Slovakien som vinland

En vän till en vän försåg oss häromdagen med ett antal utvalda buteljer från sitt hemland Slovakien. Självklart fanns en förhoppning om att skapa intresse för landets viner och på sikt öppna upp möjligheter för handelsutbyte. För oss kändes det mest lockande att lära nytt. Om vi eventuellt skulle tända på några av vinerna kunde det ju vara värt att skriva om. Och det gjorde vi.

Trots träget trebetygspluggande för några år sedan - med Jancis Robinsons bibel som prioriterad godnattläsning - är våra kunskaper om Slovakien i allmänhet och som vinland i synnerhet generande ytliga. Det finns nämligen inte särskilt mycket att läsa. Hugh Johnsons vinatlas rakar av landet och dess granne Tjeckien på ett par halvspalter och en karta. Bäst att ge sig ut på nätet och skaffa sig vettig grund att stå på.

Geografiskt sett gränsar Slovakiens sex vindistrikt till Österrike och Ungern. Största delen av produktionen kommer från huvudstaden Bratislavas närområde, som  ligger mittemellan Donau och Små Karpaternas utlöpare. Härifrån är det bara fem-tio mil till Wien och det österrikiska vinlandet. Resten av vinet växer utmed Ungerns norra gräns ända bort till Tokaj.

Slovakiens historia som vinland är minst lika lång som i andra klassiska europeiska vinländer. Arkeologiska fynd har visat att vinrankan nyttjades av kelterna redan för 2700 år sedan, men som så ofta var det de romerska legionärerna som först planterade landet i större skala. Hit upp gick det bra att odla, och vin var som bekant en absolut nödvändighet för den romerska armén. Alltså stannade man här och tågade inte vidare norrut.

Vid mitten av 1200-talet skövlades landet grundligen av de mongoliska tatarerna, men vinodlingen togs snart upp igen av bosättare från Tyskland, Ungern och Italien. Floden Donau - som rann genom habsburgarnas tysk- och ungersktalande huvudstad Pressburg och som fortfarande rinner genom dagens slovakiska Bratislava - var den perfekta transportvägen för att kunna sälja vinet.

Men - liksom för andra nationer ur det forna östblocket startade tideräkningen för det man kan kalla nutida kvalitetsvin först när järnridån demonterades 1989. Flera av de producenter som idag hör till de ledande kom igång runt 1990. Ett bra exempel är Ostrožovič, åtminstone lokalt världsberömda för sina söta Aszù-viner på klassiska ungerska druvsorter från den slovakiska sidan av Tokaj.

När det gäller bordsvin arbetar Slovakien i en tradition som enklast kan beskrivas som germansk. Ett flertal välkända tyskspråkiga druvsorter gör sig bemärkta, som riesling (rizling rýnsky) och grüner veltliner (veltinske zelené), gewürztraminer, blauburgunder och blaufränkisch. Något annat som utmärker den slovakiska vinnäringen är ett antal inhemska korsningar som ofta, men inte alltid, utgår från germanska sorter.

Här var det idel nya bekantskaper: andré (blaufränkisch x sankt laurent), alibernet (cabernet sauvignon x alicante bouschet) och dunaj (muscat bouschet x oporto x sankt laurent) som alla tre är blå.
Bland de gröna hör devín (gewürztraminer x malvasia), pálava (gewürztraminer x müller-thurgau) och muškat moravský (muscat ottonel x prachttraube) till de mer vanligt förekommande. Slovakerna verkar vara väldigt stolta över sina hemsnickrade korsningar.

Det är säkert smart att ha något alldeles eget att bjuda turisterna på, men några exportsuccéer lär de inte ha blivit ännu i alla fall. Mest kända ute i världen är med all säkerhet Egon Müllers rieslingviner från Château Béla strax norr om Budapest. I en kommande post ska vi titta närmare på några överraskande bra flaskor från familjeproducenten Karpatská Perla i närheten av Bratislava. Det är förresten deras alibernetdruvor som syns på bilden.