2008 Aurora Barricadiero

Senaste versionen av Barricadiero har fått vad man brukar kalla ett "blandat mottagande". Rapporter från pålitliga källor fick oss att befara att vi trampat i galen tunna genom att beställa ett sexpack oprövat.

På besök hos Vinosapien hälldes ett blint smakprov ur en flaska som varit öppen sedan dagen innan. Ingen tvekan om att det var Barricadiero i glaset, och förmodligen nollåttan, även om vinet gjorde ett klart bättre intryck än rapporterna gett vid handen. Visst, syrorna var lägre än i tidigare årgångar men det fanns andra kvaliteter som borde sitta perfekt i samspel med grillat kött. Alltså fejkar vi en grillsituation med hjälp av hängmörade ryggbiffar, hemslagen bea och fingertjocka frites.

2008 Aurora Barricadiero Marche IGT doftar stallbacke och småruffig fatrostning, utan att vi störs av alltför mycket vanilj eller kola.
Det är den patenterade kombon av röda bioäpplen, köttsafter och mättade mörka körsbär som gör vinet omedelbart igenkännligt. Det finns en antydan till likörtoner i körsbären, vi hittar dessutom några mosade blåbär, och som vanligt finns en hel del tobak och mörk choklad.

Barricadiero filtreras aldrig och är en osedvanligt extraktrik rackare -
så även denna gång. Vinet är formligen packat med frukt, fullmogna tanniner och järnrika mineraler. Syrorna är onekligen lite lägre än vanligt, men det tycks faktiskt även alkoholen vara. Vi hittar inga som helst tunga, eldiga, alkosöta eller brännande tendenser (när vi kollar upp saken visar det sig mycket riktigt att nollåttan stannat på 14,1 mot nollsjuans 14,7). Visst finns det en hel del ek, men vi uppfattar den som väl inarbetad i det maffiga extraktet. Avslutningen torkar upp med mineral och en gnutta tonicbitterhet. Eftersom balansen lutar rejält åt tanninhållet är vinet framförallt ämnat att skölja ner rediga köttbitar.

Nollåttan gör jobbet med bravur, den saken är klar efter kvällens test. Extremt användbart till grillen i sommar - snarare än att lagra - och jäkligt gott, om ni frågar oss. Servera svalt.


175 DKK/SEK, Carlo Merolli. 165 DKK, Cibi e Vini. 298 kr, BS.

ps. Labvärdena finns här. Nollsjuan hyllade vi här.

2007 Meyer-Näkel Frühburgunder

I maj förra året, hos sju producenter i Ahr, fick vi gott om möjligheter att lära känna pinot noirs brådmogna syrra - pinot madeleine. Bara en gång dessförinnan hade vi träffats (det var 1996 hos Weingut Fürst i Franken), och vi blev båda klart förtjusta - särskilt S upplevde något av en förälskelse! Alltför länge har vi dröjt med att följa upp den affären...

Frühburgunder, som tyskarna kallar den, anses av ampelograferna vara en självständig druvsort. Som känt har pinotdruvan lätt att mutera, och det är precis vad som skett. Men det har inte hänt av sig självt, utan genom generationer av vinodlares aktiva urval. I det svala tyska klimatet har man helt enkelt haft för vana ta sticklingar från de stockar av spätburgunder vars druvor utvecklats tidigast.

Fåglarna älskar att äta frühburgunder, druvorna mognar flera veckor tidigare än spätburgunder. När man på sina håll ser blå skyddsnät uppe i vinbergen kan det mycket väl vara frühburgunder som växer där.
Men det har aldrig funnits några mängder att tala om, och rankan är känslig för sjukdomar som bladrullvirus, men inte för botrytis.
I mitten av sextiotalet var den rara sorten nästan borta, innan forskningsinstitutet Geisenheim tog tag i saken. Sedan dess har frühburgunder gått från ynka 15 hektar i hela Tyskland till dagens 251.

2007 Meyer-Näkel Frühburgunder har en årgångstypisk, ljust brunröd färg med fin lyster. Doften är vidöppen och komplex med drag av höstlöv, mossa, malört, mynta och rönnbär. Fint mogen frukt utan tvekan, undertill lurar hallon, och lätt rökta toner åt charkuterier och tjära till. Här finns massor av pinositet och en skön mognadsutveckling i flaskan.

I munnen är det här ett prima exempel på hur frühburgunder skiljer sig från spätburgunder. I den lätta kroppen ger frukten ändå intryck av högre mognad, syrorna är mjukare och de små tanninerna fenomenalt lena. Munkänslan är påtagligt krämig och viskös - tyskarna kallar detta fenomen "Schmelz". Smaken har riktigt bra längd - med aromer likt rönnbär och lakrits - och slutar med krydda och mint.

Ett smeksamt och givande vin som vi ser fram emot att dricka igen.

Belvini, €21,90.

ps. I Belvinis sortiment av frühburgunder fastnar vi för Alexander Stoddens version. Och Klaus-Peter Kellers, någon som smakat hans röda?

2006 E. Guigal Côte-Rôtie Château d'Ampuis

Årets vin 2010 - ett strålande uttryck för druva och ursprung. Drucket vid två tillfällen, under samfällda suckar av vällust. Det enda lilla frågetecknet var hur trettiosex månader i ny ek kunde märkas så lite. Nu vill vi hinna njuta bara en gång till av den ungdomligt friska versionen, innan portarna till den fruktade syrahtunneln slår igen.

Gaaaahhh, vem släckte lyset? I glaset hittar vi inget annat än rostad ek hur vi än snurrar och sniffar. Coca-cola, julmust, julkryddor, bränt trä, bastubänk, ett penseldrag tjära - kanske sandelträ om vi försöker se positivt på saken. Men som sagt - inget annat. Ingen definition av frukt utöver det generiskt plommontonade, ingen känsla av terroir. De vackra stenar, blommor och örter vi minns från förra året är som borttrollade. Som i en varm natt utan dofter.

I munnen är vinet runt och fluffigt och berättar med glädje om sin ekbehandling men tiger som muren om resten. Visst smakar det "gott" på ett lite generiskt sätt men spetsen och stunsen saknas. Blint skulle vi aldrig gissat côte-rôtie och knappt ens syrah. Det finns liksom ingen transparens. Det är som att försöka läsa en bok i mörkret.

