moulin à Vent 'La Petite Oseille', 150.-
2006 Les Grumeaux VdF, 165.- gamay

Chassorney/Frederic Cossard (Saint-Romain, Bourgogne)

2011 Domaine de Chassorney Saint-Romain 'Sous Roche', 240.-
2011 Frederic Cossard Volnay, 280.-
2012 Frederic Cossard 'La Syrah' VdF 135.-  från Ventoux

Domaine Derain (Saint-Aubin, Bourgogne)

2011 Saint-Aubin 'Le Ban' (mg) pinot noir

Bruno Schueller (Husseren-les-Châteaux, Alsace)

2011 Pinot Blanc, 125.-
2011 Gewurztraminer, 125.-

La Vigne du Perron (Bugey, Savoie)

2011 Choufe Chien VdF, 145.- chardonnay

Benoît Courault (Anjou, Loire)

2011 Gilbourg VdF, 160.- chenin blanc
2011 Les Guinechens VdF, 185.- chenin blanc
2010 Les Rouliers VdF, 270.-  cabernet franc

La Grange aux Belles (Anjou, Loire)

2011 Fragile VdF, 135.- chenin blanc
2012 Vin de Jardin VdF, 95.- grolleau

Le Clos de la Bruyère (Sologne, Touraine, Loire)

2011 Originel VdF, 160.-  menu pineau, romorantin
2010 100% VdF, 145.-   gamay
2010 Ancestral VdF, 155.-   côt, gascon, gamay

Hervé Villemade (Cheverny, Loire)

2011 Cheverny Blanc, 100.-  sauvignon blanc/chardonnay
2011 La Bodice VdF, 135.-  sauvignon blanc

Noella Morantin (Touraine, Loire)

2011 Chez Charles VdF, 140.-  sauvignon blanc
2011 Mon Cher VdF, 120.-  gamay
2011 Côt à Côt VdF, 150.-  côt (malbec)

La Coulée d'Ambrosia (Layon, Anjou, Loire)

2009 Panier de Fruits VdF, 130.-  chenin blanc

La Grande Colline/Hirotake Ooka (Saint-Péray, Rhône)

2011 Le Canon Rouge VdF, 105.-  syrah med lite grenache
2009 Saint-Josèph Rouge, 170.-

La Roche Bussière (Vaison-la-Romaine, Rhône)

2011 Flonflons VdF, 115.-  grenache, syrah
2010 Petit Jo VdF,  95.-   grenache, syrah

Mas Coutelou (Puimisson, Béziers, Languedoc)

2012 7 Rue de la Pompe VdF, 90.-  syrah, lite grenache
2011 Classe VdF, 110.-  grenache, syrah, carignan
2011 Flambadou VdF, 260.- (mg)  carignan

Priser till restaurang exklusive moms.

Tre importörer på Hornsgatan

Det var några svettiga timmar inne under lanterninen på Marie Laveau igår. Men de flesta vinentusiaster och vinamatörer (konsumenter och privatkunder på branschspråk) som tagit sig dit var nog överens om att det var mer än mödan värt. Även om vissa av rödvinerna, som kvartetten på bilden, snart blev på tok för varma.

Här är det nog på sin plats med en återblick till tiden innan 2007.
Då fanns det i Sverige i stort sett inga viner att tillgå i stil med det som presenterades igår. Detta förstås beroende på att det inte heller fanns några importörer med en sådan profil. För att hitta sådant fick man snällt resa till Frankrike (ett tidigt undantag var champagne från Selosse).

Därmed inte sagt att de tre importörerna TM Kvalitetsviner, WineTrade och Vin & Natur har en och samma profil. Vad de framförallt har gemensamt är att producenterna är mindre hantverkare, med ett tydligt drag av idealism i sin filosofi, och med arbetsmetoder som går tillbaka till traditioner från tiden före industrialiseringen av vinbranschen, om än uppdaterade för 2000-talet. Uttagen är vanligen lägre än hos konventionella vinföretag i större skala och personligheten mer tydlig.

Tidigt 2007 var Franska (numera TM) Kvalitetsviner först ut i trion. Den gemensamma nämnaren hos Tommys och Märets producenter är att de arbetar med biodynamiska metoder. I de flesta fall är de också certifierade hos Demeter och/eller Biodyvin och ingår sedan länge på ett aktivt sätt i den biodynamiska rörelsen. Frick, Bédel och Montirius är bra exempel på detta. De här vinmakarna brukar vara försiktiga med aromer från nya och rostade ekfat men har ingenting emot att använda måttliga doser svavel, även om det finns undantag som Frick och icke-certifierade Barral. Den senare har för övrigt alltid skitit i etiketten och får väl sägas vara "beyond biodynamic".

