2007 Rimauresq Cru Classé

Tre somrar har vi semestrat i Le Rayol, på sydsluttningarna av Massif des Maures. Ibland åt vi på den lagom opretentiösa restaurangen uppe vid genomfartsvägen. På deras glasveranda - i kvällssolen med havsutsikt, strax innan de grillade lammkotletterna och de ugnsrostade grönsaker var på väg in - beställde vi emellanåt Rimauresq Rouge, en lokal blandning av syrah, carignan, cabernet sauvignon och mourvèdre.

Egendomen är en av de klassade i Provence. 1882 förstördes vingårdarna av vinlusen, men redan tre år senare var man på uppe på banan igen. 1941 (märkvärdigt nog mitt under brinnande krig) var man med om att starta upp appellationen Côtes-de-Provence. 1955 befanns sexton egendomar vara värdiga att betecknas cru classé - däribland Rimauresq. 2008 var proffsbedömarna Bettane & Dessauve väldigt positiva till hela linjen - såväl vitt och rött som rosé.

2007 Rimauresq Côtes-de-Provence Cru Classé öppnar väldigt lovande i karaffen, med mineraler och seriös garrigue. I glaset får vi en skön doft med utblickar åt både Bordeaux (vanilj, blyerts, vinbär), Rhône (garrigue, grillkol, syrah) samt Languedoc (busvisslingar från carignan-klacken). Inledningsvis är doften fint mineralisk med karaktär av den typiska mica-schiste (glimmerskiffer) som regerar i området.

I ett försök att bädda för en déjavu-upplevelse laddar vi upp med lammkotletter och ugnsrostade grönsaker - det funkar i stort sett alltid till sydfranska rödviner. Smaken blir ändå oväntat sötfruktig, med feta lakritsremmar, trots allt ganska klassisk i stilen - inte helt olikt en bordeaux, fast med mycket mera solsken. Det finns en trevlig örtighet och mineralkänsla i den upptorkande avslutningen. Sötlakritsen, fruktaromerna och de goda kryddorna minglar kvar ganska länge.

Problemet är den inställsamma fatvaniljen som gör smaken alltför fluffig och mjuk. Likt Michel Rollands La Grande Clotte - för att ta ett exempel - fläker vinet ut sig alltför snabbt. Vanilj och söt frukt blir snart de helt dominerande egenskaperna. Många gillar nog detta, men det är alltför tillrättalagt för oss - en stramare vinifiering och uppfostran hade varit önskvärd.

€13,50 på plats är ett helt okej pris för en flaska. 1314 kr i BS för sex flaskor är mer problematiskt. Dels blir det alltför dyrt för vad det är, dels vill man nog inte ha så många på en gång. Åtminstone inte vi.


Ett varuprov från Rowi Wines.

Blindbock 28 maj

Äntligen! Dags för ett BYO-rally igen, gäster på ingång, de två första vinerna karafferade. Mässingsgula och grönskimrande, en sniff räcker, ingen behöver fundera två gånger när det gäller druvsorten. 

Första glaset bjuder på en expressiv och väldefinierad tropisk frukt av det ljusa slaget, som ananas och passion - färskvaror snarare än konserver. Bra nyp i doften med salviaörter och kallt järn. Med god vilja går det att utvinna några droppar bergolja men absolut inte av det tyngre slaget. I munnen kan vi njuta av de dansanta, ursnygga syrorna och en pigg liten antydan till sprits. Citrus- och ananasaromerna är intensiva men eleganta, mittsmaken tät men slank. Sötman en bit under trocken-gränsen. Mineralerna får oss att tänka på havsstrand och rostigt vatten. En vidöppen, elegant strukturerad och totalt njutbar riesling med början till mognad. 

Andra glaset är betydligt blygare, nästan knutet. Frukten är inte helt olik ettans, men drar mer åt grapefrukthållet, medan mineraltonerna upplevs som mer rökiga och animaliska. Även smaken är lite knepigare än ettan. Framförallt finns en grapefruktbeska som inte är helt skön i dagsläget, den liknar citrusfruktens vita innerskal. Dessutom är syran mer åt det stålhårda - och samtidigt trubbiga - hållet. Sammantaget har vi ett vin som helst behöver både mer tid och mat på bordet, varför inte en vit fisk i riesling-gräddsås. Vinet vinner på fem-sju timmars luft, det är alltså läge för fortsatt lagring, frågan är bara hur mycket bättre det kommer bli...

Alla föredrar förstås glas nummer ett. Väldigt fint ikväll, liksom vinet visat sig vara varenda gång sedan det släpptes 2007. Ingen skifferolja som i Mosel eller Nahe, det här är Rheingau, säger Franko. Samma producent - Breuer - och samma vin i två olika årgångar? 2005 och 2004? Grattis, nästan rätt. Men var tog rosorna i Roseneck vägen?

2005 Georg Breuer Berg Rottland Riesling

2005 Georg Breuer Berg Roseneck Riesling

Henrik langar fram en flaska som doftar snarlikt en kombination av de båda föregående. Ljus tropisk frukt, blodgrapefrukt, fin örtighet med väldigt tydlig basilika och lite grön sparris. Mer floral, det vill säga ett par år yngre. Smaken är givande och fin, med perfekt mogen rieslingfrukt, samt en väldigt lyckad version av (blod)grapebeska. Relativt hög och stadig syra som saknar den där definitiva spetsen och finessen i ettan. Jättegott hur som helst, på en nivå ungefär mittemellan de båda föregående vinerna. Vi gissar på Rheingau och samma producent men i 2007. Inte Breuer, får vi veta. Namnen haglar över bordet: Wegeler? Leitz? Weil? Rätt. Gräfenberg?

2007 Robert Weil Kiedrich Gräfenberg Riesling Kabinett trocken

Outtakes från Erstes Gewächs-vinet, något tidigare plockat innan mustvikten nått Spätlese. Ändå lite förvirrande med Kabinett-beteckningen, det kunde ha räckt med vingårdens namn och Riesling trocken.