Har ni lagt undan av 2006 Château d'Ampuis? Glöm dem i minst tre år, gärna fem eller mer. På andra sidan tunneln kommer vi möta ett vin som vi hoppas har något att göra med det vi blev förälskade i. Snyft.


€68, Millésimes. 995 kr, SB

2009 Emrich-Schönleber Monzinger Halenberg Riesling trocken

Andrasorteringen blir gärna förstahandsvalet när man ska ge sig på en storartad tysk årgång som 2009. Medan man väntar på att Halenberg GG ska bli drickfärdig är det toppen att få en sneak preview från samma vingård. Och vilken uppvisning sen...

2009 Emrich-Schönleber Monzinger Halenberg Riesling trocken har en fokuserad doft, fortfarande en smula grönt aromatisk med kittlande nässlor, lite örter och gurka. Själva frukten är klock: vit persika, mogen lime, mogen grape samt en gnutta juvenil päronfestis. Men det är mineralkaraktären snarare än frukten som fångar oss: klingande rena mineraltoner med drag av metall och skaldjur, snudd på animaliska/fårfettiga. Extremt aptitretande sniff.

Smaken är full av skenbara motsägelser, alltid ett gott tecken. Stor men slank, kraftfull samtidigt elegant, rikt fruktig men ack så transparent. Läskande som ett frizzante mineralvatten. Alla komponenter är i balans, och jobbar tillsammans för att förmedla något större, låt oss kalla det terroir. Avslutningen är elegant torr med en lång efterklang där den lilla fruktsötman spelar mot mineralsälta som liknar fänkål eller anis, medan grapebitterheten spelar ytterst diskret andrafiol.
En sinnebild av begreppet spänst. Ännu en paradox: på samma gång upphetsande och svalkande - perfekt som apéritif. Missa icke!


€17,90 hos Belvini. 239 kr på SB.

Frankofilen blev lycklig här.

Helblint med Vinosapien

Priser och inköpsställen:

2008 Weingut Prager Klaus Riesling Smaragd
(254 DKK bergmanvin.dk, €34 broeding.de, 419 kr SB)

2008 Weingut Prager Wachstum Bodenstein Riesling Smaragd
(254 DKK bergmanvin.dk, €34 broeding.de, 419 kr SB)

2008 Weingut Prager Wachstum Bodenstein Grüner Veltliner Smaragd
(254 DKK bergmanvin.dk, €34 broeding.de, 419 kr SB)

2007 Maison Pierre Overnoy Arbois-Pupillin Blanc
(200 DKK, petillant.dk)

2009 Domaine Yvon Métras Moulin-à-Vent
(200 DKK, petillant.dk)

2007 Moric Jagini Blaufränkisch Zagersdorf
(€30, broeding.de)

2009 Domaine Jean Foillard Morgon "Côte du Py"
(200 DKK, petillant.dk)

2009 Domaine Marcel Lapierre Cuvée MMIX
(475 DKK/mg, vinrosen.dk, 300 kr, winetrade.se)


Sök efter smaknoteringar hos Vinosapien

2008 Ets. Thunevin Bad Boy Bordeaux

En ung snygg kines i välskräddad kostym svänger upp sin vita cabriolet framför klubben. Med en vinare i handen kliver han ur bilen, kastar en självsäker blick på flaskan och går in med bestämda steg. Väl inne i värmen registrerar han snart en ung kinesiska i röd sidenklänning. Hon sippar på ett konventionellt vin i ansiktslöst sällskap.

Den unge mannen ställer fram sin flaska på bordet. "Bad Boy", står det på etiketten. Den vackra kvinnan i rött kastar en nyfiken blick, mannen noterar hennes sensuella läppar. Den unge mannen häller upp av sitt vin, och ur glaset stiger en djävulusisk röd rök - det här är inte vilket tjut som helst. Fler ögonkast utväxlas medan mannen dricker ur sitt glas under uppenbar njutning.

Plötsligt bestämmer sig kvinnan i röd klänning för att lämna både sitt sällskap och sitt tråkiga vin. Den unge mannen möter upp. Klipp till frontal närbild på kvinnans kärlekskranka ögon som tittar rakt in i kameran. Reklamfilmen slutar med hångel utanför klubbens garderob och löften om mer. Sens moral: är du kines och tar med en flaska Bad Boy så får du ligga.

Scenskifte till danmarksfärjans taxfree-butik. Här hittar man oftast inget som är värt att bry sig om. En gång för länge sedan sprang vi på en riktigt smarrig Château Segonzac, så någonstans lever hoppet fortfarande om att göra något liknande fynd. På just den här resan har man tilbud på Bad Boy för 149 DKK. Nu har vi alltså 1) en småsunkig taxfreeshop 2) ett vin med skojsig etikett och 3) en reklamfilm som riktar sig till nyrika kineser. Summan av detta borde inte få oss att hala upp plånboken, snarare att lägga benen på ryggen.

Men 2008 Bad Boy är faktiskt precis vad vi vill dricka efter att ha kört 65 mil och suttit fast i två rejäla köer på vägen hem. Efter en kvart i kylen spelar doften i karaffen upp ett urskönt fjäsk. Mörk kola och ädelt grispiss - denna underbara ingrediens i bordeaux - samsas med snygg fatrost som har diskreta inslag av bränt trä, espresso och tjära. Merlotfrukten känns sval, frisk och mörk som av plommon och vinbär, helt utan likörtoner, med en gnutta mintchoklad på toppen.

I munnen serveras en ungdomligt rättfram och yster attack. Frukten är sval och relativt slank, syrorna friska och tanninerna måttligt stora och snabbmoget mjuka. Det är rätt bra tryck i smaken med en alkohol strax under 14%, som inte stör det minsta lilla. Istället tänker vi på de sköna salmiaktonerna som förmedlar en överraskande bra mineralkänsla. Hela paketet är redan i drickmogen balans, det är bara att tuta och köra. Serverat vid lagom sval temperatur blir det både läskande och omedelbart riktat mot lustcentrum. Tur att vi köpte ett par flaskor till. Hatten av, Jean-Luc Thunevin och vinmakare Murielle Andraud!


