2010 Domaine du Pégau Cuvée Reservée

Ständigt dessa otrogna smaklökar! De är de enda vi har att hålla oss till, och samtidigt är de i kontinuerlig rörelse. Sådant som attraherade för några år sedan kan i värsta fall kännas ganska omotiverat att sätta i sig idag. Inte konstigt att man blir försiktig med vad man lägger undan. Det som ser ut att hålla i längden är 1) klassiska uttryck och 2) mesta möjliga ursprungskänsla. Ett klockrent exempel på de egenskaperna är Domaine du Pégau i Châteauneuf-du-Pape.

I bästa fall kan ju vin förmedla ett slags panoramaupplevelse av landskapet det kommer från, med alla dofterna från marken och växtligheten som vinden bär med sig. Sådana uttryck hänger givetvis ihop med gamla stockar i prima lägen, men också att man låter bli kemikalier och inte skördar övermoget, vinifierar traditionellt med stjälkarna kvar, jäser spontant och väljer stora liggare framför små ekfat. Har man dessutom lite brettanomyces-svampar i källaren, skippar filtrering och tar det piano med svavlet så är väl bilden av Pégau ganska komplett.

Efter ett par timmar i karaff står nosen i 2010 Cuvée Reservée på vid gavel. Här var det packat med intryck, osedvanligt komplexa för ett såpass ungt vin (men typiskt för viner med måttliga nivåer av brett). Noterna nästan ramlar över oss - vi kan bocka av ordentliga kvastar med garrigue-örter och ett jäsande mos av mörka surkörsbär, hallon och cassis. Vidare lakrits och stensöta, höga pinjer och svart te, ceder och tobak, rått kött, järn och stenar, syren och lavendel. Höjd och djup, koncentration och definition. Det mesta man kan önska finns där.

I munnen är det klarheten vi direkt tänker på. Den årgångstypiskt friska men ändå fullmogna syran får koncentrationen av smaker att formligen skina. "Ljust" säger S - men nog är frukten mörk, det är snarare övertonerna som känns ljusa. Dessutom serveras harmoniskt tätvävda  tanniner, ett litet mått upplevd sötma, en sammansatt och varierad kryddlåda, men egentligen ingen upplevd värme att tala om. Behagliga mineralsalter och en gnutta läskpapper torkar upp i den långa och fortfarande lite fruktsöta efterklangen. Och hela paketet sitter ihop på ett klassiskt och självklart sätt.

Visst är Pégaus tia en rejäl munfull - inte helt olikt vad Didier Barral lyckades åstadkomma i samma årgång. Det finns en diskret natur-vibbe även här, någonting åt rödäppel- och syrenhållet, men framförallt den där härliga panoramakänslan vi hoppades på, samt en knäckande fin balans, harmoni och drickbarhet redan idag. Till lördagskvällens entrecôter spelar vinet mot öppet mål, och det kommer att bli ännu godare när den lilla fruktsötman integreras fullt ut.

Lite om framtidsutsikterna finns att läsa här, här och här. Nollnian drack vi här. Nollåttan här. Nollsjuan testades bland annat här och här. Nollsexan dracks här.