Ännu ett par viner i utslagsmatch, den här gången i klassen rödlätta oldboys. Första glaset har en komplex och klassiskt utmognad doft som börjar med friska fläktar av salvia och mynta. Balsamiska fattoner kommer till - det är rätt tydliga ekfat i vinet, fortfarande med känslan av nytt trä kvar, lite som eneträ. Körsbärsfrukten liknar mörkröd sammet, med aningar av likör, och så mognadstoner av fuktig höstskog och svamp. Mineralerna kommer igenom fint, rostigt järn är ett doftintryck som växer mer och mer. Smaken bjuder alltså inte oväntat på en bra mineralitet, samt fint smälta tanniner - här finns mycket att suga på. En hel del fat som sagt, med tydliga chokladtoner, någonstans mittemellan modernt och klassiskt. Några russin kan möjligen berätta hur varm växtsäsongen var. Gott moget vin som tar slut utan prut.

Andra glaset har en klart mer galen och vulgo näsa. Portvinstoner, likörpraliner, brända mandlar, romrussin, cola, julmust, bokna röda äpplen och volatila drag likt en måttligt kul amarone. Översminkade åldersrynkor och en fet påse lördagsgodis till tröst. Smaken är betydligt mer farinsöt än ettan, mjukare i tanninerna, slappare i syrorna och plumpare i kroppen. Mjukt och medhårs-gott på sitt sätt, men spänsten är tyvärr borta. Det är märkligt att tänka sig att det som år 2000 var en stegrande "italian stallion" på bara drygt tio år förvandlats till en lallande åldring. Ingen bryr sig om att avsluta flaskan.

Gissningarna börjar i ett lite trevande syrah-spår innan Franko lägger i överväxeln och ringar in först årgången, sedan distriktet och därefter producenterna (möjligen hjälpt av att vi diskuterade de här bägge vinerna över telefon så sent som i förrgår ;-) Detta blev sista kapitlet av ett intressant lagringsprojekt som härmed är avslutat - Francesco Ricasoli himself rådde oss häromdagen att dricka upp. Toscana 1997 är - som många redan påpekat - i allmänhet inte ämnat för längre lagring. Baronen nådde pensionen med stilen i behåll, medan markisen inte höll i långa loppet. Castello di Fonterutoli dricker man nog bäst under första åren, medan den stora juvenila frukten står upp mot eken.

1997 Castello di Brolio

1997 Castello di Fonterutoli

I nästa glas doftar det tjära. Och eneträ. Ångande mörka likörkörsbär, brun farin och rostad ek, med svettiga fattoner och varm bastubänk. Örtstånd, charkdisk och svarta oliver. Järn, stenar, lakrisal och köttsafter. Det är ingen brist på typicitet, ingen tvekan om ursprunget - vi är i norra Rhône, men det finns på samma gång en sydländsk - italiensk eller roussillonsk - värme i frukten. I munnen får vi en stor och för ursprunget ovanligt farinsöt frukt - snudd på syltig - med väl tilltagen kropp, nästan tung fyllighet, tydlig alkoholvärme och en sälta som liknar lakrisal och soja. Syrorna är besvärande låga och måttligt fräscha, tanninerna dänger till rätt hårt i avslutningen, och det finns en osnygg aussie-liknande bränna i eftersmaken. Vinet är varken fullmoget eller ungt, men det är heller ingen tunnel i sikte. Det är drickbarheten som är det stora problemet, det tar verkligen emot att sätta i sig denna syrah på steroider. Nedsättande omdömen som "huvudvärksvin" fladdrar förbi, ingen i sällskapet förbarmar sig över monstret och flaskan blir följaktligen aldrig avslutad, ett betyg som säger det mesta.

2003 Paul Jaboulet Crozes-Hermitage Domaine Raymond Roure

Tidigare bloggat här och här, mer entusiastiska tongångar då. En underhållande sågning levererades nyligen av David Strange. Går man ändå igång man på så här pass stöddig syrah, så var nog vinet trots allt bäst i början, oavsett Parkers prognos om 2026 som slut på drickfönstret.

Bästa vinet kommer nu, den saken är klar. Doften är ack så elegant med härlig höjd och blommiga övertoner. Skinande ren frukt i krysset mellan slånbär, körsbär och hallon, i ett ljust skimmer av grus, örter, ros och viol. Det finns en diskret fatliknade kryddighet som av kardemumma och sandelträ, men framförallt klassiska oldschool-drag av tjära, kött, läder och lakrits. En nos av det här slaget här blir man ju själaglad av! I munnen ett friskt, rent och spänstigt vin med nästan grönäppligt zzing i syrorna. Aningen torra tanniner på traditionellt vis, men ingen som helst ekbeska. Ljuvliga aromer som räcker länge.

Här finns det mycket som pekar på klassisk barbaresco, men det liknar också Montevertine, fast med ett par extra cylindrar under huven. Sangiovese, konstaterar Franko, och det är alldeles riktigt. I så fall en traditionell brunello, utbrister T alltmedan vällustrysningarna ripplar nacken. Asagott, säger S förtjust. Det svarta teet framstår tydligare nu när vi lirkat fram ursprunget. Fortfarande ungt, men helt öppet och enormt drickvänligt. Måste vara en nollfyra!

2004 Lisini Brunello di Montalcino

Druvorna växte i södra delen av zonen mellan Sant'Angelo och Castelnuovo. Vinet mognade under tre år i botti av slavonsk ek i storlekar mellan 11 och 40 hl. Balansen är perfekt med 13,5% alkohol. Tack Henrik, det här satt som en smäck!