95% merlot och 5% cabernet franc. Inköpta druvor från 40-åriga stockar i Fronsac, Pomerol och Bordeaux. Mustkoncentrering med hjälp av saignée. Uppfostran under ett år i nya ekfat. Fler detaljer här.

149 DKK på Scandlines, 219 kr i BS.

2007 Pelissero Barbaresco Nubiola

Kort not om ett fantastiskt vin från Giorgio Pelissero. Vi brukar gilla hans basbarbaresco Nubiola med dess kombination av modern paddel-jäsning och mestadels traditionell botti-uppfostran, men nollsjuan är utan tvekan den bästa version vi druckit hittills.

2007 Pelissero Barbaresco Nubiola ger ifrån sig pustar av läder och tjära ur karaffen, väldigt lovande. Efter en timma häller vi upp flytande rubin med liten tegelkant. Doften i kuporna är omedelbart förtrollande - druvmogen rödnebba med urläckra nypon, rosenblad, rabarberkompott, hallonpastiller och röda vinbär. En skinande renhet med tydliga mineraltoner och oemotståndlig charm. Underbart att slippa inslag av rostade fat.

Smaken har en fruktig balans i klassiskt medelfyllig stil utan den marabou-sötma vi på senare tid funnit alltför påtaglig i La Spinettas Langhe Starderi. Här kan vi istället njuta av burgundiskt klarröda aromer, frisk syra och bestämt greppiga tanniner. Vi gläds åt skolboksmässig nebba-karaktär av tjära och läder i mittsmaken, som torkar upp med en kärve örter i avslutningen för att lämna en tydlig mineral- och lakritssälta i eftersmaken. Det hela klingar snyggt och länge.

Nubiola 2007 är en enastående läskande och fruktren barbaresco som förenar det bästa av modernitet och tradition. Det här dricker vi med största glädje redan i år - nollsjuorna har den sortens personlighet - men förmodligen finns en hel del gott att hämta även i framtiden.


SuperBest/GobiVin, 150 DKK. Emellanåt tycks man få galna ryck och justerar ned priset till 130 eller hör och häpna, 100 DKK. Så fort det sker kommer vi att hänga på låset. Kära skåningar och danskar, berätta gärna när. 300 spänn i BS känns onödigt dyrt - om det inte gäller ett enstaka smakprov.

ps. Vi gillade att läsa Niels beskrivning här.

Georg Breuer 2005: Schlossberg vs. Nonnenberg

Nu över till ett mästarmöte vi laddat för. Det är mer än två år sedan vi och vinerna sist sågs, och trots en inte oansenlig behållning blev slutsatsen: locket på, gömma nyckeln. Under tiden har vi haft massvis med glädje av 2005 Berg Rottland som sedan ett tag tillbaka befinner sig i en superskön drickfas (vilket det på sitt sätt egentligen alltid har gjort - nu bara ännu bättre). Kan den fasen möjligen ha infunnit sig även i 2005 Schlossberg? Och 2005 Nonnenberg, är det lika spelbart som sist?

Rögeriet i Skanör är fena på att varmröga lax. Några snittar får vara med som sparringpartner, efterhand också en skummad sparrissoppa. Matchen avgörs halvblint (resultaten från förrförra årets tester kan rekapituleras här och här).

Första glaset har en färgnyans någonstans mellan guldmetallic och platina, lätt grönskimrande och något rikare än grannens. Den vidöppna nosen bjuder på en rik snudd på fet frukt med markörer för hög druvmognad: tropiska inslag som passionsfrukt, ananas och persikokräm. Vi noterar ett klockrent riv av ingefära, dessutom vit mandel, aningar av honung och grönsparris. Inte en skymt av petroleum, ändå massor av mineraler, likt våta stenar och metallfilspån.

Entrén i munnen är inget annat än spektakulär: en smak av enorma dimensioner som vaknat på sitt soligaste och vänligaste humör. Munkänslan är silkeslen med antydan till schpritz. Kombinationen av nästan röd frukt, salter och metaller är helt perfekt. De mogna citrussyrorna är infattade i vinets stora kropp, först i slutet friläggs de med bestämdhet - men inte ett spår av bitterhet står att finna. Längden är påtaglig, våg efter våg av mogna aromer sköljer in.

Intrycken handlar uteslutande om vänlighet och harmoni. Det här måste vara Schlossberg - läget är betydligt varmare än Nonnenberg. Ingen anledning att vänta längre, här är vi pang mitt inne i drickfönstret. En wow-upplevelse.

2005 Rüdesheimer Berg Schlossberg Riesling (94)

Andra glaset är lite ljusare än det första, en vitgul metallic åt platinahållet. Doften är mer återhållsam, dominerad av imponerande mineraltoner med en antydan till flintrök. Fruktaromerna har en svalare citrusprofil utan klara exotiska inslag, istället med drag av örter, nässlor och grönsparris.

Vi smakar. Vinet är stramt och fokuserat som en laserstråle. Syrorna är högre än i första glaset eller åtminstone mer exponerade, samtidigt som de lätt kryddiga mineralerna är tydligare eftersom frukten är slankare, men rejält intensiv och fortfarande åt det knutna hållet. Smaken har en fantastisk, syradriven längd men också en markerad bitterhet som av grapefrukt i avslutningen, lite för mycket för att bli harmoniskt på egen hand. Ett hårdare, slankare vin som tycks komma från ett högre och svalare läge, det måste vara Nonnenberg. Idag är det mer reserverat än för två år sedan och tycks behöva ytterligare ett par års lagring.

2005 Rauenthaler Nonnenberg Riesling (92)

Intressant resultat: ombytta roller, och mer förväntat än hur vinerna visade sig för två år sedan. Schlossberg har vecklat ut sig i hela sin prakt, medan Nonnenberg krupit in i en tjurig tunnel. Ligger ni på 2005 Schlossberg så är det bara å njut!

2006 Comte Armand Volnay & 2008 Philippe Gilbert Les Renardières

Långfredagens middag går i våra saliga farmödrars anda: helstekt majskyckling med gräddsås, rönnbärsgelé och hasselbackspotatis. Pinot noir är givet i sammanhanget - och för kontrastverkans skull dricker vi två viner av olika ålder och ursprung.

