Roagna: 2005 & 2006 Langhe Rosso

Det blåser nya friska vindar idag, därom råder ingen tvekan. Kultiga bloggälsklingarna Roagna toppar dryckeslistan hos landets största morgontidning och nebbiolo tradizionale har plötsligt blivit nödvändig "basvara" för den svenska befolkningen. Det är nog dags att aktivera beställningsknapparna innan alla andra gör det.

Liksom av en händelse stod det två olika årgångar av Luca Roagnas Langhe Rosso på vårt bord igår kväll. Vi hade lagat mat som gav en första känning av höst: massvis med smörstekta kantareller och älgskav i en gräddig sås med dijonsenap. I det sammanhanget borde vinerna känna sig som barn i kuddrummet.

På egen hand, utan medtävlare, är 2005 Roagna Langhe Rosso riktigt skön. Färgen är relativt ljus med dragningar åt tegel.
En lätt stalldoft vädrar ut inom några minuter och lämnar fältet fritt för komplext utvecklade aromer av läder, multnande skogsgolv, tjära, menthol, torkade rosenblad och torkade surkörsbär. En helklassisk historia som kan få vem som helst att längta till Piemonte.

I munnen en ganska slank och transparent upplevelse med hygglig syra. Själva frukten är väl knappast den tätaste man skådat men aromatiskt sett väldigt öppen och fin. I gengäld för den antydda glesheten får man en vackert frilagd struktur av sten och greppiga druvtanniner i behagligt avpassad mängd. Här finns balans, harmoni, lagom långt gången utveckling och ett klockrent traditionellt uttryck.

Det är i nästa glas vi inser att det kan bli ännu bättre. Visst ser 2006 Roagna Langhe Rosso tätare ut, och visst kommer även doften med djupare nyanser, men når på samma gång en högre höjd. Här serveras mandelkubbar, tjärat tågvirke och gammalt läder, myntaolja och friska rosor. Men framförallt är frukten mörkare, tätare och friskare. Allt som allt: en föredömligt klassisk nebbiolonäsa som undviker att sniffa alltför djupt i målarpytsarna.

Nollsexan är ett betydligt yngre vin - långt yngre än bara ett års skillnad kan få en att tro. Strukturen är större och tuffare, men balanseras av en betydligt tätare och mer koncentrerad frukt, som fortfarande är lite knuten. Och som det brukar vara i riktigt lovande viner öppnar smaken upp på ett exemplariskt sätt efter en stund i karaff. Då är det också en alldeles strålande upplevelse - fullt jämförbar med långt dyrare barolo och barbaresco, såväl när det gäller stilistiskt uttryck som absolut kvalitet, och givetvis lagringsduglighet. Utan tvekan den bästa version vi hittills druckit av Roagnas rosso.

Bristly via BS, 199 kr och 209 kr
Atomwine, 149 dkk och 159 dkk

Mer om Luca Roagna här.