Nästa vin har en väl sammanhållen, men också märkligt anonym doft, som har hittat fram till en del mognadstoner med en snyggt hanterad kryddig fatkomponent. En gräddig känsla omfamnar frukten där vi kan notera hallon och aprikoser. Här finns också metalliska mineraler, grillkol och lakrits. Örtbuketten är tydlig, med en antydan till tobaksstjälkar. I munnen gläds vi åt de framträdande syrorna och den harmoniskt välbyggda munkänslan. Rätt slank kropp med bra oumpff i mitten, och lite högre alkohol förmodligen runt 14,5-15. Rökigt eneträ i avslutningen, lite väl tydlig ek. Åldern känns som 2001 och det har diffust italienska vibbar. Franska, säger S. Trevligt vin hur som helst, men som sagt lite anonymt. Flaskan tar slut, men fyrverkerierna vill inte riktigt tända.

När det visar sig vad vi har i glasen kan vi inte låta bli att plocka fram en sparringpartner. Doften är större och yngre. Fudge, fatrost, kryddor, pinje, lakrits, svartpeppar och generös körsbärsfrukt. Ung, ren och fin, säger A. Smaken är mer framfusig än ettan, rikt fruktig med busiga, snudd på bråkiga tanniner. Mer oborstat, men också givande och kaxigt - nu är vi ute i kranskommunerna, säger Franko. Gigondas? Eftersom fotbollsfinalen närmar sig slutet får vinet inte mer uppmärksamhet, ett glas räckte den här gången. Nästa flaska ska få mogna färdigt, fyra år till blir nog bra.

2001 Domaine de la Charbonnière Châteauneuf-du-Pape Cuvée Speciale Les Hautes Brusquières

2005 Domaine de la Charbonnière Vacqueyras

Det första vinet blandar 60% grenache med 40% syrah, i delvis nya små ekfat för syrahkomponenten. Även om det smakar gott har vi svårt att se var Parker hittat alla sina 95 poäng. Tvåan är tidigare bloggad här. Den fick sin revansch till oxfilé och potatisgratäng på måndagskvällen.

Som en skänk från ovan kommer en uppfriskande tysk efter de fylliga rhônevinerna. Aningar av tropisk frukt och lime finns bland de gröna äpplena, vinet är ungt och aromatiskt. Blommigt som liljekonvaljer. Munkänslan har fortfarande lite bebishull, ändå är den påtagligt stenig med salivdrivande grönäppliga skaltoner. Sötman ligger uppskattningsvis runt 15-20 gram och alkoholen runt 11. Extremt välgjord och uppfriskande riesling från lyckosam årgång. En nollnia från Nahe?

2009 Van Volxem Scharzhofberger Riesling Erste Lage

Den där grönäppligheten är väldigt Saar när man väl fått reda på ursprunget. Belvini, €24,90.

Kvällens sista vin är en uppenbarelse. Det doftar som en korsning av norra rhône-syrah och blaufränkisch från Burgenland, med associationer till järn, barrskog och violer över en utvecklad skogsbärsfrukt som har lustigt mjölksyrliga toner. I munnen ringer de skyhöga, visslande barberalika syrorna så att saliven sprutar, samtidigt som munkänslan för övrigt är len och fint utmognad med väldigt tydliga järnmineraler. Gissningarna går förstås i tur och ordning till de tre nämnda områdena. Fy katten vilken läskande klunkbarhet och härlig personlighet detta vin besitter. Vill ha mer!

2007 Boris Lisjak Kraski Teran

En souvenirflaska för €9,50, hemtransporterad och sparad av Nettare-Anders, dessutom prydligt bloggad för tre år sedan. Även Billigt Vins slovenien-redaktion hittade en flaska att blogga häromåret. 

Den spolformade buteljen har inga etiketter, men är präglad med texterna "Boris Lisjak Dutovljie", "Nature designe Oskar Kogoj", "Ostani Jar (Mlad Zdrav)"Rimani giovane (Sano),"Bleib jung (Gesund)". Bilder på flaskorna här. Mer om producenten här, området här och vintypen här.

Jaboulet med Munskänkarna

 "Welcome back, Jaboulet". Det är budskapet som den anrika rhône-firmans nya importör Nigab vill kommunicera genom att skicka ut exportchefen på promotionturné. Ett Parkercitat ger tyngd åt inbjudan: ”The great news for the northern Rhône is that 2009 will mark the full and complete resurrection of Maison Jaboulet Aîné to the highest level of quality in the northern Rhône.”

Vilken bedrift! Det unga proffset Bertrand Michat lyckas faktiskt genomföra hela sin presentation utan att närmare gå in på varför vi ska önska producenten välkommen tillbaka. Down-perioden förbigås helt enkelt med tystnad. Visst hade det ändå varit dramaturgiskt intressant att få höra mer om vad som gick horribly wrong efter Gérard Jaboulets död 1997? Vilka fatala misstag gjordes med den katastrofstämplade 2000 La Chapelle? Hur kunde huset överleva nästan tio år av underprestationer?

Till slut var Domaines Paul Jaboulet Aîné till salu och köptes 2006 av Caroline Frey, känd som ägare till tredjecru-slottet La Lagune i Bordeaux. Nu började en målmedveten satsning för att ta huset tillbaks till toppen. Alla de kända insatserna kan räknas upp: omläggning till ekologiska och biodynamiskt inspirerade odlingsmetoder, hårdare beskärning, grönskörd, dramatiskt sänkta skördeuttag, uppsnyggning av de muggiga källarna och inhandling av nya fat.

Det givna draget inför kvällen hade förstås varit att hala fram några röda fatprover från den stora årgången 2009 som slutgiltigt "bevis" på själva återuppståndelsen. Så blev det nu inte, oklart varför. Provningen inleddes istället med en trio vita som gav ett tydligt styrkebesked - men också bekräftade tesen att höga ambitioner gärna tar sig uttryck i ett alltför dominant inslag av ny ek.