WineTrade startade också 2007 (liksom Vinik, för övrigt). Niklas och Idas producenter är mer av individualister. Alla odlar giftfritt - ibland biodynamiskt eller med influenser därifrån - men många vill inte vara del av rörelsen, det är inte det som är viktigt. De utvalda namnen är påtagligt ofta "superstars" i sitt geografiska närområde, ibland även världen över. Typiska exempel på detta är Gravner, Gauby, Lapierre, Occhipinti och Királyudvar. Ett par är skickliga vinmakare som gått solo från större operationer, läs Peter Veyder-Malberg och Zoltàn Demeter. Vinerna är ibland lågsvavlade och ibland osvavlade.

Vin & Natur kom igång först 2010, med utgångspunkt i Ulfs och Emils jobb som sommelierer i Köpenhamn. Dronningens by har ju alltid legat före Stockholm när det gäller radikala företeelser, och de brukar få en större utbredning där. Vinerna köptes i början genom de danska uppdragsgivarna, och producenterna återfinns i den vildvuxna floran av franska idealister och småhantverkare - ofta utan vare sig känt namn eller längre historia, men inte alltid. Prestigelösheten känns som en gemensam nämnare. Odlingsmetoderna är ofta biodynamiska, eller åtminstone förindustriella. Här är det närmast regel att vinerna är framställda utan svavel. Man prioriterar drickbarheten hos det unga vinet.

Dagen till ära hade Emil och Ulf satt ihop en blandad låda med sex viner för 1050 kr, som ett slags presentation för nya kunder och en avlastning för Vin & Naturs administrativa och logistiska avdelningar. Sex rättframt drickbara viner där vi gillade allihop. Lådan kan privatimporteras genom SB, frakten kostar 50 kr inom Stockholm och 100 kr ute i landet. Skåningar hämtar gratis på Hansa.

2011 Soeur de Cadette Melon de Bourgogne (tänk bra muscadet)
2011 Philippe Valette Macon-Village (ren frisk tank-chardonnay)
2011 Hervé Villemade Cheverny Blanc (sb/ch, men mer lik chenin)
2012 La Grange aux Belles Vin de Jardin (saftig grolleau från Loire)
2011 Julie Balagny Fleurie La Carioca (gamay, reduktiv, måste luftas)
2011 Hirotake Ooka Le Canon Rouge (syrah från Cornas, lätt volatil)

Övriga höjdpunkter från provningen:

Mineraler som en puligny premier cru, sparsam ek och inga malo-toner. Fantastisk! (299 kr)

Svårt att gissa sauvignon, men det gör ingenting. Frifräsarvin när det är som bäst. (185 kr)

Fantastiskt flörtig generös furmint. Drucken och slutsåld i våras, tillbaka igen. (249 kr)

Inga nyheter, frappato i världsklass med sagolikt twang i det kinin-bittra slutet. (269 kr)

Vi missade att plåta på provningen och bilden är från i april, men efter att ha varit lite knepig i februari har elvan har nu blivit lika underbart god som tian. Pure bliss! (249 kr)

2010 Domaine Tortochot Gevrey-Chambertin Lavaux St-Jacques

Det vankades stekta ankbröst ikväll - med en syrlig stjärnanissky samt vår häcklade "plomkålspuré" - och därför ville vi korka upp en röd bourgogne. På en temadag häromåret fick vi tillfälle att spotta tre tior från Domaine Tortochot i sällskap med Frankofilen. De var utan tvekan det godaste vi provat från den egendomen, och vi lämnade Operaterrassen med en minnesnotering om att ses igen vid tillfälle.

2010 Gevrey-Chambertin 1er cru Lavaux St-Jacques är en transparent uppenbarelse med fin lyster och mörkt blåröda nyanser. Nosen är ganska underbar, ung och renfruktig. Vi möts av sötmogna skogsbärstoner - lätt parfymerade, tänk björnbär och lingon med ett par jordgubbar inslängda - samt finstämt hanterade fatbidrag som sandelträ, rök, mandel och bakkryddor. En sval känsla från växtplatsen och årgången, liknande våt sten och fuktig mossa, kompletterar doftbilden.