2008 Philippe Gilbert Les Renardières Menetou-Salon är ungdomligt blårött. Doften är frisk med starka associationer till skogen: först en bärkorg där vi plockat hallon, blåbär och lingon. Sedan lingonris, granbarr, våt mossa, våta stenar och violer. Faten är diskreta och bidrar med lite muskotnöt och en knivsudd vanilj. Intrycket är rent, ungt och aptitretande.

Smaken går på direkt attack. Pigg och purung, fräsigt syrlig och primärfruktig med ett lite kartigt bett. Ändå finns en god fruktkropp med outvecklade tanniner och muskotkrydda som balanserar lingonsyrorna, vinet är bara i yngsta laget än. Vi hoppas och tror att maten ska göra susen.



2006 Comte Armand Volnay är ljust varmrött med bruna nyanser. Doften är aningen gräddig, rentav sexig med viss utveckling mot tryffelsvamp, multnande höstlöv, boudoir och potpourri. Mineralerna framträder som silverbestick och flintrök, medan örterna drar åt myntahållet. Lyxig vuxenlakrits ger djup åt den rönnbärsaktigt röda frukten.

Smaken är mjukt silkig med begynnande mognad, aromerna lätta och lustfyllt köttiga med diskret krydda i mitten. Den eleganta frukten - relativt återhållsam men inte tunn - drar åt rönnbärshållet med en liten antydan till bittert och örtigt. Inget problem för oss, eftersom transparensen för "allt det andra" är så fin.

Faten märks lite mer än i första glaset, men är långtifrån störande, snarare smidigt understödjande med en antydan till mjölkchoklad och lakrits. Avslutningen är ren och mineralisk, med sensationer av sten och sälta.

Här finns många av de egenskaper man vill hitta i en god volnay - inte minst sensualism och elegans. Musten har jäst med druvstjälkarna, något som brukar bidra till en traditionell struktur. Av ekfaten var inte mer än en femtedel nya. För tillfället är vinet i en väldigt trevlig drickfas och det är ingen tvekan om vilket som gifter sig bäst med maten - kombinationen är perfekt.

Ska man ge sig på nollåttan av Les Renardières redan idag är det klokare att satsa på kallskuret tilltugg som funkar bra med den fräsiga kartigheten och de läskande ungbäriga aromerna. Om ett par år bör vinet vara moget nog att klara mer komplexa varmrätter. Vinner på luft - bra potential - men i nuläget dricker vi hellre nollsjuan.

Vinik, 250 SEK.

Otto Suenson, 270 DKK i butiken/314 SEK i webshopen (gäller 2007/2008).

2009 Raymond Bouland Morgon Vieilles Vignes

"Vinsafari" borde marknadsföras som en av Danmarks stora turistattraktioner. Själlands ostkust är så pepprad av importörer och butiker att den ena safarin inte behöver bli den andra lik. Ett exotiskt inslag på gårdagens tur - inte minst sett ur svenskt monopolperspektiv - uppenbarade sig på en ordinär parkeringsplats i Helsingör.

En franskskyltad silvermetallic skåpbil svänger upp, sidodörrarna öppnas och inom kort har en halvpall goda alsaceviner bytt ägare. Till gårdspris, utan mellanhänder, nota bene med danska vinskatten betald. De svenska kunderna blir smått uppspelta av den kittlande köpsituationen, och gamla grannbloggare får äntligen träffas alltmedan den glade vinodlaren langar låda och räknar cash.

I välbeställda Charlottenlund, på Jaegersborg Allé, har man tillgång till två SuperBest med bara ett par hundra meters mellanrum. Eftersom det trots allt handlar om vanliga snabbköpsbutiker - om än med ovanligt schysst vinsortiment - blandas suspekta tilbud ("tag 2 barolo for 150 DKK") med helseriösa klipp. I den senare kategorin hittar vi Giorgio Pelisseros 2009 Langhe Nebbiolo och Mauro Mascarellos 2009 Dolcetto d'Alba, båda för 75 DKK vid köp av 6.

Två viktiga anledningar för svensken att ägna sig åt vinsafari kan sammanfattas i orden bourgogne och beaujolais. Bara de tre importörerna Vinrosen, Pétillant och Otto Suenson har tillsammans långt fler intressanta viner listade än vi någonsin har sett till på Systembolaget. Från Dronningens Tvaergade (Suenson) kan vi rapportera att samtliga nollsexor från Bruno Clair just nu säljs med 30% rabatt.

En annan hylla lockar med sköna viner från Comte Armand: Volnay och Auxey-Duresses till rimliga priser. Idag är vi särskilt på jakt efter beaujolais crus 2009. Olivier Merlins röda nollnior kommer in först i början av juni, vi rekommenderas av försäljerskan att testa en annan Morgon. Daniel är den mer kände av bröderna Bouland, men Raymond sägs vara ungefär lika bra.


2009 Raymond Bouland Morgon Vieilles Vignes har en primär och rättfram nos av hallon, jordgubbar, lingon, kulspetsbläck och lakrits. Det doftar som ett ganska lätt och syrligt vin, därför kommer attacken i munnen som en rejäl överraskning: oväntat rikt och fylligt, med imponerande fullmogen frukt.

Den friska syran sjunger i munnen, de fokuserade aromerna av hallon och maraschinokörsbär skiner som pastiller, alltmedan den silkeslena munkänslan smeker gommen medhårs. De mogna tanninerna ger urgod substans att suga på, lätt kryddiga som muskotnöt och sandelträ. Avslutningen kombinerar örtbett med sötlakrits och efterlämnar en lätt uttorkande läskpapperskänsla som bara ber om en klunk till. Och en till.

Som ni redan förstått är drickbarheten i detta vin suverän. Det är så himla gott, och så okomplicerat att älska, och det blir bara bättre för varje klunk. En sådan makalös renhet i frukten - det kostar många pengar i norra bourgogne. Det är bara att sluta ögonen och njuta rakt upp och ner, en stor upplevelse faktiskt. Och potentialen finns för 5-10 års utveckling.