På sitt sätt allra mest sympatiskt av de vita var nog det enklaste: 2010 Parallèle 45 Côtes-du-Rhône Blanc. En ståltankad rhônemix dominerad av grenache blanc med inslag av marsanne, viognier och bourbolenc. Den lätt blommiga doften bjöd på ungdomliga toner av päron och persika med antydan till godis. Smaken var aromatisk och friskt syrlig med lite anissälta och balanserad värme i slutet. Gott och apéritif-vänligt. (BS, 99 kr)

2009 Les Jalets Crozes-Hermitage Blanc är en lite fylligare och fetare historia på 100% marsanne som delvis jäst och lagrats i små fat. I doften samsas vita persikor med mandelmassa och lätt oljiga, gummiartade toner. Smaken är mjukare och rikare än föregående. Här är det inte främst syran som ger vinet struktur, snarare fetman och de intensiva fruktaromerna, med en diskret antydan till bitterhet och behagligt oumpff i slutet. Rent och harmoniskt med diskret fatbehandling, riktigt gott. Borde sitta som en smäck till ostar som comté eller gruyère. (BS, 149 kr)

2009 Le Chevalier de Sterimberg Hermitage Blanc gör oss faktiskt mest bedrövade. Doften domineras av rostade toner, kryddor, nötter och allt annat man förknippar med ekfat. Smaken är rikt fruktig och kryddig med en seriöst stenig munkänsla, men uppvisar tyvärr också en tydlig ekbitterhet, rena träplankan rakt upp i gommen. Att skämma så fin terroir med så mycket ek och rostning, what a pity! 
(PI, 450 kr)

Husets röda basvin är 2008 Parallèle 45 Côtes-du-Rhône Rouge. Listat på bolaget sedan hedenhös,  fast hemma hos oss har det i sanningens namn oftare hamnat i grytan än i glaset. Doften börjar lovande med tydlig syrah-komponent (40%) i frukten som drar åt mörka körsbär, lingon och tranbär. Viss komplexitet står att finna i form av rotsaker, örtbukett, jord och mineral. Den lilla ungdomliga godistonen är nästan helt inarbetad och känns inte artificiell. I munnen får vi ett syrligt, ganska robust och smakrikt vin med inslag av kartighet, jord och örter. Aktuella nollåttan är ovanligt bra, den får grönt ljus att ackompanjera en enkel middag som hamburgare eller pizza. (SB, 99 kr)

2008 Les Jalets Crozes-Hermitage Rouge presenterar en frisk, sval syrahfrukt med tydliga tjärtoner, allmänt skogig känsla och rejäla vrid på svartpepparkvarnen. Kroppen är lätt och syran läskande, greppet måttligt och slutet försett med riklig lakritssälta. Inga konstigheter - en enkel, rättfram och korrekt crozes från knepig mellanårgång. (BS, 149 kr)

Jaboulet äger 109 hektar vinmarker totalt. Hela 26 i Hermitage och 55 i Crozes, 7 i Saint-Josèph, 6 i Cornas och två i vardera Côte-Rôtie, Condrieu och Saint-Péray. Vad som kanske är mindre känt är deras ägor i Châteauneuf-du-Pape. 9 hektar är en hel del, det motsvarar vad en genomsnittlig familjeproducent har. Vi sticker emellan med ett par viner från södra Rhône och toppåret 2007.

Vårt glas av 2007 Gigondas Pierre Aiguille har oturen att komma med korkdefekt. Det tar en stund att skaka av sig de räliga intrycken, men när vi äntligen har ett friskt vin så är saken klar. Detta är riktigt gott, med aromer av fikon, lakrits, cassis, vitpeppar och garrigue. Kroppen medelfyllig för ursprunget, det som verkligen skiner är syrorna och mineralerna. Läskande, välbalanserat, måltidsorienterat, ännu en nollsjua vi gärna ser igen. Riktigt bra vin till väldigt hyfsat pris, att dricka över de närmsta fyra åren. (BS, 169 kr)

2007 Châteauneuf-du-Pape Les Cèdres uppvisar den klassiska påve-mixen av jordgubbssylt och fikon över mörkare stråk av grenachefrukt. Ungdomliga pastillgodistoner dröjer sig fortfarande kvar i vinet. Smaken har både fördelar och nackdelar. För att börja med det positiva: det smakar gott, frukten är rik och mogen. Tanninerna har bra grepp och en taktil struktur, här finns mycket att suga på. Grus, kryddor och annat smaskens. Aromerna bjuder på fin sötlakrits som sig bör. Men - frukten drar också åt det kokta hållet och syrorna är alltför låga för att ge vinet en vacker framtid. Drick nu, eller stå över.
(BS, 259 kr)

Åter till kärnverksamheten i norra Rhône. Thalabert är en vingård på 40 hektar i på slättlandet i den södra delen av Crozes-appellationen. Enligt utsago har marken tillhört Jaboulet sedan 1834, och man var först med att ersätta fruktodlingarna med vinrankor i området Les Chassis. Sedan 1980 har vinet buteljerats under namnet Domaine de Thalabert och hade länge ett solitt rykte. Från mitten av nittiotalet och framåt har de flesta årgångar varit svajiga och tunna - med undantag för den maffiga nolltrean.

2007 Domaine de Thalabert Crozes-Hermitage Rouge blandar svart och röd syrahfrukt, rent och snyggt presenterad med relativt diskreta ekfat - bastubänk, salta lakritsfiskar, aning av julkryddor.
Smaken är medelfyllig med frisk syra, kärvt örtiga tanniner, god mineralkänsla och aningen bläckighet. Tyvärr finns också en antydan till ekbeska samt en lite störande ton av kola eller fudge man gärna kunde varit utan, men ekinslaget bör helt klart utvecklas till det bättre med tiden. Ett oklanderligt verk av den nya regimen, bör lagras ett par-tre år minst.

2005 Domaine de Thalabert Crozes-Hermitage Rouge (från magnum) har en doft med oroväckande långt gången utveckling. Frukten uppvisar gott om kokta, kanderade och syltiga drag med såväl plommonkompott som hjortronsylt. Här finns både gammalt läder, buljong och oxiderade toner, samt (klart positivt) en uttalad mineralton av köttsafter och rostigt järn. I munnen ett syrligt vin med stora, fortfarande bråkiga tanniner och en tunn, fullt utmognad frukt. Väldigt ärlig redovisning av uppenbara fel och brister, men också roligt att prova eftersom det är så karaktärsfullt. Sista årgången som gjordes av det gamla teamet.