I munnen en frisk och slank entré, men framåt mitten tätar smaken till sig på ett skönt sätt. Aromerna domineras av ungdomlig frukt, medan tanninerna är lätta och finmaskigt behagfulla. Fatkryddorna och trävirket från uppfostran (hälften nytt, mediumrostat) nöjer sig med en diskret assisterande roll, utan ekbeska. Det är hyfsad längd på avslutningen, med fin balans och läskande mineralisk efterklang.

Visst är detta elegant och lustfyllt. Särskilt om man vill ha sin röda bourgogne åt det bärigare hållet, på bekostnad av lite djup och kraft. Just nu smakar det allra bäst solo, maten hade helt klart tjänat på komplexiteten hos ett mognare vin. Men det verkar finnas utsikter för en längre framtid, årgången är som bekant lysande och priset rimligt åtminstone när vi pratar premier cru från en av planetens mest namnkunniga vinbyar.

Clos Probus via SB, 469 kr i majsläppet. Gott om flaskor kvar.

Goisot med Caviste

Aligoté... sauvignon... chardonnay. Sånär som på en skvätt pinot är det i stora drag vad man sysslar med i de överlappande appellationerna i nordligaste Bourgogne. I eftermiddags presenterade pigga Caviste morgondagens lansering CAV0019 från Domaine Goisot. Det är en välrenommerad familjeproducent som odlar biodynamiskt i området runt Saint-Bris-le-Vineux.

2011 Bourgogne Aligoté AOC

Doften är alldeles ren och aptitretande med en mineralkaraktär som påminner om vitpeppar, flintrök och svaga brisar av skaldjur. Dessutom hittas några florala och örtiga toner över den druvtypiskt neutrala och återhållsamma frukten. Smaken är ren och torr med balanserat hög syra och sensationer av räkskal i transparenta efterklangen. Ett elegant apéritifvin med svårartad mersmak, dricks gärna mycket och omgående.

2011 Exogyra Virgula Saint-Bris AOC

Doften är ren och elegant med nedtonad druvkaraktär - diskreta vinbärsblad och krusbär - som istället släpper igenom de ostron-liknande mineraltonerna (namnet syftar på de fossilerade ostronskal som finns i jordmån av kimmeridge-typ). Smaken bjuder på en skön och lagom stram balans mellan frukt och syra, där en aptitlig liten bitterhet bidrar till spänsten i avslutningen. Ett gott och stiligt exempel på sauvignon blanc där man slipper alla tendenser till karikatyr. 

Dricks gärna över de närmsta åren.

2011 Gondonne Bourgogne Côtes d'Auxerre AOC

Nosen är för tillfället dominerad av fattoner som vanilj, rökpuffar och kryddnejlika. Den underliggande frukten har en varmare profil än de föregående vinerna. Smaken är avrundad av ekfat och malolaktisk jäsning och syran känns just nu något klippt av uppfostran, som också bidragit med lätta ektanniner samt en del rökiga toner. I efterklangen anas fudge och bakkryddor som påminner en smula om pepparkaka. Sett till smaktypen är vinet väldigt ungt, men eftersom frukten är tillfredsställande kommer det troligen hända positiva saker inom något år. Bör därför lagras, och dricks då helst till föda som smörstekta kantareller eller coq au vin lagad på chardonnay och/eller savagnin.

Generellt sett är vinerna svala och friska i en årgång som var varm och skördades tidigt. Aligotén är det vin vi direkt faller pladask för. Med fördelningen tre-två-en hade lådan varit en hunka billigare och ännu mer omgående användbar, men för ynka 890 pistoler är hela paketet ändå lyckat nog för att trigga beställning.

Bloggdarlings #5: 05 Bosquet des Papes Tradition

Det här vinet älskades högt och rent när det först dök upp våren 2008. Då var det en slank och för ursprunget ovanligt syrlig uppenbarelse vars saftiga rödfrukt var som gjord för att charma. Förra sommaren hade karaktären förändrats en hel del, och inte till det sämre. Nu i slutet av juni möttes vi av en ganska framskriden utveckling som drog åt det mörkare hållet, inte oväntat en sammansatt aromatik, och en nästan löjligt len munkänsla.

Bland doftnoterna märktes orientaliska kryddor, torkade fikon, hallonsås, engelsk lakrits, stensöta, ett helt fång av provensalska örter och inte så lite salt tång. Entrén i munnen var bland de mjukaste vi varit med om på länge - tänk silke och lägg till vaselin så börjar vi närma oss. Men syrorna, som fortfarande levde i friskt minne, ville inte komma ut och leka. Intrycket var till en början nästan slappt (om än ganska lustfyllt). Men - strukturen låg och lurade undertill för att titta fram efter några timmar och slutligen bli tillräckligt bestämd.