Otto Suenson, 125 DKK.

ps. Firmans svenska gren har nyligen startat upp distansförsäljning
på nätet med direktleverans till svenska kunder, men just detta vin
finns inte där.

2010 Domaine La Réméjeanne Côté Levant Rosé

Oj, vad vi har längtat efter att sparka igång rosésäsongen. Att kunna sitta utomhus i t-tröja och äta lunch i solen känns nästan overkligt efter den långa vintern. Så sent som i början av förra veckan låg isen kvar i vikarna kring huvudstaden - i Skåne har våren lyckligtvis några veckors försprång, även om sjöbrisen fortfarande är ganska sval.

Nyligen kunde vi glädjas åt nyheten att Vinik ska importera Domaine La Réméjeanne - en côtes-du-rhône-producent med grundmurat gott rykte. Häromveckan damp det ner ett helt gäng viner varav ett redan har fått välförtjänt plats i vårversionen av Ekovinlådan.

2010 Côté Levant Rosé är en typiskt laxrosa uppenbarelse, bara snäppet färgrikare än de allra ljusaste provensalarna, och med ungdomligt ljusblå reflexer. Doften är nyanserat rödfruktig med toner av smultron, persika, blodapelsin och rosor. En smula aromatisk, men helt utan det störande nagellack som emellanåt kan dyka upp i sammanhanget. Istället kan vi lätt plocka örter ur den omgivande garriguen, och visst finns en känsla av våta stenar. Inte dumt alls!

I munnen möts vi av en rättfram och snygg attack. Här finns tillfredsställande frisk fruktsyra i balans med värme och krydda - men det överraskar att läsa 14% på etiketten eftersom alkoholen inte alls sticker ut. Till och med i lunchsammanhang är vinet lättfotat och elegant, med en antydan till fruktsötma och anissälta som sitter perfekt till maten.  Det är skoj att plocka ut nyanser av de ingående druvorna  grenache/syrah, och avslutningen har precis det där lilla örtiga snörpet som ber om en klunk till.

Detta är relativt "mainstream" för att vara Vinik - om än av hög kvalitet - med massor av igenkänningsfaktor till annan klassisk sydfransk rosé. Inte minst därför är det en fullträff, och Côté Levant borde gå åt som smör i sommar. Vi har inte koll på exakt pris per flaska vid separatköp men gissar på 120 pix. Resten av vårlåddan slinker ner under påsklovet.

2009 Jean-Paul Brun Fleurie

Mjuklandning på Näset med en god Fleurie. Vill man utforska den seriösa sidan av Beaujolais, så är det väldigt bra läge just nu - medan superårgången 2009 fortfarande finns tillgänglig. Egendomen Les Terres Dorées är lika med Jean-Paul Brun, som även gör viner på negociantbasis (kvällens vin är ett exempel). Kvalitetsmässigt ligger han ett tuppfjät bakom de allra bästa i området - legendariska figurer som Marcel Lapierre, Yvon Métras och Jean Foillard - men samtidigt långt framför den stora klungan. Här slipper man helt de artificiella aromer som gett beaujolais - och maceration carbonique - ett dåligt rykte.

Intill ganska nyligen har munskänkar och sommelierstudenter fått lära sig att de framfusiga godis-estrarna hänger ihop med jäsningsmetoden. Vad som istället borde ha lärts ut är den avgörande skillnaden mellan sådan beaujolais som fått jäsa med vingårdens naturliga jäststammar och sådan som fabricerats till ful karikatyr med hjälp av den tillsatta aromjästen 71B (även känd som alla skumbananers pappa).

2009 Les Terres Dorées (Jean Paul Brun) Fleurie har väl inte den burgundiska elegansen hos Lapierres ljusröda Morgon, inte heller den köttiga, vinösa komplexiteten hos Yvon Métras fenomenala Moulin-à-Vent. Men till vår glädje är det ett rättframt och läskande vin med en dolcetto-liknande mix av körsbär, blåbär, viol, kulspets-bläck och salmiak. Syrorna spritter av glädje, frukten är sötmogen och avslutningen har en skön liten kärvhet med granitdrivna mineraltoner där salmiaksältan märks mest. Det är bara godare för varje klunk.

Till skillnad från Vinosapien har ingen av oss några problem med gröna toner i det här fallet, men vi inser snabbt att det här vinet är som skapt för charkuterier. Till pastasallad med ruccolapesto, prosciutto och salami sitter det som en smäck. Även om vinet, som vi ser saken, inte riktigt når upp till den absoluta toppen i beaujolais dricker vi gärna detta igen. Och lagrar, här finns helt klart potential för utveckling.

Tyska Wein-Palais säljer för €14,25, medan svenska Prästgårdens tar 179 kr vid beställning genom WineFinder. David Schildknecht gick i spinn och delade ut 93 pinnar.

ps. Läs Eric Asimovs "A Beaujolais Makers Pain".  Something's rotten in the Beaujolais AOC!

Tasting chez Vinosapien

ps. Lite noteringar finns här.

2007 Philippe Gilbert Les Renardières Rouge

Till kvällens ankbröst har vi fixat återträff med en riktigt god pinot som vi totalt lyckats glömma bort i över ett och ett halvt år trots klockren första date. Bäst att be vinet om ursäkt för slikt oskick och höra om det går för sig att ta vid där vi sågs senast. Man kan tänka sig att det har det hänt en del sen sist. Fördjupad kärlek, måhända?

2007 Philippe Gilbert Les Renardières Menetou-Salon Rouge tar sig ut ungefär som ett ljusare beaunevin - transparent varmrött med blåaktiga reflexer och en antydan till tegel i kanten. Den reduktiva inledningen - rått kött och insjölera - hoppar vi helt över den här gången, för att istället styra rakt på den rena röda frukten som har tydliga karaktär av jordgubbar, lingon och röda vinbär med fin pinositet och en skymt av nässlor och mynta. Varje snurr på glaset frigör en urläcker doftspiral!