Kvällens godaste unga vin är 2007 Côte-Rôtie Les Jumelles. Den klassiga doften bjuder på ett skolboksmässigt uttryck för norra rhône-syrah. Klockren frukt, riktigt elegant, med ursnygga övertoner av (bland annat) violer ovanför stupet av tjära och saltlakrits. Väl inarbetad högkvalitets-ek med lätt rökiga tobaksslingor. I munnen bekräftas renheten - sval frukt, så elegant och harmonisk, med en stenig, läskande mineralitet. Enastående drickbarhet, ekfaten är perfekt hanterade. Inte ett vin för källaren i första hand, detta är som gjort för att njuta nu i sin sköna ungdom. (BS, 449 kr)

2007 Hermitage La Chapelle har en mer återhållsam, snudd på knuten doft som motvilligt visar sin svarta frukt med stort doftdjup av dova björnbär, lakrits, svartpeppar, krossad sten, grillkol och tobak. Det är snarare smaken som levererar besked idag: tät och massiv, strukturerad, ändå elegant och svalt mineralisk i sin drygt medelfylliga personlighet. Väl mycket ek i nuläget, men det funkar ändå riktigt bra och lär bli bättre. Ett enastående vin att lagra till 2017, släpps senare i år.

Så har det blivit dags för Bertrand Michat att presentera finalen.

1988 Hermitage La Chapelle har en fullt utvecklad doft i perfekt balans. Man kan vrida och vända på denna skönhet och betrakta den ur olika vinklar, det finns hur mycket som helst att glädjas åt. En ädelt bordeauxlik komplexitet med tobak, stjälkar, örter, båthus och tjärade rep. Fin spillning som samsas med rosor och violer. Rökiga och läderartade toner, rostigt järn och krossad granit. Att döma av tobaksstjälkigheten kan nog tänka sig att inte alla druvklasar avstjälkades den gången för tjugotre år sedan. Även smaken uppvisar perfekt balans med ren och frisk syra, och hälsosam frukt utan tendenser till hårdhet eller uttorkning (nåja, nästan inte i alla fall). Smaksatt med herbes de provence till en formidabel köttgryta av intryck, allt nedhällt i en slank och elegant personlighet med suverän drickbarhet. Direkt till årsbästalistan utan att passera gå.

Och tänk - om bara tjugo år får vi reda på hur nollniorna smakar i samma skede i utvecklingen!

2007 Un Jour Cahors

Korresponderande egenskaper i viner från olika områden är spännande. Vilken är egentligen den gemensamma nämnaren?

Vid Munskänkarnas provning av majnyheter blev vi väldigt förtjusta i kvällens cahorsare. Nollsjuan har en klockren harmoni och drickbarhet, som vida överträffar den mer tjuriga och lagringskrävande nollsexan. Lustigt nog kommer vi att tänka på två viner av helt andra ursprung, gjorda av helt andra druvsorter. Det ena är Catherine & Pierre Bretons 2007 Bourgeuil Franc de Pied - en cab franc. Det andra är Mas Foulaquiers 2008 Pic Saint-Loup L'Orphée - en mix av lika delar grenache och syrah.

Så vad är det då vi tänker på? Antagligen den oförstörda känslan. Renheten - och drickbarheten. När vi drack Bretons osvavlade doningar från oympade stockar fick vi en närmast zen-lik uppenbarelse av renhet. Ord är väldigt trubbiga redskap när det kommer till att redogöra för det speciella med ett sådant vin. Likadant med nollåttan av L'Orphée - den bästa mätaren är hur fort flaskorna går åt. I slutet av provningen räckte det med att ställa fram en flaska extra. Exakt fyra minuter senare var den tömd. Grannflaskorna stod kvar med sina halvfulla, lätt förvånade miner.

Ikväll dricker vi en renodlad malbec, omsorgsfullt framställd med exceptionellt lågt skördeuttag. Den är uppfostrad under ett och ett halvt år i ek, men av det märker vi nästan inget. 2007 Clos d'Un Jour Cahors Un Jour är mörkt som natten. Färgintensiteten är enorm, med nyanser mellan lila och svart. Ofiltrerat, förstås. Det doftar gott av bondgård med kompost på röda bio-äpplen. Huvudspåret är smoothie på mosade blåbär och björnbär med övertoner av viol. Sparsamt med fat, men nog hittar man riktigt fin kakao, tobak och vanilj, påpekar S.

I munnen upplever vi inget annat än vänlighet. Ett riktigt gott, extraktrikt vin - till skillnad från hårt extraherat - med extremt harmoniska tanniner och superrik frukt. Ändå är musten helt utjäst, här finns knappast någon kvardröjande sötma, särskilt inte när man jämför med argentinsk malbec. Snarare en mineralisk lakrits- och olivsälta, kanske också en liten malörtskvist. Avslutningen har den svårbeskrivliga naturvinskänsla som - om man vore elakt lagd - skulle kunna kallas "platt" eller "flack". Fast det är så orättvist, vinet har bara en annat slags "utbredning" i munnen. Vi kallar det hellre "rent" - och längden är det verkligen inget fel på.

Till hängmörade ryggbiffar från Svartådalen via Grantelius spelar Un Jour - inte helt oväntat - mot öppet mål. Kvällens test kokar ner till ett enastående betyg och en stark rekommendation inför sommarens grillövningar. Härliga grejor - tuta och kör.


Tryffelsvinet via SB, 198 kr.

ps. En smula off topic, men kolla in listan från brittiska Les Caves de Pyrène. Skön läsning som räcker länge.