Det är då vi tycker att 2005 Bosquet des Papes Tradition smakar som allra godast, på samma gång förföriskt och lagom stramt. Plötsligt leker syrorna tranbär och blodapelsin, och tanninerna griper behagligt tag. Plötsligt finns en solid kärna av smått uttorkande och havssalta mineraler. Plötsligt har den lena texturen och kryddvärmen i det långa slutet fått lite andra parametrar att spela mot.

Vi gillar givetvis fortfarande detta skarpt, men frågan är om det inte gjorde ännu bättre ifrån sig förra sommaren, då det fanns lite mer kvar av den friska rödfrukten. Tidigare versioner har vi uppskattat som mest runt 7-8 års ålder. Kanske har det blivit dags att skynda på med konsumtionen?

Köptes på SB i maj 2008 för 225 kr.

Viner med familjen Frankofil

Mer blanc de blancs blir det knappast med 100% pinot noir. 

Fin autolys och sicket kimmeridge-klipp i syran. Ostron hitåt!

En kvinna, en vingård, en druva, en årgång. Här tarvas inget tillsatt socker. Fatjäst och givetvis bio.

Floder av vällustigt bittersöt körsbärsfrukt över naken kalk. Charmar brallorna av vem som helst, inte minst efter ett dygn i öppen flaska.

Renast tänkbara uttryck för nebbiolo från Barolo och årgång 2010. 

Slankt, glimrande, magiskt.

Tveklös Serralunga i halvmodern stil, som ett mer muskulöst syskon till Cuccos nollåtta-Cerrati. Barolo-godis med adekvata tanniner.

Slankt, rent, distinkt. Om man odlar sangiovese i Chambolle-Musigny blir nog resultatet ungefär så här. Ännu en klassisk Montevertine.

Frodig örtflora och ett alldeles omejkat uttryck i denna 12,4% svala västkustpinot. Smeker smaklökarna medhårs.

Pax Mahle gör tydligen inte särskilt mycket vin. Men gott.

Diego Molinaris rosso klår lätt de flesta brunelli. Det här måste vara själva definitionen av sangiovese i Montalcino. Underbart.

Nosen smäckfull av syrenblom och knallpulverpistoler. Friskt, koncentrerat och precis lika busigt barralskt som förra gången.

Lite längre noter finns att läsa här.

2x Chidaine: 2011 Vouvray & 2008 Montlouis

Man blir inget annat än själaglad när buteljer från mytomspunna Loire-hantverkare lyckas leta sig fram till det statliga monopolets sommarglesa hyllor, även om besöket är ytterst tillfälligt och enbart gäller vinkällarbutikerna. Trots de här vinernas grundmurat goda rykte har vi missat att prova en enda droppe från François Chidaine fram till dags dato. Låt oss genast se till att ändra på det.

De senaste två decennierna har Chidaine byggt upp en imponerande verksamhet som vuxit till dryga 30 hektar i Montlouis och Vouvray, utifrån några enstaka plättar vid starten 1989. Sedan 2003 är odlingsmetoderna certifierat biodynamiska och den påföljande vinifieringen görs med samma stora respekt för druvmaterialet. Chidaines viner jäser långsamt i kalla källare, i medelstora fat utan tillsatta jäststammar, med lång tid på jästfällningen och försiktiga svaveldoser.

2011 Vouvray Les Argiles har en ren och fin näsa med fokus på ung chenin-frukt. Vi sniffar fram vitblommiga toner som påminner om hägg och liljekonvalj. Det finns ett lockande drag av honung, lite bivax och en ny vaxduk far förbi, men snart är det de fruktiga aromerna som gäller. Mest kvittenäpplen, söta vita hallon, några droppar lime och citron, samt en aning av gröna kulor. Hela korgen serveras i skuggan av en sval kalkstensvägg.

2008 Montlouis Les Choisilles visar upp en helt annan provkarta av doftintryck. Här finns redan en tydlig utveckling som bidrar till det särdeles mångfasetterade intrycket. Vi får en annan sida av saken, ett slags underbar undervegetation där det växer libbsticka (curry!) och karljohanssvamp vid sidan av kvittenfrukten. Dessutom chenin-tobak och lakritsrot. Honung, och aningar av knäck och nötter. Äppelpaj. Kamomill. Mineral. Rakt av fascinerande!