Vi kan förstås inte vänta någon längre stund med att smaka, och gläds på en gång åt hur fint doften speglar sig i den friskt syrliga, välstrukturerade, lätt kryddiga smaken som slutar i ett elegant ackord av rödfrukt, örtbett och lakritssälta. Jämfört med tidigare årgångar är nollsjuan mer diskret i sin fathantering, något som Renardières har vunnit på. Det finns inget som skymmer, bara ett smakfullt tillägg av ljus rostning med fint infattade indiska curry-kryddor, kanel och sandelträ. En nästan omärkbar pust av lantgård inger betryggande vibbar av "på riktigt".

Som motspelare plockar vi fram gårdagens 2002 Domaine Pierre Morey Monthélie - ett vin som gjort klart positiva avtryck vid flera provningar och gett mersmak. På hemmaplan har vi funnit alltför dominant ek med de aningen kletiga drickbarhetsproblem som dimper ned likt ett brev på posten. Efter ett dygns luftning lirar det bättre - men bara så länge maten är med och gör motstånd.

Doften är djup och mättad, smått rustik i sitt uttryck: tjära och lakrits, lim och målarpytsar, kryddlåda, härsket smör och terpentin. Smaken är mogen, med frukt som börjat torka in till förmån för fatkrydda och alkohol. Onekligen givande men också rejält bitter i eftersmaken, som av blodgrape, fernet branca och besk ek. Frukten hamnar i underläge och såväl drickbarheten som elegansen tar stryk. Till ankbrösten och rödvinssåsen gör dock Pierre Moreys Monthélie sin bästa show hittills, åtminstone på vårt bord.

Monthélie 02 fanns i BS men nu tycks det vara slut. Inget större problem för oss - efter några flaskor är vi klara med vinet och vad vi tycker. Wine Trade, 299 kr.

Renardières 07 är en pinot noir av det slag som får oss att skrika efter mer. Missa på egen risk. Vinik, 250 kr.

Munskänkarna provar Bordeaux 2007

Det är ett sant nöje att lyssna till Staffan Svedberg när han med beundransvärd linje i resonemanget benar ut varför årgång 2007 i Bordeaux blev som den blev. Större delen av växtsäsongen var en provkarta på total bedrövlighet, men liksom grekiskt drama och klassisk hollywoodfilm har även denna historia en effektfull peripeti. Den infaller förstås precis när allting tycks vara förlorat. Skyfallet under natten till den trettionde augusti förbyts plötsligt i två månader av ihållande solsken. Här får vi se väderkartor dag för dag under tiden kring månadsskiftet, riktigt spännande faktiskt.

Slutet gott, allting gott? Nja, riktigt så enkelt var det förstås inte. Merlot skördas tidigare och kunde inte dra nytta av indiansommaren på samma sätt som cabernet sauvignon. Stenhårt arbete i vingårdarna och en drakonisk selektering var helt nödvändigt, och sådant kostar mycket pengar. Men pengar är ju just vad de klassade slotten har gott om, så de som inte var snåla klarade i många fall att göra fruktiga och goda viner för tidig konsumtion. Och de klarade minsann att ta betalt också!

2007 Château Pontet-Canet, Pauillac

Inledningsvis är doften rätt knuten, men snart kommer supertydliga svarta vinbär direkt från trädgårdsodlingen, några moreller och en skvätt créme de cassis. Dessutom grillkol, blyerts och en framträdande fatrostning som liknar lödkolv på trä. Doften utvecklas mot en mer sammansatt elegans efter någon timmes luftning. Vi får en klick grädde på toppen, underliggande jordtoner och en svårdefinierad föraning av något mer, något tredimensionellt. Låt oss kalla det Terroir...

Smaken är stram med oväntat lätta tanniner, däremot finns det gott om väldefinierad sval frukt. Dessutom en rejält frisk syra, som med stadiga händer bär den skinande rena frukten en oväntat lång stund - alldeles sömlöst, som i en ekokammare eller ett spegeltrick. Om Pontet-Canets nollfyra var bland de mest tanninrika så bör detta vara syra-freakarnas årgång par préference. Pontet-Canet har ofta en extra dimension som fascinerar, och den här versionen kommer att stråla i sin roll på matbordet. En helt annan femma än senaste smakprovet, därmed en glad överraskning. Vår favorit. (91-92)

2007 Château Clinet, Pomerol

Stor doft, omedelbart tillgänglig, med en förförisk ekbehandling av espresso, kryddor, vanilj, choklad och snygga stall. Så jäkla Rolland - ett oblygt flörtande som funkar hela vägen hem och ända in i hallen.
I sängen serveras en tät smak, märkbart sötfruktig med supermoget silkig munkänsla. So far so good! Men så tar kaffebitterheten över, bläckigheten blir alltför tydlig, likaså alkoholen. Det hela känns plufsigt och ekbeskt, syran är för låg, vinet är faktiskt överextraherat och översminkat med en aussie-liknande godiskänsla. Det är skickligt gjort för tidig konsumtion - men nu ser vi rakt genom tricksen. (90) om man gillar vulgostilen, annars halkar det nog ner till (89).

2007 Château Ducru-Beaucaillou, Saint-Julien

Knuten doft med mindre av frukt och mer av ekfat än i första glaset. Vinbären och det svedda träet känns bekant, men här finns också en tydlig grönhet som knappast går att klämma in på pluskontot. Efterhand får vi mer av vanilj och kaffe, och svartvinbärsfrukten verkar rätt lovande, men är ändå ganska ovillig att titta fram ur sitt gryt. I smaken är frukten bättre definierad - ändå måste denna medelstora médocvarelse sägas vara ganska ofärdig, fortfarande fasthållen i stram bondage, där alltför unga tanniner spänner ikapp med besk ek.
Den här nollsjuan kräver massor av luft, men tippar fortfarande över åt ekhållet. Den lär förstås utvecklas till det bättre - ikväll tilldelades jumboplats i ett bra startfält. (89)

2007 Château Troplong-Mondot, Saint-Émilion

Elegant fatbehandling med kaffe, ceder, kryddor och mintchoko. Faten gifter sig fint med en merlottypisk frukt av plommon och korinter. Smaken är rikt fruktig, redan öppen och tillgänglig, med en alldeles ypperlig balans - inte oväntat signerad Michel Rolland. Den är kryddig, lång och riktigt läcker, med en fint avvägd bitterhet i avslutningen.
Ett ytterst välmakat - och snudd på nyavärldengeneröst - vin som levererar massor av njutning redan idag. Den på egen hand drickvänliga balansen är som skapt för att övertyga i provnings-sammanhang. Kammar också hem avgjort flest röster från kvällens nittiofem provare. (92)