2005 Saint-Gayan Gigondas & 2007 Monsanto Riserva

"Förväxlingsdruvor" är blindprovningens motsvarighet till snubbeltråd. Cabernet och merlot från bordeaux tar man fel på mest hela tiden
("not since lunch" och så vidare). Australiensisk shiraz och cabernet sauvignon likaså. Men grenache och sangiovese - de brukar väl knappast nämnas i samma andetag?

Ändå har vi tänkt på likheterna många gånger genom åren. Om man smakar sig igenom hela Gigondas-appellationen på caveaun vid bytorget kan vi nästan garantera att tanken på Toscana dyker upp åtminstone någon gång. Både de traditionellt uppfostrade vinerna och de som fötts upp på en diet av småfrallor kan emellanåt ge italienska vibbar.

Förmodligen krävs det olikartade växtsäsonger för att likheterna ska bli så pass stora som i kvällens båda flaskor. 2005 fick man ovanligt strama tanniner i södra Rhône. 2007 blev frukten ovanligt maffig i Chianti. Det är bäddat för förväxling, alltså. Vi korkar upp två flaskor:

2005 Domaine Saint-Gayan Gigondas

2007 Monsanto Chianti Classico Riserva

I glasen har vi en rik mörkröd frukt med associationer till mörka körsbär och tranbär. Gott om naturkänsla med örter, pinje, tobak och svart te. Toner av krossade stenar och nymald svartpeppar. I munnen visar de citruslika syrorna upp sig på ungefär samma nivå, medan tanninerna är mogna och ungefär lika strama. Det finns en väl tillfredsställande frukt, ungefär lika tät i båda fallen. Lite sparsamt för ursprunget i gigondasen, mer generöst i toscanaren. Alkoholen (i spannet 14 till 14,5%) ger bra kraft under huven, men vi ser aldrig till själva motorn.

Men hallå, vi pratar ju ändå om helt olika distrikt och helt olika druvor! Kom nu inte och säg att det inte är någon skillnad på vinerna. Okej då, visst finns det skillnader - exempelvis är Gigondasen örtigare, Chiantin stenigare - men just den här kvällen var det roligare att titta på alla likheter. Och liksom vår undulatpojke Pluto (till vänster i bild) tyckte vi att Monsanto Riserva var det snäppet mer spännande av två alldeles enastående viner.


BS, 184 kr respektive 199 kr. (aktuell årgång för Saint-Gayan är 2006, någon som testat den?).

Vinerna är tidigare bloggade här och här. Jovisst, Gigondas dök upp i samtalet den gången också!

2008 Domaine des Malandes Chablis Premier Cru Côte de Léchet

Vi gillar Lyne Marchive och hennes chabliser. Domaine des Malandes är inget jätteföretag som Brocard eller Laroche, utan en "lagom" stor vigneron independant med 27 hektar vingårdar och 220 000 upptappade flaskor per år. Hela 92% av produktionen exporteras. Ganska anmärkningsvärt, egentligen. Ännu en liten egenhet är att gården - förmodligen av "politiska" skäl - buteljerar exakt samma viner under ytterligare en etikett: Tremblay-Marchive, som också (framför allt) finns representerade på den svenska marknaden.

Odlingsmetoderna är omsorgsfulla, men samtidigt pragmatiska. Man sprutar kemiskt när man tycker att man måste - här ska inget gå till spillo! De enklare appellationerna Chablis och Petit Chablis skördas med maskin, medan grand cru och premier cru plockas för hand.
De sistnämnda vinifieras och uppfostras till 70-80% i ståltank och återstoden i använda mediumrostade ekfat. Målsättningen är att källararbetet inte ska märkas alls.

2008 Domaine des Malandes Chablis Premier Cru Côte de Léchet doftar av stål, grön sparris, pressad citron, våta stenar - och nästan retsamt tydliga toner av räk- och hummerskal. Fruktkroppen är slank i munnen, väl deffad, precis lagom stor. Aromerna liknar blond grapefrukt, fast utan bitterhet. Syrorna klingar som kristallglas och mineralerna smakar verkligen skaldjur. Det är miljoner år gamla musslor, räkor och humrar som kommer till liv igen - visst svindlar tanken...

Här och nu är detta en perfekt chablis. Och den passar perfekt till hummer.

Silja Line taxfree, 155 kr.

ps. En utmärkt intervju med Lyne Marchive finner man hos Bergman's Bourgogne.

Bubbel med Munskänkarna

Gubbamiddag #7

Dags för ännu en blindprovning under avslappnade former. Något säger oss att det kommer bli extra svårt med gissningarna ikväll, eftersom vinerna ser så mogna ut. Ja, särskilt ett av dem. Men först: en föråkare som tycks ta oss till välbekanta trakter. Lätt som en plätt!
Tror vi, alltså.

1. Kryddig rieslingdoft med frisk tropisk frukt som mango, aprikos och honungsmelon. Balanserad, vänlig, harmonisk smak med snyggt infattad syra som trampar ifrån i slutet och ger fin längd. Intrycket drar - relativt sett - mer åt det fruktiga än det mineralstinna, inte ens en antydan till petroleum, även om stål och krydda definitivt hör hemma bland mineraltonerna. Vi placerar utan tvekan doften i mellersta Pfalz, en sval årgång som 2004. Frågan är bara vilken by? Tyskland är rätt, får vi veta. Aha, men då måste vi nog upp till Rheingau, och ett lite varmare år. Inte 2004, och absolut inte besvärliga 2006, detta är alldeles för bra. 2005 eller 2002? Nej, det är 2001 - och du drack det i veckan! Hmm, känner inte riktigt igen det som något av dem. Rottland? Roseneck? Nej, det är Schlossberg, och det här skiljer sig från tisdagens smakprov inte minst genom att avslutningen helt saknar bitterhet. 100% drickfärdigt, men inte trött. Resterande flaskor bör nog drickas upp rätt snart.