Vouvrayns smak är nästan torr, men inte riktigt. Runt tio gram socker  - det brukar kallas sec tendre i området. Frukten är perfekt druvmogen och rätt intensiv med en smula sötma (vita hallon igen!) och ganska fyllig kropp. Syran är avpassad att balansera på ett vänligt sätt, och efterklangen blir lång och en smula kryddvarm med anstrykning av skaltanniner och sten. Det här är stilistiskt sett mjukare än Huets torra vouvrayer och saknar bitterheten från exempelvis 2011 Le Mont.

Men det är Chidaines Montlouis som golvar oss. Här finns en minst lika lustfylld fruktmognad och nästan samma grad av restsötma, fast den har hunnit integreras bättre och maskeras delvis av en mer distinkt syra. Ändå är munkänslan len som silke, medan smaken har fått en större genomskinlighet. Utvecklingen har kommit en bit på väg, och den nyfödda bebis-frukten har smalnat av. Upplevelsen trippar iväg på lätta fötter och varar nästan löjligt länge. Under tiden babblar vi ord som fokus, elegans, och harmoni.

Galet goda viner båda två! Som läsaren säkert uppfattat vid det här laget, finns det inte mycket som står i vägen för omedelbar njutning. Samtidigt vet ju alla vänner av seriös chenin blanc att det troligen blir än bättre med lagring. Särskilt Les Choisilles är ett vin vi gärna lägger undan.


Lanserades av Riktig Cider via SB 1 augusti, 229 kr och 249 kr.

Domaine Leon Barral 2010: Jadis & Valinière

Nollniorna var det första bakslaget i vår relation med vinerna från Didier Barral. Det började så smått med hans vita nollnia som närmast liknade en orange äppelmust. Inte för att vi har något principiellt emot varken muster eller skalkontakt med vitvinsdruvor - tvärtom - men den här årgången av hans skalmacererade och fatjästa terret blanc/viognier var helt klart inte för oss.

Det fortsatte med de röda nollniorna. Plötsligt kändes vinerna alltför tunga och extraherade, alltför söta och alkoholstinna. Den säregna Barral-aromatiken - den som vi emellanåt brukar likna vid Neil Young & Crazy Horse översatt till doftupplevelse - spelade inte alls lika tydligt. Var det årgången som spökade, eller ändrade smakpreferenser, eller höll vi just på att bevittna en stilistisk glidning åt fel håll? Skulle vi gå miste om ännu en bloggdarling?

Men. Så kan det vara med hantverkare som låter vinet göra sig självt. Årgångarna får fullt förtroende att uttrycka sig, och 2009 var onekligen ett varmt år, ännu varmare än 2007 (nollnio kanske kunde ha skördats tidigare?) Men som vi vet är 2010 en helt annan femma, och efter att ha druckit och smakat ett gäng strålande tior från södra Frankrike kände vi på oss att Barral knappast skulle missa ett sådant tillfälle att låta sina viner glänsa. Så, korkarna ur och en vända i karaff!

2010 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Jadis

Jadis är alltså till hälften carignan vieilles vignes, och resten 40% syrah från söderlägen samt 10% grenache, med två års uppfostran i huvudsakligen äldre barriques.

Näsan är ju oerhört barralsk! Det vill säga oerhört utåtriktad, och så precis på pricken definierad att vi inte kan låta bli att fånle - rena igenkänningskomiken. Här var det mättat med järn och kött, syrener och röda äpplen, mörka körsbär och tobak, salmiak och knallpulver, ingefära och rosmarin. Och så den lilla djuriska funken som vi saknade förra gången, den är nu helt återställd.

Smaken sedan. En gnistrande frisk syra exakt som man förväntar sig från Barral. En tät matta av fullmogna skaltanniner. Läskande mineraler och mängder av smak. Fast inte tungt, inte ekigt, inte eldigt. Syran maskerar alkoholen perfekt och förlänger efterklangen som goda syror plägar göra. Här finns all den fräschör som behövs, och årgångens speciella balans som vi numera känner den - hög fruktkoncentration kombinerat med hög syra - sitter som en smäck.

2010 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Valinière

Valinière mixar fyra femtedelar mourvèdre från tjugoåriga stockar med resten syrah från svalare norrsluttningar och mognar under två år i mestadels äldre barriques.

Här kommer en lite blygare historia. En mer återhållsam, men samtidigt djupt renfruktig doft som långsamt utvecklar sig i kuporna. De finstämda tonerna spelar över violer och blå plommon, blåbär och svarta vinbär, med assistans av rått kött, blandad lakrits, lavendel, kakdeg och kardemumma.