2007 Château Malescot Saint-Exupéry, Margaux

Knuten doft som inledningsvis ger läder, tjära och bränd ek. Efterhand tillkommer mixade fruktaromer av svarta vinbär och plommon, med tilltalande blomtoner och mynta. Som i de flesta av kvällens glas behövs luft, luft och ännu mera luft. Till det yttre har smaken en len munkänsla, men i mitten finns en stram struktur och god cabbig strävhet. Frukten är stilfullt presenterad med tillfredsställande stoppning. Dessutom finns en mintig fräschör och fint formulerad kryddighet i slutet. Ett elegant och välbalanserat vin som redan har antydan till silkighet. Bör utvecklas fint på några års sikt. (90)

I dagsläget finns samtliga viner kvar på systembolaget. Tråkigt nog parkerade sig bordeauxpriserna på klart obekväma nivåer i och med årgång 2005, och det färgar av sig även på ett svagare år som 2007. Vinerna är helt enkelt alltför dyra för vad man får i glaset. Staffan förklarar detta faktum med att delar av marknaden - restauranger, flygbolag, kineser - sätter värde på att de här statusmättade märkena finns tillgängliga i versioner med omedelbar drickbarhet. Annars kan man ju köpa helt fantastiska viner för samma pengar - om man bara frigör sig från tanken på att det måste vara just bordeaux cru classé...

Eric Lichtlé gästar Gårdarnas Butik

En av våra äldre bekantskaper i vinvärlden är Domaine Lichtlé i Gueberschwihr. Vid två tillfällen har vi övernattat på deras fina medeltidsgård, först 1999 och sedan 2004. Lichtlé-vinerna har en helskön och definierad personlighet, men tyvärr går de inte att få tag på i Sverige.

2006 dök det upp en pytteliten dansk importör. Vi tog kontakt, möttes i Köpenhamn sommaren 2007 och kunde åter dricka våra goda Lichtlé-viner till väldigt rimliga priser. Så, hösten 2010, berättar Billigt Vin-Ingvar - ganska överraskande - att Lichtlé nu kör regelbundna leveranser direkt till danska privat- och restaurangkunder.



Vid juletid 2010 får vi ett mejl från Eric Lichtlé där han berättar om en förestående danmarkstripp i början av april, och plötsligt inser vi möjligheten av att locka upp honom till Stockholm. Frågan är bara till vilket forum... och samtidigt får vi höra att Vinik är ute efter en liten hantverksmässig, ekocertifierad producent från Alsace.

Vips! Det är bara att ta de lösa kablarna och koppla ihop dem. Kontakt uppstår, Eric skickar lite varuprover i förväg och Nik arrangerar provningen. Precis som vi hoppats! Det ska bli rafflande att få se var Lichtles viner står idag - och om det ska bli någon import framöver.


NV Crémant d'Alsace Brut Méthode Traditionnelle (2007) blandar 80% pinot blanc med 20% riesling. Tio månader sur latte, ett par år på flaska, knappt fyra gram restsocker. Doften är väl utvecklad och något nötig, ovanligt rik och komplex för crémant d'alsace. Blommiga topptoner och mogen frukt av gula plommon och gula äpplen, några av dem bokna. Mandel, mineraler och subtila antydningar om honung, gummi och petroleum. Moussen är livlig och munkänslan gräddig. Smaken fruktig med en liten mandelsötma och aromer av mogna äpplen med inslag av frisk grönäpplighet. Mousse, syra och fruktkropp sitter ihop på ett utmärkt sätt. Drickmoget, vänligt och generöst.



2009 Marinès är en klassisk Edelzwicker där den dominerande druvan är sylvaner med mindre andelar av riesling, chasselas och gewurztraminer. Musten fick en helseriös jästid på över sex månader. Vinet stannade på 12% alkohol - ovanligt mycket - med åtta gram restsocker. Doften är jasminblommig med inslag av mandel, honung, litchee, anis och en korg full av apelsiner. Här finns en tydlig karaktär av gewurz, så det är överraskande att inslaget inte är större än 5%. Smaken är smått spritsig och fruktmogen med en läskande mjuk syra, behaglig värme, mineralsälta och grapefrukt i avslutningen. Erics avsikt med Marinès är att göra ett lätt och krispigt sällskap till skaldjur och segling, men 2009 var såpass varmt att vinet ville annorlunda. Nollfemman var betydligt lättare och slankare, detta är oväntat rikt och faktiskt - komplext. I skaldjursväg krävs det nog minst en gratinerad hummer, men vinet kör lika gärna solo som vuxenläsk för bryggseglare i sommar. Egenartat, lättsamt och gott!



2009 Riesling Tradition är ännu en oväntat rik basversion från varma 2009, skördad vid 95 Oechsle (precis gränsen för Auslese i Rheingau). Jordmånen är kalkrik lera. Efter sex månader stannade jäsningen vid 13% alkohol, och då hade vinet nio gram restsocker kvar. Doften är mineralisk med utpräglad karaktär av mandariner och aning av anis. Smaken rikt fruktig med stadig apelsinsyra och små lustfyllda kaskader av mandariner, honung och mineralsälta i aromerna. Avslutningen är bred och liknar solmogen blodapelsin. Ingen granit i vingården betyder att vi inte ser till den vanliga petroleumliknande karaktären, utan istället en kalkstenskaraktär som gynnat vinets goda syror. Den här versionen är rikare än tidigare testade årgångar, och skiljer sig i stilen från alla typer av alsaceriesling som finns på systembolaget.

2009 Pinot Gris Tradition är ett av de två viner som övertygar oss minst i det starka startfältet. Kombinationen av druva och ett riktigt varmt år ger tyvärr en rätt flack doft som lyckligtvis har gott om mineralkaraktär. Smaken är rejält kraftfull och sötfruktig, explosivt kryddig och envist lång. I vår smak blir alkoholen alltför markant på egen hand och syran hamnar i underläge, men då tar Eric fram sitt hemliga vapen för att avleda uppmärksamheten - Kugelhopf! Denna traditionella kaka-i-form tar hand om både sötma och alkohol, kombinationen är faktiskt helt perfekt.