2001 Georg Breuer Berg Schlossberg Riesling




2. Rubinröd färg. Utvecklad doft med svarta vinbär, plommon, ceder och fat. Nyanserna är inte överdrivet många, och det finns ett vegetalt drag av grön paprika/pelargonstjälk, och en antydan till orenhet som drar ner intrycket. Knäckighet kommer till med mer luft, och vinet framstår som bättre efter en timme eller så. Smaken är stram och syrlig, med bestämda, torra tanniner och en ganska stor men samtidigt intorkad frukt. Ganska hårt och stumt i kroppen, med viss trötthet i avslutningen. Ger intryck av att vara ett cabernetdominerat vin från vänstra stranden, från ett mellanår under åttiotalet då cabernet-druvorna inte mognade fullt ut. Verkar trots allt yngre än det är. Funktionellt till mat och ostar, men ingen favorit.

1975 Château Cantemerle, Haut-Médoc




3. Djup rubin med snygg tegelkant. Suverän doft med storslagen komplexitet och höjd. Mynta och andra örter, kryddlåda, anis och lakrits. Ljusa tjärtoner, nypon, vinbär, plommon och kaffe. Ännu mer örter, ljus tobak och ett drag på brettplåstret. Blomparfymer som kommer till efter hand. Behagfullt stram och fokuserad smak med ljusa aromer, rejäl örtbukett och nedsmälta tanniner av slipdammskaliber. Härlig längd! Verkligt elegant vin som behöver en timme för att sjunga fullt ut. Fullmogen bordeaux av riktigt hög klass, vi kan omöjligt säga mer än så. En tydlig merlot-komponent, tänker vi. Cabernet-dominerat, säger J, och det är rätt. Tanninstrukturen har en gång varit stor, men har smält ner helt, säger E. Pauillac, säger R. Jo, visst är det så. Nu återstår bara att gissa fel på en handfull slott innan sanningen avslöjas. Imponerande, som så ofta härifrån. Näst bäst ikväll.

1975 Château Pontet-Canet, Pauillac




4. Brunröd rubin, fin lyster. Utvecklad doft med gott om mognadstoner och nedtonad druvkaraktär. Knäck! Kolabönor!! Fudge!!! Sötare frukt än föregående viner, ljusa plommon, antydan till blommighet. Söta kaffetoner, lite muggiga fat, ceder, blyerts. Torr, stram och syrlig smak med bra intensitet. Torra tanniner i avslutningen, bra tryck i frukten, skön längd. Den sötare fruktigheten får oss att tänka varmare plats som rhônedalen eller möjligen USA. Det känns helklassiskt, men med ganska fräsig fatrostning. 25-åring från USA, säger U. Knepigt... det blir pilkastning i Napa men ingen prickar rätt.

1986 Stag's Leap Wine Cellars "Stag's Leap Vineyard" Napa Valley Cabernet Sauvignon




5. Mörk rubin mot oxblod, aning blått/lila kvar. Något yngre eller mindre utvecklat än de andra vinerna. Tjärat snöre i första sniffen, svårt att komma runt. Rätt mycket fat med rökiga drag, inslag av söt piptobak och vanilj. Späntved, anis, mynta, ceder och blyerts. Vinbärstoner kommer, likaså blygt florala drag, lite åt syrah/viol-hållet. Relativt fyllig smak, med stor frukt och strama tanniner. Måttligt grepp, men utmärkt längd. Ett grönäppligt inslag i syran, som får betecknas som hög och aningen kartig i slutet. Glaset vinner på tid, vinet är fortfarande lite kantigt, i yngsta laget. Det bör nog vara ännu en bra bordeaux, men yngre än de andra.

1981 Château Margaux




6. Ljust rödbrun, transparent uppenbarelse med tegelkant. Otroligt vackert, det här bara måste undersökas först av allt. Doften är helt fantastisk, med mängder av stämmor i balans. Knäckiga mognadstoner och eteriska blomparfymer, med ros, viol och potpourri. Ljusa tjärtoner, ljus tobak, ljusa bärtoner med jordgubbar och rönnbär, klart volatila drag av lim och lösningsmedel. Nebbiolo? Barbaresco? Minst trettio år gammalt, förmodligen betydligt mer. Ålderssyrlig, intensiv och mycket lång smak. Nedsmälta, silkiga tanniner. Frukten ger först ett lite uttorkat intryck med vaknar snart och vecklar ut sig i sin fulla prakt. Här finns ingen trötthet alls, vi kommer att tänka på Cappellanos 47:a. Fullmogen barbaresco - eller dito bourgogne - ska vi säga från femtiotalet? Enormt elegant och karaktärsfullt, en stor upplevelse!
Utan tvekan kvällens vin.

1949 Château Margaux
(upper shoulder)

Douro med Tiago Alves de Sousa

Vi måste verkligen lära oss mer om Douro. Ibland har man tur som en tokig, för plötsligt erbjuds tillfälle få träffa Tiago Alves de Sousa -
och det är svårt att tänka sig en bättre lärare. Han tillhör fjärde generationen i vinfamiljen Alves de Sousa, och examinerades som kursetta från vinuniversitetet i Vila Real/Trás-os-Montes 2002. Tillsammans med pappa Domingos och oenologen Anselmo Mendes har han varit med om att skapa bilden av Douro som ett dynamiskt bordsvinsdistrikt - en historia på knappt ens tjugo år.

Tiagos filosofi handlar, kort sagt, om endogena druvsorter och definierad terroir. I Douro finns ett stort antal ursprungliga portugis-druvor och en mångfald av förstklassiga (och olika) lägen. Kombinationen av dessa naturliga tillgångar ger möjligheter att framställa varierade viner med tydligt definierade karaktärsdrag.