Även i munnen är det mourvèdrens avrundat djupblå toner som dominerar. Det här smakar mer lakrits än Jadis, och den friska syran upplevs som mer infattad, medan däremot tanninerna känns något tajtare och fortfarande lite knutna, även om de har samma sagolikt tätvävda struktur som Jadis och munkänslan är len. Faten assisterar med noter av ceder, blyerts och kryddor. Det finns ibland något cabernet-liknande hos mourvèdre, så även här. Vi pratar elegans, balans, och harmoni.

Sammanfattningsvis: vilken bländande uppvisning! Det här var nog den bästa och roligaste Jadis sedan nollfemman, och kanske bättre ändå. Elegansen är vad som gör Valinière till det mer distingerade storasyskon det är. Medan den busigare Jadis ger väldigt mycket ifrån sig just nu så ber Valinière om att lagras för att visa upp allt vad som finns. Båda har nog minst femton år framför sig i en bra källare. Det känns skönt att veta var vi har vår Didier igen.


TM Kvalitetsviner via SB 1 augusti, 229 kr och 349 kr, varuprover.

De essentiella Barral-posterna finns här och här (länklista i slutet).

2009 Elio Altare Barolo

Enligt de rapporter som hittills finns att läsa är 2009 en barolo-årgång att närma sig med största försiktighet. Det verkar helt bero på den enskilda vingården och dess odlares skicklighet om man lyckats få ihop något vettigt eller om det snarare drar åt fiasko. Extra otillfredställande tycks resultaten ha blivit i La Morra och Verduno, de nordliga delarna av barolozonen.

Eftersom nollniorna är så ojämna är det ett måste att själv få prova först, alternativt förlita sig på tips från insiders vars smak man delar. Exempelvis Kerin O'Keefe - hon håller inte oväntat den helklassiska barolon från Bartolo Mascarello som årgångens bästa, men det är roligt att se att en modernist som Scavino också fått plats på pallen. Bric dël Fiasc fixar varma årgångar, det vet vi sedan 1997 och 2003.

Burlottos 2009 Monvigliero statuerade ett förskräckande exempel häromveckan. Hårt stressad, kokt, ihålig och platt. Sandiga vingårdar som denna i Verduno lyckas sällan bra i varma år, och vi lär väl snart få reda på om problemen bara gällde den flaskan. Tidigare har vi provat Vajras 2009 Albe och 2009 Bricco delle Viole. De varma nollniorna utlöste väl inte direkt några ovationer från vårt håll även om de, trots allt, var habila ansträngningar.

2009 Elio Altare Barolo lyckas parera säsongens alla tänkbara svårigheter med stor bravur. Nosen avslöjar inga som helst varma eller brända toner. Istället kan vi förtjusas av den för barolovänner så åtråvärda parfymen av torkade rosor. Frukten är ren och fin med bra djup och goda aromer liknande hallon och mörkröda körsbär. Därtill engelsk lakrits, basarkryddor och järnmineraler.

Munnen kan bara bekräfta. Här serveras rejäla skopor greppiga tanniner, med en seriöst stenig struktur och en läskpapperstorka som definitivt håller sig på rätt sida om det problematiska. Lyckligtvis finns det också en generös mittfrukt som balanserar tanninstrukturen, och en syra som håller frukten frisk. Vi upplever inga problem med alkoholen (14,5%) eller med småfrallorna (en femtedel nya). Den här nollnian är helt enkelt rasande läcker.

Hur gick då detta till? Flera faktorer såklart, och ursprunget bör vara en av dem. Som Silvia berättade i våras hämtar Altares standardbarolo sedan 2005 större delen av sina druvor från Ceretta i Serralunga (därav den tuffa tanninstrukturen!) men också från Castiglione Falletto. Dessa kommuner anses ha klarat sig betydligt bättre än La Morra. Och då ställer man sig ju frågan hur Altare fick till det i hemmavingården Arborina.

Ja, det har vi ännu inget svar på eftersom vi inte provat de vinerna. Men helt klart är att toppodlare av den här digniteten är beslutsamma nog att skippa alla druvor som inte håller måttet och har råd att göra det också. I detta fall blev resultatet en glimrande standardbarolo som lyckas med konststycket att smaka nästan som den kostar. Även i en knepig årgång som denna.


ps. Det sägs ju att man inte ska skåda given häst i munnen - "a caval donato non si guarda in bocca" - men den här flaskan var en gåva från Silvia Altare. Någon som hunnit prova "arborinorna" från 2009?