2007 Gewurztraminer Tradition är kanske kvällens största utropstecken. Detta måste vara den bästa gewurztraminer av basappellation vi någonsin smakat, och gudarna ska veta att vi har provat rätt många. Doften bjuder på friska kronblad av rosor, exotiska kryddor, sultanarussin och färskpressad juice av apelsiner och grapefrukt. Ingen tvål eller tunga parfymer, bara hur gott som helst. Men det är i smaken som vinet går på knock. Sanslösa, fullmogna apelsinsyror - på nivåer som sällan skådats i en gewurz - får vinet att sjunga i munnen, medan kalkstenen plussar på med en mineralkänsla som påminner om vit bourgogne. Eric berättar att han skördat sent, men mognaden verkar ha gynnat syrorna minst lika mycket som druvsockret. Alkoholen är fenomenalt välbalanserad, gissningsvis håller den sig en bit under fjorton. Det är häpnadsväckande vilken fräschör detta vin besitter, och inga av druvans problematiska egenskaper. Galet bra drickbarhet - vi är totalt golvade och vill bara ha mer!






2007 Riesling Grand Cru Goldert kommer från Gueberschwihrs stolthet guldärtan, det förstklassiga kalkstensläget. 2007 skördades druvorna vid minst 95 Oechsle - alltså en potentiell alkohol om knappt 14%, eller som i det här fallet knappt 13% med 18 gram restsocker. Syran klockar in på respektabla 9 gram och andelen botrytiserad frukt var högst 5%. Uttaget är 50 hl/ha, och totalt görs 3000 flaskor om året från Lichtlés halva hektar. Det här är kanske det vin vi har högst förväntningar på, inte minst eftersom vårt lager snart är slut. Det har varit en trogen kamrat under många års tid: årgångarna 1996, 2002 och 2004 har alla varit suveräna. Ska nollsjuan palla för favorittrycket?

Doften är mycket elegant, kalkstensmineralisk och vitblommig, med subtil adress till lättare petrokemisk industri. Vi noterar ett flertal nyanser av citrusfrukter - fortfarande ljusa och helt outvecklade - samt ett drag av färsk mango som enligt Eric är typiskt för riesling från Goldert. I munnen får vi en lätt ungdomlig sprits och gläds åt den fasta syrastrukturen som lovar gott inför framtiden. Ett limefriskt zzing paras med aromer av rosa grapefrukt och mogna apelsiner. Avslutningen är bestämd och påtagligt mineralisk. Smaken är fortfarande ganska knuten, vinet börjar bara så smått att öppna upp. Åh tack, vi kan pusta ut. Nollsjuan lever upp till förväntningarna, det är bara att lägga undan. Om sådär tre år är det dags att börja dricka.



2004 Riesling Grand Cru Goldert tog vi med oss som referens och tack för resan. Färgen är gulare, här får man all den utveckling och mogna fruktkorg som som bara antyds i nollsjuan: mango, ananasspad, dansk citronvand, apelsiner, solmogna persikor... därtill honung, mineraler och diskreta toner av bergolja. Smaken har uppnått full harmoni, fortfarande med bra stuns i den mogna fruktsyran. Det är också tydligt hur det mognare vinet sträcker ut sig på längden. Eric nickar uppskattande åt sitt verk och berättar att han inte har mer än sex flaskor kvar. Själva har vi bara en, och den kan absolut ligga några år till.



2007 Gewurztraminer Grand Cru Goldert har en enormt läcker och komplex doft, med massor av tydligt definierade fasetter som kan studeras ur olika vinklar. Teet är tydligt, men inte en sort utan flera: grönt te, jasminte, earl grey och flera andra som vi inte minns namnet på. Dessutom röda rosor och dyr hudkräm, rik citrus med bergamotte-citroner och solmogen grapefrukt. Smaken är koncentrerad och rejält kraftfull med alkohol på dryga fjorton, som balanseras av hög och sprittande frisk syra. Intensivt nästan som en chinato med bitter blodgrape i avslutningen. Ett imponerande vin ämnat för münster och andra rödkittostar, men innan dess tarvas flera års lagring.



NV Crémant d'Alsace Blanc de Noirs Brut (2007) är ytterligare ett utropstecken! Vinet är gjort på ren pinot noir med tio månader sur latte. Med sin ljust koppartonade/nästan laxrosa färg är utseendet halvvägs till en rosé. Vinet presenterar ljuvligt friska röda äpplen på nosen och har en stiligt knastertorr smak med perfekt syra och en renhet som källvatten från Vogeserna. Daggfriska smultron minglar i eftersmaken. Oj, vad bra! Hjälp, vi måste ha mer av det här vinet.



2008 Gewurztraminer Grand Cru Goldert skiljer sig från nollsjuan genom en mer senskördad och botrytiserad smak där syranivåerna tyvärr fallit alltför mycket. Här blir det pass.



2007 Gewurztraminer Vendange Tardive blir en magnifik avslutning på serien av Lichtle-viner. Skördad med en mognadsgrad motsvarande SGN har vinet en full sötma, men också en påtaglig fräschör, här finns inget tungt eller kletigt. Andelen botrytis ligger runt 60% men vinet har framförallt en ren och tydlig druvkaraktär utan volatila drag eller alltför mycket honung. Ren nektar - och ett sublimt ögonblick när sällskapet under fridfull tystnad slickar i sig de rara dropparna till anklevermousse.

Under de närmaste dagarna ska Eric bestämma sig angående förvärv av ett par hektar på Bollenberg (byn Rouffach) för den runda summan av €350 000. Om han slår till är det årgång 2014 som blir först ut. Då hoppas han ha fått styr på vingårdarna....

Dags att gå hem. Vår självpåtagna matchmaker-roll är avklarad. Nu kan vi bara hålla tummarna för att Vinik tar in godsakerna. Tills dess gäller det att förpassa sig till Danmark under påskveckan.

Stort tack till Eric, som gjorde sig besväret att köra ända till Stockholm för att underhålla ett gäng vingalningar.

Även bloggat här, här och här.