2009 Branco da Gaivosa blandar malvasia, gouvaio och arinto. Tiago berättar att den förstnämna uppför sig ungefär som chardonnay och bidrar med sin kropp och sin blommighet. Gouvaio är en genetisk släkting till verdejo, och kommer med exotisk frukt. Arinto står för ryggrad, mineraler och fräschör genom sin naturligt höga fruktsyra. Stockarna är minst 60 år gamla och växer i en jordmån av skiffer och granit. 70% av musten vinifieras i ståltankar, 30% i ekfat med omrörning av den fina jästfällningen. Doften är mineralisk och aningen rökig, sur lie-jästig med en frukt åt melonhållet, lätt kysst av väl infattad ek. Antydan till fetma i smaken, men framförallt en god fräschör och mineralkänsla. Trevlig komplexitet i fruktkorgen med alla dess ingående druvor. Gott vitt! (88)

2010 Branco da Gaivosa får vara med som jämförelse. Doften är ungfruktig, mer åt lime-hållet med inslag av vita vingummin och apelsinblom. Friskt och livligt vin, syran är mer markerad än i nollnian. Ekfaten kör sitt eget lilla rejs och har inte hunnit in i helheten än. Ingen fara, storasyster visar ju att det kommer ordna sig tills nästa år. (87)

2004 Alves de Sousa Reserva Pessoal Branco är verkligen en säregen historia. Druvmixen är gouveio, malvasia, viosinho och femton andra samplanterade sorter från gamla vingårdar med minst 60-åriga stockar. Vinifieringen inleds med en "hyper-oxidation", ett slags intensiv överpumpning. Man sprutar helt enkelt musten med en slang rakt ner i karet under två timmar, för att tillföra maximalt med syre. Efter denna hårdhänta behandling är musten närmast brun (vinet återfår sin gula färg senare). Därefter får skalen vara med och laka ur i två dygn, innan pressningen. Mognadslagringen tar ett år i små ekfat - med viss batonnage - men vinet släpps först långt senare, när flaskmognaden bedöms som tillräcklig. Den senaste utgåvan är 2004, medan 2005 kom förra året.

Färgen är mättat gul, doften mogen och lätt rökig. Här finns rikedom, djup och komplexitet. I munnen är detta ett mycket originellt vin: extraktrikt med lätta skaltanniner, ändå väldigt lent, snudd på krämigt i munkänslan. Rikt på aromer av honung och mogna citrusfrukter med florala toner. Eftersmaken lång och aningen fatkryddig, med viss värme trots att alkoholen bara är 12,5%. Det är knepigt att komma på en jämförelse, kanske kan man säga att det liknar något skalmacererat från Friulien eller Kroatien. (90)

2009 Quinta do Vale da Raposa Reserva består till lika delar av touriga naçional och tinta cão. Vinet uppfostrades under åtta månader i två- och treåriga fat. Doften är frisk och riktigt god med inbäddad fatkaraktär, plommon, röda vinbär och lakrits. I munnen kan vi glädjas åt friska syror och mogna kryddiga tanniner, med precis lagom mycket te-torka. Lakritsrot och kryddmix minglar kvar i den långa efterklangen. 14,5% stör överhuvudtaget inte, och drickbarheten är närmast livsfarligt bra redan nu. Sympatiskt och i stort sett old-school i uttrycket - men ändå rent, rättframt och rasande snyggt. Det här vill vi dricka igen. (90)

2008 Quinta do Vale da Raposa Touriga Naçional är en del av Tiagos pågående projekt att definiera sitt material: druvor och terroirer. Detta är 100% touriga naçional - han gör även druvrena tinta cão, tinta roriz och tinta barocca. Ursprunget är unga stockar i Vale da Raposa - under tjugo år. Vinet uppfostras under tio månader i använda små franska ekfat, och släpps bara i goda årgångar. Doften är påtagligt floral och aningen rökig, med violer, vinbärsaromer, jordgubbar, skiffer, kryddlåda och lakrits. Med rättfram attack väljer smaken att satsa på frukten, som har aningen syltiga eller godislika drag. Här finns också gott om syror och tanniner, samt 14,5 infattade procent. Ett semi-modernt vin som är gott på ett lite burdust och "palate-staining" vis. Vinner på några års lagring. (89)

2005 Quinta da Gaivosa är en blandning av tjugo samplanterade blå douro-sorter. De skördas från 60- till 80-åriga stockar, i de bästa vingårdarna på familjens viktigaste quinta. De olika lägena vinifieras separat i mindre ståltankar under två veckor, med en mjuk och försiktig extraktion. Uppfostran sker under sex månader i nya små franska ekfat. Flaggskeppsvinet görs bara i de bästa årgångarna. 2005 var extremt torrt men inte alls så hett som 2003. Enligt Tiago var året perfekt för balansen - allt i druvorna koncentrerades proportionellt.

Doften har en underbar komplexitet, med mognadstoner som liknar tobak, lakrits och möbelpolish. Bäraromerna är ursnygga och klart definierade, med lysande röda stråk som inte skuggas av faten. Smaken förenar fin fruktmognad med läcker sötlakrits, medan tanninstrukturen är finlemmat traditionell. Stilen är helklassisk och verkligt elegant, ett perfekt balanserat vin med skyhög drickbarhet och dessutom lämpat för tio års lagring. Vår favorit på provningen. Det här vill vi väldigt gärna dricka igen. (93)

2007 Quinta da Gaivosa Vinha de Lordelo är en blandning av samplanterade douro-sorter från 80- till 120-åriga stockar i den högt belägna - och därför tidigare övergivna - vingård om två hektar, som familjen kallar "Abandonado". Jordmånen uppe på berget är ren skiffer. Vinets karaktär är också uttalat stenig och mineralisk - men samtidigt fruktig, med en klockren ton av mosade hallon. Rätt så kraftfullt med sina 15,5%, men harmoniskt och långtifrån eldigt. Enastående bra vin! (92)

Tyvärr hinner vi inte vara kvar och kontemplera vinet/snacka mer med sällskapet, nu måste vi springa iväg till nästa möte. Stort tack Tiago för Douro-lektionen!

Importeras av Portucastas, ett par äldre årgångar finns i BS:
2007 Vale de Raposa Reserva och 2007 Touriga Naçional.

En alldeles utmärkt presentation av Alves de Sousa finner man här.
Högt läsvärde!